Sök i Ratio Lex

Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af ett guldmynt ä fem kronor.

1875-04-06 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1875:13, Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af ett guldmynt ä fem kronor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

1

Ko 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 6 April 1875, kl. 1 e. in.

Betänkande, rörande Herr J. J. Ekmans motion om prägling af

ett guldmynt ä fem kronor.

Uti motion N:o 38, väckt i Första Kammaren, har Herr J. J. Ekman

föreslagit, att Riksdagen må för sin del besluta, att ett guldmynt

å fem kronor måtte präglas i enlighet med sådana bestämmelser om vigt,

finhet och afvikelser derutinnan, som kunna pröfvas lämpliga, att myntningskostnaden

för dessa mynt bestämmes till en tredjedels procent, samt

att hvad lagen om rikets mynt af den 30 Maj 1873 §§ 12 med 16 stadgar

rörande nu i omlopp varande guldmynt, skall gälla äfven i afseende

å femkrone-stycket.

Fullmäktige, hvilkas yttrande i ämnet blifvit infordradt, hafva förklarat

sig anse, att det föreslagna femkrone-stycket i guld, för hvars präglande

för Sveriges räkning ensamt de icke kunde finna något hinder i den mellan

Sverige och Danmark gällande konvention om de för begge länderna

gemensamma guldmynt, måste utmyntas efter samma grunder med afseende

å vigt och halt, som gälla för tio- och tjugokrone-styckena; att deremot

med afseende å remediet något större frihet borde Myntverket

medgifvas; att, då tio- och tjugokrone-styckena finge präglas äfven för

enskildes räkning, femkrone-stycket deremot, som endast vore afsedt att

i begränsad mängd göra tjenst i den dagliga rörelsen, borde utmyntas

endast för statens och Riksbankens räkning, och att de af Riksbanken endast

i mindre belopp på en gång finge utlemnas för att tillhandahållas

den mindre rörelsen; samt slutligen med afseende å dess storlek, att då

Bih. till Riksd. Prot. 1875. 6 Sami. 1 Afd. 11 Hiift. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

uppgiften här vore att åt rörelsen förskaffa ett så vidt möjligt lätt handterligt

myntstycke, som dock väl kunde skiljas från närmast högre valör

i guld, tillbörligt afseende härå syntes vara iakttaget, om femkrone-stycket

erhölle en genomskärning af 15 millimeter, hvarigenom det blefve tre

millimeter mindre än tiokrone-stycket, och visserligen alldeles lika stort

med tio-öre-stycket i silfver, men derifrån tillräckligt skildt genom

den i randen anbragta reffling. Fullmäktige, som ansett, att erfarenheten

i andra länder, med hänsyn till ett dylikt mindre guldmynts begärlighet

i allmänna rörelsen, icke vore fullt vittnesgill för en befolkning sådan

som den svenska, hvilken ännu ej gjort sig förtrogen med bruket af

större skiljemynt af silfver, hafva just i detta sist nämnda förhållande

funnit det vigtigaste skälet för motionärens förslag, enär det synts dem,

att präglandet af femkrone-stycken i guld borde underlätta införandet af

hårdt mynt i de smärre banksedlarnes ställe, så vida derigenom åtminstone

kunde undanrödjas deras betänkligheter, som anse, att den stora

allmänheten ej kan ända intill belopp af tio kronor betjena sig med allenast

silfvermynt, och derför icke vilja medgifva de smärre banksedlarnes

borttagande.

Utskottet delar i afseende å bestämmelserna om det föreslagna

fem-krone-styckets halt, vigt och remedium samt storlek de af fullmäktige

framstälda åsigter, äfvensom derutinnan, att detta mynt, om det

skall här präglas, bör myntas allenast för statens eller Riksbankens räkning,

och att i afseende å dess utsläppande i rörelsen sådana stadganden gifvas,

som kunna förebygga en för staten alltför kostsam, utöfver den dagliga

rörelsens behof sträckt utmyntning af desamma.

För öfrigt ser Utskottet frågan om präglandet af detta mynt hufvudsakligen

ur den synpunkten, att derigenom beredes väg för ett sådant

ordnande af landets bytesmedel, att detsamma utan någon för allmänheten

märkbar olägenhet småningom må komma att för all mindre daglig rörelse

hufvudsakligen utgöras af hårdt mynt. En af de väsentligaste invändningarne

mot en sådan anordning går ut derpå, att, då vårt lägsta guldmynt

nu är så högt som 10 kronor, skulle ett bytesmedel, som för alla

valörer under det lägsta guldmyntet bestod af silfverskiljemynt, nödga

allmänheten att för vexlingar och smärre betalningar innehafva mycket

mera skiljemynt än som med tillbörlig beqvämlighet vore förenligt. Finnes

nu för den allmänna rörelsen tillgängligt ett guldmynt å fem kronor,

så bortfaller allt skäl för en sådan obenägenhet mot användning af hårdt

mynt i den dagliga rörelsen, enär dermed behofvet af smärre skiljemynt

högst betydligt nedsättes.

Någon olägenhet af att medgifva ett sådant myntstyckes prägling

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

3

kan ej heller Utskottet för sin clel upptäcka. Varder detta mynt för allmänheten

begärligt och kommer till någon vidsträckt användning i den

dagliga rörelsen, så visar sådant allra bäst. att statsmakterna till mötes

gått ett behof, och den kostnad, som myntstyckets prägling vållar, är

då helt visst icke illa använd. Skulle det åter, såsom man af det föreslagna

myntets ringa storlek kunde föranledas befara, visa sig, att detsamma

icke kan erhålla större spridning hos allmänheten, så inskränkes

dermed naturligtvis dess prägling, och statsverket besparas den kostnad

denna befarats komma att vålla. Men sjelfva tillvaron af detta mynt,

som vid behof kan ersätta andra hittills öfiiga omsättningsmedel af liknande

valör, åtminstone i den mån och så länge som allmänheten ej

kan göra sig förtrogen med användning af silfverskiljemynt, lemnar lagstiftaren

likasom friare händer att efter behofvet ordna landets penningeväsen,

och kan derför, efter Utskottets uppfattning, endast vara önskvärd.

En annan fråga är, huruvida Sverige med hänsyn till bestående gemensamhet

i myntväsendet med grannlandet Danmark och, såsom snart

torde vara att förvänta, äfven med Norge, kan anses ega fullkomlig frihet

att besluta prägling af ett sådant i ingången konvention ej omnämndt

mynt. I likhet med motionären och med fullmäktige anser visserligen

Utskottet, att sjelfva ordalagen i den med Danmark ingångna myntkonventionen

af den 30 Mai 1873 icke rättsligen förhindra Sverige att utom

de tvänne för de begge länderna »gemensamma» guldmynt, som konventionen

omnämner, för egen räkning prägla ett tredje guldmynt af annan

valör. Men utom det att sjelfva det genom konventionen uppkomna förhållandet

mellan rikena gör det till en granlagenhetens pligt att om

sådana utom konventionens råmärken afsedda förändringar i det egna

myntsystemet underrätta den kontraherande staten och, till den kraft och

verkan de kunna ega, inhemta dess åsigter om desamma, synes det Utskottet,

som om vår egen fördel bäst skulle varda till godo sedd, om

genom någon öfverenskommelse med grannlandet åtminstone kunde åt

det nya mynt, som för Sveriges egen räkning allena varder prägladt,, beredas

omlopp utan kursberäkning äfven i grannlandet, med hvilket en

så stor del af vår befolkning står i liflig samfärdsel.

I enlighet med hvad här ofvan är anfördt, får Utskottet tillstyrka, att

Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t,

med tillkännagifvande, att Riksdagen för sin del finner

önskvärdt, att ett myntstycke i guld å fem kronor måtte

präglas efter samma grunder i fråga om halt och vigt,

som gälla för tio- och tjugo-krone-styckena, samt till sådan

storlek, att det väl kan skiljas frän närmast högre

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Banko-Utskottets Betänkande N:o 13.

guldmyntvalörer, anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter

att i ärendet hafva meddelat sig med den eller de makter,

som äro deltagare i myntkonventionen af den 30

Maj 1873, när Kongl. Maj:t finner tiden dertill lämplig,

gå 3 författning om präglandet af ett sådant myntstycke

å fem kronor i guld.

Stockholm den 6 April 1875.

På Utskottets vägnar:

J. v. SCHWERIN.

Reservationer:

af Herrar von Bränn, Ola Månsson, Wigardt, C. I. Bengtsson, Åke

Andersson och J. Andersson.

N:o 14.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.