Sök i Ratio Lex

bevillnings- Utskottets Betänkande N:o !)

1876-05-01 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1876:9, bevillnings- Utskottets Betänkande N:o !)

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

bevillnings- Utskottets Betänkande N:o !).

N:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1876, kl. 1 e.

in.

Betänkande, angående Tullb Gnidning eu.

m i Be.vll*in,1gs‘Utskottet till pröfning förehaft ej mindre de till

Utskottet hänvisade motioner, Indika afse förändring i nu gällande tulltaxa

och dertill hörande underrättelser, än äfven ett af Kongl. Makt till

Utskottet öfverlemnadt, af Generaltullstyrelsen afgifvet underdånigt yttrande

och förslag i fråga om förändring af tullen å papper, får Utskottet, jemhkt

§ 40 kiksdags-ordmngen, härmed afgifva betänkande angående tullbevillningen.

&

7KT-n ÅT" tnåVA ,Kamtnar1enrhar Herr J- A- Sjö i afgifven motion

f . 41), jemte det lian vackt förslag om förhöjning af tillverkningsskatten

ii bränvin och andra spritvaror äfvensom angående vissa andra förän
ffu^u

!-,ireenre å, bränvinslagstiftningen, tillika, under förutsättning

åt bifall till förstberörda förslag, hemstält, att »tullen å det bränvin, som

ko in me att importeras, måtte höjas till 2 kronor 60 öre per kanna»- —

m n iTI 1 Vlda^e He,n'' Lar\ M(lmson inom samma Kammare i motion

i u 1 nDi ™ aber°Pande af motiveringen uti en af honom tillika

fN-o E97\ Vld s,s.tlldne riksdag i samma ämne afgifven motion

n,U v 7 ’ f°,resla^lt att> antln9fn tullen å de spritvaror, som i gällande

u taxa upptagas under rubriken »bränvin och sprit, som på fastager

iföras», måtte, för sa vidt icke gällande traktater deremot lägga hinder,

alkohol hal t -/Ti o° prf-tdl 1 kr°na 40 Öre per kanna af’ 50 procent

alkoholha.lt

försäljningsskatten antingen hvar för sig eller tillsammans höjdes, tullen

(id d ofvannamnda spritvaror måtte proportionsvis äfven höias

Bih. till Riksd. Brok 1876. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 jB cvillniuc/s-Utskott ds IBctänlcctudc JS.o *9.

Någon förändring i gällande beskattning & tillverkning och försäljning

af bränvin inom landet har emellertid icke vid innevarande,

riksdag blifvit vidtagen, hvadan de i omförmäla motioner under förut

sättning af ett motsatt förhållande och således vilkorligt vackta fois g

om förhöjning af tullafgiften å utländskt bränvin

l:o

torde få anses hafva förfallit.

Och enär Herr Lars Månsson till stöd för sitt yrkande att tullafgiften

å utländskt bränvin skulle, äfven med bibehållande af tillverkningsafgiften

oförändrad, förhöjas, endast åberopat de skal som i n

angående samma fråga vid sistlidne riksdag vackt motion anfördes, me i

samma skäl blifvit af dåvarande Bevillnings-Utskott i Betankandet N

med den fullständighet besvarade och vederlagde, att Ltskottet, so i

delar det förra Utskottets, af Riksdagens begge Kamrar godkänna memnö,

finner sig endast behöfva dertill hänvisa, får Ltskottet hemställa

2:o

att Herr Lars Månssons ifrågavarande förslag icke heller

nu måtte af Riksdagen bifallas.

Uti underdånig skrifvelse af den 18 sistone Januari, hvilken

Kongl. Maj:t låtit till Bevillnings-Utskottet öfverlemna, för den åtgärd,

hvartill densamma kunde af Utskottet finnas föranleda, Generaltull

stvrelsen anfört, att, sedan genom tulltaxan af den 18 September 18

tuben för tryckpapper blifvit nedsatt från 4 till 2 öre per skålpund,

samt planschpapper, som förut dragit eu tull af 8 öre per^pund

blifvit1 hän för dt till samma tullsats som tryckpapper, i en mängd fa

tvister rörande tullbehandlingen af papper uppstått mellan godsegare

och tullmyndigheterna, i det de förre yrkat, att det af dem intorka

papper skulle förtullas såsom tryck- eller planschpapper, bvar j

senare ansett varan hänförlig till rubriken »papper: andra slag», och bo

draga en tull af 8 öre per skålpund; att, då dessa tvister sedermera blifva

dragna under Generaltullstyrelsens pröfning StyreRen till ledning f

sitt omdöme rörande den omtvistade varans beskaffenhet delalåtit hora

sakkunnige personer, såsom boktryckare och pappershandlande, hvdkas

yttranden emellertid ofta varit sinsemellan stridiga, och dels inhemtat

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

utlåtande från Teknologiska institutet såsom varande den i tekniska frågor

sakkunniga myndighet, Styrelsen i dylika fall hade att rådfråga; att

institutet dervid upprepade gånger förklarat, att, då någon i sjelfva

varans beskaffenhet grundad skilnad emellan tryck- och planschpapper, å

ena, samt det till »papper: andra slag» hänförliga skrifpapperet, å andra

sidan, ofta icke förefunnes, utan varan kunde för båda ändamålen begagnas,

men tulltaxan åter bestämde helt olika tullsatser för papper

allt efter deras användning för det ena eller andra af ofvanberörda ändamål,

det icke vore möjligt att, innan användning af varan egt rum, bestämma

dess rätta art i tullbehandlingsafseende, helst de inkomna papperssorterna

ofta voro så starkt limmade, att institutet, på samma gång

det vitsordade deras användbarhet såsom skrifpapper, likväl, med hänsyn

till papperets appretur, ringa styrka och format, ansåg det vara ganska

antagligt, att de voro ämnade att begagnas såsom tryckpapper; att för

planschtryck begagnades, enligt hvad institutet hade sig bekant, så vidt

skilda slag af papper, många så närstående skrifpapper, att ett sådant

särskiljande, som tulltaxan förutsatte mellan planschpapper och skrifpapper,

mången gång vore alldeles omöjligt; att då dessa frågor sedermera förekommit

till Styrelsens afgörande, Styrelsen, med hänsyn till den betydliga

olikheten i tullsatser för de olika slagen papper, funnit sig nödsakad att

tillämpa den högre tullsatsen, så snart varans användbarhet såsom skrifpapper

varit af sakkunnig myndighet vitsordad; att Styrelsen ock i detta

afseende egt ett särskilt stöd i den uppfattning, som förut gjort sig

gällande rörande hvad med tryckpapper i tulltaxan borde förstås, enär

nemligen de äldre tulltaxorna före år 1866 begagnade uttrycken: tryckpapper,

olimmadt, och då tillägget olimmadt borttogs i taxan af den 24

Mars 1865, detta skedde, såsom komiterade för afgifvande af utlåtande

rörande handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike i sitt underdåniga

yttrande den 15 April 1864 uttryckligen förklarade, emedan detta tillägg

vore onödigt, då allt egentligt tryckpapper måste vara olimmadt; enligt

hvilken mening alltså den för tryckpapper stadgade lägre tullen icke

ansågs kunna ifrågakomma att tillämpas för något slag af limmadt papper;

att genom vidhållande af en dylik uppfattning onekligen undvekos de

svårigheter, som eljest uppkomme och nu visat sig hafva inträffat; att

då likväl, enligt hvad Styrelsen inhemtat, det papper, som numera från

utlandet infördes för boktryckeriernas behof, i allmänhet vore mer eller

mindre limmadt, gagnet af den lindrigare tullbeskattning, lagstiftningen

medgifvit för tryck- och planschpapper, väsentligen skulle förfelas, derest,

med fortsatt tillämpning af hittills följda åsigter, papperets egenskap att

vara limmadt eller olimmadt tillerkändes en afgörande betydelse i fråga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Vtskotlets Betänkande N:o 9.

om dess hänförlighet under den ena eller andra rubriken; att i särskilda

fall underdåniga besvär blifvit anförda öfver Styrelsens beslut och till

stöd för yrkandet, att papper af nu omtvistade beskaffenhet borde draga

den lägre tullen, åberopats enskilda sakkunniga personers intyg om varans

art; att i händelse likväl, såsom förut vore nämndt, någon i varans egen

beskaffenhet grundad olikhet mellan de med olika tull belagda pappersslagen

mången gång icke förefunnes, dylika intyg måste egentligen innefatta

ett uttalande om den sannolika användningen af det särskilda varupartiet;

och att om än åt dessa intyg, ehuru i allmänhet afgifna af personer,

hvilka icke kunde anses alldeles ob orörda af ett visst intresse för den

lindrigare tullsatsens tillämpning, kunde vid eu öfverordnad myndighets

varsammare pröfning af ärendet tillmätas vitsord i särskilda fall, det

icke torde vara rådligt att göra den underordnade tullmyndigheten vid

de dagligen förekommande förtullningarne af dessa varor helt och hållet

beroende af de intyg i omförmälda afseende, som kunde anskaffas; att

det icke heller kunde vara önskligt, att godsegaren för att komma i

åtnjutande af den lägre tullbeskattning, lagstiftningen medgifvit, ständigt

nödgades draga frågan under högre myndighets pröfning och underkasta

sig de besvär och den tidsutdrägt, som deraf vore eu följd; att enda

sättet att afhjelpa dessa svårigheter och att åt tulltaxan i denna del

gifva en uppställning, som möjliggjorde en likformig tillämpning deraf,

syntes vara att under en gemensam tullsats sammanföra de slag af papper,

som nu droge en tull af 2 och 8 öre per skålpund, och att syftemålet

med Styrelsens underdåniga framställning ock vore att till Kongl. Maj ds

nådiga bepröfvande öfverlemna, huruvida icke skäl kunde förefinnas att

på behofvet af en förändring af tulltaxan i detta afseende fästa Bevillningsutskottets

uppmärksamhet. Styrelsen förmälde vidare beträffande sättet

för den föreslagna förändringens genomförande eller med andra ord frågan

om den gemensamma tullsats, som kunde anses lämplig, att Styrelsen

icke ansåg sig böra för närvarande yttra sig derom i vidsträcktare mån,

än genom att framhålla, att, i händelse denna tullsats sattes högre än

2 öre, boktryckerierna skulle gå i mistning af den tullindring, som för

två år sedan på göda skäl blef dem förunnad, samt att, derest den för

tryck- och planschpapper nu bestämda tull verkligen skulle gälla alla

de papperssorter, hvilka för sådant ändamål nu användes, denna lägre

tull komme att dragas af åtskilliga papperssorter, hvilka vore minst sagdt

lika dyrbara som vissa af de 8 öres tull underkastade pappersslagen, en

omständighet, som äfven syntes i viss mån rättfärdiga bestämmandet af

eu lika tullsats för samtliga ifrågavarande pappersslag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

5

Då hvad General-tullstyrelsen sålunda anfört, synts Utskottet

förtjent af uppmärksamhet, har Utskottet, såvidt, ske kunnat, sökt åstadkomma

närmare utredning af de mångfaldiga omständigheter, Indika

måste tagas i betraktande vid bestämmande af tullsatser i allmänhet och

synnerligen i sådant fall, der frågan såsom här gäller en fabriksartikel

af stor användning och som tillika är föremål för omfattande inhemsk

tillverkning. Sålunda har Utskottet af tillkallade sakkunnige män inhemtat,

bland annat, att värdet å olika pappersslag efter dertill använda

beredningsämnen och åt tillverkningen egnad omsorg så väsentligen omvexla^

att t. ex. priset å tryckpapper uppgår från 25 ända till 55 öre;

å skrifpapper från 25 till 70 öre; å plansch-papper från 40 till SO öre

samt å postpapper från 45 till BO öre å 1 krona och någon gång ända till

2 kronor, allt pr skålp., o. s. v. De olika benämningar, efter hvilka tulltaxan

klassificerar och olika beskattar särskilda slag papper, utmärka således

icke sådana skiljaktigheter i varans beskaffenhet och värde, att

dessa skiljaktigheter kunna anses utgöra rättvis grund för den betydliga

olikhet i tullbeskattning som nu eger rum, ehvad man med beskattningen

endast afser att bereda statsinkomst eller tillika tager hänsyn till den

inhemska papperstillverkningens anspråk att i jemförlig mån med andra

inhemska förädlingsnäringar tillgodoses med skydd emot utländsk medtäflan.

För att bestå i en än mera utsträckt täflan vore, efter hvad vidare

blifvit upplyst, den svenska papperstillverkningen framför allt i behof

att få tillgodonjuta tullfrihet för vissa nu tullbeskattade beredningsämnen,

såsom klorkalk och stärkelse in. in., äfvensom för den vid pappersbruken

till icke obetydlig myckenhet erforderliga artikeln metallduk.

Huruvida åter en sådan tullfrihet, särdeles hvad stärkelse och metallduk

angår, må kunna och böra medgifvas, torde först efter sorgfällig

undersökning af den ståndpunkt, hvarpå tillverkningen af dessa

artiklar inom landet för närvarande befinner sig, kunna med nöjaktig

fullständighet besvaras.

Men äfven om allt detta och andra på frågan om utfinnande af

eu lämplig och lätt tillämplig gemensam tullsats å de nu olika tullbeskattade

pappersslagen, hvarom fråga blifvit väckt, skulle kunnat af Utskottet

någorlunda utredas, hafva likväl framstält sig andra spörsmål,

som med denna fråga ega sammanhang och rätteligen bort samtidigt

lösas, såsom om den af papperstullen beroende tullsatsen å olika slags

tillverkningar, i hvilka papper ingår såsom ett väsentligt beredningsämne,

exempelsvis å papp- och pappersarbeten, papperstapeter och bårder

in. fl., hvilket åter måste leda till än mera omfattande undersökningar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

Innan sådana kunnat af Utskottet utföras, har emellertid blifvit

kunnigt, att den med Frankrike afslutade handelstraktat, som berör en

mångfald af våra tullbeskattningsföremål och bland dem äfven artikeln

papper, är vorden från Frankrikes sida uppsagd; och da häraf tvifvelsutan

lärer följa, att vår nu gällande tulltaxa inom den närmaste tiden

kommer att underkastas en omfattande revision, har Utskottet, ehuru

fullkomligt inseende giltigheten af de skäl, som föranledt General-tullstyrelsens

här ofvan omförmälda framställning, likväl ansett öfvervägande

skäl vara för handen att icke ens i detta hänseende för närvarande föreslå

några partiela förändringar i tulltaxan; hvilket

3:o

Utskottet endast skolat hos Riksdagen anmäla.

Slutligen har Herr L. Norden^eif uti en inom Första Kammaren väckt

motion (N:o 19) föreslagit, att »den bevillning, som nu utgår under namn

af lastpenningar, måtte med innevarande år upphöra»; Och har motionären

till stöd för sitt förslag dels åberopat Kongl. Maj:ts nådiga proposition

till 1872 års Riksdag angående upphörande af ifrågavarande afgift

och då varande Bevillnings-Utskotts deröfver afgifna betänkande, dels

anfört, bland annat, att lastpenningarne, som under de senare åren skulle

uppgått till: år 1871 572,691 kr. 53 öre, år 1872 631,631 kr. 85 öre,

år 1873 638,160 kr. 74 öre och år 1874 669,258 kr. 88 öre, samt år

1875, i anseende till minskning af sjöfarten, sannolikt till ett lägre belopp,

vore en orättvis skatt, som betungade fraktrörelsen, hvilken man i andra

hänseenden, äfven genom betydliga direkta statsutgifter, sökte att underlätta,

samt att då derjemte förhöjning af fyr- och båk-afgifterna, hvilka

äfven drabbade sjöfarten, torde förestå, och statsverkets ställning syntes

medgifva någon skattelindring, det icke vore för tidigt att afskaffa ifrågavarande

skatt.

Uti åberopade nådiga proposition anfördes hufvudsakligen: att

bland beskattningstitlar, om hvilkas afskaffande fråga tid efter annan

varit väckt, men, i anseende till statsverkets behof af inkomster, dittills

ansetts böra för tillfället förfalla, de i tullmedlen ingående, på utrikes

sjöfarten hvilande så kallade lastpenningarne, om Indika stadgades i § 4

af tulltaxeunderrättelserna, intoge ett synnerligen framstående ruin, mindre

med hänsyn till den statsinkomst, som denna skattetitel inbringade,

än i betraktande af den med rigtiga beskattningsprinciper föga öfverensstämmande

grund, hvarpå afgiften hvilade, och det menliga inflytande

densamma måste utöfva ej blott omedelbart på den för Sverige så natur
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

jBevillning S-Utskottets Betänkande N:o 9. 7

liga sjöfartsnäringen, utan äfven medelbart, men derför icke mindre väsentligt,

på det pris, hvartill dels landets egna exportartiklar, såsom spannmål,

jern, trävaror med liera, kunde till utlandet afyttras, och dels nödiga

råämnen, redskap, fabrikat med mera från utlandet införskaffas samt derigenom

äfven på de näringar, som af dessa pris vore beroende; att nämnda

afgift utgjorde en beskattning icke på den behållna inkomst, skeppsredertrörelsen

lemnade, icke heller omedelbart på de varor, som med fartyget

fraktades, utan på sjelfva fartyget eller det transportmedel, som för varornas

in- eller utförsel begagnades, men att, då ingen skeppsredare torde

uppgöra ett fraktslut utan att ihågkomma denna afgift och tillägga densamma

till de omkostnader, Indika måste från den betingade frakten afgå,

innan någon vinst för honom dera uppstode, frakterna i följd aflastpenningarne

måste i allra flesta fall stegras med ett denna afgift motsvarande

belopp, hvilken stegring i vanliga fall drabbade de fraktade

varorna; ait lastpenningarnes afskaffande således måste göra varutransporterna

billigare och på de varor, som för försäljning sändes till utlandet,

utöfva alldeles samma verkan, som de åtgärder, hvilken till åstadkommande

af lättare och billigare varuförsel inom landet vidtoges, hade på

de varor, hvilka för denna varuförsel utgjorde föremål; att ehuru betydlig

statsinkomsten af lastpenningar^ kunde synas den hade under åren

186e — 1870 i medeltal utgjort 496,677 riksdaler 26 öre eller i rundt

tal 500,000 riksdaler för år — det dock borde ihågkomma^, att densamma

mer än uppvägdes af den förhöjning i den egentliga tullinkomsten, som

den stora utvecklingen af landets näringar och dess till följd deraf ökade

välstånd framkallat, hvadan den icke kunde anses oeftergifligen nödig,

och att, då härtill kotnme, att den i sig sjelf ej vore rättvis samt derjemte

ej blott betungade skeppsrederirörelsen, utan äfven, genom varutransporternas

fördyrande, verkade hämmande på många andra hufvudnäringar,

af hvilkas utveckling landets allmänna ekonomiska förkofran vore

beroende, tillräckliga skäl förefunnes för dess afskaffande, i följd hvaraf

Kongl. Maj:t föreslog upphörande af omförmälda afgift.

Dåvarande Bevillnings-Utskott yttrade uti sitt i anledning af berörda

nådiga proposition afgifna betänkande, bland annat, att den under

namn af lastpenningar utgående särskilda afgift af fartyg saknade hvarje

rättvis och billig grund, enär den utgjordes utan afseende å den behållna

inkomst fraktrörelsen lemnade, för hvilken inkomst de svenska fartygsrederierna

dessutom erlade allmän bevillning i likhet med hvad för all

annan inkomst af rörelse egde ruin; att erkännas måste det lastpenningarne

utgjorde en tunga på sjelfva omsättningen och äfven i

detta hänseende befunnes i uppenbar strid emot de grundsatser, åt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

hvilka hos oss, likasom inom hela den civiliserade verlden, obetingadt

inrymdes erkännande i bemödandena att med stora uppoffringar underlätta

och förbättra kommunikat.ions-anstalterna; att man väl kunde anmärka

och aritmetiskt uträkna att den ifrågavarande afgiftens belopp,

tillämpad på ett eller annat särskildt fraktslut, vore af den ringa betydelse

att någon nämnvärd lindring i fraktkostnaden genom afgiftens upphäfvande

icke kunde blifva att påräkna, och att vidare kunde till stöd för den

endast på häfd och statsbehof, men hvarken på rättvisa eller statsekonomisk

klokhet grundade afgiftens bibehållande invändas, att fraktkostnaderna

hufvudsakligen bestämdes af tillgång och efterfrågan på fartyg,

men att man likväl vid dylika beräkningar och invändningar gjorde si01''

skyldig till förbiseende icke blott af den obestridliga sanning, att afgifter,

lagda på allmänna rörelsen, i sista hand träffade konsumenter eller producenter

med vida högre belopp, än hvartill afgifterna i och för sig

uppginge, utan ock af deri icke mindre obestridliga sanningen, att hvarje

hinder, som lagstiftningen under form af afgifter eller annorledes uppstälde

emot utvecklingen af någon rörelse, i sin mån motverkade och minskade

den tillgång, hvaraf, jemte efterfrågan, all prisbestämning ytterst berodde;

att i den täflan om fraktfartyg, som emellan alla länder egde rum, ovedersägligen

de länder, som erbjöde fraktsökande fartyg största beqvämlighet

och trygghet jemte lindrigaste skeppsafgifter, måste tillvinna sig företräde

i rikligare tillgång på fartyg och deraf följande nedsättning af

fraktprisen; att detta mål för hvarje land vore eftersträfvansvärdt och

för Sverige med dess synnerligen skrymmande och i förhållande dertill

mindre värderika exportvaror af än mera framstående betydelse; och

hemstälde Utskottet på grund häraf, att Kongl. Maj:ts proposition om

lastpenningarnes upphörande måtte af Riksdagen bifallas.

Hvad Utskottet sålunda hemstält blef likväl —• efter förutgången

diskussion, derunder emot förslaget hufvudsakligen framhölls, att ifrågavarande

afgift icke kunde anses vara för skeppsrederirörelsen betungande

och att Statsverket, om än för tillfället dock icke för all framtid, syntes

kunna undvara denna afgift, som en gång borttagen icke sedermera åter

skulle kunna införas — af Riksdagens båda Kamrar afslaget.

Ehuru Utskottet lika med 1872 års Bevillnings-Utskott anser ifrågavarande

på sjelfva transportmedlet lagda afgift sakna rättvis och billig

grund, finner sig likväl Utskottet med afseende å den mening, som vid

frågans pröfning hos Riksdagen vid nyssberörda riksmöte gjorde sig

gällande, icke nu kunna ifrågasätta att den af Kongl. Maj:t i propositionen

till nuvarande Riksdag om statsverkets tillstånd och behof af

ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillning s- Pisk ottcts Betänkande N:o 9.

9

ifrågavarande skattetitel påräknade inkomst skulle af Riksdagen, på enskild

motionärs framställning, eftergifvas; hvadan Utskottet antager,

4:o

att Herr L. Nordenfelts motion om lastpenningarnes

upphörande för närvarande icke till någon Riksdagens

åtgärd föranleder.

Stockholm den 1 Maj 1876.

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

Bih. till Riksd. Prat. 1876. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1876:77 Skrifvelse, angående tullbevillningen. a1 i texten