Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om antagande af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afvalkning af ungskog inom Norrbottens län att gälla jemväl för Vesterbottens län, med undantag a) lappmarkerna.

1876-03-23 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1876:27, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om antagande af förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afvalkning af ungskog inom Norrbottens län att gälla jemväl för Vesterbottens län, med undantag a) lappmarkerna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

1

Ko 27.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Mars 1876, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om antagande af förordningen

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afvalkning af ungskog inom Norrbottens län att

gälla jemväl för Vesterbottens län, med undantag a)

lappmarkerna.

I förenämnda ämne äro motioner väckta, i Första Kammaren af

Herr Adelsköld (motionen N:o 21) och i Andra Kammaren af Herr Gustaf

Hceggström, med hvilken Herrar P. A. Hellgrén och C. E. Hjelm instämt

(motionen N:o 47); och hafva motionärerne hemstält, att Riksdagen

ville för sin del besluta, »att Norrbottenslagen af den 29 September 1874

må vinna tillämpning äfven inom Vesterbottens län med undantag af

lappmarkerna, och att Riksdagen, vid anmälan af detta sitt beslut, ville

i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t

utfärda nådig förordning derom, att samma lag för Vesterbottens län,

med undantag af lappmarkerna, må träda i gällande kraft från och med

den 1 Oktober innevarande år».

I fråga om statens befogenhet att ingripa i den enskildes eganderätt,

kan, å ena sidan, framhållas, att då ett af de förnämsta vilkoren för ett

ordnadt rättstillstånd är, att den enskilde i denna sin rätt njuter trygghet,

staten, utan hvars skydd en sådan trygghet icke är möjlig, bör, så

vidt sig göra låter, dertill medverka; men torde å andra sidan böra

erinras, att, om det sätt, hvarpå den enskildes frihet att förfoga öfver

sin egendom utöfvas, befinnes vådligt för samhällets bestånd eller allmänt

väl, staten måste hafva både rätt och pligt att förekomma denna

frihets missbrukande och ur sådan synpunkt bestämma dess utöfvande

så, att den ej hotar samhällets tillvaro eller förnärmar andras rätt.

Bih. till Riksd. Prot. 1870. 7 Sami 13 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Då, äfven i de af naturen mest gynnade länder, skogsprodukter

äro oumbärliga för tillfredsställande af de fysiska behofven, och i länder

med hardt klimat eu tillräcklig mängd af denna vara till bränsle och

byggnadsämne utgör nästan första vilkoret för sådana länders beboelighet;

då de på sakkunskap grundade omdömen, som af utmärkte vetenskapsmän

afgifvits, om det fördelaktiga inflytande, skogarne utöfva i fråga om

reglerandet af nederbörden och vattentillgången samt öfver hufvud i fråga

om motverkande af temperaturens ytterligheter, synas allt för ofta hafva

vunnit bekräftelse af erfarenheten, för att någon ovisshet derom ännu

skulle kunna ega rum; och då följaktligen skogsförödelsen, i synnerhet

i länder med nordligt läge, innebär en stor våda och kan medföra de

största, måhända ohjelpligt olyckor, anser Utskottet, med tillämpning

af ofvanberörda grundsats på skogshushållningen, det vara utom allt

tvifvel, att densamma, mindre än någon annan näring, kan af staten,

såsom vårdare af allas väl och målsman för efterkommande generationer,

öfverlemnas åt den enskildes oinskränkta godtycke, utan att fast hellre

staten egen befogenhet att, så vidt sådant finnes till afvärjande af vådorna

utaf eu allmännare skogsbrist erforderligt, besluta sådana inskränkningar

i de enskildes dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom dess framtida

bestånd kan betryggas.

Behofvet att ordna skogshushållningen på sådant sätt, har i främmande

europeiska länder, hvilka, i förhållande till deras jemförelsevis

tätare befolkning, i allmänhet haft mindre riklig tillgång på skog, gjort

sig tidigare känbart, än i Sverige. Likasom i följd häraf tidpunkten

för en förnuftsenlig skogslagstiftnings införande i de länder, som nu

deraf äro i åtnjutande, varit olika, visa sig ock de medel, hvaraf staten

för vinnande af det åsyftade ändamålet begagnat sig, hafva varierat efter

omständigheterna, hvilka åter berott dels af de särskilda förhållanden,

som närmast påkallat skogshushållningens reglerande, dels ock derpå,

huru man mer eller mindre fullständigt lyckats öfvervinna det väsentliga

hinder för eu rationel skogslagstiftning, som ofta förefunnits uti den

enskilda eganderättens obenägenhet att underkasta sig inskränkningar,

huru angelägna för det allmännas väl de än må hafva varit. Merendels

har dock den lagstiftningsmakt, staten utöfvat i fråga om den enskilda

skogshushållningen, “yttrat sig dels i förbud mot öfverdrifven afverkning

och dels i föreskrifter om återuppdragande af skog, der den funnes

förödd.

Ehuru den förenämnda betydelse, skogarne för ett land ega, såsom

vilkor för dess beboelighet och odling samt dess invånares välbefin
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

3

ilande, är. på sätt ofvan blifvit antydt, företrädesvis af vigt för länder

med Sveriges nordliga läge; och ehuru, med afseende på den sekellånga

tid, skogen i sådana länder behöfver för återväxt, företagsamheten i

Sverige med större enskild vinst rigtat sig på de befintliga skogarnes

förvandling till annat kapital, än på den skenbart ofruktsamma omsorgen

om deras bibehållande eller om frambringande af ny skog, har dock i

följd af den rikedom på skogsalster, som vårt land fordom egt och ännu

i viss mån eger, behofvet för staten att ingripa i den enskildes rätt att

förfoga öfver sina skogar först på senare tider trädt i dagen. I följd

häraf har ock lagstiftningen hos oss senare, än i många andra länder,

funnit sig böra mellankomma för skogens skyddande. De flera åtgärder

i sådan syftning, som på senare tider inom vårt land vidtagits, torde

emellertid innefatta tillräckligt bevis derom, att grundsatsen om statens

befogenhet att besluta om inskränkning i den enskildes dispositionsrätt öfver

sina skogar äfven hos oss vunnit det erkännande, att rigtigheten af denna

grundsats ej numera torde kunna ifrågasättas.

I fråga härom yttrade Rikets Ständer vid 1853—54 årens riksdag i

underdånig skrifvelse den 5 December 1854, bland annat, att, med fästadt

afseende på de allt mer bekymrande resultat, som af skogshushållningen

i riket lemnades, Rikets Ständer ansågo lagstiftningens mellankomst

vara af behofvet högt påkallad, för att afvärja vådorna af den vanvård,

hvaraf skogarne lidit, och af den ringa omsorg, som, oafsedt den stora

afverkningen, egnades åt deras återväxt, samt att statens befogenhet att

meddela sådana inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt öfver

skogen, hvarigenom dess bestånd iakttoges, ock obetingadt egde sin grund

i detta naturalsters oumbärlighet. I anledning häraf förordnade Kongl.

Maj:t år 1855 en komité, hvilken erhöll nådigt uppdrag att afgifva

underdånigt utlåtande och förslag rörande de åtgärder, som från lagstiftande

och verkställande magtens sida kunde vara att vidtaga i ändamål

att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbrist och menliga

klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att i

allmänhet befordra eu förbättrad skogshushållning.

Under antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar i hög

grad misshushållades, samt att skogsbrist, som redan i åtskilliga delar

af landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet

för hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp,

inträda, så framt skogarne ej blefve bättre vårdade än ditintills, föreslog

skogskomitén uti den 28 Juni 1856 afgifvet underdånigt betänkande

bland annat, att, om skogen å till skogsbörd egnad mark, utan ändamål

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

af odling, sköflades och föröddes, så att hvarken fröträd, ungskog eller

växande plantor funnos qvar å marken till den mängd och beskaffenhet,

som sakkunnige män pröfvade erfordras för fullgod återväxt, Konungens

Befallningshafvande, efter undersökning, skulle ega att vid vite tills vidare

förbjuda skogens anlitande till annat än husbehof, äfvensom att, der förbudet

icke hörsammades, ställa skogen för viss kortare tid, på egarens

bekostnad, under uppsigt, för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad.

Mot berörda förslag, hvilket i så måtto innefattade vidare föreskrift

om skogsodling, att det tillika innehöll det stadgande, att när jordegare,

mot hvilken omförmälda förbud blifvit tillämpadt, visade, att han vidtagit

ändamålsenliga åtgärder för den afbrukade skogens bringande till

återväxt, förbudet skulle upphäfvas, förekommo dock, på sätt nådiga

skrifvelsen till Rikets Ständer den 30 Maj 1857 närmare utvisar, hos

Kongl. Maj:t sådana betänkligheter, att Kongl. Maj:t ansåg sig icke böra

till Rikets Ständer framställa något förslag i omförmälda syftning. Men

förslaget kom likväl sedermera i något förändrad form, genom enskild

motion, under pröfning vid 1868 års riksdag och vann tillstyrkan af dåvarande

Lag-Utskott utan annan väsentlig förändring, än att påföljden

för den, som sköflade eller förödde sin skog, inskränktes till förbud att

begagna den annorledes än till husbehof. Vid behandlingen i Kamrarne

lyckades detta förslag dock icke tillvinna sig Riksdagens bifall; men vid

följande riksdag, då det genom enskild motion, som dock afsåg allenast

Gotlands län, ånyo drogs under pröfning, blef detsamma .emellertid för

nyssnämnda län antaget och återfinnes nu i Kongl. förordningen till förekommande

af skogsförödelse på Gotland den LO September 1869.

På derom af 1868 års Riksdag framstäld begäran uppdrog Kongl.

Maj:t den 18 Juni samma år åt en komité att afgifva förslag till ordnande

af de norrländska skogsförhållandena. Uti det af denna komité den 21

December 1870 afgifna betänkande, som för förevarande fråga har särskild

betydelse, yttrar komitén bland annat, att den misshushållning, för hvilken

de norrländska skogarne varit utsatta, måste, om den finge fortgå, förr eller

senare medföra allmän skogsbrist. De bekymmer för framtiden, detta tillstånd

vore egnadt att ingifva, manade till de kraftigaste ansträngningar att,

medan tid ännu vore, söka förebygga den hotande faran. För en hvar,

som ville taga i allvarligt betraktande den betydelse, skogarne egde,

framstälde sig sjelfmant de vådor, det rådande slöseriet med skogstillgången

kunde medföra, särskild! med afseende på den vigt, skogarne för

Norrland hade såsom ett nödvändigt skyddsmedel för dess vegetation.

Derom vittnade de trakter af denna landsända, som utan skydd af skog

läge blottade för de skarpa fjellvindarne, hvilka, der de finge fritt till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

träde, nästan omintetgjorde hvarje försök till odling, äfven om jordmånen

i sig sjelf vore af tjenligaste art. Det vore derföre ingen öfverdrift,

utan, efter komiténs åsigt, ett lika sant som nedslående uttryck åt

den verkliga ställningen i Norrland, att skogsförödelsen, om den lemnades

ohejdad, skulle förr eller senare förvandla Norrland till föga annat,

än eu fullkomlig ödemark, i all framtid omöjlig för all kultur. Den allmänna

meningen, sådan den vid flera tillfällen uppenbarat sig, hade ock

både otvetydigt tillkännagifvit, att tiden vore inne för vidtagande åt

åtgärder till förekommande af vidare skogsförödelse, och i sådant ändamål

påkallat lagstiftningens mellankomst.

Då emellertid de åtgärder, som för detta ändamål borde förordas,

vore beroende af de orsaker, från Indika skogarnes nuvarande tillstånd

förnämligast vore att härleda, har komitén ansett sig böra lemna eu

sammanfattad redogörelse för de omständigheter, som i Norrland bidragit

att minska skogstillgången. Bland dessa omständigheter har komitén

såsom en af den betänkligaste art påpekat den användning för

industrien af omoget virke, hvarmed början redan vore inom vissa orter

gjord. Sådant kunde dock endast undantagsvis ifrågakomma i sådana

trakter, der moget timmer, hvilket lemnade vida högre behållning än det

omogna, ännu funnes i tillräcklig myckenhet. Derföre visade sig också,

att i de tre sydliga länen af Norrland omoget virke mindre ofta användes

till försågning. I de två''nordligaste länen åter, der sågverksrörelsen

länge bedrifvits i betydlig omfattning och der den åtkomliga skogstillgången

vore jemförelsevis mindre, funnes en mängd sågverk, som redan

nu för sin rörelse begagnade alla träd, hvilka möjligen kunde bära utverkning^

och utdrifningskostnaden. Äfven handsågning medtoge i dessa

orter ej obetydligt af omogen skog. Ringa vore likväl beloppet af det.

omogna virke, som försågades, i jemförelse med de oerhörda qvantiteter

deraf, som genom sparrhygget inom Norrbottens län och de nordligast

belägna socknarne af Vesterbottens län förbrukats. Denna gren af skogshandteringen,

sträckande sig till träd af allenast några tums diameter och

företrädesvis rigtad mot den mest lofvande ungskogen, hade, under jemn

tillväxt, inom de båda sistnämnda länen nått den höjd, att den under

ett af de senare åren omfattat nära eu tredjedel af hela afverkningen

derstädes, och under den senaste tiden hade detta sätt att tillgodogöra

skogen på sina ställen anlitats med en ifver, gränsande nästan till en

fullkomlig besinningslöshet. De med transporten af sparrar från de inre

delarne af landet förenade svårigheter både ditintills någorlunda skyddat

ungskogen der från förödelse af ifrågavarande beskaffenhet. Det lyckosamma

häruti förringades likväl, då i betraktande toges, att eu jemnare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fördelning af sparrhygget skulle hafva gjort verkningarne deraf mindre

känbara i de orter, som nu företrädesvis varit derför utsatta, nemligen

kustsocknarne på en sträcka från hafvet af fem till sex rail och någon

gång derutöfver. I dessa orter vore emellertid sparrhyggets ofördelaktiga

.inflytande, som uppenbarade sig på somliga ställen i redan inträdd betänklig

skogsbrist och på andra i ett tillstånd, som icke långt skilde sig

derifrån, så mycket mera känbar!, som följderna drabbade den bördigaste,

mest uppodlade och folkrikaste bygden, den der naturligtvis i högre

grad än de mindre befolkade trakterna kräfde tillgång på skog till husbehof.

Men, att döma efter förhållandena, sådana de dittills visat sig,

skulle, efter koiniténs åsigt, ej dröja länge, innan sparrhygget, om

det lemnades ohejdadt, med sin förstörelse hemsökt de flesta möjligen

åtkomliga trakter af såväl Norrbottens som Vesterbottens län. Ej allenast

såsom särdeles skogsödande vore sparrhygget ovilkorligen fördömligt,

utan äfven såsom näringsgren betraktadt vore det alldeles förkastligt

i anseende till den dermed förenade ringa behållning, som föga

öfverstege kostnaden för huggningen och utdrifningen. Detta sätt att

bruka skogen, likasom i allmänhet den benägenhet, som flerestädes uppenbarat

sig, att, der den mogna skogen ej längre vore tillräcklig för tillfredsställande

af den öfverdrifna spekulationens och vinningslystnadens

anspråk, gripa till omoget virke, som, lemnadt att utveckla sig till mognad,

skulle förläna såväl industrien som kulturen det säkraste stöd, skulle

enligt koiniténs uppfattning komma att, om det icke genom lagstiftningens

mellankomst återfördes inom de gränser, som nödig omtanke för

skogens bevarande undan oförståndets och egennyttans ingrepp utstakade,

utan lemnades tillfälle att fortfarande såsom dittills fritt utbreda sig,

måhända inom kort vinna eu utsträckning, som på det allvarsammaste

komme att hota Norrlands framtid.

Med hufvudsakligt. afseende på nödvändigheten, att under alla förhållanden

åtminstone ungskogen bevarades undan förstörelse, och då det

kunde befaras, att den mot skogsförödelsc ifrågasatta påföljd — förbud

att begagna skogen annorledes än till husbehof — i de flesta fall, då den

kunde vinna tillämpning, skulle komma för sent för ungskogens skyddande,

har komitén ansett det säkraste medel för detta ändamåls ernående vara

att söka i föreskrifter af beskaffenhet, att derigenom skogsegaren betoges

all utsigt att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel,

så att frestelsen dertill sålunda förlorade sin förledande magt. För sådant

ändamål föreslog komitén, att såsom allmän regel borde stadgas, att

träd, som afverkades innan det uppnått vissa för dess mognad erforderliga

dimensioner, icke, vid påföljd af böter och dess tagande i beslag,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

7

finge från orten afskeppas. Derjemte och för åstadkommande deraf, att,

om mark, som vore till skogsbörd egnad, afröjdes annorledes än för odling

eller annat likartadt ändamål, densamma måtte återbringas i skogbärande

skick, framstälde komitén förslag till stadganden i den syftning, att

den enskilde skulle ega skyldighet att inom viss tid befordra skogen till

återväxt, dels vid äfventyr af vite, dels ock förnämligast vid påföljd, att

hvad af honom eftersattes skulle på hans bekostnad genom det allmännas

försorg verkställas.

Sedan Skogsstyrelsen, Landtbruksakademien och landstingen i ämnet

afgifvit infordrade yttranden, aflat Kong!. Maj:t till 1874 års Riksdag nådig

proposition med förslag till förordning angående enskilde skogsegares

skyldighet att efter utverkning sörja för skogsåterväxt. Detta författningsförslag,

som innefattade likartade stadganden med dem, som af den

yngre skogskomitén blifvit för Norrland förordade, efverlemnades för

behandling till Särskild! Utskott, som, med tillämpning af den utaf

den äldre skogskomitén hyllade fridlysningsprincipen, uti förslaget hemstälde

om sådan ändring, bland annat, att, i stället för föreskriften om

verkställande genom det allmännas försorg på tredskandes bekostnad af

underlåtna åtgärder till befordran af återväxt å förödd skogsmark, borde

stadgas, att den tredskandes återstående skog, om och i den mån nödigt

pröfvades, skulle vid vite ställas under förbud antingen så, .att den ej

finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under

vissa dimensioner ej finge derifrån säljas eller bortföras. Särskilda Utskottets

förslag till förordning i ämnet, hvilket, liksom Kong!. Maj:ts, afsåg

allenast de orter, hvilka Kong!. Maj:t på vederbörande landstings

förslag egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt; och det vann

äfven inom Första Kammaren bifall med den förändring hufvudsakligen,

att, enligt denna Kammares beslut, tredskande jordegare genom sin underlåtenhet

att fullgöra, hvad uti ifrågakoinna hänseendet honom ålåge,

icke kunde ådraga sig annan påföljd, än upprepade förhöjda viten. Då

emellertid dessa Kamrarnes beslut, af hvilka det förra grundade sig både

på principen af återplanteringsskyldighet och på fridlysningsprincipen,

men det senare på den förstnämnda principen allenast, ansågos stå till

hvarandra i sådant förhållande, att en sammanjemkning icke kunde ega

rum, så hade den väckta frågan förfallit.

I anledning af enskilda motioner och med heintadt stöd af de framställningar

om det oafvisliga behofvet af en särskild skogslagstiftning för

Norrbottens län, som blifvit gjorda af dess landsting, menigheter och

Konungens Befallningshafvande, beslöt deremot sistnämnda Riksdag att

för de delar af berörda län, som ej hörde till lappmarken, antaga en för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

fattning, rörande åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning

af ungskog. Det sålunda beslutade författningsförslaget vann Kongl.

Maj:ts godkännande; hvarefter förordning i ämnet blef den 29 September

1874 utfärdad, så lydande:

»§ 1, Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse

såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke,

till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats

till inlastning uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat

dylikt försågas eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom

område, som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning af

hvad beskaffenhet som helst, allt vid påföljd att virket tages i beslag och

dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd

är gifvet till trädets afverkning för skeppning eller sågning. Dock

vare hemmansegare eller åbo ej förment att, äfven utan sådant tillstånd,

af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid gården såga och

använda undermåligt virke.

§ 2. Mom 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej

håller i genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16 fot från

storändan. Vid sagde mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Af träd, som lemnar mer än en sågstock, må trädets öfre

del eller toppstocken ej hänföras till undermåligt virke och såsom sådant

tagas i beslag, der det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke

är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt

tillstånd föi'' skeppning eller sågning afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid

16 fots längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla

i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 20 decimaltum, i fall

sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 21 decimaltum, samt i

■förhållande derefter, om längden är mindre.

Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,

skall hvad ofvan är stadgadt ega tillämpning endast i fall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och till

hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats vederbörligt

tillstånd.

§ 3. Mom. 1. Är skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga

skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må egare, som

vill låta det virke skeppas eller sågas, anmäla sig hos vederbörande revierförvaltare,

hvilken åligger verkställa den undersökning af skogen, som

af omständigheterna påkallas. Finnes dervid slik afverkning vara med

grunderna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

9

grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, der

ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till

utverkning, för skeppning eller sugning; dock att träd, som vid storändan

håller 5 decimaltum eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan det

genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.

Vill egaren sig till säkerhet hafva virke jemväl af mindre dimensioner

stämpladt, vare dertill berättigad.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 Juni, skall,

der så ske kan och skogsegaren det äskar, undersökningen och utstämplingen

företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar å kronans

skogar, som under året förekomma. Verkställes förrättningen i sådan

ordning, åligger det revi erförvaltaren att, om möjligt, vid förrättningens

slut eller i annat fall genast efter det alla utsyningsförrättningar under

året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökanden eller dess ombud,

mot bevis, men utan lösen skriftligt instrument öfver utsyningen.

Företages förrättningen särskildt, bör syneinstrumentet afleinnas, innan

förrättningsmannen från stället afreser. Underrättelse om tiden, inom

hvilken besvär böra vara hos Skogsstyrelsen ingifna, för att kunna till

pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet meddelas.

Mom. 3. Angående undermåligt virke, som till följd af föreläggande

vid laga skifte varder afverkadt, skall, der egaren vill låta det

virke skeppas eller sågas, gälla i tillämpliga delar hvad här ofvan är

stadgadt.

§ 4. Undermåligt, ostämpladt virke är ej underkastadt beslag,

så vida tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett innan denna

förordning blifvit gällande; och skall sådant virke i den ordning, här

ofvan sägs, med kronomärke förses, der egaren till sin säkerhet det

äskar.

§ 5. Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling,

hvarom i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till

förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket

afseende jordegaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor

äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva ersättning

derför.

§ 6. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjensteman och betjente vid skogsstaten samt

tullstatens tjensteman, desse sistnämnde inom hamn^och lastageplats; men

rättighet att utföra atal i sadana mal ege endast allmän åklagare och

jägeribetjening, på sätt gällande författningar stadga, skolande förty tullBih.

till lliksd. Prof. 1876. 7 Sami. 13 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

tjensteman, som gjort beslag, derom göra anmälan hos allmän åklagare

eller jägeritjensteman.

•- § 7. Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt

denna författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, derest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall åt åklagareandelen undfå

hälften.

§ 8. Denna förordning skall gälla från början af nästkommande

Oktober inånad.»

I sammanhang med förslaget om denna lag hemstälde det särskilda

Utskott, som vid 1874 ars riksdag behandlade frågan om skogslagstiftningen,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det

samma lag med de jemkningar, som kunde af ortförhållanden påkallas,

måtte af Kongl. Maj:t förklaras gällande äfven för ett eller flere af de

öfriga Norrländska länen, såvidt derom af vederbörande landsting gjordes

framställning. Men denna hemställan, som äf Första Kammaren antogs,

blef af Andra Kammaren afslagen.

Det är antagandet af den ofvanberörda, för Norrbottens län särskilt

utfärdade förordning att gälla äfven för Vesterbottens län med

undantag af Lappmarkerna, som med ifrågavarande motioner afses.

1 afseende på denna fråga har Utskottet inhemta!, att, Vesterbottens

läns landsting, under åberopande af det trängande behofvet af

åtgärders vidtagande för hämmande af öfverdrifven utverkning af ungskog

år 1873 hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om exportförbud

för pitprops och sparrar af mindre dimensioner samt året derpå, under

förnyande af denna framställning, i underdånighet anhållit, att ett af

landstinget utarbetadt förslag till författning i ämnet måtte, derest det

af Kongl. Maj:t i nåder gillades, Riksdagen till antagande föreläggas.

Konungens Befallningshafvande i länet, genom hvilkens försorg

denna underdåniga framställning blef till Kongl. Maj:t uti skrifvelse den

17 Oktober 1874 öfverlemuad, beledsagade densamma med sitt »varmaste»

förord och anförde såsom stöd härför dels att afverkningen inom länet

af ungskog, eller hufvudsakligen sparrar ända ned till fyra tums diameter

och derunder, under de senare åren i eu sä oerhörd grad tilltagit,

att af de trävaror, som under åren 1859—73 endast från Skellefteå tullkammardistrikt

blifvit till utlandet skeppade, sparrarnes sammanräknade

antal utgjort, under första qvinqvenniet 565,256, under det andra 1,606,836,

under det tredje 3,653,868, under år 1872 allena 431,254 och under

det derpå följande året 603,545, äfvensom att dessutom ett betydligt

antal unga träd under sistnämnda års vinter blifvit fällda och i skogen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

11

qvarlemnade, för att, i den man sådant medhunnes, apteras till sparrar;

dels att denna ungskogens hejdlösa nedhuggning, om gräns derför icke

sattes, skulle ej allenast medföra landets ruin utan äfven, med afseende

på det ringa värde den omogna skogen egde i förhållande till den mogna,

förorsaka en stor årlig nationalförlust; dels att det vore utom allt tvifvel

att, vid det förhållande att utverkning för afsalu och utskeppning af ungskog

dåmera blifvit förbjuden i Norrbottens län, de personer, som derstädes

exporterat sparrar, skulle kasta sig öfver Vesterbottens läns skogar

och, under samverkan med länets egna trävaruhandlande, skyndsamt

göra på ungskogen en ända, dels ock att, åk sålunda faran stode för dörren och

skyndsamma åtgärder derföre för hämmande af den pågående rastlösa nedhuggningen

af den omogna skogen vore af nöden, Konungens Befallningshafvande

vore förvissad att, derest landstingets i fråga varande, enhälligt

beslutade framställning vunne Kongl. Maj:ts bifall, beslutet derom

skulle med glädje och tillfredsställelse emottagas af länets befolkning

med undantag allenast af dem, som, af egna intressen och utan hänsyn

till det allmännas gagn och sanna fördel, skulle önska, att skogen, såsom

föremål för deras mer eller mindre vinstgifvande spekulationer, fortfarande

finge ruineras.

Sedan Skogsstyrelsen, efter vederbörande skogstjenstemäns hörande,

uti häröfver den 25 Mars 1875 afgifvet underdånigt utlåtande yttrat, att,

som det af landstinget framstälda författningsförslaget befunnes vid jemförelse

med den nyligen dessförinnan utfärdade Norrbottenslagen derifrån

afvika endast i mindre betydande delar, det icke syntes lämpligt, att,

innan någon närmare erfarenhet rörande tillämpningen af nämnda nådiga

förordning vunnits, berörda förslag antoges för det Norrbottens

län angränsande, och i afseende på skogarne dermed fullt likartade Vesterbottens

län; men att då samma behof af skydd för ungskogen inom

begge dessa län förefunnes, styrelsen deremot ansåge sig böra förorda, att

Norrbottenslagen oförändrad måtte förklaras gällande äfven för Vesterbottens

län.

Efter erhållen del af Skogsstyrelsens berörda utlåtande har landstinget

i sistnämnda län uti underdånig skrifvelse den 9 Oktober 1875 —

jemte framhållande af det efter utfärdandet af Norrbottenslagen än mera

trängande behofvet af en lag uti i fråga varande hänseende jemväl för

Vesterbottens län, hvilket väl till följd af de för trävaruhandeln under

nästlidna år rådande ogynnsamma konjunkturer hittills undgått den hotande

faran, men med en gynnsammare konjunktur antagligen komme

att i dubbelt mått deraf drabbas — vidare i underdånighet anfört, att,

ehuruväl landstinget icke kunde tillmäta de emot dess lagförslag i äm-’

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

net framstälda anmärkningar någon synnerlig vigt och således helst önskade,

att nämnda förslag blefve till lag upphöjdt, landstinget dock, för

den händelse, att hinder för bifall dertill mötte, i underdånighet anhölle,

att, enär Vesterbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, så vidt

de anginge förevarande fråga, vore väsentligen lika och det vore äf allra

största vigt att en lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades,

nådiga förordningen den 29 September 1874 angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län

måtte förklaras skola gälla äfven för Vesterbottens län.

Äfven denna underdåniga hemställan blef af Konungens Befallningshafvande

i länet förordad till bifall af Kongl. Magt, som, sedan Skogsstyrelsen

fått med yttrande i ämnet ånyo inkomma, i nådigt bref till Dess

bemälde Befallningshafvande den 14 sistlidne Januari dels, angående först

landstingets anhållan, att dess förslag till författning xmrande dispositionsrätten

öfver enskilda skogar inom länet med undantag af lappmarken

måtte till lag upphöjas, yttrat, att, med afseende på hvad Skogsstyrelsen

häremot anfört, Kongl. Maj:t funne landstingets anhållan i denna del

icke kunna till någon åtgärd föranleda, dels ock, beträffande derefter

framställningen att Kongl. Förordningen den 29 September 1874 måtte

göras gällande äfven för Vesterbottens län, förklarat, att, då frågan om

utvidgning af det område, inom hvilket förbud mot utförsel af ungskogsvirke

finge ega rum, om ock af särskild vigt för Vesterbottens län, likväl,

enär inskränkning af det område, från hvilket dylikt virke finge utföras,

måste stegra efterfrågan derå och afverkningen deraf från den

återstående skogsmarken inom riket, väsentligen anginge äfven de öfriga

med särskild skyddslag icke försedda norrländska länen samt andra delar

af riket, der mera betydande skogsmark förefunnes, och denna fråga således

måste ur synpunkten af hela landets väl betraktas; då om verkningarna

i detta och andra hänseenden af den för Norrbottens län meddelade

undantagslag ännu icke hunnit vinnas någon erfarenhet, som kunde

föranleda Kongl. Maj:t att ifrågasätta, det Riksdagen redan nu skulle

frångå den åsigt, som vid 1874 års riksmöte inom densamma gjort sig

gällande, eller att tillämpningen af nämnda lag tills vidare ej borde utöfver

Norrbottens län utsträckas; och då slutligen ett vidsträcktare utförselförbud

för virke af ifrågavarande beskaffenhet måste anses vara af

nu rådande förhållanden vida mindre påkalladt, än vid de för dylik utförsel

ovanligt gynnsamma konjunkturer, under hvilka Riksdagen ansett

detsamma icke böra komma i fråga, hade Kongl, Maj:t funnit ej heller

denna framställning innefatta tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t att i

ärendet till Riksdagen aflåta nådig proposition.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

13

Då, på grund af hvad bär ofvan blifvit anfördt, det må antagas,

att, der den enskilda omtanken i afseende på skogshushållningen icke

annorledes än genom lagstiftningens mellankomst kan ledas i sådan riktning,

att den icke träder statens allmänna väl för nära, staten ur rättslig

synpunkt är befogad att genom lagbud ordna hushållningen med de enskilda

skogarne, så följer ock häraf, att denna statens befogenhet har uti

dess sålunda antydda grund — det allmännas väl — sin naturliga begränsning,

så att statens ingripande icke må sträckas längre, än omsorgen

för allas väl ovilkorligen kräfver.

Men häraf är äter eu följd, att de åtgärder, som staten har att,

sin pligt likmätigt, uti ifrågavarande hänseende vidtaga, kunna och böra

blifva till sin omfattning och beskaffenhet olika, allt efter arten af det

missbruk, hvaraf de framkallats och hvilket de äro afsedda att motverka.

I länder, der, såsom i Sverige, skogsrörelsen med hänsyn till skiljaktiga

ortförhållanden tagit olikartade rigtningar, kan derföre svårligen lagstiftningen,

så vida den skall öfver allt verka för det afsedda målet, blifva förlida

landet gemensam, utan den torde fasthellre böra med afseende

å de faktiska förhållandena, blifva för särskilda orter mer eller mindre

olika.

En sådan uppfattning af skogslagstiftningens natur har ock med

hänsyn till de åtgärder i ämnet, som på senare tider blifvit ifrågasatta

eller vidtagna, gjort sig hos så väl regeringen som representationen gällande,

i det man ansett, både att lagstiftningens ingripande borde af ett

utaf för handen varande förhållanden uppkommet allmänt behof föranledas,

och att de föreskrifter, som ur sådan synpunkt lemnades, skulle efter

dessa förhållanden lämpas. Sålunda blef, på sätt af det ofvan anförda

framgår, den enskilda skogshushållningen särskilt för Gotland ordnad

genom en lag, som utfärdades den 10 September 1869. Vidare och

ehuru den af Kongl. Maj:t vid 1874 års riksdag föreslagna lag rörande

de enskilde skogarne synes hafva varit afsedd att blifva för hela riket

gemensam, innehöll dock denna lag, att dess trädande i kraft inom de

olika orterna skulle i främsta rummet vara beroende af framställning

från vederbörande landsting, som ansågs bäst kunna bedöma huruvida

lagen vore i följd af ortförhållandena lämplig och behöflig; och fastän i

anseende härtill denna lag, om den antagits, skulle åtminstone till en

början på de ställen, der den införts, haft karakteren af speciallag och

först småningom, om ens någonsin, kunnat blifva allmänt gällande,"hemtade

dock Riksdagen af denna omständighet ingen anledning till samma

lags förkastande. Och slutligen hafva särskilda stadgande!! till förekom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-TJtslcottets Utlåtande N:o 27.

roande af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län blifva

den 29 September 1874 meddelade.

Enär Utskottet sålunda anser, att det under vissa förutsättningar,

som i vårt land förefinnas, ligger i skogshushållningens natur, att för dess

förnuftsenliga ordnande speciallagar för särskilda orter böra, i anseende

till deras olikartade behof af skydd för skogen, stiftas; samt rigtigheten

af en sådan uppfattning redan blifvit genom den nu gällande lagstiftningen

erkänd;

enär det trängande behofvet af lagstiftningens mellankomst till

skyddande af ungskogen inom Vesterbottens län blifvit vitsordadt af

den yngre skogskomitén, Skogsstyrelsen, Konungens Befallningshafvande

och tre efter hvarandra följande landsting i länet, samt den omständighet,

att detta behof i anseende till mindre gynnsamma konjunkturer för

trävarurörelsen under sistförfiutna året, varit mindre känbart, dess mindre

torde böra föranleda frågans undanskjutande, som länets representation

och myndigheter enhälligt och ifrigt påyrkat, att åtgärder i omförmälda

syfte redan nu måtte vidtagas, samt dessas uppskjutande till den

tidpunkt, då gynnsammare konjunkturer för trävarurörelsen redan inträda

lätteligen, i anseende till den samhällsvådliga rigtning, denna rörelse inom

länet tagit, skulle kunna leda derhän, att de föreskrifter, som först då

lemnades, kunde till det ondas förebyggande komma för sent;

enär, sedan skydd för ungskogen i Norrbottens län blifvit genom

särskild lagstiftning beredt, ett dylikt skydd för samma skog inom det

angränsande Vesterbottens län torde kunna med dess större skäl förordas,

som skogarne i dessa begge län äro till sitt naturliga tillstånd och

sin beskaffenhet likartade samt det enahanda sätt, hvarpå skogsrörelsen i

begge länen hittills bedrifvits, gifven grundad anledning till farhåga, att

det gifna förbudet mot export af omoget virke från det förra länet skall

föranleda, att ungskogen i det senare kommer att för sådan export anlitas

i än högre grad, än tillförene, men deremot icke synes antagligt, att

exportförbudets ifrågasatta utsträckning till Vesterbottens län skulle genom

sparrhygeets större allmängörande i andra delar af riket komma att

medföra någon afsevärd menlig inverkan, helst skogarne i de öfriga norrländska

länen, hvilka företrädesvis skulle drabbas af en sådan påföljd,

ännu hafva tillräcklig myckenhet af moget timmer, hvithet vid afverkning

lemnar vida högre behållning än det omogna; och

enär de förhållanden, som påkalla ungskogens skyddande, äro i

Vesterbottens län alldeles enahanda som i Norrbottens län, så att följaktligen,

då de åtgärder, hvilka för detta ändamål blifvit för sistnämnda

län vidtagna, enligt Utskottets åsigt måste för samma ändamål vara verk*

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

, 15

samma och icke, såvidt Utskottet känner, föranledt några olägenheter, synes

lämpligt, att lagstiftningen i ämnet blifver för begge länen likformig;

anser sig Utskottet, som dock finner det böra åt Kongl. Maj:t

öfverlemnas att med afseende på sig företeende omständigheter bestämma

den tidpunkt, då den ifrågasatta lagen skall träda i gällande kraft, böra

med föranledande af ifrågavarande motioner vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande förordning:
Hvad

för Norrbottens län blifvit angående åtgärder

till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog

stadgadt genom nådiga förordningen den 29 September

1874 skall från — — — — — — gälla äfven

för Vesterbottens län.

Stockholm den 23 Mars 1876.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Under erkännande af lagstiftarens rätt att

inskränka enskilde egares frihet att efter godtfinnande förfoga öfver

sin skog när deras egen omtanke visat sig otillräcklig att betrygga framtidens

behof, vågar jag ifrågasätta, huruvida berörda rätt blifvit i Kongl.

Förordningen den 29 September 1874 på ett ändamålsenligt sätt begagnad.

Mig synes nemligen lagstiftaren böra rigta sin omsorg i berörda

hänseende företrädesvis på åstadkommande af skogens återväxt å afröjd

mark och, i händelse åsyftade ändamålet ej derigenom i erforderlig mån

vinnes, på inskränkning i afverkningsrätten, då deremot nämnda Kongl.

Förordning, under medgifvande af oinskränkt sköflingsrätt endast söker

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27.

hindra egarne att på fördelaktigaste sätt tillgodogöra sig hvad de lofligen

afverkat; vid detta förhållande och då jag betviflar, att den kontroll förordningen

förutsätter kan åstadkommas utan allt för stora kostnader

och olägenheter samt i allt fall icke anser något synnerligt skydd för

skogen kunna på den nu beträdda vägen beredas, finner jag icke skäl

att för närvarande och innan någon tids erfarenhet vunnits om förordningens

verkan inom det område, för hvilket densamma blifvit utfärdad,

tillstyrka att kretsen för dess gällande kraft utvidgas.»

af Herr Grefve Horn: »Jag förbiser för min del icke den stora

vigt, som kan ligga derå, att vissa inskränkningar göras å den för närvarande,

såsom det vill synas, alltför långt drifna afverkningen af ungskog

icke allenast i Vesterbottens län utan äfven i synnerhet uti rikets

öfriga provinser; men som någon motion om inskränkande stadganden

icke föreligger rörande annan del af riket, än vissa delar af Vesterbottens

län; och jag, äfven om skogsförhållandena i Norrbotten och Vesterbotten

hufvudsakligen gestalta sig lika, dock är af den åsigt, att stadganden

uti den för Norrbotten nu gällande skogslagen äro dels olämpliga

till följd af den stora svårigheten om icke omöjligheten att kontrollera

deras hållande i helgd, dels ock ännu till sina verkningar opröfvade;

samt dertill kommer att, om industrien behöfver anlita en viss myckenhet

af ett lands skogsprodukter, men marknaden för dessa hämmas på

eu viss ort, eu ny marknad uppsökes på andra orter, der hinder för densamma

icke uppstått, hvaraf blifver en gifven följd, att afverkningen af

skog i sin helhet inom landet icke förminskas — så finner jag mig icke

kunna biträda Lag-Utskottets föreliggande utlåtande samt anser förty

Herrar Adelskölds och Hasggströms motioner icke böra till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.»

af Herr Magnus Jonsson.

Herrar Grefve Mörner och Ehrenborg hafva begärt få antecknadt,

att de varit af laga förfall hindrade att i ärendets slutliga behandling

deltaga.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1876.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rättelse

i Lag- Utskottets Utlåtande N-o 27.

kU'' ra< * ^ oc^ st<%r: Hvad för Norrbottens län blifvit angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverka ing å ungskog stadgadt genom nådiga

förordningen den 29 September 1874 skall

från — — gälla äfven för

Vesterbottens län.

läs: Hvad för Norrbottens län blifvit angående

åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning å ungskog stadgadt genom nådiga

förordningen den 29 September 1874

skall från — — — gälla äfven

för Vesterbottens län,'' med undantag af

Lappmarkerna.

IMh. till Rikad. Prof. 1876. 7 Sami.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.