Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af ett guldmynt ä fem kronor.
1875-04-06 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1875:13, Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af ett guldmynt ä fem kronor.
Dokumentets text
Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.
1
Ko 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 6 April 1875, kl. 1 e. in.
Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af
ett guldmynt ä fem kronor.
Uti motion N:o 38, väckt i Första Kammaren, har Herr J. J. Ekman
föreslagit, att Riksdagen må för sin del besluta, att ett guldmynt
å fem kronor måtte präglas i enlighet med sådana bestämmelser om vigt,
finhet och afvikelser derutinnan, som kunna pröfvas lämpliga, att myntningskostnaden
för dessa mynt bestämmes till en tredjedels procent, samt
att hvad lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873 §§ 12 med 16 stadgar
rörande nu i omlopp varande guldmynt, skall gälla äfven i afseende
å femkrone-stycket.
Fullmäktige, hvilkas yttrande i ämnet blifvit infordradt, hafva förklarat
sig anse, att det föreslagna femkrone-stycket i guld, för hvars präglande
för Sveriges räkning ensamt de icke kunde finna något hinder i den mellan
Sverige och Danmark gällande konvention om de för begge länderna
gemensamma guldmynt, måste utmyntas efter samma grunder med afseende
å vigt och halt, som gälla för tio- och tjugokrone-styckena; att deremot
med afseende å remediet något större frihet borde Myntverket
medgifvas; att, då tio- och tjugokrone-styckena finge präglas äfven för
enskildes räkning, femkrone-stycket deremot, som endast vore afsedt att
i begränsad mängd göra tjenst i den dagliga rörelsen, borde utmyntas
endast för statens och Riksbankens räkning, och att de af Riksbanken endast
i mindre belopp på en gång finge utlemnas för att tillhandahållas
den mindre rörelsen; samt slutligen med afseende å dess storlek, att då
Bih. till Riksd. Prot. 1875. 6 Sami. 1 Afd. 11 Hiift. 1
2
Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.
uppgiften här vore att åt rörelsen förskaffa ett så vidt möjligt lätt handterligt
myntstycke, som dock väl kunde skiljas från närmast högre valör
i guld, tillbörligt afseende härå syntes vara iakttaget, om femkrone-stycket
erhölle en genomskärning af 15 millimeter, hvarigenom det blefve tre
millimeter mindre än tiokrone-stycket, och visserligen alldeles lika stort
med tio-öre-stycket i silfver, men derifrån tillräckligt skildt genom
den i randen anbragta reffling. Fullmäktige, som ansett, att erfarenheten
i andra länder, med hänsyn till ett dylikt mindre guldmynts begärlighet
i allmänna rörelsen, icke vore fullt vittnesgill för en befolkning sådan
som den svenska, hvilken ännu ej gjort sig förtrogen med bruket af
större skiljemynt af silfver, hafva just i detta sist nämnda förhållande
funnit det vigtigaste skälet för motionärens förslag, enär det synts dem,
att präglandet af femkrone-stycken i guld borde underlätta införandet af
hårdt mynt i de smärre banksedlarnes ställe, så vida derigenom åtminstone
kunde undanrödjas deras betänkligheter, som anse, att den stora
allmänheten ej kan ända intill belopp af tio kronor betjena sig med allenast
silfvermynt, och derför icke vilja medgifva de smärre banksedlarnes
borttagande.
Utskottet delar i afseende å bestämmelserna om det föreslagna
fem-krone-styckets halt, vigt och remedium samt storlek de af fullmäktige
framstälda åsigter, äfvensom derutinnan, att detta mynt, om det
skall här präglas, bör myntas allenast för statens eller Riksbankens räkning,
och att i afseende å dess utsläppande i rörelsen sådana stadganden gifvas,
som kunna förebygga en för staten alltför kostsam, utöfver den dagliga
rörelsens behof sträckt utmyntning af desamma.
För öfrigt ser Utskottet frågan om präglandet af detta mynt hufvudsakligen
ur den synpunkten, att derigenom beredes väg för ett sådant
ordnande af landets bytesmedel, att detsamma utan någon för allmänheten
märkbar olägenhet småningom må komma att för all mindre daglig rörelse
hufvudsakligen utgöras af hårdt mynt. En af de väsentligaste invändningarne
mot en sådan anordning går ut derpå, att, då vårt lägsta guldmynt
nu är så högt som 10 kronor, skulle ett bytesmedel, som för alla
valörer under det lägsta guldmyntet bestod af silfverskiljemynt, nödga
allmänheten att för vexlingar och smärre betalningar innehafva mycket
mera skiljemynt än som med tillbörlig beqvämlighet vore förenligt. Finnes
nu för den allmänna rörelsen tillgängligt ett guldmynt å fem kronor,
så bortfaller allt skäl för en sådan obenägenhet mot användning af hårdt
mynt i den dagliga rörelsen, enär dermed behofvet af smärre skiljemynt
högst betydligt nedsättes.
Någon olägenhet af att medgifva ett sådant myntstyckes prägling
Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.
3
kan ej heller Utskottet för sin clel upptäcka. Varder detta mynt för allmänheten
begärligt och kommer till någon vidsträckt användning i den
dagliga rörelsen, så visar sådant allra bäst. att statsmakterna till mötes
gått ett behof, och den kostnad, som myntstyckets prägling vållar, är
då helt visst icke illa använd. Skulle det åter, såsom man af det föreslagna
myntets ringa storlek kunde föranledas befara, visa sig, att detsamma
icke kan erhålla större spridning hos allmänheten, så inskränkes
dermed naturligtvis dess prägling, och statsverket besparas den kostnad
denna befarats komma att vålla. Men sjelfva tillvaron af detta mynt,
som vid behof kan ersätta andra hittills öfiiga omsättningsmedel af liknande
valör, åtminstone i den mån och så länge som allmänheten ej
kan göra sig förtrogen med användning af silfverskiljemynt, lemnar lagstiftaren
likasom friare händer att efter behofvet ordna landets penningeväsen,
och kan derför, efter Utskottets uppfattning, endast vara önskvärd.
En annan fråga är, huruvida Sverige med hänsyn till bestående gemensamhet
i myntväsendet med grannlandet Danmark och, såsom snart
torde vara att förvänta, äfven med Norge, kan anses ega fullkomlig frihet
att besluta prägling af ett sådant i ingången konvention ej omnämndt
mynt. I likhet med motionären och med fullmäktige anser visserligen
Utskottet, att sjelfva ordalagen i den med Danmark ingångna myntkonventionen
af den 30 Mai 1873 icke rättsligen förhindra Sverige att utom
de tvänne för de begge länderna »gemensamma» guldmynt, som konventionen
omnämner, för egen räkning prägla ett tredje guldmynt af annan
valör. Men utom det att sjelfva det genom konventionen uppkomna förhållandet
mellan rikena gör det till en granlagenhetens pligt att om
sådana utom konventionens råmärken afsedda förändringar i det egna
myntsystemet underrätta den kontraherande staten och, till den kraft och
verkan de kunna ega, inhemta dess åsigter om desamma, synes det Utskottet,
som om vår egen fördel bäst skulle varda till godo sedd, om
genom någon öfverenskommelse med grannlandet åtminstone kunde åt
det nya mynt, som för Sveriges egen räkning allena varder prägladt,, beredas
omlopp utan kursberäkning äfven i grannlandet, med hvilket en
så stor del af vår befolkning står i liflig samfärdsel.
I enlighet med hvad här ofvan är anfördt, får Utskottet tillstyrka, att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t,
med tillkännagifvande, att Riksdagen för sin del finner
önskvärdt, att ett myntstycke i guld å fem kronor måtte
präglas efter samma grunder i fråga om halt och vigt,
som gälla för tio- och tjugo-krone-styckena, samt till sådan
storlek, att det väl kan skiljas frän närmast högre
opaginerad Kontrollera mot PDF
i Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.
guldmyntvalörer, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter
att i ärendet hafva meddelat sig med den eller de makter,
som äro deltagare i myntkonventionen af den 30
Maj 1873, när Kongl. Maj:t finner tiden dertill lämplig,
gå 3 författning om präglandet af ett sådant myntstycke
å fem kronor i guld.
Stockholm den 6 April 1875.
På Utskottets vägnar:
J. v. SCHWERIN.
Reservationer:
af Herrar von Bränn, Ola Månsson, Wigardt, C. I. Bengtsson, Åke
Andersson och J. Andersson.
N:o 14.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.