Första Kammarens Tillfälliga UtsJcoits (N:o 2) Utlåtande N:o i
1876-03-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1876:5, Första Kammarens Tillfälliga UtsJcoits (N:o 2) Utlåtande N:o i
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcoits (N:o 2) Utlåtande N:o i.
1
N:o 5.
Auk. till Riksd. Kansli den 27 Mars 1876, kl. 2 e. in.
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,
i anledning af Herr O. K L. Dahms motion, N;o 20,
angående fridlysning af småfågel.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion har Herr 0. E. L. Dahm,
under erinran derom, att den förödelse, som småfoglarne i vårt land äro underkastade,
både är inhuman och i allmänhet utan ändamål samt hotar att i så
betänklig grad minska deras antal, att de återstående ej för framtiden blifva
tillräckligt! att tillbörligen inskränka de härjningar, som skadliga insekter anställa
å de för tillfredsställande af menniskans behof så nödvändiga växterna,
föreslagit, att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
utfärdande af en “fredlysning för småfoglarne, hvarigenom icke endast de full“vuxna
djuren utan äfven deras nästen, ägg och ungar ställas under skydd af
“lag, så att hädanefter endast rofdjur må vara föremål för ständig förföljelse11.
Det torde vara obestridligt, att menuiskan ej förnuftsenligt bör utsträcka
sitt herravälde öfver djuren längre än till att använda dem till sitt
gagn och mot dem betrygga sig och sin egendom, men ej till att onödigtvis
döda, plåga och misshandla dem. Förseelser mot denna grundsats, äfven om
de ej verka störande på samhällsordningen, utbilda likväl en råhet i menniskolynnet,
som ej för sammanlefnaden kan vara gagnelig, och böra derför kunna
vara föremål för ingripande af lagstiftningen, emedan dennas ändamål måste
vara icke endast att uppehålla rättstillståndet utan äfven att inverka uppfostrande
och förädlande på folklynnet I detta syfte har ock lagen mot djurplågeri
blifvit stiftad.
Bih. till Riksd. Frot. 1876. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. i Raft.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.
Under denna lag eller under den fridlysning öfver “nyttigt vildt11, sons
Kong! Jagtstadgan innehåller, torde ej enligt vanlig uppfattning dödandet af
småfoglar eller plundring af deras nästen hemfalla. Vill man derför skydda
småfoglarne, så torde en särskild fridlysning öfver dem vara nödig.
Men denna fridlysning synes Utskottet icke endast från humanitetesynpunkt
vara påkallad. Redan för mera än hundra år sedan antydde vår
store naturforskare Linné småfoglarnes nytta särskild! för menniska» derigenom,
att de inskränkte insekternas skadliga härjningar på växterna. Senare
naturforskare, Nilsson, Sundevall, Malm, Holmgren m. fl. hafva genom noggranna
iakttagelser ytterligare bekräftat Linnés åsigt och bragt, till full klarhet,
att de många ensamt insektätande småfoglarne äro endast nyttiga, och att de,
som förtära både frön och insekter, och bland dessa sjelfva de så förtalade
gr&sparfvarne, väl under vissa korta tider göra någon skada på säden och
några trädgårdsalster, men att den nytta de göra genom förtärande af skadliga
insekter och dessas ägg samt ogräsfrön i stor mängd under eu mycket längre
tid af året vida öfverväger den af dem förorsakade skadan, hvilken ock genom
många bekanta medel kan, om icke alldeles förekomma?, likväl förvandlas till
en obetydlighet. Utländska naturforskare hafva gjort liknande iakttagelser
och derigenom kommit till samma resultat.
För att belysa de insektätande småfoglarnes förmåga att utrota insekter,
må det tillåtas Utskottet att anföra några få exempel, till en del omtalade
år 1872 i engelska parlamentet. Fm kungsfågel, som hos oss vistas hela
året, kan dagligen förtära mera än sin egen vigt, som svarar mot bortåt 10,(XX)
insektägg, bladlöss och larver. Ett par mesar och deras ungar kunna årligen
förtära omkring 20 millioner ägg af “nunnan", en för barrskogen mycket förderflig
insekt. Eu sparf matar sina ungar med insekter omkring 36 gånger,
eu fink 35 och en rödstjert 23 gånger i timmen o. s. v. Dödandet af en sådan
fogel verkar detsamma som om man öfver skogen och fälten utsådde en mot
hans föda svarande vigt af insekter och insektägg — och hvem skulle val
vilja göra en sådan sådd, äfven om det vore möjligt?
Att småfoglarne äro nyttiga torde således icke kunna bestridas. Men
äro de så förföljda, att skydd af lag är för dem behöfligt?
Mycket erfarne svenske naturforskare förmäla i ett offieielt yttrande,
att, ehuru jagt på småfoglar till förbrukning såsom födoämne för menige man
aldrig bedrifvits i större skala i Sverige, likväl “betydliga qvantiteter småfoglar
införas och utbjudas på torgen i de större städerna, isynnerhet i Stockholm,
under namn af kramsfogel, hvarigenom händt, att t. ex. lärkorna, hvilka liksom
de flesta andra småfoglar äro lätta att skjuta, och som för några år sedan
voro ganska talrika i Stockholms omgifningar, blifvit der nästan utrotade, och
att flera andra genom skadliga insekters förstöring nyttiga småfoglar blifvit
''Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 5. 3
högst betydligt förminskade t. ex. hackspettar, gulsparfvar in fl.“ Naturligtvis
kommer denna jagt att sprida sig i vida kretsar öfver vårt land, när
tillgången på småfogel i städernas närmare omgifningar upphör, så länge krams
fogel för de rikas bord får fritt utbjudas på torgen, dit transporten numera
är både billig och snabb på jernvägarne.
Förödelsen genom jagt af småfoglar torde dock ej vara den förderfligaste.
Vida skadligare är den oseden, som vidlåder ett stort antal både unga
och gamla, att utan förnuftigt ändamål förstöra foglarnes nästen och bortplocka
deras ägg. Äggplundringen för eget nöje och till afsalu åt samlare
går särdeles hänsynslöst fram, någon gång till och med gifvande sig sken af
vetenskapligt intresse. Detta oskick torde ej öfverallt minskas genom undervisningen
i naturalhistoria vid skolorna, isynnerhet som exempel ej saknas på
skolor, der lärjungarne uppmanats att bilda äggsamlingar. I sådana trakter
torde få fogelbon få vara i fred.
På vissa ställen i vårt land funuos för icke så länge sedan växter
som vetenskap sm lianen kallade rara. De Sago ett visst värde för samlare
och man tryckte kataloger öfver dem med utsatt pris. De blefvo eu handelsvara
— och man söker dem nu förgäfves på flera af de länge kända växtställena.
Derigenom har väl ingen synnerlig ekonomisk skada skett, men om
äggplundringen så samma sätt utrotar eller åtminstone, som den bestämdt gör, minskar
de nyttiga småfoglarnes antal, så lida fälten och skogarne deraf skada.
Till småfoglarnes utödande har äfven bidragit den fångst af dessa djur,
som länge i vidsträckt omfång bedrifvits i Italien och Grekland under kortare
tider höst och vår, då de foglar, som häcka i norden, i stora skaror flytta
öfver dessa länder till sydligare trakter. Denna fångst är likväl numera inskränkt
genom lagstiftningen i Italien. Fn måhända ännu mera omfattande
förödelse har förorsakats genom landets stigande odling. Genom skogarnos
uthuggning förödas de arter, som tillhöra skogen och busksnåren, och genom
skogens rationelare behandling, hvarvid de skadade och ihåliga träden borttagas,
förödas de fogelarter, hvilka hos oss äro ganska många, som lägga ägg
i trädhål och der under hela året tillbringa nätterna. Ju mera odlingen utbreder
sig, ju större blifva naturligtvis dess för småfoglarne menliga verkningar.
Dessa hafva redan tydligt gifvit sig tillkänna hos oss, och i Tyskland
hafva antydda fogelarter under en lång tid af detta århundrade redan varit]
ganska fåtaliga eller till och med sällsynta. Då samma orsaker vanligen förorsaka
samma verkningar, torde det, då genom en tätare blifven befolkning
förföljelsen af småfoglarne med hvarje år blir verksammare, ej dröja länge
tills äfven vi få erfara, att menniskau icke ostraffadt lättsinnigt griper rubbande
in i naturens ordning, och klaga icke endast deröfver, att fogelsången
tystnat i våra skogsdungar, utan äfven deröfver, att skadliga insekter, ostörda
4
Första Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.
af sina naturliga fiender, få anställa sina härjningar, hvilka blifva för oss i
samma män skadligare, ju större våra odlade fält blifva och ju rikare de grödor,
som genom ett förbättradt jordbruk derå framkallas.
Då orsakerna till småfoglarnes för oss skadliga förminskning således
äro flera, och då åtskilliga af dem äro af oss oberoende, synes det Utskottet
vara så mycket mera nödigt att vidtaga någon åtgärd mot de orsaker, som för
lagstiftningen äro åtkomliga, d. v. s. jagt å och fångst af dessa djur samt
plundring af deras nästen, och att ej dröja med fridlysning tills vi hafva föga
eller intet qvar att skydda. Allmänna meningen hos de tänkande bland vårt
folk tyckes ock hafva omfattat denna åsigt. Deraf hafva framkallats föreningar
till skydd såväl för djur i allmänhet som för småfoglar isynnerhet. Ansedde
vetenskapsmän hafva förklarat, att det vore nyttigt, om enskilda jordcgare fredade
foglarnc på sina cgor, och att konimunalstyrelserua, landsting såväl som
stadsfullmäktige och andra auktoriteter vidtoge åtgärder till deras skydd, men
ingen har kunnat säga, hvilka dessa åtgärder skulle vara, så länge fångst af
och handel med småfågel icke vore förbjuden.
I de flesta af Europas öfriga civiliserade stater har denna fråga redan
varit föremål för allvarlig uppmärksamhet och man synes ingenstädes kunnat
uppfinna annat, i stort verksamt medel till småfoglarnes skydd än fridlysning
genom lag. Utskottet har väl icke kunnat erhålla fullständiga underrättelser
om frågans behandling och dess nuvarande ställning öfverallt utrikes, men
anser sig dock böra anföra hvad Utskottet hufvudsakligen af officiela handlingar
derom inhemtat.
I Danmark är i jagtlagen af den 1 April 1871 all fångst af “mindre
Fugle, navulig Sangfugle“ förbjuden äfvensom borttagande och insamlande af
“alle slagg vilde Fugles 2Eg og Yngel“ vid böter från 1—10 R:dr.
I Preussen voro redan för flera år sedan enligt Preuss. allgem. Landrecht“
Th. II, Til. 16, § 53 alla “sträckfoglar“ (hvarmed menas, bland andra,
“Kramsfoglar“, hvilket en under texten lemnad förklaring upplyser) fridlysta
från 1 Maj till 24 Juni. I detta lands Andra Kammare (Haus der Abgeordneten)
beslöts d. 3 Februari 1870 “att hos den Kongl. regeringen anhålla, att
den skulle för Landtdagcu framlägga ett lagförslag om skydd för alla nyttiga
foglar eller föranstalta, att dit ledande bestämningar måtte intagas i Nordtyska
Förbundets nya strafflag “ Under öfverlägguingen härom förordade ombudet,
Grefve v. Frankenberg, “skydd för dessa landtman neris och skogsegarens
nyttiga vänner“ och tilläde: “I Österrike har man redan för någon tid sedan
stiftat en lag, som tager dessa djur i skydd, och verkar särdeles välsignelserikt.
“ Då han derefter yrkade, att regeringen skulle yttra sitt gillande öfver
förslaget, förklarade landtbruksministern v. Stdchau, att regeringen vore allvarligt
sysselsatt med denna angelägenhet, hade inledt underhandlingar derom
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 5.
med främmande regeringar och hoppades alt snart kunna antingen framlägga
förslag för Landtdagen eller göra saken till föremål för en på ett ännu större
område verksam förbundslagstiftning. Att detta skett, är icke Utskottet bekant;
men genom förordning af preussiska regeringen i Schleswig den 24 Mars
1871 förbjöds att “skjuta, fånga och döda" 87 särskilt uppräknade arter af
påfogel (bland dem ormvråken och ugglan) samt att hålla dem till salu och
plundra deras nästen; och den 29 Mars 1872 fridlystes 34 småfogelarter (bland
dem sparfven, ugglan och ormvråken) i Berlins och Charlottenburgs polisdistrikt
med stadgadt vite af 1—10 Thaler eller motsvarande fängelse, “emedan", som
det heter, “antalet af dessa för land- och skogskulturen så vigtiga djur
notoriskt ständigt förminskas."
I Wiirtemberg äro småfoglarne fridlyste sedan 1837, och, enligt uppgift i ett
naturvetenskapligt arbete af Russ (Hannover 1873) lärer på begäran af“Preuss.
Ländes Ökonomi Kollegium" fångst och försäljning af inhemska sångfoglar vara
förbjuden i en stor del af Tyskland.
I Holland av fridlysning öfver foglarne utfärdad, deri fångandet af en
näktergal är belagd med ända till 100 guldens (148 ters) böter.
I England var skydd för småfoglarne föremål för öfverläggning i parlamentet
den 12 Juni 1872. Då parlamentsledamoten Auberan Herbert lifligt
yrkade på skydd för de skaror, som värna oss mot insekthärarne och fylla
våra lundar med sång, samt, jemförde sparfskyttars odåd med sådana landsmäns,
som nedsköte egna soldater, då eu fiendtlig här inbröte i landet, emottogs
hans yttrande med högljudt och enhälligt bifall af huset, af tories, whigs
och radikaler, och pressen förklarade, att hela England i den saken stode på
talarens sida.
Sedan den internatio Hela kongressen af landtbrukare och forstmän vid
verldsntställningen i Wien 1873 besluta att hos K. K. Österrikiska regeringen
anhålla, att den genom internationela fördrag med alla europeiska
stater ville betrygga skyddet för alla foglar, som äro nyttiga för jordbruket,
afslöts mellan Österrike—Ungern och Italien den 29 November 1875
eu konvention, i afskrift befintlig bland Utskottets handlingar, hvari de
respektive regeringarne förbinda sig att genom lagstiftning vidtaga tjenliga
åtgärder för att skydda för åkerbruket nyttiga foglar och förbjuda att på
hvad sätt som helst “fånga småfogel, förstöra deras nästen, borttaga deras
ägg och drifva handel med sådana foglar, deras ägg och nästen", samt att
försöka förmå andra stater att biträda samma öfverenskommelse. — På Italiens
inbjudning till Schweitz, Frankrike och Spanien att ingå ett sådant fördrag
har endast Spanien gifvit ett afböjande svar med förklaring, att åtgärders vidtagande
härvid måste öfverlemnas åt de särskilda provinsernas verksamhet.
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.
Från Amerika känner man, att i staten Massachusetts plundringen af
ett fogelbo är belagdt med 25 dollars böter.
Den sak, som så varmt blifvit omfattad af så många bland Europas
högt kultiverade små och stora nationer, torde icke förtjena att anses liten
och ovärdig att blifva föremål äfven för svensk lagstiftning. Eu svensk fridlysning
skulle också i icke ringa mån understödja de sydligare boende folkens
omtänksamma och humana åtgärder, alldenstund vårt land är stort och de
många flyttande småfoglarne häcka i norden.
I flera af ofvan nämnda länder, der fridlysningar blifvit utfärdade, var
längst af och handel med sång- och kramsfogel ett icke obetydligt näringsfång.
Hos oss är handeln med fångade sångfoglar ett i de flesta landsdelar obegaguadtyrke,
och kramsfogeljagten torde för vårt folks förplägning vara minst sagdt obehöflig.
Eu fridlysning öfver småfoglarne i Sverige berör således icke något
intresse på något omildt sätt, utan hufvudsakligen endast söndagsjagten och
det råa begäret att förstöra utan aktniugsvärdt ändamål.
Handhafvande!; af eu sådan fridlysning torde ej blifva i någon betydlig
man vanskligare, än handhafvandet af den fridlysning öfver åtskilligt annat
“nyttigt vildt44 som nu gällande jagtstadga innehåller. Af redan bildade och
möjligen blifvande föreningar till djurens skydd torde man i detta afseende
kunna vänta en kraftig hjelp på samma gång som man genom lagen gifver
deras verksamhet mera styrka och befogenhet.
Under behandlingen af frågan inom Utskottet har anmärkts såsom betänkligt,
att man genom stiftaudet af en skyddslag för småfoglarne skulle bilda
eu ny klass af brott och förbrytare; men då detta är något, som är oskiljaktigt
från stadgandet af hvarje ny och utvidgandet af hvarje gammal laga
inskränkning af samhällsmedlems för det allmänna menliga verksamhet, och
förkastligt endast i det fall, att lagstiftningen onödigtvis förbjuder sådana
handlingar, hvilka, om förbudet ej funnes, vore obestridligt oskyldiga och tilllätliga;
och dä det icke kan anses oskyldigt och tillåtligt att onödigtvis föröda
nyttiga djur, och då brottet finnes till såsom sådant redan före förbudet, och
då dertill kommer, att förbudet icke är onödigt, så kan Utskottet icke finna,
att den gjorda anmärkningen är rörande ifrågavarande fridlysniugsförslag
tillämplig.
Utskottet anser derföre, att en fridlysning öfver småfoglarne bör utfärdas
och att detta lämpligast kan ske genom några korta tillägg till jagtstadgan.
Då korp, kråka och skata, hvilka i nu gällande stadga icke äro nämnda
bland rofdjuren och således möjligen kunde räknas bland småfoglarne, torde,
isynnerhet genom plundring af de nyttiga foglarnes nästen vara mera skadliga
än nyttiga, anser Utskottet dem böra uppföras bland skadliga rofdjur.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 7
På grund af ofvan anförda skal hemställer Utskottet att motionen må
på det sätt bifallas,
att Riksdagen besluter att i underdånig skrifvelse hos Kong!.
Maj:t anhålla, att till Kongl. Jagtstadgan af den 21 Oktober
1864 måtte göras följande tillägg:
a) till § 11: “Till skadliga rofdjur räknas björn ---
falk", korp, kråka och skata.
b) till § 12.
Mom. 1. Att fånga eller döda små fog lar, hvartill ugglan
och ormvråken räknas, vare under alla årstider förbjudet.
Mom. 2. Jagt efter nedan nämnda djur m. m,:
Mom. 8. Vetenskapsman må af Konungens Befallningshafvande
kunna erhålla tillåtelse att alla årstider anställa
jagt för vetenskapliga ändamål på i mom. 1 fridlyst vildt:
samt c) till § 14: “I hägnad jagtpark eller djurgård
må den, som jagträtt der eger, alla tider af året ail slags
jagt idka utom a de i § 12, mom. 1 fridlyste foglar,
Stockholm den 21 Mars 1876.
På Utskottets vägnar:
O. E. L. Dahm.
Reserv atio n :
af Ilerr Storckenfeldt: “1 motiverna till motionen, hvilka af Utskottet
vunnit erkännande, finner man sagdt: “Barnen som hufvudsakligen öfva förstoreJsen
etc., samt något längre fram: “detta är en frihet (frihet från straff
för smafoglars ofredande) som illa egnar sig för ett högt bildadt samhälle och
står illa tillsammans med den humanitet, som stält det plågade djuret under
lagens skydd".
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.
Just den omständighet att det i allra flesta fall är barnen, för hvilka
dessa lagstadganden skulle tillkomma, barn, som för öfverträdelse - af dem,
skulle ställas inför rätta, dömas och straffas; öfverträdelser ofta bestående uti
att barnet, obekant med lagparagraferna, för sin lilla naturaliesamling eftersöker
småfoglars ägg eller fångar eu sångfogel för sin bur, väpnar mig mot
motionen och utskottsbetänkandet.
Äfven jag skyddar gerna de nyttiga småfoglarne, men i första hand de
små menniskobarnen; jag ber att för dessa mina små klienter få påräkna
denna humanitet, som, med fullkomligt förbiseende af dem, skulle tillgodokomma
fogelungarne.
Ett barn, tilltaladt vid domstol, dömdt och straffadt, är i hög grad
förderfvadt; det skall hela sitt lif igenom känna tyngden deraf och månget
derigenom fostras till brottsling, och allt detta onda skulle framkallas af humanitet.
Motionärens syfte synes mycket lämpligare vinnas derigenom att chefen
för vårt undervisningsväsende anbefaller lärare och lärarinnor i skolorna för
barn att göra desse begriplig den nytta småfoglarne göra i naturens hushållning,
och jemväl uppmärksamma dem på den humanistiska sidan af saken,
hvilket jag tillåter mig uttrycka som ett önskningsmål och anhåller hos Herr
Talmannen om proposition på afslag af betänkandet."
Stockholm, Bergström & Lindroth, 1876.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.