Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.

1877-03-23 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1877:9, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. Kansli den 23 Mars 1877, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Jemlikt 40 § Riksdags-ordningen får Bevillnings-Utskottet härmed

afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.

Uti en till Riksdagen aflåten nådig proposition (N:o 3) har Kongl.

Maj:t gifvit till känna hurusom, då Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens

skrifvelse den 24 Maj 1873 rörande indelningsverket och grundskatterna,

till pröfning förehaft frågan om de åtgärder, som kunde anses

nödiga såsom förberedelse och vilkor för vidtagande af lindring i de nu

af jordbruksfastigheter utgående grundskatter, det fästat Kongl. Maj:ts

uppmärksamhet, att de bestämmelser i nu gällande bevillningsförordning,

enligt hvilka för jordbruksfastighet skulle i bevillning erläggas tre öre,

men för all annan fastighet fem öre för hvarje fulla etthundra kronor

af egendomens uppskattade värde, måste anses innebära en jordbruksfastigheterna

medgifven förmån, hvilken icke syntes stå i öfverensstämmelse

med eljest erkända grunder för beskattningen; hvadan och då Riksdagen

i ofvan berörda skrifvelse framstält önskan, att grundskatterna måtte

upphöra mot det att jordbruksfastighet åsattes bevillning efter samma

grunder, som gälde för all annan fastighet, Kongl. Maj:t, som beslutat

att i särskild proposition föreslå medgifvande af femton procent afdrag

å kronan behållen ränta, uti förstnämnda nådiga proposition föreslagit

Riksdagen att, vid åtagande af allmän bevillning för år 1878, åt § 2

af nu gällande bevillningsförordning gifva en i vissa hänseenden förändrad

lydelse.

Bih. till Riksd. Prot. 1877. 5 Sarnl. 1 Afd. 8 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

Vidare har Kongl. Maj:t, som ansett att, samtidigt med föreslagna

afdraget å räntan, frälseegendomar borde befrias från hälften af den

dem nu åliggande särskilda bevillning, uti nu ifrågavarande proposition,

under förutsättning att den föreslagna ändringen af § 2 i bevillningsförordningen

blefve af Riksdagen antagen, jemväl föreslagit förändrad

lydelse af § 11 i nämnda förordning.

Slutligen har Kongl. Maj:t uti samma nådiga proposition, för den

händelse hvad derutinnan blifvit i förenämnda hänseenden föreslaget

vunne Riksdagens bifall, hemstält, att de förändringar i instruktionen för

taxeringsförrättningarna, som häraf kunde blifva en följd, måtte af Riksdagen

iakttagas.

Sedan ifrågavarande Kongl. proposition blifvit till Bevillningsutskottet

hänvisad, har Stats-Utskottet hos Bevillnings-Utskottet gjort

framställning om att i gemensamt sammanträde behandla ej mindre

Kong]. Maj:ts nådiga proposition (N:o 4) om afdrag å Kronan behållen

ränta af frälse-, skatte- och kronohemman och lägenheter, än äfven en

af Herr Ola Andersson inom Andra Kammaren väckt, till Stats-Utskottet

hänvisad motion (N:o 118) om grundskatternas afskrifvande; hvarjemte

till det sålunda sammansatta Utskottets handläggning skulle öfverlemnas

en af Herr Friherre von Essen inom Första Kammaren afgifven, likaledes

till Stats-Utskottet hänvisad motion (N:o 21), innefattande, bland annat,

förslag om en bevillning till staten för hvarje hingst, som till afvel bevisligen

användes mot betalning eller annan ersättning.

Bevillnings-Utskottet, som antagit denna inbjudning från StatsUtskottet,

har dervid beslutat att till det sammansatta Utskottets handläggning

äfven öfverlemna Kongl. Maj:ts ofvan berörda nådiga proposition

om ändringar i bevillningsförordningen.

Rörande nu omförmälda bevillningsfrågor kommer alltså yttrande

att framdeles till Riksdagen afgifvas af sammansatt Stats- och Bevillningsutskott;

hvilket Bevillnings-Utskottet

l:o

skolat för Riksdagen anmäla.

Enligt § 8 i bevillningsstadgan är medlem af konungaätten frikallad

från inkomstbevillning för af staten anvisadt anslag samt för inkomst

af kapital.

Uti en vid innevarande riksmöte inom Andra Kammaren afgifven

motion (N:o 94) har Herr A. P. Lind föreslagit den ändring i afseende

å nämnda stadgande, att så väl Konungen som annan medlem af

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.

3

konungaätten skulle för inkomst af kapital erlägga bevillning efter den

grund, som i § 6 af ifrågavarande författning stadgas.

Vid 1873 års riksdag väcktes af enskild motionär förslag derom,

att den uti ofvan berörda hänseenden medlem af konungaätten rnedgifna

befrielse från inkomstbevillning skulle i allo upphäfvas.

Dåvarande Bevillnings-Utskott, som hemstälde att detta förslag

måtte af Riksdagen lemnas utan afseende, yttrade till stöd för denna

hemställan, bland annat, följande:

»Ehuru motionären endast »yrkat upphäfvande af ett stadgande i

bevillningsförordningen, synes den väckta frågan Utskottet likväl ega en

vida djupare betydelse, såsom berörande den statsrättsliga ställning,

hvilken i vårt land är åt Konungen och de öfriga medlemtnarne af det

Kongl. huset anvisad. Att denna ställning är i en mängd afseenden

skiljaktig från den, hvari samhällets andra medlemmar befinna sig, derom

vittna åtskilliga bud i våra grundlagar, så väl i Regeringsformen som i

Successionsordningen. Om nu, i enlighet med motionärens förslag, medlemmarne

af rlet Kongl. huset skulle utgöra bevillning till staten, komma

de jemväl enligt grundlagens bokstaf att tilläggas rättigheter, för hvilkas

utöfvande samma grundlagar dock i vissa fall lagt bestämdt hinder, under

det att det är mera än tvifvelaktigt, huruvida ens i något fall grundlagarne

afsett, att dylika rättigheter kunde tillkomma de ifrågavarande

personerna; och då det icke låter antaga sig, att grundlagarne i detta

fall skulle tillstädja en skyldighet, på samma gång de nödgades förmena

den rättighet, enahanda skyldighet eljest betingade, vågar Utskottet hysa

den mening, att grundlagarne utgå från förutsättningen, att den af motionären

påyrkade jemlikhet i beskattningshänseende icke kan ifrågakomma.

Ett motsatt antagande skulle äfven i andra afseenden, än Utskottet redan

antydt, leda till följder, som lika litet torde vara öfverensstämmande med

andan i vårt samhällsskick. Såsom exempel härå tillåter sig Utskottet

endast nämna, att de Kongl. personerna i dylikt fall skulle, såsom medlemmar

af .en särskild kommun, i viss mån göras likställiga med kommunens

öfriga medlemmar i fråga om deltagande i vården af denna

kommuns angelägenheter. Då Utskottet således anser, dels att den nu

väckta frågan företrädesvis eger en statsrättslig betydelse, dels ock att

motionärens förslag, ur denna synpunkt sedt, icke är förenligt med den

ställning, grundlagarne i vårt land anvisa Konungen och öfriga medlemmar

af hans hus, torde Utskottet deri ega giltig anledning att för

sin del afstyrka ett förslag, hvilket Utskottet med afseende å frågans

principiela del finner tillhöra ett helt annat lagstiftningsområde, än som

åt Bevillnings-Utskottet är anvisadt.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bcvillnings-Utskottcts Betänkande N:o 9.

Det vid 1873 års riksmöte väckta, mera vidsträckta förslaget i

förevarande ämne blef ock af Riksdagens båda Kamrar utan omröstning

afslaget.

Hufvudsakligen instämmande uti ofvan intagna, af då varande

Bevillnings-Utskott. afgifna yttrande i ämnet, anser Utskottet att de skäl,

ur statsrättslig synpunkt, som talade emot det då framstälda förslaget,

jemväl ega sin tillämpning på det nu föreliggande förslaget af Herr

Lind; och hemställer Utskottet fördenskull

2:o.

att Herr Linds ifrågavarande motion icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Jemlikt 9 § i bevillningsstadgan skall inkomstbevillning påföras

jernvägsbolag der dess rörelse drifves, vare sig vid större eller mindre

stationer; och åligger det på grund af 26 § i stadgan bolagets styrelse

att före April månads utgång hvarje år till vederbörande insända bestyrkt

utdrag af bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande beloppet

af den under det år, räkenskaperna omfatta, för bolaget uppkomna vinst,

fördelad på hvar och en af bolagets särskilda stationer.

Dessa föreskrifter i afseende å jernvägsbolag hafva varit gällande

allt ifrån början af år 1873.

Vid sistlidet års riksmöte väcktes uti en inom Första Kammaren

afgifven motion förslag derom att vid hvarje station skulle påföras jernvägsbolag

en bevillning, som i förhållande till bolagets hela nettobehållning

skulle beräknas efter den vid stationen under året kontant influtna

uppbörd af trafikmedel.

I anledning af detta förslag erinrade Bevillnings-Utskottet, att

bevillningsstadgan visserligen lemnade oafgjordt efter hvilka grunder

den för jernvägsbolagen uppkomna årsvinst skulle emellan de särskilda

jernvägsstationerna fördelas, men att detta dock icke berott på något

förbiseende vid redaktionen af de i ämnet gällande bestämmelser. Vid

1872 års riksdag, då ofvan berörda föreskrifter i afseende å jernvägsbolagen

kommo till stånd, förelåg nemligen för dåvarande Bev llningsUtskott

ett af enskild motionär väckt förslag till lösning af frågan om

berörda vinstfördelning; men Utskottet ansåg icke lämpligt att då föreslå

en allmän föreskrift, huru inkomsten skulle fördelas emellan de särskilda

stationerna, enär för skilda fall olika grunder derför möjligen kunde

och borde tillämpas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande Nio .9. 5

Uttalande tillika hurusom det fortfarande syntes Utskottet i hög

grad tvifvelaktigt, om en sådan allmän bestämmelse skulle kunna blifva

för alla förhållanden billig eller undanrödja grundade anledningar till

missnöje, hemstälde derföre och på i öfrigt andragna skäl Bevillningsutskottet

vid sistlidet års riksmöte, att förenämnda, då väckta förslag

ej måtte af Riksdagen bifallas; och blef Utskottets hemställan godkänd

af Riksdagens båda Kamrar utan några meningsutbyten.

Nu har vid innevarande riksdag ett nytt förslag i ämnet blifvit

framstäldt af Herr A. W. Uhr uti en inom Andra Kammaren väckt

motion (N:o 51). Nämnda förslag afser att till § 9 mom. 1 i bevillningsstadgan

»ett tillägg måtte göras, bestämmande att hvarje kommun, som

genomlöpes af bolagsjernväg, må ega att sända ett ombud för deltagande

"så väl i granskning af bolagets räkenskaper, som i fördelningen stationerna

eller kommunerna emellan af bolagets vinst.»

Såsom af motionen synes, har motionären med den af honom

föreslagna bestämmelsen ingalunda afsett att »lägga hinder i vägen för

olika grunders tillämpning för skilda fall»; men motionären har trott,

att, då kommunernas ombud komme i tillfälle taga fullständig kännedom

om bolagens inkomster både vid lastnings- och lossningsstationerna, och

då de äfven finge deltaga i fördelningen, så borde, i det allra närmaste,

kunna undvikas det missnöje, som nu ofta skulle ega rum, ej sällan af

brist på kännedom om verkliga förhållandet.

Hvad motionären till frågans lösning föreslagit, torde dock vid

närmare granskning befinnas ur flera synpunkter oantagligt.

Man tanke sig, att alla de många kommuner, genom hvilkas områden

Bergslagernas jernväg eller någon annan dylik af större utsträckning

löper, skulle ega att till den ort, der bolagets styrelse har sitt säte,

sända ombud för granskning af bolagets räkenskaper och för deltagande

uti ifrågavarande vinstfördelning.

Långt ifrån att genom sådana revisioner komme att, på sätt motionären

förmenar, i det allra närmaste undanrödjas det missnöje med vinstfördelningen,

som nu ofta egde rum, skulle, enligt hvad Utskottet håller

före, dessa revisioner tvärtom blifva en rik källa till förvecklingar och

tvister ej blott emellan bolagen och kommunerna utan äfven emellan

kommunerna inbördes.

Kostnaderna för revisorernes resor och för deras vistelse å revisionsorten

skulle säkerligen äfven ofta uppgå till rätt betydande belopp. Hvem

dessa kostnader skulle drabba — om de skulle bestås af vederbörande

kommuner eller gäldas af jernvägsbolagen — detta så väl som åtskilligt

annat har motionären lemnat obesvaradt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillning8- Utskottets Betänkande N:o 9.

Med hvad nu blifvit i korthet antydt anser Utskottet sig hafva

tillräckligt ådagalagt oantagligheten af Herr Uhrs förslag; hvadan Utskottet,

so in lika litet nu som vid föregående riksmöten finner sig böra

föreslå någon allmän föreskrift rörande grunderna för vinstfördelningen

emellan särskilda jernvägsstationer, tillåter sig hemställa,

3:o.

att Herr Uhrs ifrågavarande motion icke måtte vinna

Riksdagens bifall.

Enligt den år 1858 utfärdade bevillningsstadga skulle bevillning af

enskilda banker med sedelutgifningsrätt samt af alla öfriga aktiebolag,

associationer och societeter påföras i den ort, der afkastningen och vinsten

utdelades.

Denna föreskrift ändrades vid 1859—1860 årens riksdag sålunda,

att bevillning för inkomst af kapital eller arbete skulle bolag påföras, der

dess rörelse förnämligast drefves, eller, i fall sådan bestämd ort icke

förefunnes, der bolaget hade sin styrelse.

Genom 9 § 1 och 2 mom. i den år 1866 utgifna bevillningstadga

bestämdes sedermera, att inkomstbevillning skulle påföras bankbolag, der

dess rörelse drefves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor,

samt annat bolag, der dess rörelse hufvudsakligen, å en eller

flera orter drefves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefunnes,

der bolaget hade sin styrelse.

Derefter blefvo vid 1872 års riksmöte jernvägsbolag med bankbolag

likstälda och i följd deraf i 9 § 1 mom. bevillningsstadgan orden

»eller vid större och mindre stationer» tillagda efter »hufvud-, afdelningseller

kommissionskontor».

Slutligen hafva vid sistlidet års riksdag kanalbolag blifvit med

bank- och jernvägsbolagen sammanförda uti ifrågavarande hänseende.

Det torde nogsamt vara bekant, hurusom berörda förändringar i

afseende å bank-, jernvägs- och kanalbolag blifvit vidtagna hufvudsakligen

derföre att man ansett sig dymedelst kunna, utan någon nämnvärd

olägenhet eller svårighet för staten, tillmötesgå framstälda fordringar

på en rättvisare fördelning emellan vederbörande kommuner af de

efter 2 artikelns bevillning utgående kommunalafgifter.

I fråga om enskilda fabriksegare, handlande samt andra yrkes- och

näringsidkare föreskrefs i den år 1861 utfärdade bevillningsstadga, att

inkomstbevillning skulle bemälde personer påföras, der fabriken vore belägen

eller handeln, yrket eller näringen idkades; dock att handlande i

I

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o .9.

7

Stockholm för den handelsrörelse, de derstädes idkade, skulle taxeras

inom den församling, der de vore mantalsskrifne.

Vid 1865—1866 årens riksdag skedde i afseende å nyssberörda

allmänna bestämmelser den ändring, att efter orden »handeln, yrket eller

näringen» inskjöts ordet »förnämligast».

I nu gällande bevillningsstadga äro de uti nyss afhandlade hänseenden

för bolag och enskilda yrkes- och näringsidkare meddelade, uti 9

§ 1, 2 och 3 mom. innefattade bestämmelser af följande lydelse:

»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete påföres:

bank-, jernvägs- och kanalbolag, der bolagets rörelse drifves, vare

sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller vid större

och mindre stationer;

annat bolag, der bolagets rörelse hufvudsakligen, å en eller flera*

orter, drifves, eller, i fall sådana bestämda orter icke förefinnas, der bolaget

har sin styrelse;

fabriksegare, handlande samt annan yrkes- och näringsidkare, der

fabriken är belägen, eller handeln, yrket eller näringen förnämligast

idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka innefatta flera församlingar,

för den handelsrörelse, de derstädes idka, taxeras inom den församling,

der de äro mantalsskrifne».

Vid sistlidet års riksmöte väcktes uti en af Herr August Peterson

inom Andra Kammaren afgifven motion förslag derom, att i bevillningsstadgans

9 § 2 inom. (rörande »annat bolag») ordet hufvudsakligen måtte

utgå och i det följande momentet (angående »fabriksegare», in. fl.) ordet

förnämligast uteslutas.

Bevillnings-Utskottet, som afstyrkte detta förslag, erinrade dervid,

bland annat, att, om berörda ord uteslötes, följden deraf skulle blifva,

att icke blott de i 9 § 2 mom. afsedda bolag utan äfven enskilda handlande

eller näringsidkare komme att få bevillning sig påförd å hvarje

ort, der de i större eller mindre mån kunde anses utöfva rörelse, yrke

eller näring. Detta skulle icke blott vara ofördelaktigt för statsverket

utan sannolikt äfven blifva en källa till tvistighet^'' emellan kommunerna

sjelfva; och näringsidkaren, som blefve af staten beskattad på flera

ställen, nödgades kanske söka rättelse i den å hvartdera stället skedda

taxering törhända hos flera olika pröfningskomitéer.

Ömförmälda, af Herr August Peterson väckta förslag blef ock af

Riksdagen afslaget.

Nu har vid innevarande riksmöte nyssberörda förslag, så vidt det

afsåg ändring i 3:dje mom. af 9:de paragrafen, blifvit återupptaget af Herr

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.

Anders August Anderson uti eu i Andra Kammaren väckt motion

(N:o 49).

Herr August Peterson deremot har uti en i samma Kammare afgifven

motion (N:o 68) föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, »att 2

och 3 mom. af 9 paragrafen uti bevillningsförordningen erhålla följande

lydelse:

»Handelsrörelse i stad, som omfattar flera församlingar, inom den

församling der den skattskyldige är mantalsskrifven, samt handelsrörelse

i öfriga städer och på landet, äfvensom jordbruks-, bergsbruks-, fabriksoch

annan rörelse eller yrke å den eller de orter, der rörelsen eller

yrket med fast plats för verksamheten utöfvas; rörelse eller yrke utan

bestämd fast ort för verksamheten, der den skattskyldige är mantalsskrifven».

Hvad först angår det förslag till ändring af 9 § 3 inom., som af

Herr Anders August Anderson återupptagits, så finner Utskottet icke

heller vid detta riksmöte anledning biträda berörda, förlidet år af Utskottet

afstyrkta och af Riksdagen afslagna ändringsförslag.

Beträffande vidare det af Herr August Peterson nu framstapla

förslag till ändring af mom. 2 och 3 uti ifrågavarande §, må till en början

erinras, att detta förslag är hemtadt från 18 §, mom. b och c af det

»förslag till förordning om grunderna och sättet för bevillningstaxeringen»,

som finnes intaget uti underdånigt betänkande den 20 Oktober 1876 af

den s. k. förberedande skattejemkningskomitéen.

Vid läsning af nämnda betänkande befinnes emellertid, att kornitéens

förslag uti nu ifrågavarande del på det närmaste sammanhänger

med andra vigtiga och delvis genomgripande förändringar, dem koinitéen

föreslagit i nu gällande bevillningstadga.

Så har — »då det skulle kunna vara möjligt att, vid uppskattning

af sådan på flera ställen fördelad rörelse, ortintresset komrne att göra

sig för mycket gällande och det äfvenledes skulle medföra svårighet för

den skattskyldige att, i händelse af missnöje med taxeringsnämndernas

beslut, i rätt tid anföra besvär hos vederbörande pröfningsnämnd» —

blifvit af komitéen i § 40 mom. 2 och § 53 mom. 2 föreslaget, att

taxeringsnämnds åtgärder i afseende på uppskattning af rörelse, som

endast till en del utöfvades inom taxeringskretsen, blott skulle innefatta

förslag samt afgörandet tillhöra pröfningsnämnden.

Så har i § 19 inom. 1 c af komiténs förslag den bank-, jernvägs-

och kanalbolag nu åliggande skyldighet i afseende å insändande

af utdrag ur räkenskaperna, utvisande bolagets vinst, fördelad på hvarje

särskildt kontor eller station, blifvit utsträckt till alla bolag, som fått

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

9

sina bolagsreglor af Kongl. Maj:t faststälda och antingen stå under offentlig

kontroll eller hafva inskränkt ansvarighet enligt Kongl. förordningen

den 6 Oktober 1848, hvarjemte annan idkare af rörelse eller yrke,

som delvis utöfvas inom dera församlingar eller socknar, fått sig ålagdt

att ademna skriftlig uppgift å alla de församlingar eller socknar, der

rörelsen eller yrket med fast plats för verksamheten utöfvas, samt huru

stor bråkdel af hela inkomsten erhållits eller kunde anses hafva erhållits

inom hvardera.

Då den § i nu varande bevillningsstadga, der Herr August Peterson

velat hafva införd den af honom upptagna del af komiténs förslag,

handlar om den eller de orter, hvarest bevillning för inkomst af

kapital eller arbete skall påföras, torde ock förtjena att synnerligen uppmärksammas,

hurusom i det stadgande, hvars införande Herr Peterson

påyrkat, äfven förekommer jordbruksrörelse. Detta sammanhänger med

åtskilliga nya bestämmelser som komitén föreslagit. Komitén har

nemligen velat hafva genom fastighetsbevillningen beskattad dels den förmån,

som eganderätt till fastighet i och för sig medför, dels ock den

från fastighet i allmänhet härflytande inkomst af arrende eller hyra eller

deremot svarande arrende- eller hyresvärde; hvilken förmån och inkomst

tillsammans ansetts motsvara fem för hundra af taxeringsvärdet. Den

öfverskjutande inkomst, som genom fastighets brukande, skötsel eller begagnande

erhölles, skulle enligt komiténs förslag räknas till inkomst

af kapital och arbete på sätt förslaget vidare utvisar.

En reservant inom komitén har uti § 5 i en af honom föreslagen

»lag om inkomstskatt» upptagit bland annat, att för inkomst af fabrik,

handel, handtverk och annat yrke eller näring dess idkare skulle beskattas

å den ort, der fabriken vore belägen eller rörelsen drefves, eller,

derest näring utöfvades på flera ställen, å den ort, hvarest den förnämligast

idkades; att gårdfarihandlande och annan i handelsärenden resande

person skulle inkomstskatt påföras till hela dess belopp å den skattskyldiges

mantalsskrifningsort; samt banker, jernvägs- eller kanalbolag, der

bolagets rörelse drefves, vare sig genom hufvudkontor, afdelnings- eller

kommissionskontor; och att tvifvelaktiga spörsmål i fråga om ort, å hvilken

bevillning skulle påföras, borde afgöras af Kongl. Maj:t.

Då Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finans-departementet

den 30 December sistlidet år inför Hans Maj:t Konungen anmälde ofvannämnda

komitébetänkande, uttalade Herr Statsrådet i fråga om komiténs

förslag till förordning om grunderna och sättet för bevillningstaxeringen,

bland annat, hurusom »de grundsatser, som komiterade i

sitt förslag utfört och tillämpat, vore af särdeles genomgripande betydelse

Bill. till Rikad. Prot■ 1877. 5 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

för bevillningens hela system». »Deras antagande» — yttrade Herr Stats

rådet vidare — »skulle ock innebära så många och så väsentliga förändringar

i den nu gällande bevillningsförordningens bestämmelser, att det

väl kan sättas i fråga, huruvida det allmänna föreställningssättet i dessa

ämnen skulle förmå under så kort tid som en riksdagssession göra sig

med deras syfte och betydelse nog förtroget, att rueningarne kunde om

afgörande beslut förenas, eller om ej den vigtiga frågans behandling torde

mera vinna derpå, att, då de åsigter och förslag, som sålunda blifvit

väckta, genom komiterades på Eders Maj:ts befallning till trycket befordrade

utlåtande komma till Riksdagens kännedom, desamma ännu under

någon tid icke gjordes till föremål för åtgärd från Eders Maj:ts sida.

Förslaget har dessutom icke hunnit före Riksdagens sammanträde underkastas

den fullständiga granskning af vederbörande embetsverk, som till

ett så vidt omfattande ärendes föredragning varit, erforderlig, och torde

detsamma derför icke för närvarande i sin helhet böra underställas Eders

Majtts pröfning — helst som» o. s. v.

Den fullständiga granskning af vederbörande embetsverk, som ifrågavarande

författningsförslag alltså skall undergå, torde äfven böra få

komma de af Herr August Peterson ur förslaget upptagna bestämmelser

till del, ej blott i följd af deras samband med andra stadganden i nämnda

förslag, utan äfven derföre att i det ämne, Herr Petersons och Herr Anders

August Andersons motioner afse, meningarne visat sig delade så

väl inom ofvan bemälda komité som ock inom Riksdagen sjelf, enligt

hvad särskildt förhandlingarne vid sistlidet års riksmöte angående Herr

August Petersons då väckta motion i ämnet nogsamt ådagalägga.

Att, innan omförmälda granskning försiggått och innan man hunnit

göra sig fullt förtrogen med de i komiténs förslag tillämpade grundsatser

samt deras syfte och betydelse, redan vid detta riksmöte ur förslaget

uttaga ifrågavarande särskilda bestämmelser samt till afgörande

företaga huruvida desamma — med eller utan någon förändring — må

befinnas lämpliga eller icke, torde vara mindre välbetänkt.

På grund af hvad Utskottet således i afseende å ifrågavarande, af

Herrar Anders August Anderson och August Peterson vid innevarande

riksmöte väckta motioner anfört, hemställer Utskottet

4:o
att

dessa motioner icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

11

Uti § 16 af bevillningsstadgan är föreskrifvet, att utläriding, som

reser omkring här i landet och för egen eller, såsom utskickad, för

annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, skall,

vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna

skriftlig uppgift huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid

erlägga etthundra kronor för rättigheten att under en tid af högst tre

månader idka dylik handel; och åligger det sådan utländing att, derest

han efter nämnda tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala

ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken afgift skall antingen för

längre tid på en gång eller för minst ert månad om sender, men alltid

för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län,

der. utlandingen vid betalningstiden sig uppehåller. Den utländing, som,

utan att hafva den stadgade afgiften behörigen erlagt, beträdes med att

bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens

erläggande, höta femhundra kronor.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 43), har Herr

P. Engman föreslagit, »att Riksdagen, med ändring af 16 § bevillningsstadgan,

beslutar, att utländing, som reser omkring i riket och utbjuder

in- eller utländska varor, skall derför erlägga stadgad bevillningsafgift

samt vara skyldig, innan dylik rörelse får utöfvas, förete behörigt bevis

derom, i stad hos uppbördsman och å landet hos kronofogden i det

fögderi, der handelsrörelsen vill utöfvas, vid äfventyr att förbrytelse

häremot straffas med nu stadgade 500 kronors böter, och att de medförda

varorna må vara beslag underkastade och dömas förbrutna till lika fördelning

emellan åklagaren och den kommuns fattige, der förbrytelsen

skett.»

Medgifvande att det uti ifrågavarande § bestämda skattebelopp i

och för sig är tillräckligt, derest detsamma ordentligen erlägges, anser

motionären emellertid nödvändigt att skärpa kontrollen derå att de utländingar,

som erlagt den för de första tre månaderna stadgade bevillningsavgiften,

måtte varda fortfarande beskattade för den tid de sedermera

qvarstanna och idka handel i landet; och framhåller motionären i

sådant. hänseende såsom anmärkningsvärdt att, under det hvarje ordentligen

inom riket bosatt svensk man för af honom idkad handelsrörelse

måste betala dryga skatter så vä! till kronan som till kommunen, så

skulle deremot ett stort antal utländska handlande undgå beskattning

för den handelsrörelse, de härstädes idka både med utländska och inländska

kramvaror; ja hundratals, för att icke säga tusentals olika utländingar

få öfversvämma landet med sitt kram, utan att derför erlägga

skatt hvarken till staten eller till kommunen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.

Af hvad sålunda och i öfrigt blifvit af motionären till stöd för det

framstälda ändringsförslaget anfördt äfvensom af sjelfva förslagets innehåll

vill det synas, som motionären utgått från det antagande att ifrågavarande

§ i bevillningsstadgan äfven vore tillämplig å utländingar,

hvilka här i riket drifva verklig handel; samt att motionären med sitt

förslag afsett att åstadkomma, det dessa utländingar verkligen erlägga

den i nämnda § bestämda bevillningsafgift för hela den tid, de utöfva

sin handelsrörelse härstädes.

Efter Utskottets förmenande är dock §:n endast tillämplig på sådana

utländingar, som för egen eller för principalers räkning upptaga order

eller enligt medförda prof utbjuda varor; hvaremot de utländingar, som

här i riket sjelfva eller genom andra idka verklig handel, skola för denna

sin handelsrörelse erlägga ej blott vanlig inkomstbevillning utan äfven

kommunalutskylder.

Innan Utskottet öfvergår till en framställning af hvad i sådant

hänseende blifvit på senare tider stadgadt, tillåter sig Utskottet att återgifva

till det hufvudsakligaste hvad i afseende å utländings rätt till

handel och hans skyldighet att derför erlägga bevillning var här i riket

föreskrifvet, innan den nyare näringslagstiftningen kom till stånd.

Uti 5 kap. handelsbalken i 1734 års lag stadgades, att, då utländsk

man kom med sina varor till stapelstad, skulle han der sälja dem i

gross och ej till annan ort här i riket föra, samt att utländsk man finge

matvaror till salu hafva i skepp och farkost samt andra varor i de rum,

som borgmästare och råd dertill nämnde, men ej i sitt gästherberge

# eller i öppna gatubodar. Ej heller finge han genom andra dem utmångla

låta eller sjelf resa ur stad och i stad eller i bergslagerna och köpenskap

der drifva, borga der något ut eller kräfva gäld in, vid bötesansvar äfvensom

vid äfventyr att i alla dessa fall hafva förverkat det han handlade

med.

Genom en den 22 Oktober 1741 utfärdad Kongl. förordning blef denna

utländingars handelsrätt ytterligare begränsad derhän, att det icke skulle vara

någon utifrån inkommande köpman eller expedit tillåtit att här i riket

införa eller för egen räkning införskrifva, än mindre i kommission antaga

och handel drifva med andra varor än sådana, som vore »det landets

egna produkter, ifrån hvilket den främmande köpmannen eller expediten

kommen vore och hade sitt rätta hemvist», vid konfiskation af

varan och böter af 500 daler silfverinynt; samt att sådana främmande

köpmän och expediter till sina varors försäljning icke egde längre än sex

veckors tid, från ankomsten räknadt. I slutet af förordningen heter

det: »Beträffande åter de främmande köpman och expediter, som hit i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

13

riket inkomma och medbringa reda penningar och kapitaler, att dermed

uppköpa och utskeppa rikets metaller samt andra varor och produkter,

så skola fuller desse, enär de några utrikes varor medbringa eller låta

inkomma, vara förbundne till samma inskränkning af sådane varor, som

komma ifrån det landet, hvarest de sitt hemvist hafva, såsom de sig ock

uti allt rätta böra efter hvad lagen om främmandes handel föreskrifter;

dock skola icke desse vara förbundne till någon viss tid, utan måge här

vistas och förblifva så länge deras omständigheter det fordra: deremot

skola de, jemte dubbla mätare- och vägarepenningars erläggande, efter

gammal vanlighet jemväl något bidraga till understöd af stadens vakt

och annan dess tunga, tillika med de allmänna personella bevillningar,

samt konsumtions- och andra acciser. Men skulle någon af dessa omfatta

främmande köpmän och expediter åstunda att sig här i riket nedsätta

och burskap vinna, förhålles dermed efter lagen och handelsreglementet,

då de sedan hafva att åtnjuta de dem derefter tillkommande förmåner.

»

I ett Kongl. bref till Kommerskollegium af den 23 Februari 1838

förklaras, att utländske handlandes rättighet att här i landet få emottaga

och i eget namn förtulla samt sedermera under en viss tid få till salu

hålla produkter från deras fädernesland grundade sig, icke på 17 §

bevillningsstadgan (motsvarande bland annat nuvarande 16 §) utan på

stadgandet il, 2 och 3 §§ i 5 kap. handelsbalken samt Kongl. förordningen

af den 22 Oktober 1741 ; och då sålunda de vilkor, hvarunder utländske

undersåter finge här i riket drifva handel, vore bestämdt utstakade

och bland annat grundade sig på stadganden i allmänna lagen, deruti

ändring utan Rikets Ständers medverkan icke kunde ega rum, ansåg

Kongl. Maj:t den (af handels-societeten i Norrköping) sökta förklaringen

öfver den handelsrättighet, som resande utländsk man här i riket tillkomme,

icke vara af behofvet påkallad.

Hvad bevillningsskyldigheten angår, så var i 17 § af den år 1838

gällande bevillningsstadgan föreskrifvet, att utländingar, som reste omkring

i landet och, efter eller utan medhafvande prof, för egen räkning eller

såsom utskickade för andra utbjöde eller slöte handel om utländska varor,

eller eljest drefve handel, skulle erlägga minst 50 rdr (banko), som betalades

i gränsorten, der de erhölle första resepasset. För att undgå ansvar

såsom för oloflig handel i allmänhet, borde sådana personer alltid

vara försedda med vederbörande svensk myndighets resepass, som upptoge

när och hvarest berörda afgift för året vore betald. Utländingar,

som i städerna drefve handel och rörelse, skulle i mån deraf anses

till alldeles lika afgift med handlande i samma städer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillning»- Utskottets Betänkande N:o 9.

Efter åtskilliga tid efter annan vidtagna förändringar i hit hörande

stadganden erhöll i den vid 1859—1860 årens riksmöte antagna bevillningsstadga

§ 16 den lydelse, som densamma ännu hufvudsakligen eger;

hvarjemte, då i § 8 af samma stadga från inkomstbevillning frikallades

dels främmande magters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande

personer jemte deras betjening, så vida de icke vore svenska undersåter

eller inom riket dref ve handel eller utöfva de annat yrke, dels ock

utländsk man, hvilken endast såsom resande sig i Sverige uppehälle och här

i riket hvarken idkade någon näring eller vore i statens, kommuns eller

svensk undersåtes tjenst anstäld, häraf torde framgå att lagstiftarnes mening

var att utländing, som vistades här i riket och idkade verklig handel,

skulle för sin rörelse erlägga vanlig inkomstbevillning.

Vid 1859—1860 årens riksmöte afläto Rikets Ständer en underdånig

skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utvidgade rättigheter för utländingar

att i Sverige idka handel och annan näring. Återgifvande ofvanberörda

i 5 kap. handelsbalken och 1741 års förordning innefattade

föreskrifter om utländingars handelsrätt, uttalade Rikets Ständer i den

underdåniga skrifvelsen, hurusom de åsigter, af hvilka dessa då ännu gällande

föreskrifter vore uttryck, tillhörde en förgången tid, hvars statsekonomiska

läror den då varande förkastade; och anhöllo Rikets Ständer

i underdånighet att Kongl. Maj;t täcktes tillse, i hvad mån utvidgade

rättigheter för utländingar att härstädes idka handel och annan näring

måtte kunna genom en förändrad lagstiftning beredas.

Medan nämnda underdåniga skrifvelse ännu var på Kongl. Majrts

pröfning beroende, beslöto Rikets åren 1862—1863 församlade Ständer att

hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla att, nya allmänna författningar

rörande vilkoren för idkande af handel samt fabriks- eller handtverksrörelse

måtte varda utfärdade i öfverensstämmelse med vissa af Rikets

Ständer antagna allmänna grunder. I den härom aflåtna skrifvelse, daterad

den 17 Oktober 1863, anhöllo Rikets Ständer tillika, att Kongl. Maj:t

vid utfärdande af de äskade författningarne måtte i nåder förklara, att 2

kap., 3 kap. 3 §, sista mom., samt 4, 5, 6 och 7 kap. i Handelsbalken

vore upphäfda.

Deruppå blef af Kongl. Majrt under den 18 Juni 1864 utfärdad

nådig förordning angående utvidgad näringsfrihet, genom hvilken förordning

ock nyssberörda delar af handelsbalken äfvensom handels- samt

fabriks- och handtverksordningarne af den 22 December 1846, med deri

sedermera gjorda ändringar eller tillägg, samt i öfrigt de allmänna på
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

bud, stadganden och förklaringar, hvilka stode i strid med den nådiga

förordningen, förklarades hafva upphört att gälla.

Uti nämnda förordning af den 18 Juni 1864 finnes en särskild afdelning,

§§ 25—31, som afhandlar »den rätt till idkande af handel eller

annat näringsyrke, som kan förvärfvas af utländing.»

I denna afdelning förekomma, bland andra, följande stadganden.

»På särskild pröfning i hvarje fall skall bero om utländsk man eller

qvinna, som erhållit Kong). Maj:ts nådiga tillstånd att i riket vistas,

må. här idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering.

»

»Ansökning derom inlemnas i Stockholm hos öfverståthållareembetet

och i andra orter hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med bifogande

af

a) betyg att den sökande är myndig och eger god frejd; samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten och

kommunen under tre ar.» (§ 26.)

»År fråga om tillstånd till idkande af handel, fabriks- eller handtverksrörelse

i stad, meddelar Öfverståthållareembetet eller Kongl. Mairts

Befallningshafvande beslut, sedan ytterligare upplysningar om den sökande,

der sådana finnas nödiga, blifvit infordrade.»

»Skulle, oansedt sökanden ingifvit föreskrifna handlingar, anledning

eljest förekomma mot bifall till ansökningen, bör ärendet underställas

Kongl. Maj:ts nådiga afgörande.»

»Sökes tillstånd till utöfvande af näringsyrke i köping eller på landet,

skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver ansökningen inhemta

vederbörandes underdåniga förklaring och handlingarne derefter, åtföljda

“ eget utlåtande, insända till Kongl. Maj:ts Civildepartement, för att

Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning underställas.» (§ 27.)

»Utländing, som undfått tillstånd att i riket drifva handel eller

idka annat yrke, är äfven berättigad att föra varor såväl emellan inrikes

orter som till eller från utrikes ort.» (§ 29.)

»I tillämpliga delar gälla för öfrigt de stadganden och föreskrifter

som i denna förordning äro i allmänhet meddelade i afseende ånäringsyrkes

utöfning och hvad dermed har gemenskap.» (§ 30.)

I sammanhang med sist nämnda §, må jemväl omförmälas S 18 så

lydande: J ’

»Den, som utan föregången anmälan, der sådan erfordras, och iakttagande

dervid af hvad här ofvan stadgadt är, idkar försäljning eller tillverkning

af varor, eller eljest öfverskrider den näringsrättighet, denna

förordning i särskilda fall bestämmer, eller i öfrigt felar mot de i dessa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillning 8-Utskottets Betänkande N:o ,9.

afseende:!! gifna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem till

och med tvåhundra riksdaler riksmynt.»

I anledning af väckt fråga, huruvida den, som vore berättigad att

sjelf eller genom annan utom den ort, der han är bosatt, kringföra varor

till salu, finge till biträde i sådan rörelse använda utländing, blef

sedermera genom Kongl. förordningen den 28 November 1871 stadgadt

att utländing, som ej i den ordning, § 27 mom. 3 i nådiga förordningen

den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet utstakar, undfått

särskild rättighet att, på sätt i § 9 mom. 3 af sist nämnda förordning

sägs, i riket kringföra varor till salu, må ej heller till biträde vid sådan

handelsrörelse begagnas, med mindre han erhållit Kongl. Majrts nådiga

tillstånd att i riket vistas, samt, uppå ansökning af den handlande, som

vill honom använda, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i den ort, der

handlanden är bosatt, funnit skäligt dertill lemna bifall. Brytes häremot,

äro så väl handlanden som biträdet förfallna till böter från och med

fem till och med tvåhundra kronor.

Af den framställning Utskottet lemnat, torde framgå att den utvidgade

rätt, som enligt nu varande näringslagstiftning kan utländing inedgifvas

att sjelf eller genom andra här i riket idka handel, är ovilkorligen

förbunden med den honom åliggande skyldighet att erlägga utskylder

till stat och kommun. Innan han stält säkerhet för tre års sådana utskylder,

kan tillstånd till handels idkande honom icke meddelas.

Huruvida åter de inom näringslagstiftningen gifna stadgande!! må vara

tillfyllestgörande för att förekomma det utländingar utan tillstånd drifva

handelsrörelse här i landet, är en fråga, hvars utredande icke torde falla

inom den grupp af ärenden, som af grundlagarne anvisats åt Bevillningsutskottet.

Så mycket torde emellertid vara visst att då, på sätt redan är

nämndt, § 16 i bevillningsstadgan endast eger tillämpning på sådana utländingar,

som upptaga order eller enligt medförda prof utbjuda varor,

det mål, dit Herr Engman med sin motion syftar, icke kan ernås

genom att uti nämnda § af bevillningsstadgan införa de af Herr Engman

föreslagna nya bestämmelser.

Då Utskottet sålunda anser sig böra afstyrka den af Herr Engman

väckta motionen, tillåter sig Utskottet likväl att uttala, hurusom Utskottet

nogsamt inser behofvet att i bevillningsstadgan införa förändrade,

efter nuvarande förhållanden lämpade föreskrifter i fråga om utländings

bevillningsskyldighet.

Bestämmelser i sådant hänseende äro ock intagna i det af för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

BevUlnings-Utskottets Betänkande N:o 9. 17

beredande skatt,ejemkningskomitén afgifna förslag till bevillningsförordning.

Så skulle — för att nu återgifva några af dessa bestämmelser —

då rörelse för utomlands boende utländings räkning här bedrifves genom

kommissionär eller agent, bevillning påföras denne sistnämnde ej allenast

för den honom tillfallande andel af den från rörelsen härflytande''inkomst,

utan äfven för den del deraf som tillkommer hans hufvudman, med skyldighet

för såväl kommissionären som hufvudmannen att med sitt här i riket

befintliga gods ansvara för bevillningens utgörande.

Så skulle i allmänhet utländing, som inom riket sig uppehölle, erlägga

bevillning för all inkomst, som härflöte af härstädes befintligt, i

obligationer icke nedlagdt kapital, af tjenstebefattning, rörelse eller yrke,

som här utöfvades, eller af pension, som inom landet utbetalades.

I § 17 af förslaget har emellertid Kong! Maj:t förbehållits att, i

fråga om utländings beväringsskyldighet, uti särskilda fall efter omständigheterna

medgifva befrielse; hvilket stadgande komiterade ansett ändamålsenligt,

»då det i fråga om utländings beskattning torde vara af

vigt, att möjlighet beredes att åstadkomma reciprocitet med andra länder,

men bestämmelserna i detta hänseende äro olika inom olika länder

samt för öfrigt underkastade vexlingar.»

Komiténs förslag har ännu ej hunnit genomgå fullständig granskning

af vederbörande embetsinyndigheter, och förrän sådan granskning

försiggått, torde någon förändring af bevillningsstadgan i nyss berörda

hänseenden ej böra ifrågakomma.

Utskottet hemställer,

5:o.

att Herr Engmans ifrågavarande motion icke måtte

föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Jemlikt 59 § bevillningsstadgan skall taxeringskomité, innan densamma

upplöses och åtskiljes, bland sina medlemmar föreslå fyra personer

till ledamöter i samma års pröfningskomité; om hvilka personer vederbörande

magistrat eller kronofogde har att ofördröjligen meddela Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande underrättelse.

Bland de af taxeringskomitéerna sålunda föreslagna eger enligt

61 § Kong]. Maj:ts Befallningshafvande att utse pröfningskomiténs ledamöter,

20 högst 30 till antalet. I sistnämnde § föreskrifves äfven, att

minst hälften af ledamöterne i pröfningskomitén skall vara egare af fast

egendom; och att komiténs ledamöter böra så utses, att komitén,

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 5 Sami. 1 Afd, 8 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 9.

aå vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens

belopp och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal

dels näringsidkare och dels löntagare samt att inom komitén icke saknas

tillförlitlig kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska

tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 106) har Herr

Per Nilsson i Kulhult — under förmenande att den rättighet Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande egde att utse pröfningskomitéernas ledamöter

skulle lemna Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillfälle att utöfva

ett alltför stort inflytande på svenska folkets beskattningsrätt — föreslagit

den förändring i 61 § bevillningsstadgan, »att nämnda rättighet öfverlemnas

till landstingen».

Vid 1870 års riksmöte väcktes inom Andra Kammaren motion derom,

»att val af ledamöter och suppleanter för deltagande i pröfningskomiténs

göromål skulle dädanefter tillkomma landstinget». Till stöd för detta

förslag anfördes af motionären, bland annat, att gällande sätt för utseende

af ledamöter i pröfningskomitén icke alltid skulle tillbörligen bevaka

folkets beskattningsrätt, enär landshöfdingen kunde efter sitt eget godtfinnande

ibland de af taxeringskomitén föreslagna kalla ledamöter i

pröfningskomitén.

Uti afgifvet yttrande öfver motionen förmälde då varande Bevillnings-Utskott,

att, så vidt Utskottet förnummit, någon anledning till så

beskaffade farhågor, som af motionären blifvit antydda, icke af stadgandena

om tillsättande af ledamöter i pröfningskomitén förekommit;

men att deremot bestämmelsen, att taxeringskomitén egde föreslå och

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland de föreslagna utse dessa ledamöter,

enligt Utskottets åsigt, utgjorde en särdeles lyckligt funnen utväg

att betrygga ej mindre kommunernas än statens rätt; samt att derjemte

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde förutsättas i allmänhet ega, stundom

i högre grad än landstingen, tillräcklig kännedom om länets så väl

innevånare som förhållanden i öfrigt, för att med urskilning kunna utse

lämpliga personer att i sista hand inom länet afgöra beskattningsfrågor;

och hemstälde Utskottet, att omförmälda motion måtte lemnas utan afseende.

Hvad Utskottet sålunda hemstält blef af Kamrarne utan omröstning

bifallet.

Förslaget att åt landstingen öfverlemna att utse ledamöter och suppleanter

i pröfningskomitéerna upptogs å nyo vid 1871 års riksmöte;

men blef åter af Bevillnings-Utskottet afstyrkt och af Kamrarne afslaget.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillning s-Utstcottets Betänkande N:o 9.

19

Af hvad sålunda blifvit anfördt visar sig, att för ej så inånga riksmöten

tillbaka enahanda förslag som det af Herr Per Nilsson i Ivulhult

nu framstälda, icke lyckats tillvinna sig vare sig Bevillnings-Utskottets

tillstyrkande eller Kamrarnes godkännande.

Utan att inlåta sig i bedömande, huruvida nu mera än då skäl

kunna förefinnas för vidtagande af den föreslagna förändringen, tillåter

sig Utskottet att erinra, hurusom den förberedande skattejemkningskomitén

i dess förut åberopade betänkande jemväl föreslagit åtskilliga

ganska betydande förändringar i afseende å föreskrifterna om de myndigheter,

som skola verkställa bevillningstaxeringen. Hvad särskild! angår

den i komiténs författningsförslag upptagna pröfningsnämnd, så skulle

densamma bestå af ordförande, förordnad af Kong]. Maj:t, samt af ledamöter,

utsedda dels af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dels af landsting

eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, dels ock

af vederbörande taxeringsnämnder.

Innan komiténs förslag i denna och andra delar hunnit behörigen

granskas af sakkunniga myndigheter torde icke böra ifrågakomma någon

väsentlig ändring i hvad för närvarande är stadgadt om pröfningskomitéerna;

— allra minst då genomförandet af en sådan ändring förutsätter

omarbetning i flera delar af gällande bevillningsstadga.

Att den af Herr Per Nilsson i Kulhult föreslagna förändringen är

af sådan art, torde vid närmare skärskådande nogsamt befinnas; och tillåter

sig Utskottet att i detta afseende särskildt fästa uppmärksamheten

å några omständigheter.

Enligt gällande bevillningsstadga har hvarje särskildt län äfvensom

Stockholms stad sin pröfningskomité. Nu kan ju ett län vara deladt i

flera landstingsområden, äfvensom andra städer än Stockholm finnas, som

ej deltaga i landsting. Om derföre, såsom Herr Per Nilsson yrkat, åt

landstingen skulle uppdragas att utse pröfningskomitéer, måste förändrade

bestämmelser gifvas i fråga om dessa komitéers distrikt, äfvensom

särskilda föreskrifter meddelas i afseende å de städer, som ej deltaga

i landsting.

Sedan •— enligt nu gällande stadgande!) — taxeringskomitéerna,

hvilkas förrättningar böra vara afslutade innan Juli månads utgång, föreslagit

visst antal personer till ledamöter i samma års pröfningskomité

för länet; samt vederbörande magistrat eller kronofogde ofördröjligen

meddelat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underrättelse om dessa personer;

så gifver Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i allmän kungörelse

tillkänna, hvilka som blifvit till ledamöter i pröfningskomitén utsedda,

samt föranstaltar att af denna kungörelse ett exemplar i god tid tillsändes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

hvarje ledamot; hvarefter pröfningskomitéen å utsatt dag under September

eller första hälften af Oktober manad sammanträder i länets residensstad.

Den, som fört protokollet hos länets pröfningskomité, skall

sedan innan November månads utgång till vederbörande magistrater eller

kommunalstämmors ordförande aflemna församlingsvis utskrida utdrag

af nämnda protokoll, utvisande alla af pröfningskomitén beslutade förändringar

uti och tillägg till de af taxeringskornitén påförda bevillningsafgifter.

Att i afseende å flera af dessa bestämmelser väsentliga förändringar

måste vidtagas, om pröfningskomitéer skola af vederbörande landsting

utses, torde, utan vidare, lätteligen inses, då man erinrar sig att inom

en stor del af rikets län landstingen sammanträda först den tredje, fjerde

eller sista måndagen i September månad.

De anförda omständigheterna torde tillräckligt ådagalägga, att Herr

Per Nilssons i Kulhult förslag innebär vida mera än allenast en ändring

i 61 § af bevillningsstadgan.

Utskottet hemställer,

6:o.

att ifrågavarande, af Herr Per Nilsson i Kulhult

väckta motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

I nu gällande bevillningsförordning stadgas uti 1 och 3 mom. af §

75 följande:

»l:o. Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till

taxeringslängder jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt kronans ombud

och för protokollsföringen samt andra anteckningar under pröfningskomiténs

sammankomster med flera likartade utgifter äfvensom till

skälig af vederbörande taxeringskomitéer förordad vedergällning ej

mindre för sådana, till ledning vid bevillningsafgifternas bestämmande

aflemnade, officiella uppgifter, som icke utan genomgåendet af vidlyftiga

handlingar eller räkenskaper kunnat meddelas, än till ordförandena i bevillningsberedningarne,

äfvensom för det vid taxeringsförrättning för öfrigt

lemnade biträde af tjensteman eller andre personer, som icke ega

att vid samma förrättning beräkna rese- och traktamentskostnadsersättning,

må hvarje pröfningskomité med undantag af Stockholms stads,

för hvilken nedanstående särskilda stadgande gäller, använda och fördela

högst ett belopp, motsvarande tre procent af de första 75,000 kronor,

hvartill hela länets bevillningssuinma för året uppgår, två och en half procent

af de derpå följande 25,000 kronor, två procent af de derpå följande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

21

25,000 kronor, en och en half procent af de derpå följande 25,000 kronor,

en procent af de derpå följande 50,000 kronor samt slutligen eu half

procent af allt hvad bevillningssumman öfverstiger 200,000 kronor; dock

får, om än denna bevillningssumma sedermera skulle visa sig öfverstiga

dess af pröfningskomitén beräknade belopp, hvarken någon ytterligare

kostnadsersättning och vedergällning, än den då beviljade, för samma år

utdelas, eller ett sådant öfverskott tagas i beräkning vid bestämmandet

af enahanda ersättning och vedergällning under ett följande år.»

»3:o. Till de i mom l:o af denna paragraf uppräknade kostnaders

bestridande samt till der omförmäld vedergällning för meddelade officiella

uppgifter och vid taxeringsförrättningarne lemnadt biträde må af

Stockholms stads pröfningskomité användas och disponeras ett belopp, som

svarar emot högst två procent af samma stads hela bevillningssumma för

året; gällande jemväl för bemälda pröfningskomité det i åberopade moment

gjorda förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma att

öfverstiga pröfningskomité^ beräkning. Som det» o. s. v.

Dessa nu gällande föreskrifter, om huru stora andelar af bevillningssumman,

vederbörande pröfningskomitéer högst kunna disponera till bestridande

af angifna kostnader och arfvoden m. in., tillkommo vid 1871

års riksdag.

Dessförinnan voro ifrågavarande andelar bestämda, i länen till högst

3 procent af bevillningssumman och i Stockholms stad till högst

procent.

Anledningen till den vid 1871 års riksmöte i detta hänseende vidtagna

förändring inhemtas af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19

Maj 1871 angående allmänna bevillningen.

De bestämda andelarne af bevillningssumman hade i allmänhet

blifvit af länens pröfningskomitéer till fullo disponerade, ehuru bevillningsstadgan

faststälde dem endast såsom högsta belopp. Riksdagen ansåg

att en sådan tillämpning af bestämmelsen föga öfverensstärnde med författningens

mening, och att dervid äfven klart framträdde oegentligheten

deraf att för de olika länen blifvit anslaget samma högsta procentbelopp afbevillningssummorna,

utan afseende å dessa summors olika storhet, hvarigenom

skilnaden emellan de belopp, som de särskilda länens pröfningskomitéer

eg a att disponera, blifvit vida mera betydande än olikheten i

de med komitéernas förrättningar förenade mödor och arbeten kunnat

påkalla. Och blef i följd häraf beräkningen af ifrågavarande andelar af

bevillningen förändrad så, att de gjordes beroende af bevillningens storlek

inom hvarje län, på sätt 1 mom. af då varande § 76 (motsvarande

nuvarande § 75) utvisar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 9.

Det till pröfningskomité)! i Stockholms stad anslagna högsta

procentbeloppet af två och eu half för hundra ansågs äfven tåla någon

jemkning. Men då en så beskaffad nedsättning, som den för pröfningskomitéerna

inom länen beslutade, kunde blifva alltför sträng för Stockholms

stad, der pröfningskomiténs arbeten vore af en vida mera

omfattande och tidsödande beskaffenhet än inom länen i allmänhet skulle

vara förhållandet, faststäldes beloppet för nämnda stad till högst två

procent.

Uti en vid innevarande riksmöte inom Andra Kammaren afgifven

motion (N:o 44) har Herr P. Engman, under åberopande, i all synnerhet,

af bevillningssummans tillväxt och de i följd deraf stegrade belopp,

hvartill ifrågavarande andelar uppginge, föreslagit »att Riksdagen beslutar

den ändring uti 75 § bevillningsförordningen, att den deruti föreskrifna

bevillningsprocenten må för samtliga länen utgå med högst hälften af nu

stadgade belopp, samt för Stockholms stad med högst en procent af

samma stads hela bevillningssumma»; varande vid motionen fogade afskrifter

af offentliga handlingar, utvisande huru ifrågavarande andelar

blifvit för år 1875'' använda inom Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Wester-Norrlands län.

Då antagas måste, att, när de ifrågavarande nu gällande högsta

procenttalen vid 1871 års riksmöte bestämdes, desamma sattes efter hvad

Riksdagen ansåg skäligt, har Utskottet trott sig böra, med ledning af

officiella generalsammandrag öfver bevillningen, utreda hvilka maximibelopp

som stodo till pröfningskomitéernas förfogande dels det år, då nu

varande procenttalen först tillämpades, eller år 1872, dels ock det senaste

år, för hvilket, då utredningen skedde, något generalsammandrag

funnes att tillgå, eller år 1875.

Resultaten af denna utredning äro angifna i den vid detta betänkande

fogade tabell, som äfven utvisar, huru stora maximibelopp som

för år 1875 skulle varit att tillgå för pröfningskomitéerna, om de af

Herr Engman föreslagna nedsatta procenttal skolat läggas till grund

för beräkningen.

Uti berörda tabell — deri alla penningebelopp angifvas uti jemna

krontal — har Utskottet ansett sig äfven böra, från underdåniga berättelser

af Statistiska centralbyrån, upptaga folkmängden den 31 December

1871 och den 31 December 1874.

Af mera nämnda tabell framgår, att inom 13 af rikets 24 län maximibeloppen

år 1875 varit lägre än år 1872;

att inom de öfriga länen förhöjning skett med följande belopp:

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.

23

Wester-Norrlands............................

.................. 593

kronor;

Kopparbergs .....................................

................. 339

»

Göteborgs och Bohus ...................

................. 280

»

Westerbottens .................................

................ 210

»

Norrbottens ......................................

................. 210

»

Gefieborgs ........................................

................ 204

»

Westmanlands .................................

................. 184

»

Örebro .............................................

................ 136

»

Upsala ............................................

................. 123

»

Malmöhus .........................................

................. 84

»

Östergötlands ...................................

................ 38

»

men att också folkmängden ökats inom dessa län, på sätt tabellen närmare

utvisar;

att i Stockholms stad maximibeloppet ökats med 2,190 kronor,

men bevillningssumman från 465,581 till 575,109, eller med 109,528

kronor, samt folkmängden från 138,512 till 150,446, eller med 11,934

personer;

samt att de maximibelopp, som, med tillämpning af den utaf Herr

Engman nu föreslagna procentberäkning, för år 1875 skulle stått till

pröfningskomitéernas förfogande, skulle högst betydligt understigit de

för år 1872 disponibla maximibeloppen jemväl i Stockholms stad och de

län, der bevillningssumman var större år 1875 och der folkmängden

ock ökats.

I sist nämnda hänseende må exempel tagas från de tre län, som i

Herr Engmans motion särskildt åberopas.

I Malmöhus län var maximibeloppet:

år 1872 ................................................................................................

» 1875, enligt nu gällande procentberäkning

men skulle sist nämnda år, med tillämpning af Herr Engmans

förslag utgjort, allenast ...................................................

I Göteborgs och Bohus län:

år 1872 ................................................................................................

» 1875, enligt nuvarande procentberäkning ........................

med tillämpning af Herr Engmans förslag

I Wester-Norrlands län:

år 1872 .............................................................................................

» 1875, enligt nu gällande procentberäkning........................

enligt Herr Engmans förslag ....................................

4,959 kronor.

5,043 »

2,521 »

4,971 »

5,251 »

2,626 »

3,455 »

4,048 »

2,024 »

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 9.

Af de sammanställningar, Utskottet gjort, anser Utskottet den slutsats

kunna med fog dragas, att det icke vore med rättvisa och billighet

öfverensstämmande att för det närvarande företaga den af Herr Engman

föreslagna ytterligare nedsättning af de procenttal, dertill ifrågavarande

andelar af bevillningssumman högst må uppgå.

Om å någon ort, i strid med ifrågavarande stadgandens tydliga

ord {oskälig vedergällning» — »använda och fördela högst ett belopp»),

vederbörande pröfningskomité beviljat arfvoden, som utgjort mera än skälig

ersättning för motsvarande arbete, så är detta visserligen tadelvärdt,

men torde dock icke böra föranleda till en lagstiftningsåtgärd, sådan som

Herr Engman föreslagit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och med afseende jemväl

derå att nu varande procentberäkning för jemförelsevis få år sedan faststäldes,

hemställer Utskottet

7:o.

att Herr Engmans ifrågavarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan styrelsen för allmänna hypotheksbanken uti en den 17

Oktober 1876 till Kong]. Maj:t ingifven skrift på anförda grunder i underdånighet

hemstält, om icke nådig förklaring kunde i blifvande bevillningsförordning

meddelas derom, att »den behållning, som enligt årliga

boksluten kunde visa sig i allmänna hypotheksbankens och hypotheksföreningarnes

verksamhet, ej måtte föranleda till beskattning eller bevillnings

åsättande, med mindre under tidens lopp skulle uppkomma behållning

till det belopp, att utdelning till delegarne deraf kunde ega rum

med större summa än som motsvarade delegarnes till föreningarne och

dessa senares till hypotheksbanken erlagda förvaltnings- och andra bidrag

med derå från betalningstiden beräknad ränta»; så och efter det Kongl.

Maj:ts och Rikets Kammarrätt, på befallning, inkommit med ett den

23 Februari innevarande år dateradt underdånigt utlåtande öfver styrelsens

för hypotheksbanken underdåniga framställning, har Kongl. Maj:t i

nåder beslutat att öfverlemna berörda handlingar till Bevillnings-Utskottet

för den åtgärd, hvartill Utskottet kunde finna den af styrelsen för hypotheksbanken

gjorda framställningen föranleda; Och har Utskottet deruppå

under den 15 innevarande Mars månad fått handlingarne emottaga.

Som emellertid, vid det förhållande att den af Kongl. Maj:t förordnade

förberedande skattejemkningskomitén utarbetat förslag till ny

bevillningsförordning, men detta förslag ännu ej hunnit undergå fullstän
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:c

25

dig granskning af vederbörande embetsmyndighet^, Utskottet ansett att

icke utan särdeles vigtiga skäl borde vid innevarande riksmöte ifrågakomma

andra ändringar i nu varande bevillningsstadga än de, som möibgen

komma att föranledas af Kongl. Maj:ts i början af detta betänkande

omförmäla nådiga proposition N:o 3, har Utskottet funnit styrelsens

tor hypotheksbanken framställning desto mindre böra föranleda

åtgärd från Utskottets sida, som i det af Kammarrätten afgifna underaniga

utlåtandet, innefattande pluralitetens mening, Kammarrätten förklarat

sig ej kunna tillstyrka vidtagande af någon åtgärd i den ristning

meranämnda framställning åsyftade. & 6>

Sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens lopp gorå

den slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena föranleda;

hvilket Utskottet får

8:o.

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 23 Mars 1877:

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

. .Herr Sven Magnusson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i slutliga behandlingen af detta betänkande.

Bih. till Pilcsd. Prof. 1877. 5 Sami. 1 Afd. 8 Haft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Bevillning»-Utskottets Betänkande N:o 9.

26

L ä n.

I generalsamman- dragen upptagen

bevillningssumma.

Högsta beloppen till

pröfningskomitéernas

disposition.

Folkmängd.

1872.

1875.

1872.

1

1876.

1871

den 31

December.

1874

den 31

December.

Enligt gäl- lande för- fattning.

Med till- lämpning

åt Herr

Engmans

förslag.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

Kronor.

1 ''p,sala .............................

101,190

107,353

2,899

3,022

1,511

101.236

103,282

Stockholms.........................

112,704

109,342

3,129

3,062

1,531

131,731

134,620

Södermanlands . . ................

108,067

103,733

3,036

2,950

1,475

136,977

139,216

Östergötlands.......................

239,826

247,459

4,449

4,487

2,244

257,367

262,872

Gotlands ..........................

43,972

41,360

1,319

1,241

620

54,237

54,499]

Kalmar..............................

141,008

127,100

3,615

3,407

1,703

234,597

238,399

Blekinge .............................

90,017

89,081

2,625

2,602

1,301

126,935

130,921

Jönköpings...........................

119,187

112,016

3,259

3,115

1,558

180,569

186,841

Kronobergs..........................

76,042

65,628

2,276

1,969

984

159,258

163,793

Kristianstads .........................

146,106

129,782

3,692

3,447

1,723

223,492

228,498

Malmöhus ..........................

341,887

358,531

4,959

5,043

2,521

318,786

330,115

Hallands ..............................

91.336

79,583

2,658

2,365

1,182

127,842

130,802

Göteborgs och Bohus............

344,181

400,204

4,971

5,25]

2,626

233,689

241,936

Elfsborgs ..............................

170,673

142,800

3,957

3,642

1,821

280,454

285,217

Skaraborgs .........................

1 55,655

140,613

3,807

3,609

1.805

245,691

250,257

Örebro .................................

138,176

147,291

3,573

3,709

1,855

169,319

177,084

Wermlands...........................

171,113

165,557

3,961

3,906

1,953

261,716

266.362

Westmanlands ..................

100,736

109,968

2,890

3,074

1,537

115,695

121,018

Kopparbergs .......................

135,637

162,404

3,535

3,874

1,937

176,946

184,330

Gefleborgs ..........................

158.751

179,154

3,838

4,042

2,021

150,374

160,487

Wester-Norr lands................

130,324

179,789

3,455

4,048

2,024

136,939

147,212

Jemtlands............................

42,460

38,206

1,274

1,146

573

71,338

74,758

Westerbettens.......................

52,510

59,494

1,575

1,785

892

93,154

96,607

Norrbottens..........................

40,605

47,604

1,218

1,428

714

77,323

81,987

Stockholms stad ..................

465,581

575,109

9,312

11,502

5,751

138,512

150,446

Hela riket ......................

3,717,713

(3,919,160

| 85,282

87,726

43,862

( 4,204,177

4,341,559

(enligt

generalsammandiagen.)

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1877.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1877:78 Skrifvelse, angående allmänna bevillning en. s. 22 i texten