Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd förslag till författning om ätervinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte eg ar en af hand.

1875-05-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1875:35, Utlåtande, i anledning af vädd förslag till författning om ätervinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp rätte eg ar en af hand.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

1

\:o 35.

Ank. till Riksd. Kansli den 19 Maj 1875, kl. 12 nödd.

Utlåtande, i anledning af vädd förslag till författning om ätervinningsrätt

till lös egendom, som blifvit genom olofligt

tillgrepp rätte eg ar en af hand.

Uti ifrågavarande hänseende finnas för närvarande ej andra bestämmelser

än de, hvilka, hemtade från 49 Kap. 2 § Missgerningsbalken, innefattas

i Kongl. förordningen om nya strafflagens införande den 16 Februari

1864, 16 § 5 mom., så lydande:

»Klandras det som stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller

vill på annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt, då skall

det gods i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller

vittnen framhafvas. Sker det inom den tid, som domaren förelägger; vare

han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då den, som det ledes till.

Kan han ej visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och göre sig urtjufva

med sjelf sins ed, om domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden

gånga; stånde tjufsrätt. Häfver han vittne, att han det redligen köpt, ändå

att han ej fångesman framskaffa kan; vare saklös.»

Frågan om rätta tolkningen af detta lagrum har länge varit omtvistad:

under det somlige domare omfattat den åsigt, att egare, som förlorat gods

genom olofligt tillgrepp, skall för att hos innehafvare i god tro få taga sitt

Bill. till Riksd. Prof. 1875. 7 Sami. 25 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

åter, derför erlägga lösen, hafva andra deremot hyllat den mening att eu

sådan innehafvare har skyldighet att utan lösen afstå godset till egare.

Såsom stöd för den förra meningen anföres, att ordet »saklös», såsom

motsats till ordet »saker», hvilket, enligt lagspråket, vore liktydigt med

»skyldig», skulle innefatta frihet från allt ansvar och således äfven från den

civila ansvarspåföljden, .som i förevarande fall bestode uti skyldighet att till

egare återställa godset utan lösen; men att, då lagen uti 11 Kap. 4 8 och

12 Kap. 4 § Handelsbalken uttryckligen i afseende på långifvet eller deponeradt

gods, som blifvit obehörigen afyttradt, inedgåfve egare rättighet att

hos sådan innehafvare, som i god tro åtkommit godset, få det åter emot

lösen, så vore af lagens analogi och nödvändigheten af dess öfverensstämmelse

med sig sjelf vid rättsgrundsatsernas tillämpning en följd att äfven

egare, som genom olofligt tillgrepp mistat sitt gods, vore berättigad att mot

osen fä det sig återstäldt af innehafvare, oaktadt denne i god tro kommit

deraf i besittning.

De åter, som hylla den senare åsigten, åberopa, att enär, enligt de

lagar, som gälde förr, än 1734 års lag trädde i kraft, egare ovedersäo-lio''en

ansetts ega befogenhet att utan lösen återtaga stulet gods hvar det anträffades,

så och vid det förhållande, att ordet »saker» i lagspråket begagnades

allenast da fråga vore om knminelt ansvar, samt att följaktligen under ordet

»saklös» inbegrepp allenast frihet från straffpåföljd, kunde så mycket mindre

antagas, att 1734 års lagstiftare åsyftat att genom stadgandet i 49 Kap. 2 8

Missgermngsbalken upphäfva egares berörda befogenhet, som sistnämnda lagbud

vore affattadt i samma ordalag, hvilka, enligt de äldre lagbud, hvarifrån

det hemtats, inneburit endast innehafvares friande från kriminel ansvar

men icke afsett att medgifva rättighet för honom att för godset erhålla

ösen, samt att, då vindikationsrätten således icke genom lagens oförtydbara

ord i förevarande fall blifvit egare betagen, någon analogi till inskränkning

deri icke borde kunna hemfas från 11 Kap. 4§ och 12 Kap. 4§ Handelsbalken,

hvilka lagbud hvilade derpå, att i de dermed afsedda fäll o-odset

med egarens eget begifvande kommit ur hans hand, och, såsom innefattande

undantag från den i eganderättens natur af sakrätt grundade allmänna principen

om egares vindikationsrätt, icke finge gifvas extensiv tolkning.

Äfven rörande de grundsatser, på hvilka lagstiftningen i förevarande

ämne bör hvila, hafva skiljaktiga meningar gjort sig gällande.

D®L af Lagkomité!! föreslagna stadgande i ämnet är af följande innehall:

“Har koparen i god tro varit, och är godset i hans hand kommet,

vare ej skyldig det till egaren afstå, der ej denne betalar hvad derför oäfvet

ar. Har koparen innehaft godset öfver år och dag, utan att egaren si° hos

honom anmält, att det lösa; hafve då våld det behålla. Köper någon på

god tro, egendomen på öppen auktion, å allmänna försäljningsställen, 1 öppna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

salubodar, i handelsmagasiner, eller å marknader, ege rätt att den egendom

behålla, sedan den i hans hand kommit».

I motiven till förslaget till handelsbalk har åter Lagberedningen anfört,

att ehuru vid köp och klander af lös egendom blotta besittningen i

allmänhet måste antagas såsom bevis på innehafvarens eganderätt — väl

icke i den mening, som eu person, hvilken sjelf på grund af aftal med

egarcn eller genom en brottslig handling kommit i besittning af ett ting,

skulle kunna förebära besittningen såsom ett värn mot egarens återvinningstalan,

utan endast i den mening, att tredje man, som i god -tro förvärfvat

tinget af innehafvare^ icke behöfde göra sig särskildt underrättad om dennes

laga fång — så borde dock ett undantag från denna regel göras för

det fall, då godset genom olofligt tillgrepp kommit ur rätte egarens hand.

Om man än med skäl kunde påstå, att när ett sådant gods blifvit af innehafvaren

såldt till eu köpare, som öfvertag^ det i god tro, det vore lika

hårdt för köparen, om han utan ersättning skulle förlora det köp ta,. som

för egaren att, utan eget förvållande, mista sin egendom; så fordrade likväl

ett högre afseende på den allmänna säkerheten och eganderättens helgd,. att

lagstiftningen erkände den bestulne egarens anspråk, äfven da han icke

kunde bevisa köparens oredlighet, för att dymedelst så mycket som möjligt

betaga dem, hvilka, genom det stulna godsets döljande, i synnerhet främjade

brott emot eganderätten, tillfällen till en orättmätig vinst; att allmänheten

äfven hyste den föreställning, att egaren vore berättigad återtaga honom

olofligen frånhändt gods, hvar det funnes, syntes deraf, att köpare af sadant

gods merendels godvilligt utgåfve det utan ersättningsanspråk; och denua

föreställning, som öfverensstämde icke blott med uttryckliga stadganden i

våra äldre lagar, utan äfven med den i tillämpningen allmännast vedertagna

tydningen af vår nu gällande lag, hade Beredningen ansett sig icke böra

motverka. Men på det den, som på god tro kommit i besittning af sådant

gods, icke under allt för lång tid måtte vara utsatt för egarens återvinningstalan,

borde föreskrifvas, att denna skulle anställas inom tre år sedan godset

tillgreps, helst eu så beskaffad vindikation af lösören efter denna tids förlopp

troligtvis högst sällan skulle komma i fråga. Och som det äfven vore

billigt, att den, hvilken offentligen köpt dylikt gods och derföre borde företrädesvis

förutsättas hafva handlat i god tro, af lagen än mera skyddades,

syntes likaledes för sådant fäll böra stadgas, att egaren skulle inom nämnda

tid anmäla sig att lösa godset, om han ville det återfå. I öfverensstämmelse

härmed afgaf Beredningen förslag till lag uti ifrågavarande ämne, af

det innehåll, att, derest gods, som blifvit afyttradt af annan, än rätte egaren,

kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp, han skulle ega att detsamma

utan lösen återfå af den, som det innehade; samt att, om denne på

god tro fått godset i handom och ej godvilligt derifrån afstode, egaren skulle

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

göm sm rätt mot honom gällande genom stämning inom tre år sedan godset

til gripits, ^ men åt t, i händelse godset vore såldt på offentlig eller öppen

auktion, a marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod

eller handelsmagasin, der dylikt gods vanligen såldes, den, som det på

god tro i handom fått, skulle hafva rätt att det behålla, der ej egaren inom

ofvannamnda tid hos honom anmälde sig att godset lösa och betalade hvad

han derför gifvit.

Vid sistförfluten riksdag, då föreliggande fråga var under pröfning

ytsk°ttet> under åberopande i öfrigt af hvad Lagberedningen sålunda

anfört, i afseende derå anmärkt, att egarens billiga anspråk med hänsyn till

tiden, inom hvilken återvinningstalan borde anställas, finge, efter Utskottets

mening, anses behörigen tillgodosedt, om den begränsades till ett år från tillgreppets

föröfvande i stället för tre år, såsom Beredningen föreslagit. Om

ei! 1 öfverensstämmelse med Beredningens sålunda modifierade förslag''

stiftades, borde 5 inom. i 16 § af ofvan åberopade Kongl. förordning kunna

helt och hållet upphafvas. Visserligen innehölle dessa lagrum särskilda föreskrifter

angående dels qvarstad å stulet gods, som vore föremål för klandertalan,

dels skyldighet för innehafvare^ der han ej kunde visa laga fåneatt

gorå sig urtjufva med sjelf sins ed och dels den påföljd, som uppkörning i

fall han åt eden bruste; men då det läge i sakens natur, att domaren i

hvarje särskildt fall egde efter omständigheterna pröfva, huruvida innehafvaren

borde ^ tills vidare _ eller i afvaktan på målets slutliga afgörande depossideras

från det omtvistade, samt 6 mom. i omförmälda § af 1864 års

förordning anvisade egaren att, för återfående af det honom frånstulna, lita

Konungens Befallningshafvande eller domare till, med rättighet dock för

egaren att sjelf återtaga det af den, som vore lösker man eller misstänkt

att vilja rymma, eller der det stelna godset å färsk gerning funnes; då stadgandet

om urtjufvaeden ej öfverensstämde med nutidens lagstiftningsprinciper;

och då strafflagen innehölle erforderliga bestämmelser om ansvar för

den, som af misstänkt person tillhandlade sig gods eller eljest det mottoge,

^nte„8 "V38, antydda föreskrifter vara obehöflig^, och olämpliga. På grund

häraf föreslog Utskottet, att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning,

sa lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya

strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16

hemman 1864, förordnas, som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant öfverlåtits af

annan, an rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgreppc

a ege han det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne

pa god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre

egaren sin rätt emot honom gällande, genom stämning inom ett år ''sedan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 35.

godset tillgreps. Är det afyttradt å offentlig auktion, å marknad, torg eller

annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin, der

dylikt gods vanligen säljes; hafve den, som godset på god tro i handom

fått, rätt att det behålla, der ej egaren, inom tid som nu sagd är, hos honom

anmäler sig att det lösa och betalar hvad han för godsét gifvit. Är godset

pantsatt hos allmän pantlåneinrättning, hafve inrättningen rätt att panten

behålla till dess skulden betalas.

Hvad nu stadgadt är skall, i tillämpliga delar, gälla, äfven om godset

kommit i innehafvarens hand genom arf eller gåfva; dock vare, i fråga om

skyldigheten att återlemna godset, sådan innehafvare, fastän han är i god

tro, ansedd lika med den, från hvilken arfvet eller gåfvan kommith

Detta förslag blef icke af Riksdagen godkändt.

Emellertid har Herr E. Thomasson uti en inom Ändra Kammaren

väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 10) anfört, att, om förevarande

fråga betraktades ur rent teoretisk synpunkt, vore uppenbart, att,

ehuru den, som i god tro köpt stulet gods, från sin egen synpunkt och i

formelt hänseende fullkomligen rättsligt åskommit godset, det dock, vid det

förhållande att detsamma tillhört eu annan, än öfverlåtaren, vore ovedersägligt,

att öfverlåtelsen icke rättsligen kunnat ske, så att den bestulne

egaren, hvars åtkomst till godset vore både formelt och reelt riktig, dertill

hade fullständigare rätt än den, som, sedan godset genom tillgrepp blifvit

rätte egaren frånhändt, detsamma i god tro åtkommit; samt att följaktligen

äfven den förre äfven borde företrädesvis åtnjuta lagens skydd. Man

hade föreburit, att i allmänhet ett brott måste betraktas såsom en olycka,

hvarför den, mot hvilken det föröfvats, blifvit utsatt, och hvars följder

borde träffa honom och ingen annan; samt att, då vid sådant förhållande

grunden för pröfningen om förlusten borde drabba egaren eller köparen

måste sökas i större eller mindre vållande hos den eno eller andre eller

i den större eller mindre möjligheten för endera att afvärja skadan,

egaren, som kunnat förvara sin egendom från tillgrepp, borde snarare vidkännas

förlusten, än köparen, som icke hade annan säkerhet om säljarens

eganderätt, än den, att det, som såldes, funnes i hans hand; men häremot

kunde å andra sidan invändas, dels att både egaren och köparen finge anses

hafva träffats af olycka, den förre derigenom, att hans egendom blifvit

honom frånstulen, och den senare derigenom, att han kommit att inlåta sig

i handel om stulet gods, dels ock att det visade sig uppenbart, att det vore

vida lättare att taga sig till vara för handel med tjufvar och tjufköpare, än

att vakta sig för att varda bestulen. Vidare hade man, ur billighetens samt

den praktiska nyttans och nödvändighetens synpunkt, framhållit, att, om det

skulle blifva en möjlighet för medborgare i ett samhälle att förvärfva egendom,

utan att ständigt vara blottstäld för faran att nödgas afstå den till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-UtsJeottets Utlåtande N:o 35.

annan, som derå hade äldre anspråk, och om domare med säkerhet skulle

kunna afdöma tvister om bättre rätt dertill, så måste ock lagstiftaren i den

efter blotta rättsbegrepp gällande grundsats, att rätte egaren skulle vara befogad

återtaga sitt från hvem som helst det innehade, fastställa sådana inskränkningar,

som för säkerhet i egande- och besittningsrätt funnes nödiga;

samt att genom tillämpning af denna grundsats å ena sidan upprätthölles

aktningen för eganderätten genom bestämmelsen att äfven en innehafvare i

god tro skulle till rätte egaren återlemna gods, som denne reklamerade, men

å andra sidan visades aktning för den redlige innehafvarens rätt genom föreskriften,

att sådant finge ske endast mot lösen, och sålunda vidmakthölles

jemvigten i den positiva rättsordningen inom samhället. Ett sådant afvägande

af den bestulne egarens rätt mot innehafvarens på god tro hade dock till

följd, att som tjufven, der han ertappades, vanligen vore oförmögen att ersätta

det stulnas värde, köparen af det tillgripna godset blefve genom den

lösen, hvartill han vore berättigad, fullt skadeslös, under det rätte egaren

deremot drabbades af hela förlusten. Härtill komme att man, genom att

upprätthålla den sedan uråldriga tider i vår lagstiftning gällande, i det folkliga

rättsmedvetandet hyllade grundsatsen om den bestulne egarens rätt att

utan lösen taga sitt åter, skulle på det mest verksamma sätt, som vore möjligt,

bidraga till upptäckande och hämmande af tjufnadsbrott, i det man för

tjufven minskade utvägarne att dölja och afyttra det tillgripna. Det hade

på senare tider i städerna uppstått tvänne yrken, nemligen försäljning af

gamla kläder och andra brukade varor samt enskild pantlånerörelse, hvilka,

oftast utöfvade tillsammans, företrädesvis frodats i de samhällen der lagstiftningen

ålade endast den om svek öfverbevisade innehafvaren att utan lösen

utlemna stulet gods. Ingenstädes kunde nemligen tjufgods lättare förvaras

och ^ försvaras under täckmanteln af god tro, än hos desse industriidkare,

hvilka genom en noggrann undersökning om åtkomsten till det, som erbjödes

till salu eller pant, skulle afskräcka sina kunder och derföre ofta af vinstbegär

lockades till efterlåtenhet härutinnan. Yore deremot den bestulne egaren

ovilkorlig! berättigad att återtaga sin egendom, skulle dessa i många afseenaen

samhällsförderfliga näringar, om ej försvinna, åtminstone inskränkas till

mindre oroväckande dimensioner. Men då, för att den ifrågasatta lagbestämmelsen

skulle verka välgörande i afseende på tjufnadsbrotts upptäckande och

förminskande, vindikationsrätten måste konseqvent genomföras’ utan annan inskränkning

än i fråga om tiden, inom hvilken denna rätt skulle göras gällande;

har motionären föreslagit:

_ “Mt Riksdagen måtte för sin del besluta en författning om återvinningsrätt

till lös egendom, som blitvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd,

så lydande:

Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya straff
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lay-Utslcottets Utlåtande N:o 35.

lagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari

1864, förordnas som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant öfverlåtits af

annan, än rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp;

då ege han det utan lösen återfå hos den, som det innehafver. Har denne

på god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre

egaren sin rätt emot honom gällande genom stämning inom ett år sedan

godset tillgreps.

Hvad nu stadgadt är, skall, i tillämpliga delar, gälla äfven om godset

kommit i innehafvarens hand genom aff eller gåfva, dock vare i fråga om

skyldigheten att återlemna godset, sådan innehafvare, fastän han är i god

tro, ansedd lika med den, från hvilken arfvet eller gåfvan kommit.”

Utskottet, som fortfarande i hufvudsaken delar de af Lagberedningen i förevarande

ämne uttalade principer, har dock ansett sig icke böra förorda den

af Beredningen föreslagna inskränkning i egarens rätt att utan lösen återbekomma

sådant gods, som, från honom tillgripet, blifvit afyttradt på offentlig

eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe,

eller i salubod eller handelsmagasin. Då, såsom erfarenheten ådagalagt,

redbara personer ganska sällan låtit sig förledas till handel om stulet gods,

synes nemligen den farhåga, man hyst i afseende på den osäkerhet i handel

och vandel, som skulle af vindikationsrättens utsträckning till gods, hvilket

blifvit på omförmälda sätt åtkommet, blifva en följd, icke kunna tillmätas

den praktiska betydelse, att någon inskränkning i egarens, i sakens natur

grundade, vindikationsrätt till gods, som utan hans vilja blifvit honom frånhändt,

torde deraf böra föranledas.

Derjemte, och till förekommande af osäkerhet i lagtillämpningen, har

Utskottet funnit uttryckligt stadgande böra meddelas derom, att, der gods,

som klandras, ej kan af fångesman värjas, det skall åligga denne att gälda

skadan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, med fästadt

afseende jemväl derå, att i anseende till den olika tolkning, hvartill nu

gällande lag gifver anledning, en förändring deri är af behofvet påkallad,

med föranledande af ifrågavarande motion vördsamt hemställa:

att Riksdagen måtte för sin del besluta eu författning

om återvinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom

olofligt tillgrepp egaren afhänd, så lydande:

”Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kong!, förordningen

om nya strafflagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, förordnas

som följer:

Har gods, som genom köp eller byte eller såsom pant

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes

hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen

återfå hos den, som det innehafver, och söke denne sin

fångesman. Har innehafvaren på god tro fått godset i

handom, och afstår han det ej godvilligt; göre egaren

sin rätt emot honom gällande genom stämning inom ett

år, sedan godset tillgreps.

Hvad nu stadgadt är, gälle äfven om godset kommit

i innehafvarens hand genom arf eller gåfva; dock vare

innehafvaren, der arflåtaren eller gifvaren icke varit i

god tro, skyldig att godset återlemna, fastän egaren icke

gjort sin rätt gällande inom här ofvan stadgade tid.

Stockholm den 19 Maj 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr Grefve Sparre: “Under obetingadt erkännande af lagstiftarens

skyldighet att omhägna eganderätten, anser jag den väg dertill, Utskottet

här valt, icke vara rätt lycklig. Det är genom ändamålsenliga polisanstalter

brott böra förekommas eller, då detta ej kan ske, upptäckas. Medvetandet

härom tryggar rättssäkerheten. Detta stora mål vinnes icke genom att i

civil-lagstiftningen intaga allmänna satser, Indika, praktiskt ohållbara, skulle

omöjliggöra handel och rörelse.

Yår nu gällande lag har, med antagande af en presumtion emot den

hos hvilken stulet gods finnes, ålagt honom att värja sig och stadgat att

godset emellertid skall sättas i qvarstad, hvarigenom möjlighet beredes att

vinna utredning om godsets identitet och de omständigheter, under Indika

innehafvaren åtkommit godset. I de allra flesta fall visar sig då, att antin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.

o-en oredlighet eller åtminstone någon mindre försigtighet stannar honom till

last De s. k. tjufköparne träffas alltid af denna presumtion. Men tall

kunna inträffa, der den redligaste man med största omsorg i en bod eller ett

försäljningsmagasin köpt en sak, som, en gång, olofhgen åtkommits, och det

skulle störande inverka på den allmänna rörelsen, om man nödgades utlemna

detta utan annan utsigt till ersättning än af en fångesman som till äfventyr

saknar tillgång dertill. Eu ovårdsam egare, som, med full kännedom om

sina tjenares eller ombudsmäns oredlighet, åt dessa anförtrodde sm egendom, som

af dem afyttras, skulle derigenom på den redliges och omtänksammes

bekostnad obehörigen omhuldas; ja, man skulle kunna tänka sig det tall,

att en spekulant, i komplott med andra nidingar, läte sig af dessa bestjalas

för att sedan de väl undkommit, inom ett år återtaga godset, som han

aldrig förlorat ur sigte. "Man skall icke bota ett ondt med hälften värre" säges det

i våra gamla domareregler. Jag befarar att detta är fallet med Utskottets

förslag och anser nu gällande lag, om också möjligen icke alltid med

erforderlig urskilning tillämpad, i en god domares hand vara tillfyllestgörande.

Den förutsätter i hvarje förekommande fall en pröfning af dervid inträffade

förhållanden, med afseende hvarå frågan rätteligen bör afgöras, och det åt

Utskottet också åberopade allmänna rättsmedvetandet är, der återlemnande

af stulet gods någon gång vägras, tillräckligt talande till egarens fördel.

af Herr von Gegerfelt, som vidhållit Utskottets vid sistlidna riksdag

afgifna betänkande.

af Herr Sundeil: Frågan om återvinningsrätt till lös egendom, som

blifvit genom olofligt tillgrepp rätte egaren afhänd, förevar, som bekant är,

vid 1873 och 1874 årens riksdagar, utan att Kamrarne dervid kunde, för

sin del, om beslut i saken sig förena. Yid sådant förhållande anser jag,

att denna mycket omtvistade fråga, i hvilken f. d. lagkomitén hyllat en

mening och f. d. lagberedningen omfattat en annan, nu icke bort åter göras

till föremål för öfverläggning. Längre liggetid tarfvar ärendet sannerligen.

Då jag fortfarande är af den öfvertygelse, att de af lagkomitén anförda

skäl för dess åsigt äro riktiga, kan jag icke annat än vördsamt hemställa om

afslag å motionen.

af Herr Magnus Jonsson, som instämt med Herr Grefve Sparre.

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 7 Sami. 25 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.