Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.
1877-03-23 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1877:9, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.
Dokumentets text
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Riksd. Kansli den 23 Mars 1877, kl. 2 e. m.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed
afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.
Uti en till Riksdagen aflåten nådig proposition (N:o 3) har Kongl.
Maj:t gifvit till känna hurusom, då Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens
skrifvelse den 24 Maj 1873 rörande indelningsverket och grundskatterna,
till pröfning förehaft frågan om de åtgärder, som kunde anses
nödiga såsom förberedelse och vilkor för vidtagande af lindring i de nu
af jordbruksfastigheter utgående grundskatter, det fästat Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet, att de bestämmelser i nu gällande bevillningsförordning,
enligt hvilka för jordbruksfastighet skulle i bevillning erläggas tre öre,
men för all annan fastighet fem öre för hvarje fulla etthundra kronor
af egendomens uppskattade värde, måste anses innebära en jordbruksfastigheterna
medgifven förmån, hvilken icke syntes stå i öfverensstämmelse
med eljest erkända grunder för beskattningen; hvadan och då Riksdagen
i ofvan berörda skrifvelse framstält önskan, att grundskatterna måtte
upphöra mot det att jordbruksfastighet åsattes bevillning efter samma
grunder, som gälde för all annan fastighet, Kongl. Maj:t, som beslutat
att i särskild proposition föreslå medgifvande af femton procent afdrag
å kronan behållen ränta, uti förstnämnda nådiga proposition föreslagit
Riksdagen att, vid åtagande af allmän bevillning för år 1878, åt § 2
af nu gällande bevillningsförordning gifva en i vissa hänseenden förändrad
lydelse.
Bih. till Riksd. Prot. 1877. 5 Sarnl. 1 Afd. 8 Höft.
1
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
Vidare har Kongl. Maj:t, som ansett att, samtidigt med föreslagna
afdraget å räntan, frälseegendomar borde befrias från hälften af den
dem nu åliggande särskilda bevillning, uti nu ifrågavarande proposition,
under förutsättning att den föreslagna ändringen af § 2 i bevillningsförordningen
blefve af Riksdagen antagen, jemväl föreslagit förändrad
lydelse af § 11 i nämnda förordning.
Slutligen har Kongl. Maj:t uti samma nådiga proposition, för den
händelse hvad derutinnan blifvit i förenämnda hänseenden föreslaget
vunne Riksdagens bifall, hemstält, att de förändringar i instruktionen för
taxeringsförrättningarna, som häraf kunde blifva en följd, måtte af Riksdagen
iakttagas.
Sedan ifrågavarande Kongl. proposition blifvit till Bevillningsutskottet
hänvisad, har Stats-Utskottet hos Bevillnings-Utskottet gjort
framställning om att i gemensamt sammanträde behandla ej mindre
Kong]. Maj:ts nådiga proposition (N:o 4) om afdrag å Kronan behållen
ränta af frälse-, skatte- och kronohemman och lägenheter, än äfven en
af Herr Ola Andersson inom Andra Kammaren väckt, till Stats-Utskottet
hänvisad motion (N:o 118) om grundskatternas afskrifvande; hvarjemte
till det sålunda sammansatta Utskottets handläggning skulle öfverlemnas
en af Herr Friherre von Essen inom Första Kammaren afgifven, likaledes
till Stats-Utskottet hänvisad motion (N:o 21), innefattande, bland annat,
förslag om en bevillning till staten för hvarje hingst, som till afvel bevisligen
användes mot betalning eller annan ersättning.
Bevillnings-Utskottet, som antagit denna inbjudning från StatsUtskottet,
har dervid beslutat att till det sammansatta Utskottets handläggning
äfven öfverlemna Kongl. Maj:ts ofvan berörda nådiga proposition
om ändringar i bevillningsförordningen.
Rörande nu omförmälda bevillningsfrågor kommer alltså yttrande
att framdeles till Riksdagen afgifvas af sammansatt Stats- och Bevillningsutskott;
hvilket Bevillnings-Utskottet
l:o
skolat för Riksdagen anmäla.
Enligt § 8 i bevillningsstadgan är medlem af konungaätten frikallad
från inkomstbevillning för af staten anvisadt anslag samt för inkomst
af kapital.
Uti en vid innevarande riksmöte inom Andra Kammaren afgifven
motion (N:o 94) har Herr A. P. Lind föreslagit den ändring i afseende
å nämnda stadgande, att så väl Konungen som annan medlem af
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.
3
konungaätten skulle för inkomst af kapital erlägga bevillning efter den
grund, som i § 6 af ifrågavarande författning stadgas.
Vid 1873 års riksdag väcktes af enskild motionär förslag derom,
att den uti ofvan berörda hänseenden medlem af konungaätten rnedgifna
befrielse från inkomstbevillning skulle i allo upphäfvas.
Dåvarande Bevillnings-Utskott, som hemstälde att detta förslag
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende, yttrade till stöd för denna
hemställan, bland annat, följande:
»Ehuru motionären endast »yrkat upphäfvande af ett stadgande i
bevillningsförordningen, synes den väckta frågan Utskottet likväl ega en
vida djupare betydelse, såsom berörande den statsrättsliga ställning,
hvilken i vårt land är åt Konungen och de öfriga medlemtnarne af det
Kongl. huset anvisad. Att denna ställning är i en mängd afseenden
skiljaktig från den, hvari samhällets andra medlemmar befinna sig, derom
vittna åtskilliga bud i våra grundlagar, så väl i Regeringsformen som i
Successionsordningen. Om nu, i enlighet med motionärens förslag, medlemmarne
af rlet Kongl. huset skulle utgöra bevillning till staten, komma
de jemväl enligt grundlagens bokstaf att tilläggas rättigheter, för hvilkas
utöfvande samma grundlagar dock i vissa fall lagt bestämdt hinder, under
det att det är mera än tvifvelaktigt, huruvida ens i något fall grundlagarne
afsett, att dylika rättigheter kunde tillkomma de ifrågavarande
personerna; och då det icke låter antaga sig, att grundlagarne i detta
fall skulle tillstädja en skyldighet, på samma gång de nödgades förmena
den rättighet, enahanda skyldighet eljest betingade, vågar Utskottet hysa
den mening, att grundlagarne utgå från förutsättningen, att den af motionären
påyrkade jemlikhet i beskattningshänseende icke kan ifrågakomma.
Ett motsatt antagande skulle äfven i andra afseenden, än Utskottet redan
antydt, leda till följder, som lika litet torde vara öfverensstämmande med
andan i vårt samhällsskick. Såsom exempel härå tillåter sig Utskottet
endast nämna, att de Kongl. personerna i dylikt fall skulle, såsom medlemmar
af .en särskild kommun, i viss mån göras likställiga med kommunens
öfriga medlemmar i fråga om deltagande i vården af denna
kommuns angelägenheter. Då Utskottet således anser, dels att den nu
väckta frågan företrädesvis eger en statsrättslig betydelse, dels ock att
motionärens förslag, ur denna synpunkt sedt, icke är förenligt med den
ställning, grundlagarne i vårt land anvisa Konungen och öfriga medlemmar
af hans hus, torde Utskottet deri ega giltig anledning att för
sin del afstyrka ett förslag, hvilket Utskottet med afseende å frågans
principiela del finner tillhöra ett helt annat lagstiftningsområde, än som
åt Bevillnings-Utskottet är anvisadt.»
4
Bcvillnings-Utskottcts Betänkande N:o 9.
Det vid 1873 års riksmöte väckta, mera vidsträckta förslaget i
förevarande ämne blef ock af Riksdagens båda Kamrar utan omröstning
afslaget.
Hufvudsakligen instämmande uti ofvan intagna, af då varande
Bevillnings-Utskott. afgifna yttrande i ämnet, anser Utskottet att de skäl,
ur statsrättslig synpunkt, som talade emot det då framstälda förslaget,
jemväl ega sin tillämpning på det nu föreliggande förslaget af Herr
Lind; och hemställer Utskottet fördenskull
2:o.
att Herr Linds ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Jemlikt 9 § i bevillningsstadgan skall inkomstbevillning påföras
jernvägsbolag der dess rörelse drifves, vare sig vid större eller mindre
stationer; och åligger det på grund af 26 § i stadgan bolagets styrelse
att före April månads utgång hvarje år till vederbörande insända bestyrkt
utdrag af bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande beloppet
af den under det år, räkenskaperna omfatta, för bolaget uppkomna vinst,
fördelad på hvar och en af bolagets särskilda stationer.
Dessa föreskrifter i afseende å jernvägsbolag hafva varit gällande
allt ifrån början af år 1873.
Vid sistlidet års riksmöte väcktes uti en inom Första Kammaren
afgifven motion förslag derom att vid hvarje station skulle påföras jernvägsbolag
en bevillning, som i förhållande till bolagets hela nettobehållning
skulle beräknas efter den vid stationen under året kontant influtna
uppbörd af trafikmedel.
I anledning af detta förslag erinrade Bevillnings-Utskottet, att
bevillningsstadgan visserligen lemnade oafgjordt efter hvilka grunder
den för jernvägsbolagen uppkomna årsvinst skulle emellan de särskilda
jernvägsstationerna fördelas, men att detta dock icke berott på något
förbiseende vid redaktionen af de i ämnet gällande bestämmelser. Vid
1872 års riksdag, då ofvan berörda föreskrifter i afseende å jernvägsbolagen
kommo till stånd, förelåg nemligen för dåvarande Bev llningsUtskott
ett af enskild motionär väckt förslag till lösning af frågan om
berörda vinstfördelning; men Utskottet ansåg icke lämpligt att då föreslå
en allmän föreskrift, huru inkomsten skulle fördelas emellan de särskilda
stationerna, enär för skilda fall olika grunder derför möjligen kunde
och borde tillämpas.
Bevillnings-Utskottets Betänkande Nio .9. 5
Uttalande tillika hurusom det fortfarande syntes Utskottet i hög
grad tvifvelaktigt, om en sådan allmän bestämmelse skulle kunna blifva
för alla förhållanden billig eller undanrödja grundade anledningar till
missnöje, hemstälde derföre och på i öfrigt andragna skäl Bevillningsutskottet
vid sistlidet års riksmöte, att förenämnda, då väckta förslag
ej måtte af Riksdagen bifallas; och blef Utskottets hemställan godkänd
af Riksdagens båda Kamrar utan några meningsutbyten.
Nu har vid innevarande riksdag ett nytt förslag i ämnet blifvit
framstäldt af Herr A. W. Uhr uti en inom Andra Kammaren väckt
motion (N:o 51). Nämnda förslag afser att till § 9 mom. 1 i bevillningsstadgan
»ett tillägg måtte göras, bestämmande att hvarje kommun, som
genomlöpes af bolagsjernväg, må ega att sända ett ombud för deltagande
"så väl i granskning af bolagets räkenskaper, som i fördelningen stationerna
eller kommunerna emellan af bolagets vinst.»
Såsom af motionen synes, har motionären med den af honom
föreslagna bestämmelsen ingalunda afsett att »lägga hinder i vägen för
olika grunders tillämpning för skilda fall»; men motionären har trott,
att, då kommunernas ombud komme i tillfälle taga fullständig kännedom
om bolagens inkomster både vid lastnings- och lossningsstationerna, och
då de äfven finge deltaga i fördelningen, så borde, i det allra närmaste,
kunna undvikas det missnöje, som nu ofta skulle ega rum, ej sällan af
brist på kännedom om verkliga förhållandet.
Hvad motionären till frågans lösning föreslagit, torde dock vid
närmare granskning befinnas ur flera synpunkter oantagligt.
Man tanke sig, att alla de många kommuner, genom hvilkas områden
Bergslagernas jernväg eller någon annan dylik af större utsträckning
löper, skulle ega att till den ort, der bolagets styrelse har sitt säte,
sända ombud för granskning af bolagets räkenskaper och för deltagande
uti ifrågavarande vinstfördelning.
Långt ifrån att genom sådana revisioner komme att, på sätt motionären
förmenar, i det allra närmaste undanrödjas det missnöje med vinstfördelningen,
som nu ofta egde rum, skulle, enligt hvad Utskottet håller
före, dessa revisioner tvärtom blifva en rik källa till förvecklingar och
tvister ej blott emellan bolagen och kommunerna utan äfven emellan
kommunerna inbördes.
Kostnaderna för revisorernes resor och för deras vistelse å revisionsorten
skulle säkerligen äfven ofta uppgå till rätt betydande belopp. Hvem
dessa kostnader skulle drabba — om de skulle bestås af vederbörande
kommuner eller gäldas af jernvägsbolagen — detta så väl som åtskilligt
annat har motionären lemnat obesvaradt.
6
Bevillning8- Utskottets Betänkande N:o 9.
Med hvad nu blifvit i korthet antydt anser Utskottet sig hafva
tillräckligt ådagalagt oantagligheten af Herr Uhrs förslag; hvadan Utskottet,
so in lika litet nu som vid föregående riksmöten finner sig böra
föreslå någon allmän föreskrift rörande grunderna för vinstfördelningen
emellan särskilda jernvägsstationer, tillåter sig hemställa,
3:o.
att Herr Uhrs ifrågavarande motion icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
Enligt den år 1858 utfärdade bevillningsstadga skulle bevillning af
enskilda banker med sedelutgifningsrätt samt af alla öfriga aktiebolag,
associationer och societeter påföras i den ort, der afkastningen och vinsten
utdelades.
Denna föreskrift ändrades vid 1859—1860 årens riksdag sålunda,
att bevillning för inkomst af kapital eller arbete skulle bolag påföras, der
dess rörelse förnämligast drefves, eller, i fall sådan bestämd ort icke
förefunnes, der bolaget hade sin styrelse.
Genom 9 § 1 och 2 mom. i den år 1866 utgifna bevillningstadga
bestämdes sedermera, att inkomstbevillning skulle påföras bankbolag, der
dess rörelse drefves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor,
samt annat bolag, der dess rörelse hufvudsakligen, å en eller
flera orter drefves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefunnes,
der bolaget hade sin styrelse.
Derefter blefvo vid 1872 års riksmöte jernvägsbolag med bankbolag
likstälda och i följd deraf i 9 § 1 mom. bevillningsstadgan orden
»eller vid större och mindre stationer» tillagda efter »hufvud-, afdelningseller
kommissionskontor».
Slutligen hafva vid sistlidet års riksdag kanalbolag blifvit med
bank- och jernvägsbolagen sammanförda uti ifrågavarande hänseende.
Det torde nogsamt vara bekant, hurusom berörda förändringar i
afseende å bank-, jernvägs- och kanalbolag blifvit vidtagna hufvudsakligen
derföre att man ansett sig dymedelst kunna, utan någon nämnvärd
olägenhet eller svårighet för staten, tillmötesgå framstälda fordringar
på en rättvisare fördelning emellan vederbörande kommuner af de
efter 2 artikelns bevillning utgående kommunalafgifter.
I fråga om enskilda fabriksegare, handlande samt andra yrkes- och
näringsidkare föreskrefs i den år 1861 utfärdade bevillningsstadga, att
inkomstbevillning skulle bemälde personer påföras, der fabriken vore belägen
eller handeln, yrket eller näringen idkades; dock att handlande i
I
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o .9.
7
Stockholm för den handelsrörelse, de derstädes idkade, skulle taxeras
inom den församling, der de vore mantalsskrifne.
Vid 1865—1866 årens riksdag skedde i afseende å nyssberörda
allmänna bestämmelser den ändring, att efter orden »handeln, yrket eller
näringen» inskjöts ordet »förnämligast».
I nu gällande bevillningsstadga äro de uti nyss afhandlade hänseenden
för bolag och enskilda yrkes- och näringsidkare meddelade, uti 9
§ 1, 2 och 3 mom. innefattade bestämmelser af följande lydelse:
»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:
bank-, jernvägs- och kanalbolag, der bolagets rörelse drifves, vare
sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större
och mindre stationer;
annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flera*
orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget
har sin styrelse;
fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der
fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast
idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera församlingar,
för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom den församling,
der de äro mantalsskrifne».
Vid sistlidet års riksmöte väcktes uti en af Herr August Peterson
inom Andra Kammaren afgifven motion förslag derom, att i bevillningsstadgans
9 § 2 inom. (rörande »annat bolag») ordet hufvudsakligen måtte
utgå och i det följande momentet (angående »fabriksegare», in. fl.) ordet
förnämligast uteslutas.
Bevillnings-Utskottet, som afstyrkte detta förslag, erinrade dervid,
bland annat, att, om berörda ord uteslötes, följden deraf skulle blifva,
att icke blott de i 9 § 2 mom. afsedda bolag utan äfven enskilda handlande
eller näringsidkare komme att få bevillning sig påförd å hvarje
ort, der de i större eller mindre mån kunde anses utöfva rörelse, yrke
eller näring. Detta skulle icke blott vara ofördelaktigt för statsverket
utan sannolikt äfven blifva en källa till tvistighet^'' emellan kommunerna
sjelfva; och näringsidkaren, som blefve af staten beskattad på flera
ställen, nödgades kanske söka rättelse i den å hvartdera stället skedda
taxering törhända hos flera olika pröfningskomitéer.
Ömförmälda, af Herr August Peterson väckta förslag blef ock af
Riksdagen afslaget.
Nu har vid innevarande riksmöte nyssberörda förslag, så vidt det
afsåg ändring i 3:dje mom. af 9:de paragrafen, blifvit återupptaget af Herr
8 Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.
Anders August Anderson uti eu i Andra Kammaren väckt motion
(N:o 49).
Herr August Peterson deremot har uti en i samma Kammare afgifven
motion (N:o 68) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, »att 2
och 3 mom. af 9 paragrafen uti bevillningsförordningen erhålla följande
lydelse:
»Handelsrörelse i stad, som omfattar flera församlingar, inom den
församling der den skattskyldige är mantalsskrifven, samt handelsrörelse
i öfriga städer och på landet, äfvensom jordbruks-, bergsbruks-, fabriksoch
annan rörelse eller yrke å den eller de orter, der rörelsen eller
yrket med fast plats för verksamheten utöfvas; rörelse eller yrke utan
bestämd fast ort för verksamheten, der den skattskyldige är mantalsskrifven».
Hvad först angår det förslag till ändring af 9 § 3 inom., som af
Herr Anders August Anderson återupptagits, så finner Utskottet icke
heller vid detta riksmöte anledning biträda berörda, förlidet år af Utskottet
afstyrkta och af Riksdagen afslagna ändringsförslag.
Beträffande vidare det af Herr August Peterson nu framstapla
förslag till ändring af mom. 2 och 3 uti ifrågavarande §, må till en början
erinras, att detta förslag är hemtadt från 18 §, mom. b och c af det
»förslag till förordning om grunderna och sättet för bevillningstaxeringen»,
som finnes intaget uti underdånigt betänkande den 20 Oktober 1876 af
den s. k. förberedande skattejemkningskomitéen.
Vid läsning af nämnda betänkande befinnes emellertid, att kornitéens
förslag uti nu ifrågavarande del på det närmaste sammanhänger
med andra vigtiga och delvis genomgripande förändringar, dem koinitéen
föreslagit i nu gällande bevillningstadga.
Så har — »då det skulle kunna vara möjligt att, vid uppskattning
af sådan på flera ställen fördelad rörelse, ortintresset komrne att göra
sig för mycket gällande och det äfvenledes skulle medföra svårighet för
den skattskyldige att, i händelse af missnöje med taxeringsnämndernas
beslut, i rätt tid anföra besvär hos vederbörande pröfningsnämnd» —
blifvit af komitéen i § 40 mom. 2 och § 53 mom. 2 föreslaget, att
taxeringsnämnds åtgärder i afseende på uppskattning af rörelse, som
endast till en del utöfvades inom taxeringskretsen, blott skulle innefatta
förslag samt afgörandet tillhöra pröfningsnämnden.
Så har i § 19 inom. 1 c af komiténs förslag den bank-, jernvägs-
och kanalbolag nu åliggande skyldighet i afseende å insändande
af utdrag ur räkenskaperna, utvisande bolagets vinst, fördelad på hvarje
särskildt kontor eller station, blifvit utsträckt till alla bolag, som fått
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
9
sina bolagsreglor af Kongl. Maj:t faststälda och antingen stå under offentlig
kontroll eller hafva inskränkt ansvarighet enligt Kongl. förordningen
den 6 Oktober 1848, hvarjemte annan idkare af rörelse eller yrke,
som delvis utöfvas inom dera församlingar eller socknar, fått sig ålagdt
att ademna skriftlig uppgift å alla de församlingar eller socknar, der
rörelsen eller yrket med fast plats för verksamheten utöfvas, samt huru
stor bråkdel af hela inkomsten erhållits eller kunde anses hafva erhållits
inom hvardera.
Då den § i nu varande bevillningsstadga, der Herr August Peterson
velat hafva införd den af honom upptagna del af komiténs förslag,
handlar om den eller de orter, hvarest bevillning för inkomst af
kapital eller arbete skall påföras, torde ock förtjena att synnerligen uppmärksammas,
hurusom i det stadgande, hvars införande Herr Peterson
påyrkat, äfven förekommer jordbruksrörelse. Detta sammanhänger med
åtskilliga nya bestämmelser som komitén föreslagit. Komitén har
nemligen velat hafva genom fastighetsbevillningen beskattad dels den förmån,
som eganderätt till fastighet i och för sig medför, dels ock den
från fastighet i allmänhet härflytande inkomst af arrende eller hyra eller
deremot svarande arrende- eller hyresvärde; hvilken förmån och inkomst
tillsammans ansetts motsvara fem för hundra af taxeringsvärdet. Den
öfverskjutande inkomst, som genom fastighets brukande, skötsel eller begagnande
erhölles, skulle enligt komiténs förslag räknas till inkomst
af kapital och arbete på sätt förslaget vidare utvisar.
En reservant inom komitén har uti § 5 i en af honom föreslagen
»lag om inkomstskatt» upptagit bland annat, att för inkomst af fabrik,
handel, handtverk och annat yrke eller näring dess idkare skulle beskattas
å den ort, der fabriken vore belägen eller rörelsen drefves, eller,
derest näring utöfvades på flera ställen, å den ort, hvarest den förnämligast
idkades; att gårdfarihandlande och annan i handelsärenden resande
person skulle inkomstskatt påföras till hela dess belopp å den skattskyldiges
mantalsskrifningsort; samt banker, jernvägs- eller kanalbolag, der
bolagets rörelse drefves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings- eller
kommissionskontor; och att tvifvelaktiga spörsmål i fråga om ort, å hvilken
bevillning skulle påföras, borde afgöras af Kongl. Maj:t.
Då Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finans-departementet
den 30 December sistlidet år inför Hans Maj:t Konungen anmälde ofvannämnda
komitébetänkande, uttalade Herr Statsrådet i fråga om komiténs
förslag till förordning om grunderna och sättet för bevillningstaxeringen,
bland annat, hurusom »de grundsatser, som komiterade i
sitt förslag utfört och tillämpat, vore af särdeles genomgripande betydelse
Bill. till Rikad. Prot■ 1877. 5 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 2
10
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
för bevillningens hela system». »Deras antagande» — yttrade Herr Stats
rådet vidare — »skulle ock innebära så många och så väsentliga förändringar
i den nu gällande bevillningsförordningens bestämmelser, att det
väl kan sättas i fråga, huruvida det allmänna föreställningssättet i dessa
ämnen skulle förmå under så kort tid som en riksdagssession göra sig
med deras syfte och betydelse nog förtroget, att rueningarne kunde om
afgörande beslut förenas, eller om ej den vigtiga frågans behandling torde
mera vinna derpå, att, då de åsigter och förslag, som sålunda blifvit
väckta, genom komiterades på Eders Maj:ts befallning till trycket befordrade
utlåtande komma till Riksdagens kännedom, desamma ännu under
någon tid icke gjordes till föremål för åtgärd från Eders Maj:ts sida.
Förslaget har dessutom icke hunnit före Riksdagens sammanträde underkastas
den fullständiga granskning af vederbörande embetsverk, som till
ett så vidt omfattande ärendes föredragning varit, erforderlig, och torde
detsamma derför icke för närvarande i sin helhet böra underställas Eders
Majtts pröfning — helst som» o. s. v.
Den fullständiga granskning af vederbörande embetsverk, som ifrågavarande
författningsförslag alltså skall undergå, torde äfven böra få
komma de af Herr August Peterson ur förslaget upptagna bestämmelser
till del, ej blott i följd af deras samband med andra stadganden i nämnda
förslag, utan äfven derföre att i det ämne, Herr Petersons och Herr Anders
August Andersons motioner afse, meningarne visat sig delade så
väl inom ofvan bemälda komité som ock inom Riksdagen sjelf, enligt
hvad särskildt förhandlingarne vid sistlidet års riksmöte angående Herr
August Petersons då väckta motion i ämnet nogsamt ådagalägga.
Att, innan omförmälda granskning försiggått och innan man hunnit
göra sig fullt förtrogen med de i komiténs förslag tillämpade grundsatser
samt deras syfte och betydelse, redan vid detta riksmöte ur förslaget
uttaga ifrågavarande särskilda bestämmelser samt till afgörande
företaga huruvida desamma — med eller utan någon förändring — må
befinnas lämpliga eller icke, torde vara mindre välbetänkt.
På grund af hvad Utskottet således i afseende å ifrågavarande, af
Herrar Anders August Anderson och August Peterson vid innevarande
riksmöte väckta motioner anfört, hemställer Utskottet
4:o
att
dessa motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
11
Uti § 16 af bevillningsstadgan är föreskrifvet, att utläriding, som
reser omkring här i landet och för egen eller, såsom utskickad, för
annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, skall,
vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna
skriftlig uppgift huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid
erlägga etthundra kronor för rättigheten att under en tid af högst tre
månader idka dylik handel; och åligger det sådan utländing att, derest
han efter nämnda tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala
ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken afgift skall antingen för
längre tid på en gång eller för minst ert månad om sender, men alltid
för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län,
der. utlandingen vid betalningstiden sig uppehåller. Den utländing, som,
utan att hafva den stadgade afgiften behörigen erlagt, beträdes med att
bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens
erläggande, höta femhundra kronor.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 43), har Herr
P. Engman föreslagit, »att Riksdagen, med ändring af 16 § bevillningsstadgan,
beslutar, att utländing, som reser omkring i riket och utbjuder
in- eller utländska varor, skall derför erlägga stadgad bevillningsafgift
samt vara skyldig, innan dylik rörelse får utöfvas, förete behörigt bevis
derom, i stad hos uppbördsman och å landet hos kronofogden i det
fögderi, der handelsrörelsen vill utöfvas, vid äfventyr att förbrytelse
häremot straffas med nu stadgade 500 kronors böter, och att de medförda
varorna må vara beslag underkastade och dömas förbrutna till lika fördelning
emellan åklagaren och den kommuns fattige, der förbrytelsen
skett.»
Medgifvande att det uti ifrågavarande § bestämda skattebelopp i
och för sig är tillräckligt, derest detsamma ordentligen erlägges, anser
motionären emellertid nödvändigt att skärpa kontrollen derå att de utländingar,
som erlagt den för de första tre månaderna stadgade bevillningsavgiften,
måtte varda fortfarande beskattade för den tid de sedermera
qvarstanna och idka handel i landet; och framhåller motionären i
sådant. hänseende såsom anmärkningsvärdt att, under det hvarje ordentligen
inom riket bosatt svensk man för af honom idkad handelsrörelse
måste betala dryga skatter så vä! till kronan som till kommunen, så
skulle deremot ett stort antal utländska handlande undgå beskattning
för den handelsrörelse, de härstädes idka både med utländska och inländska
kramvaror; ja hundratals, för att icke säga tusentals olika utländingar
få öfversvämma landet med sitt kram, utan att derför erlägga
skatt hvarken till staten eller till kommunen.
12
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.
Af hvad sålunda och i öfrigt blifvit af motionären till stöd för det
framstälda ändringsförslaget anfördt äfvensom af sjelfva förslagets innehåll
vill det synas, som motionären utgått från det antagande att ifrågavarande
§ i bevillningsstadgan äfven vore tillämplig å utländingar,
hvilka här i riket drifva verklig handel; samt att motionären med sitt
förslag afsett att åstadkomma, det dessa utländingar verkligen erlägga
den i nämnda § bestämda bevillningsafgift för hela den tid, de utöfva
sin handelsrörelse härstädes.
Efter Utskottets förmenande är dock §:n endast tillämplig på sådana
utländingar, som för egen eller för principalers räkning upptaga order
eller enligt medförda prof utbjuda varor; hvaremot de utländingar, som
här i riket sjelfva eller genom andra idka verklig handel, skola för denna
sin handelsrörelse erlägga ej blott vanlig inkomstbevillning utan äfven
kommunalutskylder.
Innan Utskottet öfvergår till en framställning af hvad i sådant
hänseende blifvit på senare tider stadgadt, tillåter sig Utskottet att återgifva
till det hufvudsakligaste hvad i afseende å utländings rätt till
handel och hans skyldighet att derför erlägga bevillning var här i riket
föreskrifvet, innan den nyare näringslagstiftningen kom till stånd.
Uti 5 kap. handelsbalken i 1734 års lag stadgades, att, då utländsk
man kom med sina varor till stapelstad, skulle han der sälja dem i
gross och ej till annan ort här i riket föra, samt att utländsk man finge
matvaror till salu hafva i skepp och farkost samt andra varor i de rum,
som borgmästare och råd dertill nämnde, men ej i sitt gästherberge
# eller i öppna gatubodar. Ej heller finge han genom andra dem utmångla
låta eller sjelf resa ur stad och i stad eller i bergslagerna och köpenskap
der drifva, borga der något ut eller kräfva gäld in, vid bötesansvar äfvensom
vid äfventyr att i alla dessa fall hafva förverkat det han handlade
med.
Genom en den 22 Oktober 1741 utfärdad Kongl. förordning blef denna
utländingars handelsrätt ytterligare begränsad derhän, att det icke skulle vara
någon utifrån inkommande köpman eller expedit tillåtit att här i riket
införa eller för egen räkning införskrifva, än mindre i kommission antaga
och handel drifva med andra varor än sådana, som vore »det landets
egna produkter, ifrån hvilket den främmande köpmannen eller expediten
kommen vore och hade sitt rätta hemvist», vid konfiskation af
varan och böter af 500 daler silfverinynt; samt att sådana främmande
köpmän och expediter till sina varors försäljning icke egde längre än sex
veckors tid, från ankomsten räknadt. I slutet af förordningen heter
det: »Beträffande åter de främmande köpman och expediter, som hit i
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
13
riket inkomma och medbringa reda penningar och kapitaler, att dermed
uppköpa och utskeppa rikets metaller samt andra varor och produkter,
så skola fuller desse, enär de några utrikes varor medbringa eller låta
inkomma, vara förbundne till samma inskränkning af sådane varor, som
komma ifrån det landet, hvarest de sitt hemvist hafva, såsom de sig ock
uti allt rätta böra efter hvad lagen om främmandes handel föreskrifter;
dock skola icke desse vara förbundne till någon viss tid, utan måge här
vistas och förblifva så länge deras omständigheter det fordra: deremot
skola de, jemte dubbla mätare- och vägarepenningars erläggande, efter
gammal vanlighet jemväl något bidraga till understöd af stadens vakt
och annan dess tunga, tillika med de allmänna personella bevillningar,
samt konsumtions- och andra acciser. Men skulle någon af dessa omfatta
främmande köpmän och expediter åstunda att sig här i riket nedsätta
och burskap vinna, förhålles dermed efter lagen och handelsreglementet,
då de sedan hafva att åtnjuta de dem derefter tillkommande förmåner.
»
I ett Kongl. bref till Kommerskollegium af den 23 Februari 1838
förklaras, att utländske handlandes rättighet att här i landet få emottaga
och i eget namn förtulla samt sedermera under en viss tid få till salu
hålla produkter från deras fädernesland grundade sig, icke på 17 §
bevillningsstadgan (motsvarande bland annat nuvarande 16 §) utan på
stadgandet il, 2 och 3 §§ i 5 kap. handelsbalken samt Kongl. förordningen
af den 22 Oktober 1741 ; och då sålunda de vilkor, hvarunder utländske
undersåter finge här i riket drifva handel, vore bestämdt utstakade
och bland annat grundade sig på stadganden i allmänna lagen, deruti
ändring utan Rikets Ständers medverkan icke kunde ega rum, ansåg
Kongl. Maj:t den (af handels-societeten i Norrköping) sökta förklaringen
öfver den handelsrättighet, som resande utländsk man här i riket tillkomme,
icke vara af behofvet påkallad.
Hvad bevillningsskyldigheten angår, så var i 17 § af den år 1838
gällande bevillningsstadgan föreskrifvet, att utländingar, som reste omkring
i landet och, efter eller utan medhafvande prof, för egen räkning eller
såsom utskickade för andra utbjöde eller slöte handel om utländska varor,
eller eljest drefve handel, skulle erlägga minst 50 rdr (banko), som betalades
i gränsorten, der de erhölle första resepasset. För att undgå ansvar
såsom för oloflig handel i allmänhet, borde sådana personer alltid
vara försedda med vederbörande svensk myndighets resepass, som upptoge
när och hvarest berörda afgift för året vore betald. Utländingar,
som i städerna drefve handel och rörelse, skulle i mån deraf anses
till alldeles lika afgift med handlande i samma städer.
14
Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 9.
Efter åtskilliga tid efter annan vidtagna förändringar i hit hörande
stadganden erhöll i den vid 1859—1860 årens riksmöte antagna bevillningsstadga
§ 16 den lydelse, som densamma ännu hufvudsakligen eger;
hvarjemte, då i § 8 af samma stadga från inkomstbevillning frikallades
dels främmande magters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jemte deras betjening, så vida de icke vore svenska undersåter
eller inom riket dref ve handel eller utöfva de annat yrke, dels ock
utländsk man, hvilken endast såsom resande sig i Sverige uppehälle och här
i riket hvarken idkade någon näring eller vore i statens, kommuns eller
svensk undersåtes tjenst anstäld, häraf torde framgå att lagstiftarnes mening
var att utländing, som vistades här i riket och idkade verklig handel,
skulle för sin rörelse erlägga vanlig inkomstbevillning.
Vid 1859—1860 årens riksmöte afläto Rikets Ständer en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utvidgade rättigheter för utländingar
att i Sverige idka handel och annan näring. Återgifvande ofvanberörda
i 5 kap. handelsbalken och 1741 års förordning innefattade
föreskrifter om utländingars handelsrätt, uttalade Rikets Ständer i den
underdåniga skrifvelsen, hurusom de åsigter, af hvilka dessa då ännu gällande
föreskrifter vore uttryck, tillhörde en förgången tid, hvars statsekonomiska
läror den då varande förkastade; och anhöllo Rikets Ständer
i underdånighet att Kongl. Maj;t täcktes tillse, i hvad mån utvidgade
rättigheter för utländingar att härstädes idka handel och annan näring
måtte kunna genom en förändrad lagstiftning beredas.
Medan nämnda underdåniga skrifvelse ännu var på Kongl. Majrts
pröfning beroende, beslöto Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer att
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att, nya allmänna författningar
rörande vilkoren för idkande af handel samt fabriks- eller handtverksrörelse
måtte varda utfärdade i öfverensstämmelse med vissa af Rikets
Ständer antagna allmänna grunder. I den härom aflåtna skrifvelse, daterad
den 17 Oktober 1863, anhöllo Rikets Ständer tillika, att Kongl. Maj:t
vid utfärdande af de äskade författningarne måtte i nåder förklara, att 2
kap., 3 kap. 3 §, sista mom., samt 4, 5, 6 och 7 kap. i Handelsbalken
vore upphäfda.
Deruppå blef af Kongl. Majrt under den 18 Juni 1864 utfärdad
nådig förordning angående utvidgad näringsfrihet, genom hvilken förordning
ock nyssberörda delar af handelsbalken äfvensom handels- samt
fabriks- och handtverksordningarne af den 22 December 1846, med deri
sedermera gjorda ändringar eller tillägg, samt i öfrigt de allmänna på
-
15
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
bud, stadganden och förklaringar, hvilka stode i strid med den nådiga
förordningen, förklarades hafva upphört att gälla.
Uti nämnda förordning af den 18 Juni 1864 finnes en särskild afdelning,
§§ 25—31, som afhandlar »den rätt till idkande af handel eller
annat näringsyrke, som kan förvärfvas af utländing.»
I denna afdelning förekomma, bland andra, följande stadganden.
»På särskild pröfning i hvarje fall skall bero om utländsk man eller
qvinna, som erhållit Kong). Maj:ts nådiga tillstånd att i riket vistas,
må. här idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering.
»
»Ansökning derom inlemnas i Stockholm hos öfverståthållareembetet
och i andra orter hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med bifogande
af
a) betyg att den sökande är myndig och eger god frejd; samt
b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och
kommunen under tre ar.» (§ 26.)
»År fråga om tillstånd till idkande af handel, fabriks- eller handtverksrörelse
i stad, meddelar Öfverståthållareembetet eller Kongl. Mairts
Befallningshafvande beslut, sedan ytterligare upplysningar om den sökande,
der sådana finnas nödiga, blifvit infordrade.»
»Skulle, oansedt sökanden ingifvit föreskrifna handlingar, anledning
eljest förekomma mot bifall till ansökningen, bör ärendet underställas
Kongl. Maj:ts nådiga afgörande.»
»Sökes tillstånd till utöfvande af näringsyrke i köping eller på landet,
skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver ansökningen inhemta
vederbörandes underdåniga förklaring och handlingarne derefter, åtföljda
“ eget utlåtande, insända till Kongl. Maj:ts Civildepartement, för att
Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning underställas.» (§ 27.)
»Utländing, som undfått tillstånd att i riket drifva handel eller
idka annat yrke, är äfven berättigad att föra varor såväl emellan inrikes
orter som till eller från utrikes ort.» (§ 29.)
»I tillämpliga delar gälla för öfrigt de stadganden och föreskrifter
som i denna förordning äro i allmänhet meddelade i afseende ånäringsyrkes
utöfning och hvad dermed har gemenskap.» (§ 30.)
I sammanhang med sist nämnda §, må jemväl omförmälas S 18 så
lydande: J ’
»Den, som utan föregången anmälan, der sådan erfordras, och iakttagande
dervid af hvad här ofvan stadgadt är, idkar försäljning eller tillverkning
af varor, eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna
förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrigt felar mot de i dessa
16 Bevillning 8-Utskottets Betänkande N:o ,9.
afseende:!! gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem till
och med tvåhundra riksdaler riksmynt.»
I anledning af väckt fråga, huruvida den, som vore berättigad att
sjelf eller genom annan utom den ort, der han är bosatt, kringföra varor
till salu, finge till biträde i sådan rörelse använda utländing, blef
sedermera genom Kongl. förordningen den 28 November 1871 stadgadt
att utländing, som ej i den ordning, § 27 mom. 3 i nådiga förordningen
den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet utstakar, undfått
särskild rättighet att, på sätt i § 9 mom. 3 af sist nämnda förordning
sägs, i riket kringföra varor till salu, må ej heller till biträde vid sådan
handelsrörelse begagnas, med mindre han erhållit Kongl. Majrts nådiga
tillstånd att i riket vistas, samt, uppå ansökning af den handlande, som
vill honom använda, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i den ort, der
handlanden är bosatt, funnit skäligt dertill lemna bifall. Brytes häremot,
äro så väl handlanden som biträdet förfallna till böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.
Af den framställning Utskottet lemnat, torde framgå att den utvidgade
rätt, som enligt nu varande näringslagstiftning kan utländing inedgifvas
att sjelf eller genom andra här i riket idka handel, är ovilkorligen
förbunden med den honom åliggande skyldighet att erlägga utskylder
till stat och kommun. Innan han stält säkerhet för tre års sådana utskylder,
kan tillstånd till handels idkande honom icke meddelas.
Huruvida åter de inom näringslagstiftningen gifna stadgande!! må vara
tillfyllestgörande för att förekomma det utländingar utan tillstånd drifva
handelsrörelse här i landet, är en fråga, hvars utredande icke torde falla
inom den grupp af ärenden, som af grundlagarne anvisats åt Bevillningsutskottet.
Så mycket torde emellertid vara visst att då, på sätt redan är
nämndt, § 16 i bevillningsstadgan endast eger tillämpning på sådana utländingar,
som upptaga order eller enligt medförda prof utbjuda varor,
det mål, dit Herr Engman med sin motion syftar, icke kan ernås
genom att uti nämnda § af bevillningsstadgan införa de af Herr Engman
föreslagna nya bestämmelser.
Då Utskottet sålunda anser sig böra afstyrka den af Herr Engman
väckta motionen, tillåter sig Utskottet likväl att uttala, hurusom Utskottet
nogsamt inser behofvet att i bevillningsstadgan införa förändrade,
efter nuvarande förhållanden lämpade föreskrifter i fråga om utländings
bevillningsskyldighet.
Bestämmelser i sådant hänseende äro ock intagna i det af för
-
BevUlnings-Utskottets Betänkande N:o 9. 17
beredande skatt,ejemkningskomitén afgifna förslag till bevillningsförordning.
Så skulle — för att nu återgifva några af dessa bestämmelser —
då rörelse för utomlands boende utländings räkning här bedrifves genom
kommissionär eller agent, bevillning påföras denne sistnämnde ej allenast
för den honom tillfallande andel af den från rörelsen härflytande''inkomst,
utan äfven för den del deraf som tillkommer hans hufvudman, med skyldighet
för såväl kommissionären som hufvudmannen att med sitt här i riket
befintliga gods ansvara för bevillningens utgörande.
Så skulle i allmänhet utländing, som inom riket sig uppehölle, erlägga
bevillning för all inkomst, som härflöte af härstädes befintligt, i
obligationer icke nedlagdt kapital, af tjenstebefattning, rörelse eller yrke,
som här utöfvades, eller af pension, som inom landet utbetalades.
I § 17 af förslaget har emellertid Kong! Maj:t förbehållits att, i
fråga om utländings beväringsskyldighet, uti särskilda fall efter omständigheterna
medgifva befrielse; hvilket stadgande komiterade ansett ändamålsenligt,
»då det i fråga om utländings beskattning torde vara af
vigt, att möjlighet beredes att åstadkomma reciprocitet med andra länder,
men bestämmelserna i detta hänseende äro olika inom olika länder
samt för öfrigt underkastade vexlingar.»
Komiténs förslag har ännu ej hunnit genomgå fullständig granskning
af vederbörande embetsinyndigheter, och förrän sådan granskning
försiggått, torde någon förändring af bevillningsstadgan i nyss berörda
hänseenden ej böra ifrågakomma.
Utskottet hemställer,
5:o.
att Herr Engmans ifrågavarande motion icke måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Jemlikt 59 § bevillningsstadgan skall taxeringskomité, innan densamma
upplöses och åtskiljes, bland sina medlemmar föreslå fyra personer
till ledamöter i samma års pröfningskomité; om hvilka personer vederbörande
magistrat eller kronofogde har att ofördröjligen meddela Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underrättelse.
Bland de af taxeringskomitéerna sålunda föreslagna eger enligt
61 § Kong]. Maj:ts Befallningshafvande att utse pröfningskomiténs ledamöter,
20 högst 30 till antalet. I sistnämnde § föreskrifves äfven, att
minst hälften af ledamöterne i pröfningskomitén skall vara egare af fast
egendom; och att komiténs ledamöter böra så utses, att komitén,
Bill. till Riksd. Prof. 1877. 5 Sami. 1 Afd, 8 Höft. 3
18
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.
aå vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens
belopp och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal
dels näringsidkare och dels löntagare samt att inom komitén icke saknas
tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska
tillstånd och hufvudsakliga näringar.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 106) har Herr
Per Nilsson i Kulhult — under förmenande att den rättighet Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande egde att utse pröfningskomitéernas ledamöter
skulle lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillfälle att utöfva
ett alltför stort inflytande på svenska folkets beskattningsrätt — föreslagit
den förändring i 61 § bevillningsstadgan, »att nämnda rättighet öfverlemnas
till landstingen».
Vid 1870 års riksmöte väcktes inom Andra Kammaren motion derom,
»att val af ledamöter och suppleanter för deltagande i pröfningskomiténs
göromål skulle dädanefter tillkomma landstinget». Till stöd för detta
förslag anfördes af motionären, bland annat, att gällande sätt för utseende
af ledamöter i pröfningskomitén icke alltid skulle tillbörligen bevaka
folkets beskattningsrätt, enär landshöfdingen kunde efter sitt eget godtfinnande
ibland de af taxeringskomitén föreslagna kalla ledamöter i
pröfningskomitén.
Uti afgifvet yttrande öfver motionen förmälde då varande Bevillnings-Utskott,
att, så vidt Utskottet förnummit, någon anledning till så
beskaffade farhågor, som af motionären blifvit antydda, icke af stadgandena
om tillsättande af ledamöter i pröfningskomitén förekommit;
men att deremot bestämmelsen, att taxeringskomitén egde föreslå och
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland de föreslagna utse dessa ledamöter,
enligt Utskottets åsigt, utgjorde en särdeles lyckligt funnen utväg
att betrygga ej mindre kommunernas än statens rätt; samt att derjemte
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde förutsättas i allmänhet ega, stundom
i högre grad än landstingen, tillräcklig kännedom om länets så väl
innevånare som förhållanden i öfrigt, för att med urskilning kunna utse
lämpliga personer att i sista hand inom länet afgöra beskattningsfrågor;
och hemstälde Utskottet, att omförmälda motion måtte lemnas utan afseende.
Hvad Utskottet sålunda hemstält blef af Kamrarne utan omröstning
bifallet.
Förslaget att åt landstingen öfverlemna att utse ledamöter och suppleanter
i pröfningskomitéerna upptogs å nyo vid 1871 års riksmöte;
men blef åter af Bevillnings-Utskottet afstyrkt och af Kamrarne afslaget.
Bevillning s-Utstcottets Betänkande N:o 9.
19
Af hvad sålunda blifvit anfördt visar sig, att för ej så inånga riksmöten
tillbaka enahanda förslag som det af Herr Per Nilsson i Ivulhult
nu framstälda, icke lyckats tillvinna sig vare sig Bevillnings-Utskottets
tillstyrkande eller Kamrarnes godkännande.
Utan att inlåta sig i bedömande, huruvida nu mera än då skäl
kunna förefinnas för vidtagande af den föreslagna förändringen, tillåter
sig Utskottet att erinra, hurusom den förberedande skattejemkningskomitén
i dess förut åberopade betänkande jemväl föreslagit åtskilliga
ganska betydande förändringar i afseende å föreskrifterna om de myndigheter,
som skola verkställa bevillningstaxeringen. Hvad särskild! angår
den i komiténs författningsförslag upptagna pröfningsnämnd, så skulle
densamma bestå af ordförande, förordnad af Kong]. Maj:t, samt af ledamöter,
utsedda dels af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dels af landsting
eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, dels ock
af vederbörande taxeringsnämnder.
Innan komiténs förslag i denna och andra delar hunnit behörigen
granskas af sakkunniga myndigheter torde icke böra ifrågakomma någon
väsentlig ändring i hvad för närvarande är stadgadt om pröfningskomitéerna;
— allra minst då genomförandet af en sådan ändring förutsätter
omarbetning i flera delar af gällande bevillningsstadga.
Att den af Herr Per Nilsson i Kulhult föreslagna förändringen är
af sådan art, torde vid närmare skärskådande nogsamt befinnas; och tillåter
sig Utskottet att i detta afseende särskildt fästa uppmärksamheten
å några omständigheter.
Enligt gällande bevillningsstadga har hvarje särskildt län äfvensom
Stockholms stad sin pröfningskomité. Nu kan ju ett län vara deladt i
flera landstingsområden, äfvensom andra städer än Stockholm finnas, som
ej deltaga i landsting. Om derföre, såsom Herr Per Nilsson yrkat, åt
landstingen skulle uppdragas att utse pröfningskomitéer, måste förändrade
bestämmelser gifvas i fråga om dessa komitéers distrikt, äfvensom
särskilda föreskrifter meddelas i afseende å de städer, som ej deltaga
i landsting.
Sedan •— enligt nu gällande stadgande!) — taxeringskomitéerna,
hvilkas förrättningar böra vara afslutade innan Juli månads utgång, föreslagit
visst antal personer till ledamöter i samma års pröfningskomité
för länet; samt vederbörande magistrat eller kronofogde ofördröjligen
meddelat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underrättelse om dessa personer;
så gifver Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i allmän kungörelse
tillkänna, hvilka som blifvit till ledamöter i pröfningskomitén utsedda,
samt föranstaltar att af denna kungörelse ett exemplar i god tid tillsändes
20
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
hvarje ledamot; hvarefter pröfningskomitéen å utsatt dag under September
eller första hälften af Oktober manad sammanträder i länets residensstad.
Den, som fört protokollet hos länets pröfningskomité, skall
sedan innan November månads utgång till vederbörande magistrater eller
kommunalstämmors ordförande aflemna församlingsvis utskrida utdrag
af nämnda protokoll, utvisande alla af pröfningskomitén beslutade förändringar
uti och tillägg till de af taxeringskornitén påförda bevillningsafgifter.
Att i afseende å flera af dessa bestämmelser väsentliga förändringar
måste vidtagas, om pröfningskomitéer skola af vederbörande landsting
utses, torde, utan vidare, lätteligen inses, då man erinrar sig att inom
en stor del af rikets län landstingen sammanträda först den tredje, fjerde
eller sista måndagen i September månad.
De anförda omständigheterna torde tillräckligt ådagalägga, att Herr
Per Nilssons i Kulhult förslag innebär vida mera än allenast en ändring
i 61 § af bevillningsstadgan.
Utskottet hemställer,
6:o.
att ifrågavarande, af Herr Per Nilsson i Kulhult
väckta motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
I nu gällande bevillningsförordning stadgas uti 1 och 3 mom. af §
75 följande:
»l:o. Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till
taxeringslängder jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt kronans ombud
och för protokollsföringen samt andra anteckningar under pröfningskomiténs
sammankomster med flera likartade utgifter äfvensom till
skälig af vederbörande taxeringskomitéer förordad vedergällning ej
mindre för sådana, till ledning vid bevillningsafgifternas bestämmande
aflemnade, officiella uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga
handlingar eller räkenskaper kunnat meddelas, än till ordförandena i bevillningsberedningarne,
äfvensom för det vid taxeringsförrättning för öfrigt
lemnade biträde af tjensteman eller andre personer, som icke ega
att vid samma förrättning beräkna rese- och traktamentskostnadsersättning,
må hvarje pröfningskomité med undantag af Stockholms stads,
för hvilken nedanstående särskilda stadgande gäller, använda och fördela
högst ett belopp, motsvarande tre procent af de första 75,000 kronor,
hvartill hela länets bevillningssuinma för året uppgår, två och en half procent
af de derpå följande 25,000 kronor, två procent af de derpå följande
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
21
25,000 kronor, en och en half procent af de derpå följande 25,000 kronor,
en procent af de derpå följande 50,000 kronor samt slutligen eu half
procent af allt hvad bevillningssumman öfverstiger 200,000 kronor; dock
får, om än denna bevillningssumma sedermera skulle visa sig öfverstiga
dess af pröfningskomitén beräknade belopp, hvarken någon ytterligare
kostnadsersättning och vedergällning, än den då beviljade, för samma år
utdelas, eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning vid bestämmandet
af enahanda ersättning och vedergällning under ett följande år.»
»3:o. Till de i mom l:o af denna paragraf uppräknade kostnaders
bestridande samt till der omförmäld vedergällning för meddelade officiella
uppgifter och vid taxeringsförrättningarne lemnadt biträde må af
Stockholms stads pröfningskomité användas och disponeras ett belopp, som
svarar emot högst två procent af samma stads hela bevillningssumma för
året; gällande jemväl för bemälda pröfningskomité det i åberopade moment
gjorda förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma att
öfverstiga pröfningskomité^ beräkning. Som det» o. s. v.
Dessa nu gällande föreskrifter, om huru stora andelar af bevillningssumman,
vederbörande pröfningskomitéer högst kunna disponera till bestridande
af angifna kostnader och arfvoden m. in., tillkommo vid 1871
års riksdag.
Dessförinnan voro ifrågavarande andelar bestämda, i länen till högst
3 procent af bevillningssumman och i Stockholms stad till högst
procent.
Anledningen till den vid 1871 års riksmöte i detta hänseende vidtagna
förändring inhemtas af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19
Maj 1871 angående allmänna bevillningen.
De bestämda andelarne af bevillningssumman hade i allmänhet
blifvit af länens pröfningskomitéer till fullo disponerade, ehuru bevillningsstadgan
faststälde dem endast såsom högsta belopp. Riksdagen ansåg
att en sådan tillämpning af bestämmelsen föga öfverensstärnde med författningens
mening, och att dervid äfven klart framträdde oegentligheten
deraf att för de olika länen blifvit anslaget samma högsta procentbelopp afbevillningssummorna,
utan afseende å dessa summors olika storhet, hvarigenom
skilnaden emellan de belopp, som de särskilda länens pröfningskomitéer
eg a att disponera, blifvit vida mera betydande än olikheten i
de med komitéernas förrättningar förenade mödor och arbeten kunnat
påkalla. Och blef i följd häraf beräkningen af ifrågavarande andelar af
bevillningen förändrad så, att de gjordes beroende af bevillningens storlek
inom hvarje län, på sätt 1 mom. af då varande § 76 (motsvarande
nuvarande § 75) utvisar.
22
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.
Det till pröfningskomité)! i Stockholms stad anslagna högsta
procentbeloppet af två och eu half för hundra ansågs äfven tåla någon
jemkning. Men då en så beskaffad nedsättning, som den för pröfningskomitéerna
inom länen beslutade, kunde blifva alltför sträng för Stockholms
stad, der pröfningskomiténs arbeten vore af en vida mera
omfattande och tidsödande beskaffenhet än inom länen i allmänhet skulle
vara förhållandet, faststäldes beloppet för nämnda stad till högst två
procent.
Uti en vid innevarande riksmöte inom Andra Kammaren afgifven
motion (N:o 44) har Herr P. Engman, under åberopande, i all synnerhet,
af bevillningssummans tillväxt och de i följd deraf stegrade belopp,
hvartill ifrågavarande andelar uppginge, föreslagit »att Riksdagen beslutar
den ändring uti 75 § bevillningsförordningen, att den deruti föreskrifna
bevillningsprocenten må för samtliga länen utgå med högst hälften af nu
stadgade belopp, samt för Stockholms stad med högst en procent af
samma stads hela bevillningssumma»; varande vid motionen fogade afskrifter
af offentliga handlingar, utvisande huru ifrågavarande andelar
blifvit för år 1875'' använda inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Wester-Norrlands län.
Då antagas måste, att, när de ifrågavarande nu gällande högsta
procenttalen vid 1871 års riksmöte bestämdes, desamma sattes efter hvad
Riksdagen ansåg skäligt, har Utskottet trott sig böra, med ledning af
officiella generalsammandrag öfver bevillningen, utreda hvilka maximibelopp
som stodo till pröfningskomitéernas förfogande dels det år, då nu
varande procenttalen först tillämpades, eller år 1872, dels ock det senaste
år, för hvilket, då utredningen skedde, något generalsammandrag
funnes att tillgå, eller år 1875.
Resultaten af denna utredning äro angifna i den vid detta betänkande
fogade tabell, som äfven utvisar, huru stora maximibelopp som
för år 1875 skulle varit att tillgå för pröfningskomitéerna, om de af
Herr Engman föreslagna nedsatta procenttal skolat läggas till grund
för beräkningen.
Uti berörda tabell — deri alla penningebelopp angifvas uti jemna
krontal — har Utskottet ansett sig äfven böra, från underdåniga berättelser
af Statistiska centralbyrån, upptaga folkmängden den 31 December
1871 och den 31 December 1874.
Af mera nämnda tabell framgår, att inom 13 af rikets 24 län maximibeloppen
år 1875 varit lägre än år 1872;
att inom de öfriga länen förhöjning skett med följande belopp:
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.
23
Wester-Norrlands............................
.................. 593
kronor;
Kopparbergs .....................................
................. 339
»
Göteborgs och Bohus ...................
................. 280
»
Westerbottens .................................
................ 210
»
Norrbottens ......................................
................. 210
»
Gefieborgs ........................................
................ 204
»
Westmanlands .................................
................. 184
»
Örebro .............................................
................ 136
»
Upsala ............................................
................. 123
»
Malmöhus .........................................
................. 84
»
Östergötlands ...................................
................ 38
»
men att också folkmängden ökats inom dessa län, på sätt tabellen närmare
utvisar;
att i Stockholms stad maximibeloppet ökats med 2,190 kronor,
men bevillningssumman från 465,581 till 575,109, eller med 109,528
kronor, samt folkmängden från 138,512 till 150,446, eller med 11,934
personer;
samt att de maximibelopp, som, med tillämpning af den utaf Herr
Engman nu föreslagna procentberäkning, för år 1875 skulle stått till
pröfningskomitéernas förfogande, skulle högst betydligt understigit de
för år 1872 disponibla maximibeloppen jemväl i Stockholms stad och de
län, der bevillningssumman var större år 1875 och der folkmängden
ock ökats.
I sist nämnda hänseende må exempel tagas från de tre län, som i
Herr Engmans motion särskildt åberopas.
I Malmöhus län var maximibeloppet:
år 1872 ................................................................................................
» 1875, enligt nu gällande procentberäkning
men skulle sist nämnda år, med tillämpning af Herr Engmans
förslag utgjort, allenast ...................................................
I Göteborgs och Bohus län:
år 1872 ................................................................................................
» 1875, enligt nuvarande procentberäkning ........................
med tillämpning af Herr Engmans förslag
I Wester-Norrlands län:
år 1872 .............................................................................................
» 1875, enligt nu gällande procentberäkning........................
enligt Herr Engmans förslag ....................................
4,959 kronor.
5,043 »
2,521 »
4,971 »
5,251 »
2,626 »
3,455 »
4,048 »
2,024 »
24
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.
Af de sammanställningar, Utskottet gjort, anser Utskottet den slutsats
kunna med fog dragas, att det icke vore med rättvisa och billighet
öfverensstämmande att för det närvarande företaga den af Herr Engman
föreslagna ytterligare nedsättning af de procenttal, dertill ifrågavarande
andelar af bevillningssumman högst må uppgå.
Om å någon ort, i strid med ifrågavarande stadgandens tydliga
ord {oskälig vedergällning» — »använda och fördela högst ett belopp»),
vederbörande pröfningskomité beviljat arfvoden, som utgjort mera än skälig
ersättning för motsvarande arbete, så är detta visserligen tadelvärdt,
men torde dock icke böra föranleda till en lagstiftningsåtgärd, sådan som
Herr Engman föreslagit.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och med afseende jemväl
derå att nu varande procentberäkning för jemförelsevis få år sedan faststäldes,
hemställer Utskottet
7:o.
att Herr Engmans ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan styrelsen för allmänna hypotheksbanken uti en den 17
Oktober 1876 till Kong]. Maj:t ingifven skrift på anförda grunder i underdånighet
hemstält, om icke nådig förklaring kunde i blifvande bevillningsförordning
meddelas derom, att »den behållning, som enligt årliga
boksluten kunde visa sig i allmänna hypotheksbankens och hypotheksföreningarnes
verksamhet, ej måtte föranleda till beskattning eller bevillnings
åsättande, med mindre under tidens lopp skulle uppkomma behållning
till det belopp, att utdelning till delegarne deraf kunde ega rum
med större summa än som motsvarade delegarnes till föreningarne och
dessa senares till hypotheksbanken erlagda förvaltnings- och andra bidrag
med derå från betalningstiden beräknad ränta»; så och efter det Kongl.
Maj:ts och Rikets Kammarrätt, på befallning, inkommit med ett den
23 Februari innevarande år dateradt underdånigt utlåtande öfver styrelsens
för hypotheksbanken underdåniga framställning, har Kongl. Maj:t i
nåder beslutat att öfverlemna berörda handlingar till Bevillnings-Utskottet
för den åtgärd, hvartill Utskottet kunde finna den af styrelsen för hypotheksbanken
gjorda framställningen föranleda; Och har Utskottet deruppå
under den 15 innevarande Mars månad fått handlingarne emottaga.
Som emellertid, vid det förhållande att den af Kongl. Maj:t förordnade
förberedande skattejemkningskomitén utarbetat förslag till ny
bevillningsförordning, men detta förslag ännu ej hunnit undergå fullstän
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:c
25
dig granskning af vederbörande embetsmyndighet^, Utskottet ansett att
icke utan särdeles vigtiga skäl borde vid innevarande riksmöte ifrågakomma
andra ändringar i nu varande bevillningsstadga än de, som möibgen
komma att föranledas af Kongl. Maj:ts i början af detta betänkande
omförmäla nådiga proposition N:o 3, har Utskottet funnit styrelsens
tor hypotheksbanken framställning desto mindre böra föranleda
åtgärd från Utskottets sida, som i det af Kammarrätten afgifna underaniga
utlåtandet, innefattande pluralitetens mening, Kammarrätten förklarat
sig ej kunna tillstyrka vidtagande af någon åtgärd i den ristning
meranämnda framställning åsyftade. & 6>
Sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens lopp gorå
den slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena föranleda;
hvilket Utskottet får
8:o.
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 23 Mars 1877:
På Utskottets vägnar:
A. H. FOCK.
. .Herr Sven Magnusson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i slutliga behandlingen af detta betänkande.
Bih. till Pilcsd. Prof. 1877. 5 Sami. 1 Afd. 8 Haft.
4
Bevillning»-Utskottets Betänkande N:o 9.
26
L ä n.
I generalsamman- dragen upptagen
bevillningssumma.
Högsta beloppen till
pröfningskomitéernas
disposition.
Folkmängd.
1872.
1875.
1872.
1
1876.
1871
den 31
December.
1874
den 31
December.
Enligt gäl- lande för- fattning.
Med till- lämpning
åt Herr
Engmans
förslag.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
1 ''p,sala .............................
101,190
107,353
2,899
3,022
1,511
101.236
103,282
Stockholms.........................
112,704
109,342
3,129
3,062
1,531
131,731
134,620
Södermanlands . . ................
108,067
103,733
3,036
2,950
1,475
136,977
139,216
Östergötlands.......................
239,826
247,459
4,449
4,487
2,244
257,367
262,872
Gotlands ..........................
43,972
41,360
1,319
1,241
620
54,237
54,499]
Kalmar..............................
141,008
127,100
3,615
3,407
1,703
234,597
238,399
Blekinge .............................
90,017
89,081
2,625
2,602
1,301
126,935
130,921
Jönköpings...........................
119,187
112,016
3,259
3,115
1,558
180,569
186,841
Kronobergs..........................
76,042
65,628
2,276
1,969
984
159,258
163,793
Kristianstads .........................
146,106
129,782
3,692
3,447
1,723
223,492
228,498
Malmöhus ..........................
341,887
358,531
4,959
5,043
2,521
318,786
330,115
Hallands ..............................
91.336
79,583
2,658
2,365
1,182
127,842
130,802
Göteborgs och Bohus............
344,181
400,204
4,971
5,25]
2,626
233,689
241,936
Elfsborgs ..............................
170,673
142,800
3,957
3,642
1,821
280,454
285,217
Skaraborgs .........................
1 55,655
140,613
3,807
3,609
1.805
245,691
250,257
Örebro .................................
138,176
147,291
3,573
3,709
1,855
169,319
177,084
Wermlands...........................
171,113
165,557
3,961
3,906
1,953
261,716
266.362
Westmanlands ..................
100,736
109,968
2,890
3,074
1,537
115,695
121,018
Kopparbergs .......................
135,637
162,404
3,535
3,874
1,937
176,946
184,330
Gefleborgs ..........................
158.751
179,154
3,838
4,042
2,021
150,374
160,487
Wester-Norr lands................
130,324
179,789
3,455
4,048
2,024
136,939
147,212
Jemtlands............................
42,460
38,206
1,274
1,146
573
71,338
74,758
Westerbettens.......................
52,510
59,494
1,575
1,785
892
93,154
96,607
Norrbottens..........................
40,605
47,604
1,218
1,428
714
77,323
81,987
Stockholms stad ..................
465,581
575,109
9,312
11,502
5,751
138,512
150,446
Hela riket ......................
3,717,713
(3,919,160
| 85,282
87,726
43,862
( 4,204,177
4,341,559
(enligt
generalsammandiagen.)
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1877.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1877:78 Skrifvelse, angående allmänna bevillning en. s. 22 i texten