Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

1876-02-26 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1876:1, Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:0 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 Febr. 1876, kl. 6 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan Bevillnings-Utskottet till behandling förehaft de till Utskottet

hänvisade motioner, hvilka afse förändring af särskilda bestämmelser

rörande allmänna bevillningen; samt Utskottet i sammanhang

härmed verkstält granskning af Bevillnings-stadgan i öfrig!, får Utskottet,

jemlikt 40 § Riksdags-ordningen, till Riksdagen afgifva de förslag

och framställningar, till hvilka Utskottet i följd häraf funnit anledning.

Dessförinnan anser Utskottet sig dock böra gifva tillkänna, hurusom

vid den af Utskottet företagna granskning af Bevillnings-stadgan

det visserligen ej undfallit Utskottets uppmärksamhet att, förutom de

ändringar Utskottet nu kommer att föreslå, en omarbetning af nämnda

stadga jemväl i andra hänseenden kunde vara behöflig. Då Utskottet

likväl ansett sig icke böra underkasta stadgan eu vidsträcktare revision,

har sådant skett med hänsyn till de särskilda förhållanden, som föranledts

genom Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 Maj 1873, i

anledning af gjorda framställningar i fråga om grundskatterna och indelningsverket.

Uti denna skrifvelse har Riksdagen, bland annat, uttalat

deri åsigt att, då afskrifning af grundskatterna komme att ske, den

olikhet i bevillning efter andra artikeln, som nu gäller för jordbruksfastighet

och för all annan fastighet, äfvensom den bevillning, som nu

enligt tredje artikeln särskildt utgöres af en viss klass af jordbruksfastigheter,

borde försvinna och en revision såväl af bevillningsförordnjngen

som af de på densamma i vissa delar bygda kommunalförfattningarna,

i syfte att bereda likställighet mellan olika klasser af medborgare,

företagas. Efter det Kongl. Maj:t sedermera förklarat sig sinBih.

till Riksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

nåd att tillsätta en komité, som skulle ega att pröfva, på hvad sätt

och i hvilken ordning, under förutsättning att de nu af fastigheter utgående

rotering^- och rustningsbesvär samt grundskatter successivt minskades

för att slutligen upphöra, ersättning för de statsverket genom

dem tillflytande inkomster kunde vara att säkert påräkna, på samma

gång som tillgångar derutöfver bereddes för de statsutgifter, hvilka

funnes erforderliga för det successiva genomförandet och upprätthållandet

af en härordning, byggd å grundvalen af de i Kong!. Maj:ts nådiga

proposition till Riksdagen af den 16 Januari 1875 innefattade bestämmelser,

— hafva alltsedan Augusti månad sistlidet år, på grund af nådigt

förordnande, särskilda personer varit tillsammans med Herr Statsrådet

och Chefen för Kongl. Finansdepartementet sysselsatta att verkställa

de undersökningar och uppgöra de förslag, som kunde finnas behöfliga

såsom förberedelser för den framdeles sammanträdande komiténs

arbeten. — Att, under sådana förhållanden, vid innevarande riksmöte

föreslå några mera omfattande förändringar i gällande Bevillningsstadga,

har Utskottet ansett icke vara lämpligt.

Beviiinings- Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 56) har Herr

Stadgan, j gm£(]jjerg framstält det förslag, “att Riksdagen måtte besluta, att den

s. k. personliga skyddsafgiften, som nu utgår med 40 öre för man och

20 öre för qvinna, måtte från och med nästkommande år upphöra4''; och

har motionären såsom skäl för nämnda framställning anfört, hurusom

de kommunala afgifterna och deribland äfven sådana, som vore personela,

alltmera stegrats, samt att i följd häraf och då statsverkets närvarande

tillstånd syntes kunna medgifva minskning i den allmänna bevillningen,

någon lindring borde ske i afseende å de till staten utgående

personela afgifter.

Den personliga skyddsafgiften, såsom eu personalskatt. den der

skulle erläggas af alla inom riket mantalsskrifne personer utan afseende

på stånd, vilkor eller förmögenhet, stadgades första gången genom Bevillnings-Förordningen

den 18 Augusti 1812. Den bestämdes i nämnda

förordning — under ansenligt högre penningevärde än det nuvarande —

att utgå af hvarje mansperson från fyllda 15 till fyllda 18 år med

32 shilling av 1 och från det I9:de året till fyllda 63 år med en riksdaler,

samt af hvarje qvinna från fyllda 15 till fyllda 63 år med 24

skillingar, allt banko. Öfver 63 år gamla personer skulle jemväl, med

vissa undantag, utgöra nämnda afgift.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

År 1815 nedsattes afgiften för qvinna, som ej fyllt 18 år, till 16

skillingar banko; år 1823 bestämdes, att den skulle utgöras, från och

med fyllda 17 till och med fyllda 60 år, af hvarje mansperson med

44 skillingar samt af hvarje qvinna med 22 skillingar banko.

Enligt 1841 års Bevillningsförordning skulle hvarje mansperson

af 18—60 år erlägga 24 skillingar och hvarje qvinna inom samma ålder

12 skillingar banko i personlig skyddsafgift.

Vid 1844—1845 årens riksdag nedsattes denna afgift till hälften,

dock emot åtagande af ett nedsättningen motsvarande belopp såsom

folkskoleafgift.

Sedan vid 1856—1858 årens riksdag den personliga skyddsafgiften

blifvit i följd af nya myntsystemet jemkad till 40 öre för man och 20

öre för qvinna; och i 1861 års Bevillnings-stadga föreskrifvits, att nyssnämnda

afgift skulle erläggas af hvar och en i mantalslängd upptagen

person, som enligt gällande författningar utgjorde mantalspenningar, beslöts

vid 1871 års riksdag, att den dittills utgjorda särskilda folkskoleafgiften

skulle från och med år 1872 sammanföras med den enligt första

artikeln Bevillnings-stadgan utgående personliga skyddsafgiften, under

gemensam benämning af “personlig skyddsafgift11; och faststäldes

denna sålunda sammanförda afgift till 80 öre för man och 40 öre för

qvinna.

Härefter blef vid 1872 års riksdag, på framställning af Kongl.

Maj:t, den personliga skyddsafgiften nedsatt till dess nuvarande belopp,

40 öre för man och 20 öre för qvinna.

Af de uppgifter, Utskottet nu lemnat, visar sig nogsamt, huru ansenligt

ifrågavarande afgift blifvit under tidens lopp förminskad. Vid

de belopp, med hvilka densamma numera utgår, torde den icke skäligen

kunna anses i någon synnerlig mån tryckande för de mindre bemedlade

klasserna inom samhället, helst de, som för fattigdom eller sjuklighet ej

mäkta densamma utgöra, kunna derifrån befrias. Utskottet veterligen,

har ej heller i allmänhet något missnöje eller någon klagan öfver omförmälda

afgift försports inom landet.

Det är emellertid ej nu den första gången, som under de sednare

åren frågan om den personliga skyddsafgiftens afskaffande förevarit vid

Riksdagen. Såväl år 1870 som år 1874 väcktes i sådant syfte motioner

inom Andra Kammaren; men dessa motioner, af Utskottet afstyrka,

lyckades ej tillvinna sig Riksdagens bifall.

Hänvisande i öfrigt till hvad Utskottet vid 1870 och 1874 årens

riksdagar anförde emot den personliga skyddsafgiftens afskaffande, vill

Utskottet, till upplysning om den minskning i statsinkomst, som blefve

en följd af nämnda afgifts borttagande, erinra, att densamma, enligt det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bev Anings- Utskottets Betänkande N:o 1.

i Mars 1875 genom Kong!. Statskontorets försorg utgifna generalsammandrag

öfver allmänna bevillningen, inbragte:

år 1878 ............... 641,356 rdr 80 öre;

samt

år 1874 ............... 654,430 „ 60 „

Utskottet hemställer:

l:o)

att Herr Smedbergs ifrågavarande motion icke måtte

bifallas.

Enligt § 2 i Bevillnings-stadgan skall för all inom riket belägen

fast egendom — med vissa undantag — af egaren erläggas bevillning

efter fastighetens uppskattade värde sålunda att för jordbruksfastighet

utgöras tre öre för hvarje fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet

och för all annan fastighet fem öre för hvarje fulla etthundra kronor

af samma värde.

Uti en af Andra Kammaren till Utskottet hänvisad motion (N:o 87)

har Herr A. Bergström, med afseende å fastigheter i Stockholm, föreslagit,

att Kiksdagen måtte besluta och medgifva:

a) att egare af nybyggnader, hvilka å förut icke bebygd tomt

inom liufvudstadens område varda under loppet af tio år, räknade från

och med år 1877, uppförda, skall åtnjuta frihet från utgörande af bevillning

efter 2:dra artikeln i Bevillnings-stadgan under en tid af

tjugo år;

b) att för ombyggnader, hvilka under loppet af berörda tio år

varda från grunden å förut bebygd tomt företagna, må åtnjutas frihet

från förenämnda bevillning under en tid af femton år;

c) att, i de fall, före utgången af ofta nämnda tio år, tillbyggnad

å ännu ej bebygd gårdsyta sker eller påbyggande af ny våning å redan

uppfördt hus företages, allt till beredande af nya boningslägenheter,

vederbörande egare må för till- eller påbyggnad åtnjuta föreslagna

bevillningsfrihet under eu tid af 12 år; dock att, i de under mom. b)

och c) omförmälda händelser, bevillning, utan rubbning af det äldre

förut åsätta bevillningstaxeringsvärdet, efter samma värde fortfarande

skall utgöras, på det någon minskning i statsinkomsterna icke må

uppstå.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

Enligt hvad af motionen inhemtas, har motionären med de af honom

uti ifrågavarande hänseenden framstälda förslag afsett förminskande

af den bostadsbrist, som både i ekonomiskt, sanitärt och sedligt afseende

skulle länge nog verkat och fortfarande verka menligt på hufvudstadens

utveckling och som skulle tillskynda icke blott den egentliga

arbetsklassen utan äfven en stor del af medelklassen stora olägenheter.

Orsaken dertill att byggande af nya hus och tidsenligt ombyggande

af gamla icke, inom hufvudstaden, hållit jemna steg med folkmängdens

tillökning samt handelns och rörelsens ökade behof af utrymme, söker

motionären förnämligast uti “den för landet i allmänhet och i öfrigt

så glädjande och lyckobringande utvecklingen af jordbruket och industrien,

hvilka till den mångdubblade produktionen använda och betala

både arbete och materialier efter pris, som försvåra allt byggande för

en kostnad, hvilken skulle kunna bereda eu afkastning, motsvarande

nöjaktig ränta å det utlagda kapitalets Motionären uppgifver vidare,

hurusom erfarenhet, vunnen inom flera af Europas hufvudstäder, skulle

visat att legislativa åtgärder ganska mycket förmått att väcka och inleda

den enskilda företagsamheten i en rigtning, som i betydande mån

gagnat både det allmänna och de enskilda, utan att verka tvingande,

monopoliserande eller inskränkande på någons frihet. Härvid skulle i

synnerhet framstå Wien, som på de sista tjugo åren skulle blifvit till

icke obetydliga delar ombygd på ett sätt, som i fråga om utseende,

sundhet och beqvämlighet för rörelsen ådroge sig hvarje resandes uppmärksamhet

och jemväl skulle mana till efterföljd. Den fördelaktiga

förändring, Wien sålunda skulle undergått, hade, enligt motionärens förmenande,

i väsentlig mån befrämjats deraf, att den Österrikiska Riksdagen

medgifvit bevillningsfriliet för nybyggnader, ombyggnader och

tillbyggnader under ett bestämdt antal år. Och skulle, på sätt motionären

ytterligare förmäler, eu dylik åtgärd medfört i flera andra hufvudstäder,

såsom Berlin och Köpenhamn, ett lika gynsamt resultat.

Vid behandlingen af ifrågavarande motion har Utskottet genom

motionärens föranstaltande fått taga del af åtskilliga i Österrike tid efter

annan rörande skattefrihet för vissa byggnader utfärdade författningar,

äfvensom Utskottet tagit kännedom om den danska lag af den 16

April 1873, som blifvit i motionen åberopad.

Utskottet har emellertid, efter öfvervägande af motionärens förslag,

ansett sig icke kunna undgå att afstyrka desamma. Skälen för detta

afstyrkande får Utskottet nu i korthet angifva.

Till en början må då erinras, huruledes erfarenheten nogsamt visat

det vanskliga och mindre välbetänkta i att staten söker genom skattefrihets

beviljande eller dylika medel uppmuntra vissa industrigrenar el
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

ler å någon viss ort främja en särskild industrigrens utveckling. Hvartill

sådant så i ett som annat hänseende kan leda, derå torde exempel

kunna framdragas både från vårt eget land och från andra länder. I

nu förevarande fall — om bevillningsfrihet medgåfvos de fastighetsegare

i Stockholm, som, under den af motionären föreslagna tiderymd och på

sätt motionären vidare ifrågasatt, i nämnda stad företoge nybyggnad,

ombyggnad eller till- och påbyggnad — skulle sådant tvifvelsutan föranleda

icke blott dylika anspråk i mängd från andra orter inom riket,

å hvilka likasom i Stockholm bostadsbrist eger rum, utan äfven efter

omförmälda tiderymds slut nya anspråk från fastighetsegare i hufvudstaden.

De Österrikiska författningar, som motionären tillhandahållil Utskottet,

jäfva ej Utskottets åsigt i nyss antydda hänseenden.

Det får ej heller förbises att, i följd af sambandet emellan allmänna

bevillningen och kommunalbeskattningen, den af motionären

föreslagna bevillningsfrihet, derest den af Riksdagen bifölles, skulle, såvida

ej ändring i de för Stockholm gällande kommunalförfattningar

skedde, föra med sig frihet från kommunalutskylder. Och med skäl

torde kunna ifrågasättas, huruvida Riksdagen, äfven om den eljest vore

till antagande af motionärens förslag benägen, borde vidtaga en åtgärd, som

skulle komma att utöfva ett ej ovigtigt inflytande på kommunalbeskattningen

i Stockholm.

Utskottet är härforutom jemväl af den åsigt att de belopp, dertill af

fastigheter i Stockholm utgående bevillning och kommunalutskylder för

närvarande belöpa sig, icke kunna tillmätas den stora betydenhet, att

genom befrielse från utgörande af dessa utgifter det af motionären åsyftade

mål skulle i någon väsentlig mån vinnas. Att resultatet af en

dylik åtgärd i de af motionären omnämnda utländska hufvudstäder, särdeles

Wien, blifvit annorlunda, är lätt förklarligt, då den å fastigheter

utgående skatt der är högst betydlig i jemförelse med förhållandet i

Stockholm.

Motionärens förslag sakna äfven nödig begränsning, då enligt desamma

bevillningsfrihet jemväl skulle inedgifvas de fastighetsegare, som

å hufvudstadens af de förmögnaste samhällsklasserna mera eftersökta

platser, till beredande af nya boningslägenheter, företoge ombyggnad

från grunden eller påbyggnad af förut befintliga hus.

På det någon minskning ej måtte ske uti statens inkomster, har

motionären ifrågasatt, att i de under mom. b) och c) af motionärens förslag

omförmälda fall “bevillning, utan rubbning af det äldre förut åsätta

bevillningstaxeringsvärdet, efter samma värde fortfarande skulle utgöras.

41 Utskottet befarar, att ett sådant stadgande skulle i tillämpningen

föranleda åtskilliga svårigheter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet

2:o)

att Herr A. Bergströms ifrågavarande motion icke

måtte vinna Riksdagens bifall.

Jemlikt § 6 mom. 4 jemfördt med § 8 mom. 8 litt. c) i gällande § 6 4.

Bevillnings-Stadga, skola de vid Sveriges och Norges beskickningar hos ^ 8 mom'' 3''

utländska makter anställda samt alla öfrige under Kongl. Utrikesdepartementet

lydande embets- och tjenstemän erlägga inkomstbevillning allenast

för den del af deras aflöning, som motsvarar Svenska statsverkets

bidrag till nämnda aflöning, men åtnjuta bevillningsfrihet för den del

af aflöningen, som motsvarar Norska statsverkets bidrag dertill.

De vid Utrikesdepartementets expedition anställda vaktbetjente

måste deremot, såsom ifrågavarande §§ nu lyda, betala inkomstbevillning

till Svenska staten för hela deras löner, oaktadt, enligt hvad Utskottet

tillförlitligen inhemtat, Norska Statsverket jemväl till dessa löner

lemnar bidrag i samma proportion som till Departementets embets- och

tjenstemäns aflöning.

Då emellertid enligt Utskottets förmenande något skäl ej förefinnes,

hvarföre vaktbetjeningen vid Utrikesdepartementet skulle mindre

än departementets embets- och tjenstemän vara berättigad till befrielse

från bevillning till Svenska staten för den anpart utaf aflöningen, som

utgår af Norska statsmedel, får Utskottet hemställa

3:o)

att 4 mom. af § 6 i nu gällande Bevillningsstadga

måtte erhålla följande förändrade lydelse:

“Vid de förenade rikenas beskickningar hos utländska

makter anstälda, jemte alla öfriga under Utrikes

depai’tementet lydande embets- och tjenstemän

äfvensom de vid nämnda departements expedition anstälde

vaktbetjente erlägga inkomstbevillning för den

del af deras aflöning, som motsvarar Svenska statsverkets

bidrag till samma aflöning''''; samt

att bland de enligt 8 § Beviliningsstadgan från utgörande

af inkomstbevillning frikallade jemväl måtte

upptagas de vid Kongl. Utrikesdepartementets expedition

anställde vaktbetjente för den del af deras aflöning,

som motsvarar Norska statsverkets bidrag till

denna aflöning; och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings- Utskottek Betänkande N:o 1.

att förty, i berörda 8 §:s 3:dje moment, litt c) måtte

förändras till följande lydelse:

44c) vid de förenade rikenas beskickningar bos utländska

makter anstälda, jemte alla öfriga under Utrikes

departementet lydande embets- och tjensteman

äfvensom de vid nämnda departements expedition anstälde

vaktbetjente för den del af deras aflöning, som

motsvarar Norska statsverkets bidrag till samma aflöning,

samt främmande makters härvarande beskickningar

och konsulater tillhörande personer jemte deras

betjening, såvida de icke äro Svenska undersåter

eller inom riket drifva handel eller utöfva annat

yrke/4

3.dje mom. af § 7 i nu gällande Bevillningsstadga lyder sålunda:
“Inkomst

genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk

eller annat yrke samt de med tjenstebefattning förenade obestämda

eller extra inkomster taxeras för det löpande året och böra i allmänhet

beräknas på grund af förhållanden under näst föregångna året.

Indelta, likasom andra i spanmål eller persedlar utgående löner

upptagas till det kontanta belopp, de efter senast för orten faststäldt

markegångspris utgöra.

Vid beräkningen af behållen inkomst af kapital eller arbete iakttagas

för öfrigt de i dessa hänseenden meddelade bestämmelser och

närmare föreskrifter, som ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnes

verkställighet innehåller.44

Efter hvad Utskottet inhemtat, har det i första punkten af 7 §

3:dje mom. innefattade stadgande, hvad angår de med tjenstebefattning

förenade obestämda eller extra inkomster, vid tillämpningen ledt

derhän att ett af särskilda förhållanden betingadt arfvode, som tillfallit

innehafvaren af en tjenstebefattning under loppet af de sista månaderna

af ett år, efter taxeringsförrättningarnas afsilande, samt fördenskull ej

för det året taxerats, blifvit skattefritt, ity att året derpå vederbörande,

under åberopande hurusom enligt nämnda stadgande de med tjenstebefattning

förenade obestämda eller extra inkomster skola för det löpande

året taxeras, ansett berörda arfvode ej kunna för då löpande året beskattas,

enär detsamma under föregående året förvärfvats.

Stadgandet gifver verkligen anledning till en sådan tolkning. Då

det emellertid synts Utskottet origtigt, att vare sig sådant arfvode, som

det nyss omförmälda, eller annan inkomst af kapital eller arbete, hvilken

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

förvärfvats under senaste delen af ett år, efter taxeringsförrättningarues slut,

samt vid dessa ej blifvit beskattad — t. ex. inkomsten af en först efter

pröfmngskomiténs sammanträde börjad handels- ellei fabi lksröi else

skall det följande året undgå beskattning, får Utskottet hemställa:

4:o)

att 3:dje inom. af 7 § i Bevillningsstadgan måtte

erhålla följande lydelse:

“3:o. Inkomst genom bruks- fabriks- och handelsrörelse,

sjöfart, handtverk eller annat yrke samt de

med tjenstebefattning förenade obestämda eller extra

inkomster taxeras för det löpande året och höra i allmänhet

beräknas på grund af förhållanden under näst

föregångna året.

Indelta, likasom andra i spannmål eller persedlar utgående

löner upptagas till det kontanta belopp, de

efter senast för orten faststäldt markegångspris utgöra.

Vid beräkningen af behållen inkomst af kapital

eller arbete iakttagas för öfrigt de i dessa hänseenden

meddelade bestämmelser och närmare föreskrifter, som

ofvan åberopade instruktion för bevillningstaxeringarnes

verkställighet innehåller.

Inkomster, som förvärfvats efter afsilande af föregående

arets taxeringsförrättningar och vid dessa ej

blifvit beskattade, beräknas och taxeras det näst derpå

följande år.u

I sammanhang med hvad Utskottet under nästföregående punkt

hemställt, tillåter sig Utskottet att fästa Riksdagens uppmärksamhet å

några uti Instruktionen för taxeringsförrättningarne förekommande stadganden,

i afseende å hvilka, efter Utskottets förmenande, ändringar böra

vidtagas.

Härvid må först nämnas 8 §:ns slutmening, så lydande:

“För bruk eller fabrik, dervid hvarken under det nästföregångna

eller under det löpande året någon rörelse drifvits, påföres icke inkomstbevillning.

4

Denna föreskrift torde, i synnerhet om den af Utskottet föreslagna

förändring i 7 § 3 mom. Bevillningsstadgan vidtages, vara öfverflödig;

och då dessutom ifrågavarande föreskrift understundom visat sig missledande,

har Utskottet ansett densamma böra utgå.

Likaledes torde böra uteslutas sista punkten i 12 § — af följande

lydelse:

Bill. till Biksd. Frot. 1876. 5 Sami 1 Afd. 1 Höft.

Instruktionen

för taxeringsförrättningarne.

§§ 8, U.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillnmgs- Utskottets Betänkande N:o 1.

“Du fartyg under hela det nästförflutna årets lopp icke varit upptac.

kladt eller utrustadt och begagnadt samt följaktligen icke för dess

egare medfört någon inkomst, bör ej heller någon bevillning påföras.44

Detta stadgande står nemligen i strid med första punkten af 7 §

3 mom. i Bevillningsstadgan, samt har vid inånga tillfällen ledt derhän

att ett fartyg, som under “löpande året44 medfört för dess egare en betydande

inkomst, ej blifvit då till bevillning taxeradt åt den anledning

att detsamma under föregående året ej varit upptackladt eller utrustadt

och begagnadt.

Det i början af nyssberörda 12 § uti instruktionen för taxeringsförrättningarne

förekommande uttryck ‘‘lästetal44 har Utskottet ansett

böra, med anledning åt Kongl. Förordningen den 15 Maj 1874 angående

mätning af handelsfartyg, utbytas emot “läste- eller tontal.14

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet:

5:o)

att, med borttagande af nuvarande slutmeningar i

8 och 12 §§ af Instruktionen för taxeringsförrättningarne,

samt med ändring af det i början af nämnda

12 § förekommande uttryck “lästetal44, dessa båda §§

måtte erhålla följande lydelse:

“§ 8.

Vid beräkningen af den behållna årliga inkomsten

utaf bruk och fabrik samt annan dertill hänförlig

inrättning jemföras värdena å der under senast förflutna

år tillverkade eller förädlade varor och härvid

använda råämnen, jemte öfriga med dessa varors tillverkning

eller förädling förenade kostnader; och då

tillverkningarnes mängd, i förening med de behandlade

och frambringade varornas ökade värde, i allmänhet

måste utgöra säkraste grunden för bedömande af vinsten

å hvarje särskildt verks eller fabriks rörelse,

böra taxeringsmännen derom förskaffa sig tillförlitliga

och fullständiga underrättelser.44

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 1.

11

“§ 12.

Med ledning af de i afseende på fartyg föreskrifna

uppgifter angående läste- eller tontal, byggnadsmaterial

och anbringad ångmaskins drifkraft in. nr., uppskattas

fartygsegarens inkomst eller fraktförtjenst efter fartygets

storlek och beskaffenhet samt de, såvidt kändt

är, under nästföregångna år verkstälda resors äfvensom

besörjda varu- och personaltransporters förmånliglieth
Enligt

lista mom. af § 8 Bevillningsstadgan eger bevillning för Beviiiningsinkomst

af kapital eller arbete icke rum, när den skattskyldiges. sammanräknade

årsinkomster understiga fyrahundra kronor. Öfverstiga de

icke ettusen åttahundra kronor, äro trehundra kronor af inkomsten från

kapital eller arbete fria från bevillning.

Ifrågavarande stadgande! hafva, oafsedt en vid 1862—63 årens

riksdag vidtagen redaktionsförändring, i hufvudsak varit gällande från

och med år 1862, på grund af beslut vid 1859—60 årens Riksdag.

Vid innevarande riksmöte har uti eu inom Andra Kammaren

väckt motion (N:o 63) Herr Ola Andersson föreslagit, att § 8 i Bevillningsstadgan

måtte erhålla den förändrade lydelse “att 600 kronors inkomst

blefve lägsta beloppet, för hvilket bevillning efter II Art. skulle

erläggas, och att 400 kronor blefve från bevillning fria, då inkomsten

ej öfverstege 1,800 kronor.“ Motionären förmäler, bland annat, att då

vid 1859—60 årens Riksdag 400 riksdalers inkomst af kapital eller

arbete bestämdes såsom det lägsta belopp, för hvilket bevillning efter

II Art. skulle erläggas, anfördes till stöd härför särskild! den omständighet

att man borde lemna alldeles skattefritt det belopp, som ansåges

erforderligt för fyllande af de nödvändiga behofven inom eu tarflig familj;

och motionären håller före, att, äfven om i nyss berörda hänseende

400 riksdaler kunde under åren 1859—60 anses tillräckliga,

förhållandet härutinnan numera vore förändradt. Berörda minimi-belopp

borde alltså, efter motionärens förmenande, nu höjas, på sätt han föreslagit.

Frågan om förhöjning af den beskattningsbara inkomstens minimum

har under de senare åren vid flera tillfällen varit under öfvervägande

inom Utskottet. Att eu sådan förhöjning — med hänsyn till

den förändring penninge- och varuvärden sedan början af 1860-talet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

undergått — kunde varu af billighet påkallad, har i allmänhet ej förnekats.

Men såsom hinder för vidtagande af berörda förhöjning hafva

anförts dels den minskning i statsinkomst, som deraf skulle blifva en

följd och hvilken minskning man ej utan stora svårigheter kunde till

dess belopp beräkna, dels och isynnerhet den inverkan en sådan förhöjning

— i följd af det i lagstiftningen stadgade nära sambandet emellan

kommunalbeskattningen och bevillningen till staten — skulle hafva

ej blott på nämnda kommunala beskattning utan äfven på den kommunala

rösträtten. 1 sistnämnda hänseende skulle förhöjningen hafva

till följd att åtskilliga medlemmar af en kommun beröfvades deras rösträtt

i kommunens angelägenheter.

Utskottet har ej heller nu, då frågan ånyo kommit under dess

behandling, kunnat frigöra sig från de betänkligheter, som i antydda

hänseenden tillförene blifvit anförda emot förslag i enahanda syftning

som det nu föreliggande; Och att nämnda betänkligheter vid sistlidet

års riksmöte äfven delades af majoriteten inom Riksdagens båda Kamrar,

har Utskottet trott otvetydigt framgå af den utgång ett då inom

Första Kammaren väckt förslag i ämnet rönte i begge Kamrarne.

Den tid torde dock må hända ej vara aflägsen, då af andra i det föregående

af detta betänkande antydda anledningar en genomgripande förändring

i bevillningsstadgan kommer att företagas; och då lärer den

visserligen ej obetydande frågan om förhöjning af den beskattningsbara

inkomstens minimum säkerligen komma under omsorgsfullt öfvervägande.

Utskottet hemställer,

6:0)

att Herr Ola Anderssons ifrågavarande förslag icke

måtte bifallas.

För den händelse det af Utskottet i nästföregående punkt behandlade,

af Herr Ola Andersson framstälda förslag vunne Riksdagens godkännande

och i följd deraf någon minskning i statsinkomst skulle uppkomma,

har nyssbemälde motionär, för beredande af ökad inkomst till

staten, föreslagit, att “delegare i bolag skola erlägga bevillning efter

II Art. för den inkomst de från bolaget uppbära och att, derest detta

förslag godkännes, föreskrift derom på lämpligt ställe i Bevillningsstadgan

må införasA

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

Emot detta förslag — enligt livilket delegare i bolag 2me gånger

komme att erlägga bevillning för samma inkomst — skulle, derest detsamma

blifvit särskildt för sig framstäldt, Utskottet kunnat finna anledning

jemväl till åtskilliga andra erinringar, men då förslaget nu

endast blifvit väckt i sammanhang med motionärens yrkande om ändring

i 8 § 1 mom. af nu gällande Bevillningsstadga, hvilket sistnämnda

yrkande Utskottet afstyrka har Utskottet ansett sig böra allenast hemställa,

7:o)

att hvad i senare delen af Herr Ola Anderssons

förenämnda motion föreslagits måtte lemnas utan afseende.

Enligt 9 § 1 och 2 mom. i Bevillningsstadgan skall bevillning

för inkomst af kapital eller arbete påföras:

bank- och jernvägsbolag, der bolagets rörelse drifves, vare sig genom

hufvud-, afdelnings- eller kommissions-kontor eller vid större och mindre

stationer, samt

annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera

orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der

bolaget har sin styrelse.

Få stadganden i Bevillningsförordningen lära väl hafva under de

senare åren vid riksdagarna varit föremål för flera ändringsförslag än

stadgandena angående den eller de orter, der inkomstbevillning skall

påföras bolag. Dessa ändringsförslag torde emellertid i allmänhet hafva

varit föranledda mindre af missnöje med Bevillningsstadgans ifrågavarande

föreskrifter i och för sig sjelfva än med de af dem härflytande

oegentligheter vid den kommunala beskattningen.

Sedan den i 1858 års Bevillningsstadga gifna föreskrift, att bevillning

af enskilda banker med sedelutgifningsrätt samt alla öfriga aktiebolag,

associationer och societeter skulle påföras i den ort, der af kastningen

och vinsten utdelades, blifvit vid 1859—1860 årens riksdag sålunda

ändrad, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete skulle

bolag påföras, der dess rörelse förnämligast drefves, eller, i fall sådan

bestämd ort icke förefunnes, der bolaget både sin styrelse, blef — efter

det vid tillämpningen af de nya kommunalförfattningarne visat sig att

grunderna för bevillningens utgörande till staten icke alltid sammanfölle

med de för eu jemn och billig kommunalbeskattning lämpligaste — ge
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillning s-Utshottets Betänkande N:o 1.

nom 9 § 1 och 2 mom. i 1866 års Bevillningsstadga bestämdt, att bevillning

skulle påföras hankbolag der dess rörelse drefves, vare sig genom

hufvudkontor, afdelnings- eller kommissionskontor, och annat bolag

der bolagets rörelse hufvudsakligen, å eu eller flera orter, drefves, eller,

i fall sådana bestämda orter icke förefunnes, der bolaget hade sin styrelse.

1 sammanhang med hvad sålunda rörande bankbolag bestämdes,

föreskrefs ock i dåvarande 27 § (motsvarande nuvarande 26 .§) i Bevillningsstadgan,

att det utdrag af bolags räkenskaper, som årligen skulle

för bevillningstaxeringarna afgifvas, borde beträffande bankbolag utvisa

bolagets vinst fördelad på hufvudkontoret samt hvarje af dess afdelningsocli

kommissionskontor. Bevillnings-Utskottet vid 1865—66 årens riksdag

yttrade rörande nyssnämnda i afseende å bankbolag gjorda förändring

uti § 9 Bevillningsstadgan, att denna förändring syntes både af

billigheten påkallad, såsom ledande till en rättvisare, fördelning af de

efter 2:dra artikelns bevillning utgående kommunalafgifterna, och äfven

praktiskt verkställbar, enär det med afseende på den fullständighet,

hvarmed bankräkenskaper måste föras, ej borde möta någon svårighet,

att från bankstyrelse erhålla sådana uppgifter, som utvisade huru stor

del af bankens vinst, som härledt sig från den vid hufvudkontoret bedrifna

rörelsen, och huru stor del deraf, som uppkommit af rörelsen pa

hvarje afdelnings- och kommissionskontor.

Efter det sedermera såväl vid 1870 som 1871 års riksdag motioner

i ämnet blifvit väckta, förmälde Bevillnings-Utskottet vid sistnämnda

riksdag, hurusom Utskottet ansett den framställda fordran pa eu rättvisare

fördelning mellan kommunerna af de enligt bevillningen efter

andra artikeln utgående utgifter kunna, utan någon nämnvärd olägenhet

eller svårighet för staten, i den mån tillgodoses, att de redan vid 1865

_gg årens riksdag i Bevillningsstadgan intagna särskilda föreskrifter

angående bankbolags påförande af bevillning utsträcktes jemväl till

jern vägs- och kanalbolag, enär väl äfven dessa bada senare bolag kunde

föra sina räkenskaper med den fullständighet, att deras styrelser‘lätteligen

skulle kunna lemna sådana uppgifter, som utvisade huru stor . del

af bolagets behållna vinst härledt sig från hvarje af dess särskilda

kontor eller stationer; Och framlade Utskottet i antydda syfte förslagtill

ändringar uti 9 § 1 mom. samt dåvarande 27 § i Bevillningsstadgan.

Dessa fölning vunno dock icke Riksdagens bifall.

Vid 1872 års riksmöte upptogs frågan på nytt, denna gång dock

endast hvad jernvägsbolag anginge; Och fingo, med anledning åt Riksdagens

då fattade beslut, i den samma ar utfärdade Bevillningsstadga

9 § 1 mom. samt 26 § den lydelse, som dessa lagrum för närvarande

hafva.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

Deieftei hafva vid 1873 och 1874 arens riksdagar blifvit afgifna

motioner, afseende att, likasom inkomstbevillning påfördes bank-0 och

jei nvägsbolag der dessa bolags rörelse drefves, vare sig- genom hnfvuda[delnings-

eller kommissionskontor eller vid större och mindre stationer’

på enahanda sätt bevillning skulle varda kanalbolag påförd inom de

särskilda kanaldistrikten. Bevillnings-Utskottet hemställde emellertid att

dessa motioner icke måtte för det dåvarande föranleda till någon Riksdagens

atgäid, enäi det nntaglig-en vore att förvänta en nådig'' proposition

till Riksdagen med anledning af särskilda komiterades förslag till ny

förordning om mantalsskrifningarnas förrättande samt i sammanhang

dermed till förändringar i bevillningsstadgan i syfte att de särskilda

kommunernas anspråk att för rörelse, som bedrefves inom flera kommuner,

erhålla bidrag för sina kommunala behof, blefve så vidt möilie-t

tillgodosedda. J 6

Vid innevarande riksdag hafva uti förevarande ämne blifvit

väckta och till Utskottet hänvisade trenne motioner, en afgifven inom

Första Kammaren (N:o 3) af Herr Friherre Hamilton samt de två andra

väckta inom Andra Kammaren, den ena (N:o 22) af Herr Anders Andersson

i Intagan och den andra (N:o 76) af Herr August Peterson, Rörande

sistnämnda motion, som jemväl angår ett annat stadgande i Bevillningsförordningen,

vill Utskottet längre fram i detta Betänkande meddela

yttrande, och öfvergår alltså nu till behandlingen af Herr Friherre

Hamiltons och Herr Anders Anderssons motioner.

Vidkommande då först Herr Friherre Hamiltons motion, så förmäler

motionären, hurusom i afseende å stadgandet i 9 § 1 inom. Bevillningsförordningen

— så vidt detta stadgande anginge jernvägsbolagen

— ganska olika åsigter skulle uppstått rörande huru stor del af ett

jernvägsbolags inkomst, som kunde anses belöpa sig på den ena eller

andia stationen. Detta, som — pa sätt motionären vidare anför _ ur

statens synpunkt vore alldeles likgiltigt, hade dock för de olika kommuner,

inom liv lika jernvägens särskilda stationer kunde vara beläo-na.

ett ganska stolt intiesse med afseende a beloppet af de kommunala utskylder,

som på grund af den uppskattade inkomsten skulle af jernvägsbolagen

erläggas. Till förekommande af alla olika tydningar af ifrågavarande

lagrum har motionären föreslagit, att dervid måtte fogas ett

tillägg “af ungefär följande lydelse:

hvarvid iakttages, beträffande jernvägsbolagen, att vid hvarje

station påföres bolaget en bevillning, som i förhållande till bolagets

hela nettobehållning, beräknas efter den vid stationen under året kontant

influtna uppbörd af trafikmedel.11

Att Bevillningsstadgan för närvarande lemnar oafgjordt, efter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 ''Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.

Ii villa! grunder den för jernvägsbolagen uppkomna årsvinst skall emellan

de särskilda jernvägsstationerna fördelas, erkänner Utskottet villigt. Hetta

har dock icke berott på något förbiseende vid redaktionen af de i förvarande

ämne gällande bestämmelser. Vid 1872 års riksdag, då jernvägsbolagen

blefvo i Bevillningsstadgan med bankbolag sammanförda,

förelåg för då varande Bevillnings-Utskott ett af enskild motionär väckt

förslag till lösning af frågan om berörda vinstfördelning. Utskottet ansåg

emellertid icke lämpligt att då föreslå en allmän föreskrift, huru

inkomsten skulle fördelas emellan de särskilda stationerna, enär för skrida

fall olika grunder härför möjligen kunde och borde tillämpas. Äfven

nu synes det Utskottet i hög grad tvifvelaktigt, huruvida eu sådan allmän

bestämmelse skulle kunna blifva för alla förhållanden billig elfei

undanrödja grundade anledningar till missnöje. .

Att såsom Herr Friherre Hamilton föreslagit, lägga den vid

hvarje station kontant influtna uppbörd af trafikmedel till grund för

bestämmandet af den anpart af jernvägsbolagets vinst, som skall a stationen

belöpa, synes Utskottet alltför godtyckligt och obilligt Utskottet

vill i detta hänseende allenast erinra, hurusom _ vid det banda förhållande

att för större delen af det å jernvägarne trafikerade gods frakten

betalas, icke vid afsändande^ utan vid emottagandet — motionärens förslag

bland annat skulle leda derhän att, oberoende af rörelsens storlek

å afsändningsorterna, vinstfördelningen komme att i en oskälig proportion

utfalla till godo för vissa mottagningsstationer. ,

Icke heller synes det Utskottet billigt, att fraktafgiften foi det.

från hvarje station afgående godset skulle läggas till grund för derstädes

påförd bevillning, då talrikheten af den vid stationen anstalda personal

är beroende ej endast af det afgående utan äfven af det ankommande

godsets mängd och beskaffenhet. ....

Enligt det förslag, som komiterade för utarbetande åt ny förordning

om mantalsskrivningars förrättande, hvilka jemväl haft i uppdrag

att föreslå förändringar i bevillningsstadgan, afgifva, skulle till

grund för vinstfördelningen på de kommuner, eu jernväg genomginge,

förnämligast läggas jernvägens med dithörande byggnaders anläggningskostnad

inom kommunen; men utom det att denna kostnad för redan

färdigbyggda jernvägar numera svårligen torde kunna bestämmas,. kan

det näppeligen antagas, att nämnda kostnad utgör en tillförlitlig matare

på den vinstandel, som bolaget upphemtar af den hvarje kommun genomgående

delen af jernvägen och ännu mindre af den för trafikens

uppehållande derstädes anstälda personal. 0

Under sådana förhållanden och af det ofvan åberopade åt 1872

års Bevillnings-Utskott anförda skäl, finner sig Utskottet ej nu böra

föreslå någon förändring i förevarande hänseende, utan hemställer,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.

8:6)

att Friherre Hamiltons motion ej måtte af Riksdagen

bifallas.

Uti ofvan berörda, af Herr Anders Andersson vid innevarande

riksmöte afgifna motion har bemälde motionär, med förnyande af förut

af honom gjorda framställningar i ämnet föreslagit:

att Riksdagen måtte besluta den ändring i § 9 mom. 1 i nu

gällande bevillningsförordning, att detta lagrum komme att erhålla följande

förändrade lydelse:

Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

Bank-, jernvägs- och kanalbolag der bolagets rörelse drifves, vare

sig vid hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större

och mindre stationer eller distrikter;

samt att, för den händelse Bevillnings-Utskottet skulle gilla förestående

förslag, Utskottet jemväl måtte vidtaga och för Riksdagen föreslå

de öfriga ändringar i bevillningsförordningen, som af motionärens

förslag kunde blifva en följd.

På sätt förut är nämndt, hemstälde Utskottet vid 1873 och 1874

årens riksdagar att då i enahanda syfte väckta motioner måtte, i. afvaktan

på en förväntad Kongl. proposition af angifvet innehåll, icke

för det dåvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Då emellertid

nådig proposition af sådant innehåll allt hitintills ej blifvit afgifven

och icke heller synes vara att vid detta riksmöte förvänta, har Utskottet

ansett sig icke kunna underlåta att nu taga motionärens förslag

under närmare pröfning. Härvid har Utskottet väl funnit det vara

af följdriktighet påkalladt, att de i Bevillningsstadgan för bank- och

jernvägsbolag gällande bestämmelser varda till kanalbolag utsträckta;

men deremot ansett att motionärens förslag, i hvad det afser att bevillning

skulle kanalbolagen påföras inom de särskilda kanaldistrikten,

skulle uti de flesta fall i tillämpningen medföra alltför störa svårigheter

vid afgörandet af frågan hvilka bevillningsberedningar, samt

taxerings- och pröfningskomitéer som skulle verkställa taxeringen af

kanalbolagens inkomst inom de särskilda kanaldistrikten, då dessa i allmänhet

omfatta flera taxeringsdistrikt, och ett kanaldistrikt till och med

kan tillhöra flera län.

Utskottet har i stället omfattat det af Bevillnings-Utskottet vid

1871 års riksdag framstälda förslag, enligt livilket kanalbolagen i likhet

med jernvägsbolagen skulle få bevillning sig påförd der kanalstationerna

äro belägna; och hemställer Utskottet i följd häraf

Bill. till Biksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillnings-Utshotiets Betänkande N:o 1.

9:o)

att början af § 9 i Bevillningsstadgan måtte få följande

lydelse:

“Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bank-,

jernvägs- och kanal-bolag, der bolagets rörelse

drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller

kommissionskontor eller vid större och mindre stationeroch
att

i följd häraf slutet af § 26 i samma Stadga

måtte blifva så lydande:

“och bör sådant utdrag beträffande bank-, jernvägsoch

kanal-bolag utvisa denna vinst, fördelad på hvart

och ett af bolagets särskilda kontor eller stationer/4

På sätt redan i det föregående blifvit antydt, skall enligt 9 §

2 mom. Bevillningsstadgan bevillning för inkomst af kapital eller arbete

påföras annat bolag, än bank- och jernvägsbolag, der bolagets

rörelse hufvudsakligen, å en eller flera orter, drifves, eller, i fall sådana

bestämda orter icke förefinnas, der bolaget har sin styrelse.

I 9 § 3 mom. af nämnda stadga föreskrifves att inkomstbevillning

skall påföras fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare,

der fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen

förnämligast idkas; dock att handlande i de städer, hvilka innefatta

flera församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes idka,

taxeras inom den församling, der de äro mantalsskrifne.

Huruledes enligt 1861 års Bevillningsstadga bevillning för inkomst

af kapital eller arbete skulle bolag påföras, der dess rörelse

förnämligast drefves, eller, i fall sådan bestämd ort icke förefunnes,

der bolaget hade sin styrelse, derom har Utskottet i det föregående

erinrat, hvarjemte Utskottet redogjort för de förändringar i nämnda

stadgande som sedermera vidtagits.

Beträffande föreskrifterna i nuvarande 3 mom. af 9 § Bevillningsstadgan,

tillåter sig Utskottet erinra, att enligt 1861 års Bevillningsstadga

inkomstbevillning skulle påföras fabriksegare, handlande eller

annan näringsidkare der fabriken vore belägen, eller handeln, yrket

eller näringen idkades; dervid likväl särskild föreskrift gälde för handlande

i Stockholm. Dessa bestämmelser erhöllo vid 1865—1866 årens

riksdag den förändrade redaktion, nuvarande 3 mom. af 9 § utvisar.

Den hufvudsakliga anledningen till nämnda förändring angafs af Be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

villnings-Utskottet vid sistberörda riksdag vara att vinna större tydlighet

i afseende å syftemålet med och omfattningen af dåvarande

föreskrifter.

Nu har vid innevarande riksdag Herr August Peterson uti den

af honom afgifna, förut omnämnda motion (N:o 76 inom Andra Kammaren)

yrkat att Riksdagen måtte besluta att i bevillningsförordningens

9 § 2:dra punkten ordet hufvudsaldigen måtte utgå samt i 3:dje

punkten ordet förnämligast uteslutas.

Motionären har med det af honom framstälda förslag åsyftat,

att få undanröjd en, enligt hans förmenande, nu förekommande stridighet

emellan 9 § Bevillningsstadgan och 57 § i Kongl. förordningen

om kommunalstyrelse på landet. Enligt sistnämnda lagrum skulle —

förmenar motionären — kommunalskatt kunna uttaxeras å hvar och

en inom kommunen ehvad han derstädes vore bosatt eller ej, och

detta vare sig för hemman eller annan beskattningsbar inkomst. Sin

åsigt härutinnan utför motionären vidare då han säger: “denna lagparagraf

tolkad efter ordalydelsen gifver alltså kommunalmyndighet

rätt att för hvad inkomst en person än hafva må, och antingen han

inom kommunen är boende eller icke, påföra kommunalutskylder.u

Huruledes berörda 57 §, sålunda tolkad, komme i strid med den i

9 § Bevillningsstadgan gifna föreskrift hvar inkomstbevillning skall

näringsidkare påföras, söker motionären uppvisa genom exempel som

afhandlar en person, den der inom en kommun a idkar en betydande

näring, för hvilken han — enligt motionärens åsigt rätteligen — påföres

kommunalskatt derstädes, oaktadt han inom en annan kommun

5, hvarest han är mantalsskrifven, förnämligast drifver sin rörelse och

derföre der påföres bevillning till staten och kommunalskatt jemväl

för den rörelse han drifver inom kommunen a; förmenande motionären

att genom den lydelse, nyssberörda 9 § nu hade, en kommun kunde

gå miste om det kommunalskattebidrag, som den eljest enligt 57 § i

förenämnda kommunalförfattning egde uppbära.

Otvifvelaktigt har dock motionären tolkat meranämnda 57 §

alltför vidsträckt, då han förmenat att kommunalmyndighet egde rätt

att påföra en utom kommunen boende person kommunalutskylder för

hvad inkomst som helst denne kunde hafva förvärfvat inom kommunen.

Enligt berörda 57 § 1 mom. äro skyldige att till kommuns i

5 § af åberopade kommunalförfattning omförmälda gemensamma utgifter

lemna bidrag:

a) en hvar, som inom kommunen har sitt rätta bo och hemvist,

samt eger sådan inkomst, att bevillning till staten enligt Art. 11 Be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.

villningsstadgan derför skall, såsom för inkomst af kapital eller arbete,

erläggas;

b) hvar och en, som inom kommunen, ehvad han derstädes

bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan

i mantal satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad

eller till allmän bevillning för sig taxerad fastighet; och

c) en hvar, ehvad lian är inom kommunen boende eller ej, som

derstädes idkar bergsbruk, fabriksrörelse, handel, handtverk eller annan

till allmän bevillning taxerad näring.

Att i sistnämnda fall lagens mening är att näringsidkare skall

inom en viss kommun betala kommunalutskylder för inkomsten af sin

derstädes idkade näring, allenast i det fall att denna näring är inom

kommunen till allmän bevillning taxerad, anser Utskottet uppenbart.

Inom hvilken kommun åter bevillningstaxeringen bör ske, det inhemtas

af 9 § Bevillningsstadgan.

I andra mom. af 57 § berörda kommunalförfattning stadgas

deruppå, att bolag åligger enahanda skyldighet, som de i 1 mom.

upptagna personer.

Utskottet kan således ej godkänna motionärens'' uppfattning om

stridigheten emellan 9 § Bevillningsstadgan och 57 § i förordningen

om kommunalstyrelso på landet.

Om emellertid motionärens förslag att i 2 och 3 mom. af 9 §

Bevillningsstadgan utesluta orden “hufvudsakligen44 och “förnämligast44

bifölles, skulle följden deraf blifva, att icke blott de i 2:dra mom. afsedda

bolag utan äfven enskilda handlande eller näringsidkare konnne

att få bevillning sig påförd å hvarje ort, der de i större eller mindre

mån kunde anses utöfva rörelse, yrke eller näring; och i sådant fall

skulle visserligen inträffa, hvad motionären synes önska, att de äfven

å hvarje sådan ort komme att betala kommunalutskylder.

Utskottet har redan tillstyrkt att kanalbolag måtte från 2 till

1 mom. i 9 § af Bevillningsstadgan uppflyttas, och således likställas

med bank- och jernvägsbolag; men att staten skulle i så vidsträckt

måtto som motionären åsyftat tillfredsställa kommunernas anspråk på

kommunalskattebidrag af inom de särskilda kommunerna idkade näringar,

det skulle enligt Utskottets åsigt alltför menligt inverka på den

enkelhet i tillämpningen och den säkerhet för ett rigtigt utgörande af

bevillningen till staten, som Bevillningsstadgans nuvarande bestämmelser

synas förläna. Ett sådant förhållande skulle sannolikt ock

blifva en källa till tvistigheter emellan kommunerna sjelfva; och den

enskilde näringsidkaren, som blefve af staten beskattad på flera ställen,

nödgades kanske söka rättelse i den å hvartdera stället skedda taxering —

törhända hos flera olika pröfningskomitéer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 1.

På grund af livad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet.

10:O)

att Herr August Petersons omförmälda motion

måtte lemuas utan afseende.

§ 11 i nu gällande Bevillningsstadga lyder sålunda:

“Utom den efter fast egendoms uppskattade värde, enligt 2:dra

artikeln, utgående bevillning, skall för frälseegendomar följande afgift

fortfarande beräknas och utgöras på samma sätt som hittills, nemligen:

Tretio öre för hvarje rusttjenstmark, efter ingifven och rigtig

befunnen rusttjenstlängd och jordebok i det län, der egendomen är

belägen.

Denna afgift upphör till hälften, då rustningen uppsättes och

eger icke ruin för sätes- och ladugårdar samt de till Danviks hospital

hörande frälsehemman.

De frälsehemman, som hvarken utgöra ränta i rusttjenstpersedlar

eller äro i rusttjenstlängden uppförda, anses vid bevillningens beräknande

lika med andra närmast belägna frälsehemman, med Indika de

kunna jemföras; men för insockne frälsehemman betalas: i Skåne fem

riksdaler tretioett öre, i Blekinge fem riksdaler samt i Halland och

Bohus län fyra riksdaler åttiofyra öre, allt efter förmedladt helt mantal,

och i lika förhållande för mindre hemmansdelar.

För rå- och rörs- samt insockne hemman erlägges hälften emot

det, som för insockne hemman stadgadt är; börande, i händelse af

rustningens uppsättande, ej mindre för rå- och rörs- än insockne hemman

samma afdrag ega rum, som för frälsehemman är faststäldt.

För särskilt skattlagda, af frälse natur varande lägenheter,

utan hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län erlägges

femtiotre öre för hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan.“

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 120) har Herr

Jons Rundbäck, med förmälan, bland annat, hurusom Bevillningsförordningens

stadganden om den s. k. rusttjenstbevillningens utgörande

syntes motionären orättvisa i vissa delar och särskildt derutinnan att,

åtminstone inom Bohus län, utsockne frälsehemman finge betala dubbelt

mot rå- och rörs- samt insockne frälsehemman, och detta fastän

de förra utgjorde effektiv rotering lika med kronoskattehemman, derifrån

rå- och rörs- samt insockne frälsehemman vore befriade, hemstält

att Riksdagen måtte besluta den ändring i nu gällande bevillnings
-

f

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.

förordning, att rusttjenstbevillning ej vidare skall erläggas för de frälseegendomar,

som utgöra effektiv rustning eller rotering.

På det den i motionen afhandlade fråga måtte kunna lättare

bedömas, torde det vara nödigt, att Utskottet lemnar några uppgifter

rörande omförmälda stadgande^ uppkomst och utbildning. Innan Utskottet

lemnar dessa uppgifter, må dock, till upplysning om betydelsen

af ett och annat i dessa stadganden förekommande uttryck, förutskickas

några erinringar.

Rusttjensten, uppkommen redan på 1200-talet, blef år 1525 sålunda

reglerad, att den skulle utgöras i förhållande till de gods och

gårdar eu frälseman egde, så att för hvarje (af landbönderna utgjord)

400 markers ränta efter antagen värdering skulle hållas en häst och

harnesk; och den som mera hade skulle deraf hålla hästar och harnesk

som godsen voro värda till. Efter under åren 1526 och 1559 vidtagna

förändringar, föreskrefs år 1562, att af 300 markers ränta skulle utgöras

en rustning; hvarvid för en frälseman fritogs en gård, för en

friherre två och för en grefve tre gårdar; och egde derjemte »hvar

frälsisman hafva och lägga en landbogård under sin sätesgård, den

der sätesgården närmast vore belägen». Efter det rusttjensten sedermera

blifvit ytterligare nedsatt, bestämdes densamma slutligen genom Rusttj

enstordningen den 5 November 1686 för de gamla svenska provinserna

sålunda att en rustning skulle utgöras af 580 marker, om de

vore uti en hand, och 500 marker, om de vore på flera händer och

sammansättning skedde. För de fordna danska provinserna utfärdades den

12 Januari 1687 en särskild rusttjenstordning, grundad på beräkning efter

hartkorn eller den i Danmark antagna måttstock för jordbeskattningen.

Utom det att rusttj enstmarkerna uppkommit genom en lägre

värdering än det gamla kronovärdiet, må jemväl nämnas, hurusom i

rusttjenstordningarna endast vissa räntepersedlar uppgifvits såsom “rusttjenstbarau

och de öfriga lemnats frälsemannen oräknade. Från rusttjenst

befriade äro säterier, ladugårdar och rå- och rörshemman, dock ej

ypperligare frälset i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

Utskottet öfvergår nu till att lemna några uppgifter rörande

den bevillning, som i Herr Rundbäcks motion afses.

Sedan under Carl XII:s regering frälsehemmanen åtskilliga år fått

med afgifter af 5, 10 eller 15 daler silfvermynt för helt hemman

deltaga uti påbjudna allmänna kontribution er och dervid icke ens sätesoch

ladugårdar samt rå- och rörs- och insocknehemman åtnjutit befrielse,

blef vid 1719 års riksdag, i sammanhang med den öfriga fastiglietsbevillningen,

bestämdt, att af hvart helt frälsehemman, som

Ridderskapet och Adeln innehade i “Sverige, samt Skåne, Halland,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o 1. 23

Bohus län och Blekinge“ — allenast ödes- och på frihet brukade hemman.

undantagne, såvida de den friheten ej öfver tre år njutit — skulle

för år 1719 betalas 5 daler silfvermynt. Insockne godsen i Skåne,

Halland, Bohus län och Blekinge skulle betala för nyssnämnda år

hälften emot utsocknet; men Adelns säterier, ladugårdar samt rå- och

rörshemman deremot “förblifva, som det af ålder varit och nu ånyo

genom Privilegierna stadfästat vore, för all kontributionsafgift befriade/1
Vid

1720 års riksdag åtogs för frälsehemmanen enahanda bevillning,

som år 1719; dervid det emellertid bestämdes, att “insocknegodsen

i Skåne, Ilalland, Bohuslän och Blekingen såväl som rå- och rörshemmanen

i Sverige, hvilka af bönder brukades för ränta, skulle kontribuera hälften

emot annat frälse eller utsocknes men att “rå- och rörshemman och

insockne, som under sätesgårdarne lagda voro eller brukades med

egen afvel, förblefve för all kontribution befriade.“

Enligt 1743 års bevillningsstadga skulle i allmänhet af hvart

helt frälsehemman betalas 10 daler silfvermynt; men “för rå-och rörshemman

i Sverige såväl som insocknehemman i Skåne, Halland, Bohuslän

och Blekingen kontribuerades hälften emot annat frälse eller utsocknes

och voro A.delns säterier och ladugårdar fortfarande “för denna kontribution

befriade“.

Vid 1746 ~47 ärens ^sdag stadgades, att Ridderskapet och

Adeln, samt alla andra, som besute frälseegendom, skulle betala efter

mgifven och rigtig befunnen rusttjenstlängd och jordebok i det län,

der samma egendom vore belägen uti Sverige och Finland, 10! öre

silfvermynt för hvarje rustningsmark, och det, utan åtskilnad af hvem

frälsehemman innehades samt om derför rustades eller icke; och borde

de frälsehemman,, som antingen ej hade några rustningspersedlar i

ränta eller ock icke stode i rusttjenstlängderna uppförda, anses lika

med andra af jemlik storlek och godhet varande frälsehemman, hvilka

funnes i samma by, socken eller härad. Uti Skåne, Blekinge, Halland

och Bohuslän skulle betalas “för hvart helt hemman utsockne fem daler

silfvermynt, två halfva, fyra fjerdingar, åtta åttondelar och så

vidare i proportion emot ett helt hemman beräknade.“ Och “ehuruväiU

säges det i den utfärdade bevillningsstadgan — “Ridderskapets

och Adelns rå- och rörshemman i Sverige och Finland samt insockne

hemman i Skane, Halland, Bohuslän och Blekingen vore genom privilegierna

alldeles frikallade från alla pålagor, contributioner eller bevdlmngar,

af hvad

och Adeln, till att visa. sin beredvillighet att bispringa riket uti dess

åvai ande beträngda tillstånd, sig jemväl för denna gången påtagit

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 1.

att som en frivillig- gåfva betala för dessa hemman hälften emot hvad som

eljest af andra frälse- eller utsockne hemman till lika storlek å hvardera

orten erlades; men för ödes- och på frihet upptagna hemman betalades intet;

och kom me för öfrigt adelns säterier och ladugårdar att för denna afgift

blifva alldeles frikallade;‘.

I den vid 1755—56 årens riksdag antagna bevillningsstadga, der i

öfrigt uti ifrågavarande hänseende upptages enahanda bevillning som vid

1746—47 årens riksdag, förekommer ej något om bevillningens utgörande

af rå- och rörs- samt insocknehemmanen; men år 1762 — jemte det

bestämmelse meddelades att 21 -j,- öre silfvermynt skulle erläggas för hvar

rustningsmark, samt i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän 10 daler silfvermynt

för hvarje helt utsocknehemman, • föreskrefs ock att för la- och

rörs- samt insocknehemmanen skulle betalas hälften mindre.

1766 tillädes, att för de hemman, som förmedlade blifvit, skulle bevillningen

utgöras derefter.

1789, då ofvanberörda afgift sattes till 7 skillingar 2 runstycken

specie för hvarje rustningsmark, bestämdes, att hälften af denna bevillning,

eller 3 skillingar 7 runstycken för hvarje rustningsmark, skulle utgöras,

ehvad derför rustades eller icke, men den andra hälften försvinna om och

enär Kongl. Maj:t i nåder skulle finna nödigt låta rustningen utgå11. I Skåne,

Halland, Blekinge och Bohuslän skulle betalas för hvarje helt utsocknehemman

2 R:dr 16 skillingar. För rå- och rörs- samt insocknehemman skulle

erläggas hälften mindre, “med lika proportionerlig afdragning så för dessa

som utsocknehemman i händelse af rustning, som om frälsehemman voie

utsatt". , .... „.. ,

Yid 1800 års riksdag sattes afgiften till 8 skillingar för hvarje

rustningsmark; men i Skåne skulle betalas för helt utsocknehemman 2 R:dr

40 skillingar, i Blekinge 2 R:dr 32 skillingar, samt i Halland och Bohus län

2 R:dr 28 skillingar. ,

Uti bevillningsstadgan af den 28 April 1810, der ifrågavarande

afgift bestämdes till enahanda belopp som vid 1800 års riksdag, betecknades

berörda afgift “såsom af grundskatts egenskap eller dermed jemförlig

År 1812 sattes afgiften till 10 skillingar för hvar rusttjenstmark,

samt för hvarje helt utsockne frälsehemman till 3 R:dr 26 skillingar i Skåne,

3 R:dr 16 skillingar i Blekinge samt 3 R:dr 11 skillingar i Halland och

Bohus län. Uti ingressen till det mom. i § 3 af 1812 års Bevillningsstadga,

som afhandlar ifrågavarande bevillning, begagnas följande ordalag: “Utom

denna (nemligen i paragrafens föregående mom. bestämda) bevillningsafgift,

som utgår i mån af landtegendomarnas värde, komma för öfrigt nedannämnda,

äfven förut erlagda utskylder, såsom af grundskatts natur, att på följande

sätt fortfara—

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

BeviUnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

Från och med år 1816 blefvo de till Dan viks hospital hörande frälsehemman

från omförmälda bevillning frikallade.

I 1841 års bevillningsstadga bestämdes att ifrågavarande afgift

skulle för särskild! skattlägga qvarnar och lägenheter af frälsenatur, utan

hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län utgå med 17 skillingar

för hvarje tunna hardt korn af deras åsätta ränta.

Ännu i 1858 års bevillningsstadga, som utförde afgiftens belopp i det nya

myntslaget, betecknades denna afgift “såsom af grundskatts natur." Ehuru detta

uttryck uteslöts i 1861 års Bevillningsstadga i enlighet med det förslag till redaktion,

som afBevillnings-TJtskottet vid 1859—1860 årens riksdag afgafs, inhemtas

dock af bemälda Utskotts utlåtande N:o 34, hurusom Utskottet — i anledning

af en inom Bondeståndet gjord erinran, att i Bevillningsstadgan saknades

föreskrift om ifrågavarande bevillning borde af frälseegaren eller af räntetagaren

betalas —■ bland annat anförde, att ifrågavarande särskilda bevillningsafgift

från långliga tider tillbaka varit uti bevillningsförordningarne

föreskrifven samt ansetts vara af grundskatts natur; i följd hvaraf Utskottet

trodde det kunna med visshet antagas, att de derom meddelade föreskrifter

utan svårighet dädanefter, såsom dittills, kunde af vederbörande tillämpas.

Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 7 December 1863

för Kongl. Maj:t anmält, bland annat, hurusom — till följd af Rikets

Ständers särskild! fattade beslut att grundräntan å mjöl- och sågqvarnar

skulle från och med nästföljande statsregleringsperiod upphöra att vidare

utgöras samt i sammanhang dermed rustningsskyldigheten för qvarnar af

frälsenatur äfven försvinna — den särskilda afgift, som, enligt sista mom.

af § 11 i då gällande bevillningsstadga, erlades af dylika, särskild! skattlagda

qvarnar, utan hemmantal, i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län,

med 53 öre för hvarje tunna hardt korn af den åsätta räntan, funnits icke

heller böra för framtiden utgöras, blef i öfverensstämmelse härmed sistberörda

paragraf i 1864 års Bevillningsstadga upptagen till den lydelse, som

samma paragraf ännu har.

Efter det Utskottet sålunda lemna! några uppgifter rörande ifrågavarande

stadgande^ uppkomst och utveckling, får Utskottet slutligen erinra

dels att, på sätt redan förut blifvit antydt, Riksdagen uti dess underdåniga

skrifvelse den 24 Maj 1873, i anledning af gjorda framställningar i fråga

om grundskatterna och indelningsverket, uttryckt den åsigt, att, då afskrifning

af grundskatterna komme att ske, äfven “den bevillning, som nu enligt

tredje artikeln särskilt utgöres af en viss klass af jordbruksfastigheter“

borde försvinna, dels ock att i det betänkande, som efter nådigt förordnande

blifvit den 15 September 1874 afgifvet af dåvarande Expeditionschefen

Albert Anderson angående sättet och vilkoren för grundskatternas

Bill. till Biksd. Prot. 1876. 5 Samt. 1 Afd. 1 Käft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

jS 16.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, jemväl behandlats frågan

om upphörande af skyldigheten att utgöra rusttjenstbsvillning; varande i

nämnda betänkande på anförda skäl föreslaget att vid afskrifningens början

nyssberörda skyldighet skulle upphöra.

Yid dessa förhållanden, och då frågan om grundskatternas samt rustnings-

och roteringsbesvärens afskrifning tvifvelsutan i en ej aflägsen framtid

blifver föremål för statsmakternas vidare pröfning, har Utskottet ansett det

icke vara lämpligt att för närvarande företaga någon revision af de i 11 §

Bevillningsförordningen innefattade stadgande!! om den särskilda bevillningen

af frälseegendomar; hemställande Utskottet i följd häraf,

11 ro)

att Herr Jöns Rundbäcks ifrågavarande motion ieke

måtte till någon åtgärd föranleda.

De båda första momenten af § 16 i Bevillningsstadgan lyda sålunda

:

“Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller, såsom

utskickad, för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad

aflemna skriftlig uppgift huru länge han ämnar här qvarstanna samt dervid

erlägga etthundra riksdaler för rättigheten att under en tid af högst tre

månader idka dylik handel; åliggande det honom att, derest han efter nämnda

tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio riksdaler

i månaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för

minst en månad om sender, men alltid för full månad, inbetalas till kronans

uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller;

skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta

blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret Ivongl.

Maj:ts Befallningshafvande tillsändas för att kronans uppbördsman i städerna

tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra

riksdaler, dels å fyratio riksdaler hvardera, böra innehålla erinran om behörigt

iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel

stadga.

Den utländning, som, utan att hafva den stadgade afgiften behörigen

erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor,

skall, jemte afgiftens erläggande, bota femhundra riksdaler. Förbrytelser

häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän

domstol; och fördelas de ådömda böterna lika emellan åklagaren och de

fattiga.“

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion (K:o 20) har Herr

P. Engrnan mot ifrågavarande stadgande anmärkt, dels att detsamma ej

skulle innehålla föreskrift, huru de derutinnan afsedde utländingar skola

beskattas om de under längre tid än ett år uppehålla sig här i riket och

fortfara med sin handel, dels ock att bevillningen vore för lågt tilltagen;

och har motionären föreslagit, “att Riksdagen måtte, med ändring af 16 §

Bevillningsstadgan, besluta det skola alla utländska undersåter, som här i

riket idka handel, antingen i stad eller på landet, för dylik rörelse förskottsvis

erlägga minst 80 kronor i månaden, så länge de inom riket utöfva

handelsrörelse, och att denna afgift skall erläggas till kronans uppbördsman i

den stad der handeln idkas, och på landet till kronofogden i det fögderi,

der handelsrörelsen kommer att utöfvas — samt att senare momentet i 16 §

angående ansvar för olaga handel må undergå endast den ändring, att olagligen

utbjudna varor må vara beslag underkastade och dömas förbrutna till

lika fördelning'' mellan åklagaren och de fattige i den kommun, der förbrytelsen

skett."

Motionären har utan tvifvel misstagit sig, då han förmenat att ifråvarande

stadgande icke innehölle föreskrift, huru utländska handlande och

liandelsexpediter skola beskattas, derest de efter förloppet af ett år fortfarande

resa omkring här i landet och utbjuda eller sluta handel om utländska

varor. Stadgandet utmärker, enligt Utskottets åsigt, alldeles otvetydigt,

att bemälde utländingar, om de, sedan de första tre månaderna af

deras vistelse härstädes i omförmälda ärende förflutit, vilja fortfarande idka

dylik handel, skola, huru länge de än dermed fortsätta, erlägga bevillning

efter fyratio kronor för hvarje månad.

Den af motionären uttryckta åsigt, att ifrågavarande bevillning vore

för lågt tilltagen och derföre borde förhöjas, kan Utskottet icke heller biträda.

Denna bevillning belöper sig nu, efter år räknadt, till 460 kronor

för det första året och 480 kronor för hvarje följande år, en utländsk handlande

eller handelsexpedit i ofvan berörda ärende uppehåller sig här i landet;

motsvarande dessa belopp, enligt den grund, en procent af behållna inkomsten,

som i Bevillningsstadgan antagits för beskattning af inländska

handlandes rörelse, årliga inkomstbelopp af 46,000 och 48,000 kronor. Att

nu vilja, såsom motionären, öka omfönnälda beskattning å utländska handlande

och handelsexpediter till minst 960 kronor efter år räknadt, motsvarande

efter nyss berörda grund ett årligt inkomstbelopp af 96,000 kronor,

synes Utskottet i hög grad oskäligt.

Efter det ifrågavarande bevillningsafgifter blifvit vid 1859—1860

årens riksdag satta till deras nuvarande belopp, hafva ock, Utskottet veterligen,

aldrig förr än nu vid riksdagarne framstäits förslag om afgifternas

höjande, men väl om deras borttagande eller sänkande. Vid 1862—1863

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillmngs-Utskottets Betänkande N:o 1.

årens riksdag hemstälde dåvarande Bevilinings-Utskott, att Rikets Ständer måtte

besluta, att den särskilda bevillningen af utländska handlande och handelsexpediter

skulle upphöra att vidare utgå samt hela § 16 ur Bevillningsstadgan

således uteslutas; och förmälde Utskottet till stöd härför bland annat

att stadgandet, tillämpadt på utländingar, som ankomme till riket för

inledande af handelsförbindelser eller afsilande af redan påbörjade affärer,

vore otillbörligt, såsom försvårande den fria samfärdseln nationerna emellan,

samt för öfrigt till sin beskaffenhet försåtligt och inqvisitoriskt, sedan

passförfattningarne blifvit upphäfda. Hvad Utskottet hemstält bifölls af

Preste- och Borgarestanden, men afslogs af de öfriga stånden; hvarefter

frågan föll i förstärkt Bevilinings-Utskott.

Vid följande riksdag 1865—1866 gjorde Kongl. Maj:t i nådig proposition

framställning, att ifrågavarande afgifter måtte till beloppen nedsättas

från 100 till 50 R:dr för de första tre månaderna och från 40 till 20 R:dr

för hvarje följande månad. Denna framställning blef dock endast af Borgareståndet

bifallen.

Af motionären har jemväl föreslagits dels förändring i afseende å

uppbörden af ifrågavarande bevillning, dels ock att 2 mom. i 16 §, om

ansvar för den utländing, som, utan att hafva stadgad afgift behörigen

erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska

varor, “må undergå endast den ändring, att olagligen utbjudna varor må

vara beslag underkastade och dömas förbrutna till lika fördelning mellan

åklagaren och de fattige i den kommun, der förbrytelsen skett.“ För behöfligheten

att i de begge sistnämnda hänseendena vidtaga ändringar anföras

i motionen icke några skäl; och lemnar dessutom förslaget om ändring i

16 § 2 mom. rum för tvekan, huruvida motionären åsyftat att nu stadgade

dryga böter af 500 kronor skulle qvarstå och derjemte de olagligen5 utbjudna

varorna dömas förbrutna, eller om sistnämnda påföljd skulle sättas i

stället för nuvarande böter, i hvilket fall ansvaret för ifrågavarande förseelse

mången gång komme att blifva lindrigare än hittills.

Då Utskottet icke heller funnit anledning att förorda några förändringar

i de nu sist antydda hänseendena, får Utskottet alltså hemställa,

12:o)

att Herr Engmans ifrågavarande motion måtte lemnas

utan afseende.

På sätt Bevillningsstadgans 24 § utvisar, böra till upplysning och

ledning vid bestämmande af de bevillningsafgifters belopp, som skola utgöras,

före den 15 Mars hvarje år meddelas åtskilliga officiela uppgifter. De af

dessa, som afse fast egendom, skola enligt nästföljande paragraf i Bevill
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.

ningsstadgan, derest desamma icke bifogas taxeringslängden, sedan vederbörande

bevillningsberedning afslutat sina arbeten återställas till magistrat

eller kronofogde för att nästkommande års bevillningsberedning tillhandahållas.

Af berörda officiela uppgifter omförmälas i 24 § / mom.: uppgift af

hvar och en stadsdomstol och domare å landet på de fasta egendomar, å

hvilka under föregående året på grund af köp första uppbudet till lagfart

meddelats; samt i 2 mom.: uppgift af hvarje inom riket bildad hypoteksinrättnings

direktion å det värde, hvartill hvar och en i samma hypoteksinrättning

under föregående året till belåning anmäld egendom blifvit uppskattad.

Dessa båda slag af officiela uppgifter erfordras i sjelfva verket

allenast vid de hvart tredje år skeende allmänna fastighetstaxeringarne;

men då sådana uppgifter nu ändock skola afgifvas för hvart år, lärer det,

efter hvad Utskottet inhemtat, understundom hafva inträffat, att, enär uppgifterna

blifvit bifogade taxeringslängden för det år, då de afgifvits, de icke

varit tillgängliga vid taxeringsförrättningarne ett följande år, då allmän omtaxering

af fastigheter skolat ega rum.

För afhjelpande deraf har Utskottet ansett nödigt att föreskrift meddelas,

det dylika uppgifter af vedeiföörande domstol eller domare samt af hypoteksinrättnings

direktion böra meddelas allenast det år, ny taxering af fasta

egendomar allmänneligen verkställes, och då omfatta hela den tid, som förflutit

sedan enahanda uppgifter sist meddelades.

I följd häraf, och då 1 mom. af 24 § jemväl måste undergå den

förändring, som påkallas af nya lagfartslagen, enligt hvilken uppbud ej vidare

komma att meddelas, har Utskottet, med aktgifvande å den uppställning

ifrågavarande § hade i 1861 års bevillningsstadga, uppgjort förslag till ny

redaktion af nämnda §; hemställande Utskottet,

13:o)

att detta förslag måtte af Riksdagen godkännas och

24 § i Bevillningsstadgan alltså erhålla följande lydelse:

“§ 24.

Till upplysning och ledning vid bestämmande af de

beyillningsafgifters belopp, som skola utgöras, böra, före

den 15 Mars nedan nämnda år, följande officiela uppgifter

meddelas, nemligen:

a) det är, då ny taxering af fasta egendomar allmänneligen

skall verkställas:

1:o) af hvar och en stadsdomstol samt domare på landet:

uppgift å beloppet af den vid senaste försäljning

s. 30 Kontrollera mot PDF

f i3.

30 B ev iUnings - Utskottets Betänkande N:o 1.

betingade köpeskilling för hvarje fast egendom, derå, efter

det enahanda uppgift sist meddelades, lagfart på grund

af köp beviljats; börande i denna uppgift anmärkas, när

försäljningen skett af föräldrar till barn, äfvensom då

förbehåll gjorts om så kallade undantagsförmåner;

2:oJ af hvarje inom riket bildad hypoteksinrättningsdirektion:

uppgift å det värde, hvartill hvar och en i

samma hypoteksinrbitning till belåning anmäld fast egendom

blifva uppskattad vid derå, efter det enahanda uppgift

sist meddelades, för dylikt låns erhållande anstäld

och godkänd värdering;

b ) hvarje år:

l:o) af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne

eller deras agenter eller vederbörande brandstodskomitéer:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de byggnader, som i

stad, på dess område eller i köping blifvit mot brandskada

försäkrade, sedan enahanda uppgift af samma styrelse

eller komité nästföregående år meddelades;

2:oj af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet

eller embetsverk, vare sig statens, stads eller menighets,

äfvensom af styrelsen för allmän inrättning eller

stiftelse eller med Kongl. Maj:ts oktroj försedt verk eller

bolag, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent eller annan

eger utbekomma aflöning eller pension: uppgift angående

hvar och en person tillkommande löner, arfvoden, pensioner

eller gratifikationer, boställe, löningsjord eller andra

löneförmåner; hvarjemte bör anmärkas, huruvida med

tjensten åtföljer inkomst utaf sportler, expeditionslösen,

bötes- eller beslagsandelar eller dylikt, som, jemlikt §§ 6

och 7 mom. 2, är bevillning underkastadt;

3:oj af städernas magistrater: angående beloppet af

hvarje fabriks- eller näringsidkares tillverkningar, i enlighet

med de hos magistraterne tillgängliga uppgifter. “

Jemlikt 62 § Bevillningsstadgan åligger det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

att utsätta både hd och ställe för profilingskomités sammanträde;

hvaremot enligt 43 § bemälda myndighet skall utsätta endast tiden för

taxeringskomitéernas sammanträden.

Det har synts Utskottet lämpligt och ändamålsenligt att antydda olikhet

upphör och att alltså Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämmer äfven

ställe för taxeringskomitéernas sammanträden; hemställande Utskottet derföre.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

14:o)

att § 43 i nu gällande Bevillningsstadga må erhålla

följande förändrade lydelse:

»Efter dertill af städernas magistrater samt kronofogdarne

och häradsskrifvarne för det löpande året uppgjorda

förslag, som under Mars månad skola till Kong!. Maj:ts

Befallningshafvande i länet insändas, bestämmer och utsätter

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tid och ställe

för taxeringskomitéernas sammanträden. Vid denna bestämmelse

bör afses, att på landet vederbörande kronofogde

och häradsskrifvare kunna öfvervara hvarje taxeringskomité

sammankomst, samt att de bemälda komitéer

åliggande taxeringsförrättningar före Juli månads utgång

kunna vara afslutade.

Inom Stockholms stad föreslås tid och ställe för taxeringskomitéernas

sammanträden af nämnda stads handels- och

ekonomikollegium».

Uti 63 § Bevillningsstadgan föreskrifves, att skattskyldig, som finner

sig föranlåten anföra besvär öfver den honom af taxeringskomité påförda

bevillningsafgift, bör senast åtta dagar före pröfningskomiténs sammanträdande

hafva till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlemnat sin till pröfningskomité

stälda besvärsskrift; dock att skattskyldig, under iakttagande

af sålunda stadgade tid och ordning, jemväl må ega att sina besvär med

allmänna posten insända.

Till nödigt förtydligande af den i nämnda § förekommande tidsbestämmelse,

får Utskottet — i öfverensstämmelse med hvad den för behandling

af frågorna om tjenste- och lönereglering för landtstaten samt om uppbörds-

och redovisningsväsendet för länen tillsatta komité i underdånigt betänkande

af den 13 Oktober 1875 föreslagit — hemställa,

15:o)

att 63 § i Bevillningsstadgan måtte erhålla följande

förändrade lydelse:

”Senast innan ldockan tolf å åttonde dagen före den,

då pröfningskomitén sammanträder, eller, om åttonde

dagen är helgedag, å nästföljande dag bör skattskyldig,

som finner sig föranlåten anföra besvär öfvér den honom

af taxeringskomitén påförda bevillningsafgift, hafva till

§ 63.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inleranat sin till pröfningskomitén

stälda besvärsskrift; och må, under iakttagande

af nu stadgade tid och ordning, skattskyldig jemväl

ega att sina besvär med allmänna posten insända;

dock skall i sådant fall behörigen styrkas, att den klagande

egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma

på hans begäran eller med hans samtycke blifvit

uppsatt; börande de skattskyldige, genom den i näst ofvanstående

§ omförmälda kungörelse, om allt detta jemväl

erinras».

Som i anledning af en inom Andra Kammaren af Herr Jonas Jonasson

i Rasslebygd väckt motion, om stadgande af böter för kommunalstämmas

ordförande för underlåtenhet att fullgöra hvad honom enligt 37 § Bevillningsförordningen

åligger, hvilken motion blifvit till Lag-Utskottet hänvisad,

nämnda Utskott inbjudit Bevillnings-Utskottet att, på sätt i 47 § Riksdagsordningen

sägs, till öfverläggning med Lag-Utskottet sammanträda, hvilken inbjudning

denna dag af Bevillnings-Utskottet antagits, lärer det sålunda sammansatta

Utskottet, jemlikt nyssberörda grundlagsparagraf, rörande denna del

af Bevillningsförordningen framdeles afgifva särskild! yttrande; hvilket Bevillnings-Utskottet

ansett sig här,

16:o)

böra hos Riksdagen anmäla.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda, och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan upptagna

procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens

lopp göra deD slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena

föranleda; hvilket Utskottet

17:o)

får för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 26 Februari 1876.

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

33

Reservation:

af Herr J. N. Biesert: emot 4:de punkten: “Emot det beslut, som

innefattas i 4:de punkten af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 1 angående

allmänna bevillningen, får jag härmed anmäla min reservation.

Utskottet har i nämnda punkt framstält förslag derom att »inkomster,

som förvärfvats efter afslutande af föregående årets taxeringsförrättningar

och vid dessa ej blifvit beskattade skola ”beräknas och taxeras det näst

derpå följande år“.

Ett sådant stadgande skulle, efter min åsigt, vid tillämpningen ofta

nog komma att föranleda ett berättigadt missnöje hos de skattskyldige.

Exempelvis! — en näringsidkare, som för år 1877 taxeras till en inkomst

af *20,000 kronor, gör under de sista månaderna af året, efter taxeringsförrättningarnas

slut, en fördelaktigare affär, i följd hvaraf hans inkomst

under 1877 i sjelfva verket uppgår till 25,000 kronor.

Nästföljande år 1878 skulle han då, — med den tillämpning af föreslagna

stadgande, som jag befarar, — kunna blifva taxerad ej blott för sin

inkomst under 1878 utan äfven för det belopp 5000 kronor, hvarmed år

1877 hans verkliga inkomst öfversteg den beräknade. En slik beskattning

synes mig både obillig och staten mindre värdig, så länge man ej vill tillika

införa i Bevillningsstadgan en föreskrift, hvarigenom — för att fullfölja

samma exempel — bemälde näringsidkare, om det skulle tillförlitligen visa

sig att han år 1877 haft mindre inkomst än den då vid taxeringsförrättningarna

beräknade, ovilkorligen vore berättigad till en motsvarande minskning

och restitution i afseende å den honom för år 1877 påförda bevillning, äfven

om han ej hunnit göra sitt bokslut så tidigt att han, försedd med utdrag

deraf, kunnat inom laga tid hos Kongl. Kammarrätten söka rättelse. År

en bruks- eller handelsrörelse af större omfång, torde det i många fall —

med bästa! vilja — ej vara möjligt att få bokslutet för ett föregående år

färdigt så snart under det följande året, att man kan åberopa sig å nämnda

bokslut vid besvär hos Kammarrätten öfver för dryg beskattning vid det

nästförflutna årets taxeringsförrättningar.

Jag befarar ock att det af Bevillnings-Utskottet föreslagna stadgande

skall blifva en källa till många tvister. För öfrigt torde, under hittills

Bill. till Riksd. Prof. 1876. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

varande förhållanden, de fall, då staten, derigenom att personer undgått

taxering eller blifvit för lågt beskattade, gått miste om inkomster, kunna i en

ej ringa mån uppvägas af de fall, då genom en för hög beskattning, den

der icke blifvit ölverklagad, staten fått större inkomst än den rätteligen bort

hafva.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att hvad Bevillnings-Utskottet uti 4:de punkten af dess

ifrågavarande Betänkande hemstält, icke måtte vinna Riksdagens

bifall

Herrar Gassel och Bennich hafva begärt att få antecknadt, den förre

att han icke närvarit vid förevarande ärendes handläggning inom Utskottet,

samt den senare att han ej deltagit i behandlingen af frågorna om ändring

af § 9 i Bevillningsstadgan.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1876.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1876:88 Skrifvelse, angående allmänna bevillningen. s. 35 i texten