Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla allmänna vägar och broar.

1875-04-02 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1875:11, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla allmänna vägar och broar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

1

TV:o 11.

Ant. till Riksd. Kansli den 5 April 1875, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande

stadganden i fråga om skyldighet att hygga och underhålla

allmänna vägar och broar.

Uti särskilda i ämnet inom Kamrarne väckta motioner, öfver Indika

det enligt erhållna remisser åligger Lag-Utskottet att sig yttra, har

blifvit föreslaget:

inom Första Kammaren:

l:o) af Herr N. S. von Kock (motion N:o 37), att »Riksdagen ville

för sin del besluta

att, med ändring af hvad nu stadgadt är angående byggnad och

underhåll af allmänna vägar, bestämmes,

a) att alla lands-, härads-, och å hel socken indelade sockenvägar,

jemte dem som leda till »hamn, lastplats, varunederlagsplats» eller »emellan

segelleder, båtleder och flottleder» eller eljest »pröfvas vara för

varutransporten af allmän nytta och nödvändighet», skola från och med

1877 års början indelas till byggnad och underhåll å den stad, socken

eller annat, i brist af åsämjande, af Kongl. Maj:t bestämdt mindre distrikt,

inom hvars område de äro belägna;

b) att alla både sommar- och vintervägar å landet, med undantag

af enskilda utfartsvägar för by eller annan lägenhet, framgent skola

anläggas, och underhållas af dem, som, när denna författning träder i

verkställighet, hafva allmänna väghållningsskyldigheten inom socknen

eller distriktet sig ålagd;

c) att dessa väghållningsskyldige ega sig emellan, på sätt de ön
Bih.

till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. VJ H&ft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ska, fördela vägunderhållet, derest de alla derom äro ense, men att i

annat fall fördelningsgrunden bör vara det jordbruksfastighet, för år

1872, åsätta och faststälda taxeringsvärde, minskadt till jernört hundratal

af riksdaler, i stället för hemmantalet;

d) att egare af bruk, fabrik, såg, qvarn eller annan fast egendom

inom socknen eller distriktet, som icke äro väghållningsskyldige, böra,

i förhållande till slitning å vägarna genom deras, eller för deras körslor

förhyrda, åkdon erlägga den årliga ersättning till de väghållningsskyldige,

hvarom de med dessa kunna öfverenskomma, eller som, i

annat fall, bestämmes af nämnd, bestående af en utaf ortens ordinarie

domare och två af hvardera parten utsedde personer;

e) att för de distrikter, hvilkas väghållning, vare sig genom dyrbara

broar, närbelägna bruk eller fabriker, eller jernvägsstationer, eller

af andra orsaker befinnas, jemförelsevis med andras i samma län, särdeles

betungade, må, i vanlig ordning, beviljas rätt att upptaga broeller

vågpenningar för for- eller åkdon, tillhörande utom distriktet boende

person, när åkdonet icke begagnas af resande eller skjutsande,

eller af tjensteman, som färdas inom sitt tjenstgöringsdistrikt»;

inom Andra Kammaren:

2:o) af Herrar C. I. Bengtsson, Carl Magni och Jöns Pehrsson (motion

N:o 84), att »Lag-Utskottet ville uppsätta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag i ämnet hufvudsakligen efter följande grunder:

att byggnads- och underhållningsskyldigheten af allmänna vägar

och broar, sommar- och vintertiden, utgöres af kommunen, på sätt om

kommunalutskylder stadgadt är, dock så att löntagare och pensionstagare

för sin kontanta inkomst samt näringsidkare varda derifrån

befriade;

och att fördelning sker häradsvis, med rätt för häradena att inom

sig vidtaga fördelning af vägunderhållet sockenvis»;

3:o) af Herr Jöns Andersson uti motion N:o 53, hvari Herr Nils

Nilsson i Espinge instämt, att Riksdagen ville

antingen bestämma:

a) »att underhållet af lands- och häradsvägar äfvensom större broar

på landet inom vissa områden, och såsom nu häradsvis, bekostas af

alla inom området boende, efter samma grunder, som gälla för uttagandet

af kommunalutskylder;

b) att flera områden eller härad ega förena sig om gemensam vägoch

brounderhållningsskyldighet;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

c) och att de väg- och brohållningsskyldige inom området ega för

viss tid förena sig om sättet för fullgörande af samma skyldighet;

eller hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utarbetande och

framläggande af förslag till författning i ämnet på hufvudsakligen ofvanstående

grunder»;

4:o) af Herr Johan Jönsson (motion N:o 102), »att Riksdagen ville

i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes

med det snaraste låta utarbeta och för Riksdagen framlägga ett

fullständigt förslag till de förändringar i fråga om byggnads- och underhållsskyldigheten,

vinter och sommar, af allmänna broar samt landsoch

häradsvägar i allmänhet, hvartill omständigheterna må finnas föranleda»

;

5:o) af Herr Per Nilsson från Örebro län uti motion N:o 30, hvari

Herrar Eric Olsson, Carl Johansson, A. TF. Uhr, Jonas Jansson, August

Börjeson och P. Hubinette instämt, »att Riksdagen måtte uti underdånig

skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt täcktes låta utreda och för Riksdagen

framlägga ett fullständigt förslag till en rättvisare fördelning af

vägunderhållningsskyldigheten»;

6:o) af Herr Johannes Andersson från Jönköpings län (motion N:o

49), »att Riksdagen måtte besluta en underdånig skrifvelse till Kong].

Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande af nu

gällande lag om allmänna lands- och häradsvägar, förordna, att dessa

väg ar skola, så väl vinter- som sommartid, byggas och underhållas af

alla medlemmar i kommunen, som enligt kommunalförfattningarne äro

skyldige att till kommunen erlägga skatt»;

7:o) af Herr A. Bäckström uti motion N:o 34, hvaruti Herrar Hans

Andersson, J. N. Biesert, B. J. Fahlander, Joll. Rutberg, O. östling och

Pehr Nilsson från Norrbottens län instämt, »att Riksdagen ville uti underdånig

skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t,

snarast möjligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

ny lag för vägbyggnads- och underhållsbesväret, stödd på att hvarje

kommun med egen kommunalstyrelse utgör ett väghållningsdistrikt och

byggd på att väghållningsbesväret på lämpliga grunder fördelas mellan

jordbruk efter dess värden och andra näringar eller inkomster samt att

der kronoallmänning eller privilegierad stockfångstskog eller mark faller

inom kommunområdet, sådan egendom ock må i väghållningsbesväret

deltaga efter grunder, som kunna finnas lämpliga och rättvisa»; och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

8:o) af Herr C. E. Hjelm (motion N:o 133) »att Riksdagen måtte i

underdånig hemställan anhålla, att Kong]. Magt, med upphäfvande af

Kongl. Förordningen af den 13 September 1790 angående allmänna vägars

underhåll vintertiden, täcktes utfärda eu ny förordning för samma ändamål,

som lemnar de plogskyldige frihet att, på kommunalstämma eller

annorledes, sjelfve besluta om huru de allmänna vägarna skola hållas i

fargildt stånd, då snöfall inträffar».

I våra äldsta lagar och, från dem hemtadt, i Landslagen finnes

stadgadt, att »alla ägha broa byggia och vägha rydhia». Det dervid

fogade tillägg »sva then minna ägher i by som then mera ägher, hvarefter

ägho sinne» hade sin upprinnelse derur, att blott odalmännen

eller de bofaste männen hade förbindelse i afseende på samhällsinrättningarnes

upprätthållande, men icke så kallade löska män och leghudrängiar,

såsom alla andra, i motsats mot de bofasta, kallades. Ännu

1734 vid vår nu gällande lags stiftande, då, enligt den tidens statsekonomiska

grundsatser, förädlingsnäringarne höllos bundna vid städerna,

utgjordes landskommunernas befolkning endast af landtbrukare,

deras tjenstehjon, inhysesmän och backstugusittare, af hvilka sistnämnda

tre slags kommunmedlemmar några skyldigheter ej kunde utkräfvas.

Till följd deraf bibehölls ock i 25 kap. 8 § Byggningabalken det stadgande,

att alla, som å landet egde eller brukade hemman, skulle vägar

rödja och broar bygga, och allmänneligheten af detta stadgande uttrycktes

genom föreskriften derom, att icke ens Konungens gårdar skulle

vara derifrån fria. I Stadslagen deremot finnes, i afseende på gatuoch

vägliållningsskyldigheten, ingen inskränkning till någon viss samhällsklass;

och i öfverensstämmelse härmed förordnades genom 1734

års lag i fråga härom allenast, att städerna skulle rödja och hålla väg

så långt, som deras egor räckte.

Då dessa stadganden sålunda härleda sig från en tid, då landsbygdens

skattdragande befolkning nästan uteslutande bestod af jordbrukare,

hvilka i följd häraf äfven uteslutande ansågos böra till kommunala

onera bidraga, samt, hvad angår städerna, hvarest likartade förhållanden

icke förefunnos, lagen i afseende på väghållningsskyldighetens

bestridande icke innefattar någon inskränkning till vissa personer

eller klasser, synes otvetydigt, att 1734 års lagstiftare med stadgandet

i 25 kap. 8 § Byggningabalken åsyftat att göra väghållningsskyldigheten

till en kommunens, häradets eller stadens, gemensamma angelägenhet;

och den emot en sådan syftning stridande form, som berörda lagbud, i

hvad det angår landet, vid ett ytligt betraktande synes hafva erhållit,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

liar uti de ofvannämnda tidsomständiglieter, hvarunder det tillkommit,

sin förklaringsgrund och sitt försvar.

Ur bestående förhållanden utvecklade sig sålunda det för landsbygden

gällande stadgande, hvarur man härledt väghållningsbesvärets

utgörande efter det jorden åsätta mantal, nästan den enda beräkningsgrund

för skattebördors fördelning man fordom kände. Men detta stadgande,

som vid den tid, då det gafs, afsåg att uttrycka allenast en -personlig

förbindelse för jordbrukaren att såsom kommunmedlem efter då

vanlig skattegrund utgöra en tjenstbarhet, har, på en senare tid och

under väsendtligen olika förhållanden, blifvit tolkadt och tillämpadt

såsom innefattande en skattebörda, som man lagt uteslutande på all i

mantal satt jordegendom.

Vid fortgående industriel utveckling, och sedan näringarne blifvit

genom en förändrad lagstiftning frigifne från medeltidens tvång, uppstod,

vid sidan af jordbrukaren, på landet en ganska talrik befolkning

af bruksidkare, fabrikanter, handtverkare och handlande, bland hvilka

mången, för bedrifvande af sin rörelse och för afsättning af sina produkter,

hade lika stort behof af allmänna vägarne som jordbrukaren;

och samtidigt härmed uppkom, i samma mån jordstyckningen inom vårt

land blef mera allmän, en i många afseenden med den mindre hemmansegaren

likstäld klass af befolkning, hvilken, såsom innehafvare af

sjelfständig jordegendom, som icke blifvit i mantal satt, egnade sig

hufvudsakligen åt jordbruksnäringen. Men under allt detta, och oafsedt

af sålunda förändrade tidsomständiglieter ett förtydligande eller

en ändring af lagen bort till åstadkommande af mera tidsenliga grunder

för väghållningsbesvärets utgörande föranledas, blef dock lagens

stadgande i detta hänseende oförändradt och ledde, då det naturligtvis

efter ordalydelsen tolkades, till den följd, att hela nämnda besvär fick

fortfarande hvila på den i mantal satta jorden.

Då härtill kom, dels att med större materiel och industriel förkofran

samfärdseln hos oss, liksom i alla andra civiliserade samhällen, blef

ojemförligt större, än i forna dagar, hvaraf besväret af vägars byggande

och underhåll enligt sakens natur betydligt ökades, dels ock att genom

odlingar och andra förhållanden mantalsvärdet inom olika hemman blef

så väsendtligt olika, att hemmantalet, såsom delningsgrund för ifrågavarande

tjenstbarhets utgörande hemmansegarne emellan, visade sig

allt mera olämpligt, så föranleddes af berörda omständigheter i förening

både att på somliga orter väghållningsbesväret blef för landtbruket

oskäligt betungande, och att detta besvär blef emellan dem, som deraf

buro bördan, orättvist fördeladt; Och häraf framkallades åter att folkets

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ombud från de mest skilda trakter af riket under eu längre följd af

riksmöten väckte anspråket om ett efter tidsomständigheterna mera lämpadt

ordnande af väghållningsskyldigheten, så att denna fråga sedan

mer än fyratio år tillbaka oafbrutet, med allenast högst få undantag,

stått på representationens dagordning.

I den strid emellan olika intressen, som af berörda anspråk förorsakats,

har man emellertid på senare tider i allmänhet erkänt anspråkets

rättmätighet, men praktiska svårigheter hafva hittills lagt hinder i vägen

för frågans lyckliga lösning.

Såvidt Utskottet känner, föranledde dock frågan icke någon representationens

åtgärd förr än vid 1853—1854 årens riksdag, då Rikets

Ständer beslöto att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t

täcktes låta undersöka enligt hvilka grunder och på hvad sätt bruk och

bergverksanläggningar, skattlagda mjöl- och sågqvarnar samt andra

fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till vägarnes byggande

och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande nådig

proposition i ämnet till Rikets Ständer aflåta; men Kongl. Maj:t förklarade

med anledning häraf, att »denna skrifvelse icke borde till någon

åtgärd föranleda, helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets

inom kommunerna fördelning på andra skattdragande, än dem

hvilka det hittills ålegat, måste — ehvad denna fördelning skedde i det

inskränktare omfång, Rikets Ständer föreslagit, eller utsträcktes till de

skattskyldige i allmänhet — stå i sammanhang med och i viss mån

bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring i bevillningsgrunderna

och om inrättande af kommunalstyrelser».

Vid de tvänne näst derpå följande riksdagarne förevar frågan ånyo.

Hon återkom jemväl vid riksdagen 1865—1866, då Rikets Ständer uti

underdånig skrifvelse den 7 April sistnämnda år — med uttalande af

den åsigt, att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde

utsträckas ej allenast till fastigheter af alla slag, utan äfven till en

hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person och utgöras

efter samma grund som nämnda utskylder, men att dervid likväl borde medgifvas

dels vissa undantag med afseende å tjenstemäns löner och pensioner

samt några andra med dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer

med afseende å inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för

kommunalutskyldernas utgörande, under den korta tid, som förflutit från

kommunallagens antagande, icke kunde anses hafva undergått de jemkningar,

till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier,

genom ett ovilkorlig^ antagande af denna grund för väghållningsskyldigheten,

möjligen skulle blifva allt för hårdt betungade — hos Kongl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Maj:t anhöllo, att Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta

utarbeta och, så snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig proposition

i ämnet.

Med anledning häraf, och sedan Kongl. Kammarkollegium afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande i frågan, aflät Kongl. Maj:t till 1868 års

Riksdag nådig proposition, hvaruti förklaras, att, hvad anginge frågan

huruvida vägröjnings- och brobyggnadsskyldigheten inom kommunerna

å landet borde utsträckas till alla skattskyldige, vare sig, på sätt Rikets

Ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af undantag för

tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga inkomsttitlar,

Kong]. Maj:t ansåge, att, derest ifrågavarande besvär må kunna

öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant

likväl icke skäligen kunde i sin helhet på en gång bringas till

utförande; att, om eu så genomgripande förändring, som dessa besvärs

fördelning på alla skattskyldige, skulle kunna komma till stånd utan

att väcka billig klagan, den måste endast småningom genomföras och

eu dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der en allmän delaktighet

kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas; att

härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige

redan nu bestredes genom kontanta tillskott, nemligen vägarnas

hållande i fargildt stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde

lemnas utan uppmärksamhet, att måhända den största ojemnheten vid

väghållnings- och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen

af kostnaderna för vinterväghållningen, der ploglag vore inrättade,

icke läge så mycket deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket

allena, som fast hellre — åtminstone inom flera orter — deruti,

att desamma vore på jorden ytterst ojemnt fördelade, enär fördelningsgrunden

varit och ännu vore hemmanens mantal, oberoende af deras

högre eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser

af större eller mindre del af detta besvär derföre icke borde ega rum,

utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den för dekangsgrund emellan

hemmanen, som hittills varit gällande; att det möjligen kunde ifrågasättas,

huruvida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen,

som i följd af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret,

på grund af särskilda Kongl. resolutioner, hitintills varit

bruk, qvarnar, skattlägga utjordar och lotshemman beviljad, likasom

den frihet, som i detta hänseende tillkomma säterierna i Skåne, Halland,

Blekinge och Bohuslän, borde fortfarande gälla, äfven om eu förändring

i ifrågasatta syftningen kommc till stånd, men att, då berörda frihet

måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

rum, då desamma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett

jorden uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen

al denna frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär,

som genom statsmakternas beslut, efter en helt och hållet ny grund,

gjordes gemensamt för alla skattskyldige; att rättvisa och billighet dock

fordrade, att vid eu sådan öfverflyttning jorden fortfarande droge samma

andel, som i kommunalförfattningarne vore i afseende å fyrktalsberäkningen

iakttaget; men att det syntes icke böra ifrågakomma att

befria vissa slag af inkomst från afl delaktighet härutinnan; och fann

Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå Riksdagen att, med ändring

af föreskriften i Kongl. förordningen den 13 September 1790, § 5,

må stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till

vägarnes hållande i fargildt stånd under vintertiden vid snöfall s. k.

ploglag äro eller blifva inrättade, den för alla ploglagen uti socknen

eller häradet belöpande ersättning sammanslås och inom socknen eller

häradet fördelas efter den allmänna’ grund, som gäller för uttagande

af kommunalutskylder på landet».

Uti det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års Lag-Utskott,

hemstäldes på anförda skäl, att Riksdagen, med förklarande att den

funnit sig förhindrad att lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte

hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

tillvägabringa den utredning, som, enligt hvad i utlåtandet blifvit anmärkt,

erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar

inom de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra

den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt Första Kammaren

för sin del, att underdånig framställning i omförmälda syftning

skulle till Kongl. Maj:t aflåtas, hvaremot Andra Kammaren, med utslag

å Utskottets utlåtande, biföll Kongl. Maj:ts nådiga proposition; och som

någon sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga beslut ej kunde åvägabringas,

var således den nådiga propositionen å Riksdagens sida utslagen.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning å nyo

bragd å bane vid 1869 års riksdag, som, under antagande att frågan

om väghållningsskyldigheten i allmänhet skulle, i anledning af Rikets

Ständers åberopade skrifvelse den 7 April 1866, komma under vidare

öfvervägande och behandling inför Kongl. Maj:t, af sådan orsak förklarade,

att de härutinnan gjorda framställningar ej kunde till någon

åtgärd å Riksdagens sida föranleda; men deremot, beträffande vinterväghållningen,

albit till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse med anhållan,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Ijay-Utskuttets Utlåtande N:o 11. 9

att Kong!. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning, som erfordrades

för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar inom

de särskilda orterna, samt derefter till Riksdagen göra den förnyade

framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade motioner i ämnet gjordes vid 1870 års riksdag, som dock,

enligt hemställan af då varande Lag-Utskott, lemnade dessa motioner

utan afseende, emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende

på åtgärd af Kong!. Maj:t.

Frågan förevar jemväl vid de tre sistförflutna riksdagarne, då Lagutskottet

uti afgifna utlåtanden hemställde, att Riksdagen måtte aflåta

underdånig skrifvelse, med anhållan att Kong! Maj:t täcktes, så snart

ske kmide> utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de

förändringar i fråga om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna

föranledde; men dessa utlåtanden, som af Andra Kammaren

godkändes, blefvo deremot af Första Kammaren ogillade.

Enär,, på sätt ofvan blifvit anfördt, Utskottet anser, att väghållningsbesväret

icke ursprungligen varit afsedt att blifva ett real-onus, som

endast skulle vidlata all i mantal satt jord, utan fast heldre haft karakteren

af ett kommunal-onus, som skulle vara för alla skattdragande

kommunmedlemmar gemensamt; enär det 1 ämnet gällande lagbud, som,

då det för nära ett och ett hälft sekel sedan stiftades, äfven ur berörda

synpunkt, tillfredsställde alla billiga fordringar, dock numera, i följd

af de förändrade omständigheter, hvilka sedan dess uppstått, i tillämpningen

kommit att leda derhän, att hela bördan af väghållningen drabbat

en enda samhällsklass, nemligen egarne af den i mantal satta jorden,

under det å andra sidan många andra samhällsmedlemmar, som af vägarne

hemta nytta, blifvit från deras byggande och underhåll helt och

hållet fria; och enär vid sådant förhållande lagen synes icke kunna

utan verkligt förfång för nämnda samhällsklass fortfarande i oförändradt

skick bibehållas, anser Utskottet, att en lagförändring, i syfte att genom

väghallningsbesvärets lyftande från jordbruket 1 lagstiftningen

återinföra den gamla grundsatsen om detta besvärs allmännelighet, skulle,

långt ifrån att, såsom man föreourit, innefatta en otillbörlig eftergift

till förmån för denna samhällsklass, deremot blott innebära ett tillbörligt

afseende å densammas rättmätiga anspråk.

Då Utskottet sålunda anser, att en lagförändring, hvarigenom väghållnmgsskyldigheten

kornme att mera tidsenligt fördelas, är af omständigheterna

påkallad, har Utskottet att afgifva yttrande om de grunder,

hvarpå en sådan lagförändring, efter Utskottets mening, bör åvägabringas.

UtJi. till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. 12 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Vid de föregående tillfällen, då frågan härom varit under behandling,

har den åsigt blifvit uttalad, att den, som hade behofvet och njöte

fördelarne af en inrättning, jemväl borde vidkännas den kostnad, och

tunga, som dermed vore förenad. Man har ur sådan synpunkt såsom

mest rättsenlig! ifrågasatt, att vägarnes underhåll skulle bekostas genom

bidrag af de vägfarande eller s. k. vågpenningar. Då uti ett så

glest befolkadt land som Sverige, hvarest, jemförelsevis med andra länder,

der vägande på sådant sätt vidmakthölles, trafiken kunde anses

obetydlig, har man ansett, att denna utväg icke kunde tillgripas, utan

att afgifterna för de trafikerande uppginge till så stora belopp, att de

hlefve för kommunikationerna hinderliga, helst mängden af erforderliga

vägbornmar och dervid anstäld betjening skulle uppsluka en stor del

af dessa bidrag. Enär emellertid, om äfven desse praktiska svårigheter

kunde förbises, i vår tid torde utan bevis vara allmänt erkändt,

att underlättandet af eu orts kommunikationer är för dess intellektuela

och materiela utveckling eu så mäktig häfstång, att icke allenast de,

som sjelfve begagna sig af eu kommunikationsled, utan äfven alla andra

samhällsmedlemmar, åtminstone medelbart, deraf hemta väsendtlig fördel,

så synes förslaget om vägarnes underhållande genom vågpenningar

icke ens ur theoretisk synpunkt vara så rättsenlig!, som man

antagit.

Från denna kommunikationernas karakter af allmännelig! gagn har

man åter velat härleda skyldighet för staten att om byggandet och underhållet

af allmänna vägarne besörja; men man har häremot invänd!

hufvudsakligen, att, då vid väghållningsbesvärets ordnande på sådan

grund arbetet dermed svårligen skulle kunna utföras på annat sätt, än

medelst dess öfverlåtande genom entreprenad åt enskilde, landets stora

areal och dess i förhållande dertill ringa folkmängd otvifvelaktigt skulle

hindra den konkurrens, som, i fall ej fritt fält skall lemnas åt vinningslystnaden,

vid entreprenadauktionen måste tagas i anspråk; samt att

till följd häraf staten genom väghållningsbestyrets öfvertagande skulle

drabbas af så dryga kostnader, att det vore sannolikt, att jordbrukaren,

äfven om han finge flere, nu icke väghållnings skyldige, att jemte sig

lemna bidrag, likväl skulle i form af skattebidrag få vidkännas sa stor

del af berörda kostnader, att till hans förmån skulle genom en sådan

förändring föga eller intet vinnas. Men om äfven dessa rent ekonomiska

bevekelsegrunder, som föranled! detta förslags förkastande, icke,

för frågans bedömande ur rättslig synpunkt, må tillmätas synnerlig

vigt, sfi finnas dock, efter Utskottets mening, andra skäl, som kraftigare

tala mot den sålunda föreslagna anordningen. Då icke ens blifvit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

ifrågasatt, att gatu- och väghållningen i städerna skulle af staten besörjas,

komme nemligen att af förslagets genomförande blifva en följd,

att städernas innevånare finge till byggandet och underhållet af vägarne

på landet bidraga, utan att någon motsvarande fördel, i afseende på

städernes likartade angelägenheter, skulle dem beredas. Härtill kommer

än vidare, att enär, om äfven vägar äro i viss mån till allmän

nytta, likväl härads- och socknevägar nästan uteslutande och allmänna

landsvägar företrädesvis äro af gagn för den ort, som de beröra, väghållningen

följaktligen jemväl förnämligast har naturen af ortintresse.

Af denna väghållningens natur följer åter uppenbart, att byggandet

och underhållet af vägarne, såsom en kommunens angelägenhet,

äfven bör af kommunen bekostas; och, då Utskottet sålunda anser den

ifrågasatta lagförändringen böra hvila på denna för vår lagstiftning urgamla

grund, har Utskottet, vid frågans bedömande enligt sådan uppfattning,

att i främsta rummet undersöka, huruvida väghållningen hör

åläggas den större kommunen — länet eller landstingsområdet, eller

den mindre — häradet eller socknen.

I fråga härom kan å ena sidan framhållas, att, enär vid stigande

industriel utveckling och öppnande af nya kommunikationsleder rörelsen

i allmänhet tager nya riktningar, så att eu tillförene föga befaren

och således lätt underhållen väg blir mycket trafikerad och följaktligen

svårare att vidmakthålla, skulle, med afseende på de ständiga vexlingar,

väghållningsbesväret sålunda är underkastadt, vara för dess rättvisa

fördelning förmånligare ju större den kommun vore, som finge

väghållningen sig tillförbunden. Men å andra sidan torde, efter Utskottets

åsigt, med öfvervägande giltighet böra anmärkas, dels att mot

väghållningsbesvärets öfverflyttande på den större kommunen tala hufvudsakligen

samma skäl, som mot dess öfvertagande af staten blifvit

här ofvan anförda; dels ock att, då i de flesta fall icke hela den större

kommunens utan endast smärre orters intressen af vägfrågor beröras,

kunde befaras, att beliofvet af nya vägars anläggande och de gamlas

hållande i godt stånd tilläfventyrs icke blefve af den större kommunen

behörigen tillgodosedt.

Då Utskottet sålunda anser väghållningen icke lämpligen kunna på

den större kommunen öfverflyttas, utan böra förnämligast med afseende

derpå, att den företrädesvis tillgodoser ett mera lokalt intresse, af de

mindre kommunerna besörjas, har Utskottet, vid valet emellan dessa,

ansett, att, som väghållningsbesväret utan tvifvel torde kunna jemnare

och således äfven rättvisare fördelas härads- än socknevis, häradet jemväl

bör, få nämnda besvär sig ålagdt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

I afseende derefter på skyldigdieten att till vägunderhållet bidraga,

så skulle af dess egenskap utaf kommunal-angelägenhet följa, att, enligt

den för kommunala-utskylder i allmänhet gällande grund, alla skattdragande

kommunmedlemmar borde efter förmåga dertill bidraga, sä

att hvar och en efter åsatt fyrktal skulle i kostnaden derför deltaga;

men som en så genomgripande förändring, som ifrågavarande besvärs

lika fördelning på alla skattskyldige, icke för närvarande torde kunna,

utan att väcka billig klagan, på en gång genomföras, bär Utskottet ansett,

att, med fyrktalet såsom skattegrund, deltagandet i utgifterna för

vägunderhållet borde bestämmas och jemkas efter den större eller mindre

nytta, de skattskyldige må anses, med hänsyn till de olika bcskattningsföremålen,

af de allmänna vägarne hemta; och utgående härifrån

har Utskottet, med ledning af gällande bevillningsstadga, trott sig böra

såsom sin åsigt uttala, att kostnaden för väghållningen måtte bestämmas

att utgå, för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af

rörelse, näring eller yrke, allenast efter någon del deraf och för öfrige

beskattningsföremål efter någon än mindre del af fyrktalet; hvarjemte

och då för kronopark eller annan dermed likartad statens skogsegendom

synes, i likhet med hvad för annan fastighet blifvit föreslaget,

böra till väghållningsbestyret lemnas bidrag, Utskottet, med särskilt

afseende på förhållandena i rikets norra provinser, anser, att staten bör

för dylik egendom uti vägarnes underhåll deltaga.

Beträffande slutligen väghållningens verkställighet, hvilken i det

allmännas intresse fortfarande torde böra underkastas vederbörande kronobetjenings

kontroll, finner sig Utskottet icke kunna tillstyrka, att, på

sätt blifvit ifrågasatt, hemmansegarne skulle på grund af lagens bud

framgent derom besörja. Någon giltig anledning att till hemmansegarnes

förmån sålunda stadga ett monopol för dem, att få in natura utgöra

sitt bidrag uti i fråga varande hänseende synes desto mindre förefinnas,

som det nuvarande väghållningssättet, hvilket derigenom skulle komma

att ovilkorligen bibehållas, är behäftad! med den väsentliga olägenhet,

att, då vägarbetet oftast icke i vidsträcktare omfattning företages på en

gång, utan på smärre sträckor och med begagnande af olikartade, understundom

otjenligt väglagningsämnen försiggår på olika tider, vägunderhållet

i följd af berörda olämpliga förfaringssätt blir både sämre och i det

hela taget dyrare, än Rom vederbör. Tvärtom borde, efter Utskottets

mening, den största möjliga frihet medgifvas häradet att inom sig ordna

i fråga varande angelägenhet och i afseende derpå allenast föreskrifvas,

att häradet skulle ega inför häradsrätt välja fullmäktige, som hade

att på lämpligaste sätt efter hvarje orts olika förhållanden anordna väg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

hag-Utskottets Utlåtande N:o It.

hållningsbestyret. I följd häraf skulle, såsom Utskottet föreställer sig,

på de flesta orter vägarbetet genom entreprenad upplåtas till utförande

af den minstbjudande och i sjelfva verket oftast komma att af den jordbrukande

befolkningen verkställas. Kommunen, som blefve för väghållningens

fullgörande ansvarig, skulle dock, manad af eget intresse,

dervid otvifvelaktigt komma att tillse både att entreprenadsumman icke

blefve oskäligt hög och att vägarbetet på ett tillfredsställande sätt fullgjordes;

och, om äfven väghållningen genom en sådan anordning blefve

till en början något mera betungande, än nu, skulle den dock, framdeles

och i samma mån vägarne genom eu mera planmässig behandling

körnare i bättre skick, blifva förenad med måhända långt mindre

kostnader, än för närvarande.

Det är bekant, att Kongl. Maj:t infordrat länsstyrelsernas och landstingens

yttrande i fråga om förändrad lagstiftning angående skyldigheten

att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att

utsträcka detta besvär till alla dem, som erlägga kommunalutskylder,

och att, för åstadkommande af en jemnare och billigare fördelning al

kostnaden, antaga landstingsområdet i stället för häradet till gemensamhet.

Och beträffande Riksdagens ofvan berörda, den 11 Maj 1869,

aflåtna underdåniga skrifvelse om ändring i gällande föreskrifter rörande

skyldigheten att hålla allmänna vägar i fargildt stånd vintertiden,

inhemtas af Justitie-ombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna

berättelse, att detta ärende, när berättelsen afgafis, ännu icke till

slutlig behandling förevarit.

Då häraf vill synas, såsom om Kongl. Maj:t tills vidare lemnat å sido

frågan om väghållningsskyldigheten i allmänhet, hvartill också, någon

anledning skulle kunna förefinnas i den omständighet, att den vid 1869

års riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse endast afsåg vinterväghållningen,

har Utskottet, som är af den mening att frågan i sin helhet

bör så snart ske kan bringas till sin lösning, men i saknad af erforderliga

statistiska uppgifter varit urståndsatt utarbeta ett lagförslag i

ämnet, ansett sig, på grund af det ofvan anförda och då beträffande

stadskommunens medlemmar likställighet uti ifrågavarande hänseende

redan enligt öfverenskommelse på många ställen torde ega rum, så att

någon förändring i lagstiftningen rörande dem synes mindre erforderlig,

flora i anledning af föreliggande motioner vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske

kan, låta, i öfverensstämmelse med ofvan angifna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

grunder, utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets

utgörande på landet.

Stockholm den 2 April 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Rese r v åt i o ne r:

af Herr Grefve Möruer: »Medgifvande att ändring i nu gällande

bestämmelser angående vägarnes underhåll kan vara rättvisligen påkallad,

i så måtto, att deltagande i nämnda skyldighet torde höra utsträckas

till bruk, qvarnar, fabriker och personer, som å landet idka

handel eller annan industri, hvaraf ett större begagnande af vägarne

föranledes, finner jag mig dock icke kunna biträda Utskottets åsigt

derom att vägunderhållet bör blifva ett kommunalt onus, att, hufvudsakligen

efter samma grund som kommunalutskylder, utgöras. Genom

eu förändring i sådan riktning befarar jag att det nu varande, möjligen

icke vidare fullt lämpliga förhållandet blifver ändradt genom införande

af ett stadgande, medförande eu positiv orättvisa. Jag får således vördsamt

hemställa, att Riksdagen behagade besluta,

att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med

anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad

mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet

må kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar eller annan

fast egendom, som hitintills varit från vägbyggnadsskyldighet

befriade, jemte å landet bosatte handlande,

och derom sedermera till Riksdagen aflåta nådigt

förslag.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

af Herr Grefve von Plåten: »Då förhållandena inom olika delar af

landet äro så väsendtligen skiljaktiga, att det af Utskottet framställda

förslag till vägunderhållnings- och brobyggnads-skyldighetens ordnande,

äfven om det, inom vissa orter, utan någon särdeles tunga kan genomföras,

dock, å andra, kommer att tillskynda de härtill förpligtade dryga

och kännbara kostnader, och det sålunda torde vara vanskligt att afgöra,

huruvida de nu föreslagna grunder äro de riktiga, har jag ansett

att Utskottet bort inskränka sig till att tillstyrka Riksdagen i underdånighet

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda denna fråga och

för nästa riksdag framlägga förslag till densammas lösning på ett tidsenligt

och för dem, livilka till skyldigheternas utgörande nu äro lagligen

förbundne eller lämpligen kunna komma att dertill förbindas, så

vidt möjligt är tillfredsställande sätt.»

af Herr Grefve Horn: »Frågor om nya lagar för vägars underhåll

äro bland de ämnen, som under senare tiders riksdagar ständigt frarnstälts

och under kommande tider ständigt skola i mer eller mindre

förändrade former åter framkomma,

Medgifvas måste väl, att väghållningen i allmänhet och särdeles å

vissa orter är ett tungt onus och jemväl i viss mån ojernnt fördeladt.

I äldre tider funnos ej många vägar, men anledningen dertill var

den, att landtmannen då icke hade produkter af nämnvärd myckenhet

att afyttra och, om några få sådana kunde afyttras, såldes de på nära

håll samt voro ej föremål för export till utlandet. Skogarne voro af

intet värde och bergsprodukterna, som i allmänhet förädlades i närheten

af vattenkommunikationer, forslades hufvudsakligen denna väg. I

den mån landtbruket gått framåt, skogsprisen stigit och landets produkter

i allmänhet blifvit föremål för efterfrågan i utlandet, har äfven

behofvet af beqvämliga kommunikationsförhållanden gjort sig gällande.

Det har uteslutande varit fastighetsegarne och de, som idkat bruksnäringen,

med hvilken senare i allmänhet landtmannanäring varit förenad,

hvilka påkallat dessa kommunikationers förbättrande. För deras

gagn hafva under tidernas lopp allt flera vägar, sedermera kanaler och

slutligen äfven jernvägar tillkommit.

Hvad särskildt beträffar förstnämnda vägar, så hafva, då sådana

skulle anläggas, fastiglietsegare dem påkallat, och desse hafva hittills

varit de ende, som öfver sådana anläggningar blifvit liörde och som

åtagit sig att vägarne, med eller utan statsanslag, rödja och sedermera

underhålla. Så går det till äfven i dag, ty då en orts. befolkning skall

höras öfver en tillämnad vägs anläggande, kallas dertill endast fastig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o It.

hetsegarne att inför Häradsrätt eller Konungens Befallningshafvande

dei’öfver meddela yttrande. Om vid sådana sammanträden behof af

väganläggningen pröfvas vara för handen, hvilket beror på de hördes

uttalade önskningar, blifver beslut meddeladt, att vägen skall anläggas

och till underhåll fördelas.

Som nu visadt är, att vägarne tillkommit för att fylla landtmannens

allt mera stigande behof af kommunikationer, har det äfven varit billigt

och rättvist, att han fått vidkännas kostnaden derför, i den mån staten

dervid ej . med understöd mellankomma, och af samma grund är det

äfven billigt och rättvist, att landtmannen skall vägarne underhålla.

Dertill kommer, att dessa näringsidkare eller deras förfäder åtkommit

sina fastigheter under full vetskap, att detta onus hvilade å den jord,

de köpte, samt att jorden förvärfvats till ett pris, som varit lämpadt,

efter dess belägenhet samt efter utgifterna för dess bebrukande och

dess onera. Skulle nu detta onus borttagas från jorden, erhöll denna

ett, . högre värde på bekostnad af dem, som sådant onus nu ej draga.

Ofriga beskattningsföremål, som är penningen och arbetet in. ni., skulle

i mån deraf falla i värde, allt till jordegarens fördel. Om kostnader

för vägars anläggande och underhåll skulle läggas på kommunen eller

staten, hvad blefve följden? Jo den, att vägarne skulle komma att i

vissa större eller mindre bitar på entreprenadauktioner till den minstbjudande

för anläggning eller underhåll upplåtas. Under sådana förhållanden

kunde endast jordbrukaren blifva entreprenör. Den, som läge

närmast det vägstycke, hvilket skulle bortauktioneras, blefve nästan uteslutande

den, som med fördel kunde inropa vägen. Han bestämde vilkoren.

Hände nu, att jordbrukare på eu längre vägsträcka sammanrotade

sig för att höja prisen och dela vinsten, så kunde sådant svårligen

förekommas; och säkert är, att på många ställen komme så äfven

att tillgå; ty de fleste taga en fördel der den med lätthet kan

ernås, och det enskilda intresset synes vara fullt ut lika stort hos landtmannen

som hos andra medborgare. Om nu så olyckligt skulle hända,

att vägunderhållet på omförmälda sätt förändrades, blefve deraf en gifven

följd, att jordbrukaren, liksom hittills, äfven framgent komme att i

sjelfva verket hålla vägarne, dock med den stora skilnad att, i stället

för det han nu ensam bekostar dem, han mot betalning komme att underhålla

dem och dertill mot så dryg betalning, att han derigenom

kunde göra sig betald för all den delaktighet, han efter beskattningsgrund

borde derför vidkännas, och finge kontant vinst derutöfver. Detta

onus blefve da eu stor fördel för jordbrukaren, en fördel, som tillgodokom

honom i dubbel måtto derigenom att, på samma gång en tunga i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

betydlig mån aflyftades från jorden, han deraf blefve i tillfälle gorå

fördelaktiga affärer, och en fördel, som sålunda hade till följd, att jordens

värde i synnerlig mån stege. Hvem skulle sitta emellan derpå?

Jo, kapital och arbete.

Om man nu utgår från den synpunkten, att de skola hålla vägar,

som deraf hufvudsakligen sig betjena, så blifver det, enligt hvad ofvan

visats, landtmannen eller jordbrukaren, ty öfrige medborgare, såsom

kapitalister, tjenstemän in. fl., begagna vägarne för enskild nytta till eu

försvinnande liten del emot jordbrukaren, och da de begagna dem, användas

merendels landtmannens dragare, för hvilka han har eu numeia

ganska dryg skjutslega. I allt fall, äfven om man skulle godkänna

den satsen, att andra än jordbrukarne skola bidraga till kommunikationer

i allmänhet, så förekommer dervid, att andra än jordbrukarne i

ganska hög grad numera dertill bidraga. Medel till kanaler, hamnar,

jern vägar och äfven till vägars anläggande och omläggning bekostas i

synnerlig mån dels af staten, dels af landstingen och dels af kommunerna.

I alla deraf föranledda utgifter deltaga alla medborgare efter

gifna beskattningsgrunder. Af omförmälda kommunikationer har jordbrukaren,

som ofta tillika är skogsegare, största fördelen, ty derigenom

får han sina produkter fördelaktigt afyttrade. Detta förhållande, tror

jag, fullt ut utjemnar den förmenta stora orättvisan, att andra beskatt

ningsföremål, än jordbruket, icke deltaga i vägunderhållet. Jag vågar

till och med påstå, att fastigheterna, om det emellan dem och öfriga

beskattningsföremålen skulle i berörda måtto rättvist liqvideras, derpå

gorå en ganska stor vinst, åtminstone i de orter, der sist, nämnda kommunikationsmedel

finnas. Det invändes måhända härvid, att köpmannen

tager största vinsten; men, äfven om så vore händelsen, så, då landtmannen

icke tillika kan vara köpman, må detta väl förunnas honom,

helst enär han såsom medlare emellan näringsidkaren och konsumenten

bidrager till båda dessas fördel och betjenande.

Det har äfven blifvit framhållet såsom en orättvisa, att af andra

beskattningsföremål, än jordbruket, icke äfven annan fastighet, bruk och

fabriker deltaga i vägunderhållet. Vid ett ytligt betraktande häraf vill

det äfven så synas; men emedan i allmänhet dessa bruk och fabriker

på landet in. in. äro förenade med jordbruk och de, då andra än egna

dragare användas till forsling af deras alster, dertill begagna mot lega

andra jordbrukares biträde, kan det för visso antagas, att uti denna

lega ligger full ersättning för det vägunderhåll, som eljest måhända

bort äfven på de förre fördelas. I allt fall att fullkomligt emellan alla,

äfven mellan jordbrukarne inbördes, jemn! liqvidera efter hvars och ens

Bih. till Riksd. Prat. islå. 7 Sami. l‘J Häft. "*

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

nytta af en väg, står icke i mensklig förmåga. I den ena orten blifver

det olika mot den andra och en tids behof är olika mot en annan, allt

beroende på den ena ortens och särskilda delars deraf olika utveckling.

Men äfven om nu dessa omnämnda beskattningsföremål skulle anses

vara pligtig^ att deltaga i vägunderhåll, hvilket dock icke är min åsigt,

så kunde rimligtvis aldrig dem böra åläggas att få åt sig indelad till

underhåll någon viss vägsträcka. Skulle för sådant ändamål vägarne

omdelas, komme detta att medföra oändliga kostnader. Ett bruk, masugn,

tegelbruk eller annat så löst beskattningsföremål kan nedläggas

och försvinna. Då skulle naturligtvis vägunderhållet åter omregleras.

Till hvad kostnader, bråk och olägenheter skulle ej sådant leda? Och

detta förändrade förhållande skulle ständigt inträda, så snart ett sådant

beskattningsföremål uppstode eller nedlades.»

Jag har medgifvit, att vägunderhållsskyldigheten i allmänhet är

ett tungt onus; och en olidlig tunga vore det för jordbruket, om detta

onus skulle fullgöras å tider, då jordbrukaren behöfver egna sin tid och

sitt arbete åt sådd och skörd. Då emellertid vägunderhållet kan fullgöras

å vår och höst före och efter nämnda tider, mildras denna tunga

i betydlig mån. Då har han icke så vigtiga bestyr af annan art att

uträtta, som icke under vanliga förhållanden kunna anstå tills vägarne

blifva iståndsätta. Några synnerligare kontanta utgifter har han deraf

i allmänhet icke. Väl gifvas vissa orter, der icke finnes att tillgå annat

lämpligt väglagningsämne, än gråsten, som skall sönderstyckas;

och detta är kostsamt; men i den mån vägarne der blifva hårda, eller

efter vissa års förlopp, minskas i hög grad kostnaden för underhållet.

Jag har nu här ofvan sökt visa orättvisan och olämpligheten deraf,

att väghållningsbesväret skulle aflyftas från jordbruket och läggas på

andra beskattningsföremål. Att denna orättvisa blefve vida större än

den, att grundskatterna skulle aflyftas eller aflösas, ligger i öppen dag,

ty grunden för vägunderhållet har ständigt för den oprivilegierade jorden

varit likartad, då deremot grundskatterna genom tidernas gång

och räntepersedlarnes olika pris och olika beskaffenhet på skilda orter

äfvensom deras förvandling till annat besvär för vissa hemman föranledt

en ojemnhet i beskattningen, som vore önskvärdt att få pa rättvis grund

utjemnad.

Jag vill nu öfvergå till frågan om och i hvad mån väghållningsbesväret

kan vara ojemnt fördeladt samt om och på hvad sätt detta

skulle kunna efter en billigare grund regleras.

Det kan visserligen icke af mig förnekas, att mantalet, det må vara

det förmedlade eller oförmedlade, numera ej utgör en fullt tillfredsstäl
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

lande måttstqck för en sådan fördelning; ty i hvarje by är det ena

mantalet i allmänhet till sin godhet olika mot ett annat af lika storlek;

och ännu större blifver skilnaden, då man jemför mantal på skilda orter.

Om denna grund skulle uppliäfvas, återstår dock ej annat, än att

beräkna underhållet efter fyrktalet emellan fastigheterna inbördes.

Månne en sådan beräkningsgrund blefve rättvisare eller lämpligare?

Jag tror det icke. Fyrktalet är beroende på fastigheternas taxering;

och vi veta alltför väl huru olika fastighetsvärdena bedömas. Dertill

gifver ock gällande bevillningsförordning i viss mån anledning, då den

stadgar, att till ledning vid uppskattningen bör tagas i betraktande dels

sista köpeskillingen, dels hypoteksvärdering jemte andra olika omständigheter.

Derigenom händer ofta, att hemman i samma by får ett

taxeringsvärde större eller mindre än annat lika godt hemman i samma

by. I allt fall hör det till mensklig ofullkomlighet att icke kunna träffa

det rätta, särdeles i en så svår sak, der allt skall bero på olika omdöme,

och der ledamöterne uti bevillningsberedning omöjligen kunna

känna rätta uppskattningsvärdet af alla fastigheter, som af dem skola

taxeras. Ån större blifver ojemnheten i uppskattning af fastigheter,

som ligga inom skilda orter och olika taxeringsdistrikt, äfven om

dessa fastigheter höra till samma län och till och med till samma väghållningsdistrikt.

Dessutom är fyrktalet, såsom ständigt vexlande, en

alltför obestämd beräkningsgrund för ett onus, som till följd af sin natur

icke ofta kan regleras eller förändras. Endast sistnämnda omständighet

omöjliggör, att fyrktalet kan tagas till delningsgrund för utgörande

af i fråga varande reala onus.

En annan ojemnhet anses bestå deri, att den ena kommunen eller

det ena häradet merendels har större sträcka väg att underhålla, än

den andra kommunen och det andra häradet. Denna olikhet härleder

sig naturligtvis deraf, att dessa kommuner, dessa härad hafva olika belägenhet

än andra, en ligger midt i landet och en annan vid kusten,

alla med skiljaktiga afstånd till afsättningsorter och till lifligare samfärdsel.

Naturen har ej liqviderat jemnt emellan olika orter i detta afseende,

och menniskan kan icke heller göra det. Följden häraf blifver

naturligtvis den, att fastigheter i den ort, der mindre vägunderhåll och

beqvämare afsättningsställen finnas, äro i högre pris, än lika goda fastigheter

på mera ofördelaktigt belägna orter. På förra stället erhålles

högre pris för varan, men der är ock större kapital att förränta; och

på det senare erhålles lägre pris, men fastighetsegaren har på samma

gång mindre kapital att förränta. Dessa förhållanden utjemna ojemnheterna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

Af dessa anförda omständigheter och då, hur man än under nuvarande

förhållanden vill tänka sig ett rimligt sätt för omreglerandet

af vägunderhållet, detta ändock skall stöta på sådana svårigheter, att

en fullt rättvis grund icke kan uppfinnas, synes mig vara välbetänkt

att uti nuvarande väghållningsskyldigheten icke göra ringaste förändring

och således icke heller att i ämnet besvära Kong]. Maj:t med underdåniga

påminnelser, Indika i allt fall icke lära kunna lända till något

af motionärerne eftersträfvadt resultat.

Det har under Utskottets öfverläggningar blifvit ifrågasatt, att staten

för sina skogar, i den mån de ej hörde till viss fastighet, skulle i

vägunderhåll deltaga. Jag medgifver, att viss billighet härtill kan finnas;

men, för jemkning af väghållningsbesväret härutinnan, torde lämpligast

finnas att, om bidrag af staten skulle erfordras, detta må utgå

i form af årligt anslag, som af Riksdagen i förekommande fall kunde

beviljas.

Den underdåniga skrifvelse, som i likartadt ämne afgafs af 1865—

1866 årens Riksdag, har icke föranledt annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t

till 1868 års Riksdag inkom med nådig proposition om vintervägarnes

underhållande, hvari föreslogs, att dessa borde underhållas af kommunen

efter vanlig beskattningsgrund. Min åsigt om lämpligheten af en

sådan framställning torde jag i det föregående hafva uttalat. Att en

pluralitet i Andra Kammaren skulle antaga förslaget, kunde man taga

för gifvet. Till all lycka afvärjdes förslaget och den vådliga principens

införande genom Första Kammarens utslag. Att icke Regeringen inkommit

med nytt förslag i detta ämne så väl som uti frågan om underhåll

af vägarne under andra årstider, tillskrifver jag det förhållande,

att Regeringen sedermera funnit klokhet och billighet förbjuda, att närvarande

förhållande förändras.

I detta ämne kunde mycket mera skrifvas för den åsigt, jag uttalat;

men andra riksdagsgöromål hafva ej medgifvit mig tid att fullständigare

och i en mera ordnad form, än som skett, framställa mina

tankar. Jag inskränker mig derföre att, under åberopande af ofvan

angifna grunder, föreslå,

att samtliga i fråga varande motioner icke må till någon

åtgärd af Riksdagen föranleda.))

af Herr Caspersson: »På de af Herr Grefve Horn fullständigt ut
vecklade

skäl anser jag bevillningen icke böra läggas till grund för

vägunderhållet sommartiden. På många orter, der det icke finnes några

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

större industriela anläggningar eller personer, som erlägga någon afsevärd

bevillning för inkomst af kapital och arbete, skulle de föreslagna

förändringarne, äfven om de ses endast och allenast ur synpunkten

af hemmansegarnes intresse, verka skadligt och fördyra vägunderhållet.

Jag tror derför att det åtminstone bör lemnas hemmansegarne

öppet att, der de så önska, bibehålla den gamla underhållsskyldigheten,

sådan den för närvarande är.

Af dessa skäl och då jag anser vägunderhållet, åtminstone då det

afser andra än kyrko- och sockenvägar, icke vara någon kommunalangelägenhet,

kan jag för min del icke gilla Lag-Utskottets förslag till

underdånig skrifvelse.»

af Herr Ehrenborg, endast i det afseende, att han ansett öfvervägande

skäl tala för landstingsområdet framför häradet såsom gemensamhet

för väghållningsskyldigheten.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i följd af laga förfall

varit förhindrad att uti behandlingen af frågan deltaga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.