Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens är 1874 församlade Revisorers förslag angående öfverflyttning till Riksbanken af Riksgälds-kontoret nu åliggande lånerörelse och dels en inom Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.

1875-04-27 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBU 1875:1, Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens är 1874 församlade Revisorers förslag angående öfverflyttning till Riksbanken af Riksgälds-kontoret nu åliggande lånerörelse och dels en inom Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 April 1875, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens är 1874 församlade Revisorers

förslag angående öfverflyttning till Riksbanken af

Riksgälds-kontoret nu åliggande lånerörelse och dels en

inom Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.

Uti sin berättelse om granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd

och förvaltning hafva Riksdagens år 1874 församlade revisorer å sid.

145—149 framstält ett förslag, att Riksgälds-kontoret måtte befrias från

åliggandet att till allmänheten utlåna egande kassabehållningar, livilka i

stället borde mot eller utan ränta insättas i Riksbanken; hvarjemte Herr

C. A. Larsson uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion

(N:o 151) hemstält, att Riksgälds-kontorets och Riksbankens reglementen

måtte förändras så, att de i kontoret inflytande medel linge insättas i

Riksbanken mot den ränta, som för deponerade medel i allmänhet från

Riksbanken utbetalas.

Sedan så väl omförmälde revisionsberättelse som den af Herr Larsson

väckta motion blifvit till Stats-Utskottet remitterade, samt Stats-Utskottet

för ärendets handläggning begärt sammanträde med Banko-Utskottet, och

deputerade från begge Utskotten blifvit i enlighet med 47 § Riksdagsordningen

utsedde, har det sålunda sammansatta Utskottet tagit denna

fråga under öfvervägande och får nu derom afgifva utlåtande.

Skyldigheten att, så vidt ske kunde, förränta sina behållningar

ålades Riksgälds-kontoret först af 1840—1841 årens Riksdag; och sedan

Bill. till Hitåtd. Prof,. 187ö. 4 Samt. 2 Afd. 1 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- och Banko Utskottets Utlåtande N:o 1.

Kongl. Maj:t, enligt Kongl. brefvet deri 18 Oktober 1844, anbefalt Kong!.

Statskontoret att, så snart under handläggningen af hvarje års riksbokslutsarbete

möjligen ske kunde, uppgöra en approximativ beräkning af de till

samma bokslut hörande öfverskott, besparingar och brister och, derest

denna skulle utfalla med saldo till Riksgälds-kontorets förmån, genast på

grund deraf till Riksgälds-kontoret leverera lämpliga förskottssummor, förnyades

föreskriften om ifrågavarande förräntning af 1844—1845 års och alla

följande Riksdagar samt innefattas för närvarande i § 37 af det vid 1874 års

riksdag för Riksgälds-kontoret utfärdade reglemente, som stadgar, att »de till

Riksgälds-kontoret influtna uppbördsmedel eller aflemnade behållningar,

äfvensom de för jernvägsbyggnaderna upplånta medel samt detta verks

öfriga kontanta tillgångar skola, så vidt och så länge de icke behöfva

användas för samma verk åliggande utbetalningar, hållas allmänna rörelsen

till hända och göras räntebärande''» genom utlåning eller uppköp af

obligationer på föreskrifvet sätt.

I enlighet härmed har Riksgälds-kontoret äfven bedrifvit en lånerörelse,

som under vissa tider varit ganska omfattande. Till upplysning

härom får Utskottet hänvisa till bifogade af fullmäktige i Riksgäldskontoret

lemnade uppgift (bil. Litt Ä) å de belopp, som utaf-Riksgäldskontorets

disponibla, kontanta behållning genom uppköpta obligationer

eller utgifna lån tills vidare blifvit förräntade, äfvensom å den härigenom

uppkomna räntevinst, allt för tiden från medlet af år 1841 till och med

år 1873; hvarjemte Utskottet får meddela, att Riksgälds-kontoret för närvarande

har utlemnade lån mot fem procent årlig ränta å tillhopa 10,195,000

kronor, deraf

på en månads uppsägning ................................................

....... 5,399,000

—

» fjorton dagars » ..................................................

........ 4,096,000

—

» åtta dagars » ...................................................

700,000

—

- 10,195,000

—

Häraf äro för närvarande utlemnade:

till 15 landsortsbanker ................................................

........ 5,170,000

—

» 4 banker i Stockholm ......................................

........ 2,750,000

—

och » 2 bankirfirmor och 6 enskilda .......................

........ 2,275,000

—

= 10,195,000

—

Här förutom innehar Riksgälds-kontoret för

närvarande till

för-

rantande af dess medel inköpta obligationer, bokförda

tillhopa 2,530,679 kronor 97 öre.

till i svenskt mynt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 3

Revisorerne hafva omforma]t., att förslag tid efter annan varit framstådda

derom, att denna lånerörelse måtte upphöra, och Riksgälds-kontoret

i stället berättigas att mot ränta i Riksbanken insätta medel. Hufvudskälet

till dessa förslag hade varit, att, då Riksbanken, som hade det

vigtiga åliggandet att upprätthålla myntvärdet i landet, för uppfyllandet

af denna sin förnämsta bestämmelse måste, när metalliska kassan nedginge

till sitt minimum, minska sin sedelansvarighet genom indragning

efter hand af den lånerörelse, som densamma bedrefve, så skulle Riksgälds-kontoret,

till följd af ofvan nämnda skyldighet att utlåna sina kassabehållningar,

endast söka att bereda sig räntevinst utan afseende på Riksbankens

bemödande att minska den sedelansvarighet, som tryckte på

metalliska kassan, och således genom sin utlåning sätta sedlar i omlopp,

hvilka motverkade det ändamål, hvartill Riksbanken nödgades sträfva,

eller minskad påtryckning på metalliska kassan.

Med afseende å vigten af detta skäl och de stora olägenheter,

som till följd af nämnda förhållanden kunde uppkomma, hafva Revisorerne

ansett det nu vara lämpligt att åter upptaga nämnda förslag,

desto hellre som revisorerne ansett dess genomförande i sin mån kunna

underlättande inverka på omregleringen af Riksgälds-kontoret.

Men äfven ur andra synpunkter har tiden synts dem vara inne att

ånyo taga frågan om öfverflyttning till Riksbanken af den lånerörelse,

som hittills ålegat Riksgälds-kontoret, i öfvervägande.

Så länge Riksgälds-kontoret hade att bestrida alla utgifterna för extra

statsregleringen, kunde mot insättning i Riksbanken af dess disponibla

medel icke utan skäl anföras svårigheten att beräkna de tider, på hvilka

större, eller mindre summor erfordrades för fullgörande af inkommande

reqvisitioner. Sedan likväl hela extra statsregleringen numera blifvit öfverfiyttad.

till Statskontoret, syntes denna svårighet hafva, om icke helt

och hållet upphört, dock blifvit i högst väsendtlig grad förminskad; och

hvad deraf ännu qvarstode borde genom lämpliga åtgärder kunna undanrödjas.

Efter en redogörelse för de utgifter, som Riksgälds-kontoret enligt

nu gällande reglemente hade att bestrida, erinra revisorerne, dels att åtskilliga

af dessa utgifter vore till tid och belopp bestämda samt på förhand

kända, hvadan intet hinder skulle möta att, när Riksgälds-kontorets

tillgångar sådant medgåfve, hos Riksbanken insätta för dessa liqvider erforderliga

medel till återbetalning å de tider, då de behöfdes, och dels,

beträffande de Riksgälds-kontoret åliggande betydliga utbetalningaine till

Statskontoret, att synnerlig svårighet icke torde förefinnas för Statskontoret

att i god tid hos Riksgälds-kontoret anmäla behöfliga reqvisitioner å dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och Baniko- Utskottets Utlåtande N:o 1.

medel, så att Riksgälds-kontoret kunde sättas i tillfälle att genom uppsårning

hos Riksbanken bereda sig utväg till de reqvirerade medlens utbetalande;

hvarjemte, för den händelse åter att Statskontoret skulle finna

sig nödsakadt att, utan derom på förhand lemnad underrättelse, från

Riksgälds-kontoret reqvirera medel, eller om andra utbetalningar påfordrades

så hastigt, att rådrum icke. vore sistnämnda verk förunnadt

att till deras bestridande använda hos Riksbanken insatta, till återbetalning

uppsagda summor, revisorerne anmärkt, att Riksgälds-kontoret egde att

tillgå sitt kreditiv i Riksbanken, hvarå skedda uttag kunde betäckas i

samma mån de insatta medlen förfölle till betalning.

Genom den utlåning, Riksgälds-kontoret hittills bedrift, hade icke

obetydliga ränteinkomster tillfallit samma verk; och det vore ganska troligt

att, om kontoret finge skyldighet att hos Riksbanken insätta sina behållningar,

denna ränteinkomst blefve mindre än den under förut varande

förhållande kunnat blifva. Men härvid hafva revisorerne erinrat derom

att, äfven om Riksgälds-kontoret för de i Riksbanken insatta medel icke

erhölle någon ränta, staten dock genom en förökad bankovinst återfinge

åtminstone eu betydlig del af Riksgälds-kontorets förlust.

I afseende på möjligheten för Riksgälds-kontoret att hafva penningar

utlemnade på deposition under längre bestämd tid, hafva revisorerne

framhållit, hurusom Riksgälds-kontoret under åren 1871 1874 ut
lemna!

ganska betydliga summor mot enskilda penningeanstalters depositionsbevis,

af hvilka summor en icke ringa del varit utestående längre

tid än två år; till upplysning hvarom revisorerne låtit upprätta bifogade

tabell (Bil. Litt. B.) angående under åren 1871, 1872 och 1873 utlemnade

lån.

I sitt utlåtande öfver revisionsberättelsen hafva fullmäktige i Riksgälds-kontoret,

beträffande revisorernes ifrågavarande förslag, hufvudsakligen

anfört (sid. 178—182), hurusom, på sätt redan 1850—1851 års

Riksdags Banko-Utskott anmärkt, de vidt åtskilda och olikartade föremålen

för Bankens och Riksgälds-kontorets verksamhet ådagalade tillfyllest

angelägenheten deraf, att dessa båda verk förvaltades fullkomligt oberoende

af hvarandra, så att styrelsen öfver Riksgälds-kontoret vore från Bankens

sida oförhindrad att, enligt de af Riksdagen utstakade grunder, verka för

det ändamål, som med Riksgälds-kontorets stiftelse öfverensstämde; vid

hvilket förhållande Banken borde i afseende å skyldigheten att infria sina

förbindelser iakttaga enahanda förfarande, ehvad dessa förbindelser inne
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och B anka* Utskottets Utlåtande N:o 1.

5

hacka af enskilda personer eller af Riksgälds-kontoret eller annat publikt

verk, och sådant, hvad Riksgälds-kontoret anginge, så mycket hellre

som det vore af största vigt, att hvarje sammanblandning af statsverkets

och Bankens åligganden omsorgsfullt undvekes, helst Bankens tillförene

vid flera tillfällen inträffade obestånd städse härledt sig från dess förbindelser

med statsverket.

Beträffande revisorernes anmärkning, att Riksgälds-kontoret kunde

genom sin utlåning sätta sedlar i omlopp, hvilka motverkade Riksbankens

sträfvande att genom indragning af sin lånerörelse minska påtryckningen

på metalliska kassan, hafva fullmäktige erinrat, att Riksgälds-kontoret ej

kunde sätta några andra riksbankssedlar i omlopp än de redan af Riksbanken

utgifna, hvilka representerade en Bankens verkliga skuld och väl

ej, endast derför att de tillhörde Riksgälds-kontoret, torde böra betraktas

på något annat sätt än öfriga af Riksbanken utgifna sedlar. Till Riksbankens

utelöpande sedelstock stode Riksgälds-kontorets behållningar ej

i något annat förhållande än alla öfriga Riksbankens förbindelser. Om

Riksgälds-kontoret betoges rättigheten att disponera dessa behållningar

annorledes än å viss tid eller efter uppsägning, så skulle detta i hög

grad försvåra Riksgälds-kontorets förvaltning, under det, å andra sidan,

fullmäktige ansett, att Riksbanken svårligen skulle kunna af dem draga

någon egentlig vinst. Under tider, då Riksbankens ställning kunde vara

mer eller mindre brydsam, vore nemligen Riksgälds-kontoret ingalunda

i tillfälle att längre tid undvara sina tillgångar.

Den af revisorerne framlagda tabell utvisade ock, att det belopp,

som varit utestående längre tid än två år, utgjort endast nio procent af

den i tabellen upptagna summan, hvaremot det belopp, som måst efter

tre månader och ännu kortare tid indragas, uppgått till fyratio procent

af samma summa. Häraf, likasom af de olika belopp, hvartill dessa förräntade

behållningar å olika tider uppgått, från 1,021,500 _ R:dr till

12,527,308 R:dr 17 öre, kunde slutas, huruvida de egnade sig till begagnande

i Riksbankens jemna lånerörelse eller om icke snarare, på sätt

1872 års Riksdags Stats-Utskott uti sitt i denna del af Riksdagen godkända

memorial N:o 37 mom. 17, med anledning af en likartad framställning,

anfört, den omvexling i Riksbankens rörelse samt de förändringar

i dess lånetillgångars belopp, som dessa medels begagnande till en tillfällig

förstärkning af Riksbankens lånefonder komme att förorsaka, föga

skulle motsvara anspråken på eu allmän låneinrättnings fortfarande och

ändamålsenliga verksamhet.

I alla fall vore det klart, att, om Riksbanken vid ett eller annat

tillfälle behöfde anlita Riksgälds-kontorets behållningar, och Riksgälds
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

kontoret kunde undvara dera, Riksbanken, utan någon särskild föreskrift

derom, . egde företrädesrätt framför hvarje annan låntagare, likasom &

andi a sidan Riksgälds-kontoret under flera år, till fördel för begge verken,

uteslutande af Riksbanken inköpt valutor till de utländska liqviderna!

Men att förbinda Riksgälds-kontoret att aflemna och Riksbanken att till

förräntning mottaga Riksgälds-kontorets behållningar har synts fullmäktige

föga öfverensstämma med det förhållande, att Riksbanken mera än en gång,

säkerligen på ur Bankens synpunkt fullgoda skäl, afböjt förslag att af

Riksgälds-kontoret mot ränta mottaga depositioner.

Riksgäldskontorets egenskap af ett Riksdagens verk och den omständigheten

att Riksdagen derjemte hade ett annat, men för helt olika

ändamål inrättadt verk, syntes fullmäktige icke kunna utgöra giltig anledning

till inskränkning i Riksgälds-kontorets dispositionsrätt öfver dess

tillgångar. Likasom nästan alla andra offentliga verk och inrättningar

hade Riksgälds-kontoret sin kassa deponerad i Riksbanken, men att i afseende

å förfogandet öfver denna kassa föreskrifva vilkor, allt efter som

Riksbanken förmodades hafva fördel eller olägenhet af medlens qvarstående

eller utlemnande, strede mot naturen af dylika depositioner och

öfverensstärade ej heller med den vid flera tillfällen af Riksdagen uttalade

grundsats, att statens och bankens kreditförhållanden borde vara

fullkomligt afsmida.

På omregleringen af Riksgälds-kontoret kunde enligt fullmäktiges

åsigt förslaget ej utöfva, något inflytande. Det besvär, bokföringen och

förvaltningen af dessa till antalet få och alltid mot de bästa säkerheter

utlemnade lån medförde, vore så ringa, att det ej vid omregleringen kunde

tagas i nämnvärdt betraktande, så mycket mindre som Riksgälds-kontoret

i allt fall ej kunde helt och hållet befrias från medelförräntning. Riksgäldskontoret

hade nemligen, enligt de om statslånen med de utländska

låneöfvertagarne ingångna aftal, kontraktsenlig skyldighet att städse på

säkert och ändamålsenligt sätt göra de till amortissementsfonderna för

statslånen anslagna medel fruktbärande, hvilket äfven vore förutsatt vid

bestämmandet af de årliga rånte- och amorteringsanslagens belopp.

Genom öfverflyttningen till Kong!. Statskontoret af extra statsregleringen

hade svårigheten för Riksgälds-kontoret att till tiden beräkna

sina utgifter icke minskats, utan snarare ökats. Före den i sådant hänseende

vidtagna förändring kommo nemligen reqvisitionerna temligen

jemnt fördelade i mindre belopp, som ej synnerligen inverkade på kontorets

kassaställning. Nu, då de komma från Kongl. Statskontoret, som

för år 1874 haft att från Riksgälds-kontoret uttaga, utom åtskilliga till

belopp ej på förhand bestämda fordringsposter, 10,548,109 R:dr 40 öre,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N-.o 1. 7

lydde de å betydliga summor, vanligen millioner, och ehuru samband

mellan Stats- och Riksgälds-kontoren under de senare åren ingalunda

saknats, hade det visat sig omöjligt att till tiden beräkna dessa reqvisition

er, af den anledning att Kongl. Statskontoret sjelft, hvars behof i sin

ordning berodde af Arméförvaltningen, Förvaltningen af sjöärendena, Jernvägsstyrelserna

med flera myndigheter, vore urståndsatt att med någon

visshet meddela upplysningar om dessa behof förr än de yppade sig och

reqvisition ingått.

I fråga åter om de till tiden bestämda utgifterna hafva fullmäktige

antydt svårigheten att i en så betydlig penningeförvaltning som Riksgäldskontorets

och med den mängd olika utgifter, kontoret hade att med

på olika och obestämda tider inflytande inkomster bestrida, på förhand

afsätta och afhända sig dispositionsrätten öfver ett visst särskildt belopp

till hvarje särskild utgift. Allt sedan ifrågavarande lånerörelse år 1841

började, hade densamma ej för Riksgälds-kontoret medfört någon den

ringaste förlust eller i minsta mån förorsakat några särskilda omkomstnader,

men den vinst, som deraf beredts kontoret, hade till och med år

1873 uppgått till 6,746,491 R:dr 13 öre. Uppå vidare anförda skäl ansågo

fullmäktige otvifvelaktigt att, såsom revisorerne ock medgåfve, om

kontoret finge skyldighet att hos Riksbanken insätta sina behållningar,

denna ränteinkomst blefve betydligt mindre än den under förut varande

förhållanden kunnat blifva.

Vid det förhållande att en sammanblandning af Riksbankens och

de enskilda bankernas verksamhet ej gerna kunde anses önskvärd, kornme,

i händelse förslaget bifölles, Riksgälds-kontorets behållningar antagligen

att, såsom 1872 års Stats-Utskott erinrat, till betydlig del undandragas

allmänna rörelsen och förblifva hos Riksbanken innestående utan att

kunna användas, i hvilket afseende redan 1856—1858 års Riksdags Statsutskott

påpekat, att, i den mån skattebidragens årliga belopp ökas och

deras utgörande medtager en större andel än förut af landets rörelsekapital,

det måste vara allt vigtigare att tillse, att de medel, som indragas

uti statens kassor, så fort lämpligen ske kan, åter utsläpptes i allmänna

rörelsen; och då det gagnande inflytande på penningeställningen inom

landet, . som Riksgälds-kontorets lånerörelse utöfvat, blifvit vid flera tillfällen

i Stats-Utskottets af Riksdagen godkända utlåtanden vitsordad,

samt det föreslagna upphörandet dermed antagligen skulle förorsaka på

en gång förlust för staten och olägenheter för allmänna rörelsen, hafva

fullmäktige afstyrkt bifall till revisorernes ifrågavarande framställning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Siats- och Banlcö-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

De af fullmäktige i Riksgälds-kontoret sålunda anförda åsigter liar

Herr Larsson i sin ofvan omförmäld a motion till bemötande upptagit

och dervid till en början, beträffande det af såväl revisorerne som fullmäktige

uppgiga förhållande, att Riksgälds-kontoret under år 1873 på

sin lånerörelse förtjena! icke mindre än 422.111 R:dr 6 öre, anmärkt, att

nettovinsten derå blefve mindre än noll, ty kontoret hade sjelft lånat,

motsvarande kapitalsummor till vida högre ränta än den som erhållits

på de utlemnade lånen. Sålunda hade det danska kapitalet, som indragits,

kostat kontoret 83|10o procent mera än hvartill lånen utlemnats. Att

lyfta deponerade medel hos Riksbanken kunde ingalunda för kontoret

blifva svårare än att hos sina privata låntagare inkassera behöfliga medel.

Fullmäktige hade påstått det vara klart, att om Riksbanken behöfde

kontorets behållningar, skulle densamma ega företrädesrätt framför hvarje

annan låntagare; men hvarföre hade sådant icke inträffat någon enda

gång? Orsaken dertill att fyratio procent af de utlemnade lånen måst

efter tre månader, och ännu kortare tid indragas, vore den, att vissa

låntagare varit nödsakade att oftare omsätta sina handlån, på det de icke

skulle anses mera gynnade än låntagare i allmänhet. Häraf kunde man

dessutom draga den slutsats, att medlen lämpligare kunnat af Riksbanken

förvaltas, ty denna hufvudsakliga låneanstalt med sin elastiska sedelemission

och sin betydliga vexelhandel, skulle alltid hafva lättare att lemna

Riksgälds-kontoret sina behof än de enskilde låntagarne. Den påpekade

omständigheten, att lånerörelsen varierat mellan en å tolf millioner, bevisade

ännu mera, huru nödigt det vore, att så betydande summor icke

gjordes beroende af enskilde personers förmåga att honorera sina förbindelser.

Det skulle deremot ligga en särdeles trygghet, för fullmäktige

att veta, det dylika summor stode inne hos Riksbanken i stället för hos

enskilde bankirer och privata låneanstalter.

Den medelförräntning, som ålåg kontoret på grund af ingångna

kontrakt, skedde enligt motionärens åsigt beqvämligast genom deposition

i Riksbanken, ty dessa medel kunde betraktas som stående fonder, dem

Riksbanken, bättre än kontoret, vore i tillfälle att hålla ute i sin lånerörelse.

Hvarföre det skulle vara mera önskvärd! att sammanblanda pi ivatbankernas

affärer med Riksgälds-kontorets än med Riksbankens, vore

svårt att fatta. Hvarföre icke en ökad bankovinst skulle förmå ersätta

den ränteförlust som drabbade kontoret, ifall dess medel deponerades utan

ränta, hade fullmäktige lemnat alldeles outredt. Satsen strede ock helt

och hållet mot de resultat, Riksbankens förvaltning de senare åren visat.

Fullmäktiges åsigt, att bankens förmåga att mottaga enskildes besparin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

gar skulle, om förslaget antoges, betydligt minskas, äfvensom att

Riksgälds-kontorets behållningar komrae att undandragas allmänna rörelsen

utan att af Riksbanken kunna användas, strede jemväl mot all hittills

vunnen erfarenhet, ty om någon skulle kunna använda deponerade medel,

så måste det just vara Riksbanken, som hade förmåga att med egen

sedelemission möta oförutsedda uttagningar i långt vidsträcktare mån än

någon annan penningeanstalt. Då vården om och förräntandet af Riksgäldskontorets

öfverskottsmedel synts motionären kunna med all trygghet

öfverlemnas åt Riksbanken, då bifall till revisorernes framställning skulle

betydligt underlätta Riksgälds-kontorets förvaltning, samt då Riksgäldskontorets

lånerörelse icke stode i något samband med kontorets ändamål,

hade motionären häraf föranledts väcka sitt ofvan omförmälda förslag.

Vid behandlingen af revisorernes och Herr Larssons ifrågavarande

framställningar syntes det Utskottet i första rummet klart att, derest ett

bifall till hvad sålunda blifvit föreslaget kunde för Riksbanken medföra

olägenheter, det ej borde ifrågakomma att föreslå Riksdagen att å framställningarne

göra afseende, hvaremot, om förfogandet på det föreslagna

sättet öfver ifrågavarande, under Riksdagens egen disposition varande

behållningar kunde lända till Riksbankens fördel, förslagen utan tvifvel

borde uppmärksammas.

Utskottet har derföre funnit nödigt att af fullmäktige i Riksbanken

begära utlåtande i ämnet; och då detta af fullmäktige afgifna yttrande

synts Utskottet förtjena synnerligt afseende och förty böra komma till

Riksdagens kännedom, har Utskottet ansett lämpligt att detsamma i dess

helhet här meddela; varande yttrandet af följande innehåll:

»Fullmäktige, som icke anse sig behöfva ingå i pröfning af spörsmålet,

huruvida den fullmäktige i Riksgälds-kontoret åliggande förvaltning

af Riksgälds-kontorets medel och tillhörigheter bör anses med nödvändighet

innefatta skyldighet att för medlens fruktbargörande anlita

flere bankirinrättningar samt för hvar och en af dessa pröfva erbjudna

säkerheter, eller om Riksdagen eger rätt att i de särskilda reglementen,

hvarefter förvaltningen skall handhafvas, medelst föreskrift om medlens

insättning i Riksbanken befria fullmäktige i Riksgälds-kontoret från detta

med deras öfriga åligganden föga sammanhängande bestyr, tillåta sig

först framhålla att, beträffande rätta sättet för utlåningen af RiksgäldsBih.

till Riksd. Prof. 1875. 4 Samt. 2 Afä. 1 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

kontorets tillgängliga behållningar, är, efter deras uppfattning, frågan

rätteligen den, huruvida den bankrörelse, hvartill dessa till Riksdagens

förfogande stående medel af Riksgälds-kontoret utlemnas, bör åt Riksdagen

drifvas af Riksbanken, dess egen bankinrättning, eller af åtskilliga

enskilda bankinrättningar.

Pröfvas denna fråga ur den synpunkten, att största möjliga trygghet

bör Riksdagen beredas för de utlemnade inedlens återfående, torde

väl ej kunna bestridas, att Riksdagen sjelf derutinnan ej kan hysa större

förtroende till någon som helst annan bankinrättning, än till den, hvars

förvaltning han har i sin egen hand, och hvars ojemförligt rikare kapitaltillgång

lemnar större borgen för medlens trygghet, än någon enskild

bankinrättning kan erbjuda.

Ser man åter frågan ur den synpunkten, att största möjliga fördel

bör Riksdagen beredas af de medel, om hvilkas användning till statsutgifter

ej genast kan förfogas, vill det ock synas, som om denna fördel

borde blifva större, när vinsten af den med dessa medel drifna bankrörelse

tillfaller Riksdagens egen bank, än då den öfverlåtes åt enskilda

bankinrättningar. Det är nemligen uppenbart, att huru stor frihet fullmäktige

i Riksgälds-kontoret än må ega att förvalta kontorets behållningar,

i någon verklig bankrörelse med all den mångartade verksamhet, som

för dess vinstgifvande drift erfordras, kunna de dock icke inlåta sig;

deras uppgift måste i hvarje händelse inskränkas till att i flere eller färre

bankinrättningar, helst så få som möjligt, deponera penningarne mot

största möjliga ränta och bästa möjliga säkerheter. Den Riksdagen häraf

tillflytande fördel är den sålunda erhållna depositionsräntan. Men klart

är, att hvarje bankir eller bankinrättning, som af Riksgälds-kontoret mot

ränta upplånar penningar, gör detta allenast under förutsättning att i sin

rörelse kunna bankmessigt använda medlen, d. v. s. att i skilnaden mellan

upp- och utlåningsräntan bereda sig en skälig vinst. Det torde då

med fog kunna sättas i fråga, hvarföre Riksdagen skulle nöja sig med

den ränta, hvilken Riksgälds-kontoret såsom deponent kan betinga sig, när

han har en egen bank, som väl bör antagas kunna i sin rörelse af dessa

medel åt Riksdagen bereda äfven den vinst, hvilken nu tillfaller de enskilde

låntagande bankerna; hvarför, när Riksgälds-kontoret för närvarande

betingar sig 5 procent å de utlånta medlen, hvilka af de enskilda kreditinrättningarne

åter utlånas mot procent till 7 procent, Riksdagen ej

heller skulle låta Riksbanken använda dem i sin bankutlåning till ö1^ å

G procent och sålunda sjelf tillgodogöra sig denna högre vinst. De millioner,

Riksgälds-kontoret har disponibla, äro för penningemarknaden fullkomligt

lika behöfliga och begärliga, vare sig de åt allmänheten erbjudas

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- Och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

11

af Riksbanken eller af ett tiotal enskilda banker, och de nu gällande

stadgarne för utlåningen i Riksbanken lägga intet hinder i vägen för

deras utlemnande i rörelsen på för hvarje affärsman fullt antagliga vilkor.

Det torde till och med kunna antagas, att i afseende å lånevilkor

och räntesatser allmänheten ofta nog skulle finna sig mera belåten med

Riksbankens utlåning af Riksgälds-kontorets depositionsmedel än med att

uppsöka dem i andra kreditanstalter.

Betraktas slutligen frågan ur den synpunkten, att Riksgälds-kontorets

behållningar, använda i lånerörelse, kunna utöfva ett stundom ganska

betydligt inflytande på penningemarknaden, så förefaller det fullmäktige,

som om det äfven derutinnan ej vore lämpligt att på tvänne af hvarandra

oberoende inrättningar fördela en verksamhet, hvars betydelse så

för Riksdagen som för landet beror på planmessigheten och följdriktigheten

i dess utöfvande. Det behöfver ej befaras, att de millioner, Riksgäldskontoret

kunde komma att öfverlemna, skulle öfver höfvan betunga

bankofullmäktige, men väl skulle desse uti rätten att sjelfve i första

hand disponera öfver dessa medel finna en större trygghet mot oberäkneliga

kastningar i penningemarknaden, då de hade i sin makt att bestämma

öfver vilkoren för användandet åtminstone af all den del af

landets kapitaltillgång, som Riksdagen disponerade. Den osunda öfverspekulation,

som i hvarje land periodvis framkallar kriser och förlägenheter,

beror visserligen på helt andra förhållanden än en eller flere bankers

operationer, men onekligt är, att den kan af en eller flere öfver stora

kapitaltillgångar förfogande kreditinrättningar antingen befrämjas eller

hållas tillbaka, allt efter måttet af det omdöme och arten af det intresse,

som leder de kreditbeviljande inrättningarnes styrelser. Och då öfverspekulationens

och krisernas vanliga följd, behofvet att med klingande

valuta gälda förbindelserna till utlandet, direkt inverkar på Riksbankens

metalliska kassa, då bankofullmäktige bära ansvaret för vidmakthållandet

af denna landets metalliska reserv, måste de äfven hafva ett stort intresse

vid alla de operationer, hvarigenom på ett eller annat sätt landets

kapitalförhållanden bestämmas. De till utlåning användbara kapitaltillgångar,

hvaröfver Riksdagen förfogar, utgöra visserligen endast en och

en ej särdeles stor del af hela landets rörliga kapital, men så vidt deras

betydelse når, så långt böra ock vilkoren för deras användning i rörelsen

bestämmas af den Riksdagens inrättning, å hvars ställning denna deras

användning mest inverkar.

Om derför å ena sidan den grundsatsen bör vidhållas, att hvarje

offentlig inrättning skall svara för sin egen förvaltning och sjelf draga

de förmåner eller förluster, som uppstå af dess rörelse, är det å andra

opaginerad Kontrollera mot PDF

F 12

Sammansatta Stats- och Banko- Utskottets Utlåtande N:o 1.

sidan ej mindre vigtig!, att de offentliga inrättningarne, hvilkas uppgift

dock ytterst är att samverka för ett gemensamt mål, ej i sin verksamhet

träda hvarandra i vägen, eller att ej det ena verket, genom ensidigt

fasthållande af egna syften, inskränker och motverkar det andra verkets

uppgifter. De tider äro förbi, då Riksgälds-kontorets fullmäktige af intresse

för kontorets fördelar å vexelbörsen uppträdde såsom medtäflare med

Riksbanken ; det har funnits icke innebära någon verklig fördel för de

båda verkens principal, Riksdagen, att det ena sålunda, till egen ensidig

fördel, gått utom sin egentliga uppgift och, Riksgälds-kontoret låter numera

Riksbanken helt och hållet åt sig besörja de utländska liqviderna.

På samma sätt föreställa sig fullmäktige, att så väl Riksdagen som landet

skulle hafva sin största fördel deraf, att, då de Riksgälds-kontorets medel,

som till statens utgifter ej för tillfället behöfvas, icke anses böra skrinläggas,

utan tjena till underlättande af allmänna rörelsen, sådant lämpligast

skulle ske genom utlåning omedelbart från Riksbanken; och om de

vilkor, som dervid kunde Riksgälds-kontoret beviljas, icke blefve för detta

kontor fullt så förmånliga, som de, hvilka nu inedgifvas af enskilda inrättningar,

komme dock, alldeles såsom fallet är med vexelaffärerna,

Riksdagens och landets fördel af medlens fruktbargörande på detta sätt

att i det hela blifva större, på samma gång Riksbanken, genom ett större

inflytande öfver penningemarknaden, vunne mera stadgad förmåga att rätt

fylla sina uppgifter.

Af anförda skäl anse sig fullmäktige för sin del böra tillstyrka,

att Riksgälds-kontorets för löpande utgifter ej behöfliga medel skola, på

de vilkor i afseende på ränta och uppsägningstid, som för insättningar i

Riksbanken på despositionsräkning äro för tiden gällande, eller, der dessa

ej finnas för Riksgälds-kontoret lämpliga, kunna emellan fullmäktige i de

båda inrättningarne öfverenskommas, hos Riksbanken^insättas».§

Utskottet delar dessa af bankofullmäktige uttalade åsigter. Att

det, såsom påstådt blifvit, skulle vara för Riksbanken svårare än det

varit för Riksgälds-kontoret att göra Riksgälds-kontorets behållningar fruktbärande

och låta dem komma allmänna rörelsen till godo, har Utskottet

svårt att inse. De lagar, enligt hvilka penningen söker sig väg dit, der

den behöfves, lära ej röna någon inverkan af den ifrågasatta öfverflyttningen

till Riksbanken af Riksgälds-kontorets lånerörelse, och den vidsträckta

öfversigt öfver vår penningemarknad, som bankofullmäktiges ställning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1. 13

förlänar dem, torde städse lätt sätta dem i tillfälle att med ifrågavarande

medel underlätta den allmänna rörelsen, der denna behöfver dem.

Den utveckling, landets penningerörelse och industri på senare

tider tagit, ställer naturligtvis ökade anspråk på Riksbanken, lika väl

som på hvarje annan penningeinrättning, och en utvidgning af Riksbankens

depositionsrörelse, på sätt föreslaget blifvit, synes Utskottet vara ett

särdeles lämpligt sätt för Riksbanken att lättare möta dessa anspråk;

på samma gång från Riksgälds-kontorets sida hinder för åtgärden ej synes

kunna möta.

Det är möjligt att de allmänna vilkoren för insättningar i Riksbanken

på depositionsräkning ej alltid kunna finnas för Riksgälds-kontoret

lämpliga, särskilt i afseende å tiden för uppsägning till återbetalning af

deponerade medel, hvilken tid ofta torde behöfva betydligt förkortas;

men det af bankofullmäktige tillstyrkta beslut innefattar ock en utväg

att genom särskild öfverenskommelse undanrödja denna svårighet.

Det är vidare klart, att en lånerörelse, som varat så länge och

tidtals varit så omfattande som Riksgälds-kontorets, måste hafva varit

ganska djupt ingripande och att en förändring derutinnan således endast

med mycken varsamhet bör sättas i verket. Utskottet har derför ansett

de medel, Riksgälds-kontoret för närvarande har utlånade, ock böra af

kontoret sjelft indragas inom en ej allt för kort tid, hvilken Utskottet

ansett böra bestämmas till senast slutet af år 1876.

Riksgälds-kontoret har, på sätt ofvan blifvit antydt, ej blott genom

utlåning, utan äfven genom inköp af obligationer, egt göra sina tillgångar

räntebärande. Vid denna senare rätt har Utskottet ansett fullmäktige

i Riksgälds-kontoret böra bibehållas, särskildt med afseende å den

omständigheten att vissa af de upptagna statslånen amorteras icke genom

utlottning, utan genom uppköp af obligationer, och det vid sådant förhållande

ej kan vara lämpligt att sätta fullmäktige ur stånd att genom

inköp vid passande tillfällen förskaffa kontoret, bland andra, sådana obligationer,

som kunna till omförmälda ändamål användas.

Slutligen är det en gifven följd af den ifrågasatta förändringen att,

då fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola åläggas i Riksbanken på deposition

insätta kontorets behållningar, Riksbanken ock måste förklaras skyldig

att dem mottaga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

Do) att Riksgälds-kontorets för löpande utgifter ej behöfliga

medel skola, på de vilkor i afseende å ränta och uppsägningstid,

som för insättningar i Riksbanken på depositionsräkning

äro för tiden gällande eller, der dessa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- och BanJco-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

ej finnas för Riksgälds-kontoret lämpliga, kunna emellan

Fullmäktige i de båda inrättningarne öfverenskommas,

hos Riksbanken insättas; egande dock Fullmäktige i

Riksgälds-kontoret jemväl att för sådana medel uppköpa

antagliga obligationer, som förfalla inom viss bestämd

tid och anses kunna utan svårighet och kapitalförlust

vid inträffande behof föryttras.

I händelse Riksdagen bifaller hvad sålunda blifvit af Utskottet

föreslaget, hemställer Utskottet vidare,

2:o) att åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret måtte uppdragas

att senast inom utgången af år 1876 å lämpliga

tider indraga de belopp, Riksgälds-kontoret för närvarande

har utlånade mot skuldförbindelser och depositionsbevis;

och

3:o) att Stats-Utskottet och Banko-Utskottet måtte erhålla

uppdrag att, hvardera i hvad på det ankommer, hos

Riksdagen föreslå de ändringar i Riksgälds-kontorets

och Riksbankens reglementen, som af beslutet kunna

blifva en följd.

Stockholm den 27 April 1875.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

J. STJERNBILD.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

15

Reservation:

af Herrar Friherre J. Stjernblad, C. Ekman, C. Hammarhjelm och

J. J. Ekman, af följande innehåll:

jR$y"»Från Utskottets beslut i fråga om öfverflyttning till Riksbanken af

Riksgälds-kontorets utlåningsrörelse hafva undertecknade varit af skiljaktig

mening. J

Den synpunkt, hvarur revisorerne och motionären Herr C. A. Larsson

framstält ifrågavarande förslag, är endast och allenast Riksbankens,

icke landets i dess helhet och det allmännas, hvars fördelar eller olägenheter

af förslagets antagande likväl synas böra i främsta rummet ta^as

i betraktande.

Men äfven för Riksbanken synes förslaget oss ej kunna medföra

någon verklig fördel. Den tanke, som legat till grund för framställningen

och som af revisorerne sjelfva betecknats såsom ett »hufvudskål», är det

menliga inflytande. Riksgälds-kontorets utlåning skulle kunna utöfva på

Riksbankens metalliska kassa. Det är ju dock alldeles klart, att de enda

riksbankssedlar, Riksgälds-kontoret karl sätta i omlopp, äro do vedan eif

Riksbanken utgifna. Allt för bedröfligt vore, om Riksbankens metalliska

kassa skulle behöfva skyddas genom några åtgärder, afsedda att minska

den dispositionsrätt öfver Bankens utgifna sedlar, som dessas innehafvare

kunna vilja begagna, men det finnes också ej det ringaste skäl till en

sådan fruktan eller det minsta behof att i denna riktning fatta ett beslut

sådant som det föreslagna. Det är genom minskning i Bankens egen sedelemission,

men icke genom prohibitiva åtgärder i afseende å de redan utsläppta

sedlarne som Bankens metalliska kassa kan och bör skyddas.

Fn banks naturliga styrka måste ligga deri att dess rörelse är jemn,

fri från rubbningar och att dess styrelse har fria händer att genom lämpligt

afpassande af förhållandet mellan in- och utlåningen reglera dess verksamhet.

Ingenting kan vid sådant förhållande vara otjenligare än att,

såsom föreslaget blifvit, ålägga Banken att, utan ringaste afseende på

belopp eller egna behof, mottaga depositioner af medel, om hvilka det

äi. omöjligt att beräkna huru länge de kunna få hos Banken qvarstå.

Riksdagen har ock, vid bedömandet af likartade förslag, ständigt, med

vitsordande af det stora gagn, Kontorets lånerörelse medfört, betonat

att en öfverflyttning deraf till Riksbanken skulle för denna medföra rubbningar,

som satte Banken ur stånd att motsvara de anspråk på en jemn

och sund verksamhet, allmänheten kunde på Banken ställa.

Det torde i sådant afseende vara nog att påpeka den stora skilnad

som förefinnes och uppkommer mellan öfverlemnande af Riksgälds
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansätta Stats- och Banleo-blslcottcts matande B:o 1.

kontorets stundom högst betydliga behållningar till en enda penninginrättnino-,

Riksbanken, och deras utlåning till en mängd sådana. Den fara, som

ligger i det oförutsedt påkommande behofvet af deras hastiga indragning,

blir nemligen i senare fallet så fördelad, att den nära nog försvinner, oc

Riksgälds-kontorets indragningar af dess lånefordringar hafva ock aldrig

förorsakat rubbningar i penningemarknaden.

Riksgälds-kontorets medel kunna ej utlånas annorledes än pa mycket

kort uppsägningstid. Nära hälften, eller 4,796,000 kronor, af dess för

närvarande utlånta tillgångar äro utlemnade på fjorton dagars eller ännu

kortare tids uppsägning, allt det öfriga, eller 5,399,000 kronor, på endast,

en månads uppsägning. För en bank blir det svårt och farligt att på så

kort tid från ett håll mottaga så betydliga belopp; men flera banker

kunna utan risk mottaga dem, fördelade i en mängd mindre summor.

En plötslig indragning af dessa stora belopp utöfvar, om en bank innehar

dem, en störande, men på flera banker ingen verkan..

Riksgälds-kontorets behållningar äro utlånade till banker i alla olika

delar af landet. En sådan spridning tro vi Riksbanken ej kunna bereda

dessa medel.

Den mängd mindre landsortsbanker, som i Riksgälds-kontoret fått

upptaga lån mot den solidariska bankens skuldförbindelse och samtliga

dess styrelseledamöters personliga borgen, skulle nemligen efter all anledning

icke kunna på lika sätt och mot en sådan säkerhet i Riksbanken

erhålla lån, utan blifva stängda från detta sätt för fyllande af deras behof:

om till nytta eller skada för deras orter är lätt att inse.

De större bankerna åter, som hafva lätt tillgång till hypotek för

sina lån, komme säkerligen att hellre begagna dessa säkerheter för att

med utländska krediter eller på annat sätt fylla sina tillfälliga lånebehot

än de i sådant afseende anlitade Riksbankens fonder.

Nu kan man härvid invända, att Riksbanken kan förränta ifrågavarande

medel på annat sätt än genom utlåning till de enskilda bankeina.

Ja visserligen, åtminstone till en del, men ingalunda till samma nytta

för landet i dess helhet som Riksgälds-kontorets utlåning medför. 1}

hvarje bank, äfven Riksbanken, har sitt begränsade, naturliga område, och

Riksbanken ensam kan icke med dessa rnedel^ göra landet samma gagn

som den mängd banker, hvilka äro Kontorets låntagare.

Bankofullmäktige i sitt utlåtande i ämnet tala först om den trygghet

för medlens återfående, förslagets antagande .skulle erbjuda. Denna

frågas uppkastande har visserligen varit öfverflödigt, vid det förhållande

att under de tretiofyra år, Kontorets lånerörelse bedrifvits, ej ett enda

öre

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banico-Utskottets Utlåtande N:o 1.

17

öre derpå förlorats, men, om den framställes, tro vi ej, att svaret ovilkorligen

blir det afgifna. Riksbanken mottager naturligtvis ej dessa medel

för att hafva dem liggande i sitt säkra förvar, utan utlånar dem, och

då Riksbankens förlust, lika väl som Riksgälds-kontorets, är Riksdagens

förlust, torde den risk som, oaktadt all den skicklighet och försigtighet, hvarmed

Riksbanken må skötas, måste uppkomma af medlens användande på

detta sätt direkt i en bankrörelse, vara minst lika stor som den, hvilken

varit förenad med deras hittills, utan den ringaste förlust, skedda utlåning

genom Riksgälds-kontoret, hvilken bör ske och sker, icke, såsom

Bankofullmäktige antyda, till så få bankinrättningar som möjligt, utan

till så många sådana som möjligt.

I någon verklig bankrörelse, erinra Bankofullmäktige vidare, kunna

Riksgäldsfullmäktige ej inlåta sig. Denna anmärkning är fullkomligt riktig,

men den talar mot, icke för det väckta förslaget. Dessa, staten tillhöriga

och till statsutgifter afsedda medel böra nemligen icke, såsom Bankofullrnäktige

utlofva, användas för att genom den med dessa medel

drifna bankrörelse bereda Riksdagen en bankvinst, hvilket är något helt

annat än den förräntning af dem, som för närvarande beredes genom

andra bankinrättningar och på dessas, icke det allmännas, risk. Det

har under långa tider varit en erkänd grundsats, att staten och dess

medel böra vara fullkomligt afskilda från Bankens kreditförhållanden,

och både erfarenhets- och förnuftsskäl tala alltför tydligt för bevarande

af denna grundsats för att det skulle behöfvas att nu vidare förklara

densamma eller ådagalägga det betänkliga i att bryta emot den.

Riksbankens verkliga depositionsrörelse, den som är grundad på

frivilligt deponerade besparingar, skulle tydligen af förslagets antagande

lida intrång i stället för att ökas. Ju större belopp Banken måst af

Riksgälds-kontoret mottaga eller, såsom vid förestående indragningar af

statslån, väntade att få till sig öfverlemnade för tillfällig förräntning,

desto svårare blefve det naturligtvis för Banken att af allmänheten mottaga

de medel, som för säker placering komme att af densamma Banken

erbjudas.

Om således enligt vår åsigt, hvarför vi nu sökt gifva skäl, Riksbanken

ej skulle hafva någon verklig eller annat än en ytterst tillfällig

fördel af bifall till Utskottets förslag, utan snarare komma att deraf försvagas,

så är det å andra sidan säkert, att Riksgälds-kontoret, som i

denna fråga torde vara rätta vederbörande, deraf skulle röna både olägenheter

och förluster, såsom dess fullmäktige i sitt utlåtande ådagalagt.

Vid frågans skärskådande ur Riksgälds-kontorets synpunkt möter

Bih. Ull BiJcsd. Prof. 1875. 4 Sami. 2 Afd. 1 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

till eu början Grundlagen, som i § 71 Riksdags-ordningen stadgar, att

sju fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola jemlik^ särskilda reglementen

förvalta Riksgälds-kontorets medel och tillhörigheter. Om ifrågavarande

förslag, som afser, att den allra betydligaste delen af Riksgälds-kontorets

medel och tillhörigheter skall förvaltas, icke af fullmäktige i Riksgäldskontoret,

utan af fullmäktige i Riksbanken, än skulle öfverensstämma

med nämnda grundlagsbuds bokstaf, visst är, att det strider mot dess anda

och mening.

En regel, som Riksdagen noga hållit på och som i förvaltningen

på senare tider allt mera dels på Riksdagens yrkande och dels med

dess bifall genomförts och tillämpats, är den, att hvarje statens eller det

allmännas verk bör sjelft visa resultaten af sin verksamhet. Man har ej

tvekat att genomföra denna grundsats äfven då ett betydligt besvär deraf

vållats för en och annan öfrig gren af förvaltningen, och vid denna riksdag

har den vunnit tillämpning just med afseende å förhållandet mellan

Riksbanken och Riksgälds-kontoret, som för sitt kreditiv i Riksbanken hittills

betalt endast 4 procent, eller något lägre ränta än den vanliga, ett

förhållande, som, i enlighet med Bankofullmäktiges yttrande, af BankoUtskottet

i dess af Riksdagen gillade Memorial n:o 16 förklarats »icke stå

till sammans med den af Riksdagen i öfrigt fasthållna grundats, att hvarje

statens verk skall sjelft uppbära fulla inkomsterna af sin rörelse, hvaraf

ock ansetts följa, att Riksbanken i hvarje beröring med andra verk borde

utan någon lindring erlägga alla de afgifter, som till dem lagligen skola

utgå; Och då Riksgälds-kontorets rätt till begagnande af Riksbankens medel

utan full ersättning lika litet syntes med denna grundsats öfverensstämma,

utan endast ledde dertill, att den ena eller andra inrättningens

ställning och förhållande kunde på bekostnad af eller till orättmätig förmån

för den andra framstå ofördelaktigare eller gynsammare än den

borde vara», har- Utskottet i detta afseende tillstyrkt den af Riksdagen

sedermera beslutade ändring.

Dessa tänkvärda ord och ett konseqvent genomförande af den i dem

uttalade grundsats leda ingalunda dertill, att Riksgälds-kontoret ej skulle

få »sjelft uppbära fulla inkomsterna af sin rörelse», utan afstå från sin

hittills vunna betydliga ränteinkomst och nöja sig med den säkert flera

procent lägre ränta, Riksbanken kan vilja å dess deponerade medel lemna,

hvarigenom utan tvifvel Riksgäldskontorets ställning komme att till Riksbankens

förmån »framstå ofördelaktigare» och Riksbankens ställning att

på Riksgäldskontorets bekostnad »framstå gynsammare än den borde vara».

Må hädanefter som hittills hvart och ett af'' dessa verk sjelft få sköta sina

egna affärer och allra minst ändring göras i ett förhållande, som ej visats

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 1.

19

hafva föranledt någon den ringaste olägenhet, men väl medfört betydliga

inkomster för staten och fördelar för det allmänna!

Den omgång, som skulle föranledas deraf att Riksgälds-kontoret

måste först vända sig till Riksbanken för att göra sina uppsägningar och

derefter Riksbanken i sin ordning vända sig till sina låntagare för medlens

indragning, synes ock föga öfverensstämma med en annan grundsats,

som Riksdagen städse tillämpat, nemligen vinnande af all möjlig enkelhet

och omedelbarhet vid ärendens behandling.

Vi hålla före, att Riksdagen bör hafva mycket talande skäl, och

vida kraftigare än de få, som till stöd för förslaget anförts, för att fråntaga

en af Riksdagen sjelf tillsatt styrelse, mot dess afstyrkande, den fria

dispositionsrätten öfver det verks tillgångar, den har till sin uppgift att

förvalta. Det har anmärkts, att Riksgälds-kontorets utlåning skulle föga

sammanhänga med dess Fullmäktiges öfriga åligganden. För vår del

hafva vi en annan åsigt. Det kan enligt vår mening ej finnas något naturligare

än att det Riksdagens verk, som verkställer statens upplåning,

också har att tillse, huru de upplånta medlen, till dess de slutligen användas,

under tiden skola förräntas. Det är naturligt, att frågan härom

måste ej obetydligt inverka på tiden och sättet för upplåningen och att

Fullmäktige i Riksgälds-kontoret, då de välja lämpligaste tiden för att

göra upplåningen så billig som möjlig, befinna sig i en helt annan ställning

om de veta, att de indragna medlen, till dess de behöfvas, kunna

af dem göras fruktbärande, än om de nödgas befara, att deras låneoperation,

om än i och för sig gynsam, kommer att ådraga Riksgälds-kontoret

en ränteutgift för de utsläppta obligationerna, som antingen alls icke eller

endast till mindre del komme att motsvaras af en ränteinkomst.

Vi kunna således ej gilla det väckta förslaget. Deremot har det

visat sig, att en frivillig samverkan mellan de båda verken, såsom i fråga

om vexelrörelsen, varit för dem begge fördelaktig, och detta gynsarnma

förhållande skulle, enligt vår mening, vinna en än vidsträcktare tillämpning,

om Fullmäktige i Riksgälds-kontoret uttryckligen förklarades ega att,

efter öfverenskommelse med Riksbanken, hos denna på deposition insätta

medel. Man vore derigenom tryggad för att Riksbanken ej komme att

nödgas mottaga mera än den sjelf kunde förränta, och Riksgälds-kontoret

komme ej att onödigtvis underkastas ränteförluster.

Vi få derför vördsammast hemställa, att, med afslag å Utskottets

förslag, Riksdagen måtte besluta,

att Fullmäktige i Riksgälds-kontoret må bemyndigas att,

jemte bibehållande af de i § 37 af Riksgälds-kontorets

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- och Banlco-Utskottets Utlåtande N:o 1.

reglemente stadgade sätt för förräntning af kontorets

behållningar, efter öfverenskommelse med Fullmäktige

i Riksbanken göra kontorets medel och behållningar

fruktbärande jemväl genom deras insättning mot ränta

i Riksbanken; Och torde, om denna vår hemställan bifalles,

åt Stats-Utskottet uppdragas att föreslå den ändring

i Riksgälds-kontorets reglemente, som häraf kan

blifva en följd.»

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1875.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. Litt. i

Uppgift å de belopp, som utaf Riksgälds-kontorets disponibla kontanta behållning, genom uppköpta obligationer eller utgifna lån, tills ridare

blifvit förräntade och hållits allmänna rörelsen till hända, äfvensom å den, enligt Riksgälds-kontorets räkenskaper, härigenom uppkomna räntevinst

för tiden från medlet af år 1841 till och med år 1873.

Från Riksgälds-kontoret

utbetalda medel.

Summa.

Å dessa

medel upp

kommen

räntevinst

Vid årets slut tills vidare förräntade medel.

För uppköpta

obligationer.

För belånade

obligationer eller

andra skuld- förbindelser.

emot 6 proc.

emot 51 proc.

emot 5 proc.

emot 4i proc.

emot 4 proc.

emot 3£ proc.

Summa.

År

1841 (sednare halfåret)....................................

1,237,800

1,237,800

19,247

94

337,800-

900,000

_-

1,237,800-

))

1842 ........................................................................

1,479,533

33

1,798,725

—

3,278,258

33

99,584

61

—

——

928,125

—

303,000

3,080,666

67

—

4,311,791

67

»

1843 ......................................................................

1,178,925

—

821,925

—

2,000,850

219,713

57

—

—-

——

874,125

—

1,153,875

3,390,883

33

——

5,418,883

33

))

1844 ....................................................................

—

—

—

—

—

—

214,585

87

—

—

—

—

869,625

—

1,153,875

2,861,883

33

4,885,383

33

))

1845 ......................................................................

319,800

—

63,000

—

382,800

192,425

25

—

—

—

—

166,500

—

1,281,375

—

2,128,850

—

—

3,576,725

*

1846 ........................................................................

310,350

—

8,550

—

318,900

—

122,339

48

—

—

—

•—

95,850

—

1,566,375

884,000

—

—

2,546,225

—

1)

1847 ......,.................................................................

——

—

—

—

—

87,740

58

—

—

—

39,000

—

1,320,375

—

—

—

1,359,375

.

))

1848 ......................................................................

—

—

---

—

—

59,113

44

—

——

—

9,000

—

1,012,500

—

—

1,021,500

—

»

1849 ........................................................................

955,500

—

419,100

—

1,374,600

75,746

45

—

—

—

—

287,400

—

1,452,000

—

—

—

—

1,739,400

—

))

1850 ........................................................................

567,825

—

3,750

—

571,575

—

88,853

25

—

—

297,000

—

1,767,825

—

—

—

—

2,064,825

—

))

1851........................................................................

1,369,500

—

16,200

—

1,385,700

123,013

99

—

—

—

139,500

—

3,032,325

—

—

—

3,171,825

—

))

1852 ........................................................................

1,918,875

8,250

—

1,927,125

—

199,625

73

—

—

—

—

133,500

—

4,251,075

—

—

—

4,384,575

—

))

1853 ......................................................................

651,900

—

138,150

—

790,050

—

218,536

73

—

123,000

—

4,706,475

—

—

4,829,475

—

))

1854 .......................................................................

---

—

---

—

—

164,247

62

---

—

-—

115,500

—

2,640,300

—

—

—

—

2,755,800

—

))

1855 ........................................................................

—

—

—

—

114,280

61

—

—

—

—

1,831,125

■—-

—

1,831,125

—

))

1856 .......................................................................

2,916,536

—

664,050

—

3,580,586

—

132,781

25

---

—

—

495,000

—

2,584,575

—

2,153,105

50

—

5,232,680

50

»

1857 .......................................................................

3,600

—

3,968,800

—

3,972,400

—

159,324

58

—

---

—

3,368,800

—

95,100

—

455

—

—

3,464,355

—

))

1858 ............................................................

786,438

20

7,875,800

—

8,662,238

20

320,647

54

2,826,500

—

•--

—

2,175,148

37

796,902

53

28,990

67

—

5,827,541

57

»

1859 .....................................................................

—

—

5,341,000

—

5,341,000

—

229,092

47

2,612,400

—

——

—

702,748

37

28,990

67

795,141

9

—

—

4,139,280

13

))

1860 ..........................................................

—

—

8,448,700

—

8,448,700

310,983

98

1,400,000

—

——

—

5,074,900

—

785,327

36

28,990

67

7,289,218

3

))

1861......................................................................

277,500

—

3,516,000

—

3,793,500

453,710

5

972,500

—

—

—

8,976,200

—

1,053,768

53

25,099

44

—

11,027,567

97

»

1862.......................................................................

—

—

7,233,200

—

7,233,200

465,704

55

642,500

—

—

7,807,700

—

1,016,708

6

25,099

44

9,492,007

50

))

1863 ........................................................................

68,528

44

5,842,600

—

5,911,128

44

378,570

65

600,000

—

—

3,536,000

—

940,722

88

50,402

36

5,127,125

24

))

1864 .....................................................................

290,081

36

3,810,112

50

4,100,193

86

278,997

42

3,072,508

33

—

133,000

—

1,188,121

87

50,402

36

700

4,444,732

56

))

1865 .......................................................................

2,116

—

6,893,100

—

6,895,216

258,895

5

624,500

—

—

—

—

1,162,537

10

50,402

36

700

1,838,139

46

))

1866 ......................................................................

27,000

-—

2,054,112

50

2,081,112

50

142,155

91

360,000

—

---

—

—

1,147,438

58

50,402

36

700

1,558,540

94

))

1867 .....................................................................

7,200

—

1,950,000

—

1,957,200

—

101,768

79

50,000

—

465,000

—

—

—

1,103,689

38

56,305

28

700

1,675,694

66

))

1868 .......................................................................

—

5,365,000

•—

5,365,000

147,093

58

—

—

1,700,000

—

801,500

—

1,065,260

60

428,555

28

700

3,996,015

88

))

1869 ........................................................................

37,280

—

300,000

—

337,280

158,152

74

—

350,000

—

51,500

1,035,204

5

377,625

34

1,814,329

39

))

1870 ........................................................................

384,543

14

1,220,000

—

1,604,543

14

98,847

57

—

—

393,023

14

1,156,100

62

410,090

14

1,959,213

90

))

1871 .....................................................................

441,549

67

11,111,500

—

11,553,049

67

246,312

54

—

-—

254,761

50

1,720,208

37

7,659,105

56

—

9,634,075

43

))

1872 ...................................................................

1,292,608

65

11,446,000

—

12,738,608

65

442,286

28

—

—

91,025

2,186,218

39

10,250,064

78

12,527,308

17

))

1873 ........................................................................

512,852

75

5,456,666

67

5,969,519

42

422,111

6

i

I

2,968,403

25

2,404,132

95

556,494

50

---

5,929,030

70

Summa

17,037,842

54

95,774,291

67

112,812,134

21

6,746,491

13

Bör till Sammansatta Stats- och B anka-Utskottets Utlåtande, 1875, N:o 1.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. Lift. B

Lån, utestående.

Kortare tid än

1 månad.

Från 1 till och

med 3 må- nader.

Från 3 till och

med 6 må- nader.

Från 6 till och

med 9 må- nader.

Från 9 månader

till och med

1 år.

Från 1 till och

med 1^ år.

Från 1^ till och

med 2 år.

Från 2 till och

med 2^ år.

Längre tid än

2A år.

Summa.

1

1

Utlemnade år 1871:

:

Till 6 st. penningeanstalter i Stockholm .........

—

—

1,950,000

500,000

—---

—

450,000

—

—

—

450,000

—

1,100,000

—

500,000

—

4,950,000

1

» 4 st. dito i landsorten ........

—

—

500,000

—

200,000

—

300,000

—

600,000

—

200,000

—

—

-—

100,000

—

--—

—

1,900,000

—!

» 10 st. enskilde.................................................

450,000

—

1,001,500

—

800,000

450,000

—

182,000

531,000

—

365,000

—

432,000

50,000

—

4,261,500

—

S:gr

450,000

—

3,451,500

1,500,000

750,000

1,232,000

—

731,000

—

815,000

—

1,632,000

550,000

11,111,500

—

■

Utlemnade år 1872:

Till 6 st. penningeanstalter i Stockholm ........

300,000

_

3,900,000

—

1,350,000

350,000

—

—

500,000

—

—

—

—

—

—

6,400,000

» 6 st. dito i landsorten .........

—

—

—

300,000

—

150,000

—

50,000

—

1,100,000

—

600,000

—

—

200,000

—

2,400,000

» 8 st. enskilde....................................................

1,245,000

—

195,000

—

578,000

—

150,000

—

364,000

—•

—

—

114,000

—

—.—

—

2,646,000

—

S:gr

300,000

5,145,000

—

1,845,000

1,078,000

—-

200,000

—

1,964,000

—

600,000

—

114,000

—

200,000

11,446,000

—

Utlemnade år 1873:

Till 2 sti penningeanstalter i Stockholm .........

500,000

i

500,000

—

500,000

—

500,000

300,000

—

---

—

200,000

—

•--

—

—:-

_

2,500,000

—

» 4 st. dito i landsorten .........

—

1_

—

—

400,000

■—

350,000

—

100,000

—

500,000

—

—

—

—

1,350,000

—

4 st. enskilde................................................

—

L

616,666

67

—

150,000

—

—

—

300,000

—

—

—

—

—--

1,066,666

67

S:gr

500,000

j_

1,116,666

67

900,000

1,000,000

I_

!

400,000 —

800,000

200,000

—

i--

—

!

4,916,666

67

Summa Riksmynt

1,250,000

9,713,166

67

4,245,000

_

2,828,000

| 1

| 1,832,000j—

3,495,000

—

! 1,615.000

!

1,746,000

_

750,000

•

—

1 '' I

27,474,166167

Hör till Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande, 1875, N:o 1.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.