Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående dels af Herr A. O. Wallenberg väckt motion om utlemnande af skiljemynt pregladt efter 1855 års myntordning; dels åtgärder för indragande ur rörelsen af äldre kopparmynt.

1875-04-26 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1875:23, Betänkande, angående dels af Herr A. O. Wallenberg väckt motion om utlemnande af skiljemynt pregladt efter 1855 års myntordning; dels åtgärder för indragande ur rörelsen af äldre kopparmynt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.

1

\:o SS.

Aiik. till Eiksd. Kansli den 26 April 1875, kl. 3 e. in.

Betänkande, angående dels af Herr A. O. Wallenberg väckt motion

om utlemnande af skiljemynt pregladt efter 1855 års

myntordning; dels åtgärder för indragande ur rörelsen

af äldre kopparmynt.

I motion N:o 26, väckt i Första Kammaren, har Herr A. O. Wallenberg,

under förmälan, att knapphet å skiljemynt yppats, att angeläget vore,

det myntverket icke sysselsattes med det som kunde uppskjutas, och att

derför 1855 års öresmynt af brons icke borde dragas ur rörelsen förr, än

myntkonventionens bestämmelser gjorde sådant oundvikligt, eller förr än

myntningen af guld och silfver blifvit så tillräcklig, att den motsvarade allmänna

rörelsens behof, hemstält, att Riksdagen behagade besluta en sådan

ändring af § 17 mom. 2 uti bankoreglementet, att bankofullmäktige må

tillåtas efter omständigheterna bestämma, huruvida Riksbanken tillhörigt eller

dit inflytande, enligt 1855 års myntordning pregladt skiljemynt må till allmänna

rörelsens underlättande utlemnas under åren 1875 till och med 1880.

Då i 2 mom. af 17 § af bankoreglementet redan är stadgadt, att

“kopparskiljemynt, pregladt enligt 1855 års mvntordning, skall i riksbanken

qvarhållas, i den man detsamma kan med nytt mynt, pregladt enligt 1873

års myntlag, ersättas", och då i dessa ord obestridligen innebäres rätt för

Bill. till Riksd. Prof. 1875. 6 Samt. 1 Afd. 18 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.

fullmäktige att efter omständigheterna, d. v. s. efter tillgången å nytt, enligt

L 87 3 års myntlag, pregladt bronsmynt bestämma, huruvida det äldre kopparmyntet

skall qvarhållas eller, då rörelsen så fordrar, ånyo utsläppas; då

dessutom för närvarande inga särdeles svåra omständigheter synas påkalla

någon ytterligare utvidgning af fullmäktiges befogenhet i detta hänseende,

enär myntverket för närvarande lär vara vida mera än förut i stånd att

motsvara anspråken på dess verksamhet, och då riksbanken, enligt rapport

af den 17 April, innehar 58,000 kronor i nytt bronsmynt, pregladt enligt

1873 års myntlag, emot 35,700 kronor i öresmynt, pregladt efter 1855 års

myntordning, och 39,598,^6 kronor i kopparskillingsmynt, finner Utskottet

intet skäl vara för handen att uti ifrågavarande paragraf af bankoreglementet

föreslå någon ändring och hemställer derför,

1:0

att Herr Wallenbergs motion, N:o 26, ej må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

I samband härmed har Utskottet ansett skäligt att underställa Riksdagens

pröfning en fråga rörande vårt myntväsen, som enligt vitsord från

många orter inom vårt land för den allmänna rörelsen torde vara af rätt

stor betydenhet. De kopparmynt af pregel äldre än efter 1855 års myntordning,

som inom landet ega omlopp, förorsaka nemligen allmänheten i den

dagliga omsättningen ett känbart obehag. De förekomma mångenstädes i

stor mängd och af alla möjliga slag, sexskillingar, treskillingar, sexstyfrar,

trestyfrar, bankovittnar, rundstycken, Riksgäldskontorets polletter m. fl.,

preglade ofta i början af detta eller slutet af förra århundradet, ej sällan

mycket nötta och skafda; de vålla förvecklingar och besvär mest genom

svårigheten för den yngre generationen att fastställa deras värde i nu gällande

mynt, och de bidraga ej litet till qvarhållandet i folkets minne af eu

penningeräkniug, hvilken ju förr dess hellre bör lemna rum för den nu

gällande. Till följd af stadgandena i 1835 och 1855 års myntordningar

äro dessa mynt fortfarande lagligt betalningsmedel man och man emellan, i

kronans kassor mottagas de vid betalningar intill belopp af 1 krona i hvarje

betalningspost, och i riksbankens hufvudkontor till invexling i hvilket belopp

som helst. Men vägen till riksbankens hufvudkontor är oftast längre,

än att ett insändande af dylika mynt dit kan löna mödan, och då de, som

i landsorterna vore i tillfälle att uppsamla de äldre mynten i större belopp,

icke på någorlunda nära håll finna tillfälle att få dem invexlade, då icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banlco-Utskottets Betänkande N:o 23. 3

heller någon vare sig enskild eller offentlig kassa har skyldighet eller intresse

af att innehålla dem, komma de oupphörligen ånyo ut i den allmänna rörelsen.

Då nu allmänt lär anses, att dessa äldre mynt af allehanda mer

eller mindre kända valörer äro till olägenhet, och då dessutom jemiikt den

med Danmark afskräde myntkonvention den yttersta tidpunkt, intill hvilken

de få gälla som lagligt betalningsmedel, är faststäld till år 1881, synes det

Utskottet, som om åtgärder ju förr dess hellre borde vidtagas för att ur allmänna

rörelsen så fort som möjligt indraga dem till omsmältning.

Den kassa, i hvilken dessa mynt slutligen skola med gångbart mynt,

motsvarande nominalvärdet, invexlas, lär väl fortfarande som hittills böra

blifva riksbanken, men torde skyldigheten dertill under förhållanden sådana

som de nuvarande böra utsträckas äfven till afdelningskontoren. Utskottet

har dessutom förestält sig, att för vinnandet af det för allmänheten vigtiga

syftet af de äldre myntens aflägsnande ur rörelsen, skulle riksbanken utöfver

sin förlust i öfrigt på denna invexling äfven kunna påtaga sig kostnaden

för frakten till bankens hufvudkontor af de till invexling insända

mynten, dock allenast för de poster, som insändas från någon af statens

kassor eller från andra invexlingsställen, som kunna komma att bestämmas,

enär i annat fall, eller om äfven enskilde finge på bankens räkning insända

större eller mindre belopp mynt till invexling, denna rätt kunde begagnas

i en utsträckning och på ett sätt, som vållade banken alltför känbara kostnader

och besvär. Deremot torde riksbanken å sin sida kunna begära, att

det insända myntet, då det inkommer i belopp öfver 5 kronor, må af inlemnaren

förut sorteras; hvarom, likasom om öfriga i detta hänseende nödiga

närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t otvifvelaktigt lär sätta fullmäktige i

tillfälle att yttra sig före utfärdande af de för åtgärden nödiga förordningar.

Då uppgiften skall vara att åvägabringa en snabbare indragning af

de äldre mynten, och då man ej helt och hållet torde kunna lita derpå, att

enskilda kassor, såsom i handelsbodar och i banker, eller kyrkokassor, kommunalkassor

och dylika, der dessa mynt vanligen inströmma, alltid skola

iakttaga att insända desamma för vexling till något af riksbankens kontor,

lär väl till främjande af invexlingen finnas nödigt, att åtminstone i hvarje

län måtte bestämmas en offentlig kassa, der de äldre mynten till hvilket

belopp som helst för invexling emottagas, och Utskottet föreställer sig, att

dertill skulle bäst lämpa sig residensstädernas landtränterier, hvarifrån de

största partierna skulle komma att till riksbanken för slutlig invexling afsändas.

Utskottet har väl funnit, att en invexling till hvilket belopp som helst

af de äldre mynten icke gerna kunde åläggas alla öfriga kronans kassor och

uppbördsman, enär desse af sådant uppdrag skulle kunna allt för mycket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Banko-Utskottets Betänkande N:o 23.

förhindras i sina löpande göromål. Men då dessa kassor och tjensteman i

alla fall äro skyldige att i betalning intill belopp af en krona mottaga dessa

mynt, skulle det helt visst icke kunna innebära någon obehörig tunga, om i

samband med öfriga åtgärder Kongl. Maj:t utfärdade påbud att samtliga

kronans kassor och uppbördsman vore skyldige att innehålla och i rörelsen

ej åter utsläppa ifrågavarande mynt, som i deras uppbörd influtit.

Om sålunda vid alla post-, telegraf- och statsjernvägsstationer, hos alla

kronouppbördsmän, vid alla tullplatser i riket hvarje der inbetaldt skiljemynt

af äldre pregel blefve innehållet och ej vidare till allmännheten utlemnades,

utan i landtränterierna eller i riksbankens hufvudkontor utbyttes mot gångbart

mynt, om dertill alla banker och andra allmänna inrättningars kassor,

alla handlande på landet och i städerna visste sig kunna blifva af med dessa

mynt antingen i ränterierna eller i riksbanken, vill det synas Utskottet,

som om deras indragning skulle kunna försiggå temligen snabbt och utan

olägenhet för allmänheten.

På grund af hvad här ofvan är anfördt, får Utskottet härmed hemställa

:

2:o

dels att Riksdagen må besluta, att vid riksbankens

hufvudkontor och afdelningskontor skall emottagas till

invexling mot gångbart mynt hvilket som helst belopp af

kopparmynt, pregladt efter myntordningar äldre än 1855

års myntordning, dock enligt de närmare vilkor och bestämmelser,

som fullmäktige kunna fasta vid mottagandet

särskildt af större partier af dylikt mynt, samt att vid

insändning från landsorterna af större eller mindre belopp

sådant mynt riksbanken skall bekosta utgiften för porto

eller frakt från den statens kassa, genom hvilken myntet

till Riksbankens hufvudkontor insändes, eller från andra

invexlingsställen, som kunna komma att bestämmas;

dels att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder

påbjuda:

att tjensteman vid kronouppbörden, vid tull-, post-,

telegraf-, jernväg^- eller andra kronans kassor, då de i

betalning emottaga kopparmynt, preglade efter myntordningar

äldre än 1855 års mvntordning, ej få dessa mynt åter

i rörelsen utsläppa utan skola dem till landtränteri eller

till riksbankens hufvudkontor för utvexling mot gångbart

mynt insända;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banko-Utskottets Betänkande N:o 23. 5

samt att vid alla rikets landtränteri tillfälle må beredas

enhvar att intill den tid, Kong!. Maj:t täcktes bestämma,

få kopparmynt, prella dl efter myntordning äldre

än 1855 ''års hnyntordning, till hvilket som helst belopp

, invexladt mot gångbart mynt.

Stockholm den 26 April 1875.

På Utskottets vägnar:

.J v. SCHWERIN.

Bih. titt Riksd. Prof.. 1875. 6 Samt. 1 Afd. 18 Höft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.