Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20

1877-03-28 · 48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:20, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

1

.\:o SO.

Ant. till Eiksd. Kansli den 28 Mars 1877, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående eganderätt till skrift och förordning

rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning

af konstverk den 3 Maj 1867.

lill Ijag-Utskottets behandling hafva båda Kamrarne remitterat

ofvannäinnda Kongl. proposition, hvilken är af följande lydelse:

»Under erinran att de i tryckfrihetsförordningen förekommande bestämmelser

angående eganderätt till skrift behöfde i väsentlig mån omarbetas

och tillökas med nya stadgande!], och att, då de för ändamålet

erforderliga, stadganden icke kunde hänföras till den offentliga rätten

eller lämpligen inrymmas i Tryckfrihetsförordningen, men de å andra

sidan icke heller kunde, såsom stridande mot densammas bestämmelser,

utan förändring deri antagas, första steget till vinnande af livad som

åsyftades vore, att allt, som rörde den litterära eganderätten, blefve från

Tryckfrihetsförordningen afskildt, framstälde Kongl. Maj:t i nådig proposition

till 1873 års Riksdag förslag till en förändrad lydelse af Tryckfrihetsförordningens

§ 1 mom. 1, 3 och 9, enligt hvilken de stadganden

angående eganderätt till skrift, som förekommo 5 9 mom. af nämnde §,

skulle derifrån uteslutas och i stället intagas en föreskrift att angående

sådan eganderätt skulle gälla hvad som stadgades i särskild lag, stiftad

i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrefve. Detta grundlagsändringsförslag

blef utaf 1876 års Riksdag slutligen pröfvadt och antaget.

.Något förslag till ny lag angående eganderätt till skrift kunde

dock ej, såsom afsedt varit, till nyssnämnda Riksdag framläggas, enär

det i förevarande ämne inom Justitie-departementet uppgjorda lagförslag

då icke hunnit undergå slutlig granskning. Vid sådant förhållande och

Bill. till Riksd. Prot. 1877. 7 Samt. 13 Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

enär genom grundlagsändringsförslagets antagande en lucka i lagstiftningen

skulle uppstått, så vida icke genom en civillag de stadgande^

om eganderätt till skrift, som uteslutits i Tryckfrihetsförordningen, bibehållits

vid gällande kraft, till dess en fullständigare lag hunne komma

till stånd, utfärdades, i enlighet med Kongl. Maj:ts af Riksdagen bifallna

förslag, förordningen den 20 Mars 1876, hvarigenom nyssberörda stadganden

blefvo såsom civillag tills vidare bibehållna.

Nu har emellertid det inom Justitiedepartementet upprättade lagförslag

i ämnet undergått grundlagsenlig granskning tillika med ett särskild^

förslag till en förordning, hvarigenom lagen af den 3 Maj 1867

angående efterbildning af konstverk skulle komma att vinna tillämpning

jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som genom tryck återgifves;

och har, sedan förslaget till lag angående eganderätt till skrift blifvit,

i anledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar,

omarbetadt, Kongl. Maj:t funnit godt att låta till Riksdagens godkännande

öfverlemna ifrågavarande förslag.

Med bifogande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen angående

denna fråga hållna protokoll, vill alltså Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslag till

l:o) lag angående eganderätt till skrift, och

2:o) förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående

efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867.

FÖRSLAG

till Lag angående eganderätt till skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §■

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom

tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller

förefinnes endast i handskrift.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt

med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,

land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller

afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta

såsom konstverk.

2 §•

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet

för honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga

sin skrift i öfversättning från eu till annan munart af samma språk.

Svenska, noi’ska och danska anses i detta hänseende såsom olika munarter

af samma språk.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet

uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk

författad.

4 §.

Den, som öfversätter skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,

der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättningen

genom tryck utgifva, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, en hvar

obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af samma skrift.

5 §.

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelfständiga

bidrag från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens författare;

dock skall, der ej annorlunda blifvit aftaladt, författare af bidrag

till sådan skrift, som i denna § nämnd är, vara berättigad att,

sedan ett år förflutit efter det år, hvarunder bidraget offentliggjordes,

detsamma särskildt utgifva.

6 §•

Författare må sin omförraälda rätt med eller utan vilkor eller inskränkning

öfverlåta på en eller flere. Gör han det ej, gånge den rätt

vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.

O

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Deri, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må

ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en upplaga

och denna ej större än ett tusen exemplar.

7 §•

Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och femtio år

efter utgången af det år, under hvilket han afliden Der två eller flere

gemensamt författat en skrift, som ej består af sjelfständiga bidrag från

särskilde medarbetare, räknas dessa femtio år från slutet af den senast

aflidne författarens dödsår.

8 §■

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,

som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves

först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från

slutet af det år, under hvilket skriften först utgafs. Lag samma vare

om skrift af författare utan uppgifvct eller under diktad! namn; dock

att, der författaren inom utgången af femtionde året från slutet af det

år, skriften först utgafs, gifver sig till känna antingen å titelbladet till

ny upplaga eller genom anmälan i Justitie-departementet och tre gånger

i allmänna tidningarna införd kungörelse, han då må njuta till godo den

rätt, som i 7 § sägs.

9 §•

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang; då

skall den i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år den sista afdelningen

utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än tre år efter den närmast

föregående, varde skyddstiden för den äldre af dessa afdelningar,

så ock för tidigare, räknad från slutet åt det år den sista bland de

äldre afdelningarna utgafs.

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är

stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes tilllåtelse

annans skrift i sin helhet eller delvis trycka, så länge stadgad

skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att

oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning utgifves

af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot

2 §, eller förläggare eller den, som tryckningsort till skrift å honom

öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.

11 §•

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet

af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift, på

det sätt,

att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf, som åberopas

till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning;
att

delar af skriften, eller, der den är af ringa omfång, hela skriften

intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena

till bruk vid Gudstjensten, till undervisning i läsning, musik eller teckning,

till historisk framställning eller till annat dylikt ändamål;

eller att ord aftryckas såsom text till musikaliskt arbete.

12 §.

1 ill eftertryck hänföres ej heller att i periodisk skrift införa ur

annan sådan skrift hemtad uppsats, som ej är af vittert eller vetenskapligt

innehall eller eljest af större omfång och tryckt under ett vid uppsatsens

början infördt förbehåll mot eftertryck.

13 §.

I alla de fall,^ då, efter hvad i 11 och 12 § sägs, aftryck ur annans

skiift göres, bör författarens namn eller, der det ej är å skriften utsatt,

den nyttjade skriftens titel uppgifvas.

2 Kap.

Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen uppföras

utan samtycke af författaren eller den, som enligt denna lag inne
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

har författarens rätt; dock vare offentligt föredragande af sådant arbete

tillåtet, der det sker utan utstyrsel för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt

är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta han för

godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment

att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande

rätt att uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra följande

år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna samtycke

äfven åt andra. I afseende å redan gjorda medgifvanden räknas

nämnda tidrymd af fem år från utgången af det år, hvarunder denna

lag träder i kraft.

15 §.

Författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom i detta

kap. är fråga, gäller för hans lifstid; dock att, om han låtit arbetet utgifvas

i tryck, men aflider innan fem år förflutit efter det år, då tryckningen

skedde, hans rättsinnehafvare njuta sagde rätt till godo under

den tid, som af de fem åren återstår. Har författaren eller öfversättaren

ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit från det år,

under hvilket arbetet först uppfördes eller genom tryck offentliggjordes,

en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

16 §.

Den, som mot denna lag gör sig skyldig till eftertryck, straffes med

böter från och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve

han till inålseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de

exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för

exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbete olagligt

allenast till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt

tillämpas endast på denna del.

För den, som i strid mot lagen uppför eller låter uppföra dramatiskt,

eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan är sagdt;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

och skall han i skadestånd till inålseganden utgifva hela det belopp, som

vid tillfället influtit, utan afdrag för kostnader eller för hvad af inkomsten

kan belöpa på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagde grunder för beräkning af skada genom eftertryck

eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete icke

följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som pröfvas skälig.

Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare femtio kronor.

17 §.

Alla uteslutande för den olofiiga tryckningen af en skrift användbara

materialier, såsom stereotyp- och andre plåtar samt formar, så ock

för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete

gjorda afskrifter skola tagas i beslag; och varde, der ej parterne annorlunda

öfverenskomma, med det i beslag tagna så förfaret, att missbruk

dermed ej kan ske.

18 §.

För öfverträdelse af stadgandet i 13 § vare straffet böter, högst ett

hundra kronor.

19 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms förlust,

galle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett

arbetes olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning inför.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

20 §.

Denna lag tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan

jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk förläggare; och kunna

lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen

förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands medborgares

skrifter, som icke af svensk förläggare utgifvas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

21 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning

eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar bland

dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete tillfyllestgörande

att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas af dennes

författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

22 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

28 §.

Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående

förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt

eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars

1876, angående eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag på redan

offentliggjorda arbeten; dock att de, vid den tid lagen träder i kraft,

befintliga exemplar, som efter äldre lag hafva tillkommit, framgent må

säljas, och att förseelser, begångna före nämnda tid, bedömas efter da

gällande stadganden, så framt deruti utsatt påföljd är lindrigare än den,

som i denna lag bestämmes. Ej heller må hvad i 2 kap. af denna lag

är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt

arbete, som blifvit offentligen uppfördt innan förordningen den 20 Juli

1855 trädde i kraft.

FÖRSLAG

till förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning

af konstverk den 3 Maj 1867.

Sedan de i Tryckfrihetsförordningen förut befintliga stadganden om

eganderätt till skrift blifvit derur uteslutna, förordnas härigenom, att

lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867 hädanefter

skall ega tillämpning jemväl å sådan efterbildning af konstverk, som

genom tryck återgifves.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Det andliga arbetet har trenne fält för sin verksamhet, litteraturen,

konsten och industrien, det förra af dessa begrepp taget så vidsträckt,

att det omfattar icke allenast skrifter i egentlig mening, utan äfven tonverk

samt kartor och teckningar, som ej kunna till konstverk hänföras.

För detta andliga arbete är lagstiftningens skydd och uppmuntran

lika vigtigt och oundgängligt som för den materiella verksamheten.

Hvad konst och industri angår, är också detta behof i hufvudsaklig

mån tillgodosedt genom lagen den 3 Maj 1867 angående efterbildning

af konstverk samt gällande patentlagstiftning.

Beträffande litteraturen åter, innehålla den från Tryckfrihetsförordningen

af år 1812 heintade förordningen den 20 Mars 1876 angående

eganderätt till skrift och Kongl. Förordningen den 20 Juli 1855, angående

förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af svenskt

dramatiskt eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, endast

ofullständiga och för nuvarande förhållanden mindre lämpliga stadganden.

Ändamålet med nu föreliggande lagförslag angående »eganderätt till

skrift» är derföre att närmare och fullständigare samt i öfverensstämmeise

med nu rådande rättsuppfattning bestämma det skydd, som bör

tillkomma det andliga arbetet inom litteraturens område.

På sätt Herr Statsministern till statsrådsprotokollet anfört, har vid

förslagets utarbetande i främsta rummet ledning heintats från den norska

lagen af den 8 Juni 1876 »om Beskyttelse af den saakaldte Skrifteiendomsret»

jemte de af Assessoren Bachke författade motiv till samma

lag. Vidare hafva rådfrågats den danska lagen af den 29 December 1857

»om Eftertryck in. in.», med deri genom lagarne af den 23 Februari 1866

och den 21 Februari 1868 gjorda ändringar, äfvensom lagen af den 11

Juni 1870 »betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken, Abbildungen,

musikalischen Kompositionen und dramatischen Werken», hvilken lag utfärdats

för Nordtyska förbundet, men numera gäller för hela tyska riket.

Lagförslagets bestämmelser äro sålunda hufvudsakligen öfverensstämmande

med hvad som redan blifvit godkändt och antaget af de folk,

som i bildning, civilisation och härkomst stå oss närmast; och Utskottet

har också funnit, att de grundsatser, hvarpå förslaget är bygdt, i allmänhet

ej lemna rum för berättigade anmärkningar.

I några få fall har Utskottet likväl en från förslaget afvikande uppfattning

och går nu att derför redogöi’».

Bill. till Rihsd. Prof. 1877. 7 Sami. 1''3 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Härvid inöter främst frågan om öfversättningsrätten.

Enligt det Kong!, förslaget får en skrift under skyddstiden, utan

tillstånd af författaren, ej öfverflyttas till danska eller norska språken,

likasom en på flera andra språk samtidigt utgifven skrift ej får utan författarens

begifvande till något af dessa språk öfversätta». Men med

dessa undantag är öfversättningsrätten helt och hållet fri.

Det synes likväl Utskottet, att författarens rätt till alstren af hans

andliga verksamhet ej bör vara inskränkt blott till det språk, hvari han

sjelf klädt sina tankar. Författaren har ett helt naturligt intresse att

kunna förekomma en dålig öfversättning af sitt arbete och billigt synes

också vara, att han må åtnjuta åtminstone någon del af den vinst, som

öfversättningen kan medföra. Detta senare skäl har en särskild betydelse

för författare å andra än de stora kulturspråken. Ett arbete på

författarens eget språk, som har ett jemförelsevis ringa område, kan ej

erhålla någon afsättning jemförlig med den, som eu öfversättning till

franska, tyska eller engelska språken kan påräkna, derest arbetet är af

värde och författarens rykte stadgadt. År rätten till öfversättning författaren

förbehållen, kan denna i sådant fall ofta bereda honom vida

större ekonomisk fördel än han kan påräkna af originalet. De ekonomiska

vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap äro ingalunda

likgiltiga. Stå dessa lågt, måste den inhemska litteraturen blifva derpå

lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages då af främmande

litteratur, och en främmande folkandes skapelser komma att utgöra de

bildade klassernas andliga näring. Ett sådant förhållande kan åter i

längden ej undgå att verka skadligt på ett lands nationella lif. Det har

väl blifvit sagdt, att för ett folk, hvars språkområde vore så inskränkt,

som det svenska, kunde ett band på öfversättningsfriheten icke undgå

att verka hämmande på spridning af kunskap och upplysning. Behofvet

för ett sådant folk att fullständiga sin egen litteratur med öfversättningar

från utlandets bättre verk vore oändligt mycket större, än det som

förefunnes hos folk med vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare

litteratur än den svenska; och det kunde befaras å ena sidan, att

de utländska författarne skulle icke sällan fordra så höga arfvoden för

rättigheten att i svensk öfversättning utgifva sina arbeten, att vår inhemska

litteratur komme att under skyddstiden sakna månget värdefullt

utländskt verk och å andra sidan, att de utländska förläggarne i allmänhet

icke skulle bjuda de svenska författarne någon motsvarande godtgörelse

för rättigheten att öfversätta svenska arbeten. Men öfver dessa

betänkligheter står den grundsats, att man vid lagstiftning icke får, af

hänsyn till hvad som möjligen kan vara mera eller mindre nyttigt, af
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

vika från hvad som rätt är; och rätt synes det Utskottet vara att åt

författare bereda skydd lika väl mot öfversättning som mot rent eftertryck

af hans arbete.

Detta synes också så mycket vigtigare, som Utskottet, enligt hvad

här nedan omförmäles, icke kunnat godkänna den i 20 § af det Kongl.

förslaget svenska förläggare tillerkända särskilda rätt, hvarigenom åter

utländska författare betagas möjlighet att genom enskild uppgörelse med

förläggare förskaffa sin skrift det skydd, hvartill nämnda § gifvit anledning.

Utskottet har emellertid ansett hvarken lämpligt eller behöfligt att

stadga lika långt skydd mot öfversättning som mot eftertryck. Fall

kunna stundom förekomma, då det ej ligger i författarens intresse att

föranstalta om en öfversättning af sin skrift, och ett förbud för annan

att gå i författning härom skulle för sådan händelse, utan något gagn

för författaren, endast hindra dem, som ej förstode dennes språk, att

draga nytta af hans arbete. Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom

annan öfversätta sin skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning,

af undseende för hans rätt, skall helt och hållet förbjudas.

Författarens rätt i förevarande hänseende synes Utskottet väl och tillräckligt

tillgodosedd, om hans skrift skyddas mot öfversättning under eu

viss kortare tid, t. ex. af fem år från det originalet utkom, och under

vilkor, att han inom två år från samma tid om öfversättningen föranstaltar.

Utgående från samma grundsatser, innehåller också tyska lagen stadganden

om skydd för öfversättning, hvars utgifvande af författaren påbörjats

inom ett och fullbordats inom tre år från det originalet utkommit;

och styrelsen för finska folket, hvars språkområde är detsamma som

vårt och hvars litterära verksamhet till sitt omfång är ännu mindre än

vår, har ej fruktat att i det förslag till lag angående författares rätt,

som för nu församlade ständer är framlagdt, upptaga stadganden om

skydd mot öfversättning.

I enlighet med de åsigter, för hvilka Utskottet sålunda redogjort,

har Utskottet ansett, att en ny §, innehållande bestämmelser i ofvan angifna

syftning, borde efter 3 § i förslaget intagas; dervid Utskottet vill

fästa uppmärksamhet derå, att det föreslagna skyddet icke tillgodokommer

utländsk författares arbeten förr än genom konvention enahanda

skydd blifvit i hans land svensk författare beredt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Övriga anmärkningar, hvartill Utskottet ansett lagförslaget föranleda,

äro dels af mindre principiel betydelse och dels afseende sjelfva redaktionen,

hvadan desamma lämpligast torde böra anföras under de paragrafer,

som deraf beröras.

1 §•

Då ordet »tryck» på flera ställen i lagförslaget förekommer uti en

vidsträcktare betydelse än man i allmänhet ger detsamma, har Utskottet

ansett lämpligt att i ett särskildt moment under denna § uttryckligen

förklara, hvad med tryck skall i förevarande lag förstås.

Utskottet vill dervid erinra, att, ehuru mångfaldigande af litterära

alster i allmänhet sker på mekanisk väg, sådant likväl stundom skett

genom fotografi och att andra likartade sätt, om ej ännu försökte, likväl

kunna tänkas förekomma. Af sådan anledning och då det ej bör

vara mera lofligt att begagna det ena än det andra af dessa sätt för eu

skrifts mångfaldigande, har Utskottet ansett momentet böra lyda sålunda:
»Med

tryck förstås en skrifts mångfaldigande på mekaniskt, fotografiskt

eller annat likartadt sätt».

Vid det förhållande, att ordet »tryck» sålunda förklarats innebära

ett mångfaldigande, har Utskottet i paragrafens första moment utbytt

ordet »mångfaldiga» mot »utgifva».

I andra momentet har uttrycket »musikaliskt arbete affåttadt med

noter eller annan teckenskrift» ansetts böra ändras till »musikaliskt arbete

affattadt i not- eller annan teckenskrift».

2 §■

Att benämna en skrifts öfverflyttande från en till annan munart af

samma språk för öfversättning, synes Utskottet mindre rigtigt och eu

särskild anledning att här undvika denna benämning förefinnes i den

omständighet, att det skydd, som denna § tillerkänner författaren mot

en dylik öfverflyttning, är af helt annan art än det vilkorliga och mindre

varaktiga skydd, som Utskottet i § 4 föreslagit, mot hvad som vanligen

förstås med öfversättning, eller en skrifts öfverflyttande till helt andra

språk.

Utskottet har alltså ansett uttrycket »mångfaldiga sin skrift i öfversättning

från eu till annan munart af samma språk» böra förändras till

»utgifva sin skrift på annan munart af samma språk».

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

13

4 §•

Angående tillägget af denna § äro motiv af Utskottet redan anförda.

6 §. (5 § i det Kongl. förslaget).

Meningen med denna § torde otvifvelaktigt vara den, att utgifvare

af periodisk skrift, som består af sjelfständiga bidrag från särskilda författare,

endast har författarerätt till skriften i dess helhet, d. v. s. att

han väl har rätt att, med andras uteslutande, åter omtrycka hela den

periodiska skriften eller afdelningar deraf, men ej rätt att särskildt utgifva

något af bidragen. Men då ordalydelsen af § möjligen skulle

kunna leda till någon tvekan härutinnan, har Utskottet ansett sådant

böra förekommas genom uttryckligt förklarande, att utgifvaren anses såsom

författare endast till skriften i dess helhet.

7 §. (6 §.)

Det här begagnade uttrycket, att författare må på »eu eller flere))

öfverlåta den rätt till en skrift, som honom tillkommer, skulle möjligen

kunna föranleda till en sådan tolkning, att författaren kunde till flera

olika personer samtidigt och med samma rätt lemna tillstånd till ett arbetes

utgifvande, hvilken tolkning vunne stöd af den omständighet, att

samma uttryck begagnas i 14 § angående författares rätt att gifva samtycke

till arbetes offentliga uppförande, hvilket samtycke åter kan lemnas

samtidigt till flera olika personer. Ett sådant förfarande skulle emellertid,

om det af lagstiftningen godkändes, kunna föranleda åtskilliga förvecklingar

och står för öfrigt, enligt Utskottets åsigt, i strid mot den

allmänt gällande rättsgrundsats, att en viss bestämd rättighet, der ej

annorlunda uttryckligen aftalats, icke kan tillkomma mer än en personlighet,

vare sig att denna utgöres af en enskild person eller en så kallad

persona moralis, bestående antingen af ett bolag eller ett consortium af

flera enskilda personer. Utskottet har alltså ansett angeläget förekomma,

att en dylik tolkning af detta lagbud skulle kunna göra sig gällande,

och af sådan anledning utbytt anmärkta uttryck mot ordet »annan)).

I andra momentet stadgas, att en upplaga af en skrift skall, der

annorlunda ej aftalats, anses utgöra högst 1,000 exemplar. Enligt upplysningar,

som tillhandakominit Utskottet, lärer det likväl numera vara

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

ganska sällsynt, att en skrift ntgifves i en så liten upplaga. Det sätt

för böckers spridning, som i allmänhet nu begagnas, eller att till alla

bokhandlare inom riket och i många fall äfven till grannländernas större

boklådor till försäljning i kommission öfversända flera exemplar af en

utkommen skrift, förutsätter en temligen stark upplaga, hvilken sällan

lärer understiga 1,500 exemplar. På grund häraf har Utskottet ariett

en upplagas storlek, då bestämdt aftal derom ej träffats, böra bestämmas

till sistnämnda antal exemplar.

8 §. (7 §.)

Författares rätt gäller enligt denna § i hans lifstid och femtio år

efter utgången af det år, under hvilket han afliden Skulle nu detta

stadgande tolkas strängt efter dess ordalydelse, torde deraf följa, att berörda

rätt upphörde vid författarens död och först åter vidtoge med

början af året näst efter hans frånfälle. I stället för den omredigering

af stadgandet, hvartill berörda anmärkning kunde föranleda, har Utskottet

ansett lämpligt att bland »Allmänna bestämmelser» intaga en ny §, innehållande

stadgande derom, att vid bestämmande af skyddstid för skrift

inberäknas ej det kalenderår, under hvilket dess författare aflidit eller

skriften utkommit. Härigenom vinnes ock den fördel, att tidsbestämmelserna

icke blott i förevarande paragraf utan äfven på flera andra

ställen i lagen kunna förenklas.

11 §• (10 §•)

Bland de lättaste och kanske allmännaste sätt, att använda ett musikaliskt

arbete till frambringande af ett i viss mån nytt sådant, är att

omsätta detsamma för andra, flera eller färre instrumenter eller till

andra stämmor. En sådan omsättning är emellertid ej något så beskaffadt

sjelfständigt arbete, att den utan tonsättarens medgifvande

bör vara tillåten. Bestämmelserna i förevarande § torde likväl möjligen

lemna rum för någon tvekan, huruvida de äro på omnämnda fall

tillämpliga; och då, på sätt anfördt är, dylika omsättningar ofta förekomma,

bär Utskottet ansett lämpligt att tillägga ett uttryckligt stadgande

i berörda hänseende.

Ofvan anmärkta ändring i 2 § och 4:de §:s införande hafva föranledt

ett par mindre förändringar i förevarande §, hvilken jemväl i afseende

å formen blifvit af Utskottet delvis omredigerad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

12 §• (11 §•)

Enligt denna § av begagnande af tryckt skrift, utan författarens begifvande,

ej tillåtet i annat än nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete.

>S\ ,a t år emellertid att kalla t. ex. en psalmbok, en läsebok för skolan

eller ett dylikt samlingsverk, der utgifvarens åtgärd inskränkt sig till

sjelfva ordnandet af verkets innehåll, för ett väsentligen sjelfständigt

arbete. Att åter förbjuda utgifvandet af dylika verk utan samtycke af

alla de författare, hvars arbeten deri intagas, synes Utskottet ej lämpligt.

I allmänhet kan man antaga, att sådana samlingar, med hänsyn

till deras speciella syftemål och hvarje särskild beståndsdels jemförelsevis

underordnade betydelse i förhållande till det hela, icke böra tillskynda

de författare, från hvilka bidragen äro lånade, någon ekonomisk

förlust. Tvärtom torde ej sällan ett sådant samlingsverk, hvars spridning

kan vara ganska vidsträckt, bidraga att göra en författare känd

och omtyckt samt dymedelst befordra afsättningen af hans skrifter. Det

är också för allmänheten af ej ringa vigt, att icke utgifningen af samlingsverk,

hvilka för undervisningen och folkbildningen hafva stor betydelse,

allt för mycket försvåras.

Under förutsättning att Utskottets åsigt härutinnan skulle gillas,

måste likväl, på det icke rättigheten att utgifva samlingar af andras

arbeten skall kunna leda till missbruk, större än de fördelar man dermed

afsett, noga bestämmas de ändamål, hvarför sådana samlingar få

göras. Dervid torde förslagets bestämmelser böra bibehållas, så vidt de

afse arbeten som tjena till undervisning i läsning, musik eller teckning

samt till historisk framställning, hvarjemte Utskottet utbytt det i Kongl.

förslaget använda uttrycket »Gudstjensten» till »andaktsöfning)). Deremot

har Utskottet ansett,, att orden »till annat dylikt ändamål» skulle

kunna gifvas en allt för vidsträckt betydelse och medföra osäkerhet vid

tillämpningen, hvadan desamma uteslutits.

Enär stadgandet att som eftertryck ej skall anses, att ord aftryckas

såsom text till musikaliskt arbete, möjligen skulle kunna föranleda dertill,

att det ansåges lofligt trycka sådan text särskildt, då den också särskilt

skulle kunna försäljas, har Utskottet, i ändamål att förekomma en

dylik tolkning, äfven föreslagit någon ändring i ordalydelsen af berörda

stadgande.

13 §. (12 §.)

Af Herr Statsministerns anförande till stadsrådsprotokollet framgår,

att denna § bör tolkas sålunda, att förbehåll mot eftertryck skall göras

•J Ö

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

för att från införande i annan periodisk skrift freda såväl uppsatser af

vittert och vetenskapligt innehåll som andra uppsatser af större omfång,

hvilka förut intagits i annan periodisk skrift; men då ordalydelsen af

paragrafen äfven medgifver den tydning, att ett dylikt införande af vetenskapliga

och vittra artiklar skulle i alla händelser anses såsom eftertryck,

äfven om förbehåll deremot ej blifvit gjordt, så har Utskottet ansett

nödigt att, till undvikande af sådan tvetydighet, vidtaga en omredigering.

(13 § i det Kongl. förslaget.)

Stadgandet i denna § skulle föranleda dertill, att, om aftryck gjordes

ur en periodisk skrift, borde, för den händelse att den återgifna

uppsatsens författare utsatt sitt namn, detta och ej skriftens titel uppgifvas.

Häraf skulle åter följa, att en med författarens namn undertecknad

artikel kunde i flera periodiska skrifter införas utan att någonting

angåfve, för hvilken af dessa den blifvit författad. Enligt 5 § af det

Kongl. förslaget är emellertid författares rätt till ett sådant bidrag så

att säga suspenderad till förmån för den periodiska skrift, som förvärfvat

sig rätt till detsamma; och det torde vid sådant förhållande vara

rigtigt, att vid aftryck af en dylik uppsats i främsta rummet skriftens

titel och ej författarens namn uppgifves.

Vid aftryck ur andra skrifter synes det deremot lämpligt, att hänvisning

bör ske till den författare, hvars arbete begagnats.

Utskottet har på grund häraf ansett denna § böra utgå och i stället

tillägg göras till de olika paragrafer, som handla om lofligt aftryck ur

andras arbeten, innefattande bestämmelse derom, att, då aftryck ur

periodisk skrift göres, skriftens titel och i andra fall författarens namn

bör uppgifvas.

14 §•

Utskottet är af den åsigt, att den rätt, hvarom i 2 kap. är fråga, ej

sammanfaller med författares i 1 § omförmälda utgifningsrätt. Äfven

om författare till annan öfverlåtit sistberörda rätt, är det icke. den, som

erhållit en dylik öfverlåtelse, utan författaren sjelf, som det tillkommer

att bestämma om ett arbetes offentliga uppförande. För att tydligen

uttrycka detta, har någon ändring af paragrafens första moment egt rum.

Vid sådant förhållande har det i 3 mom. begagnade uttrycket

»arbetets egare» ansetts mindre lämpligt och kunna medföra någon tvetydighet,

hvadan detsamma blifvit utbytt mot »författare». Att under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

detta ord inbegripes äfven den, som i förevarande afseende innehar författarens

rätt, torde vara så tydligt, att något bestämdt stadgande derom

ej erfordras.

Då Utskottet af skäl, som under 23 § här nedan anföres, ej ansett

lagen böra gifvas någon inskränkande retroaktiv verkan, har sista punkten

af 3 mom. uteslutits.

15 §.

Här föreslagna stadgande, att rätten att bestämma om ett arbetes

offentliga uppförande i allmänhet upphör med författarens död och att

sådant uppförande derefter är hvem som helst medgifvet, torde vid närmare

betraktande befinnas mindre lämpligt. Ett arbetes uppsättande

för skådebanan medför ofta betydliga kostnader och för att med någon

säkerhet kunna påräkna ersättning härför och derjemte för det honorarium

en författare för samtycke till arbetets uppförande kan betinga

sig, torde en teaterföreståndare billigtvis kunna fordra, att han åtminstone

under någon tid kan vara förvissad om uteslutande rätt att uppföra

arbetet. Med författarens död skulle emellertid, då arbetet ej blifvit

tryckt, en sådan rätt upphöra och då lätteligen kunde hända, att ett sådant

dödsfall inträffade helt kort efter aftalets uppgörande, måste det föreslagna

stadgandet medföra osäkerhet vid sådana uppgörelser och otvifvelaktigt

i hög grad nedtrycka författarnes honorarier.

I stället för den vilkorligt medgifna skyddstiden af fem år från arbetets

utgifvande i tryck, har Utskottet alltså ansett ändamålsenligt, att

skydd i förevarande hänseende bestämmes till en tid af fem år från författares

död, hvarigenom ofvan anmärkta olägenhet blefve undanröjd.

18 §.

Utskottets åtgärd att under särskilda paragrafer införa bestämmelserna

i 13 § af det Kongl. förslaget föranleder jemväl en omskrifning af

förevarande §.

20 §.

Såsom skäl för den här meddelade bestämmelsen, att lagen skall

tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan äfven på utländings

skrift, som utgifves af svensk förläggare, har Herr Statsministern

anfört, att den svenske undersåten alltid bör skyddas af den svenska

lagen.

Bill. till lund. Prat. 1X17. 7 Sami. 13 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Rigtigheten af denna grundsats torde ej kunna bestridas, men att

densamma skulle föranleda dertill, att man borde tillerkänna utgifvare

af ett arbete, för det lian är svensk undersåte, en annan och vidsträcktare

rätt till samma arbete än den, som tillkommer dess utländske författare,

kan Utskottet ej medgifva.

Ett dylikt stadgande skulle för öfrigt kunna medföra väsentliga olägenheter.

Genom enskild öfverenskommelse med en svensk förläggare

om hans skrifts utgifvande här i landet skulle hvilken utländing som

helst, utan allt afseende på reciprocitet länderna emellan, kunna bereda

sitt arbete samma skydd, som tillkommer svensk medborgares skrift, och

om han läte detsamma här utgifvas samtidigt på svenska och sitt eget

språk, blefve det i enlighet med 8 och 7 §§ fredadt från öfversättning

till något af dessa språk under författarens lifstid och femtio år derefter.

Uppenbart är hvilket band härigenom skulle läggas på den för

vår bildning och andliga utveckling så vigtiga öfversättningsverksamheten,

utan att någon motsvarande fördel för svenska författare derigenom

bereddes; och olägenheten häraf skulle enligt Utskottets åsigt

ingalunda uppvägas af den i de flesta fall säkerligen ringa vinst, som

stadgandet skulle medföra för de svenska förläggarne. Derest Utskottets

framstälda förslag om visst skydd emot öfversättning godkännes, och

detta skydd genom konventioner utsträckes äfven till främmande skriftställares

arbeten, synes det Utskottet, som om de svenska förläggarne

derigenom skulle beredas skäligt tillfälle att genom aftal med vederbörande

författare förskaffa sig erforderlig säkerhet för sin verksamhet

på den utländska litteraturens område, äfven om de icke erhölle det

vidsträckta skydd, som afses med ifrågavarande stadgande, hvilket Utskottet

alltså ansett böra ur förevarande § utgå.

§ 22.

I enlighet med hvad Utskottet under 8 § här framföre anfört, har

förevarande § blifvit här intagen.

§ 24.

Det förslag till Utsökningslag, som nu föreligger till Riksdagens

pröfning, innehåller i 63 § stadgande derom, att hvarje rättighet, som

kan öfverlåtas, må för innehafvarens gäld i mät tagas. Derest nu detta

stadgande, såsom antagligt är, godkännes, skulle deraf följa, att författares

rätt äfven till eu outgifven skrift skulle kunna från honom ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

mätas. Med- hänsyn dertill, att en författares rätt öfver sitt arbete icke

helt och hållet sammanfaller med annan eganderätt, utan att deri ingå

äfven rent personliga intressen, Indika måste beaktas, torde likväl på

författarerätten ej böra tillämpas alla stadgande!!, som gälla rättigheter

i allmänhet. I hög grad obilligt synes det Utskottet," om ett arbete,

som vore af helt och hållet enskild natur, såsom dagboksanteckningar,

bref eller dylikt, skulle mot författarens vilja få utgifvas. Herr Statsministern

har också till statsrådsprotokollet uttalat den mening, att,

innan författare ännu offentliggjort sitt arbete, rättigheten att öfver detsamma

förfoga icke kan genom utmätning honom fråntagas. Af ofvan

anförda skäl anser emellertid Utskottet, att ett bestämdt stadgande härom

bör meddelas; och då. 67 § i förslaget till Utsökningslag hänvisar till

hvad i särskilda lagar eller författningar stadgas angående undantag från

den allmänna regeln, att all egendom och hvarje rättighet, som kan

öfverlåtas, må i mät tagas, anser Utskottet, att bestämmelse i sådant

afseende bör i förevarande lag införas. Samma skäl, som gälla för en

outgifven handskrifts undantagande från utmätning, gälla också för att

densamma vid författares konkurs ej bör till hans borgenärer öfvergå,

likasom hvad i förevarande afseende är anfördt om författare äfven eger

tillämpning på hans enka och arfvingar.

En ny § i berörda syftning har alltså blifvit af Utskottet här införd.

25 §. (23 §.)

Att en rättighet, som i enlighet med gällande lag förvärfvats, ej

utan särdeles vigtiga skäl bör förändras eller förminskas, torde vara en

grundsats, som allmänneligen erkännes; och något särskildt vigtig^ skäl,

hvarför denna lag skulle ega eu sådan retroaktiv verkan på äldre rättsförhållanden,

har ej blifvit anfördt.

På en mängd redan ingångna förlagsaftal skulle ett stadgande i sådan

syftning ingripa störande och åstadkomma förvecklingar; och att

inskränka den rätt, som nu tillkommer eu författare eller hans rättsinnehafvare

att njuta obegränsadt skydd mot eftertryck af en skrift, derest

eu ny upplaga af densamma utgifves hvart tjugonde år, synes så mycket

mindre erforderligt, som en sådan rätt väl endast i sällsynta fall lärer

komma att begagnas, samt allmänhetens skäliga anspråk, att ett värdefullt

arbete städse hålles tillgängligt och ej till följd af någon nyck hos

författarens rättsinnehafvare undandrages densamma, är behörigen tillgodosedt

genom föreskriften om nya upplagors successiva utgifvande.

Utskottet har deremot ansett rigtigt, att, då enskild rätt derigenom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

.Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

ej förnärmas, förevarande lags bestämmelser om skydd för skrift böra

tillämpas äfven på redan befintliga arbeten, då bättre och vidsträcktare

rätt derigenom skulle tillkomma författare eller dennes rättsinnehafvare.

I enlighet med dessa åsigter har paragrafen erhållit en förändrad

lydelse.

Vidare hafva utom de förkortningar, som föranledts af Utskottets

åtgärd att införa en särskild paragraf angående beräkning af lagens tidsbestämmelser,

mindre, här ofvan ej anmärkta redaktionsförändringar vidtagits

i 12, 15 och 16 paragraferna af det Kongl. förslaget, hvarjemte

paragrafföljden, med anledning af tre nya paragrafers införande, blifvit i

viss mån ändrad.

Under åberopande i öfrigt af de motiv, som af Herr Statsministern

anförts för de bestämmelser, hvari Utskottet ej föreslagit någon ändring,

och med erinran att i det lagförslag, Utskottet går att förelägga Riksdagen,

afvikelserna från och tilläggen till det Kongl. förslaget äro utmärkta

med kursiv stil, får Utskottet härmed vördsamt hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kong!. Maj:ts proposition

i denna de! icke kan oförändrad bifallas, måtte för sin

del besluta följande:

Lag angående eganderätt til! skrift.

1 Kap.

Om skydd mot eftertryck.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta

genom tryck utgifva sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord

eller förefinnes endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete,

affattadt i nät- eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskap
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Ting-Utskottets Utlåtande N:o 20.

lig . teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan

dylik teckning eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga

ändamål, att betrakta såsom konstverk.

Med tryck förstås eu skrifts mångfaldigande på mekaniskt,

fotografiskt eller annat likartadt sätt.

2 §•

Den enligt 1 § författare tillerkända rätt inne! är äfven

rättighet för honom att, med andras uteslutande, låta genom

tryck utgifva sin skrift på annan munart af samma språk.

Svenska, norska och danska anses i detta hänseende såsom olika

munarter af samma språk.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och

å titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvardera

af dessa språk författad.

4 §•

Har författare vid utgifyandet af skrift genom tillkännagifvande

på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta

om öfversättning af densamma till ett eller flera uppgifna språk

och hav han, inom två år frän den tid skriften först trycktes,

sådan öfversättning utgifvit; vare under fem år från nämnda tid

annan förbjudet att öfversättning deraf utgifva på det eller de

språk, hvartill öf''versättningsrätten sålunda blifvit förvarad.

5 §•

Den, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin

öfversättning, der honom ej enligt denna lag är förbjudet att

öfversättningen genom tryck utgifva, den författarerätt, som i

i § är nämnd, en hvar obetaget att med enahanda rätt''göra

annan öfversättning af samma skrift.

6 §.

Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består

af sjelfständigt bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

författare af skriften i dess helhet; dock skall, der ej annorlunda

blifvit aftaladt, författare af bidrag till sådan skrift, som i denna §

nämnd är, vara berättigad att ett år efter bidragets offentliggörande

detsamma särskilt utgifva.

7 §.

Författare må sin omförmälda, rätt med eller utan vilkor

eller inskränkning på annan öfverlåta. Gör han det ej, gånge

den rätt vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare

efter lag.

Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en

skrift, må ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva

mera än en upplaga och denna ej större än ett tusen

fem /Hindra exemplar.

8 §.

Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och

femtio ar efter hans död. Der två eller flera gemensamt författat

en skrift, som ej består af sjelfständiga bidrag från särskilda

medarbetare, räknas dessa femtio år från den senast aflidne

författarens död.

9 §.

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan

förening, som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift,

som utgifves först efter författarens död, njutes skydd mot

eftertryck i femtio år från det skriften först utgafs. Lag samma

vare om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt

namn; dock att, der författaren före utgången af femtionde

året från det skriften först utgafs, gifver sig till känna antingen

å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i Justitiedepartementet

och tre gånger i allmänna tidningarna införd

kungörelse, han då må njuta till godo den rätt, som i 8 § sägs.

10 §.

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;

då skall den i 9 § nämnda skyddstid räknas från det år,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare

än tre år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för

den äldre af dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från

det ar, den sista bland de äldre afdelningarna utgafs.

11 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes

är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan

vederbörandes tillåtelse, annans skrift i dess helhet eller delvis

eller på annan munart utgifva, så länge stadgad skyddstid derför

ej förflutit.

Såsom eftertryck anses jemväl:

att, utan tillåtelse, annans skrift utgifves med oväsentliga ändringar,

förkortningar eller tillägg, eller musikaliskt arbete ihgifven

omsatt för andra, flera eller färre instrumenter eller till andra

stämmor, eller öfversättning utgifves af annans otryckta skrift;

sä ock, att öfversättning ''utgifves i strid mot 4 §, eller att

förläggare eller den, som tryckningsort till skrift å honom

öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlaasaftalet.

S

12 §.

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra* hinder att vid författandet

af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna

tryckt skrift på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag anföras

delar deraf, som åberopas till bevis eller upptagas till

granskning, belysning eller ytterligare bearbetning.

Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt

skrift eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages

i. sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för att

tjena till bruk vid andaktsöfning, till undervisning i läsning,

musik eller teckning eller till historisk framställning; likasojn ej

heller att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.

Da annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas,

så framt hans namn finnes å skriften utsatt.

13 §.

Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga

ur annan sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jxig-Utskottets Utlåtande N:o 20.

skriftens titel likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga _ af handlingar

och vittra arbeten äfvensom andra uppsatser, så vida de oro af

större omfång, må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck

blifvit gjordt vid deras början.

2 Kap.

Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen

uppföras utan samtycke af författaren eller den, som i det

afseende, lira rom i detta kap. är fråga, innehar författares rätt;

dock vare offentligt föredragande af sådant arbete tillåtet, der

det sker utan utstyrsel för skådebanan.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som

nämndt är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet

så ofta lian för godt finner, men ej att någon rätt dertill på

annan öfverlåta.

Författare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke förment

att lemna slikt samtycke åt flera. Har författare åt någon

lemnat. uteslutande rätt att uppföra arbete, men denne under

fem på hvarandra följande år ej deraf sig begagnat, är författaren

oförhindrad att lemna samtycke äfven åt andra.

15 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmäla rätt

gäller för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare

eller öfversättare ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år

förflutit från det arbetet först uppfördes eller genom tryck

offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.

3 Kap.

Om påföljd af denna lags öfverträdande.

16 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter

från och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lag -Utskottets Utlåtande N:o 20.

hafve han till målseganden förbrutit upplagan och ersätte honom

\ärdet af de exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt

efter boklådspriset för exemplar af den senast utgifna rättmätiga

upplagan. År arbete olagligt allenast till viss afskild

del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas endast på

denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller låter uppföra

dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot

som ofvan är sagdt; och skall han i skadestånd till målseganden

utgifva hela det belopp, som vid tillfället influtit, utan afdrag

för kostnader eller för hvad af inkomsten kan belöpa på

annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit uppfördt.

Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom

eftertryck eller uppförande af dramatiskt eller musikalisktdramatiskt

arbete icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter

annan grund, som pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd

må sättas, vare femtio kronor.

17 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift

användbara materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt

formar, så ock för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt

arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag;

och varde, der ej parterna annorlunda öfverenskomma, med det

i beslag tagna så förfaret, att missbruk dermed ej kan ske.

18 §.

För underlåtenhet att, på sätt i 12 och 13 §§ stadgas, uppgifva

författares namn eller titeln ä periodisk skrift, vare straffet

böter, högst ett hundra kronor.

19 §.

Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms

förlust, gälle ock i tillämpliga delar för den, som, med

vetskap om ett arbetes olaglighet, det till salu håller eller i

riket till försäljning inför.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1377. 7 Sami. 13 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

4 Kap.

Allmänna bestämmelser.

20 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgareoch

kunna lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet,

af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla

äfven för annat lands medborgares skrifter.

21 §.

Eges skrift af flera, skall samtycke, som erfordras för att

tryckning eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas

af en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt

arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga,

samtycke lemnas af dennes författare och, i motsatt

fall, af tonsättaren.

22 §.

Vid tillämpning af de i 4, 6, 8, 9, 10, 14 och 15 §§ gifna

tidsbestämmelser inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp

det förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.

23 §.

Ej må författares i denna lag stadgade rätt i afseende a

skrift, som outgifven finnes i författarens, hans enkas eller arfvingars

ego, för gäld i mät tagas eller vid konkurs till borgenärer

öfvergå.

24 §.

Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

27

25 §.

Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855,

angående förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd

af dramatiskt eller för skådeplatsen författadt musikaliskt

arbete, samt den 20 Mars 1876, angående eganderätt till skrift;

dock må denna lag ej verka inskränkning i den rätt, författare eller

hans rättsinnehafvare, innan densamma trädt i kraft, i enlighet

med äldre lag förvärfvat.

Beträffande slutligen Kongl. Maj:ts förslag till förordning rörande

utsträckt tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj

1867, får Utskottet, som mot denna förordning ej har någonting att

erinra, vördsamt hemställa,

2:o) att Kongl. Maj:ts proposition i denna del måtte af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 Mars 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt: »Emot Utskottets förslag föranlåtes jag göra

fö 1 j an d e an in ärkn in gar:

5 §•

Enligt 1, 2, 3 och 4 §§ är författare berättigad att, med andras

uteslutande, låta genom tryck utgifva sin skrift, jemväl på annan mun
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

art och samtidigt på flera språk, äfvensom i öfversättning. Denna författarens

rätt, hvarom förslagets 1 kap. handlar, torde lämpligen så väl

i 5 § som på de flera ställen samma rätt i nämnda kap. förekommer

kunna benämnas utgifning sr ätt i stället för författarerätt, hvilket senare

uttryck njåste anses omfatta jemväl den i 2 kap. omförmälda rätt, hvarom

här icke är fråga.

6 §•

I denna § har Utskottet föreslagit eu ändring i ändamål att tydligen

uttrycka, det utgifvare!! af här omförmälda skrifter ej må särskildt

utgifva till desamma lemnade bidrag. Derigenom har dock ej den åsyftade

tydligheten vunnits. Den, hvilken anses såsom författare af eu

»skrift i dess helhet», måste ock, der ej annorledes uttryckligen stadgas,

anses såsom författare af hvarje dess särskilda del och följaktligen enligt

ordalydelsen ega den rätt, Utskottet velat honom betaga. På grund

häraf och då föreskrifterna i denna § icke synas erforderliga i afseende

på annan periodisk skrift än den, som består af sjelfständiga bidrag från

särskilda medarbetare, torde samma § böra lyda sålunda:

»Utgifvare af skrift, som består af sjelfständiga bidrag från

särskilda medarbetare, anses såsom skriftens författare, dock

utan rätt att sådant bidrag särskildt utgifva. Sedan ett år förflutit

från det bidraget offentliggjordes, vare dess författare

oförhindrad att sjelf utgifva detsamma.»

7 §•

På grund af anmärkningen vid 5 § torde 1 inom. böra lyda:

»Författare må sin utgifningsrätt med — — — — — —

efter lag.»

Om en författare utan vilkor eller inskränkning på annan öfverlåter

sin utgifningsrätt eller, såsom den i 2 mom. benämnes, förlagsrätten,

måste han enligt ordalydelsen af sålunda slutade aftalet anses hafva

öfverlåtit samma rätt hel och hållen. Följaktligen synes mig bestämmelsen

i nämnda moment, enligt hvilken dylikt aftal skulle afse endast en upplaga

af 1,500 exemplar, såsom stridande mot dylikt aftal, böra utgå och

författare, om han önskar denna inskränkning i öfverlåtelsen, åligga att

derom göra förbehåll. Föreskriften att endast en upplaga får utgifvas

är dessutom ej tillämplig på stereotypiskt, litograliskt eller annat dylikt

tryck, som vanligtvis verkställes efter hand, i den mån behof af

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

liera exemplar uppstår. Derest momentet bibehålies, torde föreskrift

böra meddelas om tiden då författaren sjelf eger, utan hinder af öfverlåtelsen,

ny upplaga utgifva.

§ 8.

På grund af anmärkningen vid 5 § torde 8 § böra lyda sålunda:

»Författares utgifningsrätt vare gällande under hans lifstid

och femtio —---— författarens död.»

9 §.

Då eu skrift utgifves efter författarens död, synes skyddstiden böra

beräknas från slutet af det år, under hvilket han aflidit. Enligt föreslagna

stadgandet skulle icke allenast en snart tilländagående skyddstid

för en outgifven handskrift komma att genom utgifvandet förlängas i

femtio år, utan äfven skydd komma att meddelas åt handskrift, som

redan under allmänhetens utgifningsrätt hemfallit.

På grund häraf och under åberopande af anmärkningen vid 5 §,

hemställes om följande lydelse för 9 §:

»För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan

förening, som utesluter personlig utgifningsrätt, njutes skydd

mot — — —- — som i 8 § sägs.

För skrift, som utgifves sedan författaren aflidit, varde

skyddstiden från hans död beräknad.»

10 §.

I följd af ifrågaställa förändringen i 9 § torde 10 § böra lyda

sålunda:

»Utgifves eu skrift —- — — — då skall den i 9 § 1 mom.

nämnda skyddstid — — — — afdelningarna utgafs.»

11 §•

För att undvika här förekommande uttrycken »förläggare» och »förlagsäftal»,

hvilka icke på öfluga ställen i förslaget begagnas för enahanda

begrepp, torde, jemväl med anledning af anmärkningen vid 5 §, sista inom.

böra lyda ''sålunda:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

»så ock att öfversättning----mot 4 §, eller att

den, som utgifningsrätt till skrift på annan öfverlåtit, eller den,

till hvilken sådan öfverlåtelse skett, verkställer skriftens tryckning

i strid mot derom slutna aftal et.»

14 §.

I Utskpttets förslag förutsättes visserligen, att föreskrifterna i 5 §

och 1 mom. af 7 § äfven skulle vara tillämpliga på den i'' 2 kap. omförmälda

rätt, men uttrycklig bestämmelse derom saknas. För tydlighetens

och fullständighetens skull och med fästadt afseende på min hemställan

om uteslutande af 2 mom. i 7 §, torde ifrågavarande § böra erhålla

denna lydelse:

»Dramatiskt eller — — — —- samtycke af författaren;

dock vare —• — — — skådebanan.

Så framt ej ■—• — — — annan öfverlåta.

Författare vare -—• -— — — åt andra.

Hvad i 5 och 7 §§ är stadgadt i afseende på utgifningsrätt

till skrift, galle ock i afseende på den rätt, hvarom i detta kap.

är fråga.»

16 och 17 §§.

Lika obestridligt som det är, att den, som finnes saker till förbrytelse

af ifrågavarande beskaffenhet, bör till målsegaren utgifva sin härigenom

erhållna vinst och ersätta den skada, som derutöfver kan hafva

blifvit denne senare tillskyndad, lika obestridligt torde det vara, att målsegaren

icke bör på förbrytarens bekostnad göra någon vinst, hvilket

dock i de flesta fall genom föreslagna bestämmelserna blefve förhållandet.

Skada af eftertryck kan nemligen endast undantagsvis uppgå till

mer än boklådspriset för försålda exemplaren efter afdrag för tryckningsoch

försäljningskostnaden, hvilken lärer i medeltal uppgå till två tredjedelar

deraf. Och om, med de i behåll varande exemplaren, der ej annorledes

öfverenskommes, varder förfaret i likhet med hvad i afseende på

de för den olofliga tryckningen användbara materialier är föreskrifvet,

torde målsegarens rätt i detta hänseende vara fullt tillgodosedd. År arbetet

olagligt allenast till eu del, synes mig målsegaren icke hafva giltigt

anspråk på återstoden, aldraminst om af en hel volym endast en eller

annan sida finnes olaglig. Enahanda anmärkning gäller föreskriften

derom, att, vid olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt

arbete, hela influtna beloppet, utan afdrag för kostnaderna och den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

på annat stycke belöpande inkomsten, skall tillfalla målsegaren, hvars

vinst sålunda ökas i den mån, han utan anmärkning låter de olagliga

föreställningarna en längre tid fortgå. En förmildring af omförmälda

bestämmelser torde desto hellre vara behöflig, som förbrytelser af ifrågavarande

beskaffenhet, hvilka sällan om ens någonsin kunna undgå att

upptäckas och af målsegaren, om anledning dertill finnes, beifras, följaktligen

i allra flesta fall härröra af ovarsamhet eller missförstånd om

lagens mening.

På grund häraf torde ofvan nämnda §§ böra erhålla denna lydelse:

»16 §. Den, som gör sig skyldig till eftertryck eller till

olagligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt dramatiskt

arbete, straffes med böter från och med Tjugu till och med

Ett tusen kronor; och vare han derjemte pligtig att efter skälig

beräkningsgrund såsom skadestånd till målsegaren utgifva den

vinst, han genom företaget erhållit, samt ersättning för den

förlust, som derutöfver pröfvas hafva blifvit målsegaren tillskyndad.

17 §. Den eftertrycka skriften samt alla uteslutande för

den olagliga tryckningen -—--— ej kan ske.»

19 §.

En utrikes, i öfverensstämmelse med der gällande lag, tryckt skrift

torde svårligen kunna kallas »olaglig», äfven om den icke må inom riket

till salu hållas. Ej heller synes den, hvilken i riket inför sådan skrift,

vara mera brottslig än den, som densamma från ort till annan inom riket

transporterar; hvarförutan tillämpningen af ansvarsbestämmelsen i detta

fall torde möta stora svårigheter, särdeles i afseende på ångbåtsbefälhafvare

samt post- och jernvägstjenstemän. På grund häraf och med

iakttagande af en utaf ifrågaställa ändringen i 16 och 17 §§ betingad

jemkning i redaktionen, torde 19 § få denna lydelse:

»Hvad i 16 och 17 §§ är stadgadt, galle ock i tillämpliga

delar för den, som till salu håller, honom veterligen, olagligen

inom riket eller utan författarens samtycke utrikes tryckt

skrift.»

23 §.

Då en författare icke bör kunna tvingas att i tryck utgifva sin handskrift,

synes mig stadgandet i denna § obestridligen billigt, så vidt det

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

afser lians lifstid; men ifrågasättas kan, huruvida ej borgenärerna efter

hans död må ega att till godtgörande af sina fordringar utgifningsrätten

framför sterbhusdelegarne begagna. Om än en större grannlagenhet vid

utöfningen af denna rätt må förutsättas hos de närmaste, så kan denna

förutsättning icke hafva tillämpning på aflägsnare arfvingar. Så vida

denna anmärkning godkännes, torde följande lydelse kunna gifvas åt

ifrågavarande §:

»b örfattares i denna lag stadgade rätt till skrift, som endast

i handskrift förefinnes, må ej under hans lifstid tagas i

mät för hans gäld eller vid konkurs till hans borgenärer öfvergå.»

af Herr Grefve Mörner: »Om äfven det af Kongl. Maj:t framlagda

lagförslaget icke skulle kunna oförändradt bifallas, så torde icke heller

de af Utskottet företagna ändringar eller tillägg kunna anses såsom

börande till alla delar bereda lagen mera bifall, i hvilket hänseende jag

lår bemärka den lydelse, som gifvits åt 4, 7, 11, 14, 15 och 20 ''§§.

Att, då jag icke gillar den föreslagna lagtexten, jag icke biträder motiveringen,

torde falla af sig sjelft.»

af Herr Lindgren: »Lika med Utskottets pluralitet, kan ej heller

jag tillstyrka antagandet af det i Kongl. Maj:ts proposition framlagda

lagförslag oförändradt; och då den inom Utskottet verkstälda omarbetning

deraf jemväl synes mig i flera hänseenden otillfredsställande, får

jag> med hufvudsakligt instämmande i Herr Grefve Mörners reservation,

äfven afstyrka Utskottets förslag, det jag anser böra före antagandet

undergå en fullständig revision.»

af Hem Sjöbring mot Utskottets beslut, så vidt det afser införande

af vidsträcktare skydd mot öfversättning än Kongl. Maj:ts förslag innehåller.

af Herr Ilibbing: »I några punkter har jag ej kunnat instämma i

det slut, hvartill Utskottet kommit. Dessa punkter, mot hvilka jag härmedelst

får anmäla min reservation, äro följande:

Do) Bibehållandet af den rubrik, den föreslagna lagen enligt Kongl.

Maj:ts nådiga proposition skulle hafva: Lag angående eganderätt till

skrift. Utan att lägga alltför stor vigt vid ord, må man''dock ej förgäta,

att falska benämningar alltid äro egnade att framkalla falska föreställningar

om det benämnda. Synnerligen vid lagar må det med skäl

anses vara af vigt, att så vidt möjligt begagna ett korrekt språk, då ett

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

felaktigt uttryck alltför lätt medför eu felaktig lagskipning, hvilket naturligen

i ännu högre grad är fallet om, såsom vid det föreliggande lagförslagets

titel är händelsen, uttrycket är uppenbart vilseledande. Om

eganderätt till skrift äro, så vidt jag kan finna, föga några andra lagbestämmelser

af nöden, än de, som gälla angående eganderätt till annan

lösegendom. Säkert är åtminstone, att hvarken den rätt, hvarom föreliggande

förslag handlar, till sin natur är »eganderätt», ej heller »skrift))

dess föremål. Hvilken den ifrågavarande rätten är, framgår otvetydigt

af sjelfva begynnelseorden i förslagets 1 §: »författare vare berättigad

att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga sin skrift»

eller, enligt den af Lag-Utskottet föreslagna redaktionen: »låta genom

tryck utgifva sin skrift», och början af 12 §: »dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt

arbete må ej offentligen uppföras utan samtycke af författa!

en». Det torde vara lika klart, att objektet för den sålunda bestämda

rättigheten är ett, genom lagen sanktioneradt, författarens anspråk, fästadt

vid skriften, ej denna sjelf, som att detta sålunda legaliserade anspråk

eller den författaren med afseende på skriften tillerkända rätten så mycket

mindre är någon eganderätt, som densamma såsom sådan träder in

eller för författaren eger någon praktisk betydelse först, när eg ander ätten,

eller åtminstone besittningen af skriften öfverrätt till annan. Så länge

skriften nemligen är i författarens hand, behöfves lika litet förbjudas

dess tryckning eller eftertryckning af annan, som dess offentliga uppförande

utan författarens samtycke, af det enkla skäl, att det ena, så väl

som det andra är omöjligt. Med hänsyn till ett yttrande af Herr Statsministern

i det, den Kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokollet

må för öfrigt anmärkas, att den ifrågavarande rättighetens föremål icke

heller är ett andligt objekt, hvilket är klart redan deraf, att inga sådana

äro föremål för rättigheter. Den rätt, hvarom det föreliggande lagförslaget

handlar, är, såsom af förslagets hela innehåll otvetydigt framgår,

livad som vanligen i fråga om skrifter kallas utgifnings- eller förlagsrätt,

samt rätt till offentligt uppförande af dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt

verk. Med detta lagens föremål eller innehåll synes dess rubrik

höra blifva antingen: lag om ut gifning sr ätt af skrift och om begagnande

af sådan för skådebanan, eller ock, i fall den dervid i första rummet begagnade

konstruktionen — som likväl eger full analogi med uttryckssätt,

hvilket förekommer i § 1 mom. 3 af Tryckfrihetsförordningen — ej

skulle _ gillas: lag om författares rätt i fråga om (beträffande) utgifvande

af skrift och begagnande af sådan för skådebanan.

2:o) I sammanhang med hvad i förra punkten yttrats, anser jag det

i § 5 (af lagförslaget sådant det af Utskottet är uppstäldt och formu
Bih.

till Riksd. Prut. IS77. 7 Sami. LO Haft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

leradt) begagnade uttrycket: den för fatt ar er att, som i 1 § är nämncl, höra

utbytas mot: den rätt, eller den utgifning sr ätt, som etc.; § 8 författarerätt

böra heta: utgifning srätt; § 9 i stället för författarerätt böra stå: utgifninqsrätt;

§ 11 sista inom. tryckning sr ätt förändras till: utgifning srätt.

Skälen till vidtagande af dessa förändringar i uttryck äro dels_ den tydlighet,

som vinnes derigenom, att öfverallt, der samma rättighet år i

fråga, ock begagnas samma uttryck för densamma och då helst det, som

omedelbart framgår ur och hänförer till sig de ordalag, med hvilka rätten

i fråga från början (§ l) blifvit angifven; dels att uttrycket: författarerätt,

enligt all analogi med likartade sammansättningar, betyder all

den rätt, som tillkommer författare i hans egenskap såsom sådan, samt

följaktligen omfattar mycket mer, än den rätt, som enligt föreliggande

lag tillerkännes författare af en skrift.

3:o) § 11 af det Kongl. förslaget (motsvarande § 12 i Utskottets

förslag) lyder: _

»Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet

af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift på

det sätt,

att delar af skriften eller, der den är af ringa omfång, hela skriften

intages i sådan, ur liera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena

till bruk vid gudstjeristen, vid undervisning i läsning, musik eller teckning,

till historisk framställning eller annat dylikt ändamål;»

I Utskottets förslag bibehålies i sak anförda stadgande (§12 mom. 2)

i samma omfattning och såsom gällande äfven hel skrift, blott densamma är

af ringare omfattning. Det har ej lyckats mig att finna något giltigt skål

till, att författare till skrifter af ringare omfång för dessa skola ega mindre

skydd mot eftertryck, än det, som tillerkännes dem, hvilkas arbeten

äro mera voluminösa. Ty icke kan ett sådant skål anses vaia^ gifvet i

den af Utskottet anförda omständighet, att borttagande af den, författare

i allmänhet tillerkända rätt ibland kan vara af nytta för andra. Följden

af det, i sådan omfattning, som den föreslagna, angifna undantaget från det

i § 11 lemnade skyddet mot eftertryck kan alltför lått blifva den, att i

sådana samlingar, som § omtalar, aftrycka^ stycken eller delar i deras helhet

af en författares arbete, der blott dessa delar hvar för sig. ej äro

alltför långa (t. ex. ur utgifna kortare lyriska dikter, eller i musik satta

sånger af en författare), ja, att hela arbetet, om det ej är stort, eller

eu hel afdelning deraf (en författares samlade dikter, ett helt häfte af

en kompositörs musik) inryckes i »samlingen». Så står den författaren

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

aldeles rättslös mot eftertryck. Efter min tanke skulle detta ställe lämpligen

kunna erhålla följande lydelse (med bibehållande i öfrigt deråt af

Utskottets stilisation):

»Icke heller må såsom eftertryck anses, att enskilda ställen

af annans tryckta skrift intagas o. s. v.»

4:o) Rubriken på 2 kap.: Om olofligt begagnande afl skrifter flor

skådebanan synes mig ej hafva bort ur det Kong! förslaget oförändrad

bibehållas. I kriminallagar begagnas visserligen med allt skäl såsom

rubriker ord, som beteckna brytande af rätt, ty just sådana handlingar

och statens reagerande verksamhet mot dem utgöra föremålet för strafflagen.

Deremot eger civillag till uppgift och föremål bestämmandet af

rätt, och handlar endast så till vida och på det sätt indirekt om orätt,

som af legaliserandet af eu handling såsom berättigad följer, att dess

motsats är oloflig. Ser man på det faktiska innehållet af ifrågavarande

andra kapitel, utgöres detta lika väl af stadgande om rätt till skrifts begagnande

för skådebanan och närmare bestämmande af sådan rätt, som

första kapitlet handlar om rätt med afseende på utgifvande af skrift,

och häri ändras intet af den omständighet, att den första satsen i § 14

är uttryckt i negativ form. Ej blott lagens natur och kapitlets innehåll

fordra alltså en öfverskrift, uttryckande lofligt begagnande; samma fordran

gäller ock med hänsyn till analogien mellan första kapitlet: »om

skydd mot eftertryck», det är rätt för författare mot annan i afseende

på utgifvande, och det andra: rätt i afseende på offentligt uppförande.

Iakttages detta, skulle rubriken på andra kapitlet blifva antingen densamma,

som i det Kongl. förslaget, men med uteslutande af ordet: »olofligt»;

eller ock, i enlighet med det finska lagförslaget: om rätt till begagnande

af skrifter för skådebanan.

5:o) I de delar af motiven, der uttryck begagnas, som strida mot

hvad här ofvan i punkten 1 blifvit anfördt, har jag naturligen ej heller

kunnat instämma.»

af Herr Lyth, mot Utskottets beslut, så vidt de afse 4, 7, 8, 9 och

12 §§ i det af Utskottet framlagda lagförslag.

af Herr Philip sson: »Föreliggande lagförslag är bygdt på så nya,

för den svenska lagstiftningen hittills okända grunder, att det med lätthet

låter förklara sig, att högst skiljaktiga meningar inom Utskottet

kunnat yppas rörande ifrågavarande grunder. För min del har jag funnit

mig föranlåten att uttala mina från Utskottets majoritets uppfattning afvikande

åsigter i nedannämnda punkter.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

§ 1.

Det uti Kongl. Maj:ts förslag, för författarerättens bestämmande, begagnade

uttryck: »låta genom tryck mångfaldiga sin skrift» synes mig

otvifvelaktigt böra föredragas framför det i Utskottets förslag använda:

»låta genom tryck utgifva sin skrift»; hvarförutan, enär jag ansett nödigt

att begränsa den i §:ens tredje moment innefattade förklaring af

ordet »tryck» till hvad derom i den nya lagen förekommer, jag sökt att

åt nämnda moment gifva en dermed öfverensstämmande redaktion. I

enlighet med dessa åsigter torde §:en böra erhålla följande lydelse:

»Författare vare berättigad att, med ändras] uteslutande, låta

genom tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord

eller förefinnes endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete,

affattadt i not- eller annan teckenskrift, sä ock naturvetenskaplig

teckning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik

teckning eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål,

att betrakta såsom konstverk.

Med tryck förslås i lagen äfven annat mekaniskt eller fotografiskt

eller likartadt medel för en skrifts mångfaldigande.»

§ 2.

Lika med Utskottets förslag endast med den skilnad, att ordet utgifva

utbytes mot ordet mångfaldiga.

§§ 3 och 4.

Inom Utskottet har jag visserligen biträdt den mening, som velat

åt författare bereda öfversättningsskydd för någon kortare tid; men dermed

har jag icke ansett öfverensstämmande att bibehålla det uti Kongl.

Maj:ts förslag upptagna stadgande, att skrift, som författare låter samtidigt

utgifva på olika och å titelbladet uppgifna språk, skall anses som

på hvartdera af dessa språk författad. Vid sidan af öfversättningsskyddet

blifver detta stadgande, för såvida ett dylikt skydd dermed åsyftats,

alldeles öfverflödigt; men med detsamma synas mig dessutom i och för

sig åtskilliga svårigheter vara förenade. Då skriften på hvartdera språket

skall anses såsom original, så blifver visserligen hvartdera originalet

skyddadt emot eftertryck under författarens lifstid och femtio år efter

hans död; men, om han icke å hvartdera originalet gjort förbehåll emot

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

öfversättning till det eller de öfriga språken, eller, om han gjort sådant

förbehåll, efter den femåriga skyddstidens utgång, är han utsatt för den

olägenhet, att en särskild öfversättning från t. ex. det tyska eller franska

originalet till svenska språket kan af annan person utgifvas. Skulle denna

åsigt, hvilken öfverensstämmer med den uppfattning, som af en framstående

kommentator af den tyska lagen af den 11 Juni 1870 blifvit

uttalad, beträffande denna lags föreskrift om ett femårigt ömsesidigt

öfversättningsskydd för arbeten, hvilka samtidigt utgifvits på olika språk

(O. Wächter, »Das Autorrecht», pag. 208), icke godkännas, utan åt stadgandet

gifvas den tolkning, att derigenom ett ovilkorligt skydd mot

öfversättning af lika lång varaktighet, som sjelfva författareskyddet eger,

blifvit gifvet, så komme sannolikt ganska snart, i synnerhet efter afstötande

af konventioner med de stora kulturländerna, föreskriften att medföra

de mest betänkliga förvecklingar, om hvilka man kan göra sig en

föreställning genom att taga kännedom om förhandlingarne vid den tyska

riksdagen, rörande förslaget till nyssnämnda lag. Dessutom torde böra

framhållas, att den högst väsentliga skilnad i afseende å skyddstid,en

(författarens lifstid, och femtio år efter hans död samt fem år) emellan

de begge fallen att en öfversättning utgifves samtidigt med originalet

eller utkommer inom två år derefter, icke väl motiveras af denna korta

tidsskilnad.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att, med uteslutande

af § 3 i Utskottets förslag samt med de förändringar i öfriga

§§:ers nummerföljd, som häraf betingas, § 3 bör lyda sålunda:

i>Vill författare sjelf föranstalta om öfversättning af sin

skrift till ett eller flera uppgifva språk, göre ä titelbladet härom

förbehåll, och vare i det fall berättigad att, med andras uteslutande,

dylik öfversättning utgifva under två är från det, dä skriften först

trycktes. Har författaren inom nämnda tid af denna rätt sig

begagnat, vare annan förbjudet att, förrän fem är förflutit efter det,

dä skriften först trycktes, öfversättning deraf utgifva till det eller

de språk, hvartill öfversättning en blifvit gjord. År öfversättning

af skriften samtidigt med densamma af författaren utgifven och

tillkännagifvande derom meddeladt å titelbladet, vare öfversättningen

då fredad mot annan öfversättning till samma språk under

fem är från det, dä densamma utgafs.»

§ 7. (6.)

Lydelsen i Kongl. Maj:ts förslag: »Författare må sin omförmälda

rätt med eller utan vilkor eller inskränkning öfverlåta på en eller flere»

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

anser jag vara att föredraga framför lydelsen i Utskottets förslag. Utbytet

af orden ren eller flere» mot ordet »annan» kan jag ej förklara, dä

sistnämnda ord ju i lagstil icke är liktydigt med en annan person, utan

har tillämpning å såväl en som flera personer. Deremot vinnes genom

bibehållande af det i Kongl. Maj:ts förslag använda uttrycket den fördel,

att de förändrade förhållanden emellan författare och förläggare, hvartill

den nya lagstiftningen otvifvelaktigt skall komma att leda, och hvaraf

tillämpning af hvad som i utlandet benämnes delad förlagsrätt äfven i

vårt land skall blifva en följd, redan på förhand blifvit i lagen tillbörligen

uppmärksammade. Bestämmelsen i § 2 derom, att de tre skandinaviska

språken skola, i afseende å författarerättens tillgodonjutande,

anses såsom olika munarter af samma språk, skall, efter afsilande af

konventioner, sannolikt komma att framkalla samtidiga förlagsaftal emellan

den svenske författaren och särskilda förläggare i de skandinaviska

länderna om utgifvande af såväl skriftverk och tonverk som andra arbeten,

hvarigenom begreppet om delad förlagsrätt vinner fullt användande.

Deremot anser jag det från Kongl. Maj:ts förslag upptagna stadgande

rörande upplagas storlek, dervid dock en sifferförändring egt rum,

just från synpunkten af författarens sanna fördel, böra uteslutas. Enligt

mitt förmenande bör detta speciela stadgande, som faller inom området

af den så kallade förlagsrätten, icke hafva sin plats uti den nu

ifrågavarande lagen om eganderätt till skrift eller den egentliga författarerätten.

Då lagen uttryckligen föreskrifver, att författaren må öfverlåta

sin rätt med eller utan vilkor, likasom med eller utan inskränkning, så

har härigenom en uppmaning blifvit stöld till vederbörande kontrahenter

att städse med noggranhet öfverväga och fastställa öfverlåtelse-aftalets

omfattning, dervid lagstiftaren icke bör förutsätta, att ett så vigtigt moment,

som det om upplagors antal och storlek, skall komma att förbises.

Beträder man åter förlagsrättens område, så finnas flera andra

lika vigtiga detaljbestämmelser, som bort tillvinna sig uppmärksamhet.

Emellertid är det icke allenast nu åberopade skäl, som föranledt

mig att afstyrka det ifrågavarande stadgandets införande i lagen, utan

förefinnes härtill jemväl ett annat. Då nemligen den nya lagen icke

uteslutande afser skrifter i detta ords egentliga bemärkelse, utan jemväl,

under denna benämning, omfattar musikaliska och andra i § 1 omförmälda

arbeten; men begreppet upplaga i afseende å största delen af dessa

sistnämnda produkter af den andliga verksamheten är ganska obestämdt;

så är det högst sannolikt, att den anmärkta föreskriften skulle komma

att leda till rätt betydliga svårigheter. Uti den tyska lagen förekommer

ej någon mot det ifrågavarande stadgandet svarande bestämmelse,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

hvars tillstyrkande af Utskottet är ett resultat af den förseglade sedelns

utslag; och jag har särskildt af den diskussion, som inom den tyska

riksdagen fördes, i fråga om inrymmande i lagen af föreskrift beträffande

upplaga af skriftverk, funnit stöd för min nu uttalade mening.

På grund af hvad jag sålunda anfört, torde, enligt min åsigt, förevarande

§ böra erhålla följande lydelse:

»Författare må sin omförmäla rätt med eller utan vilkor eller

inskränkning öfverlåta på en eller flere. Gör han det ej, gånge

den rätt vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare

efter lag.»

§ it. (10.)

Denna § bör, eldigt min åsigt, erhålla följande lydelse:

»Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes

är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes

tillåtelse annans skrift i dess helhet eller delvis eller på

annan munart trycka, så länge stadgad skyddstid derför ej förflutit.

Ej varde eftertryck lofligt derföre, att oväsentliga ändringar,

förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning

utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i

strid- mot 3 §, eller förläggare eller den, som tryckning sr ätt till

skrift ä honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot

förlag saf talet.

Likaledes anses såsom eftertryck, då utan tillåtelse musikaliskt

arbete utgifves omsatt för andra, flere eller färre instrumenter

eller till andra stämmor.»

§ 25. (23.)

Enär jag icke kunnat godkänna den af Utskottet anförda motivering

för de förändringar, hvilka föreslagits uti Kongl. Maj:ts proposition rörande

ifrågavarande författnings tillämpning, så har jag ansett förevarande

§ uti Kongl. Maj:ts förslag böra oförändrad antagas.»

af Herr Wieselgren: »Om, såsom jag tror, oförnekligt är, att en författare

i denna sin egenskap är lika verksam antingen han nedskrifver

sina tankar eller han framställer dem i ett muntligt föredrag, torde

häraf böra följa, att det skydd, man vill bereda honom för åtnjutandet

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

af de ekonomiska fördelar, hvilka af hans nämnda verksamhet kunna

betingas, lika väl bör komma honom till godo i senare som i förra fallet.

Den tankeverksamhet, det förberedande arbete, som ligga till grund för

och i sin mån möjliggöra det fria oskrifna föredraget, behöfva icke vara

mindre, ej heller af annat slag, än det, hvars resultat fixeras i en skrifveri

och genom tryck offentliggjord framställning; och det olika sättet

för arbetsproduktens offentliggörande bör väl icke kunna framställas såsom

grund för olika lagbestämmelser i fråga om tillvaratagandet af upphofsmannens

»eganderätt» eller, om man hellre så vill, hans arbetslön.

Det har visserligen invändts, att »först sedan tanken genom dess

nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och stadigvarande fästad vid

ett yttre föremål», det med rätta kunde åt den sålunda uppkomna handskriften

gifvas eganderätts helgd; och man har sökt styrka påståendet

genom påpekande af omöjligheten, att, innan nedskrifvandet skett, afgöra

hvad som rätteligen vore föremål för eganderättsskyddet. Må vara, att

ett dylikt afgörande i något enskildt fall verkligen skall visa sig omöjligt

— jag anser likväl principielt origtigt, att lagen på sådana grunder

förvägrar skydd åt den, som i oskrifna muntliga föredrag framlägger

resultatet af ett måhända långvarigt och mödosamt arbete, under det

den tillerkänner det åt snabbskrifvaren, hvars hela åtgörande inskränker

sig till ett mekaniskt återgifvande af den förres, utaf hans öra uppfångade

ord. Derjemte gäller skälet om bevisningens omöjlighet åtminstone

icke de fall, der upptecknaren, helt upprigtigt, sjelf å titelbladet utsätter

af hvem föredragen äro hållna; och detta torde dock blifva det

vanligaste, enär utsättandet af endast utgifvarens namn väl sällan skulle

åstadkomma den åtgång och deraf härflytande vinst, som med föredragens

utgifvande klarligen vore åsyftad.

Deremot kan i fråga om fastställandet af dylikt skydd en skilnad

göras mellan olika slag af muntliga föredrag. Likasom genom Tryckfrihetsförordningens

föreskrifter vissa slags skriftalster äro förklarade för

allmän egendom, den en hvar eger att genom tryck utgifva, gifves det

ock muntliga föredrag, hvilka på grund af de ämnen, derom de röra

sig, jemte sin betydelse för och sitt förhållande till det borgerliga samfundslifvet

icke kunna tillerkännas bättre rätt än den, som för nyssberörda

skriftalster bestämts. Den verksamhet, hvilken tages i anspråk

för affattandet af protokollet, embetsskrifvelsen eller annan allmän handling,

är icke på samma sätt individuel fristående som den, hvilken tagit

form i dikten eller tonstycket; och samma skilnad torde kunna göras i

fråga om t. ex. ett andragande inom representationen och ett föredrag

i estetik, ett tal vid ett valmöte och eu vetenskaplig föreläsning. Det

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

allmännas kraf på ett fritt mångfaldigande af det offentliggjorda är af

helt annat berättigande i det ena fallet än i det andra.

Också har lagstiftningen inom de länder, med hvilka vi i afseende

å odling och andlig frändskap hafva mest gemensamt, gifvit vitsord åt

denna uppfattnings riktighet. Den inom tyska riket sedan den 11 Juni

1870 gällande »Gesetz betreffend das Urheberrecht an Schriftwerken» etc.,

likasom danska lagen den 29 December 1857 om eftertryck in. in., norska

lagen den 8 Juni 1876 om beskyttelse af den s. k. skrifteiendoms

ret. och det förslag till förordning angående författares och konstnärs

rätt till alster af sin verksamhet, hvithet detta år förelagts. Finlands

ständer, ega, samtlige, bestämmelser, som afse att för upphofsman till

vissa slags muntliga föredrag bereda samma skydd, i fråga om dessas

mångfaldigande genom tryck, som, beträffande skrift, tillerkänts författare.

Äfven i Kongl. Maj:ts ursprungliga förslag till författning i förevarande

ämne hade ett stadgande i samma syfte erhållit en väl berättigad plats.

Det torde derför icke förtyckas mig, om jag, som icke funnit mig öfvertygad

af de skäl, på grund af hvilka det ifrågasätta stadgandet blifvit

ur Kongl. Maj:ts nådiga proposition uteslutet, anser, att i slutet af 1

kap. af förevarande lagförslag bort tilläggas eu § af följande lydelse:

Angående utgifning sr ätt till predikan, föreläsning eller annat

för uppbyggelse, undervisning eller förströelse liallet muntligt förening,

vare lag såsom om skrift; men tal och andragande!!, som

förekommit under offentliga förhandlingar vid riksdag, kyrka- eller

prestmöte, landsting, kommunalrepresentation, valmöte eller andra

dylika sammankomster, må, utan hinder af denna lag, af en hvar

genom tryck utgifvas.

I hvad Herr von Gegerfelt anfört beträffande § 6, Herr Philipsson

i fråga om första mom. af § 7 och Herr Ribbing rörande ändring af

rubriken till 2 kap. ber jag att få instämma.

Hvad vidare angår förslagets 12 § har jag icke kunnat finna dess

lydelse tillfredsställande. I likhet med Herr Ribbing anser jag högst

oriktigt, att, såsom skett, beröfva skrift »af ringa omfång» det skydd

mot fullständigt eftertryck, hvilket man gifvit de omfångsrikare skrifterna.

Men äfven dessa senare äro genom det i §:ns följande rader medcrifna

»samlings»-privilegiet väl mycket prisgifva åt eu hvar, som af .detsamma

vill begagna sig »för eget väl och andras bästa» blott icke

författarens. Samlingsfriheten är endast .beroende af en viss samlarens

afsigt; och derest han å titelbladet gör tillkännagifvande om denna, stål

det’honom fullkomligen fritt att ur särskilde författares arbeten utplocka

det bästa och mest anslående, utgifva detta och dymedelst förskaffa sig

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 13 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

<;n vinst, som ju icke kali undgå att valla de verklige egarne motsvarande

förlust. Ingenting hindrar honom att utgifva sin samling i särskilda

häften, och att i dessa på det för hans syften förmånligaste sätt

anordna de »delar)) af utaf allmänheten efterfrågade skrifter, hvilka i de

råtte förlåggarnes händer kanske ställa sig något dyrare; han behöfver

blott a titelbladet upplysa, att hans samling, der den innehåller predikningai,

andliga sånger in. in. dylikt, är gjord »till bruk vid andaktsöfning»,

der den åter består af sånger och andra tonstycken, »till undervisning i

musik» o. s. v. Hurudan den samling skall se ut, som, att begagna lagföl

slagets ord, göres för att tjena »till historisk framställning» vet jag

visserligen icke, men förmenar dock, att uttryckets oklarhet gör stadgandet

förtjent af att här uteslutas.

Eu lika lätt föreburen som verklig afsigt att tjena det allmänna

torde icke böra ensamt för sig vara nog för rättigheten att öfverskrida

de i alla andra fall utstakade gränserna för författares rätt. Afsigten

bör väl i någon mån kontrolleras, det allmännas behof vitsordas; i annat

fall torde genom förevarande stadgande dörrarne öppnas för underslef,

hvilka lagstiftningen visserligen icke velat hvarken framkalla eller gilla.

Utan att uppehålla mig vid det, så vidt jag förstår, olämpliga utbytet

af ordet »Gudstjensten» mot »andaktsöfning», tillåter jag mig här

anteckna den lydelse, ifrågavarande §, efter min mening, bort erhålla:

Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författandet

af nytt i det väsentliga sjelfst<i''tidigt arbete begagna tryckt

skrift pa det sätt, att delar deraf ordagrant eller i sammandrag

upptagas till granskning, belysning eller ytterligare bearbetning,

eller vid historisk framställning anföras såsom prof, eller till bevis

åberopas.

Icke heller vid såsom eftertryck anses: att enskilt ställe af

tryckt skrift intages i sådan ur Jlera arbeten hemtacl samling, som

i vederbörlig ordning antagits att tjena till bruk vid Gudstjensten

ellei till undervisning i läsning, musik eller teckning; likasom ej

heller, att i musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.

Dä etc.----utsatt.

Slutligen har jag äfven i fråga om vissa bestämmelser i § 15 känt

mig. förhindrad att instämma i den åsigt, som blifvit af Utskottet såsom

riktig vitsordad. I de lagstiftningar, hvilka tillerkänna författare uteslutande

rätt att för viss tid förfoga öfver sina skrifters utgifvande i

tryck eller uppförande a skådebana, är någon skilnad i tiden för rättighetens

utöfvande a ena eller andra sättet icke stadgad. Svårt torde ock

vara att för ett motsatt förfaringssätt uppvisa någon i och för sig håll
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

bär grund. Man har emellertid i förevarande lagförslag ansett lämpligt

att, långt mera än hvad i fråga om utgifningsrätt till skrift funnits vara

billigt, inskränka den tid, under hvilken innehafvare af dramatisk författares

rätt efter dennes död eger förfoga öfver uppförandet af hans

arbeten. Någon ändring i det syfte, öfriga länders lagar, på sätt ofvan

är antydt, för sin del hafva såsom rättvist godkänt, torde då icke med

något hopp om framgång här kunna ifrågasättas; men mig synes dock,

som om man icke sä snäft, som skett, bort begränsa nu ifrågavarande

förmån. Under förutsättning, att den dramatiske författaren under en

lång lifstid hunnit tillgodogöra sig och de sina frukterna af sitt författarskap,

betyder det måhända icke så mycket, om dessa frukter någon

längre eller kortare tid efter hans död förbehållas åt hans efterlefvande;

men skulle han deremot aflida, strax efter det han börjat eller med

framgång börjat ett sådant författarskap, ställer sig förhållandet helt annorlunda.

Och jag kan icke godkänna ett lagstadgande, hvars billighet

helt och hållet beror på förutsättningen af en lång eller till och med

lika lång lifstid för de författare, hvilkas rätt det här gäller att bestämma.

Äfven den anonyme författarens rätt synes mig vara i denna § väl

starkt begränsad. En person kan af någon anledning, t. ex. genom sin

embetsställning, vara tvungen att i sitt arbete för scenen iakttaga sträng

anonymitet; men är då detta skäl nog för att till en tid af blott fem

år inskränka hans rätt att draga vinst af sitt arbete? Om man icke

anser anonymiteten såsom en förbrytelse, bör man väl icke heller låta

dess följder få karakteren af ett straff.

Jag anser, att i båda de fall, förevarande § bestämmer eu tidsfrist

af fem år, denna bort åtminstone till tio år utsträckas.»

af Herr Asplund.: »Då äfven jag nödgas härmed anmäla min reservation

i åtskilliga delar af Utskottets ofvan afgifna förslag och sålunda öka

det ty förutan redan nog stora antalet reservationer i denna fråga, är det

mig kärt att åtminstone ej behöfva i alla dessa delar upptaga tid och

utrymme med särskild utveckling af min skiljaktiga mening och skälen

derför, utan kunna, med instämmande i hvad andra reservanter anfört,

inskränka mig till en sådan utveckling blott i ett par punkter.

Jag får sålunda tillkännagifva, att jag instämt med Herr von Gegerfelt

beträffande 6 §, 7 § 2 mom. och 9 §, äfvensom i anmärkningen mot

det använda uttrycket »författarerätt» samt med Herr Wieselgren i yrkandet

på skydd för vissa muntliga föredrag.

Min skiljaktighet i öfrigt från Utskottets förslag rörer väsentligen

12 § och i viss mån den ll:te.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

La g-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Utom att den senare §:n, sådan den föreslås af Utskottet, synes mig i

flera hänseenden, som jag ej här torde behöfva närmare påpeka, erfordra

cn enklare och tydligare ordställning, anser jag också det. tillägg i afseende

å musikaliska arbeten, som Utskottet vid denna § gjort, hafva

lämpligare bort inflyta antingen i slutet af 12 § eller ock i eu särskild

§ näst derefter.

Så väl 12 § i Utskottets, som den motsvarande 11 § i Kongl. Maj:ts

förslag medgifver, ehuru på skiljaktigt sätt, en hvar rättighet att för

vissa ändamål göra och i tryck utgifva så kallade »samlingsverk», det

vill säga att ur andras verk uttaga och till en samling hopställa hvad

för ändamålet synes tjenlig!.

Helst skulle jag vilja alldeles undanrödja dessa i min tanke onödiga

och alltså oberättigade ingrepp uti författares i öfrigt nöjaktigt erkända

rätt. Jag kan nemligen ej finna, att det allmänna, för tillgodoseende af

sina syften, behöfver medgifva en så beskaffad »kaparefrihet», såsom förstnämnda

rättighet betecknande blifvit kallad; och otvifvelaktigt synes mig

vara, att densamma, på författares bekostnad, mera tillgodoser en tilltagsen

samlares intressen, än det allmännas. Men då jag för närvarande

icke hyser ringaste förhoppning att kunna genomdrifva en så radikal

åsigt som den om förslagets ogillande i denna del, skall jag inskränka

mig att påyrka en större begränsning af berörda frihet, hvad musikaliska

arbeten angår, än Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag innehåller, utan

att ingå i någon undersökning om lämpligheten af den förändring, Utskottet

föreslagit.

Genom begge förslagen synes mig den musikaliska författarens eller

hans förläggares rätt vara i betänklig grad undergräfd, då det står en

hvar öppet att inom hvarje slag af musikaliska skapelser utsöka det bästa

och mest omtyckta och utgifva det i eu samling, allenast det sker med

den omsigt, att samlingen kan anses vara gjord i det uppgifna syftet att

t. ex. tjena till undervisning; något, som ingalunda torde kosta synnerlig

möda att åstadkomma, då nästan hvarje sådan samling af musikalster

kan i större eller mindre mån motsvara berörda ändamål. År nu gärdet

så uppgifvet, att sådana samlingar kunna i skilda delar upptaga allt, hvad

som egnar sig för de egentliga musikskolornas omfattande undervisning,

ända ned från den lägsta klassens elementära, till den högsta klassens

konstnärliga, så kunna dessa samlingar, för långt billigare pris, än originalverken

betinga, bjuda den musikidkande allmänheten allt; hvad den

kan önska och derför jemväl, med afseende å dessa samlingars företräde

att innefatta ett urval, vinna en ofantlig spridning och följaktligen, tvärtemot

hvad i motiven till Kongl. Maj:ts förslag antages, tillskynda den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande A'':o 20.

musikaliska författaren eller hans rätts innehafvare en känbar ekonomisk

förlust. . , o j

På o-rund af hvad jag sålunda anfört, anser jag åtminstone en sådan

förändring af 12 § i Utskottets förslag vara ytterst nödig, att rättigheten

att utolfva samlingar till undervisning i musik inskränkes derhän, att

samlinoens innehåll allenast får lämpa sig för den elementära undeivis

ningen i sådana allmänna skolor, der musikundervisningen ej är hufvudsak,

eller med andra ord, att, på sätt i den för Tyskland gällande lagstiftning

iakttagits, sådana samlingar ej få afse de egentliga musikskolorna.

För de ifrågavarande §§:s omskrifning i nu antydd rigtning, ansei

fao eu återförvisning till Utskottet lämpligen böra ega ruin,, men jag

framlägger dock här ett förslag till §§:s uppställning, sådan jag tankt

mig densamma. När jag dervid uteslutit hvad som säges om samling,

som är ämnad att tjena till bruk för historisk framställning, sa har det

skett, enär jag ej kunnat inse behofvet af hvad härutinnan föreslagits.

11 §•

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorlunda

är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan

vederbörandes tillåtelse, annans skrift i dess helhet eller delvis

eller på annan munart af samma språk eller i öfversättning på

ett främmande under stadgad skyddstid genom tryck utgifva,

äfven om det sker med oväsentliga ändringar, förkortningar

eller tillägg. , „ ,

Såsom eftertryck anses jemväl, att någondera åt dem, som

med hvarandra träffat aftal om öfverlåtelse af rättigheten att

genom tryck utgifva skrift, verkställer densammas tryckning i

strid mot aftalet.

12 §•

Såsom eftertryck skall ej anses, om tryckt skrift på det

sätt begagnas:

1. att delar deraf, hvilka i ett nytt, i det väsentliga sjelfständigt

arbete åberopas till bevis eller. upptagas till granskning,

belysning eller ytterligare bearbetning, dervid ordagrant

eller i sammandrag anföras; ,

2. att delar af skriften eller, der den är af ringa omfång,

skriften i sin helhet intagas i sådan ur flera arbeten hemtad

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 20.

samling, som göres till bruk vid Gudstjenst^ eller skolundervisningen;

eller

3. att ord aftryckas i musikaliskt arbete såsom text.

Då annans etc. (lika med Utskottets förslag.)

13 §.

Vid tillämpning på musikaliskt arbete af hvad i punkterna

1 och 2 af nästföregående § stadgas, vare till sådan sjelfständig

bearbetning, som i l:a punkten afses, ej att hänföra ett musikstyckes

omskrifning för annat instrument, annan stämma eller

dylikt. It) heller galle stadgandet i 2:a punkten för annan samling,

afsedd till bruk vid undervisningen i musik, än den, som

allenast omfattar hvad som lämpar sig för sådana allmänna

skolor, hvarest musikundervisning ej är hufvudsak.))

af Herr Torpare: »Instämmande helt och hållet i den af Herr

Wiese gren afgifna reservation, utbeder jag mig derjemte att såsom min

särskilda mening fa anföra, dels att jag icke kunnat biträda Utskottets

beslut att tillstyrka antagandet af den uti 16 § af ifrågavarande lao-förslag

™ot eftertryck föreslagna bötesbestämmelse. Högsta bötesbeloppet

enligt 1864 ars Strafflag utgör i regeln 500 kronor, och om än böterna

i nagra få särskilda fall kunna höjas till 1,000 kronor, synes det mig så

mycket mindre här vara skäl att stadga så höga böter, som ej blott° de

flesta förbrytelserna mot lagen om eganderätt till skrift påtagligen komma

att begas af vårdslöshet eller bristande insigt om lagens rätta förstånd

aVrJer b^.mmelserna angående skadeersättning äro ovanligt strängai

följd hvaraf jag mom Utskottet uttalat den åsigt, att stadgandet om

bötesbeloppet i denna § bort ega följande lydelse »från och med 20 till

och med 500 kronor;» dels ock att den i 19 § förekommande bestämmelse

om straff för den, som med vetskap om ett arbetes olaglighet

detsamma i riket till försäljning inför, efter mitt omdöme endast korn-''

mer att leda till förvecklingar och trakasserier, hvadan jag önskat densammas

borttagande och paragrafens omskrifning på följande sätt:

»Hvad nu år stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms

förlust, galle ock i tillämpliga delar för den, som, med

vetskap om ett arbetes olaglighet, det till salu håller eller annorledes

utsprider.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

af Herr Broderi: »Vid Lag-Utskottets utlåtande öfver Kong]. Maj:ts

nådiga proposition N:o 17, innehållande förslag till lag angående eganderätt

till skrift, får jag anmäla min reservation rörande §§ 1, 7 (6), 13 (12).»

af Herr Lundberg: »De af Lag-Utskottet vidtagna förändringar i

afseende å 1 och 2 §§, 6 § 1 mom. samt 12, 13, 16 och 18 §§ af Kong].

Maj:ts förslag hafva icke af mig godkänts; och har jag från hvad Utskottet

tillstyrkt yttrat skiljaktiga åsigter i enlighet med följande redaktionsförslag:
1

§•

Författare vare---(lika med Kongl. Maj:ts förslag).

En skrifts mångfaldigande på fotografiskt eller annat likartadt

sätt anses lika med tryck.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och

å titelbladen uppgifna språk, — — —

7 § (6 § i Kongl. Maj:ts förslag).

Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor

eller inskränkning öfverlåta på en eller flere. Så vidt det ej skett,

gånge den rätt — — —

13 § (i Kongl. Maj:ts förslag).

I alla de fall, då, efter hvad i 11 och 12 (12 och 13) §§

sägs, aftryck göres ur annans skrift, bör densammas titel eller,

om skriften icke är periodisk, författarens namn, så framt det

finnes å skriften utsatt, uppgifvas.

2 Kap.

Om begagnande af skrifter för skådebanan.

14 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej

(lika med Utskottets förslag) — — — för skådebanan.

sättare anses för sin öfversättning lika med författare.

Så framt ej annorledes är aftaladt — — —

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

15 §.

Författares i detta kap. omförmälda rätt — — —■ Har

författaren ej gifvit sig till känna, — — —

23 §.

Författares uti denna lag stadgade rätt i afseende å otryckt

skrift må, när samma rätt af författaren eller hans enka eller

arfvingar innehafves, icke tagas i mät för gäld eller vid konkurs

till borgenärer öfvergå.»

Herrar Thomasson, Anders Persson och Magnus Jonsson hafva begärt

få antecknadt, att de i ärendets behandling inom Utskottet icke

deltagit.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri, 1877.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.