Betänkande till Riksdagen aflåtes med förslag till de ändringar och tillägg Utskottet dervid ansett böra i reglementet göras, funnit lämpligast att derförut särskildt afgifva utlåtande öfver en af Herr A. O. Wallenberg inom Riksdagens Första Kammare väckt motion
1877-04-24 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1877:13, Betänkande till Riksdagen aflåtes med förslag till de ändringar och tillägg Utskottet dervid ansett böra i reglementet göras, funnit lämpligast att derförut särskildt afgifva utlåtande öfver en af Herr A. O. Wallenberg inom Riksdagens Första Kammare väckt motion
Dokumentets text
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
1
N:0 13.
Anlc. till Rikäd. Kansli den 24 April 1877, kl. 5 e. m.
Utlåtande, i fråga om förändrade, bestämmelser rörande Riksbankens
sedelutgifningsi ''ätt.
Banko-Utskottet, som det enligt dess instruktion åligger att hos Riksdagen
föreslå af Utskottet nödiga funna ändringar i det för Riksbankens
rörelse och förvaltning gällande reglemente och som för sådant ändamål
genomgått samtliga delar af detsamma, har, innan betänkande till Riksdagen
aflåtes med förslag till de ändringar och tillägg Utskottet dervid ansett
böra i reglementet göras, funnit lämpligast att derförut särskildt afgifva
utlåtande öfver en af Herr A. O. Wallenberg inom Riksdagens Första Kammare
väckt motion (N:o 17) om förändrade bestämmelser rörande Riksbankens
sedelutgifningsrätt och metalliska kassa, hvarefter Utskottet kommer att i
ett sammanhang göra framställning hos Riksdagen om de ändringar i reglementet,
hvilka dels i följd af Riksdagens blifvande beslut i anledning af
denna motion dels ock i öfrigt, må finnas erforderliga.
I berörda motion angifver Herr Wallenberg det af honom i omförrnälda
hänseende väckta förslaget innebära dels, att Riksbankens utelöpande
sedlar må uppgifvas vara det, som man anser böra genom reglementariska
stadganden begränsas, och att försäljning af Riksbankens postremissvexlar
likasom mottagandet å folioräkning må till sina belopp kunna bestämmas af
Riksbankens styrelse utan all redovisningsskyldighet härför i de öfversigter
öfver Riksbankens ställning, hvilka offentliggöras, dels ock att silfver och
silfverskiljemynt hädanefter icke må upptagas såsom grund för banksedel - utgifningsrätten och att följaktligen den hittills brukliga benämningen me.
Bih. till Riksd. Vrot. 1877. G Sami. 1 Afd. 10 Haft. 1
2 Banko-TJtskottets Utlåtande N:o 13.
i
talliska kassan må utplånas ur bankoreglemente!; hemställande Herr ''Walemberg
i öfverensstämmelse härmed:
1:°) att> med upphäfvande af nuvarande §§ 5 och 6 1 bankoreglemente!,
dessa §§ må komma att erhålla följande lydelse:
§ 5. Allt Riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt och
utländskt guldmynt samt omyntadt guld utgör den Riksbankens guldtillgång
hvarpå banksedelutgifningsrätt får grundas.
§ 6. Riksbanken må icke utlemna eller på eu gång i allmänna rörelsen
utelöpande hålla egna banksedlar, hvilka, jemlikt § 72 Regeringsformen,
för mynt i riket må erkännas, till större belopp än som sammanlagdt
motsvaras af
a) Riksbankens grundfond enligt § 3.
b) Riksbankens reservfond enligt § 4.
c) Riksbankens guldtillgång enligt § 5.
d) Riksbankens hos banker och bankirer å utrikes orter egande fordringar;
och
2.oj att Banko-Utskottet behagade uti öfluga uti bankoreglemente!
i stället fik uttrycket “metalliska kassan“ införa Riksbankens guldtillgång
eller, der frågan gäller vård och förvar af guldmynt eller silfverskiljemynt,
då i hvarje fall begagna de uttryck, som kunna finnas lämpliga.
^Med särskild! afseende derå att berörda förslag omfattar de i fråga
om Riksbankens ställning till landets penningeväsende synnerligen vigtiga
stadgandena angående metalliska kassan, seaelutgifningen och beräkningen
af sedelstocken samt förhållandet emellan denna och metalliska kassan, ansag
Utskott vid frågans första behandling sig böra anmoda Fullmäktige i
Riksbanken att öfver förslaget sig utlåta; i följd hvaraf ock Fullmäktige
under den 22 sistlidne Februari till Utskottet inkommo med en skrifvelse i
ämnet af följande innehåll:
‘Sedan Herr A. O. Wallenberg hos Första Kammaren väckt bilagda
till Utskottet hänskjuta motion N:o 17 om förändrade grunder för Riksbankens
sedelutgifningsrätt, har Utskottet, medelst beslut den 31 nästlidne
manad, anmodat Fullmäktige att öfver samma motion afgifva yttrande.
De af motionären för förslaget anförda grunder äro, att “hvarje sak
må i Riksbankens reglemente komma att benämnas vid nu brukliga, mera
allmänt antagna namn11, enär det icke “torde kunna förnekas, att större enkelhet
och reda° vinnes, i fall man blifver enig om att allmänt begagna
samma uttryck då det är fråga om samma sak“. Yid genomläsning af motionen
befinnes, att det är pa de i Riksbankens reglemente använda benäinningarne
“utelöpande sedlar''1 och “sedelstock1'', som motionärens omförmälda
grunder skulle tillämpas. Men af nämnda benämningar betyder “utelöpande
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13
3
sedlar" i Riksbankens reglemente alldeles detsamma, som det betyder hos
andra sedelutgifvande penningeinrättningar, och "sedelstock" åter är något,
som icke tinnes hos andra svenska banker än Riksbanken. För att under
sådana omständigheter åstadkomma, det samma sak må benämnas vid samma
namn och dertill vid mera allmänt brukliga namn, måste tillvägagåendet
blifva egendomligt, och motionärens förfarande jäfvar icke ett sådant antagande.
För “utelöpande sedlar" har han icke funnit något annat namn än
det, som redan i Riksbankens reglemente begagnas, men, hvad “sedelstock"
beträffar, stryker han helt enkelt ut både namnet och saken. Att detta
skulle vara att "allmänt begagna samma uttryck, då det är fråga om samma
sak" torde vara en lika fullständig förvillelse, som det många gånger visat
sig vara att tro sig vinna “enkelhet och reda" endast genom att stryka bort
namn eller saker.
Om sålunda hållbarheten af den grund, från hvilken motionären sjelf
anger sig hafva utgått, icke lärer kunna anses obetviflad, synes detta äfven
vara fallet med åtskilliga af de ändringar, hans förslag innefattar. Att ordna
Riksbankens sedelutgifningsrätt på sådant sätt, att de garantier för Riksbankens
fortgående verksamhet, Indika varit afsedda att vinnas genom den
stadgade beräkningen af Riksbankens sedelstock, skulle alldeles lemnas å
sido, lärer icke kunna anses välbetänkt. Under gynsamma förhållanden
fortgår rörelsen utan svårigheter, men det är icke dylika förhållanden, på
Indika man bör hafva ögonmärke, då det gäller att lagstifta för sedelutgifningsrätten.
Det medel, hvarmed man annorstädes under brydsamma omständigheter
sökt hjelpa sig ur svårigheter, eller sedelutgifningsrättens öfverskridande
för någon tid, torde icke kunna för Riksbanken påtänkas, då rättighet
att vidtaga en sådan åtgärd icke lärer ensamt åt bankstyrelsen öfverlemnas
och med stadgarne för Riksbankens förvaltning det icke öfverensstämmer,
att regeringen skulle derom förfoga. Så mycket angelägnare
torde det emellertid vara, att för Riksbankens sedelutgifningsrätt bestämmas
sådana grunder att, om svåra tider för affärsverlden mer eller mindre oförberedt
komma, sedelutgifningen icke kan vara så långt sträckt, att, till undvikande
af ett öfverskridande, bankstyrelsen nödgas att, som det heter, strypa
lånerörelsen. Lemnas vid uppgörande af nya grunder för sedelutgifningsrätten
Riksbankens alla vid anfordran förfallande förbindelser utan afseende,
måste ju vid en kris de utvägar, Riksbanken kan ega att tillfälligt öka sin
sedelutgifningsrätt, i första rummet användas att motsvara uttagen vid anfordran
från vissa räkningar, och för upprätthållande eller, om så finnes
nyttigt, utvidgande af lånerörelsen tillgångarne befinnas stängda.
Härmed vilja Fullmäktige emellertid icke hafva påstått, att de nuvarande
bestämmelserna rörande sedelstockens beräkning skulle oförändrade
bibehållas. Att endast fästa afseende på folioräkningsmedlen är icke, efter
4
Banko Utskottets Utlåtande N:o 13,
Fullmäktiges åsigt, tillfredsställande. Men om och när en ändring häruti
anses böra ske, lärer densamma icke välbetänkt kunna vidtagas så enkelt
och enstaka, som motionären föreslagit, utan torde väl foliomedlens ställning
och behandling böra i sammanhang dermed förändras, och till följd
häraf stadgandena i Riksbankens reglemente undergå åtskilliga ändringar,
om hvilka motionären icke haft något att förmäla.
I förslaget är silfver äfven i myntad form helt och hållet uteslutet
från de valutor, på hvilka sedelutgifning skulle få grundas. Att, sedan guldmyntfot
är genomförd, detta från Riksbankens synpunkt kunde vara önskvärdt,
må villigt erkännas. Men då Riksbanken fått sig ålagdt att för statsverkets
räkning invexla dess skiljemynt, komma till följd häraf mestadels
betydliga belopp silfvermynt att i Riksbanken finnas upplagda, derest icke
så kan ordnas, att Riksbanken städse får till statsverket emot motsvarande
valuta aflemna hvad som icke för vexlingens fortgång erfordras. Innan beslut
fattas om det nu i riket gällande silfvermyntets uteslutande från de valutor,
på hvilka sedelutgifning får grundas, torde derföre böra öfvervägas,
om i afseende på silfvermyntet kan så ställas, som nyss är nämndt, eller,
derest detta från statsverkets sida möter hinder, om icke till det allmännas
båtnad Riksbanken må fortfara att, när så fordras, innehafva något lämpligt
belopp gällande silfvermynt, men i ersättning för detta åliggande också vara
berättigad att intill något faststäldt belopp derå utgifva sedlar.
I stället för de tretio millioner sedlar, Riksbanken nu har rätt att
utöfver vissa dess tillgångar utgifva, har motionären föreslagit, att sedlar
skulle få utgifvas till belopp, motsvarande Riksbankens grundfond och reservfond.
Hvad den sist nämnda beträffar, hvilken är afsedd att användas till betäckande
af förluster å Riksbankens rörelse och kan vara den tillgång, som måste
för sådant ändamål i första rummet tillgripas, synes det icke vara fullt
lämpligt att anvisa just den såsom en af de tillgångar, hvarpå Riksbankens
utgifna sedlar äro grundade. I fråga åter om grundfonden är det svårt att
säga, hvilken af Riksbankens tillgångar utgör grundfonden. Dit kunna ju
räknas så väl de tillgångar, som redan äro angifna såsom grund för sedelutgifning,
som äfven förrådet af skiljemynt, hvilket motionären alls icke vill
antaga såsom grund för sedelutgifning. Det vill derföre synas rigtigare och
enklare att tillerkänna Riksbanken en sedelutgifning till bestämdt belopp på
grund af de tillgångar den eger, än att såsom grund för sedelutgifning förebära
vissa fonder, om hvilka, rörande den ena, icke kan bestämdt uppgifvas
af hvilka valutor den består, och den andra, om behof uppstår, kan komma
att i första rummet angripas för betäckande af lidna förluster.
För öfrigt finnes emellan nu gällande stadganden och motionärens förslag
skiljaktigheter derutinnan att, enligt förslaget, endast inom landet befintligt
guld skulle utgöra grund för sedelutgifning, då nu äfven på utrikes
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
5
ort nedsatt eller under transport varande guld räknas bland valutor, på
hvilka sedelutgifning får ega rum, samt att likaledes till samma valutor
skulle höra “fordringar" hos banker och bankirer på utrikes ort, i stället
för att i nu gällande reglemente, “hos bankinrättningar eller handelshus
rnnestående medel11 så räknas. Efter motionärens åsigt skall således väl en
fordran å utrikes ort vara grund för sedelutgifning, men, om för samma
fordran inköpes guld, som ligger till Riksbankens förfogande, skulle rättigheten
att derpå utgifva sedlar upphöra så väl under den tid guldet qvarligger
å utrikes ort, som medan det föres hit till landet och detta, fastän vid traktande
sjöledes försäkring skall tagas. “Fordringar41 kunna förfalla långt i
framtiden och hafva derföre ansetts mindre lämpliga såsom sedelutgifningsvaluta
än “innestående medel", öfver hvilka Riksbanken har att genast förfoga.
Om slutligen “handelshus" skulle uteslutas för att ersättas med “bankirer",
torde i fall, der samma firma gör både handels- och bankiraffärer,
tvekan lätteligen uppstå, om meningen med ändringen mera är att hindra
dem, som drifva handel, att innehafva Riksbankens penningar eller att dertill bemyndiga
dem, som göra bankiraffärer. Fullmäktige sakna allt skäl att förorda
någon af dessa ändringar och få, med åberopande af hvad anfördt
blifvit, afstyrka, att motionärens förslag i dess helhet må vinna bifall."
Vid härefter å nyo företagen behandling af ifrågavarande ärende yppades
inom Utskottet flera olika meningar, om och hvilka åtgärder i anledning
af förevarande motion borde vidtagas, och stannade Utskottet dervid i det
beslut, att, då Fullmäktige, ehuru de afstyrkt bifall till motionärens förslag
i dess helhet, likväl å andra sidan yttrat, att de icke dermed ville hafva
påstått, att de nuvarande bestämmelserna rörande sedelstockens beräkning
borde oförändrade bibehållas, ärendet skulle till Fullmäktige återförvisas,
med delgifvande dervid af de under öfverläggningen i frågan framstälda särskilda
förslag och med anmodan till Fullmäktige att till Utskottet inkomma
med utlåtande och förslag till nya grunder för Riksbankens sedelutgifning
och de ändringar i bankoreglementet, som i följd deraf kunde blifva erforderliga,
samt att derjemte särskilt meddela Utskottet, huru vida under numera
inträdda förändrade förhållanden det vore vidare lämpligt att låta Riksbankens
silfverförråd ingå såsom grund för sedelutgifningen samt att bibehålla
bestämmelsen om en viss summa, hvarmed sedelstocken får öfverstiga
de till grund för sedelutgifningen beräknade tillgångar.
Fullmäktiges med föranledande häraf den 10 innevarande månad till
Utskottet aflåtna skrifvelse anser Utskottet sig jemväl böra här ordagrant
intaga, så lydande:
“I anledning af Utskottets remiss å en af Herr A. O. ''Wallenberg väckt
motion om förändrade grunder för Riksbankens sedelutgifningsrätt, afgafvo
6
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
Fullmäktige den 22 sistlidne Februari yttrande, hvaruti de på anförda skäl
afstyrkte bifall å Herr Wallenbergs motion.
Vid förehafvande den 27 nyssnämnda månad af Fullmäktiges omförmälda
yttrande, har Utskottet, enligt Fullmäktige den 7 nästlidne Mars tillhandakommet
transsumt af Utskottets protokoll för samma dag, beslutat återremittera
frågan till Fullmäktige, med anmodan till dem att till Utskottet
inkomma med nytt utlåtande och förslag till grunder för Riksbankens sedelutgifningsrätt
samt till de ändringar i bankoreglementet, som till följd af ett
sådant förslag kunde blifva erforderliga.
Derjemte hafva Fullmäktige fått emottaga utdrag af Utskottets protokoll
den 5 Mars 1877, i hvilket Utskottet öfverlemnat ett af Herr von
Braun afgifvet skriftligt förslag till ändring af bestämmelserna i § 6 åt bankoreglementet,
att tagas under öfvervägande i sammanhang med den till Fullmäktige
återförvisade frågan om förändring af grunderna för Riksbankens
sedelutgifningsrätt.
De af Herr von Braun föreslagna ändringar i § 6 af reglementet äro:
att momentet 2 måtte utgå; och
att första stycket af mom. 3 finge denna lydelse:
Mom. 2. Riksbankens utelöpande sedlar få aldrig öfverstiga den
summa, hvartill Riksbankens grundfond i banklagen är faststäld, med högre
belopp än som motsvaras af sammanlagda värdet af följande bankens tillgångar
:
a) j
b) ''lika med punkt, a), b) och c) i nuvarande mom. 3 af 6 §.
c) |
I den del Utskottets återremiss kan afse Herr A. O. Wallenbergs
motion hänvisa Fullmäktige till det af dem den 22 Februari 1877 afgifna
yttrande om samma motion.
I hvad Utskottets återremiss afser uppdrag för Fullmäktige att afgifva
förslag till grunder för Riksbankens sedelutgifningsrätt jemte yttrande öfver
Herr von Brauns motion anse sig Fullmäktige böra anföra följande.
ba väl af hvad det Fullmäktige tillhandakomma transsumt upplyser rörande
de inom Utskottet yttrade meningar, som af sjelfva åtgärden att, sedan
en så betydlig del af Riksdagen förflutit, infordra Fullmäktiges yttrande i
tydlig afsigt att redan under pågående riksdag bringa frågan till slutligt
afgörande, följer, att Utskottet önskar, att Fullmäktige skola skyndsamt behandla
ärendet. Efter Fullmäktiges mening finnes inom hela området för
lagstiftningen rörande Riksbanken icke någon fråga af så genomgripande
vigt som den om grunderna för Riksbankens sedelutgifningsrätt och följaktligen
icke någon, som så litet egnar sig för påskyndad behandling. Då
Fullmäktige för att efterkomma Utskottets fattade beslut nu gå att afgifva
Banico-Utsicottets Utlåtande N:o 13.
7
det äskade förslaget, utan att dervid få begagna den tid till sakens beredande
och öfvervägande, hvartill dennas vigt manat, hafva de desto mindre
bort underlåta en erinran om de förhållanden, under hvilka de haft att
behandla ärendet, som det, sedan Riksbanken icke vidare har något afsevärdt
förråd af omyntadt silfver att begagna såsom grund för sedelutgifningsrätt,
icke lärer finnas någon som helst tvingande anledning, hvarför ur Riksbankens
synpunkt den ifrågasatta förändringen skulle fordra skyndsam behandling''.
Det är icke nödvändigt att för en bank, som fått rätt att utgifva sedlar,
vidtaga några bestämmelser om huru långt och inom hvilka gränser
denna rätt skall begagnas. Det går an att låta beloppet af utelöpande sedlar
bero endast af rörelsens förmåga att dem upptaga och bankens förmåga
att dem inlösa. Men om man icke finner rådlig! att sålunda lemna förhållandena
att ordnas efter styrelsens för dagen uppfattning, utan erkänner behofvet
att bestämma gränser för sedelutgifningsrätten, torde väl sådant böra
ske i syfte att verka derhän, ej mindre att banken icke skall utgifva flere
sedlar, än den rimligen kan antagas eg a förmåga att inlösa, utan äfven att
förekomma, det banken skulle kunna utlemna det honom medgifna sedelbelopp
under sådana förhållanden, att den ställer sig i saknad af medel att
fullgöra andra åtagna förbindelser eller nödgas för beredande af utväg dertill
vidtaga åtgärder, som tryckande inverka på rörelsen. Med erkännande af
båda dessa syftemål, hafva ock i stadgandena om gränserna för Riksbankens
rätt att utgifva sedlar efter sista realisationen afseende ständigt fästats å
bankens vid anfordran förfallande förbindelser. Herr von Bränn föreslår
nu, att alla dylika bestämmelser skola borttagas, och att, på samma gång
sedelutgifningsrättens högsta belopp minskas med fem millioner kronor,
endast utelöpande sedlar skola dervid tagas i beräkning. Härigenom bortkastas
emellertid det ena af ofvan nämnda syftemål för sedelutgifningsrättens
begränsning och äfventyras en sådan ställning för Riksbanken, att vid lättare
än förr uppnådd gräns för sedelutgifning annan utväg för fullgörande af
Riksbankens åtaganden i afseende på kreditiv- och öfriga vid anfordran förfallande
förbindelser ej finnes, än att inskränka eller till äfventyrs upphöra
med diskonterings- och lånerörelsen. Må hända åberopas till stöd för dylika
förslag de stadgande]! rörande enskilda bankers sedelutgifningsrätt, som i
kungörelsen den 12 Juni 1874 bestämdes. Men utom det att med dessa
stadganden väl mindre afsågs att meddela några allmängiltiga mönsterföreskrifter,
än att, så mycket omständigheterna medgåfvo, förbättra stadganden,
som befunnits bristfälliga, torde emellan förhållandena med enskilda banker
och med Riksbanken förefinnas åtskilliga skiljaktigheter, hvilka möjligen vore
egnade att föranleda önskan att i hit hörande ämnen den enskilda bankens
ställning kunde jemkas efter Riksbankens, men icke borde leda derhän, att
8
Banko-VtsJcottets Utlåtande N:o 13.
för Riksbanken skulle beredas möjligheten af en sådan ställning, som lagligen
medgifves en enskild bank.
För hvar och en, som egnar någon uppmärksamhet åt följderna för
rörelsen och penningeställningen inom landet, derest Riksbanken försattes i
sådant skick, att dess lånerörelse skulle för någon tid i större grad inskränkas
eller alldeles upphöra, lärer det blifva klart att, i fall detta kan alvärjas eller
i någon väsentligare grad förekommas genom stadganden i grunderna för
sedelutgifningsrätten, dessa stadganden äro behöfliga och välbetänkta i samma
mån, som Riksbankens lånerörelse må vara för landets handel och näringar
önskvärd och gagnande.
Enligt Herr von Brauns förslag skulle utelöpande postvexlar icke tagas
i beräkning såsom ett begagnande af sedelutgifningsrätten. När emellertid
en postvexel i något af Riksbankens kontor säljes, emottager Riksbanken
såsom valuta sina utelöpande sedlar, hvilka derefter, mestadels endast för en
eller två dagar, finnas i Riksbankens förvar för att efter denna tidrymd i
något af dess andra kontor åter utbetalas. Postvexel är således icke annat
än en vid anfordran förfallande representant för utelöpande sedlar. Det
skulle ganska litet öfverensstämma med den trygga ställning, som utgör ett
berättigadt önskningsmål för Riksbanken, om man vid beräkning af sedelutgifningen
skulle lemna å sido de sedlar, som verkligen löpa ute, fastän i
form af postvexlar, eller om man beredde möjlighet för en sådan händelse,
att Riksbankens sedelutgäfningsrätt öfverskreds derigenom, att den återlöste
representativ för sina egna sedlar.
De på folioräkning innestående medel äro icke de enda, som vid anfordran
förfalla, utan enahanda är förhållandet med upp- och afskrifningsmedel
och med outtagna kreditivbelopp. Så gifvet det torde få anses att
vid tider, då penningerörelsens jemna gång rubbas, dessa medel komma att
utöfver det vanliga måttet anlitas, lärer dock kunna för visst antagas att,
så länge dessa Riksbankens rörelsegrenar fortgå, uttagning af hela innestående
beloppet på dessa räkningar icke behöfver ifrågakomma. Fullmäktige
anse derföre det nuvarande stadgandet, att folioräkningsmedel skola till hela
beloppet räknas som sedlar, medan öfriga arter af medel, förfallande vid anfordran,
lemnas utan afseende, icke vara väl beräknadt. I syfte att Riksbanken
å ena sidan städse må vara beredd att möta förökade uttag, utan
att lånerörelsens fortgång rubbas, och å andra sidan icke för nyss sagda
ändamål må påläggas att hålla i beredskap mera än som antagligen kan
vara af behof påkallad!;, föreslå Fullmäktige, att en tredjedel af innestående
upp- och afskrifnings- och folioräkningsmedel samt af outtagna kreditivbelopp
skola såsom sedelstock beräknas. Och torde Fullmäktige härmed hafva angifva
de grunder, till följd hvaraf de icke kunna instämma i hvad Herr
opaginerad Kontrollera mot PDF
Banko- TJtshottets Utlåtande N:o 13.
Q
von Braun rörande folioräkningsmedlens och utelöpande postvexlars uteslutande
från sedelstocken föreslagit.
Herr von Braun har vidare föreslagit, att beloppet af Riksbankens
lagstadgade grundfond skulle utgöra grund för sedelutgifning och träda i
stället för de tretio millioner, hvarmed de af Herr von Braun bibehållna
sedelutgifningsvalutor hittills fått öfverskridas. Det förefaller, som om äfven
detta förslag skulle vara föranledt af hvad 1874- stadgades rörande enskilda
bankers sedelutgifningsrätt. Men härvid är att märka, att enskilda bankernas
på grundfonden beroende sedelutgifning icke är grundad på deras grundfonder,
utan på det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypoteket. Här utgöres
således sedelutgifningsgrunden af en bestämd och särskildt utsatt valuta,
hvilket alls icke är fallet med Riksbankens grundfond. När vissa medel
skola till grund för sedelutgifning anvisas, är det väl en oeftergiflig fordran,
att dessa medel skola vara kända och till sitt slag bestämda. Äro de icke
detta, så är det åtminstone mindre missledande att, såsom hittills, angifva
ett visst belopp, beräknadt efter hvad Riksbankens tillgångar må anses medgifva,
såsom gräns för sedelutgifning, än att göra denna beroende af grundfonden.
Hvad åter den af Herr von Braun förordade förändring angår, att
sätta grundfondens tjugufem millioner i stället för nuvarande tretio millioner,
är det väl sant, att vid uppställning af siffrorna i Herr von Brauns förslag
en betydlig förökning i sedelutgifningsrätten ändock visar sig. Men
denna ökning är endast skenbar, enär, om ifrågavarande förslag vunne godkännande,
skulle, så länge omtänksamhet gjorde sig gällande hos bankens
styrelse, denna icke underlåta att hålla högst betydliga belopp i beredskap
till mötande af de vid anfordran förfallande förbindelserna. Yerkningarne
af de föreslagna förändringarne skulle således blifva, att för bankens styrelse
möjlighet beredes att lemna omtänksamheten å sido eller att, om behörig
varsamhet iakttages, nedsättningen med fem millioner kronor kommer att
verka såsom en verklig minskning i sedelutgifningsrätten. För Fullmäktige
synes ingendera af dessa förändringar önsklig eller eftersträfvansvärd och
nedsättningen särskildt under för handen varande förhållanden egnad att väl
betänkas, hvarför Fullmäktige finna sig icke heller i denna del kunna förorda
Herr von Brauns förslag.
Yid ett föregående tillfälle hafva Fullmäktige redan angifvit anledningarne,
hvarföre de anse mindre lämpligt att alldeles utesluta det myntade
silfret såsom sedelutgifningsgrund. Yigten af dessa skäl vinner ökad styrka,
om under nuvarande förhållanden en förändring i sedelutgifningsrätten skall
genomföras. Efter all anledning kommer under innevarande år mycket af
det äldre silfvermyntet att från allmänna kassor ingå till Riksbanken, der
det skall qvarhållas. Om motsvarande nytt silfver utginge i rörelsen, vore
Bill. till Riksd. Prat. 1377. 6 Sand. 1 Afl. 10 Raft. 2
10
BanJco- Utskottets Utlåtande N:o 13.
saken åt mindre betydelse, men under de sista månaderna har visat sig, att
äfven det nya kronsilfret åter ingår i Riksbankens kassor. Fortfar detta
förhållande, är naturligtvis icke synnerligt stor myntning att påräkna, utan
sil fr et kommer att i Riksbanken uppläggas i förråd. Då för närvarande
penningeförhållandena icke äro sådana, att Fullmäktige anse sig kunna
tillstyrka någon synnerlig inskränkning i sedelutgifningsrättens belopp,
föreslå Fullmäktige, att sedelutgifning bibehålies på myntadt, i Sverige gällande
silfver, dock ej till högre belopp än fem millioner kronor. I den män
silfvei behållningen åter nedgår och det till äfventyra kan med statsverket
träffas sådan uppgörelse, att icke dess myntade silfver behöfver till betydliga
belopp läggas i förråd i Riksbanken att tynga på dennas tillgångar,
kan ju det nu föreslagna beloppet nedsättas och slutligen borttagas. Genom
uteslutande af det omyntade silfret från Riksbankens sedelutgifningstillgångar
vunnes i allt fall en gifven förbättring. Om detta förslag vinner afseende,
anse Fullmäktige nedsättningen med tio procent af pregelvärdet på konventionssilfvei
myntet kunna borttagas, da härigenom någon motsvarighet i verkligt
värde till följd af silfverprisets föränderlighet icke vinnes, utan stadgandet
endast föianleder, att silfvermyntet maste beräknas till ett värde bland
Riksbankens tillgångar och till ett annat i den metalliska kassan.
. 1 öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit yttradt, tillstyrka Fullmäktige
följande ändringar i §§ 5 och 6 af bankoreglementet:
att § 5 kommer att lyda, som följer:
Såsom metallisk kassa anses och beräknas allt Riksbanken tillhörigt,
inom landet befintligt svenskt och utländskt myntadt eller omyntadt guld;
äfvensom Riksbanken tillhörigt, inom landet befintligt svenskt eller annat I
riket gällande silfvermynt, detta dock icke till högre belopp än fem millioner
kronor;
samt att mom. 2 punkten b) af § 6 erhåller denna lydelse:
b) en tredjedel af de pa upp- och afskrifnings- eller folioräkning innestående
medel och af outtagne andelar å beviljade kassakreditiv.
Skulle bibehållande, äfven i så inskränkt mått som ofvan är föreslaget,
af myntadt silfver såsom sedelutgifningsgrund bedömas så olämpligt, att det
icke vinner godkännande, kunde med uteslutande af stadgandet härom orden
tretio millioner kronor" i mom. o ändras till tretiofem millioner kronor
och dymedelst väsentligare rubbning i nuvarande förhållanden undvikas.
Fullmäktige hafva för deras del trott det vara lämpligare att för någon tid
bibehålla myntadt silfver såsom sedelutgifningsgrund än att höja beloppet
tretio millioner.
De förändringar, Fullmäktige sålunda anse sig kunna förorda, äro
visserligen icke särdeles betydliga i jemförelse med hvad enskilde motionärer
payrkat. Men k ullmäktige hålla för deras del före, att hvad de föreslagit
BanJco-UtsJcottets Utlåtande N:o 13.
11
utgör verkliga, utan våda verkställbara förbättringar i nuvarande stadgande^
och att det icke är under in- och utrikes förhållanden, sådana som nuvarande,
man välbetänkt inlåter sig på genomgripande, icke af något Riksbankens
behof påkallade förändringar, hvilkas möjliga verkningar under betänkliga
förhållanden man till äfventyra lättare förbiser än förutser.
Enligt Utskottets föreskrift skulle Fullmäktige jemväl afgifva förslag
till de öfriga förändringar i bankoreglementet, som de nya bestämmelserna
om sedelutgifningsrätten kunde föranleda. Utom det att kännedom om hvilka
sist nämnda nya stadganden blifva är behöflig, derest förslagen till öfriga
ändringar i reglementet skola kunna lämpas derefter, komme ett nu fortsatt
arbete med uppgörande af ändringsförslag att fördröja afgifvandet af Fullmäktiges
yttrande i hufvudsaken. Fullmäktige hafva derföre trott sig bäst
efterkomma Utskottets önskningar, då de härmed aflemna sitt förslag rörande
grunderna för sedelutgifningsrätten och anhålla att, tills denna fråga blifvit
afgjord, fä uppskjuta behandlingen af de vidare förslag, som deraf må föranledas.
Vinner denna sista hemställan icke Utskottets bifall, lära Fullmäktige
få emottaga Utskottets föreskrift att genast fortsätta sitt arbete med
uppgörande af de nu felande förslagen.“
Af Riksbankens ovilkorliga skyldighet att, när helst så påfordras, inlösa
sina sedlar med mynt efter den grund, Konung och Riksdag faststältframgår
nödvändigheten för Riksbanken att såsom underlag för penning-eväsendet
ständigt hafva till hands så stor metallisk kassa, som, för detta ändamål
och för att försäkra stadga i myntrepresentativens värde såsom omsättningsmedel,
må vara erforderlig. Sedan numera guld blifvit såsom värdemätare
i vårt land antaget och Riksbankens sedlar derföre skola med guldmynt
inlösas, kan Utskottet ej annat än principielt instämma med motionären
derutinnan, att Riksbankens metalliska kassa endast bör utgöras af guld och
således silfver i så väl myntad som omyntad form uteslutas från de valutor,
på hvilka sedelutgifning får grundas. De betänkligheter, som för tillfället
möta mot eu sådan åtgärd, hafva dock, enligt Utskottets åsigt, blifvit af Fullmäktige
i deras här ofvan intagna yttranden så öfvertygande framhållna, att
Utskottet med hänsyn dertill icke funnit sig för närvarande och intill dess
det af Fullmäktige omförmälda förhållandet mellan statsverket och Riksbanken
beträffande skyldigheten för Riksbanken att för statsverkets räkning invexla
dess silfverskiljemynt blifvit annorlunda ordnadt, kunna, helst under nu rådande
penningeställning, i vidsträcktare mån tillstyrka den ifrågastälda förändringen
i afseende å hvad som skall såsom metallisk kassa anses, än att
12 Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
det omyntade silfret, hvilket hädanefter icke torde komma att till någon afsevärd
myckenhet bland Riksbankens tillgångar ingå, från sagda kassa uteslutes,
och att, med borttagande af stadgandet om det preglade silfvermyntets beräknande
till endast 90 procent af pregelvärdet, det belopp myntadt silfver,
som må i metalliska kassan inberäknas, begränsas till hvad Fullmäktige ansett
_ kunna antagas komma att i Riksbankens kassor högst ingå, eller fem
millioner kronor; likasom det obetydliga belopp silfver i myntad och omyntad
form, som hädanefter kan komma att för Riksbankens räkning å utrikes
ort förvaras eller derifrån hit till riket transporteras, saklöst torde kunna i
afseende å sedelutgifningsrätten lemnas å sido och i följd deraf stadgandet
derom i § 6 mom. 3 b) af bankoreglementet utgå. Af detta Utskottets förslag
följer ock, att utbyte i reglementet af benämningen metallisk kassa mot
guldtillgång icke kan ifrågakomma.
Beträffande grunderna för Riksbankens sedelutgifningsrätt, har Utskottet
funnit sig icke kunna biträda de af Herr ''Wallenberg i nu gällande bestämmelser
föreslagna ändringar angående dessa grunder. Om det ock må kunna
öfverlemnas åt bankstyrelsens bepröfvande och afgörande, inom hvilka gränser
denna rättighet skall begagnas, synes dock tryggheten för ett riktigt
handhafvande af densamma under alla förhallanden bättre tillgodoses, derest
de grunder, som i afseende å sedelutgifningsrättens begränsning må befinnas
allmängiltiga och således böra följas, blifva för bankens styrelse och förvaltnmg
till efterrättelse föreskrifna, i syfte att banken såväl under gynsamma
penningetider som vid hastigt inträffade och starka kastningar i penningemarknaden
må kunna med mynt inlösa sina utelöpande sedlar och på samma
gång fullgöra sina öfriga förbindelser. Utskottet har för sådant ändamål
funnit hänsyn hädanefter som hittills böra tagas så väl till beloppet af utelöpande
postvexlar som ock till de nos Riksbanken på särskilda räkningar
insätta medel, hvilka vid anfordran förfalla. Hvad dessa senare medel betiaffär,
fästes i nu gällande reglemente endast afseende vid folioräkningsmedlen,
hvilka till hela beloppet räknas såsom utelöpande sedlar, under det
att öfriga sådana medel, nemligen upp- och afskrifningsmedel samt outtagna
kreditivbelopp, icke alls tagas i beräkning. Då för ett sådant förhållande
något som helst tillfredsställande skäl icke torde kunna åberopas, men
a andra sidan Fullmäktige ansett, att för mötande äfven under brydsamma
penningetider af uttag å nyss berörda räkningar, utan att lånerörelsens fortgång
rubbas, Riksbanken icke kunde antagas behöfva hålla i beredskap mer
än en tredjedel af de å dessa räkningar innestående medel, har Utskottet
ansett sig kunna, lika med Fullmäktige, tillstyrka, att i beloppet af Riksbankens
utelöpande sedlar ej mindre postvexlarne, än ock nyssnämnda vid
anfordran förfallande medel, dessa senare dock endast till en tredjedel,
skola inräknas.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
13
För att visa förhållandet under nästlidna tvä år emellan de då innestående
folioräkningsmedlen å ena sidan samt en tredjedel af dessa medel
äfvensom af outtagna kreditivbelopp samt af upp- och afskrifningsmedel ä
den andra, får Utskottet härmed lemna följande siflferredogörelse:
På folioräkning
innestående.
En tredjedel
af innestående
folioräknings- medel.
En tredjedel
af outtagna
kreditivbelopp.,
En tredjedel
af upp- och
afskrifnings- medel.
Summa.
(de tre sista
posterna.)
År
1875.
den
31
Mars ....
14,552,086
81
4,850,695
60
2,215,910
13
159,680
53
7,226,286
26
den
30
Juni .....
9,783,877
89
3,261,292
63
2,022,252
33
322,406
79
5,605,951
75
den
30
September
8,425,549
02
2,808,516
34
2,116,634
56
262,335
07
5,187,485
97
den
31
December
11,271,251
68
3,757,083
89
2,646,100
27
448,331
29
6,851,515
45
År
1876.
den
31
Mars ......
10,215,230
39
3,405,076
79
2,593,897
48
488,157
09
6,487,131
36
den
30
Juni ......
8,813,600
59
2,937,866
86
2,780,691
09
489,849
24
6,208,407
19
den
30
September
8,208,514
35
2,736,171
45
2,695,857
38
481,435
01
5,913,463
84
den
30
December
12,130,867
36
4,043,622
45
2,701,554
12
545,751
46
7,290,928
03
Enligt denna redogörelse skulle, för så vidt af densamma kan slutas,
genom de nu af Utskottet föreslagna förändrade grunder för sedelberäkningen
Riksbankens sedelutgifningsrätt komma att ökas.
Hvad särskilt vidkommer förslaget att i stället för de 30 millioner
kronor, Riksbanken bär rätt att, utöfver vissa dess tillgångar, i sedlar högst
utgifva, sådana skulle få utgifvas till belopp, motsvarande Riksbankens grundfond
och reservfond eller, såsom inom Utskottet blifvit ifrågastäldt, blott
grundfonden, tillåter sig Utskottet fästa uppmärksamheten derpå, hurusom
nuvarande stadgandet i 6 § 3 mom. af bankoreglementet, hvilket tillkom år
18-15, under de flera brydsamma penninge- och handelskonjunkturer, som
sedan dess inträffat, visat sig vara till synnerlig båtnad för så väl allmänheten
som Riksbankens verksamhet, och att någon som helst våda utaf detta
stadgandes bibehållande icke rimligen kan antagas vara att befara, allra
helst sedan nämnda tid Riksbankens tillgångar i så väsentlig grad förökats. Enligt
hvad bokslutet för år 1876 gifver vid handen, uppgingo vid sistlidna
års utgång Riksbankens tillgångar till mer än tredubbla beloppet af icke
blott de metalliskt obetäckta sedlarne utan äfven den metalliskt obetäckta
delen af sedelstocken, det vill säga då folioräkningsmedlen samt utelöpande
14
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
postvexlar räknas såsom sedlar. *) Att nu utbyta detta vissa och bestämda
belopp af 30 millioner mot Riksbankens grund- och reservfond, hvilka medel
äro förändring underkastade och, hvad grundfonden särskild! beträffar, till
sitt slag obestämda, har Utskottet, på grund af nämnda förhållanden och de
flera skäl Fullmäktige mot en dylik anordning här ofvan uttalat, funnit hvarken
behöfligt eller lämpligt, utan biträder Utskottet jemväl i denna del Fullmäktiges
framställning'', allenast att Utskottet, för vinnande af mera enkelhet
i uppställningen af bestämmelserna angående Riksbankens sedelutgifning, ur
reglementets 6 § uteslutit momentet 2 och infört de deruti nu meddelade
stadganden med de af Utskottet deri föreslagna, här ofvan omförmälda ändringar
under samma §:s 3 mom.
I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet:
att, med afslag å Herr Wallenbergs motion, §§ 5 och
6 i nu gällande bankoreglemente måtte komma att erhålla
följande förändrade lydelse:
*) Den metalliskt obetäckta delen åt sedelstocken, jemte skulden å folioräkningar
samt utelöpande postvexlar, uppgick vid 1876 års slut till kronor 16,674,371: 62.
Såsom betäckning derför innehade Riksbanken vid samma tid:
10 procent af pregelvärdet å 1873 års silfver
mynt
................................................
oremitterade vexlar ...................................
koppar- och bronsmynt ............................
svenska statspapper.......................................
utländska d:o .......................................
fordran hos liypoteksbanken...........................
utlåning mot pant af lånebanksobligationer...
d:o » » af fast egendom i stad ...
statslånefondsmedel .......................................
diskonterade vexlar .....................................
utlåning mot pant af löpande förskrifning ..
d:o » » af vågförda efiekter.........
å kassakreditiv uttagna belopp .....................
omsättningslån...........................................
af betalningslån...............................................
diverse enskilda bankers sedlar .....................
Efter afdrag härifrån af:
upp- och afskrifuingsmedel ......................
depositionsmedel...........................................
utelöpande lånebanksobligationer ................
återstår ett öfverskott af.............................
utgörande mer än 3 gånger beloppet af den
kronor
234,404: 90.
>
10,751,440: 61.
147,477: 42.
5,426,372: 54.
>
7,434,812: 11.
»
4,225,249: 17.
9,000: —
225,732: 01.
»
839,289: 66.
10,164,442: 67.
13,261,697: 27.
»
4,432,326: 16.
■»
8,812,037: 63.
1,452,797: 83.
>
5,486,154: 31.
365,409: 40.
73,268,643:
69.
kronor
1,637,254: 37.
»
17,867,674: 19.
672,243: 29.
20,177,171:
85.
............ kronor
53,091,471:
84,
metalliskt obetäckta sedelstocken.
Banko- Utskottets Utlåtande N:o 15.
15
§ 5.
Nuvarande lydelse:
Såsom metallisk kassa anses ock
beräknas allt riksbanken tillhörigt,
inom landet befintligt svenskt och utländskt
guld- och silfvermynt samt
omyntadt guld och silfver; dock att
härvid det efter lagen om rikets mynt
af den 30 Maj 1873 preglade silfvermynt
icke beräknas till högre värde
än nitio procent af pregelvärdet.
§ 6.
Mom. 1. Riksbanken eget’ att under
de vilkor och inom de gränser,
som nedan bestämmas, utgifva sedlar,
hvilka, jemlikt 72 § regeringsformen,
för mynt i riket må erkännas.
Mom. 2. Såsom riksbankens sedelstock
anses och beräknas:
a) utelöpande sedlar;
b) på folioräkningar innestående
medel, hvilka skola vid anfordran tillhandahållas;
c)
beloppet af utelöpande postvexlar.
Mom. 3. Sedelstocken, sålunda beräknad,
får aldrig uppgå till mera än
högst tretio millioner kronor utöfver
sammanlagda beloppet af följande riksbankens
tillgångar, nemligen:
§ b.
Föreslagen lydelse:
Såsom metallisk kassa anses och
beräknas allt riksbanken tillhörigt,
inom landet befintligt svenskt och utländskt,
myntadt och omyntadt guld
äfvensom riksbanken tillhörigt, inom
landet befintligt svenskt eller annat
i riket gällande silfvermynt, detta dock
icke till högre belopp än fem millioner
kronor.
§ 6.
Mom. 1. Riksbanken eger att under
de vilkor och inom de gränser,
som nedan bestämmas, utgifva sedlar,
hvilka, jemlikt 72 § regeringsformen,
för mynt i riket må erkännas.
Mom. 2. Sådana sedlar är riksbanken
berättigad utgifva till belopp,
motsvarande:
a) metalliska kassan enligt nästföregående
§;
b) på utrikes ort nedsatt eller under
transport derifrån varande guld
i myntad och omyntad form; och
c) andra hos bankinrättningar eller
handelshus å utrikes ort innestående
medel
samt derutöfver tretio millioner
kronor, i hvilket sistnämnda belopp
dock jemväl skola inräknas utelöpande
postvexlar samt en tredjedel af de på
upp- och afskrifningsräkning och fo
-
16
Banko-Utskottets Utlåtande N:o IS.
a) metalliska kassan enligt nästfö- Inräkning innestående medel, äfven
regående
§; som af outtagna andelar af beviljade
b) på utrikes ort nedsatt eller un- kassakreditiv.
der transport derifrån varande guld
och silfver i myntad eller omyntad
form; och
c) andra hos bankinrättningar eller-
handelshus å utrikes ort innestående
medel.
Stockholm den 24 April 1877.
På Utskottet» vägnar:
J. J. EKMAN.
Reservationer:
af Herr Gumcelius: “De efter min uppfattning betänkligaste felaktigheterna
i nu gällande grunder för Riksbankens sedelutgifning, sådana de
finnas bestämda i bankoreglementets §§ 5 och 6, äro:
att silfver ännu upptages såsom grund för utgifning af sedlar att inlösas
med guld;
att trettio millioner “sväfva i luften“ utan angifvet underlag och gifva
åt Riksbankens sedelutgifning ett i forna tider må hända berättigad^ men på
1870-talet visserligen orättvist sken af mindre fasthet, än som innefattas i
1874 års banklags motsvarande bestämmelser för de enskilda bankerna;samt
att såsom ingående i “sedelstocken''1 origtigt angifvas foliomedel.
Villigt medgifvande, att Utskottets yrkande både i form och sak är
något bättre än de nuvarande ohållbara stadgandena, må jag dock beklaga,
att det samma efter min mening ännu är behäftadt med väsentliga brister
(i fråga om silfret och om de trettio millionerna), hvadan det icke torde
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
17
kunna antagas annat än såsom ett öfvergångstörslag, hvilket Utskottet ock
angifvit sin hemställan i fråga om silfret vara.
Då jag icke fullt instämmer i det slut, hvartill Utskottet kommit,
laller det sig temligen klart, att icke heller dess motivering synes mig i
allo tillfredsställande.''1
af Herr Peyron, som velat hafva anteckna^., att han under frågans
behandling i Utskottet yrkat bifall till Herr Wallenbergs motion i dess
helhet;
af Herr Ribbing: “Emot Utskottets tillstyrkan af herrar bankofullmäktiges
förslag, att såsom grund för Riksbankens sedelutgifningsrätt anse och
betrakta i riket gångbart’ silfverskiljemynt samt att såsom utelöpande banksedlar
anse en tredjedel af hvad på folioräkning innestår, samt en tredjedel
af hvad som på upp- och afskrifningsräkning innestår och ändtligen en
tredjedel af hvad som icke blifvit uttaget på de beviljade kassakreditiven,
får jag mig reservera.
Vid 1872 års riksdag beslöts, att de på beviljade kassakreditiv outtagna
beloppen icke vidare skulle anses såsom utelöpande sedlar. Då detta
beslut efter moget bepröfvande fattades, så finnes sedan dess ingenting hafva
inträffat, som bör föranleda Riksdagen att nu fatta ett motsatt beslut.
Vid 1874 års riksdag upphörde de på upp-och afskrifning innestaende
medel att anses såsom utelöpande banksedlar. Af hvad anledning skulle
Riksdagen nu frånträda detta beslut?
Det föreliggande förslaget innebär att två tredjedelar af de medel, som
på folioräkning innestå, icke vidare skola såsom utelöpande sedlar anses.
Hvarföre kan man icke då låta den tredje tredjedelen frikallas från att anses
vara det den icke är. Detta förslag afviker i dessa punkter från den enkelhet
och reda, som man bör söka och har rätt att finna i alla uppgifter.
Det utlåtande, som bankofullmäktige afgifvit såsom motivering för sitt förslag,
afhandlar äfven ämnen, som icke tillhöra denna fråga, och deribland
vill jag endast vidröra, att man antydt Riksbankens förmåga att lemna lån
vara beroende af huru uppgifterna om den begagnade sedelutgifningsrätten
blifva uppstälda. Ingen har föreslagit några nya bestämmelser i syfte att
minska Riksbankens sedelutgifningsrätt, tvärtom afse alla förslag att bereda
någon tillökning. Men hvarför denna fråga oupphörligt återkommer är endast
att man eftersträfva!’ enkelhet och reda i dessa frågor, som nu mera
tillhöra offentligheten, hvilket de icke gjort förr.
Ehuru jag erkänner motionärens bemödande att införa andra bestämmelse!''
för Riksbankens sedelutgifningsrätt ä tretio millioner, som icke af
några valutor täckas, vara befogade, liksom hans förslag att icke anse postvexlar
såsom utelöpande riksbankssedlar, så vill jag likväl icke i detta af
Bih.
till Bikul. Prat. 1877. 0 Sami, 1 Afä. 10 Jläft, 3
18
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
seende framställa något yrkande. Men då bankofullmäktige ansett, att silfverplants
icke vidare bör upptagas bland grunderna för utelöpande sedlar
lydande å guldmynt, sä kan jag ännu mindre finna lämpligt att silfverskiljemynt,
beräknadt till sitt fulla namnvärde, bör upptagas i dessa uppgifter
såsom lämplig grund fös Riksbankens utelöpande sedlar. Banksedeln är ett
myntrepresentativ och sillverskiljemyntet är också ett myntrepresentativ. Att
då i allmänna rörelsen utelöpande hålla ett myntrepresentativ på grund af
ett annat inneliggande myntrepresentativ blir särdeles olämpligt.
Ehuru bankofullmäktige å ena sidan synas hysa farhåga för möjliga
missbruk åt banksedelutgifningsrätten, i fall den vunne tillökning, så hafva
likväl bankofullmäktige antydt .önskvärdheten, att någon tillökning i sedelutgifningsrätten
borde Riksbanken beredas. Detta sistnämnda biträder jag
gerna, och det kan med största lätthet vinnas, om man ur uppgifterna på
Riksbankens sedelutgifningsrätt utesluter å ena sidan allt silfver och å den
andra de på folioräkningar innestående beloppen. Genom eu sådan åtgärd
vunne Riksbanken en tillökning i sin sedelutgifningsrätt, motsvarande minst
fem millioner kronor, och hänvisar jag för bedömandet af denna fråga till
eu denna reservation vidfogad tabell, som utvisar förhållandet vid slutet af
hvarje de senaste tolf månader, för Indika Riksbankens uppgifter varit
tillgängliga.
På grund af hvad jag här anfört, får jag äran föreslå, det Riksdagen
behagade besluta, att § ö och § 6 må erhålla följande lydelse:
§ 5-
Såsom metallisk kassa anses och beräknas allt Riksbanken
tillhörigt inom landet befintligt svenskt och utländskt
guldmynt samt omyntadt guld.
§ 6.
Mom. 1. (Lika som förut).
Mom. 2. Summan af Riksbankens utelöpande sedlar
och postvexlar får aldrig uppgå till mer än högst 30
millioner kronor utöfver sammanlagda beloppet af följande
Riksbankens tillgångar, nemligen:
a) Metalliska kassan enligt § 5.
b) På utrikes ort nedsatt, eller under transport derifrån
varande guld i myntad eller omyntad form; och
c) andra hos bankinrättningar eller handelshus å utrikes
ort innestående medel.“
19
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 18.
Jemförelse emellan Riksbankens- silf v er tillgång och pa folio)''åkning vid
anfordran innestäende medel.
Silfvertillgång.
På Folioräkning
innestäende medel.
Folioräkningen
öfVerskjuter
silfvertillgången.
1870.
Mars ........
31
9,123,070
55
10,215,230
39
1,092,159
84
April.......
29
8,973,023
35
1 1,532,390
30
2,559,366
95
Maj...........
31
8,514,460
69
9,733,341
43
1,218,880
74
.lian .......
30
8,168.728
87
8,813,600
59
644,871
72
Juli...........
31
8,327,725
91
9,876,611
26
1,548,885
35
Augusti ..
31
6,115,132
63
8,811,642
28
2,696,509
65
September
30
5,703,306
23
8,208,514
35
2,505,208
12
Oktober ..
31
5,148,672
79
9,730,008
72
4,581,335
93
November
30
3,871,257
90
11,112,986
02
7,241,728
12
December
30
3,942,660
11
12,130,867
36
8,188,207
25
1 877.
Januari.....
31
3,682,471
80
8,607,693
53
4,925,221
73
Februari ..
28
3,801,746
52
10,623,755
16
6,822,008
64
åt'' Herr von Braun: “Mot Utskottets förslag till ändring af § 5 i
bankoreglementet reserverar jag mig derföre, att, då endast guld kan användas
till inlösning af bankens sedlar, det vore ändamålslöst att i den
metalliska ka sa, som till detta ändamål måste hållas, inräkna bankens förråd
af myntadt silfver, som icke består i annat än biljoneradt skiljemynt,
hvilket svårligen kan anses och beräknas som metallisk kassa, på hvilken
sedelutgifning kan grundas.
Af dessa skäl föreslår jag vördsamt, att denna § finge följande förändrade
lydelse:
Såsom metallisk kassa anses och beräknas allt Riksbanken
tillhörigt, inom landet belintligt svenskt och utländskt
guldmynt samt omyntadt guld.
Med Utskottets föreslagna ändring af § 6 kan jag ej heller till alla
delar förena mig. Att i stället för på folioräkningen innestäende medel
sätta eu tredjedel af de på upp- och afskrifnings- eller folioräkning innestående
medel, äfvensom af outtagna andelar af beviljade kassakreditiv, såsom
20
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13.
Utskottet föreslår, vore visserligen ingen förenkling och dertill en återgång
till ett stadgande, som af Riksdagen blifvit utdömdt.
Deremot är inräknandet af på folioräkningar innestående medel, hvilka
skola vid anfordran tillhandahållas, ibland Riksbankens sedelstock i min
tanke fullkomligt obehörigt; och skulle genom hopande af medel under denna
rubrik Riksbankens lånerörelse i betydlig grad och till stor skada genom
minskad sedelutgifningsrätt kunna inskränkas.
Jag föreslår derföre, att § 6 finge följande förändrade lydelse:
Mom. 2 utgår och orden i mom. 3: “Sedelstocken sålunda
beräknad''4 utgå och ersättas med: “Summan af
Riksbankens utelöpande sedlar och postvexlar", samt att
i punkten b) orden “och silfver" utgå."
af Herr Ericson.
STOCKHOLM, JSAAC MAIiCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1877.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.