Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9

1875-03-24 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1875:9, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

1

TV:o O.

Ank. till Eiksd. Kansli den 24 Mars 1875, kl. 7 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma,j:ts nådiga Proposition till

Riksdagen med förslag till förordning angående ändring

i Sträf lagens st adg anden om ansvar för skogsåverkan.

Kong]. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, hvilken blifvit af

begge Kamrarne till Lag-Utskottet remitterad, är af denna lydelse:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 20 Maj 1874 anmält, att den för

sin del beslutat en författning om förändrad lydelse af 1, 2 och 16 §§

i 20 kapitlet samt 2, 3, 4, 5, 6 och 7 §§ i 24 kapitlet strafflagen, har

Kongl. Maj:t, på skäl som uti särskild skrifvelse blifvit Riksdagen meddelade,

förklarat berörda författningsförslag icke kunna af Kongl. Maj:t

bifallas; men då Riksdagens omformälda beslut synes ådagalägga, att

tiden är inne för eu länge ifrågasatt och påyrkad lagförändring i det

af Riksdagen angifna hufvudsyftet med dess förslag, eller att skogsåverkan,

då den är af svårare art, men icke eljest, förklaras vara tjufnad,

vill Kongl. Maj:t, efter att hafva inhemtat Statsrådets och Högsta

Domstolens i bilagda protokoll intagna yttrande i ämnet, härmed enligt

87 § Regeringsformen framställa till Riksdagens antagande följande förslag

till förordning:

»Härigenom förordnas, att 1, 2 och 16 §§ i 20 kapitlet samt 3 och

4 §§ i 24 kapitlet strafflagen skola erhålla följande förändrade lydelse:

20 Kapitlet.

§ 1. Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton riksdaler,

dömes, för stöld, till straffarbete i högst -sex månader, der ej annorledes

här nedan stadgadt är.

Bill. till Riksd. Prat. 1875. 7 Sami. 10 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o ,9.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen ej utmärkt

med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 §

sägs, för stöld anses skall, då kallas den snatteri; och vare straffet derå

böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

§ 2. Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den

lian ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt

att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant

uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf,

bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, straffad

såsom för stöld, der värdet går öfver femton riksdaler. Går det ej

öfver femton riksdaler, vare lag, som i 24 kapitlet sägs.

§16. Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottag^,

dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt

omarbetning eller förändring deraf, skall med afseende å värdet af det,

hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller

snatteri efter . l .§; vare ock lag som i 10 eller 11 § sägs, derhän förut

stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter

2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver

femton riksdaler.

24 Kapitlet.

§ 3. Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog

eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna,

eller tagel- olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd,

ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ehvad han

det bortfört eller ej, straffad för åverkan, der ej efter 20 kapitlet gerningen

skall annorledes anses; och vare straffet böter, högst ett tusen

riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande: då må till straffarbete i högst ett år dömas.

§ 4. Tager man olofligen vindfälle eller annat sådant, som ej till

bruk upphugget eller beredt är: straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader.»

På den ståndpunkt af samhällsutvecklingen, då den ojemförligt

största arealen utgjordes af skogsmark, hvars afrödjande var första

steget till odling, uppkom i nästan alla länder, i följd af den rikliga

tillgången på skogsalster, lätteligen föreställningen om skogarne såsom

eu gemensam egendom, derifrån hvar och eu eg de att till nödtorft hemta

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

virke. Vid tilltagande kultur kornmo väl skogarne under enskild eganderätt,

men det oaktadt blef oloflig afverkning af skogseffekter, i anseende

till dessas obetydliga värde, icke betraktad såsom ett ingrepp i eganderätten,

utan såsom ett obehörigt intrång i nyttjanderätten till fastighet:

åverkan. Ur denna synpunkt blefvo bestämmelserna om ansvar för

skogsåverkan i 10 Kap. Byggninga-balken af 1734 års lag intagna i

sammanhang med föreskrifterna om ny ttjanderätten till samfäld skog

samt, i afseende på straffet för dylik åverkan, stadgadt, att den, som

gjorde sig dertill skyldig, skulle bota dubbelt mot den delegare i samfäld

skog, som sin nyttjanderätt dertill missbrukade. Då med stigande

kultur skogsarealen blef mindre vidsträckt och med tillökning af folkmängden

förbrukningen af skogsapel'' tillväxte, gjorde sig emellertid

snart nog behofvet af lagens verksammare skydd mot skogsåverkan kännbart

och föranledde uti straffbestämmelserna derför tid efter annan

skärpningar uti de stadgande^ som härutinnan innefattas i, bland andra

författningar, Kongl. förordningarne om skogarne i riket den 10 December

1793 och den 1 Augusti 1805 samt Kongl. förordningen den 18

December 1823.

I samma mån, som denna lagstiftning visade sig till sina verkningar

otillfredsställande och man derjemte kom till allt större insigt om

skogens värde, började äfven den uppfattning vinna insteg, att tillgrepp

af skogsapel- vore till sin natur ett våld mot eganderätten och följaktligen

borde såsom tjufnadsbrott anses och bestraffas. Fråga om införande

, i lagstiftningen af denna grundsats väcktes redan inom lagkomitén,

som uti motiven till 27 Kap. af sitt år 1832 afgifna förslag

till straffbalk anför, att olofligt ingrepp i annans nyttjanderätt till fast

egendom, i ändamål att dermed bereda sig sjelf nytta, förekomme i

lagen under benämning af åverkan. Så kallades äfven i vissa fall sjelfva

tillgreppet af något, som till egendomen hörde, när det skedde i afsigt

att sig det tillegna. I senare tider vore väl föreslaget, att åverkan å

skog skulle bestraffas lika med stöld; men lagstiftningen hade funnit

betänkligt att tillämpa straff för tjufnad å handlingar, som, efter det

hos menigheten allmänt rådande begrepp, icke vore nesliga, och hvilka

så ofta inträffade, att, åtminstone till en början, allt för många förbrytare

skulle komma att stämplas med eu vanheder, hvars följder blefve

i alla afseenden menliga. Komitén hade ej heller ansett rådiigt att bedöma

åverkansmål efter en med allmänna tänkesättet ännu stridande

åsigt.

Vid den granskning af lagförslaget, hvilken i Juni månad 1844

fulländades, stannade deremot pluraliteten af lagberedningens då

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

varande ledamöter vid det förslag, att gröfre arter af åverkan borde lika

med stöld anses och straffas. Men, sedan tre nya ledamöter i beredningen

inträdt, förändrades pluraliteten så, att, enligt det i November

1844 afgifna förslaget, skogsåverkan i intet fall hänfördes till tjufnadsbrott,

hvaremot tillgrepp af växande fruktträd eller träd, som vore till

prydnad planteradt, skulle anses såsom qvalificeradt tjufnadsbrott.

Den förra pluralitetens mening omfattades fortfarande af tre ledamöter,

Indika till stöd derför framhöllo, bland annat, det förhållande,

att i brödrariket Norge, åtminstone allt sedan 1680-talet, då Christian

den femtes lagbok utfärdades, skogsåverkan kunnat straffas såsom stöld.

Ur de motiv, som en bland beredningens ledamöter anförde såsom

stöd för sin från pluralitetens afvikande mening, tillåter sig Utskottet

anföra följande: »Under de förhållanden, som i en förfluten tid

måste förutsättas, då skogarne knappast voro tågna, i enskild besittning

och deras effekter egde ringa värde, har i lagstiftningen kunnat antagas

eu viss ofullständig eganderätt till växande vilda träd, och dessas fredlysning

mot tillgrepp derföre stadgas mindre sträng, än lagen till fredande

af annan egendom. Om nu en sådan lagstiftning, hvilken icke

låter förena sig med en framskriden bildnings mera bestämda rättsbegrepp,

ej dess mindre alltför länge bestått, under det bildningen fortgått

och andra förhållanden uppkommit, hvarigenom eganderätten till

skog blifvit lika fullkomlig och nödvändig med all annan eganderätt;

så följer häraf endast, att lagens förändrande nu är desto mer af nöden,

ju mera ett alltför långvarigt fördröjande af en sådan ändring kan hafva

framkallat förhållanden, som försvåra dess verkställande. . Ty lättare

skulle den tvifvelsutan försiggått, om den längesedan blifvit företagen,

under det skogsbristen, i förhållande till folkmängden, ännu var mindre

i de orter, som för närvarande deraf besväras. Denna brist skulle troligen,

i detta fall, ej heller nu varit så stor, som den är, och straffen

för skogshygge blifvit i samma mån sällsyntare, som de varit allvarsammare

och svarande mot brottens natur. Det kan säkerligen ej vara

annat, än lagens slapphet, som förledt så många att blifva förbrytare;

och det är dessa, som genom lagens kraft måste ledsna att trotsa den,

icke lagstiftaren, som af deras mängd skall låta afskräcka sig från utkräfvande

af rättvisans fordran.»

Vid 1853—1854 årens riksdag väcktes, genom flera motioner, förslag

i syfte, att skogsåverkan borde såsom stöld straffas; och biel, till

följd af Ridderskapets och Adelns samt Borgare- och Bondeståndens

bifall till Lag-Utskottets i ämnet afgifna betänkande, en underdånig

skrifvelse den 30 November 1854 aflåten, hvarigenom, med tillkänna
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

gifvande att, efter Rikets Ständers åsigt, skogsåverkan eller tillgrepp

af växande träd borde såsom tjufnad anses och bestraffas, Rikets Ständer

anhöllo, det Kongl. Maj:t måtte täckas i nader låta utarbeta och

för nästkommande Ständer framlägga förslag ej mindre till en lag i

sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som med anledning

deraf blefve nödiga i lag och författningar. _

Den år 1855 nådigst tillsatta skogskomité, hvilken fick omtörmälda

underdåniga skrifvelse till sig öfverlemnad med befallning att i sammanhang

med dess öfriga arbeten taga densammas innehåll i_ öfvervägande,

fann ock, hufvudsakligen pa enahanda skål, som blifvit al

Rikets Ständer anförda, frågan, huruvida fällning och tillgrepp af annans

skog skulle betraktas såsom tjufnad, icke från vetenskaplig synpunkt

kunna besvaras annorlunda än jakande, äfvensom att tiden för genomförande

af den ifrågasatta lagförändringen vore inne. I öfverensstämmelse

härmed finnas i komiténs förslag till förordning om skogarne i

riket äfven i ämnet affattade lagbestämmelser, enligt Indika olofligt fällande

af växande träd på annans mark skulle bestraffas såsom stöld

eller snatteri. o .. „

Detta förslag lärer icke föranledt annan omedelbar åtgärd tran

Kongl. Maj ds sida, än att Kongl. Maj d i nådig skrifvelse den 30 Maj

1857 till Rikets Ständer, med öfverlemnande af komiténs betänkande,

uttryckt den åsigt, bland annat, att förhöjda och i viss mån förändrade

ansvarsbestämmelser för tillgrepp och åverkan a skog vore erfordeiliga,

emot hvilken åsigt Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 16 februari

1858 förklarade sig icke hafva något att erinra.

Det af Kongl. Majd med nådig proposition till Rikets Ständer vid

1862—1863 årens riksdag öfverlemnade förslag till ny strafflag var, i

24 Kap. om åverkan m. in., uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med lagberedningens ofvan omförmälda, i November 1844 afgifna

förslag, enligt hvilket åverkan så väl åt växande träd som af vindfällen

och annat sådant skulle straffas med böter i förhållande till

värdet af det åverka de, eller, då åverkan skedde tredj e gången ellei

oftare, med fängelse i högst sex månader. Dock var i Kongl. ^ Mai :ts

förslag fängelsestraffet utbytt emot straffarbete i högst sex månader,

jemte förlust af medborgerligt förtroende under viss tid.

Lag-Utskottets betänkande i anledning af dels nämnda nådiga proposition,

dels ock enskilda motioner rörande brottmålslagstiftningen,

och deribland eu inom Bondeståndet afgifven motion, hvari yrkades,

»att all åverkan å skog måtte, allt efter det tillgripnas värde, anses

såsom stöld eller snatteri», innehåller, förutom annat, att Utskottet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

funnit sig’ icke kunna förorda sistberörda förslag, hvarigenom begreppet

stöld skulle erhålla den, enligt Utskottets förmenande, för vår lagstiftning

dittills . främmande betydelse, att afse icke allenast lös egendom,

utan äfven, sådana adpertinenser till fast egendom, hvarå menskligt arbete

ej blifvit nedlagdt, utan som genom naturens egen åtgärd framalstråts.

. Men äfven om grundsatsen, att tillgrepp af skog vore till sin

natur tjufnad, i teoretiskt hänseende antoges för riktig, så vore det

icke desto mindre,, enligt Utskottets mening, betänkligt att, såsom lagomiten

uttryckt sig, tillämpa straff för tjufnad å handlingar, som, efter

det hos menigheten rådande begrepp, icke vore nesliga. Deremot ansage

Utskottet det vara af synnerlig vigt, att straffet för ifrågavarande

slags brott betydligen skärptes; och

get förekommande straffbestämmelser icke i detta afseende tillfyllestgörande.

Derföre skulle, enligt Lag-Utskottets förslag, för skogsåverkan,

redan då den föröfvades första gången, kunna ådömas ända till

tva ars fängelse, eller, då omständigheterna vore synnerligen försvårande,

straffarbete i högst ett år. Härifrån undantog Utskottet tillgrepp

af vindfällen, och annat sådant samt föreslog, med afseende å det mindre

vådliga i eu sådan förbrytelse, att straffet derför måtte stanna vid

böter, högst etthundra riksdaler. Och då vid bibehållandet af skilnaden

emellan stöld och. åverkan man. utgått från den grund, att det allmänna

askadmngssättet icke ansåge åverkan för hvad man benämner nesligt

blott, kunde Utskottet icke finna det annat än inkonseqvent, att åverkansbrott

skulle, på sätt Kongl. Maj:ts förslag innehölle, kunna medföra

förlust af medborgerligt förtroende; hvarföre Utskottet föreslog, att stadgandet

härom måtte uteslutas.

Denna fråga blef till Utskottet återremitterad af samtliga Stånden,

åt hvilka Ridderskapet och Adeln ansåg, att för skogsåverkan borde

kunna ådömas böter till förhöjdt belopp af ända till ett tusen riksdaler,

men frihetsstraff till allenast fängelse i högst sex månader; Presteståndet

yrkade, att sådan åverkan måtte, allt efter värdet, såsom stöld

eller snatteri bedömas; Borgareståndet förklarade, att högsta straffet

för åverkan borde vara fängelse i två år; och Bondeståndet äskade en

redaktmnsförändring af föreslagna lagbudet i ämnet. Och härefter erhöll

3.§ i 24 Kap. strafflagen sin nuvarande lydelse.

'' Yid 1.^8 ^rs riksdag kom, genom enskilda motioner, skogskomitens

här förut nämnda förslag under pröfning. I det betänkande Lagutskottet

då afgaf i frågan, hemstälde Utskottet, på anförda skäl, att

motionerna måtte lemnas utan afseende; och blef denna hemställan af

Riksdagen bifallen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:q- 9. 7

1 Hen, ålr1 * ^ * .n^er tillsätta komité, hvars uppdrag afsåg ensamt

skogs förhall andena 1 Norrland, har i sitt underdåniga förslag till skogsordnmg

för Norrland bibehållit oförändrade den nu gällande lagens

straffbestämmelser för skogsåverkan. Dock har komitén i motiven

f°rSlag att komit«n, i likhet med Rikets Ständer vid

, d 1854 arens riksdag och förra skogskomitén, ansåge det icke

kunna bestridas, att skogsåverkan, betraktad från det bildade omdömets

s andpunkt, icke saknade nå^-ot af de väsendtliga kännetecken, som

utmarkte vanlig tjufnad; och vore komitén öfvertygad, att den tid

skulle komma, da skogsåverkan finge samma namn och samma straff

som annat tillgrepp. ’

Från komiténs beslut i fråga om förslag till straff för åverkan

voro, af komiténs sex ledamöter, tre af skiljaktig mening, i det att eu

ledamot yrkade, att olofligt tillgrepp af träd från annans mark borde

anses och bestraffas såsom stöld; och två ledamöter förordade stöldstraffets

asattande for skogsåverkan till större belopp och snatteristraff

lor mindre åverkan.

Komiténs ordförande, hvilkens röst vid voteringen ansågs afgörande

har väl bidragit till komiténs omförmälda beslut, men i afgifven reservation

framhållit, hurusom han endast, af den anledning, att komiténs

uppdrag vant inskränkt till en del af landet, funnit sig nödsakad biträda

forslaget, att tillgrepp af växande träd fortfarande skulle såsom

åverkan anses och bestraffas; och att han, derest uppdraget omfattat

“.fl1 , ets. skogsforhallanden, ej skulle tvekat att lemna sin röst till

ett förslag, hvarigenom tillgrepp af annans växande skog hänfördes till

samma art af brott samt bestraffades lika med annan tjufnad. Till

stod för denna åsigt anförde han, bland annat, att, om anledningen

till skogsaverkansbrotten inom de norrländska provinserna under förra

tider hufvudsakligen vant befolkningens inrotade vana att, utan betänkande,

anlita skogen och att betrakta kronans skogar nästan såsom

gemensam egendom,, detta numera icke kunde anses vara händelsen,

bedan afvittrmgen till stor del afslutats, skogstillgångarne inom vidsträcktare

trakter känbart medtagits och uppmärksam omvårdnad numera

egnades kronans skogar, saknade befolkningen ingalunda kännedom

och medvetahde hvarken om skogens värde och betydelsen af

eganderätten till densamma eller om villfarelsen i fordna tiders uppfattning,

att kronans skogar kunde af enskilde till deras personliga

gagn saklöst anlitas. Andra skäl måste således förefinnas till skötsel

verkan ngarnes fortgång. Det förekomme sannolikt, att dessa vore att

hnna dels 1 skogsprodukternas på senare tider vunna större begärlighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

i förening med deras småningom förhöjda, förr ej anade värde; och

dels i det föga afskräckande, som nuvarande straffbestämmelser för

skogsåverkan enligt folkuppfattningen innebure, helst den del af befolkningen,

som vanligen beginge dylikt brott, mera allmänt saknade tillä-äng

till gäldandet af det bötesbelopp, hvarmed brottet försonades;

samt det sätt, hvarpå böterna aftjenades, hvarken ansåges afskräckande

eller medförde något egentligt lidande. Att fruktan för det straff,

hvartill skogsåverkare!! efter nu gällande lag gjorde sig förfallen, ej

afhölle honom från brottets begående eller förnyande, ville synas deraf,

att just i de trakter, der, under senare tider, de flesta blifvit saklälda

för 1 dylika brott, åverkningarne icke blott fortgått,. utan tvärt om, sa

länge de åverkade skogsalstren hos affärsmännen bibehållit sin begärlighet,

än vidare tilltagit, hvilket förhållande påtagligen till eu viss grad

härledde sig derifrån, att straffet, efter hvad sakfälde brottslingar jern

väl ofta erkände, icke innebure något afskräckande från brottet, hvilket

i sådana fall som dessa ingalunda härledde sig från öfverilning eller

förhastande, utan vore frukten af fullkomligt lugn besinning. Att averkansbrottet

ej ansåges så vanärande eller för det medborgerliga anseendet

förringande, som annat olofligt tillgrepp, härledde sig helt naturligt

från den mildare straffart, hvarmed förstberörda brott i jemförelse

med det senare försonades; och så länge denna olikhet i stiaffbestäm

melserna qvarstode för dessa begge brott, som till sin natur voie livaiandra

alldeles lika, vore sannolikt icke att förvänta, att skogsåverknmo-arne

skulle i folkmedvetandet uppfattas till sill rätta betydelse. _

En af reservanterne, som var skogstjenstöman i Norrland, hat i sm

reservation anfört, att skogsåverkningarne vore icke allenast de största

stölder, som i riket egde ruin, utan äfven de förderfligaste. 1 afseende

på penningevärdet vore sannolikt alla de stölder, som tillsammans inom

hela riket föröfvades, af långt mindre betydenhet, än den olofliga åverkan

af timmerträd, som i Norrlands skogar egde rum. Genom vanlig

stöld kunde hvarken ett landskaps välstånd undergrafvas eller dess

klimat förvärras, så att det blefve obeboeligt, men detta vore deremot

att befara af åverkningarne, sedan dessa blifvit så allmänna och tagit

sådan fart, som i de tvänne nordligaste länen vore händelsen. Dessa

skogsstölder, i den skala de fortginge, tillintetgjorde till och med sjelfva

möjligheten af en ordnad skogshushållning. Åverkaren förstörde nemligen

så grundligt alla beräkningar och planer, som för en ordnad hushållning

kunde uppgöras, att de ej kunde följas ett enda år, än mindie

en längre tid. Och det vore helt naturligt, att da skogsåveikningarne

i en del revier vissa år flerdubbelt öfverstiga den lagliga afverlmingen,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

9

och då åverkai''en aldrig fälde något träd, som på minsta sätt vore

städadt, de friska träden snart nog skulle totalt försvinna och den

gröfre skogen endast bestå af utgamla och skadade träd.

Vid 1874 års riksdag bragtes frågan om skogsåverkare bestraffande

såsom tjufnadsbrott ånyo under pröfning genom två särskilda, i sådan

syftning afgifna motioner, hvilka öfverlemnades till det Särskilda Utskott,

Riksdagen tillsatte för behandling af alla de förslag, som afsågo

åtgärder för befrämjande af förbättrad skogshushållning och förekommande

af skogsbruk I det utlåtande, nämnda Utskott afgaf, yttrades

bland annat, att enligt Utskottets åsigt den tidpunkt vore inne, då

skogsåverkan, om den vore af svårare art, men icke eljest, borde förklaras

vara tjufnad. Enär Utskottet icke kunde finna beskaffenheten af

det åverkade, utan hänsyn till värdet, böra bestämma brottets art; och

enär strafflagen, i likhet med 1734 års lag, faststälde ett visst belopp

af det tillgripnas värde såsom gräns emellan tillgrepp af ringare och

större straffbarhet, och bibehölle för ringare tillgrepp icke blott särskild

benämning, utan ock väsendtligen ringare straffpåföljd, ansåg Utskottet,

med tillämpning af hufvudsakligen enahanda grundsats vid bestämmande

af gränsen emellan det tillgrepp, som fortfarande borde

anses såsom åverkan, och det, som borde hänföras till tjufnadsbrott,

lämpligt föreslå, att, der värdet af det tillgripna öfverstege fem riksdaler,

tillgreppet skulle betraktas såsom stöld eller snatteri, men i annat

fall såsom åverkan. Dock skulle, såsom Utskottet uttrycker sig, i afseende

på tillgrepp af skogsalster, skilnaden emellan tjufnadsbrott och

åverkan bestå hufvudsakligen i namnet och deri, att det senare brottet,

hädanefter likasom hittills, ej skulle kunna, der det endast förnärmade

enskild persons rätt, åtalas af annan än målsegande. I öfverensstämmelse

härmed föreslog Utskottet, att hvar som olofligen fällde träd, i

uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller af

växande träd toge ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter,

eller olofligen tillgrepe vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk

upphugget eller beredt vore, skulle, der värdet ginge öfver fem riksdaler,

straffas för snatteri eller stöld, men att, om värdet ej öfverstege

detta belopp, skulle brottet fortfarande såsom åverkan bestraffas.

Detta utlåtande blef af begge Kamrarne återremitteradt till Särskilda

Utskottet, som uti nytt betänkande, hvilket i anledning deraf afgafs,

sade sig af den diskussion i ämnet, som i Kamrarne egt rum,

hafva inhemtat, att det återremitterade förslagets syftemål rönt erkännande

af nästan alla, som i saken sig yttrat; men att, i fråga om bestämmande

af gränsen emellan det tillgrepp, som borde hänföras till

Bill. till Riksd. Prof. 1816. 7 Sand. 10 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

tjufnadsbrott, ocli det, som fortfarande borde anses såsom åverkan, meningarne

visat sig temligen skilda. Så både inom Första Kammaren

blifvit anmärkt, att, om än värdet af det tillgripna finge anses utgöra

gränsen emellan dessa arter af tillgrepp, det belopp Utskottet föreslagit

såsom gräns vore allt för högt tilltaget. Å andra sidan hade de

fleste talare inom Första Kammaren ansett hvarje tillgrepp af växande

träd eller delar deraf böra förklaras för stöld eller snatteri, och deremot

tillgrepp af skogens döda alster böra, utan hänsyn till värdet, bibehålla

karakteren af åverkan. Inom Andra Kammaren åter hade flertalet af

dem, som yttrat sig, yrkat bifall till Utskottets förslag; dock hade äfven

inom denna Kammare den mening blifvit uttalad, att tillgrepp af växande

träd väl borde göras till stöld eller snatteri, men att den allmänna rättskänslan

icke kräfde, att den, som tillgrepe vindfällen, torrt ris, grenar,

ollon, nötter in. in. dylikt, skulle kunna stämplas såsom en vanfrejdad

brottsling. Då häraf framginge, att enighet i sjelfva hufvudfrågan inom

begge Knmrarne förefunnes, ehuru meningsskiljaktigheter uppstått i afseende

på sättet för dess lösning, hade Utskottet funnit sig manadt att

framlägga ett förmedlingsförslag, som, med någon uppoffring af enskilda

åsigter i mindre väsendtliga delar, kunde hafva utsigt vinna

begge Kamrarnes bifall. Enligt detta förslag skulle såsom allmän regel

stadgas, att olofligt tillgrepp af träd eller något deraf skulle anses såsom

stöld eller snatteri; från hvilken regel dock skulle undantagas de fall,

då någon antingen tillgrepe torrt vindfälle eller annat, som ej kunde

hänföras till växande träd eller delar deraf, eller ock af den växande

skogen toge något, som vore af så ringa värde, att tillgreppet svårligen

kunde anses hafva skett af vinstbegär. I sistnämnda hänseende

hemstälde Utskottet, att tillgrepp af växande träd eller delar deraf, då

värdet deraf ej öfverstege eu riksdaler, icke borde såsom tjufnadsbrott

anses. Att till samma kategori hänföra tillgrepp af så väl det växande

trädet, som vindfäldt men ej torrt träd fann Utskottet lämpligt dels till

större skydd mot tillgrepp af kullblåsta, friska träd, helst egaren ofta

först efter någon tid kunde vara i tillfälle att låta dem till bruk upphugga

och bereda, dels ock af det skäl, att största svårighet skulle

möta att afgöra huruvida virke, som af den brottslige innehades, vore

taget af kullblåst träd, eller af sådant, som vid tillgreppet varit på rot

stående, hvaremot i de flesta fall utan svårighet, genom undersökning

af virket, borde kunna utrönas, huruvida tillgreppet skett af frisk eller

af torr skog. I enlighet härmed innefattade Utskottets betänkande förslag

till ändring i strafflagen i den syftning, bland annat, att om någon

å skog eller mark, deri han ej egde del, och den han ej innehade, eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

egde rätt att nyttja, olofiigen, i uppsåt att det sig eller annan tillegna,

fälde eller annorledes tillgrepe träd eller något deraf, det skulle såsom stöld

eller snatteri anses; dock med undantag, dels att tillgreppet skulle såsom

åverkan fortfarande betraktas, ej mindre om värdet af det tillgripna ej

gånge öfver eu riksdaler, än äfven, oansedt värdet stege högre, i händelse

föremålet för tillgreppet vore vindfälle, gren, ris eller annat sådant,

som vore torrt och ej till bruk upphugget och beredt, ollon eller

nötter, dels ock att den, som under färd å annans skog eller mark

blefve för skada å resetyg eller af annat ofall nödgad taga skogsalster,

skulle ersätta skadan, men vara från straff fri.

_ Detta lagförslag blef af Riksdagen antaget och anmäldes, i underdånig

skrifvelse den 20 Maj 1874, till Kongl. Maj:ts godkännande. Vid

granskning af förslaget anmärktes emellertid i Högsta Domstolen, förutom

åtskilliga redaktionsfel, bland annat, dels att skilnaden emellan

torra och icke torra vindfällen vore såsom objektiv bestämning för

mycket osäker och sväfvande, för att kunna i lag upptagas såsom skilnad

emellan olika brott, af hvilka det ena, men icke det andra, skulle

medföra vanfrejd, dels ock att stadgandet om strafflöshet för den, som

för skada å resetyg eller annat ofall nödgades taga skogsalster å annans

mark, vore olämpligt och derjemte skulle i tillämpningen medföra

särdeles stora svårigheter, då härvid måste bedömas så väl tillvaron

och graden af behofvet, som ock till hvilken utsträckning skogsalster

behöft tillgripas för behofvets tillfredsställande; och Kongl. Maj:t förklarade.

härefter, i skrifvelse den 9 Januari innevarande år, att berörda

författningsförslag icke kunde af Kongl. Maj:t bifallas.

De åsigter i ämnet, som sålunda vid sistlidna riksmöte blifvit af

representationen uttalade, hafva emellertid föranledt Kongl. Maj:t att till

Riksdagens antagande framställa ifrågavarande nådiga proposition, hvars

hufvudgrunder äro, att olofligt tillgrepp af växande träd eller delar

deraf, skall, der värdet går öfver femton riksdaler, straffas såsom stöld,

men i annat fall fortfarande såsom åverkan betraktas; samt att dylikt

tillgrepp af hvarje slags vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk

upphugget och beredt är, skall, såsom hittills, till åverkansbrott hänföras.

Det har ofta blifvit sagdt, att strafflagarne i allmänhet kunna betraktas

såsom mätare på folkens kulturtillstånd; och vid en blick tillbaka

på lagstiftningens gång erhåller man äfven vittnesbörd härom.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o .9.

Lagarne måste ock, derest de skola motsvara sitt ändamål, derest de

skola aktas såsom uttryck af det råtta, lämpas efter folkens uppfattning

om hvad som är rätt. Men det är lifvets stora lag uti naturen och

inom samhällena, att ständigt föryngras och utvecklas; och derför kan

ej heller stillestånd i lagstiftningen ega rum. I den mån tänkesätt och

seder förändras samt nya förhållanden uppkomma,. bör jemväl lagstiftningsarbetet,

för att hålla jemna steg med civilisationen, oaflåtligen

fortgå. Detta arbete blir dock alltid desto svårare, ju ömtåligare de

punkter äro, livilka lagstiftaren har att beröra; och derför hörer hvarje

mera genomgripande reform i brottmålslagstiftningen till en af hans

svårlösta uppgifter.

Det är en sådan reform i fråga om ansvarsbestämmelserna för olofligt

tillgrepp af skogsalster, som med förevarande nådiga proposition

åsyftas. Denna reform har, på sätt af det ofvan anförda framgår, sedan

mer än fyratio år tillbaka varit förberedd ej allenast i tänkesätten,

utan äfven i lagstiftningen. Man har väl i allmänhet varit ense derom,

att tillgrepp af skog vore till sin natur att hänföra till tjufnadsbrott;

men man har tvekat, huruvida den på fordna förhållanden grundade

uppfattning i denna fråga borde i lagstiftningen bibehållas, och huruvida

rättsmedvetandet ännu vore moget för en lagförändring, stödd på

omförmälda åsigt om skogsåverkan karakter af tjufnad.

I fråga om den tidpunkt, då en sådan mogenhet i allmänhet bör

anses förefinnas, torde den ofta åberopade rättsregeln, att lagar, som

ej ega motsvarighet i det allmänna rättsmedvetandet, ej böra stiftas,

icke rätteligen kunna annorlunda tydas, än att, derest en mot gällande

lag stridande uppfattning af ett brotts natur börjat i någon mån Holkmedvetandet

vinna insteg, det desto hellre bör tillkomma lagstiftaren

att ingripa till detta folkmedvetandes utbildande och bringande till klarhet,

som lagstiftningsåtgärdens inskränkande till allenast de fall, der

ett fullt utbildadt folkmedvetande redan funnes, dels skulle, i alldeles

motsatt riktning, leda derhän, att den bestående lagens falska stämpel

på brottet komme att motverka rättskänslans utveckling, dels ock, om

icke denna utveckling genom en sådan hämsko omöjliggjordes, hafva

till följd, att lagen komme att småningom förlora det stöd i folkets

rättskänsla, dess helgd oundgängligen kräfver, och omsider, så att säga,

öfverlefva sig sjelf.

Då den småningom fortgångna stegringen af priset på skogsprodukter

i förening med de omfattande åtgärder för skogens fredande,

återväxt och odling, som under senare tider blifvit vidtagna, synes

kunna förutsättas hafva bibringat folket en lefvande insigt om skogens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

värde och betydelse för landet; då eu sådan insigt i sig innefattar upphäfvandet

af den grund, hvarpå den äldre föreställningen om tillgrepp

af skog såsom ett intrång i nyttjanderätten hvilar, och dermed innebär

fröet till uppfattningen om skogsåverkan såsom ett väsendtligt ingrepp

i eganderätten; då vidare en lagförändring, stödd på sådan grund,

blifvit genom tid efter annan skärpta straffbestämmelser för skogsåverkan

förmedlad; och då slutligen och framför allt äfven torde vara

allmänt erkändt, hvad folkets ombud vid flera föregående riksmöten

jemväl förklarat, att känslan af skogstjufnadens nesliga natur redan hos

folket vaknat; samt det anmärkta förhållande, att sådan tjufnad icke

vore enligt folkmedvetandet förenad med en så stor vanfräjd som annat

dylikt brott, enligt Utskottets mening, icke har sin grund uti folkets

bristande kännedom om skogstjufnadens karakter, utan deri att den redan

vaknade medvetenheten derom icke ännu vunnit stöd i lagens oförtydbara

ord, anser Utskottet otvifvelaktigt, att svenska folkets rättskänsla

numera påkallar en lagförändring, hvarigenom skogsåverkan, der

den innefattar olofligt tillgrepp, äfven förklaras vara tjufnad.

I afseende derefter på sättet för en sådan lagförändrings genomförande,

är väl å ena sidan ovedersägligt, att lagstiftaren med hänsyn

till bestående förhållanden bör dervid förfara varsamt, men han torde

å andra sidan icke af sakens konventionela natur böra låta sig förledas

till sådana eftergifter, att, genom åsidosättande af system i lagstiftningen,

antingen ett af dess syftemål, rättsbegreppens, utbildande, genom

dessas förvirrande förfelas, eller lagbuden i sin tillämpning leda till

sådana oegentlighet^'', att folkets rättskänsla såras.

Vid den granskning Utskottet i detta hänseende egnat lagförslaget,

har Utskottet i främsta rummet fästat uppmärksamhet på den karaktersskilnad

emellan tjufnadsbrott och åverkan, som enligt förslaget skulle

bestå allenast i ett visst egendomsvärde af det tillgripna, ^

Såsom stöd för en sådan karaktersskilnad torde åberopas den

likartade gräns, som redan i lagen förefinnes emellan stöld och snatteri.

Den objektiva skadan har visserligen i vår brottmålslagstiftning

spelat en vigtig rol; och densamma måste ock, såsom brottets manifestation

i det yttre, vid bestämmandet af straff utöfva stort inflytande;

men denna skada, denna brottets mången gång tillfälliga följd, bör

dock icke tillmätas sådan vigt, att den må få utgöra skilnad emellan förbrytelser

af olika karakter. Egendomsvärdet af det tillgripna, såsom

gräns emellan stöld och snatteri, innefattar ej en sådan karaktersskilnad,

utan är att anse endast såsom en artbestämning inom samma

klass af brott, nemligen tjufnadsbrotten, hvilka sedan uråldriga tider af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

allmänna tänkesättet stämplats med vanära. Att åter, på sätt lagförslaget

åsyftar, med afseende blott på eu viss värdesiffra af det tillgripna,

uppdraga gränsen emellan tvänne brott af olika slag, af hvilka

det ena skulle medföra vanfrejd, det andra icke, det ena skulle anses

innefatta ingrepp i eganderätten, det andra i nyttjanderätten till fast

egendom, anser Utskottet principielt oriktigt och torde derjemte, långt

ifrån att, såsom man med lagen afser, bibringa folket klarhet i uppfattningen

af skogstjufnadens karakter, snarare bidraga till en farlig

förvirring af rättsbegreppen derutinnan.

Genom eu så osäker och sväfvande gräns emellan två till sitt väsen

skilda brott skulle ock enligt sakens natur lagstiftningens enhet i

betänklig grad rubbas; och. Utskottet anser sig i detta hänseende böra

påpeka några af de oegentligheter och svårigheter, som af lagförändringens

tillämpning skulle vållas.

I 20 Kap. 12 § strafflagen stadgas, att den, som under en lagföring

varder förvunnen till flera snatieribrott, skall, der det tillgripnas

sammanlagda värde öfverstiger femton riksdaler, straffas för stöld; men

detta stadgande skulle dock icke blifva på tillgrepp af skog tillämpligt.

Sålunda, oansedt ett tillgrepp af skogsalster till värde af femton riksdaler

ingalunda är obetydligt, skulle dock upprepade sådana tillgrepp

icke anses annorlunda än såsom särskilda åverkansbrott, under det å

andra sidan den, som blefve förvunnen att hafva vid ett enda tillfälle

tillgripit skog till värde, som med allenast några öre öfverstege nämnda

belopp, komme att på en gång drabbas af tjufnadeus vanheder. Häraf

skulle ock. följa, att på mindre skogrika trakter, hvarest medvetandet

om skogstjufnadens nesliga karakter kan antagas företrädesvis vara

vaket, men tillgrepp af skog till vidsträcktare omfång i allmänhet

icke torde förekomma, den ifrågasatta lagen skulle blifva utan någon

egentlig betydelse.

_ Vidare kunde lagförändringen i sin tillämpning mot dem, som förut

varit för stöld straffade, leda till högsta orättvisa, i det den uppstälda

värdesiffran äfven härvid komme att på straffet utöfva inflytande, under

det nu gällande lag för sådana fall icke tillmäter värdet af det tillgripna

någon betydelse. Så skulle t. ex. två i afseende på förut undergången

bestallning för tjufnad likstälde brottslingar, hvilka begge

tillgripit skog, den ene till ett värde af femton riksdaler och den andre

till något derutöfver, kunna straffas, den förre för åverkan möjligen

endast med böter och den senare för itererad stöld till flera års straffarbete.

Slutligen synes af den omständighet, att tjufnadsbrott, men icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

.Lag-Utskottets Utlåtande N:o 0.

åverkan, är underkastadt allmänt åtal, den stora olägenhet af lagförändringen

uppkomma, att, då skilnaden emellan berörda brott skulle

bestå allenast i egendomsvärdet af det tillgripna, men någon säker

uppskattning af detta värde icke kunde förr än vid vederbörlig domstol

åvägabringas, allmänna åklagaren i många fall skulle komma att

befinna sig i den brydsamma belägenhet, att han icke kunde afgöra,

huruvida ett begånget skogsåverkningsbrott skulle höra under hans

beifran eller icke.

Då det tillgrepp af skog, som enligt den ifrågasatta lagen skulle

vara tjufnad, och det, som borde fortfarande såsom åverkan anses, icke

äro genom några i objektivt hänseende olika kännemärken från hvarandra

åtskilda, utan deras hänförlighet till den ena eller den andra

kategorien är uteslutande beroende af en efter tillgreppet företagen, på

domstolens subjektiva uppfattning grundad värdeberäkning af det tillgripna,

synes äfven rättskänslans sårande vara att befara deraf, att i

många fall icke ens gerningsmannen sjelf skulle kunna bedöma sin förbrytelses

karakter att efter lagen vara af vanhederlig eller icke vanhederlig

beskaffenhet.

Dessa anmärkningar, hvilkas befogenhet icke torde kunna förnekas,

träffa i mer eller mindre mån alla försök att medelst ett visst egendomsvärde

af det tillgripna uppdraga en konventionel gräns emellan

två till sin natur så väsentligt skilda brott, som tjufnad och åverkan;

och i följd häraf finner Utskottet jemväl denna gräns böra uteslutande

efter objektiva grunder bestämmas.

Vid valet af dessa grunder har Utskottet, i afseende på den växande

skogens alster, ansett sig böra, i öfverensstämmelse med sistförflutna

Riksdags i ämnet fattade beslut, föreslå, att såsom allmän regel borde

stadgas, att tillgrepp af växande träd eller något deraf skulle anses

såsom stöld eller snatteri; och att från denna regel undantag skulle

göras allenast för tillgrepp af ollon eller nötter, som fortfarande borde

såsom åverkan betraktas.

I enlighet med de åsigter, som under nästlidna riksdag temligen

allmänt uttalade sig derom, att tillgrepp af skogens så kallade döda

alster borde bibehålla karakteren af åverkan; och då, på sätt Högsta

Domstolen vid granskning af samma riksdags författningsförslag i ämnet

anmärkt, skilnaden emellan torra och icke torra vindfällen synes såsom

objektiv bestämning för mycket osäker för att kunna i lag upptagas

såsom skilnad emellan olika brott, finner Utskottet lämpligt att, såsom

den nådiga propositionen jemväl innehåller, hemställa, det må tillgrepp

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o D.

af alla slags vindfällen eller annat sådant, som ej till bruk upphugget

och beredt är, fortfarande såsom åverkan bestraffas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då någon hufvudsaklig

förändring af den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna lydelse af 3 § i 24

Kap. strafflagen icke, oaktadt den af Utskottet tillstyrkta lydelse af 2

§ i 20 Kap., sjmt.s Utskottet erforderlig, enär förstnämnde § ändock

skulle komma att ega tillämpning på den, som ä skog eller mark, deri

han egde del eller den han innehade eller egde rätt att nyttja, föröfvade

oloflig åverkan, får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att föreliggande nådiga

proposition icke kan i oförändradt skick bifallas,

måtte för sin del besluta en författning så lydande:

»Härigenom förordnas, att 1, 2 och 16 §§ i 20

kapitlet samt 3 och 4 §§ i 24 kapitlet strafflagen skola

erhålla följande förändrade lydelse:

20 Kapitlet.

§ 1. Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver

femton riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i

högst sex månader, der ej annorledes här nedan stadgadt

är.

Går värdet ej öfver femton riksdaler, och är gerningen

ej utmärkt med sådan omständighet, att den

ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 § sägs, för stöld anses

skall, då kallas den snatteri; och vare straffet derå

böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i

högst sex månader.

§ 2. Den, som å skog eller mark, deri han eger

del eller den han ej inneliafver eller eger rätt att

nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller

något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant

uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren,

näfver, bark, löf eller bast; varde, ändå att han det

icke bortfört, straffad för stöld eller snatteri.

§ 16. Den, som, med vetskap om den olofliga

åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något

af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

förändring deraf, skall med afseende å värdet af det,

hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas

för stöld eller snatteri efter 1 §; vare ock lag som

i 10 eller 11 § sägs, der han förut stöld, snatteri,

inbrott, rån eller försök dertill begått.

24 Kapitlet.

§ 3. Fäller, syrer eller bläcker man olofligen

träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet

eller något deraf sig eller annan tillegna, eller tager

olofligen der växande gräs, torf eller, af växande träd,

ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter,

varde, ehvad han det bortfört eller ej, straffad för

åverkan, der ej efter 20 Kapitlet gerningen skall såsom

stöld eller snatteri anses; och vare straffet böter,

högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst sex

månader. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;

då må till straffarbete i högst ett år dömas.

§ 4. Tager man olofligen vindfälle eller annat

sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är;

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Stockholm den 24 Mars 1875.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

3

Bih. till Jliksd. Prof. 1815. 1 Samt. 10 Raft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 0.

Rese r v a t i o n e r:

af Herr Grefve Sparre: »I hufvudsaken ense med Utskottets majoritet,

skiljer jag mig från densamma, beträffande förslagets innehåll, endast

i så måtto, att, då Utskottet lika med nu gällande lag bibehåller

benämningen af och straffet för åverkan för tillgrepp af växande gräs,

torf, ollon eller nötter, jag anser under samma kategori böra hänföras

tillgrepp af ris, gren och löf, hvilka mindre värdefulla ting vanligen

tillgripas icke af vinningslystnad, men af lättsinne i ändamål att gagnas

vid eller under högtider pryda hemmet; jag befarar nemligen, att

om dessa tillgrepp karakteriseras såsom tjufnad, just det skäl emot reformen

förefinnes, som oftast anföres, att nemligen allt för många, i

sig sjelf mindre tadelvärda, handlingar skulle kunna åtalas såsom tjufnad,

och jag har trott mig finna, att det förnämligast är tillgrepp af

växande träd, men icke af ris man velat belägga med tjufnadsstraff.

I fråga om redaktionen är jag med Herr Ribbing ense, och instämmer

således med honom i antagandet af den af lagberedningen uppgjorda

redaktion af 20 Kap. 1 och 2 §§, med den modifikation deri,

som föreslogs af den ledamot, hvilken tillstyrkte tjufnadsstraff för tillgrepp

af »hvad som från fast egendom afsöndras». (Lagberedningens

förslag till strafflag, sid. 140.)

Endast i fråga om innehållet af 24 Kap. 3 § om åverkan skiljer

jag mig i det afseende från Herr Ribbings förslag, att jag, af redan

angifna skäl, anser ris, gren och löf böra bibehållas i denna §, som

som sålunda efter mitt förslag skulle få följande lydelse:

24 Kapitlet.

3 §. Syrer eller bläcker man olofligen träd å

annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något

deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen

växande gräs, torf, eller, af växande träd, ris, gren,

löf, ollon eller nötter, straffes, ehvad han det bortfört

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

eller ej, med böter högst ett tusen riksdaler eller fängelse

i högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst

ett år dömas.

6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark

derifrån olofligen bort träd eller del deraf eller annat,

som i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar han

eljest sin rätt i sådan samfällighet, straffes med böter.

7 §. Svedjer brukare eller verkställer torf- eller

ljungbränning olofligen å legd jord, eller gör han derå

annan åverkan eller fäller olofligen växande träd i

uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan

tillegna, vare lag som i 2, 3 eller 4 § sägs. Säljer

han från legd jord bort träd eller del deraf eller annat,

som i 3 eller 4 § omtalas, eller öfverträder eljest

sin nyttjande rätt, varde straffad efter ty i samma §§

skils.»

af Herr Ribbing: »Under det jag i sak instämmer med Utskottet,

har jag deremot icke kunnat finna mig vid den redaktion af Kap. 20

§§ 1 och 2 strafflagen, Utskottet, i öfverensstämmelse med Kongl.

Maj:ts nådiga proposition, föreslår. Kap. 24 §§ 3 och 4 stadga uppenbarligen

undantag från den allmänna regel angående olofligt tillgrepp,

som innehålles i Kap. 20 §§ 1 och 2, i det de angifva och stadga

straff för vissa olofliga tillgrepp, som icke såsom stöld eller snatteri

skola anses eller bestraffas. Deraf är då klart, att man i nämnda

§§ af Kap. 24 blott behöfver utstryka något af de der uppräknade

föremål, för att följden skall blifva, att olofligt tillgrepp af samma föremål

kommer att falla under den allmänna lagbestämningen angående

sådant tillgrepp. Den föreslagna nya lydelsen af Kap. 20 § 2 är alltså

öfverflödig och redan derföre förkastlig. Men denna nya § 2 är derjemte

skadlig: skadlig nemligen såsom förstörande lagens formela korrekthet

och riktighet, då med dessa lagens karakterer ej kan stå tillsammans,

att sedan i en § en allmän lagbestämning är gifven, en följande

§ stadgar detsamma om en art af de handlingar, beträffande hvilka

den föregående §:n gäller. Det har såsom skäl för denna föreslagna nya § 2

i Kap. 20 blifvit anfördt, att då genom ändring af Kap. 24 § 3 olofligt

tillgrepp af vissa föremål numera blefve stöld eller snatteri, så borde i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Kap. 20 en § finnas, som påminde om, att så vore händelsen, d. v. s.

påminde om, att den nämnda ändringen i Kap. 24 § 3 verkligen vore

företagen. Men dylika erinringar om eller, i fall man hellre så vill,

förklaringar af hvad lag innehåller, ega uppenbarligen sin plats i kommentar

öfver lagen, ej såsom särskilda stadganden i denna sjelf, hvarigenom

de snarare äro egnade att åstadkomma förvirring, än reda, i

tillämpningen, derigenom att de se ut såsom särskilda stadganden. Om

emellertid en dylik erinran i något fall anses nödig eller fördelaktig

för större åskådlighets skull, så kan den i lagen införas på ett sådant

sätt, att den ofvan påpekade oformligheten och möjliga anledningen till

förvirring vid tillämpning af lagen undvikas: på det sätt nemligen, att

i den §,<’som utgör den allmänna lagen för ett visst slag af handlingar,

införes eller uppgifves alla de arter, detta slag omfattar. Det är i enlighet

härmed, som, enligt mitt förmenande, § 1 i Kap. 20, i närmaste

anslutning till lagberedningens och full öfverensstämmelse med en reservants

i densamma förslag lämpligen borde affatta», och § 2, samma

Kap., allena med ett ringa tillägg, bibehållas vid sin nuvarande lydelse.

I öfverensstämmelse med nu framstälda åsigt angående formen för den

af Utskottet tillstyrkta lagförändringen, borde vidare ur Kap. 24 § 3

borttagas uppräknandet af hvad som hädanefter, olofligen tillgripet, skulle

straffas såsom stöld eller snatteri: en förändring i nämnda §, som tillika

har en gifven fördel framför Utskottets förslag till dess lydelse i så

måtto, att enligt sistnämnda lydelse, under det §:n stadgar ett undantag

från §§ 1 och 2 Kap. 20, den sistnämnda §:n åter i sin ordning framstår

såsom undantag från den förstnämnde. Skälet slutligen till ett

tillägg i hvardera af §§:na 6 och 7 af 24 Kap., i sammanhang med den

föreslagna redaktionen af § 3, torde vara sjelfkärt. Enligt hvad sålunda

blifvit anfördt skulle lydelsen vara:

20 Kapitlet.

1 §. Tillgriper man olofligen hvad man vet höra

annan till, penningar eller gods, ehvad det är löst,

eller genom tillgreppet afsöndras från fast egendom,

i uppsåt att sig eller annan det tillegna; och går det

öfver 15 riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i

högst 6 månader, der ej annorlunda här nedan stadgadt

är, eller gerningen är såsom annat brott efter

denna lag straffbar.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lag-CJtskottets Utlåtande, N:o 9.

2 §. Går värdet ej öfver 15 riksdaler, och är

gerningen ej utmärkt med sådan omständighet, att

den ändock, efter thy i 7, 10 eller 12 § sägs, för

stöld anses skall, eller såsom annat brott efter denna

lag straffas; då kallas den snatteri; och vare straffet

böter, högst ett hundra riksdaler, eller fängelse i högst

sex månader.

§ 16 af nu gällande lag skulle förblifva oförändrad.

24 Kapitlet.

3 §. Syrer eller bläcker man olofligen träd å

annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något

deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen der

växande gräs, torf eller, af växande träd, ollon eller

nötter; straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med

böter, högst ett tusen riksdaler, eller fängelse i högst

sex månader. Åro omständigheterna synnerligen försvårande

; då må till straffarbete i högst ett år

dömas.

6 §. Säljer delegare i samfäld skog eller mark

derifrån olofligen bort träd eller del deraf, eller något

annat af hvad i 3 eller 4 § nämndt är, eller missbrukar

han eljest sin rätt i sådan samfällighet; straffes

med böter.

7 §. Svedj er brukare eller verkställer torf- eller

ljungbränning olofligen å legd jord, eller gör han derå

annan åverkan; vare lag, som i 2, 3 eller 4 § sägs.

Fäller han der olofligen träd, i uppsåt att trädet eller

något deraf sig eller annan tillegna, eller tager han

olofligen, i sådant uppsåt, af växande träd, ris, gren,

näfver, bark, löf eller bast; vare lag samma. Säljer

han från legd jord bort något af hvad i 3 eller 4 §,

eller näst föregående punkt omtalas, eller öfverträder

eljest sin nyttjanderätt; varde straffad efter thy i samma

§§ skils.»

Bill. till Riksd. Prot. 1810. 7 Sarnl. 10 Häft.

4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

af Herr Grefve Mörner: »I länder, der skogen har större värde än

ännu i Sverige, såsom t. ex. Preussen, skiljes emellan stöld och olofligt

tillegnande af skogseffekter, och den i Sverige i enahanda hänseende

befintliga skilnaden torde ännu någon tid åtminstone -böra bibehållas.

För min del får jag således afstyrka den nu i nämnda hänseende föreslagna

förändringen.»

af Iierr Caspersson, som instämt med Herr Grefve Sparre.

af Herrar Friherre Wrede, Sundeil, Afzelius, Magnus Jonsson, Svanberg

och Wennérus: »Då det icke lär bestridas, att lagstiftningen i förevarande

ämne i allmänhet bör inom vårt land med stor varsamhet framgå till

det åsyftade målet att vinna ökadt skydd för eganderätten till skog;

då vidare i betraktande tages, att nu är fråga om det första och vigtiga

steget att bereda tillämpning i lagen åt den ännu långt ifrån allmänt

erkända grundsatsen, att skogsåverkan, då den är af svårare art, kan

och bör såsom stöld anses och bestraffas; samt då slutligen i den föreliggande

Kongl. propositionen, efter frågans förnyade pröfning inom

Högsta Domstolen, gränsen för skogsåverkan införande inom tjufnadskategorien

ansetts böra sättas vid den i lagen bestämda gränsskilnaden

mellan stöld och snatteri, eller ett värde öfverstigande »femton riksdaler»,

och Kongl. Maj:t sålunda synes oss hafva gått så långt i detta

afseende, som det allmänna rättsmedvetandet för närvarande högst torde

tillstädja; så våga vi på dessa grunder vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte, med afslag å Lag-Utskottets betänkande,

antaga Kongl. Majits nådiga proposition angående

ändring i strafflagens stadganden om ansvar

för skogsåverkan.»

Herrar Grefve von Plåten och Grefve Horn hafva begärt få antecknadt,

att de icke i frågans afgörande inom Utskottet deltagit.

Stockholm, Ivar Haeggströma Boktryckeri 1875.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It ii Helst?

uti Lag-Utskottets Utlåtande N:o 9.

Sid. 16, rad. 10 nedifr. står: Den, som å skog eller mark, deri lian eger del

läs: Den, som å skog eller mark, deri lian ej eger del

Bill. till Piiksil. Prof. 1875. 7 Sami. 10'' , Höft,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1875:39 Skrifvelse, angående inäragningaf Kopparmynt af äldre pregel. a1 i texten
  2. Rskr. 1875:33 Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ändring i Strafflagens stadgande om ansvar för skogsåverkan. s. 6 i texten