Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om ändring i Kong!. förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, dels ock om upphäfvande af eller ändring i Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

1877-03-20 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:16, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om ändring i Kong!. förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, dels ock om upphäfvande af eller ändring i Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

1

N;o 16.

Ank. t,iil Riksd. Kansli don 22 Mars 1877, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om ändring i

Kong!. förordningen den 31 Oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning, dels

ock om upphäfvande af eller ändring i Kongl. förordningen

den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad

motion (N:o 9) har Herr Frith. Graf ström bland armat föreslagit,

»att § 3 af Kongl. förordningen af den 31 Oktober 1873 angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, måtte erhålla följande

lydelse:

l:o. Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och

vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden

i den församling han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe

sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt

anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning

i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan

han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling

må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.

2:o. Medlem af svenska kyrkan, som antingen vägrar att döpa sitt

barn, oaktadt han derom af vederbörande pastor påmints och ett år förflutit,

sedan barnet föddes, eller ock vägrar att af kyrkans presterskap

mottaga föreskrifven religionsundervisning och att konfirmeras, oaktadt

han uppnått myndig ålder, eller ock deltager i sådan nattvardsgång, som

Bih. till Riksd. Prot. 1877. 7 Sami. 11 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

af svenska kyrkans lagar förbjudes, skall anses genom detta sitt förfarande

hafva gifvit till känna sin afsigt att ur kyrkan utträda. Det ankomrne

då på pastor i den församling han tillhör att för honom i vittnens närvaro

förklara, att pastor så uppfattar hans förfarande och, om tvenne

månader derefter förflutit, utan att han förklarat sig vilja ändra detsamma,

skall han anses från kyrkan skild och pastor derom göra anteckning

i kyrkoboken.»

Nämnda § lyder nu sålunda:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära

och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för

kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,

hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan

minst två manader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle

sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i

kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han

fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling

må ej heller någon före nämnde ålder upptagas.»

Herr Grafströin har således ifrågasatt den förändring i nu gällande

bestämmelser, att en person skulle under vissa vilkor kunna mot sin

vilja skiljas från statskyrkan, samt att utträde ur denna kyrka skulle

medgifvas äfven den, som omfattat främmande, icke kristen lära.

Under nuvarande förhållanden kunna personer, som i lära och lefverne

uppenbarligen hylla åsigter, stridande mot statskyrkans bekännelse,

ändock qvarstå i kyrkans yttre gemenskap, så länge de sjelfve sådant

önska. Att många och stora olägenheter kunna uppstå häraf, ligger i

öppen dag; men på det sätt Herr Grafström föreslagit torde dessa olägenheter

icke böra afhjelpas.

Vid lagstiftning, som angår vår svenska kyrka, måste man taga

hänsyn dertill, att hon är statskyrka. Såsom sådan har hon jemte sina

högre rent religiösa intressen jemväl till uppgift att befordra statens

intressen ; till följd hvaraf hon icke kan till sina medlemmar intaga samma

exklusiva ställning som sekten. Då samvetsfriheten måste utgöra en af

dess ledande grundsatser, måste ock yttringarne deraf i väsentlig mån

tolereras, och följaktligen böra kyrkans medlemmar icke från hennes gemenskap

och förmåner afskiljas, så länge någon utsigt förefinnes, att de

kunna åt kyrkan återvinnas, d. v. s. så länge de icke sjelfva öppet gifva

sin önskan till känna att från henne blifva skilde.

Ett sådant tillvägagående, som motionären föreslagit, skulle för öfrigt

i många fall visa sig skadligt för kyrkan sjelf. Erfarenheten har

visat, att separatistiska rörelser ofta uppstå och hastigt tillväxa till följd

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

3

af personligt förtroende till någon begåfvad predikant eller af andra tillfälliga

anledningar, rncn att dessa rörelser efter längre eller kortare tid

åter lägga sig. Hade nu de personer, som i rörelsens början omfattat

de separatistiska lärorna, blifvit från kyrkan skilde, så hade en återgång

till dess gemenskap för dem försvårats och i flera fall säkerligen uteblifvit.

Någon afskräckande verkan af ett dylikt uteslutande torde ej heller

kunna påräknas, då främmande trosbekännare i medborgerligt afseende

hafva nära nog samma rättigheter, som statskyrkans medlemmar.

Trogen undervisning i ordets rätta lära, förenad med mildhet och

fördragsamhet, är utan tvifvel kyrkans bästa och mest verksamma medel

att bevara sig från så val inre som yttre splittringar. Mot sina i något

hänseende vilseförda medlemmar bör hon, så långt möjligt är, visa långmodighet

och undseende, och i öfverensstämmelse med denna grundsats,

långt ifrån att hastigt skilja dem ifrån sig, göra allt för att återföra dem

till kärlek och förtroende för sin lära och ordning.

Allra minst kan Utskottet tillstyrka, att en sådan makt, som förslaget

afser, skulle läggas uteslutande i pastors hand. Man kan nemligen

med skäl befara, att denna icke alltid skulle med nödig varsamhet

begagnas. Af missförstådt nit och i förhoppning att undertrycka uppkommande

villomeningar kunde pastor förledas att till kyrkans verkliga

skada använda nämnda makt. Vid tillämpningen skulle för öfrigt, äfven

med iakttagande af all varsamhet, möta stora svårigheter, å ena sidan

att undvika onödig stränghet och å den andra att icke gifva anledning

till misstankar om mannamån genom underlåtenhet att från kyrkan skilja

alla dem, på hvilka de föreslagna bestämmelserna kunde tillämpas.

Utskottet anser sig på dessa grunder icke kunna tillstyrka något

stadgande i den syftning, att en medlem af statskyrkan skulle mot sin

vilja kunna från densamma skiljas; och då någon lagförändring icke

torde böra ifrågasättas endast för det fall, att någon skulle vilja öfvergå

till främmande, icke kristen lära, hvilket, så vidt Utskottet har sig bekant,

ännu icke inträffat, hemställer Utskottet vördsamt,

l:o att Herr Grafströms motion, så vidt den afser ändring

i ofvannämnda Kongl. förordning den 31 Oktober 1873,

icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Grafström har uti sin motion jemväl ifrågasatt ändring i

Kongl. förordningen den 11 December 1868 angående särskilda sammankomster

för andaktsöfningar, och Herr H. Magerman har uti en inom

Andra Kammaren afgifven motion (N:o 63) framstält förslag om upphäfvande

af eller ändring i denna förordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

Förordningen lyder nu sålunda:

»Medlemmar åt'' Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att

sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskap»

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då

allmän gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,

der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller

må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller

den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i

händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt

anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller

enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring

i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller

eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomma på kyrkorådet

att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare

uppträda. Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds

förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio

till och med tre hundra Riksdaler.»

Häruti har Herr Grafström föreslagit den ändring, att orden:

»Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till och

med trehundra Riksdaler», måtte utgå och ersättas af dessa: »Om nu

sådan lärare, som ofvan nämnes, underlåter att ställa sig till efterrättelse

kyrkorådets förbud, skall pastor inberätta förhållandet till vederbörande

Domkapitel. Ankomma då på Domkapitlet att underrätta sådan lärare,

att Domkapitlet anser fortsättningen af en sådan öfverklagad verksamhet

såsom en anmälan om utträde ur svenska kyrkan, och om sådan lärare

ej deraf låter sig rätta och två månader derefter förflutit, varde han

från svenska kyrkan skild; och göre vederbörande pastor derom anteckning

i kyrkoboken.»

Herr Hagerman åter har hemstält, »att Riksdagen måtte för sin

del besluta upphäfvandet af Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 11

December 1868, eller åtminstone senare delen deraf: »Uppträder någon,

som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika,

vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses

leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna

gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme

på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen

vidare uppträda. — Hvar som underlåter att ställa sig till efter
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Vtskottets Utlåtande N:o 16.

rättelse kyrkorådsförbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från

och med femtio till och med tre hundra Riksdaler.»

Så länge statskyrkan förefinnes såsom eu institution med verdsliga

former, tillkommer det staten att tillse, det ordning och skick i yttre

afseende inom församlingen upprätthålles.

Detta är också ändamålet med ifrågavarande förordning, hvilken

till sitt hufvudsakliga innehåll icke torde kunna betraktas annorlunda än

såsom en borgerlig ordningsstadga.

Att emot en församlings beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess

lagliga representant i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen läror,

som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för

den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens

helgd, kan ej vara tillbörligt. Äfven om man, såsom Herr Hagerman,

skulle anse, att hvarken kyrkan, gudstjensten eller religionen genom, ett

sådant förfarande i ringaste mån skadas, hvilket. Utskottet dock icke

kan medgifva, måste likväl ett dylikt uppträdande i ordningens intresse

vara förbjudet. Det är icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda

lärorna, som är med straff belagdt, utan det är trotset att emot meddeladt

förbud dermed fortfara, som straffas.

Då stadgandet i fråga är af preventiv natur, afsedt att förekomma

skadliga följder af den objudne predikantens verksamhet, är det också

uppenbart, att det måste öfverlemnas åt kyrkorådet att bedöma, huruvida

sådana följder kunna anses uppkomma, och att man ej kan vänta

med förbudets meddelande till dess de förderfliga verkningarne redan

framträdt.

Hvad åter angår den påföljd, som Herr Grafström i stället för nu

stadgade bötesstraff föreslagit för underlåtenhet att ställa sig ett dylikt

förbud till efterrättelse, hänvisar Utskottet till hvad ofvan är anfördt

angående uteslutande af någon ur kyrkan mot hans vilja och vill derjemte

påpeka, att, genom antagande af Herr Grafströms förslag, församlingen

skulle stå alldeles utan skydd mot sådane, inom Luthersk menighet

uppträdande predikanter, som sjelfve redan utträdt ur kyrkan.

Utskottet anser ingalunda olämpligt, att ohörsamhet mot kyrkorådets

beslut är med bötesstraff belagd. Då det i sjelfva verket är borgerlig

ordning, som öfveträdes, bör också borgerligt straff användas.

Så vidt Utskottet har sig bekant, hafva ifrågavarande bestämmelser

blifvit med varsamhet och urskilning tillämpade; och får Utskottet alltså

hemställa: _ ^

2:o att Herr Hagermans motion måtte af Riksdagen

lemnas utan afseende, samt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Ltlåtande A‘:o 16.

3:o att icke heller hvad Herr Grafström föreslagit

angående ändring af Kong], förordningen den 11 December

1868 måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer;

af Herr Ribbing: »Då jag anmäler ruin reservation mot det slut,

hvartill Utskottet kommit, beträffande Herr Grafströms motion (N:o 9),

är min mening med densamma icke den, att sålunda hafva uttalat den

åsigt, att Utskottet ovilkorligen skulle hafva tillstyrkt bifall till motionen

utan hvarje modifikation i något af dennas särskilda momenter eller detaljbestämmelser.

. Min från Utskottets afvikande mening afser, att Utskottet

ansett sig öfver hufvud och i det hela böra afstyrka bifall till

motionen. Denna mening stöder jag på den, af motionären sjelf framhållna,

ovederläggliga grund, att ett samfund eller samhälle är omöjligt,

hvars medlemmar få uppträda och vara verksamma i strid mot de lagar,

i hviska samhällets ändamål eger sitt uttryck, eller, för att uttrycka mig

positivt, att samfundets rätt att vara till ovilkorlig! inbegriper rätten att

reagera mot hvarje mot dess samfundsordning afsigtlig! rigtad kraft.

Borttages en sådan rätt eller förvägras den ett samfund, så kan detsamma

visserligen längre eller kortare tid qvarstå till namnet — sådant

beror på extensiteten och intensiteten af de inom samfundet verksamma

fiendtliga krafterna — men utgör eller betecknar i sjelfva verket

blott en samling menniskor, under någon yttre, gemensam synpunkt betraktade,

t. ex. svenska statskyrkan, summan af alla dem, som icke bil
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

dat ett eget religionssamfund, eller uttryckligen förklarat sig vilja stå

utanför den förstnämnda. Nu gällande dissenterlag har ganska väl

iakttagit individens religionsfrihet och rätt emot statskyrkan: han kan

nar helst häri finner sig i någon mån af kyrkan besvärad eller, öfver

iu vud, när han sådant önskar, träda ur densamma, så snart han blott

uppgijvei ett kristet religionssamfund, i hvilket han säger sig ämna ingå.

statskyrkan sjelf åter står mot sina medlemmar fullkomligt ofri och

rättslös: hon måste finna sig vid angrepp till och med på sina fundamentallagar

af dem, som höra till henne, utan att dervid ega att göra

annat, än afvakta om angriparen sjelf till äfventyra kan finna för godt

att lemna henne. I förevarande hänseende är dissenterande religionssamfunds

ställning ojemförligt bättre än statskyrkans, och det är derför

ock helt naturligt, om de komma att framstå såsom långt starkare

och mera lifskraft^, än hon. Det är, vidare, ur statskyrkans anförda,

legaliserade vanmakt, som sådana oegentlighet^’ kunna uppstå, som den,

att hon val möjligen kan hafva utsigt att blifva qvitt sådana medlemmar,

som delvis eller i vissa lärosatser inom den kristna religionen afvika

tran hennes läror — nemligen om dessa sjelfve vilja utträda —

men deremot eger fullkomlig visshet om att få åse dem fortfarande verksamme

inom henne, som förklarat sig såsom hennes motståndare i sjelfva

hennes karakter af kristen kyrka. Ej ens ett erkännande kan statskyraii,

med nämnda ställning till sina medlemmar, påräkna, att hafva rätt att

sträfva för bibehållande af sina läror och sin kyrkliga ordning: ega de, som

fortfarande qvarstå inom henne, att uppenbarligen uppträda mot båda och

tifl deras kullkastande, så är just deras fortfarande ledamotskap i kyrkan

egnadt att framkalla ett sken af rätt för deras fordran, att kyrkan

skall andra sin bekännelse och sina lagar efter deras mot båda rigtade

yrkanden och fordringar, men deremot framkalla ett sken af orätt för

kyrkan, om denna _ begär, att de, som vilja vara hennes medlemmar,

skola underkasta sig hennes ordning. Sådana, lindrigast sagdt, oeo-enthgheter.

skulle, med bifall i det väsentliga till Herr Grafströms motion,

åt sig sjelfva upphöra.

. sj;or vinst> som ett sådant bifall vidare skulle medföra, består

deri, att sålunda kyrkans verksamhet såsom ordningsmagt och statens

enahanda verksamhet med hänsyn till kyrkan och yttre ordning i afseende

på denna i deras inbördes förhållande och skilnad från hvarandra

r- vin *ramträ^a 1 långt klarare dag, än nu i fråga om statskyrkan är

förhållandet. Det ligger alltid något inadeqvat deri, om ett samfund

såsom kyrkan, som konstitueras genom enhet i öfvertygelse och uppfattning

af vissa läror, samt i praxis såsom uttryck och afspegling af så
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

dan öfvertygelse, i sitt förhållande till sina egna medlemmar går utöfver

lärande, förmanande och utförande af och till dessa öfvertygelser oc i

denna praxis, samt, hvad som utgör vilkor för dess tillvaro, fordran gentemot

hvarje sin medlem af anslutning till båda. Det är sålunda allti

inadeqvat, om ett sådant samfund för sitt bestånd och mot någon sin

medlem använder åtgärder, som — tillhörande det, med hänsyn till rättsförhållanden

och utan afseende på den yttre handlingens förhållande till

den inre sedliga öfvertygelsen, tillvarande borgerliga samhället afse att

direkte verka på viljan. Men just derföre, att statskyrkan är statens, förblandas,

äfven der staten endast såsom polis- och tvångsmagt är verksam

för upprätthållande af yttre ordning med hänsyn till det kyrkliga

samhället, mycket lätt åtgärderna för denna yttre ordning med åtgärder

af direkt eller egentlig kyrklig betydelse och ändamål, och. statskyrkan

ådrages så det sken, som litade den ej fullt på magten af sina egna lärors

sanning, utan lånade den verldsliga magtens hjelp för att med yttre

medel eller straff tvinga till inre öfvertygelser. Äfven i detta hänseende

är det derföre af stor vigt för statskyrkans egen styrka och bestånd., att

åtgärder vidtagas och en ordning finnes sådan,, att statskyrkan .ej ma

framstå i sämre dag än dissenterförsamlingar, vid Indika en dylik förblandning

af åtgärder för kyrklig och verldslig ordning, med afseende

på kyrkan icke uppstår, emedan de myndigheter, från hvilka hvardera

slaget af sådana åtgärder utgår, i fråga om sådana församlingar tydligare,

än vid statskyrkan, framträda såsom från hvarandra skilda».

af Herr Wieselgren, med hvilken Herr Torpadie instämt: »Det

torde vara klart, att 3 § af Kong!. Förordningen den 31 Oktober 1873

är byggd på grundsatsen af den enskildes rätt att dyrka Gud i enlighet

med sin egen öfvertygelse, utan att i detta hänseende vara bunden af

någon statskyrkans bekännelse. Ä ill han utträda ur statskyrkan, År

detta honom tillåtet. Han eger »religionsfrihet».

I nämnda § är denna grundsats dock icke fullt genomförd. Den

myndig ansedde personens rätt är tvärtom ännu begränsad till valfrihet

emellan särskilda uppfattningar af kristen tro..

Denna inskränkning har, efter hvad jag känner, redan erhållit,

praktisk betydelse. Personer, som icke kunnat såsom kristen nämna den

åskådning, till hvilken de slutit sig, hafva af sådan anledning förvägrats

utträde ur statskyrkan, och äro ännu emot sin vilja tvungne att qvarstå

i den skefva och för ett ärligt sinne olidliga ställning, som innefattas uti

att heta ett och vara ett annat.

Att ännu blott ett fåtal torde befinna sig i denna ställning, utgör

för mig icke något skäl att vägra ändring af en lag, ämnad att tillgo
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16. 9

dose just den enskildes rätt till frihet i sina religiösa förhållanden. I

strid emot Utskottet, men i öfverenstämmelse med den uppfattning, som

bjuder Konungen att mg eris samvete tvinga eller tvinga låta, anser jaosåledes

Herr Grafströms förslag till ändring i hvad han satt såsom lista

momentet ar tredje § i förstnämnda Kongl. Förordning

höra af Riksdagen bifallas.

„ Samma frihet från samvetstvång, hvilken den enskilde bör e^a rätt

att åtnjuta, måste dock, efter min uppfattning, tillkomma äfven°statskyrkan.

Om också staten måste inom denna betinga sina medlemmar

en vidsträcktare plats och större rättigheter än som kan ifrågasättas

hvad angår de enskilda religionsbekännelserna, torde detta statens betingande

dock icke böra sträckas så långt, att kyrkans kraf på samvetsfrihet

derigenom kränkes eller, till och med, hennes bestånd hotas. Om

staten, såsom ofta påstås, verkligen anser henne såsom en sin »institution»,

med, såsom jag förmodar, vigtiga uppgifter, bör han väl åt henne

gilva magt att möta och undanrödja faror, hvilka annars torde kunna

örvaucda henne till eu kanske slutligen tom och liflös form utan annan

betydelse än det historiska minnets; och att bevara henne från detta öde

må väl för honom vara vigtigare än omsorgen att åt en eller annan sin

medborgare behålla de yttre »förmåner», som af en till namnet obruten

gemenskap med statskyrkan möjligen kunna denne beredas. Statskyrkan

bär icke och bör icke hafva i sin magt att emot en fiendtlig vilja så

ti lvägagå som staten har och måste hafva i förhållande till dem, hvilka

icke vilja ställa sig hans lagar till efterrättelse; men just häraf betingas

Kyrkans fordran, att för sin sjelfbevarelse få använda det medel, som

innefattas i rättigheten att från sig skilja de krafter, som visa sio- motverka

hennes syften, om äfven dessa krafter skulle af eu eller°annan

orsak finna för sig förmånligt att till det yttre inom henne qvarstå.

Då jag hyser denna uppfattning, har jag naturligtvis icke kunnat

gilla den motivering, på grund af hvilken Utskottet tillstyrkt afsina å

andra momentet af Herr Grafströms ifrågavarande motion. Men då motionären

1 sin tillämpning af den grundsats, jag erkänt vara riktig, icke så

mycket, som ömkligt vant, tillvaratagit, om jag så får säga, svarandepartens

ratt, och för öfngt under nu rådande förhållanden grundsatsens

praktiska genomförande utan fara för ovishet och bristande jemnhet i

dess tillämpning å de enskilda fallen, icke torde kunna försiggå utan i

sammanhang med lagändringar, om hvilka nu icke är tal, har jag icke

trött vara lämpligt ifrågasätta bifall till denna del af förslaget! sådant

detsamma här blifvit framstäf.

ISih. till Uiksd. Prut. 1671. 7 Sami. 11 t loft

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16.

Beträffande åter af Herrar Grafsten och Hagerman föreslagna

ändringar af Kongl. Förordningen den 11 December 1868, i hvad densamma,

för uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, stadgar påföljd af verdsligt, straff,

sammanfaller min önskan med motionärernes, för så vidt de med sina

motioner åsyfta upphäfvandet af nämnda straffpåföljd. Har lekman genom

sin berörda verksamhet stört borgerlig ordning, bör han drabbas af borgerligt

straff på sätt gällande strafflag derom stadgar; har han brutit mot

den kyrkliga ordningen bör han drabbas af kyrkligt straff; men att genom förblandande

af tro snit med »trots» förvandla den kyrkliga förseelsen till borgerlig

och dymedelst stämpla den kanske varmt religiöse, om ock sekteriske lekmannapredikanten

såsom en borgerlig förbrytare, hvilken med böter eller

motsvarande kroppsstraff bör förhjelpas till tukt och sinnesändring det är,

enligt mitt förmenande, ett förfaringssätt, på hvilket allra minst kyrkan sjeb

kan hafva något att vinna. Sanningens segrar understödjas illa genom

motståndarnes insättande på vatten och bröd. Och att dylikt ännu i

dag kan förekomma i ett land, som hyllar religionsfrihetens upphöjda

grundsatser, och der man icke kan hafva glömt tillsägelsen, att »hvad 1

icke viljen att menniskorna skola göra eder, det gören 1 icke heller dem»

— det innebär åtminstone för mig nog manande skäl att önska borttagandet

ur lagen af de bestämmelser, på grund af hvilka kunna vidtagas

så motbjudande åtgärder, som de ofvan antydda.

Då man emellertid genom antagandet af Herr Hagermans. motion

skulle lemna utan afseende kyrkans, efter min mening, obestridliga rätt

att från sig afsöndra mot hennes sträfvanden fiendtliga krafter, samt de

med hänsyn till denna rätt af Herr Grafström föreslagna bestämmelser

lika litet som i förut berörda fallen torde kunna anses nog tillgodose

den anklagades rätt, har jag icke heller i detta stycke kunnat förorda

bifall till hvad som föreslagits; men då en god och snar lösning af de

genom förevarande motioner Riksdagens behjertande understälda frågor

rörande behöflig ändring af nu berörda stadganden i Kongl. Förordningen

den 31 Oktober 1873 och den 11 December 1868 måste vara af

synnerlig vigt, har jag ansett att Utskottet, för vinnandet af detta syfte, med

anledning af de i ämnet väckta motioner bort föreslå Riksdagen,

att genom underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla om meddelandet af sådana tillägg och ändringar

i nu gällande lagstadganden, hvarigenom, utan

inblandning af borgerliga straffbestämmelser, statskyrkan

blefve°satt i tillfälle, att, genom lämpliga påföljder

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16

11

af kyrklig art, bereda sig skydd mot sådana sina medlemmar,

som, utan att från henne vilja utgå, dock

visa sig afvikande från hennes bekännelse och uppenbart

fiendtlige emot hennes syften.»

af Herr Magnus Jonsson.

Herr Philipsson har begärt få antecknadt, att han i ärendets behandling

inom Utskottet icke deltagit.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.