Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45
1876-03-14 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1876:45, Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
I
N:o 4å.
Ank. till Riksd. Kansli den 14 Mars 1876, kl. 6 e. m.
Utlåtande, t anledning af Riksdagens är 1875 församlade Revisorers
berättelse, angående granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse
och förmätning under dr 1873.
(I. A.)
Stats* Utskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse,
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t i underdånighet afgifna utlåtanden och förklaringar,
blifvit hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhemtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,
underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,
som från Utskottets sida ansetts påkalla yttranden; följande
Utskottet härvid den ordning, som är i revisionsberättelsen iakttagen.
Kongl. Fångvårdsstyrelsen.
§ i
(Rev.
-ber. pag. 13, Uti. pag. 240).
Under granskning af Kongl. Fångvårdsstyrelsens räkenskaper hade
revisorerne anmärkt, att fångarne vid läns- och kronohäktena sysselsättas
med åtskilliga handtverk och arbeten, hvilka förläggas och anordnas af
fängelsernas föreståndare, och deraf inkomsten, hvars behållna del för år
1874 uppgått till 103,036 kronor 22 öre, så fördelas, att en del kommer
Bih. till Biksd. Prot. 1876. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 1
Angående
fördelning
af den inkomst,
fångarnes
arbete
lemnar.
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
fångarm- till godo, en del tillfaller fängelsedirektörerne och vaktbetjeningen
samt en del ingår till fängelsernas besparingskassor, hvarföre och
då enligt revisorernes mening fångarnes arbete väl i främsta rummet
tillhörde staten, samt det derföre synts dem anmärkningsvärd^ att icke
någon del af förenämnda inkomst vore afsedd att komma statsverket till
godo, revisorerne ansett sig böra å förhållandet fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Häröfver har Kongl. Fångvårdsstyrelsen sig förklarat och, under
anmärkande till en början deraf, att i den angifna summan vore inräknad
jemväl inkomsten för arbeten, verkstälda af fängelse- och ransakningsfångar,
på hvilken inkomst, som år 1874 uppgått till 11,554
kronor 94 öre, något anspråk från statens sida ej torde kunna göras, då,
enligt lagens stadgande, häktad person äfvensom den, hvilken undergår
fängelsestraff, icke må till arbete tvingas, i afseende å återstoden, 91,481
kronor 31 öre, anfört, att, sedan under åren 1855 och 1856 vid åtskilliga af
de nya cellfängelserna försök blifvit gjorda att sysselsätta straffarbetsfångarne
med tjenligt arbete för fångvårdens räkning och på dess förlag, men det
snart visat sig, att fångarnes sysselsättande på detta sätt, deraf den behållna
inkomsten för nämnda två år utgjort endast 250 kronor, i ekonomiskt
hänseende icke medfört någon vinst, utan i allmänhet skulle
leda till en icke obetydlig utgift särdeles för besörjande af vidlyftiga
detaljbestyr, såsom anskaffande af rudimaterier och instrumentalier, redovisning
och kontroll deröfver m. m., styrelsen uti skrifvelse den 6 Juni
1856 i underdånighet hemstält, att, till undvikande af ökad kostnad för
fångvården och rubbning af det ensamhets- och tystnadssystein, som i
cellfängelserna borde vara rådande, arbetena inom dessa fängelser, utan
fångvårdens betungande med någon utgift derför, måtte få verkställas,
helst under behörig kontroll af fängelsedirektören, för enskildes räkning
eller, der sådant icke läte sig göra, på fängelsedirektörens förlag, samt
att arbetsinkomsten måtte få fördelas mellan fången, fängelsedirektören
och vaktbetjeningen; och hade i öfverensstämmelse med dessa allmänna
grunder, hvilka genom Kongl. brefvet den 26 påföljande Augusti vunnit
nådigt godkännande, arbetena inom läns- och kronoeellfängelserna under
den derefter förflutna tiden varit ordnade, hvarigenom i sjelfva verket
icke någon ny inkomst blifvit direktören och vaktbetjeningen beredd,
enär jemlikt Kongl. brefvet den 24 November 1846 styrelsen egt dels att
hos Kongl. Maj:t till erhållande af förhöjning i det bestämda årliga aflöningsarfvodet
anmäla direktör, som medelst införande af tjenliga arbeten
bland fångavne samt i öfrigt i sitt kall ådagalagt synnerlig omtanke
m. m., dels att tillägga vakt betjent, som, jemte uppfyllande afsina
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
3
plister i öfrigt, med flit och skicklighet undervisat fångarne i tjenliga
arbeten, ända till 200 kronor årligen, eller samma belopp, hvartill vaktbetjentes
aflöning då uppgick.
I fråo-a om fördelningen af inkomsten å straffarbetsfångarnes arbeten,
hade intill °slutet af år 1873 den föreskrift varit gällande, att en tredjedel
kommit fången till godo, en tredjedel tillfallit direktören, såsom godtgörelse
för hans omtanke och besvär med arbetenas anskaffande, ansvaret
och redovisningen derför samt för tillhandahållande och underhall af
inventarier, verktyg m. in., en sjettedel fördelats mellan de vaktbetjente,
som utöfvat tillsynen vid arbeten eller eljest dermed haft befattning,
samt återstående sjettedel» tillgodoförts fängelsets besparingskassa, hvilken
varit afsedd för det ändamål att för sådana fångar, som förhållit sig väl
och deraf vore i behof, vid frigifvandet underlätta tillfället till försörjning;
men sedan under senare åren arbetsinkomsten vid läns- och kronocellfängelserna
visat sig vara i jemnt stigande, och dfen direktörerna och
vaktbetjeningen tillfallande andel synts styrelsen uppgå till högre belopp,
än hvarpå de skäligen kunde göra anspråk, hade efter dertill eihallet
bemyndigande, styrelsen från 1874 års början meddelat den förändrade
föreskrift) att när arbetsinkomsten öfverstege ett belopp af 2,000 kronor,
de fängelsedirektörerne och vaktbetjeningen å detta öfverskott tillfallande
andelar skulle utgå med en sjettedel för de förre och en tolftedel för den
senare, samt att den sålunda besparade fjerdedel skulle tillfalla besparingskassan.
Att de sålunda meddelade föreskrifter, hvilka afsett att, genom
väckande af förvaltningspersonalens intresse för fångarnes lämpligaste sysselsättande
bereda desse senare tillgång pa samt håg och lust för arbete,
i allmänhet bidragit att i väsentlig mån hafva de svårigheter, som städse
före funnits att förse cellfångarne med lämpligt arbete, framginge deiaf,
att inkomsten af dessa arbeten, som under åren 1860—1864 i medeltal
uppgått till omkring 22,300 kronor, år 1874 utgjort 91,481 kronor 31
öre, hvilken inkomst fördelats på
fångarne med..........................................................................................30,493
35 fängelseföreståndare med i medeltal 670 kronor på hvarje 23,444
bcvakningspersonalen, bestående af omkring 230 personer, med
i medeltal 50 kronor på hvar och en..........................................
samt besparingskassan .........................................................................
Och torde kunna antagas, att, utan en sådan sporre att förse fångarne
med sysselsättning, arbetet inom 1 ^ .....1 "" ‘''++
tydligt inskränkas.
11,669:
25,873:
77.
75.
13.
66:
dessa fängelser skulle komma att bc
-
4
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
Då under sistlidet års riksdag frågan um fångarnes rätt till användande
af de s. k. flitpenningarne var föremål för handläggning, upplystes,
att Kongl. Maj:t genom skrifvelse den 14 November 1873 anbefalt
Fångvårdsstyrelsen att med yttrande och förslag i ämnet inkomma,
vid hvilket förhållande och då Utskottet föreställer sig, att nämnda förslag
jemväl torde komma att beröra frågan om användande af den inkomst,
fångarnes arbete lemnar, samt att dervid hänsyn kommer att tagas
ej mindre till de af 1875 års Riksdag uttalade grundsatser än äfven till
revisorernes här ofvan omförmälda åsigt, Utskottet ansett sig böra föreslå,
att revisorernes anmälan ej må till någon åtgärd från
Riksdagens sida föranleda.
Kongl. Armé förvaltningen.
§ 2.
(Rev.-ber. pag. 36, Uti. pag. 252).
Angående
anvisande
af löner
å de under
Arméförvaltningens
vard
stödda kassor
och fonder.
Vid granskning af Arméförvaltningens räkenskaper hafva revisorerne
funnit anslaget till Förvaltningens aflöning, 123,700 kronor, vara
så väl under räkenskapsåret som under flera föregående öfverskridet, och
uppgick den öfver,skjutande summan under är 1873 till 10,600 kronor,
deraf 9,400 kronor blifvit anordnade från förenade mötespassovalansfonden
till löner och arfvoden på civila departementet o. s. v. samt
1,200 kronor från invalidhusfonden till löneförhöjning åt advokatflskalen
med flera.
Vid närmare undersökning hafva revisorerne funnit, att ifrågavarande
anordningar jemväl år 1870 varit föremål för anmärkning från
revisorernes sida, med anledning hvaraf Stats-Utskottet vid 1871 års
riksdag efter en utredning af frågan sig utlåtit och, ehuru Utskottet
funnit det anmälda förhållandet anmärkningsvärd^ likväl vid det förhållande,
att den regeringsåtgärd, som dermed afsägs, redan förut varit
föremål för vederbörligt Utskotts granskning och hvad Riksdagen efter
en sådan granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, enligt 107 § Regeringsformen,
_ vunnit decharge, så att ingen ny till ansvarighet förbindande
granskning derefter må i samma mål företagas, funnit sig föranlåtet
hemställa, att revisorernes anmälan ej dåmera måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, hvilket ock blifvit Riksdagens beslut.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
5
Då emellertid det, enligt § 7 mom. 2 af den för dem utfärdade
instruktion, åligger revisorerne att anmärka och fullständigt utlåtande
afgifva, om dg finna något af Riksdagen faststäldt anslag vara öfverskridet
eller draget till annat än det dermed afsedda ändamål; då båda
alternativen enligt revisorernes förmenande inträffat, i det anslaget till
Arméförvaltningen blifvit öfverskridet och mötespassevolansfondens samt
invalidhusfondens medel blifvit dragna från sitt ändamål; då vidare en
sådan tolkning af revisorernes anmärkningsrätt, som af 1871 års Statsutskott
blifvit framstäld, står i strid med revisorernes instruktion, i det
den skulle beröfva dem och kommande Riksdagar all anmärkningsrätt
öfver förhållanden, som inträffat flera år tidigare än revisionsåret eller
än det år, Riksdagen om revisionen egt kännedom, då en föregången
Riksdag redan derå ansetts hafva meddelat decharge, och då slutligen
Riksdagen med anledning af revisorernes anmärkningar kan finna sig
föranlåten till vidtagande af någon annan åtgärd än den anmälan, enligt
107 § Regeringsformen, som 1871 års Stats-Utskott omnämnt, hafva revisorerne
ansett sig böra det redan förut anmärkta förhållandet för Riksdagen
anmäla.
Arméförvaltnigen har öfver denna anmärkning sig förklarat och
dervid anfört, att det ifrågavarande beloppet omfattade, dels från mötespassevolansfondens
medel utbetald aflöning till en revisor och 4 kammar
-
skrifvare öfver stat med tillhopa ...................................................... 6,200: —,
samt aflöning ä indragningsstat åt f. d. sekreteraren i krigskollegium
och f. d. adjutanten å kollegii presidents-expedition
med ...............................''.............................................................................. 3,200: -
dels ock ett å invalidhusfonden anvisadt bidrag till aflöning
å Arméförvaltningens advokatfiskal och till ersättning
åt extra biträden med tillhopa ......................................................... 1,200:
Tillsammans Kronor 10,600: —,
hvilket belopp dock numera, sedan f. d. Adjutanten i presidentsexpeditionen
m. in. Schurer von Waldheirn år 1874 aflidit, minskats med 800 kronor,
och vore efter Arméförvaltningens förmenande, genom det vid 1871 års
riksdag i anledning af revisorernes anmärkning fattade beslut, behörigheten
af ifrågavarande utgifter medgifven, hvadan Förvaltningen nu ansett
sig endast behöfva åberopa sitt i ämnet den 8 December 1870 afgifna
utlåtande, till hvilket Utskottet, i anseende till dess vidlyftighet,
ansett sig endast böra hänvisa.
Af samma utlåtande, jemte öfriga ärendet rörande handlingar, som
varit för Utskottet tillgängliga, framgår, att, sedan Kongl. Maj:t i skrif
-
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
velse den 26 September 1865 med ogillande af väckt förslag derom, att
alla årsredogörelser från Arméförvaltningen underlydande eller landtförsvaret
eljest tillhörande allmänna verk och inrättningar, direktioner,
regementen och corpser, förråd med flera för dem tilldelade kontanta
anslag skulle från och med år 1866 få till Kammarrätten ingå för att
der granskas, förordnat, att samma granskning framdeles skulle inom
Arméförvaltningen verkställas, samt sistnämnda verk derefter i skrifvelse
den 23 Oktober 1866 anmält behof af revisionspersonalens förstärkning,
så hade Kongl. Maj:t föreslagit 1867 års Riksdag att till aflöning af ofvan
omförmälde en revisor och 4 kammarskrifvare anslå ett belopp af sammanlagdt
6,200 Riksdaler att från och med år 1868 utgå, hvaremelltid
Kongl. Maj:t i bref af den 4 Januari 1867 till betäckande af ifrågavarande
löner för samma år å förenade mötespassevolansfonden anvisat
det erforderliga beloppet.
Efter det Riksdagen till pröfning förehaft nyssberörda Kongl. förslag,
och af skäl, att det revisionsarbete, för hvars förrättande de ifrågavarande
befattningarna voro afsedda, enligt Riksdagens åsigt borde kunna
genom en förändrad arbetsfördelning af den förutvarande personalen
behörigen fullgöras, det äskade beloppet afslagit, samt Arméförvaltningen
derefter den 24 September 1867 ånyo anhållit, det Kongl. Maj:t måtte
för år 1868 anvisa det ifråga varande beloppet, har Kongl. Maj:t i bref
af den 5 November 1867, med bifall till hvad Förvaltningen föreslagit,
anvisat meranämnda summa, 6,200 Riksdaler, å förenade mötespassevolansfonden,
varande sedermera genom ett ytterligare Kongl. bref af
den 15 Oktober 1869 medlen för år 1870 och vidare, intilldess Kongl.
Maj:t kunde finna en förändring af personalen hos Arméförvaltningen
påkallad, på enahanda sätt anordnade.
Hvad åter beträffar det belopp af 1,200 Riksdaler, som från invalidhusfonden
utgått, hade Arméförvaltningen, sedan ombudsmans- och
kamrerarebe fattni i igen vid samma fond år 1866 indragits och det derför
nödiga aflöningsbelopp således ej vidare varit för sitt ursprungliga ändamål
behöfligt, i underdånighet hemstält, att medlen måtte få användas
dels till löneförhöjning med 500 Riksdaler åt Förvaltningens advokatfiskal
dels ock till aflönande af erforderliga biträden inom verket, hvilken
hemställan Kongl. Maj:t genom ofvannämnda skrifvelse den 4 Januari
1867 bifallit, som orden i det Kongl. brefvet lyda: »från och med innevarande
år och tills vidare.»
I fråga varande åtgärder grunda sig alltså på nu omförmälda tvenne
Kongl. bref af den 4 Januari 1867 och den 15 Oktober 1869.
Vidkommande regeringens rätt att öfver de nämnda fonderna, på
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
7
sätt som skett, förfoga, tillåter sig Utskottet erinra, dels att Rikets
Ständer uti skrifvelse den 29 Mars 1841 förklarat, att, i den händelse
mötespassevolansafgiften komma att, som ock sedermera beslutet blef,
med samma år upphöra, den genom besparingar deraf uppkomna nya
mötespassevolansfonden skulle till Kongl. Maj:ts fria disposition öfverlemnas
för att, gemensamt med den gamla och 1829 års mötespassevolansfonderna,
efter Kongl. Maj:ts godtfinnande användas för behof,
hvilka då redan af dessa tillgångar fyldes och vidare kunde uppkomma
i och för arméns vapenöfningar och dermed gemenskap egande utgifter,
hvaremot Rikets Ständer anhållit, det nämnda fonder skulle sammanslås
till en enda hvars förvaltning och räkenskaper skulle vara Rikets
Ständers och deras revisorers granskning underkastad, i anledning hvaraf
Kongl. Maj:t den 24 Juli 1844 förordnat om fondernas sammanslagning
och framtida granskning i enlighet med Riksdagens anhållan, men tillika
förklarat, att den sålunda medgifna granskningsrätt icke finge föranleda
till inskränkning i Kongl. Maj:ts rätt att enligt Riksens Ständers förklarande
om fondernas användande ändamålsenligt och efter godtfinnande
förordna;
dels att, sedan Rikets Ständers revisorer i den år 1855 afgifna
berättelse (pag. 87) anmärkt, att till bestridande af Krigskollegii aflöning
anvisats betydliga bidrag från åtskilliga af de under Kollegii förvaltning
stälda kassor och fonder, och, då de ej kunnat underlåta fästa
uppmärksamhet vid detta, efter deras tanke, högst olämpliga förhållande,
hvarigenom — då berörda kassor och fonder, som vore inrättade och afseddsT
till helt andra föremål, likväl för besagda aflöningar toges i anspråk
— deras förmåga att uppfylla sina ursprungliga ändamål, förminskades,
hemstält att för vinnande af rättelse derutinnan Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen afgifva framställning, om hvad för Krigskollegii
aflöning i dess helhet erfordrades, samt Kongl. Maj:t derefter föreslagit
Rikets Ständer, att hela Krigskollegii aflöning och således äfven den
del deraf, som dittills utgått från kassor och fonder, måtte på Riksstafen
öfverflyttas, så hafva Rikets Ständer, med bifall dertill, dels beslutit,
att, såsom orden i deras den 27 Januari 1858 aflåtna skrifvelse
lyda: »ifrågavarande kassor nu och för framtiden må från alla utgifter i
berörda hänseende befrias», dels ock anslagit det för ändamålets vinnande
erforderliga belopp, och torde, på sätt äfven Stats-Utskottet vid 1871 års
riksdag antagit, genom detta Rikets Ständers beslut, hvilket Kongl. Maj:t
måste anses hafva genom sitt godkännande af '' hela afiöningsanslagets
öfverflyttande på riksstaten gillat, Kongl. Maj:ts förut förbehållna rätt
att efter godtfinnande disponera ifrågavarande kassors och fonders inkom
-
8
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
Angående räkenskaps
förin
g en inom
Arméförvaltningen.
ster, blifvit i så måtto inskränkt, att något användande deraf till aflöningar
åt tjensteman inom Krigskollegium, eller den i dess ställe inrättade
Arméförvaltningen, ej vidare bort ifrågakomma.
Om än, såsom ock Stats-Utskottet vid 1871 års riksdag anmärkt,
de nu af revisorerne omförinälda åtgärder icke vidare kunna, med anledning
af stadgandet i § 107 Regeringsformen, blifva föremål för någon
till ansvar förbindande granskning, vill det dock synas Utskottet, som
skulle, vid det förhållande att, såsom af ofvan intagna redogörelse framgår,
enahanda eller samma åtgärder redan förut tvenne gånger varit
föremål för, efter Utskottets mening ganska befogade, anmärkningar, utan
att likväl rättelse följt, ett vidtagande från Riksdagens sida af någon åtgärd,
hvarigenom ett slikt förhållande, om hvars olämplighet tankarne
ej torde vara delade, måtte för framtiden upphöra, vara af nöden, hvarföre
Utskottet funnit sig böra hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta vidtaga åtgärder, ledande derhän, att
något anordnande af medel från de under Arméförvaltningens
vård stälda kassor och fonder till betäckande
af utgifter för aflöningar eller arfvoden inom samma
embetsverk icke vidare må eg-a rum.
o
§
(Rev.-ber. pag. 38, Uti. pag. 253).
I afseende å den räkenskapsföring, som inom Arméförvaltningen
eger rum, hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida icke densamma vore alltför
vidlyftig och förorsakade onödig omgång och tidsförlust samt nödvändiggjorde
ett större antal embetsman, än eljest vore behöfligt, enär
för närvarande hvart och ett af de fyra departementen särskildt redovisar
de till dess disposition stälda medel, förskotterar eller återbetalar till de
andra penningar och framstår således i förhållande till de andra nästan
såsom ett från dem skildt embetsverk. Till ej ringa del hade i följd häraf
inom hvarje departement ett särskildt kamrerarekonfor med tre till fyra
embetsman blifvit nödvändigt, under det af krigskassörskontoret liknande
räkenskaper fördes så väl för hvarje departement särskildt som för kontorets
egen räkning. Det hade derföre synts revisorerne, som om denna
dubbla räkenskapsföring vore mindre behöflig och hela Arméförvaltningens
redovisning skulle kunna utan olägenhet sammanföras på civila departe
-
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 45. 9
mentet, hvarigenom ej allenast räkenskapsföringen skulle erhålla önsklig
förenkling utan äfven antalet af embetsman möjligen kunde minskas.
Uti den förklaring, som Arméförvaltningen i anledning häraf lemnat,
anföres, att då Förvaltningen är så organiserad, att dess särskilda
afdelningar eller departement hvar för sig erhållit en så vidt möjligt
sjelfständig organisation och verkningskrets, deraf en särskild bokföring
för dem hvar blifvit nödvändig, hvarföre en förändring i det af revisorerne
antydda syfte ej, enligt Förvaltningens åsigt, nu kunde ifrågakomma,
helst ett sammanförande på civila departementet af hela Förvaltningens
räkenskapsföring under nu varande förhållanden torde komma
att i ej ringa mån försvåra ärendenas handläggning inom embetsverket.
Ehuru en sådan sammanföring å ett departement af Arméförvaltningens
räkenskaper, som revisorerne förslagsvis antydt, jemväl efter
Utskottets mening skulle, såsom på det hela ledande till en förenkling,
vara önskvärd, har dock, vid det förhållande, att, enär frågan om Arméförvaltningens
organisation inom kort torde i sammanhang med den om
reglering af samma embetsverks löner blifva föremål för Komiterades
handläggning, desse då jemväl antagligen komma att taga revisorernes
förslag i öfvervägande, Utskottet trott sig böra hemställa
att hvad revisorerne i berörda hänseende anfört ej må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
§ 4.
(Rev.-ber. pag. 39, Uti. pag. 255).
Vidare hafva revisorerne vid granskning af Arméförvaltningens räkenskaper
funnit å fjerde hufvudtitelns besparingar anordnade, bland annat,
ett arfvode af 450 kronor åt garnisonspredikanten, ett å 450 kronor
åt läkaren samt ett å 50 kronor åt klockaren på Karlstens fästning, icke
allenast under revisionsåret 1873 utan äfven under föregående och efterföljande
år; och då af Riksens Ständer den 12 Maj 1841 aflåtna skrifvelse
angående några med statsregleringen gemenskap egande allmänna frågor,
framginge, att besparingarne å de bestämda anslagen i intet fall må
komma i fråga att begagnas till årliga löner eller arfvoden, hvarmed enligt
revisorernes åsigt svårligen kunde förstås andra än sådana, som
utgå två eller flera år efter hvarandra, hafva revisororne ansett sig böra
förhållandet för Riksdagen anmäla.
Enligt det från Arméförvaltningens civila departement häröfver afgifna
utlåtande hade, under den tid, då Karlstens fästning ännu använBih.
till lliksd. Prof. 1876. 4 Sami. 1 Afä. 23 Höft. 2
Angående anordnande
å
fjerde hufvudtitelns
besparingar
af årligen
återkommande
arfvoden.
10
Stats-Ut skottets Utlåtande N:o 45.
des såsom straffängelse, ifrågavarande årliga aflöningsbelopp, som då varit
på extra stat uppförda, utbetalts från fångvårdsanslaget, men sedan
under Mars månad 1854 fångpersonalen blifvit från fästningen flyttad,
har Kongl. Maj:t genom bref den 5 September samma år dels medgifvit
att ofvan bemäide tjensteman skulle under fortfarande tjensteutöfning å
Karlsten ega att från början af April samma år och intilldess fångar möjligen
åter korame att å fästningen förvaras åtnjuta ifrågavarande aflöningsförinåner,
hvilka för året anvisats å fjerde hufvudtitelns besparingar, dels ock
förklarat, att, uppå skeende anmälan, för hvart år korame att bestämmas
huru med utbetalandet skulle förfaras, hvarefter aflöningarne årligen genom
särskilda kongl. bref blifvit på samma besparingar anvisade.
Då således medel till betäckande af utgiften för ifrågavarande trenne
tjenstebefattningars aflönande årligen under mer än 20 år blifvit å fjerde
hufvudtitelns besparingar anvisade, och af denna omständighet torde få
antagas, det befattningarne under samma tid visat sig ej kunna undvaras,
torde, derest så fortfarande kommer att blifva förhållandet, åtgärder böra
vidtagas för erhållande på ett mera tjenlig!, sätt af medel till deras aflönande;
och vill Utskottet i sådant hänseende föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att, derest predikants-,
läkare- och klockare-befattningarna å Karlstens
fästning fortfarande anses nödvändiga, Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder må vidtagas,
på det den hittills årligen förekommande anordning
på fjerde hufvudtitelns besparingar af deras löner
må för framtiden upphöra.
Statens j ernvägsbyggnader.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 74, 75, Uti. pag. 267).
Angående bokföring
s sätt et
inom jernvägsbyggnadsstyrelsen.
Angående bokföringssättet vid statens jernvägsbyggnader hafva revisorerne
funnit skäl till bland annat den anmärkning, att, emedan detsamma
ej stämmer fullkomligt öfverens med det af trafikstyrelsen förda
samt i följd af andra i revisionsberättelsen omförmälda omständigheter,
dertill Utskottet får hänvisa, detta bokföringssätt ej angifver verkliga beloppet
af anläggningskostnaden för hvarje bana, hvarföre ock till underlättande
af en önskvärd öfversigt i detta hänseende revisorerne före
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
11
slagit upprättande af en så kallad liggare, deri skulle upptagas å ena sidan
de anslag och enskilda bidrag, som till hvarje bana förefunnits, samt
å den andra kostnadsbeloppen, dervid värdet af det, som blifvit till
trafikstyrelsen öfverlemnadt, kunde inom linien föras.
Häremot har Styrelsen för statens jern vägsbyggnader trott sig
böra invända, att en inkonseqvens skulle genom en sådan åtgärd uppkomma,
om*-, endast de penningebidrag som af enskilde blifvit för ändamålet
lemnade, men deremot ej värdet för dertill skänkt jord, blefve i
samma liggare upptagna, samt att ett införande af detta värde skulle i många
fall, såsom till exempel i afseende å de af Stockholms stad i och för
sammanbindningsbanans anläggande upplåtna gatudelar, möta stora svårigheter.
Det skäl, hvarpå Styrelsen sålunda velat afstyrka den af revisorerne
föreslagna åtgärd, är enligt Utskottets mening altför obetydligt i jemförelse
med de fördelar som i och för det af revisorerne antydda ändamål
skulle genom upprättande af den föreslagna liggaren vinnas, hvarföre
Utskottet hemställer, ^ .
att Riksdagen i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla Styrelsen för statens jernvägsbyggnader
att upprätta och föra en så kallad liggare, upptagande
särskild! för hvarje bana, ej blott de statsmedel
som för dess anläggande blifvit använda, än äfven de
af enskilda för ändamålet lemnade bidrag.
Stuteri-öfverstyrelsen och stuterierna.
§ 6.
(Rev-,ber pag. 91, Uti. pag. 293).
Med anledning af den anmärkning 1872 års Revisorer gjort, att prf”/?™dför
förrättaren af en år 1869 vid Ottenby till försäljning af hästar hållen hållna anhauktion
tillerkänts provision beräknad efter sex procent, hade Stats-Ut- Q^l^stuskottet
vid 1873 års riksdag sig utlåtit, att, då upplyst blifvit, det Kongl. ten.
Maj:t genom bref den 17" April 1868 förklarat, att, derest vederhäftig
auktionsförrättare, som för indrifning och redovisning af uppbörden ansvarade,
ej kunde på lindrigare vilkor vid Ottenby erhållas, sådan auktionsförrättare
finge tills vidare, mot förberörda ansvarighet, beräkna sig
till godo sex procent såsom provision å nämnda uppbörd. Utskottet, som
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
antog att denna förhöjning i provision varit föranledd af den då rådande
mindre goda ställningen inom landet, men att styrelsen, sedan dåmera
gynsammare förhållanden inträdt, skulle utan någon Riksdagens framställning
komma att tillse, huruvida ej dädanefter auktionsförrättare kunde
för en lägre provision än den af Kongl. Maj:t sålunda tillsvidare medgifna,
erhållas, funnit sig böra hemställa, det anmärkningen ej måtte till
någon åtgärd föranleda, hvilket ock blef Riksdagens beslut.
Då nu emellertid förekommit, att för de under år 1873 vid Ottenby
hållna auktioner, deraf en till försäljning af 26 stycken hästar den 23 Augusti
inbragt 19,755 riksdaler, arfvodet fortfarande beräknats efter sex
procent, och då dels samma slags arfvode, vid de öfriga stuterierna utgått
med endast fyra procent, dels förenämnda hästauktion, att döma efter
räkenskaperna, ej synes varit förenad med någon risk eller särdeles besvär
för auktionsförrättaren, hafva revisorerne funnit sig böra å förhållandet
fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Såsom anledningar till nämnda förhållande är uti det af Stuteriöfverstyrelsen
afgifna utlåtande anfördt, att auktionsprovisionen såväl på
Oland som närmaste fastland i allmänhet utgår med sex till tio procent,
hvartill kominer, att anstånd med redovisningen rnerändels lemnas betydligt
längre, än som vid hästauktionerna å Ottenby medgif/es, hvarföre och
då det jemväl vore kändt, att fordran för hästinrop vid Ottenby måst i
konkurs bevakas, deraf skulle framgå, att förrättningsraannen kunde löpa
risk, någon nedsättning af provisionen icke kunde för deri närmaste framtiden
åstadkommas. Någon åtgärd för vinnande af ändring i anmärkta
afseendet torde derföre ej kunna vidtagas, såvida icke Kongl. Maj:t skulle finna
för godt anbefalla, att, för den händelse vederhäftig auktionsförrättare
ej kunde mot ersättning af allenast fyra procent erhållas, stuteriet mätte
öfvertaga risken af den förlust, som möjligen kunde uppkomma vid medlens
indrifvande, då någon provision ej behöfde utbetalas utan endast en
mindre godtgörelse tilldelas utroparen och protokollsföranden.
Då på sätt ofvan är omförmäldt, ersättningen för det slags auktioner,
hvarom fråga är, vid de öfriga stuterierna endast utgår med fyra procent,
vill det, med hänsyn dessutom till de stora belopp, dessa auktioner
kunna inbi inga, synas Utskottet som skulle jemväl vid Ottenby förrättningsman
kunna mot samma godtgörelse erhållas; men för den händelse
sådant ej later sig göra, torde den af styrelsen föreslagna åtgärd för undanrödjande
af ifrågavarande, flera gånger öfverklagade, missförhållande
böra vidtagas, och Utskottet hemställer derföre,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes bestämma, att, derest till de auktioner,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o å5.
13
* som till försäljning af hästar å Ottenby hållas, förrättningsinan
ej kan mot en till endast fyra procent uppgående
godtgörelse erhållas, styrelsen för stuteriet hädanefter
skall hafva att sjelf öfvertaga bestyret med
ifrågavarande auktioner.
Kong! Myntverket.
§ 7.
(Rev.-ber. pag. 114, Uti. pag. 302).
Då af en anteckning, gjord å en till Myntverket utstäld räkning
å bland annat 6,815 kub.-fot stenkol, hvilken anteckning var så lydande:
»Från ofvanstående afräknas dock 33 ^2 kub.-fot stenkol, som af myntarbetare
blifvit betalda med 22 E:dr 11 öre», framginge, att af stenkol, som
blifvit för Myntverket inköpta, någon del blifvit till verkets arbetare försåld,
och då ett sådant förfarande synts revisorerne icke vara med god
ordning öfverensstämmande, hafva revisorerne ansett sig böra derå fästa
Riksdagens uppmärksamhet.
Uti sin häröfver afgifna förklaring har öfverdirektören för Myntoch
kontrollverken anfört, att, derest det skulle anses stridande mot god
ordning, om det tillätes en arbetare att från ett under aflastning liggande
fartyg tillhandla sig ett ringa parti stenkol för ett billigare pris, som en
större handel betingar, och hvarigenom honom besparas förlusten af
omkring en half arbetsdag för att på en långt aflägsen upplagsplats göra
sitt lilla uppköp och der kanhända mot högre betalning erhålla sämre
vara, sådant vore beklagligt, samt att ett afslag på den om köpet framstälda
begäran säkert skulle af arbetarne betraktats såsom en till intet tjenande
ogenhet, hvilken »kunde berättiga dem att visa mindre villighet i
sitt arbete», derpå verkstaden skulle efter öfverdirektörens förmenande
komma att förlora.
Ehuru Utskottet fullkomligt delar revisorernes åsigt om det mindre
lämpliga deruti, att de inköp af kol, som Myntverkets arbetare kunna
för enskild räkning göra, i verkets räkenskaper upptagas, har dock Utskottet
med hänsyn till det ifrågavarande beloppets ringhet och enär,
derest ett slikt förfarande vidare skulle ega rum, detsamma antagligen
kommer att af blifvande revisorer uppmärksammas, ansett någon åtgärd
från Riksdagens sida nu icke erfordras, utan hemställer
Angående
försäljning
af stenkol
till arbetare
vid- Myntverket.
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
Angående
f örändring af
den allmänna
barnhuset
tillkommande
ersättning
för tiondeanslag
till ett
till beloppet
bestämdt anslag.
att. Riksdagen måtte låta vid den afgifna förklaringen
bero.
Stockholms allmänna barnhus.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 193, Uti. pag. 312).
Revisorerne hafva anmärkt, hurusom af det i riksstaten uppförda
anslag för »Stora barnhuset i Stockholm», 44,680 kronor 9 öre, större
delen, eller 42,930 kronor 9 öre, finnes upptagen i kolumnen för indelt
tionde eller ersättning för indragna tiondeanslag. Sedan nemligen den
från 15 särskilda län til! barnhuset utgående s. k. fyrationdespanmålen
jemte halmstädjaSfrån Malmöhus och Kristianstads län på grund af Kongl.
förordningen den 23 Juli 1869 till statsverket inaragits, undfår barnhuset
af Kronan ersättning derför, beräknad efter årligt medelmarkegångspris.
I hvart och ett af de 15 länen, i hvars räkenskaper ersättning
för ifrågavarande tionde uppdebiteras efter beräkning af det genom
förberörda Kongl. förordning i sådant hänseende bestämda ersättningspris,
skall alltså årligen göras uträkning å det barnhuset tillkommande
ersättningsbelopp, detta senare beräknadt efter årets markegång med
tillägg af stadgad forsellön för spanmålen; och då dessa årligen återkommande
uträkningar inom såväl länen som barnhuset skulle kunna undvikas
derigenom, att barnhuset i stället för ofvan berörda ersättningsanslag
tillförsäkrades ett till siffran bestämdt penningebelopp, att årligen
utgå från Kongl. Statskontoret, hafva revisorerne tillstyrkt en sådan
förändring, derigenom enkelhet och reda skulle i förvaltningen och räkenskaperna
vinnas.
Häremot är af Kongl. direktionen öfver Stockholms barnhus uti
afgifven förklaring anmärkt, att, derest barnhusinrättningen skulle för sina
tiondeanslag taga lösen efter det i Kongl. förordningen den 23 Juli 1869
föreskrifna omsättningspris eller efter något annat till siffran bestämdt
pris, hvilket i sådant fall antagligen skulle bestämmas för flera år i sender,
direktionen befarade, att inrättningen skulle derpå komma att i längden
förlora.
I likhet med revisorerne är Utskottet af deri mening, att den af
dem föreslagna förändring skulle leda till enkelhet och reda i räkenskaperna,
hvarföre Utskottet redan nu skulle kunnat tillstyrka förändringens
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
15
vidtagande i afseende å Stockholms allmänna barnhusinrättning; men då,
efter hvad Utskottet inhemtat, förhållandena äro enahanda vid flera allmänna
verk och inrättningar rn. m., bland hvilka Utskottet exempelvis
vill nämna de i revisionsberättelsen (pag. 68) omförmälda landskyrkor,
Universiteten i Upsala och Lund, vissa städer o. s. v., samt då det synts
Utskottet önskvärdt, att den föreslagna förändringen så vidt möjligt komrne
att med alla sådana verk och inrättningar vidtagas, har Utskottet, som i
detta hänseende ej kunnat åstadkomma fullständig utredning funnit sig
böra hemställa
att Riksdagen måtte genom skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, om och i afseende å hvilka
verk och inrättningar m. m. en sådan förändring, som
revisorerne i afseende å Stockholms allmänna barnhus
föreslagit, må kunna ega rum, samt derefter till Riksdagen
aflåta förslag i ämnet.
O O
§ 9.
(Rev-.ber. pag. 238).
Vid granskning af åtskilliga verks och inrättningars räkenskaper
hafva revisorerne funnit desamma blott innehålla redogörelser för en del
af de till dem utgående statsanslag, hvilket exempelvis varit fallet med
Musikaliska akademiens och Karolinska institutets räkenskaper. Vid andra
har åter förekommit, att visserligen redogörelsen för statsanslagen
varit fullständig, men deremot uppgifter saknats om de öfriga medelstillgångar.
härrörande från donationer, jordegendomar m. m., som till deras
upprätthållande förefinnas; och enär sistnämnda slags tillgångar ofta
äro så nära sammanbundna med inrättningarnes ekonomiska ställning i
sin helhet, att en fullständig öfversigt af densamma ej genom redovisning
för statsanslaget allena kan erhållas, hafva revisorerne hemstält
huru vida ej skäl vore för handen att, till vinnande af fullt tillförlitlig
kännedom om allmänna verks och inrättningars ställning, en anhållan i
underdånighet gjordes, det Kongl. Maj:t måtte ålägga dessa verk att årligen
till Statsrevisionen ingifva fullständig redovisning ej allenast för de
statsanslag de åtnjuta, utan äfven för de inkomster, som från andra håll
kunna dem tillflyta.
Utskottet, som funnit denna revisorernes hemställan befogad, får
alltså på de af revisorerne andragna skäl föreslå
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t anbefalla samtliga de verk och inrättnin
-
Angående de
från allmänna
verk och
inrättningar
afgifna redovisningars
fullständighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
IG
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
Angående
fråga om bestämmande
af
vissa, grunder
för åtnjutande
af boställsvåningar.
Angående
revisorernas
öfriga framställningar.
gar, hviika årligen skola för Statsrevisorernes granskning
aflemna sina räkenskaper, att dervid afgifva fullständig
redovisning ej blott för de till dem utgående
statsanslag än äfven, så vidt sådant kan dem åläggas,
för de tillgångar, som de tilläfventyrs kunna från andra
inkomstkällor åtnjuta.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 239).
Slutligen hafva revisorerne vid de af dem inom hufvudstaden anstälda
besök i Centralbangården, Posthuset, Bergsskolans, Teknologiska
institutets och Lärarinneseminariets å Norrmalm byggnader, fästat uppmärksamhet
dervid, att en del af lokalerna varit till boställsvåningar upptagna;
och ehuru revisorerne ej tilltrott sig att bedöma, om och i hvad
mån behofvet af vissa embetsmäns ständiga närvaro gör boställsvåningar
nödvändiga, har det dock synts dem, som skulle dessa sistnämnda på flera
ställen kunna inskränkas och det derigenom vunna utrymme användas
för verkets eller inrättningens ändamål. Med anledning häraf hafva revisorerne
antydt behöfligheten deraf, att vissa grunder måtte uppställas
i afseende å boställsvåningars tilldelande, så väl emedan anspråken på
deras åtnjutande synas vara i tillväxt, som emedan de måste anses såsom
ett i Riksstaten vanligtvis ej uppfördt lönetillägg, deraf åtskillige
embetsman korarae i åtnjutande, medan andra deraf måste vara i saknad.
Den fråga revisorerne sålunda bragt å bane har visserligen synts
Utskottet vara förtjent af mycken uppmärksamhet, men då de komiterade,
som för närvarande äro sysselsatta med frågan om reglering af de
centrala embetsverkens löneförhållanden, icke lära underlåta att i hvart
särskildt fall taga i öfvervägande ej mindre behofvet af boställsvåning för
en eller annan embetsman, än äfven beskaffenheten af samma våning och
det inflytande dess åtnjutande kan utöfva på bestämmandet af innehafvarens
löneförmåner i öfrigt, har Utskottet ansett sig böra föreslå,
att revisorernes hemställan icke för närvarande må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Hvad i öfrigt blifvit af Revisorerne anmäldt och erinradt, har Utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
17
vägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
afgifna utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt att,
oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandet påkallas, dels ock slutligen icke hafva varit af
beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 14 Mars 1876.
På Stats-Utskottets vägnar:
CARL EKMAN.
Reservationer:
af Herr Sven Nilsson i Efveröd, som yrkade att, under rubrik
»Kongl. Fångvårdsstyrelsen» skulle införas en punkt så lydande:
(Rev. ber. pag. 14. Uti. pag. 249.)
»Under framhållande af de stora olägenheter, som äro med tilllämpandet
inom fängelserna af det s. k. gemensamhetssystemet förenade,
hafva revisorerne anmärkt att, hvad anginge det gamla fängelset för
manliga lifstidsfångar i Landskrona, der varande logementer, hvari
fångarne nattetid förvarades, syntes alltför inskränkta, då inemot 300
fångar måste inhysas uti en ingalunda stor byggnad, hvarjemte hängmattorna,
som utgjorde deras sofplatser varit uppsatta i tre rader öfver hvarandra
i ganska låga rum. Då emellertid flera lokaler synts kunna för
en ringa kostnad beredas, hade det derföre synts revisorerne, som skulle
man ej hafva begagnat alla till buds stående medel för att hindra den i
högsta måtto skadliga sammanblandningen af fångar af alla möjliga
kategorier.
Kongl. Fångvårdsstyrelsen har i anledning häraf meddelat, dels att
fångantalet vid Landskrona fängelse, då det af revisorerne besöktes, utgjordes
af 290 fångar, under det fängelset vore bygdt för en numerär
Bih. till Riksd. Prot. 1876. 4 Sami. 1 Åfd. 23 Haft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
af 300, dels ock att vid fängelset inga andra lokaler kunde till fånglogement
inredas än ett par i det s. k. kronoxnagasinet befintliga lägenheter,
hvilkas inredning för ändamålet emellertid skulle vara förenad med
alltför betydlig kostnad i anseende dertill, att väggarne till magasinsbyggnaden,
hvilka i så fall måste genombrytas, vore uppförda af gråsten
och tegel till en tjocklek af elfva fot.
Utskottet har ej haft anledning förutsätta annat, än att revisorerne
med den af dem antydda utväg för beredande af ytterligare utrymme
inom Landskrona fängelse åsyftat, att, på sätt Fångvårdsstyrelsen omnämnt,
vissa lägenheter i dervarande gamla kronomagasin skulle till
fängelserum inredas; Och enär den stora vigten, för att ej säga nödvändigheten,
af den föreslagna åtgärden ej torde kunna bestridas, har det
synts Utskottet, som borde den af Styrelsen deremot anförda omständighet,
eller kostnadens storlek, icke för åtgärdens vidtagande utgöra
något oöfvervinneligt hinder, helst revisorerne i afseende å samma kostnad
varit af en från Styrelsens afvikande mening; hvarföre och då Styrelsen
i sin förklaring ej ens lemnat en antydan om det belopp, arbetet
kunde antagas erfordra, samt Utskottet derföre ej varit i tillfälle att
öfverväga, huruvida kostnaden icke skulle uppvägas af de fördelar, ett
ökadt utrymme skulle medföra, Utskottet ansett en ytterligare utredning
af frågan vara erforderlig, samt i sådant hänseende velat hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes anbefalla utredning, huruvida ej genom
en utvidgning, på sätt revisorerne antydt, af fängelselokalerna
i Landskrona de af revisorerne omförmälda
olägenheter må kunna minskas eller undanrödjas.»
af Herr Friherre C. Skogman, hvilken vid andra punkten, angående
Kongl. Arméförvaltningen, yttrade:
»Ehuru delande Utskottets åsigt om befogenhetexi af den af revisorerne
gjorda anmärkning, som i denna punkt omhandlas, anser jag likväl
någon underdånig skrifvelse nu icke deraf behöfva följa, åtminstone
icke i annan syftning än att vid förestående lönereglering för Arméförvaltningen
det anmärkta förhållandet tages under ompröfning. I alla
händelser borde skrifvelsen tydligt uttala hvad dermed afses, antingen
ofördröjligt afskedande af omförmälda tjenstemän eller blott göromålens
ordnande på annat sätt eller med anai''a anslag, något hvarom icke ens
ibland Utskottets ledamöter någon sammanstämmande åsigt tycktes
''innas.»
Häruti instämde Herr J. H. Rosensvärd.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
19
af Herr Sven Nilsson i Efveröd, som i afseende å Stuteristyrelsen
och stuterierna yttrade:
»De anmärkningar, revisorerne, efter aflagdt besök vid Flyinge, i
afseende å dervarande stuteri-inrättning framstält, hafva, särdeles hvad
angår inköpet af hingsten Dobberan, och de vilkor, hvarunder en del af
den till stuteriet anslagna egendom blifvit på arrende upplåten, synts
mig vara förtjenta af en större uppmärksamhet, än Utskottet velat
deråt egna.
Visserligen yttra revisorerne sjelfve, att de ej tilltro sig bedöma,
huruvida sådana djur, som förenämnde hingst, kunna anses passande för
vårt klimat och våra förhållanden i öfrigt, och i det fallet uttala de således
ej något bestämdt omdöme, men deremot förklara de, hvad djuret
i och för sig äfvensom de efter honom fallna föl beträffar, att dessa syntes
»mindre lämpliga», och härmed kan väl ej meningen vara annan än
att öfver djuren, oberoende af racefrågan, uttala ett ogillande omdöme.
Om Dobberan förekommer visserligen i protokollet öfver den före inköpet
å honom anstälda besigtning, att han ej hade några anmärkningsvärda
fel, men detta uttryck antyder dock, att fel förefunnos, och hvad fölen
beträffar, lära förhållandena för närvarande ingalunda vara egnade att i
någon mån mildra det om dem af revisorerne fälda omdöme.
Ännu vigtigare förefaller mig dock anmärkningen rörande de för
egendomarne Walleberg med Slättängen och Dalby bekomna arrenden.
Dessa arrenden utgöras af de maximibelopp, hvilka af Konungens Befallningshafvande,
till en del på förslag af chefen för Flyinge stuteri och
till en del i samråd med nämnde chef, blifvit med deruti af Kongl. Kammarkollegium
vidtagna ändringar bestämda, och hafva arrendatorerne genom
begagnande af den s. k. optionsrätten kommit till desamma; men ser man
till arrendebeloppen, så förefalla dessa (äfven med den af stuteristyrelsen
i dess förklaring gjorda beräkning af 21 kronor 18 öre för tunnlandet)
att vara med hänsyn till jordens beskaffenhet och vid jemförelse med de
arrendeafgifter, som i orten bekommas, så låga, att jag för min del ej
kan tro, det statens rätt och bästa vid beloppens fastställande blifvit så,
som ske kunnat, iakttagna.
Då förenämnda af revisorerne anförda omständigheter synas mig
ådagalägga, att stuteri-inrättningen vid Flyinge ej skötes på ett fullt tillfredsställande
sätt eller uppfyller det dermed afsedda ändamålet, och då
jemväl, hvad de öfriga stuterierna angår, anledning ej saknas till det
antagande, att den fördel de åt det allmänna bereda, ej i någon mån
kan anses motsvara kostnaden för deras underhåll, samt då, enligt min
åsigt, det med stuteri-inrättningarne åsyftade ändamålet, hästafvelns för
-
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45.
bättrande, säkrare och billigare skulle vinnas genom ett fullständigt införande
af det s. k. premieringssystemet, hvilket redan delvis hos oss
tillämpas och dertill anslag blifvit af 1873 års Riksdag beviljadt, har jag
för min del velat föreslå Utskottet att hemställa,
att Riksdagen ville genom skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke
stuteri-inrättningarne nu kunna indragas och det så
kallade premieringssystemet i deras ställe fullständigt
införas.»
Häruti instämde Herr O. B. Olsson.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1876.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.