Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning åt för brott lagligen häktad person, hvilken sedermera bejinnes oskyldig.

1875-04-05 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1875:13, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning åt för brott lagligen häktad person, hvilken sedermera bejinnes oskyldig.

Dokumentets text

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

rV:o 13.

Ant. till Riksd. Kansli den 5 April 1875, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ersättning åt för brott

lagligen häktad person, hvilken sedermera bejinnes oskyldig.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad

motion (N:o 99), har Herr Ola Andersson anfört, att, då det kunde inträffa

att den, som på lagliga grunder blefve för brott häktad, sedermera

befunnes fullkomligt oskyldig, så borde det åligga staten att i

dylikt fall både lemna upprättelse för den skymf, som sålunda tillfogats

en samhällsmedlem, och att för förlusten af hans frihet gifva honom

skäligt skadestånd i penningar; och har motionären hufvudsakligen på

dessa skäl föreslagit, »att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes tillse i hvad mån och på hvad sätt

en lagligen häktad person, hvilken sedan tydligen befinnes oskyldig

till det brott, hvarför han blifvit häktad, må erhålla upprättelse och

ersättning, samt derom till Riksdagen aflåta proposition.»

Enligt gällande lag må ingen för brott häktas, utan att misstanken

om hans brottslighet är på sannolika skäl grundad. I de ojemförligt

flesta fall derföre, då någon, som är häktad för brott, icke kan till ansvar

derför dömas, har detta icke sin grund deri, att hans oskuld är

klarligen uppdagad, utan är fasthellre beroende derpå, att, ehuru bevisen

till hans öfvertygande om brottet oftast äro ganska bindande,

desamma dock icke anses så fullständiga, att han kan, enligt vår lags

stränga bevisningslära, åt saken fällas. I afseende åter på de utan

tvifvel högst få fall, hvaruti, oaktadt någon varit för brott lagligen häktad,

hans oskuld blifvit uppenbar i följd af den motbevisning, som han

till upphäfvande af giltigheten utaf de skäl, hvarpå häktningsåtgärden

sig grundat, förmått åvägabringa, så gifver staten genom det domstols
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

beslut, hvarigenom den tilltalade från brottet frikännes, ett offentligt

erkännande om denna hans oskuld och lemnar såmedelst för den skymf,.

som genom häktningen skulle honom tillskyndats, i formelt hänseende

all den upprättelse, hvaraf staten är mäktig; och, hvad derefter angår

statens ifrågasatta ersättningsskyldighet för häktningsåtgärdens ingrepp

i den personliga friheten, så kunde väl synas, att billigheten under

sistnämnda förhållanden talade derför; men häremot torde å andra sidan

kunna erinras, att berörda preventiva polisåtgärd har sin grund

och sitt berättigande i nödvändigheten att upprätthålla allmänna rättssäkerheten,

och att en hvar, som åtnjuter skydd af samhällets lagar,

måste underkasta sig dessa lagars tillämpning, äfven om han derigenom,

till följd af det ofullkomliga i allt menskligt och således äfven i den

menskliga samhällsordningen, någon gång kan blifva oskyldigt lidande.

Härtill kommer, att då, såsom erfarenheten ådagalagt, eu och annan

till och med begått brott, blott och bart för att komma i åtnjutande

af det uppehälle, som fängelset erbjuder, så kunde befaras, att ett lagstadgande

i den af motionären angifna syftning mången gång skulle

blifva en farlig lockelse för nödstälda personer att på skenbart giltige,

men i sjelfva verket uppdiktade skäl låta inmana sig i häkte för att

derigenom åtkomma den godtgörelse för frihetens förlust, som möjligen

kunde vara att af staten förvänta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt

hemställa,

att omförmälda motion ej måtte till någon Riksdag ns

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 April 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Herrar Sven Nilsson och Anders Persson hafva begärt få antecknadt,

att de icke i beslutet deltagit.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1875. 7 Sami. 12 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.