Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder, hvilka kunna och höra vidtagas mot anledningar till olyckor till sjös.

1877-03-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:13, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder, hvilka kunna och höra vidtagas mot anledningar till olyckor till sjös.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 13.

1

Tf :o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 Mars 1877, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse

till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder,

hvilka kunna och höra vidtagas mot

anledningar till olyckor till sjös.

Uti en vid sistlidne riksdag väckt motion omnämnde Herr Axel

Bergström de lagstiftningsåtgärder, som på senare tider blifvit i England

vidtagna i syfte att förekomma, det fartyg, hvilka icke vore sjödugliga,

blefve vid sjöfart använda och att dymedelst förebygga sådana sjöolyckor,

hvilka kunde anses i väsentlig mån vara en följd af bristande omvårdnad

vid fartygs utrustande för sjöresor. Mängden af de under senare åren

inträffade sjöolyckor och dervid försprida menniskolif, storleken af de

förluster, som drabbat sjöförsäkringsbolagen och åtskilliga sakförhållanden,

hvilka vid en och annan hafveriutredning eller så kallad dispache

kommit i dagen, hade hos motionären också stadgat den öfvertygelse,

att icke heller i Sverige allt vore uti ofvanberörda hänseende väl bestäldt,

utan att omsorgen för passagerares, besättnings och lasts trygghet

rätt ofta finge vika för åtrån att på hvarje resa förtjena så mycket

som möjligt samt att det derföre vore på tiden att äfven hos oss påkalla

en lagstiftning, hvarigenom, så vidt ske kunde, aflägsnades sådana

anledningar till sjöolyckor, utan hvilkas tillvaro dessa olyckor, efter

menskligt sätt att döma, icke skulle inträffa. Den grundsats att staten

genom administrativa myndigheter egde öfva tillsyn och kontroll å

handelssjöfarten i ändamål att trygga menniskolif och egendom, vore

för öfrigt icke främmande för den svenska lagstiftningen. I sådan syftning

vore nemligen i afseende på passagerareångfartyg redan den 28 April

1837 genom en Kongl. förordning meddelade föreskrifter, hvilka genom

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 7 Sami. 9 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

o

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

sedermera gifna stadgande» och nu i ämnet gällande författningar af

den 12 Februari 1864 och den 26 Augusti 1870 blifvit vidare utvecklade

och skärpta; och lagstiftaren hade jemväl genom Kongl. Förordningen

den 5 Februari 1869 med särskild omsorg sökt betrygga utvandrare

mot faror för lif och helsa under resan. För vinnande af det afsedda

syftemålet erfordrades derföre förnämligast att utsträcka omförmälda,

redan gällande lagstiftning i tillämpliga delar äfven till lastångfartyg

och segelfartyg, ehvad dessa senare förde endast gods eller ock derjemte

passagerare samt att, i den mån sådant funnes erforderligt, vidare utveckla

och fullkomna denna lagstiftning, dervid uppmärksamheten särskilt

torde böra fästas, dels på frågan i hvad mån rättigheten att lasta

å däck borde i säkerhetens intresse lida större eller mindre inskränkning,

dels på hvad sätt någon axd af konti''oll skulle kunna från statens

sida anordnas öfver det sätt, hvarpå skeppsbefälhafvare, åt hvilkas omvårdnad

så många menniskors lif och välfärd äro anförtrodda, sköta sitt

ansvai^sfulla kall, dels ock deruppå, att de besigtningar och uppskattningar

vid strandningar och andra olyckor till sjös, hvilka grundlägga

försäkringsgifvares ersättningsskyldighet, blefve så anordnade, att de förtjente

fullt förtroende och icke lemnade utrymme för grundade misstankar

att dervid i någon mån obehörigen eller svekfullt tillgått. Då

emellertid utarbetandet af fullständigt förslag till stadganden i ämnet

kunde med hopp om framgång uppdragas endast åt en särskildt förordnad

komité, bestående icke allenast af män med rättsvetenskaplig

bildning utan äfven af sakkunnige män samt det, med hänsyn ej mindre

dertill att svenske och norske män utan åtskilnad kunna vara befälhafvare,

styrmän och besättning å svenska fartyg, än äfven till de stora

intressen i öfrigt, hvilka Sverige och Norge hade gemensamma, vore

högeligen önskligt att de reformer uti ifrågavarande delar af lagstiftningen,

som komme till stånd, blefve för båda rikena vidtagna och utförda

så likformigt som möjligt, föreslog motionären, »att Riksdagen

måtte besluta aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse, innefattande

anhållan dels att Kongl. Maj:t ville låta genom säi-skildt dertill

förordnade sakkunnige män verkställa fullständig utredning om de lagstiftningsåtgärder,

hvilka lämpligen kunna och böra vidtagas mot sådana

anledningar till olyckor till sjös, hvilka det kan ankomma på lagstiftning

att undanrödja och förebygga samt, efter pröfning af komiterades

betänkande och med Rikdagens medverkan, der sådan enligt grundlagarne

erfordras eller eljest af Kongl. Maj:t anses önsklig, utfärda författningar

i ämnet dels ock att, derest reformer uti ifrågastäld syftning

af den norska lagstiftningen jemväl ifrågakomma, egna nådig omsorg

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

deråt, att reformerna af de begge förenade rikenas lagstiftning varda

vidtagna och utförda så likformigt, som det emellan rikena bestående

statsrättsliga förhållande medgifver.»

Detta förslag, som vid förra riksdagen ej antogs, har Herr Bergström

uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad

motion (N:o 23) nu förnyat, i det han, under åberopande af de

skäl han förut anfört, hemstält om aflåtande af en underdånig skrifvelse

utaf samma innehåll som den vid förra riksdagen ifrågasatta.

1 afseende å den framställning, som vid sistlidne riksdag gjordes,

upplystes då, att sedan åtskillige enskilde tyska undersåter hos den

Kejserl. tyska regeringen gjort framställning om införande i den tyska

lagstiftningen af bestämmelser i enahanda syftning, som motionären afsett,

samt den Kejserl. regeringen i anledning deraf begärt upplysning

huruvida Kongl. Maj:ts regering redan antagit eller hade för afsigt att

antaga dylika bestämmelser, så hade Kongl. Kommerskollegium uti infordradt,

den 29 Oktober 1875 afgifvet utlåtande yttrat, att Kongl.

Kollegium icke vore i tillfälle uttala eu på sakkännedom eller erfarenhet

grundad öfvertygelse om och i hvilken mån den svenska lagstiftningen

uti ifrågakomna hänseendet kunde, i följd af sig företeende omständigheter

och förhållanden, vara i behof af en revision eller närmare utveckling;

hvaremot, utur allmänna synpunkter och i betraktande af frågans

stora vigt i och för sig, det icke syntes tvifvelaktigt, att Kongl.

Maj:ts regering ej borde undandraga sig att medverka till ernående af

det synnerligen vigtiga mål, som, enligt hvad kändt vore, i England

börjat att omfattas med det lifligaste deltagande, och hvars förverkligande

svårligen läte tänka sig, med mindre än de större sjöfartsidkande

nationerna förenade sig om hufvudsakligen lika stadganden i ämnet;

samt att, under förutsättning att denna uppfattning godkändes och svar

i öfverensstämmelse dermed meddelades å den Kejserl. tyska regeringens

framställning, det syntes vidare vara nödigt, att ärendet i hela sin vidd

underkastades en omfattande utredning af sakkunnige och erfarne personer;

men att, då det vore bekant, att de i England under år 1875

vidtagna lagstiftningsåtgärder i ämnet icke ansåges tillfyllestgörande,

utan endast af öfvergående natur, och derföre borde ersättas af mera

fullständiga och genomgripande föreskrifter, hvartill förslag antagligen

komme att redan vid det engelska parlamentets sammanträde under år

1876 framläggas, det torde kunna ifrågasättas, huruvida en komité för

ofvannämnda ändamål redan för det dåvarande borde förordnas. Derefter

hade Herr Ministern för utrikes ärendena till svar å den Kejserl.

tyska regeringens ofvan berörda framställning, uti note till dess här
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

varande beskickning den 10 November 1875 förklarat, hufvudsakligen,

att, som för afsedda ändamålet erfordrades, att de förenade rikenas lagstiftning

i ämnet bringades till behöflig fullständighet, den väckta frågan

vore af beskaffenhet att påkalla särskild uppmärksamhet af Kongl. Maj:ts

regering; men att då de föreskrifter, som i England blifvit införda, syntes

hafva endast provisorisk natur och troligen komme att under parlamentets

nästföljande sammanträde i flera delar bringas till fulländning,

samt det åsyftade ändamålet, för hvars ernående det vore af vigt att

liknande bestämmelser i ämnet antogcs af de förnämsta sjömakterna,

kunde endast i högst ofullständig mån uppnås genom åtgärder af Kongl.

Maj:ts regering allena, den Kongl. regeringen sannolikt komme att, innan

beslut i saken fattades, afvakta icke blott de vidare åtgärder, som torde

blifva i England vidtagna, än äfven frågans utveckling i Tyskland.

Sedan Lag-Utskottets utlåtande i detta ämne till sist församlade

Riksdag afgafs, har vidare, enligt Utskottet meddelad upplysning, en af

härvarande danske Minister den 19 Februari 1876 framstäld förfrågan

om Kongl. Maj:ts regerings afsigter i fråga om utfärdande af nya föreskrifter

till betryggande af fartygs sjöduglighet besvarats i öfverensstämmelse

med den note som meddelats den tyska beskickningen; och

efter det en ny engelsk lag i detta ämne, the merchant shiping act,

den 15 Augusti 1876 utfärdats, har Utrikes-departementet fästat såväl

Kommers-kollegii som Norska regeringens Departements för det Inre

uppmärksamhet på de delar af denna lag, som särskildt anginge främmande

fartyg, dervid Utrikes-departementet framhållit, huru som dessa

bestämmelser utan tvifvel komme att utöfva stort inflytande på vår sjöfart

och möjligen äfven att i sin tillämpning för densamma medföra

åtskilliga olägenheter, men att man likväl icke kunde annat än hålla

Britiska regeringen räkning för dess bemödanden att förekomma de

förluster af lif och egendom, som en bristande kontroll kunde medföra,

samt att frågan ur denna synpunkt vore allt för allvarlig för att icke

förr eller senare böra tagas under pröfning äfven inom de förenade

rikena, ehuru densamma vore så omfattande och berörde så många delvis

stridiga intressen, att dess lösning på lagstiftningens väg eller genom

administrativa förfoganden endast med största varsamhet och efter förutgången

allsidig undersökning torde böra till afgörande förekomma.

Vidare har härvarande engelske minister, i skrifvelse den 13 November

1876, med anmälan att enligt nyssnämnde engelska lag, fartyg,

som föra däckslast, skola i Stor-Britannien undergå särskild mätning för

det utrymme, som upptages af sådan last, å sin regerings vägnar föreslagit,

att enahanda åtgärder måtte i de förenade rikena vidtagas, samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

IMg-Utskottets Utlåtande N:o 13.

i en senare skrifvelse af den 8 Februari detta ar uttryckt sin regerings

önskan, att svenska och norska fartyg måtte, i ändamål att underlätta

denna i Stor-Britannien föreskrift^ särskilda mätning, vid afseglingen

förses med ett officiel intyg beträffande det af däckslasten upptagna

utrymme, hvarom anteckning äfven borde ske i skeppshandlingarne.

Detta ärende har blifvit hänskjutet till Sjöförsvars-departementet samt

norska Finans- och Tull-departementet, hvilkas utlåtanden ännu icke inkommit.

Utrikes-departementet har äfven genom Kongl. Maj:ts beskickningar

sökt göra sig underrättadt om de åtgärder i denna fråga, som andra

länders regeringar äro sinnade vidtaga, och dervid inhemtat, att behofvet

af en förbättrad lagstiftning i ämnet allmänt erkännes, ehuru svårigheterna

att genomföra en sådan, utan att lägga allt för betungande

band på skeppsfarten eller menligt inverka på vigtiga näringsgrenar,

hittills hafva förhindrat andra länder att i vidsträcktare män ansluta sig

till de i Stor-Britannien vidtagna åtgärder i sådant afseende. Allestädes

syntes man vilja afvakta verkningarne af de nya engelska föreskrifterna,

innan man bestämde sig för likartade, och den tid, under hvilken dessa

varit tillämpade, vore ännu allt för kort för att något moget omdöme

skulle kunna fällas rörande deras praktiska värde.

Utskottet har slutligen blifvit satt i tillfälle att taga kännedom om

en underdånig skrifvelse i förevarande ämne, som Göteborgs Handelsförenings

fullmäktige den 18 December 1876 till Kongl. Maj:t- aflåtit,

uti hvilken skrifvelse fullmäktige i främsta rummet fästat uppmärk-.

samheten derå, att olyckor till sjös, hvarigenom ej blott egendom af

betydligt värde går förlorad utan äfven menniskolif spillas, kunna inträffa,

utan att ringaste undersökning angående orsakerna dertill eller

de närmare omständigheterna dervid med nödvändighet måste företagas,

då olyckshändelser, som tima till lands, i allmänhet medföra de noggrannaste

ransakningar i nämnda afseende. De skriftliga redogörelser i

anledning af inträffade sjöolyckor, som under namn af sjöförklaringar

oftast förekomma såsom den enda utredning af omständigheterna vid

ett skeppsbrott eller haveri, ansågo fullmäktige endast i obetydlig män

kunna vid sjöolyckor motsvara omförmälda laga undersökningar vid

olyckshändelser till lands, helst en skeppsbefälhafvare kunde ur sjöförklaringen

utesluta allt hvad han till äfventyrs funne för sig_ besvärande

och icke vore ovilkorligen skyldig att vid densammas ingifvande

underkasta sig muntligt förhör. Derest stadgadt blefve, att hvarje sjöolycka

af något större omfång skulle ovilkorligen göras till föremål för

noggrann undersökning och den myndighet, som hölle undersökningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Ut]ätande N:o 13.

vore skyldig att, efter sig företeende omständigheter, till laga åtal anmäla

fel och försummelser, som föranledt sjöolyckor, så vore, enligt

fullmäktiges öfvertygelse, ett högligen vigtigt steg taget med afseende

på förekommande af sådana olyckor. Fartygsbefälhafvare och redare

skulle häraf drifvas till ett mera noggrant iakttagande, hvar af sina

pligter, de förre hufvudsakligen beträffande försigtighet och omsorg

under seglingen och de senare angående fartygens sjövärdighet. Hvad

ytterligare åtgärder uti ifrågavande syfte anginge, framhölls vidare önskvärdheten

deraf, att fartyg, lastade med lös spanmål eller frö, ålades

att vara försedda med nödiga och försvarliga slingerskott samt att föreskrifter

meddelades, dels angående däckslasters höjd, dels om ansvar

för rederi, som mot bättre vetande utsände icke sjövärdigt fartyg och

dels derom, att ritning till större fartyg icke finge tillämpas, så vida

densamma ej vore antingen uppgjord eller granskad och godkänd af

examinerad skeppsbyggmästare; och hafva fullmäktige anfört flere högst

anmärkningsvärda fall af sjöolyckor, hvilka, enligt deras åsigt, sannolikt

förekommits eller åtminstone icke föranledt någon ersättningsskyldighet

för försäkringsgifvare, derest de af fullmäktige förordade bestämmelser

varit gällande.

Af hvad Utskottet sålunda omförmält framgår å ena sidan, att de

af motionären angifna förhållanden obestridligen äro af beskaffenhet att

fordra en snar lösning, men å den andra, att denna lösning, i sig sjelf

svår, med afseende på de för • landets utveckling ömtåliga intressen,

som deraf beröras, icke torde böra åstadkommas utan hänsyn till de

åtgärder, som uti andra sjöfarande nationers lagstiftningar vidtagas, på

det att stadgandena i ämnet må blifva i möjligaste måtto öfverensstämmande.

I detta; hänseende^synas de af Herr Ministern för utrikes ärendena

med främmande makters beskickningar gjorda meddelanden utgöra en

lämplig inledning till sådana gemensamma bestämmanden; och enligt

hvad till Utskottets kunskap kommit, hafva jemväl genom Justitiedepartementet

förhandlingar med norska regeringen blifvit inledda, afseende

j att .bådal rikena skulle vidtaga gemensamma eller likartade åtgärder

i det syfte motionen afser.

Vid sådant förhållande har Utskottet, under erkännande af frågans

stora vigt, ansett densamma, såsom redan utgörande föremål för Kong!.

Maj:ts" pröfning |och omsorger, icke böra föranleda till någon framställning

från Riksdagens sida.

Särskild uppmärksamhet har Utskottet fästat vid den af Göteborgs

Handelsförenings fullmäktige i deras ofvan anmärkta underdåniga skri!’-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13.

velse gjorda framställning om behofvet af fullständigare föreskrifter

rörande förfarandet vid inträffande sjöolyckor. Ett fullständigande af

sjölagens bestämmelser i detta afseende torde också utan tvifvel vara

erforderligt. Men då, enligt hvad Utskottet erfarit, en genomgående

granskning af nämnde lag, med afsigt jemväl att åstadkomma öfverensstämmelse

emellan den svenska och den norska lagstiftningen, lärer

vara förestående, har Utskottet, med hänsyn jemväl dertill, att äfven

denna fråga genom nyssberörda skrifvelse dragits under Kongl. Maj:ts

pröfning, icke heller ansett lämpligt, att Riksdagen derom*nu till Kongl.

Maj:t gjorde framställning.

På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer Utskottet alltså vördsamt,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.