Sök i Ratio Lex

Andra Kammar em Tillfälliga UtikotU (N:o 2) Utlåtande N:o 2

5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1877:2, Andra Kammar em Tillfälliga UtikotU (N:o 2) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammar em Tillfälliga UtikotU (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

1

Nio

2.

Ant. till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1877, kl. 2 e. m,

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1, i

anledning af väckt förslag om aflåtande af underdånig

skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ändring af Kongl

Förordningen den 15 Februari 1855 angående behandling

af frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen

i ett af de förenade rikena Sverige eller Norge

lemnas nödlidande personer från det andra riket.

Innan Utskottet redogör för innehållet och behandlingen af den motion uti

här ifrågavarande ämne, som blitvit till detsamma hänvisad, anser det sig böra uppgifva

hvad vid närmast föregående riksdagar i samma eller dermed närbeslägtadt

ämne förekommit, och får derföre främst lemna redogörelse för Riksdagens beslut i

anledning af en vid 1872 års riksmöte afgifven motion om skyldighet för staten att

bestrida de kostnader i fattigvårdshänseende, som kunna erfordras för sådan svensk

medborgare, hvilken öfver ett år vistats i Norge. Dåvarande Tillfälliga Utskottet

N:o 3, som fått nämnde motion att behandla, hade föreslagit: “att Riksdagen för

sin del ville besluta, samt i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

vidtaga^ sådana åtgärder, att derest icke norsk kommun blifvit ålagd att bestrida de

kostnader i fattigvårdshänseende, som möjligen uppkomma för svensk man eller

qvinna, under den tid öfver ett år dess vistande i Norge egt rum, svenska staten

da måtte ersätta de norska krafanspråken.''1

Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 80 af den 15 Maj 1872, på grund af

det beslut Riksdagen i ämnet fattade, är af följande lydelse:

“Vid pröfningen af detta förslag har Riksdagen, med fästadt afseende å det

särskilda politiska förhållande, hvari de begge rikena stå till hvarandra, ansett bil
Bih.

till Riksd. Prof 1877. 8 Sami, 2 Afd. 2 Band, 2 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ligt och lämpligt vara, att grundsatsen om deras ömsesidiga ersättningsskyldighet i

frågor af nämnda beskaffenhet är i lag erkänd och att erforderliga bestämmelser

finnas antagna till reglering af sättet för grundsatsens tillämpning, hvarföre Riksdagen

funnit sig icke böra understödja ett förslag åsyftande att undanrödja denna

redan under en följd af år med skäl erkända grundsats och alla bestämmelse! i ämnet;

men då den ömsesidiga ersättningsskyldigheten, de förenade rikena emellan,

som uti ofvan berörda nådiga förordning erkännes, skulle bibehållas väsentligen på

grund af politiska skäl, har det synts Riksdagen, som borde statskassan hufvudsakligen

deraf drabbas, samt svenskt fattigvårdssamhälle ej hafva vidsträcktare skyldighet

att godtgöra statskassan, än om understödet lemnats inom svenskt fattigvårdssamhälle.

Enligt nu gällande fattigvårdslags § 29 sträcker sig svenskt fattigvårdssamhälles

skyldighet att ersätta ett annat för der lemnadt understöd åt en person med

hemortsrätt i det förra icke vidare, än till s. k. obligatorisk fattigvård. På grund

af förordningen den 15 Februari 1855, på sätt den hittills tillämpats, har det emellertid

ålagts de svenska fattigvårdssamhällena att godtgöra statskassan hvarje slags

understöd, som, i öfverensstämmelse med fattigvårdslagen i Norge, der lemnats, följaktligen

äfven sådant, som icke varit till obligatoriskt hänförligt. Vidare har Riksdagens

uppmärksamhet blifvit fästad dervid, att under det, jemlikt stadgande i instruktionen

för länens lasaretts- och kurhusdirektioner, fri vård lemnas alla veneriskt

sjuka samt sådana sjukvårdsbehöfvande från annat distrikt, som äro medellösa,

lemnas deremot uti intetdera fallet vården afgiftsfritt i Norge.

Då skäl synes för en sådan förändring i den förevarande förordningen, att

statsverket vidkännes berörda kostnader, får Riksdagen, på grund af hvad sålunda

blifvit anfördt, härigenom hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om sådan förändring

af eller tillägg till bestämmelserna uti ifrågavarande nådiga förordning af

den 15 Februari 1855, att svenskt fattigvårdssamhälles skyldighet att godtgöra statskassan

förskjuten ersättning för tillfällig fattigvård och sjukvård, lemnad någon dess

medlem i Norge, ej må blifva vidsträcktare, än om vården lemnats inom annat svenskt

fattigvårdssamhälle. “

I anledning häraf har Kongl. Maj:t uti nådig skrifvelse den 29 November 1872 gifvit

till känna att, jemlikt nådiga cirkulärbrefvet den 10 Januari 1857, svenskt fattigvårdssamhälles

ersättningsskyldighet i förevarande hänseende är inskränkt till allenast sådana

fall, der fattigvårdssamhället, om dylik vård lemnats inom annat svenskt fattigvårdssamhälle,

ändock skulle vara till ersättning lagligen förbundet, samt att i öfriga

fall af tillfällig fattigvård och sjukvård, der förskjuten kostnad blifvit för norska

statskassans räkning återfordrad från fattigvårdssamhälle i Sverige och å norsk sida

iakttagits hvad i sistberörda förordning är för ersättnings vinnande stadgadt, ersättningsskyldigheten,

på sätt äfven Riksdagen förklarat, bör af statsverket fullgöras.

Vid 1873 års riksdag väcktes förslag om förändring af nu gällande stadgande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotta (N.-o ,2) Utlåtande N:o 2.

angående hemortsrätt i allmänhet, som af det Utskott, till hvilket detsamma hänvisades,

afstyrktes och af Kammaren afslogs. Två år senare, eller vid riksdagen 1875,

föreslogs; “att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,

huruvida ej sådan öfverenskommelse kunde träffas emellan Sverige, å ena sidan, samt

Tyskland, Danmark och Norge å den andra, att, när invånare ifrån det ena landet

under fem års tid oafbrutet vistats inom något af de öfrige, de skola der åtnjuta

hemortsrätt, eller att, om ej öfverenskommelse i antydda riktning kan ske med de

två förstnämnde grannrikena Tyskland och Danmark, det måtte ske med vårt brödrafolk

Norge; samt att om ej dylik öfverenskommelse med Norge kan träffas utan Stortingets

hörande och beslut, Kong). Maj:t täcktes till norska Stortinget aflåta proposition

i ämnet.“ Öfver hvad sålunda föreslagits hade det årets Tillfälliga Utskott

N:o 2, som ansåg att Tyskland och Danmark mer än Norge stå i ett väsentligen

olika förhållande till Sverige, i öfrigt yttrat: “att det icke kunde förnekas att åtskilliga

kommuner hårdt drabbas af berörda slags fattigvårdsafgifter, stundom uppgående

till utomordentligt höga belopp, hvarföre det vore önskligt om någon ersättning

eller lättnad deri kunde beredas; men å andra sidan, när fråga är om att af

Kongl. Maj:t begära en åtgärd af den beskaffenhet, att underhandlingar med främmande

land blifva nödvändiga, man borde fästa ett noggrant afseende på sannolikheten

af den framgång dessa underhandlingar skulle kunna röna, hvilken framgång

vore mindre trolig, ju mindre dessa land deraf skulle skörda någon fördel, hvarföre

motionen ansågs ej böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda;" — hvilket utlåtande

ock, utan diskussion, blef af Kammaren bifallet.

På grund af Herr A. P. Linds motion, N:o 118, vid 1876 års riksdag, om skrifvelse

till Kongl. Maj:t angående öfverenskommelse emellan Sverige å ena sidan samt

Tyska riket, Danmark och Norge å den andra i fråga om hemortsrätt, eller att man

borde söka träffa öfverenskommelse derom att, när invånare från det ena landet

under fem års tid oafbrutet vistats inom något af de öfriga, de skola der åtnjuta

hemortsrätt, eller, om dylik öfverenskommelse ej kunde bringas till stånd med Tyskland

och Danmark, så likväl måtte ske med Norge, har dåvarande Tillfälliga Utskottet

N:o 3 tillstyrkt att någon åtgärd icke måtte vidtagas i afseende å Tyskland

och Danmark, men att Riksdagen, beträffande hemortsrätt Sverige och Norge emellan,

ville aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes, om utsigt

förefunnes till ändamålets vinnande, vidtaga erforderliga åtgärder att, när invånare

från det ena landet under viss tid — möjligen högst fem år — oafbrutet

vistats i det andra landet, han der skulle njuta hemortsrätt. Under diskussionen om

detta utlåtande anmärktes mot Utskottets förslag, hvilket af några till bifall förordades,

att, i fråga om fattigunderstöd för det ena rikets undersåter under deras vistande

i grannriket, förhållandet är regleradt dels genom särskilda anslag och dels

genom gällande mellanrikslag; att, i händelse personen under vistelsen i grannriket

der uppehållit sig på olika tider inom olika kommuner, det blefve omöjligt att af
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

göra hvilken kommun, som skulle tilldömas underhållsskyldigheten, och således staten

få en särskild fattigvård för visst slag af medborgare; att det oftare inträffar

att svenskar blifva föremål för fattigvård i Norge, än tvärtom; att, genom likställighet

de begge rikena emellan, Norge skulle blifva allt för mycket lidande, hvadan det

icke vore sannolikt att någon öfverenskommelse i motionens syfte skulle kunna träffas,

samt att, för den händelse att någon oafbrutet under längre tid, minst fem år,

vistats utom fattigvårdssamhället, 31 § 2 mom. af vår gällande fattigvårdsförordning,

under vissa omständigheter tillåter att staten träder emellan etc. Ärendet blef härefter

återförvisadt. Då det till Kammaren återkom, hade Utskottet föreslagit underdånig

skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t, innefattande begäran att för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i Kongl. förordningen den 15 Februari 1855, att

svenskt fattigvårdssamhälle icke må drabbas af utgifter för fattigunderstöd, som blifvit

i Norge lemnadt svensk undersåte. Häremot anfördes åter i Kammaren, att Utskottet

öfverskridit sin befogenhet, då det föreslagit något helt annat än motionären

påyrkat, att enligt detta, Utskottets nya förslag Sverige skulle i förhållande till Norge

komma att betraktas såsom ett främmande land; att vid 1872 års riksdag en motion

i samma syfte afslagits o. s. v. Också blef Utskottets förslag utan votering afslaget.

Nu har samme motionär, Herr A. P. Lind, uti motionen N:o 56 vid innevarande

riksdag uppgifvit, att många in- och utflyttningar årligen ske emellan Sverige

och Norge af arbetarefamiljer samt tillfälliga arbetssökande, hvilka stanna på närmare

eller fjermare afstånd från riksgränsen och i grannriket qvarblifva under flera

år, utan att hafva förskaffat sig stadigt hemvist, hvarefter de, sedan helsa och krafter

blifvit brutna och fattigvårdhjelp erfordrats, till sitt förra hemland återsändas,

under det att vanligen höga understöds- och resekostnadsräkningar följa dem i spåren.

För att förekomma dylika obehag och för många kommuner ganska känbara

kostnader, har motionären föreslagit, att Riksdagen må besluta “att till Kongl. Maj:t

aflåta underdånig skrifvelse om åstadkommande af en ändring uti Kongl. förordningen

af den 15 Februari 1855, åsyftande eu vänlig öfverenskommelse med Norge, att

in- eller utflyttande personer må efter tvenne års vistelse uti hvilket af de förenade

rikena som helst uti fattigvårdshänseende tillhöra det riket, hvarinom de vistas; samt

att, om icke någon stadig hemortsrätt under förenämnda tid blifvit förvärfvad, ettdera

af rikenas statskassor må utbetala för dylika nödlidande fattiges underhåll och

sjukvård. “

Efter hvad ofvan blifvit meddeladt, kan Utskottet i korthet yttra sig om nu

ifrågavarande motion. Då det synes vara högst sannolikt, för att ej säga säkert, att

flertalet af dem, som inom grannriket söka tillfällig arbetsförtjenst, icke uppehåller

sig i någon viss kommun derstädes så länge att hemortsrätt inom densamma vinnes,

men motionen afser att, der stadig hemortsrätt under föreslagna tiden af två år icke

hunnit förvärfvas, statskassan skulle bekosta ifrågakommande underhåll och sjukvård,

skulle deraf följa, att statsverket oftast i dylika fall skulle få träda emellan i än

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

högre grad än för det närvarande undantagsvis är händelsen, hvarigenom fattigunderhållet

skulle upphöra att vara, hvad det dock borde vara, ett kommunens åliggande,

för att i stället blifva en statsangelägenhet; då fattigvårdssamhälle, som lider af sådan

tunga motionären vill afhjelpa, redan nu är tillförsäkradt att åtminstone icke

behöfva ersätta kostnaderna för annan än s. k. obligatorisk fattigvård, som åt någon

dess medlem i grannriket blifvit lemnad; då motionärens förslag, om det blefve lag,

säkerligen skulle lemna tillfälle till missbruk för att, äfven i fall kostnaden någon

gång verkligen eljest skolat drabba kommunen, få densamma på staten öfverflyttad;

samt slutligen, då bifall till motionen åtminstone i viss mån kan anses strida mot

Riksdagens i ofvan berörda underdåniga skrifvelse den 15 Maj 1872 uttryckta åsigt om

hvad som uti ifrågavarande hänseende bör vara ett statens allmänna åliggande, föranlåtes

Utskottet allt härutaf att, helst det synes vara föga sannolikt att man i Norge

skulle ingå på ett förslag sådant som detta, hvilket, tillämpadt, uppenbarligen skulle,

mot hvad nu är förhållandet, leda till än drygare utgifter för det norska än för det

svenska statsverket, hemställa,

att hvad Iierr Lind uti sin förevarande motion föreslagit icke

må vinna bifall.

På Utskottets vägnar:

Adolf Helander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.