Sök i Ratio Lex

Betänkande, med anledning af Herr von Geijers motion om indragning af Riksbankens sedlar ä en krona.

1875-04-12 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1875:19, Betänkande, med anledning af Herr von Geijers motion om indragning af Riksbankens sedlar ä en krona.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Nso 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1875, kl. 8 e. m.

Betänkande, med anledning af Herr von Geijers motion om indragning

af Riksbankens sedlar ä en krona.

Uti motion, N:o 33, väckt i Första Kammaren, har Herr von Geijer,

med hänvisning derå, att beloppet af det i allmänna rörelsen spridda myntet

inom vårt land icke utgör mer än 6 eller högst 8 millioner kronor, och att

landets penningerörelse derutinnan saknar nödig styrka och fasthet, samt med

erinran derom, att efter antagandet af guldmyntsystem och af förbindelse för

de enskilda bankerna att med guld inlösa sina sedlar skäligen torde kunna

förväntas, att metalliskt mynt lättare läte sig utdrifvas i den allmänna rörelsen,

hvarför rätta tidpunkten nu vore inne för verksammare åtgärder till befordrande

af detta syfte, framstält följande förslag:

l:o) att Riksdagen må besluta samt åt Banko-Utskottet uppdraga, att

för Fullmäktige tillkännagifva, det utgifning från Riksbanken af sedlar å eu

krona skall upphöra från den dag, som Fullmäktige finna lämpligt bestämma;

samt

2:o) att Riksdagen uppdrager åt Banko-Utskottet att i öfverensstämmelse

härmed föreslå nödiga ändringar i bankoreglementet.

Uti öfver motionen afgifvet utlåtande hafva Fullmäktige bland annat

anfört följande:

För Fullmäktige, som i första hand hafva att iakttaga Riksbankens

fördelar och intresse, synes indragningen af banksedlarne å en krona ur

denna synpunkt icke allenast oskadlig utan särdeles gagnande och för Riksbankens

sunda utveckling ej litet betydelsefull.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Det är först och främst klart, att med hänsyn till den afkastning, som

sedelutgifning bereder Riksbanken, äro sedlarne a en krona utan all jemförelse

de minst lönande, enär kostnader och besvär för tillverkning, spridning,

vexling och makulering uppgå till mångdubbelt högre procent af dessa

sedlars värde, än samma kostnader utgöra för de högre sedelvalörerna, och

det kan lätt visas, att sålunda dessa sedlar högst betydligt minska den normala

vinst, Riksbanken har att af sin sedelutgifning påräkna. Af Riksbankens

vid 1874 års slut utelöpande sedlar å kronor och riksmynt, tillsammans

38,914,025 kronor, utgjorde sedlarne å en krona blott 18,22 °/o eller 7,112,075

kronor. Tager man först hänsyn till allenast kostnaderna för sedelpapper,

tryckning och skärning efter nu gällande pris för 1,000 st. sedlar af hvarje

valör, så utgjorde dessa för de olika vid nämnda tidpunkt utelöpande sedelvalörerna

:

för 1

,000

Ki

. sedlar (

1,622,000 Kr.) . .

522:

99.

500

x>

X)

(236,000

») • •

21:

24.

»

100

x>

X)

(8,196,700

») • •

. . 3,688:

51.

Y)

50

X»

»

(2,819,250

») • •

. . 1,409:

62.

Y>

10

x>

Xi

(5,787,600

>0 • •

. . 14,469:

—

y)

5

»

»

(3,140,400

»)..

. . 7,851:

—

Summa (

31,801,950 Kr.) . .

. . 27,962:

36.

och för

en-kronesedlarne

(7,112,075

») • •

. . 77,023:

85.

Summa 104,986: 21.

eller med andra ord, under det en-kronesedlarne i sedelstocken och dess ränteafkastning

ingingo med 18,*2 °/0, drogo de åt samtliga nämnda tillverkningskostnader

icke mindre än 78,36 °/0. Och om dessa 7 millioner varit

utgifne icke i en-kronesedlar utan i högre valörer fördelade etter samma

proportioner som de ofvan anförda, så hade hela tillverkningskostnaden i

stället för omkring 105,000 kronor utgjort omkring 34,000 kronor, och

Riksbanken sålunda derpå vunnit omkring 71,000 kronor.

Men den direkta vinsten för Riksbanken af en-kronesedlarnes indragning

visar sig ännu större, om man tager hänsyn dertill, att dessa sedlars

bokföring, uppräkning, utsändning, invexling i kassorna och genom kommissionärerna

i landsorten, postbefordring fram och åter, inräkning och makulering

högst betydligt taga Bankens nuvarande tjenstemäns krafter i anspråk

derhän, att deras försvinnande skulle kunna medföra antingen direkt indragning

af öfverflödiga tjenster eller de nuvarande tjenstemännens användning

till annan för Banken vida mera passande och lönande sysselsättning, för

hvilken eljest inom kort nya tjenster kunde finnas af nöden.

Sålunda äro för närvarande sedelkontorets 7 tjensteman så mycket sysselsatte

med mottagande, bokföring och expediering af en-kronesedlarne, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banko-Utskottets Betänkand e N:o 19.

dessa sedlars försvinnande antagligen skulle kunna medgifva eu ej ringa indragning

af för kontoret nu nödiga tjenster.

Men om sedlarnes utsläppande i rörelsen och deras behandling, sedan

de såsom förslitna blifvit till sedelkontoret återsända, hufvudsakligen taga

detta kontors krafter i anspråk, tynga göromålen med deras in- och utvexling

samt utskiljandet af de förslitna äfven på Riksbankens kassarörelse, och

är det naturligtvis framförallt en-kronesedlarne, som dervid vålla kostnad och

besvär. Sedlarne inkomma dels genom afdelningskontor och enskilda banker

i postbefordrade paket från landsorten, dels genom de statens och andra

kassor i hufvudstaden, som uti sin uppbörd hopsamla omsättningsmedlet. De

lemnas till bankens kassor för att der sorteras och räknas, hvarvid särskild t

afläggas de, som anses ej böra i rörelsen åter utsläppas. För denna räkning,

som under pågående förrättningstid sällan kan af kassörer och kassaskrifvare

ensamme verkställas, äro vid Bankens kassor anställda ett stort antal

extra ordinarie tjenstemän. De sedlar å lägre valör, som af tjenstemännen

afläggas såsom odugliga, varda räknade, med bläck öfverstrukna och i

bundtai hoplagda och nedsändas derefter till sedelkontoret, der de ånyo räknas

och hopläggas, en-kronesedlarne i bundtar om 250 stycken, 5 och 10- kronesedlarne i bundtar om 50 stycken, samt öfverlemnas derifrån till de

Bankens tjenstemän af högre grad,» som hafva kassavård för att af dem ännu

en gång räknas och korsas, hvarefter bundtarne återställas till sedelkontoret

för att samlas till förbränning.

I hvilken grad en-kronesedlarne under alla dessa räkningar taga Bankens

krafter i anspråk, kan lätt finnas deraf, att då t. ex. under år 1878

till sedelkontoret inkommo 23,421 bundtar och 1874 28,393 bundtar enkronesedlar

å 250 stycken, så motsvarade antalet af 5 och 10-kronesedlarne

det förra året 2,866, det senare året 4,730 sådana bundtar, d. v. s. att enkionesedlarnes

behandling för nämnda ändamål ensam upptagit mer än sju

gånger så lång tid som de öfriga sedlarne å lägre valör. Då hvarje blindt

å 250 kronor, såsom nämndt, räknas minst tre gånger, och då en tjensteman

i medeltal kan antagas expediera åtta bundtar i timmen (endast vid

stor färdighet och mycket ansträngdt arbete medhinnes ett större antal) kunna

en-kronesedlarnes inräkning och makulering år 1874 beräknas hafva upptagit

10,647 timmar arbetstid, hvilket efter 300 arbetsdagar med 6 timmars

daglig arbetstid motsvarade full sysselsättning för 6 tjenstemän.

Såsom arbetet för närvarande är ordnadt och fördeladt, då det förutom

af kassavårdarne och sedelkontorets tjenstemän besörjes af ett större

antal extra ordinarie tjenstemän mot särskild ersättning, torde åtminstone

med temlig stor säkerhet kunna antagas, att af dessa sistnämnde 10 till 15

genom dessa sedlars indragning kunde blifva öfverflödiga. Riksbanken och

dess tjenstemän skulle derigenom äfven befrias från en sysselsättning, som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19. lo

icke kan räknas till allmänt nyttiga bankgöromål eller anses,i minsta män

bidraga till tjenstemännens utveckling i duglighet och förmåga, utan fastmer

i det mått, hvartill dylikt arbete inom Banken till följd åt en-kronesedlarne

uppgår, måste anses rent af förderfligt. En bank, hvilken såsom

Sveriges Riksbank under 10-årsskedet 1864—1873 pa ofvan beskinna sätt

haft att utsläppa och successivt åter indraga mera än 50 millioner en-kronesedlar,

har icke blott på denna rörelse haft endast löga afsevärd vinst, utan

måst af densamma lida i sin utveckling, da den i stället för egentlig bankrörelse

måst sköta den uppgift, att förse rörelsen med skiljemynt, som i

andra länder tillkommer myntverken. Och en banktjensteman, som under de

första fem eller tio åren af sin verksamhet sysselsättes med räkning af

sedlar, kan deraf till sin följande tjensteverksamhet icke medföra någon

annan duglighet än fingerfärdigheten, till hvars förvärfvande emellertid tiooch

fem-kronesedlarne lemna fullt tillräckligt tillfälle.

Mot den förlust, Riksbanken sålunda kan anses gorå på utgifvande! af

sedlar å eu krona, torde man vilja framhålla den vinst, som Riksbanken

antages erhålla af de i den allmänna rörelsen förlorade och förstörda småsedlar,

livilka aldrig till Banken återkomma för invexling. Äfven om denna

vinst på det hela vore af någon betydenhet, synes det b ullmäktige, som densamma

hvarken i riksbankstyrelsens eller Riksdagens beräkningar borde

ens få nämnas, då en fördel af egna skuldsedlars förintande icke är någon

vinst, som anständigtvis kan eftersträfvas.

Att en-kronesedlarnes indragning skulle, såsom Fullmäktige närmare

visat, åt Riksbanken bereda en rätt betydlig vinst, torde af ingen kunna

bestridas, då väl ej kan sättas i fråga, att ju icke, äfven om en-kronesedlarne

vore borttagna, Riksbanken vore i tillfälle att lika förmånligt som förut

fruktbargöra sina tillgångar. Men frågan har naturligtvis, såsom äfven Fullmäktige

i sitt yttrande antydt, en vida större betydelse än den, som afser

Riksbankens förmåner, och den förlust, som dessa sedlars tillverkningskostnad

vållar Riksbanken eller de anspråk, som deras omsättning ställer på tjenstemännens

arbetskraft skulle helt visst icke ensamma gifva tillråklig anledning

till deras indragning, om det verkligen ur en annan synpunkt eller

för landet i dess helhet och den allmänna rörelsen funnes nyttigt och nödvändigt

att bibehålla detta omsättningsmedel.

Sverige är visserligen ej det enda land, der sedlar utgifvas a sa lag

valör som en krona. I Italien, i Österrike, i Amerikas Förenta Stater, i

Ryssland med flera ställen förekomma sedlar af lika låg eller ännu lägre valör.

Men i alla dessa länder äro sedlarne icke blott löften om mynt, ja icke

blott, så vidt de af staten eller af dertill privilegierade banker utgifvas,

lagligen gällande för mynt, utan i myntets ställe det enda omloppsmedlet,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

de hafva s. k. tvångskurs, men de kunna dertill ej med mynt inlösas af

den, som dem utsläppt, och de hafva derför i alla förhållanden, der de

behöfva jemföras med mynt eller med guld och silfver, ett lägre värde än

det, hvarå de lyda. Dessa sedlar af ytterst låg valör finnas med ett ord

numeia nästan uteslutande i länder, der förstörda finanser tvungit staten till

bankiutt och till tvångslån af sina undersåtar, och hvilkas ekonomiska tillstånd

derigenom helt visst icke är afundsvärdt. Sedan i ett sådant land

det verkliga myntet af högre valör drifvits ur rörelsen af ett oinlösligt

pappei smynt, som snart begynt falla i värde, har slutligen äfven skiljemyntet

i sin ordning försvunnit och måst ersättas af pappersförbindelser.

oa har skett i Österrike, i Amerika, i Italien, så senast äfven i Frankrike,

der före år 1870 icke funnos sedlar af lägre valör än 50 francs (motsvalande

56 kronor), men der strax efter tvångskursens införande begynte af

staten och till och med af enskilda kreditanstalter utgifvas sedlar, motsvarande

18 kronor, 7,so kronor, 3,so kronor och till och med 72 öre —

allt för att ersätta det ur rörelsen försvunna myntet. Sådant har ock första

upphofvet vant till de sedlar af lägre valör, som Sverige egt och ännu eger

cjvar. Bankens och Kiksgäldskontorets skillingssedlar voro intet annat än

en ersättning för det koppar- och silfvermynt, som af ålder varit Sveriges

bytesmedel, men som genom dem drogs ur rörelsen för att användas till

statsbehof, ^och genom dessa små sedelvalörer hafva gång efter annan följde)

na af Bankens och statens oförmåga att infria sina förbindelser kommit

att tungt nog drabba äfven de samhällsklasser, som minst borde vara derför

utsatta. Om ock sedermera lyckligare förhållanden inträdt, och Sveriges

Riksbanks förmåga att inlösa sina sedlar, så väl små som stora, numera

är höjd öfver allt tvifvel, om dessa sedlar af låg valör numera icke allenast

gälla såsom mynt, utan äfven i verkligheten ega samma värde som det

mynt de föreställa, kan likväl med skäl sättas i fråga, huruvida ej denna

qvarlefva från en tid af oordnadt penningeväsen förtjena!- att aflägsnas, om

ej för annat, derför att den bär ett så starkt tycke af de osunda penningeforhallanden,

densamma ursprungligen tillhörde. När de närmast lä^re

sedelvalörerna å 8 och 16 skillingar banko år 1848 afskaffades, och i deras

ställe i den allmänna rörelsen infördes silfvermynt af motsvarande valörer,

så var denna förändring helt visst ett steg i den riktning, hvilken angafs

af 1830 års stora realisation. Under mer än ett sekel hade den svenska

allmänheten i all daglig handel och vandel, i små som stora liqvider, rört sig

nästan endast med sedlar och deraf lärt sig att betrakta dessa papperslappar

såsom mynt; i detta föreställningssätt kunde åtminstone någon rätielse

väntas deraf att, om ock i ringa mängd och endast såsom lägsta

skiljemynt, ett verkligt hårdt mynt sattes i omlopp. Men ännu, så länge

sedlarne å en krona bibehållas, fullgöras i Sverige skiljemyntets funktioner

s. 15 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

15

af sedlar, och så länge skall också hos allmänheten bibehålla sig det föreställningssätt,

som är en af de vigtigaste orsakerna till vådor af bankväsendet,

eller att sedeln är mynt och under alla vilkor kan ersätta myntet.

Ett sådant föreställningssätt tillhör oss dock icke att stödja, sedan den

främsta uppgiften för all vår mynt- och bankpolitik blifvit att upprätthålla

1830 års realisation, till hvars grundtanke det naturligtvis hör, att banksedeln

har sitt värde endast i och genom det mynt den utlofvar och att

den således ej i och för sig är mynt, och en-kronesedlarnes indragning är

derför, enligt Utskottets åsigt, eu uppgift, som härflyter af grundsatserna i

vårt penninge- och banksystem, och tillhör den följdriktiga utvecklingen af

1830 års realisation.

Det synes också Utskottet, som om indragningen af sedlarne å en krona

numera endast vore en sjelfkär tillämpning af de grunder, som för nära

20 år sedan framkallade beslutet om borttagande af 8- och 16-skillingssedlarne.

Alla de skål, som då anfördes för denna åtgärd, gälla nu för den

åtgärd här är i fråga, och de skäl, som nu kunna anföras för att behålla

25- och 50-örestyckena äro lika mänga stöd för den åsigt Utskottet omfattat.

De gamla 8- och 16-skillingssedlarne voro, såsom eu hvar kan erinra

sig, icke något för sinnena behagligt bytesmedel, söndriga, smutsiga och svårhandterliga,

som de alltid blefvo efter några veckors tjenstgöring i den allmänna

rörelsen, och i större mängd samlade vore de ej heller särdeles lätta

hvarken att räkna eller förvara. Silfvermynten å 25 och 50 öre hafva

deremot vunnit allmänhetens tycke genom sin nätthet, prydlighet och förmåga

att motstå daglig nötning: de äro uppenbart ett för den dagliga rörelsen

och snabba omsättningen bättre lämpadt bytesmedel än motsvarande

sedlar. Men för närvarande förete en-kronesedlarne egenskaper liknande dem,

som 8- och 16-skillingssedlarne då egde: de äro sedan de under någon tid

gått ur hand i hand ej litet förändrade till utseendet, de förekomma ofta nog

iturifna och med nålar hoplastade; de fylla rätt mycket i plånboken, när

de under ständig vexling samlas till belopp af några tiotal riksdaler. De

intaga i våra dagar nästan alldeles samma plats såsom bytesmedel, som då

innehades af 16-skillingen; en-kronan är å 1870-talet ett skiljemynt af ungefär

samma köpkraft, som 16-skilling banko egde å 1840-talet. Ett dagsverke,

som då betaltes med 16 skilling banko, erhålles nu knappast för en

krona; der, hvarest två kannor mjölk, två marker kött eller en mark smör

då betaltes med 16 skilling banko, gälla de nu ej långt ifrån 1 krona, och

på samma sätt med Hertalet af lifvets förnödenheter. Det torde häraf

kunna slutas, att hvad då ansågs gälla om värdet 16-skilling banko, eller

att det var för litet och kräfde för snabb omsättning för att kunna med

fördel framställas uti sedelns form, nu äfven bör gälla för värdet en krona;

och det torde kunna antagas, att allmänheten inom kort skall finna silfver
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

myntet å en krona behagligare än en-kronesedeln, på samma sätt som den

funnit 50-öresmyntet behagligare än 16-skillingssedeln. Farhågan, att detta

mynt torde blifva allt för obeqvämt för en allmänhet, som under lång tid

vant sig att för samma värdebelopp begagna sedlar, är ingalunda mera

grundad än de betänkligheter, som på 1840-talet i samma mening framstäldes

mot skillingssedlarnes borttagande, och kommer utan tvifvel ej mer

än dessa att besannas.

Då emellertid den invändningen, att silfvermyntet å eu krona skulle

för allmänheten varda mindre beqvämligt än de nuvarande en-kronesedlarne,

synts Utskottet hafva någon betydelse egentligen blott med hänsyn till den

större svårigheten att genom bref försända smärre penningebelopp, när för

valörerna intill fem kronor funnes allenast silfvermynt, och då denna svårighet

hufvudsakligen uppstode för alla de orter å landsbyden, der ej i närheten

funnes poststation berättigad att befordra postanvisningar, har Utskottet

sökt att genom vederbörande Statsråd hos Kong]. General-poststyrelsen skaffa

upplysning, huruvida någon utsigt finnes, att å samtliga poststationer i riket

tillfälle kunde beredas till mottagande af penningeförsändelser genom postanvisning,

äfvensom Utskottet hemstält, huruvida någon nedsättning kunde

åstadkommas i afgifterna för befordring under rekommendation af guld- och

silfvermynt. I skrifvelse till Banko-Utskottet af den 23 Februari har Kongl.

General-poststyrelsen anfört, att de olägenheter, som, äfven med antagande af

lämpligaste förfaringssätt i afseende å postanvisningarnes behandling, skulle

härflyta af en till alla poststationer utsträckt postanvisningsrörelse, vore dels

det ökade äfventyret för förskingring af åt postverket anförtrodda medel —

ett äfventyr, som dock kunde betydligt minskas, om maximibeloppet för postanvisningar

från de mindre postanstalterna sattes till 5 å 10 kronor; dels

anspråk på ökad aflöning till poststationernas föreståndare, om denna rörelse

finge en större utsträckning; dels en ytterligare ansträngning för hela postverkets

personal; hvartill slutligen komme en utgift för en gång af omkring

56,000 kronor till anskaffande af kassalådor för poststationerna; men

ansett, att om nödiga medel till bestridande af möjliga nya kostnader från

Riksdagen beviljades, kunde inga oöfvervinneliga hinder möta för den af

Banko-Utskottet föreslagna anordning; hvarjemte Kongl. General-poststyrelsen

förmält, att nedsättning i afgifterna för försändning af guld- och silfvermynt

under rekommendation lämpligen kunde åvägabringas derhän, att afgiften för

sådan försändelse till vigt af högst 1 skålpund faststäldes till 50 öre, att

för tyngre försändelser afgiften höjdes med 25 öre för hvart öfverskjutande

skålpund eller del deraf, samt att maximivigten bestämdes till 50 skålpund.

Då sålunda en anordning af nämnda art synes Utskottet icke kunna

möta afsevärda svårigheter, försvinner också efter Utskottets åsigt den enda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

17

ÖÄ?*" m0‘ " 4‘gärd’ afcr »“ y«''%are stadga landet,

uJ^^TT''Zm Täta helhet “-JW“ af Silfver k“

*f f omsätlningsbehofvef invända ”silfrét ^T-Twift" *

sä rar- L “ ^

en-kro„eSla™yft ''nä^rande „ n Jct uPpEnbart, att dl

är för vexling ZhZZrZlta begagnas , större mängd än behöflig!

användning endast så vidt det för Råda | ereraot antagligen skulle lä

kommer dft för rörelse erforderLfT^ »“"d«ä»8''igen behöfves,

understiga beloppet af nu utelöpande en-kronesedlår Då rid en krf ‘ ''''''IF"''"''''

indragning1 en mofsvimintlp „c i . „ : , 7d.ncl en-luonesedlarnes

“tf? „ bchofret »f <ie mot en-kronesedlarne svarande silfver

silf™ å andra^idan T^''1 * fc™'' de98»‘»m t»" behof™, af

sparingen åf kostnad^. för en-kro^edTarnTtiCl ** W?>

anser Utskottet sia utan allt för stor fn rf fn • ,kmng och sPndmng;

Ä; ^sten -

På grund af hvad här ofvan är anfördt får derför Utskottet tillstyrka,

att Riksdagen ville besluta att, å dag som af Full
bankef

nt Stnmm''S’ in8tftlIa8 ut^det från Riksbanken

åt sedlar a en krona.

Stockholm den 12 April 1875.

Pa Utskottets vägnar:

J. t. SCHWERIN.

Bill. till JRilcsd. Prat. 1875.

(i Sami, 1 AflJ. 15 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

Reservationer:

af Herr G. Jonsson, med hvilken Herr Gumcelius instämde: “Emot

Utskottets fattade beslut angående en-kronesedlarnes indragning får jag anföra

reservation, vidhållande den af mig inom Utskottet yttrade mening,

hvilken några andra utskottsledamöter biträdde såsom ett medelförslag,

nemligen att i stället för sedlar å en krona, som nu borde indragas, sedlar

å 2 kronor skulle af Riksbanken utgifvas, en ändring som jag anser lämplig,

ehuru den icke för denna gång kunde tillvinna sig Utskottets bifall."

af Herr Å. Andersson: “Då jag varit af olika mening med Utskottets

flertal om en-kronesedlarnes indragning, får jag i korthet afgifva min

reservation.

Utan att vidröra den frågan, om det är större eller mindre fördelar

för landet i sin helhet att hafva klingande valuta i den allmänna rörelsen

eller att den får hvila i Bankens hvalf för att vid behof och efter godtfinnande

utfås i stället för sedlar, är dock det hufvudsakliga skälet för min

afvikande mening det att icke gorå reformer med bankväsendet, då icke behofvet

eller nödvändigheten sådant fordrar, och att när man af en eller

annan orsak anser sådana böra vidtagas, gå försigtigt till väga, så att man

icke dermed framkallar folkets missbelåtenhet.

Bankofullmäktige hafva uti sitt tillstyrkande för dessa sedlars indragning

såsom hufvudskål åberopat den stora kostnad och det besvär de medföra.

Nå väl! detta medgifves visserligen; men vi veta, att folket, hvars

gemensamma egendom Riksbanken måste anses vara, är så vant vid dessa

sedlar såsom skiljemynt, och såsom vida beqvämare vid liqviderande af

arbetslöner etc., äfvensom att föra med sig på resor och vid mindre penningeförsändelser

med posten o. s. v. än silfvermynt, så att borttagandet af småsedlar

under 5 kronor skulle å de flesta orter väcka allmänt missnöje. Likväl,

och för att gå motionären, likasom Bankofullmäktige något till mötes och

för att så småningom vänja allmänheten vid att mera begagna klingande

m ynt, torde ett lämpligt steg framåt på den önskade banan blifva, att i

stället för en krona låta förfär diga två-kronesedlar. Härigenom skulle i

det närmaste så väl kostnaden som tjenstemännens i banken besvär minskas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 19.

19

till hälften, och i allmänhetens gamla vana vid en-kronesedlarne ingalunda

göras något nämnvärdt afbrott.

Således får jag hemställa, att motionen endast så till vida må bifallas,

att Riksbankens lägsta sedelvalör kommer att lyda på

två kronor. “

samt af Herrar Wigardt, C. I. Bengtsson och O. Månsson.

Ilerr Lytthens har anmält, det han varit förhindrad att i Utskottets

öfverläggningar rörande förevarande ärende deltaga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.