Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

1876-02-26 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1876:15, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15.

1

T*C:o IS.

Ånk. till Riksd. Kansli den 26 Febr. 1876, kl. 2 e m.

Utlåtande, i anledning af vädd fördag om förbud för ledamot af

it tider rät t *att inför samma rätt föra andras talan.

Under förmälan, att det genom Kongl. brefvet den 1 Februari 1758

stadgade förbud för dem, som följa häradshöfdingarne på ting, att vid

samma ting uppträda såsom fullmäktige, hufvudsakligen åsyftade att, såvidt

möjligt vore, undanrödja hvarje misstanke på möjligheten, att domarens

omdöme skulle i följd af enskilda öfverläggningar emellan honom

och hans biträden missrigtas, har Herr P. G. Sandberg uti en inom

Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad motion (N:o 114)

föreslagit, att då ur sådan synpunkt borde med än större skäl förebyggas,

hvad numera ganska ofta förekomme, att ledamöter i rätten förde

talan för parter i mål, hvilka skulle af ombudets egna kamrater afgöras,

»Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, hvarigenom ledamöter

i underrätt förbjudas, att inför samma rätt föra andras talan.»

I anledning af denna framställning, som afser det gängse bruket,

att vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol,

tillstädjes att vara fullmäktig, får Utskottet, å ena sidan, erinra, att då

nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen deraf

deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något inflytande

i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skiljaktig,

någon fara derför, att nämndemän skulle på utgången af sine hufvudmäns

talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke torde i någon

afsevärd män förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt derBih.

till Rilcsil. Prof. 1876. 7 Sand. S Käft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15,

dermed afses att undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas

någon synnerlig vigt.

Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska stora

olägenheter. Sålunda, hvad först angår ansökningsärenden, komme ett

stadgande, hvarigenom nämnden förmenades att om dylika ärenden för

andras räkning besörja, att för rättssökande medföra den betydliga kostnad

och besvär, som vore eu följd deraf, att de i dessa rättsärenden

nödsakades att i de flesta fall antingen vid domstol iakttaga personlig

inställelse eller ock anlita ombud, som finge göra särskild resa till tingsstaden;

och, beträffande derefter egentliga rättstvister, synes desto mindre

lämpligt att förhindra nämndemäns anlitande till biträde i dylika tvister,

som de med hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling,

som nämnden genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i

viss mån förvärfva, torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest

det ifrågasatta förbudet blefve i lag stadgadt, menige man vid bristande

förmåga till rättegångars utförande skulle, åtminstone intill dess ett

advokatstånd blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af

sådane, ofta nog mindre rättrådige personer, som gjort utöfvandet af

advokatyrket på landet till sitt hufvudsakliga näringsfång och af egen

vinning ofta förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade

rättegångar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig Utskottet böra

vördsamt tillstyrka,

att den föreliggande motionen måtte lemnas utan afseende.

Stockholm den 26 Februari 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.