Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om antagande af förordningen, angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afredning af ungskog inom Norrbottens län, att gälla jemväl för Vesterbottens lön, med undantag af lappmarkerna. Omförmälda, till Lag-Utskottets behandling remitterade motion

15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:22, Utlåtande, i anledning af vädd motion om antagande af förordningen, angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afredning af ungskog inom Norrbottens län, att gälla jemväl för Vesterbottens lön, med undantag af lappmarkerna. Omförmälda, till Lag-Utskottets behandling remitterade motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

1

ST:o SS.

Ant. till Riksd. Kansli den 6 April 1877, kl. G e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om antagande af förordningen,

angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afredning af ungskog inom Norrbottens län, att

gälla jemväl för Vesterbottens lön, med undantag af lappmarkerna.

Omförmälda, till Lag-Utskottets behandling remitterade motion (N:o

131) är inom Andra Kammaren väckt af Herr Gustaf Hceggström, med

hvilken Herrar P. A. Iiellgrén och C. E. Hjelm instämt; och har motionären

deri föreslagit:

mi) att Riksdagen ville för sin del antaga Norrbottenslagen af den

29 September 1874 att vinna tillämpning inom Vesterbottens län, med

undantag af lappmarken; och

b) att Riksdagen, vid anmälan af detta sitt beslut, ville i underdånig

skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, det täcktes Kong!. Maj:t utfärda

nådig förordning derom, att samma lag för Vesterbottens län, med undantag

af lappmarken, må träda i gällande kraft från och med den 1 nästkommande

Oktober.»

Frågan om lagstiftningens ingripande i skogshushållningen dels för

att hindra en öfverdrifven och för landet skadlig utverkning och dels för

att befordra återuppdragande af skog, der den blifvit förödd, har under

senare årtionden ofta utgjort föremål såväl för Kongl. Maj:ts och representationens

som för landstings och åtskilliga myndigheters uppmärksamhet.

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 7 Sami. 15 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

I underdånig skrifvelse den 5 December 1854 yttrade Rikets Ständer,

bland annat, att, med fästadt afseende på de allt mer bekymrande resultat,

som af skogshushållningen i riket lemnades, Rikets Ständer ansågo

lagstiftningens mellankomst vara af behofvet högt påkallad, för att afvärja

vådorna af den vanvård, hvaraf skogarne lidit, och af den ringa

omsorg, som, oansedt deri stora afverkningen, egnades åt deras återväxt,

samt att statens befogenhet att meddela sådana inskränkningar i den enskildes

dispositionsrätt öfver skogen, hvarigenom dess bestånd iakttoges,

ock obetingadt egde sin grund i detta naturalsters oumbärlighet. I anledning

häraf förordnade Kong! Maj:t år 1855 en komité, hvilken erhöll

nådigt uppdrag att afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande de

åtgärder, som från lagstiftande och verkställande maktens sida kunde vara

att vidtaga i ändamål att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbi^

och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i

landet samt att i allmänhet befordra en förbättrad skogshushållning.

Under antagande såsom ådagalagdt, att med landets skogar i hög

grad misshushållades, samt att skogsbruk som redan i åtskilliga delar af

landet vore för hand, äfven i andra snart kunde befaras och i allmänhet

för hela riket skulle, om ock först efter någon längre tids förlopp, inträda,

så framt skogarne ej blefve bättre vårdade än ditintills, föreslog

skogskomitén uti den 28 Juni 1856 afgifvet underdånigt betänkande, bland

annat, att, om skogen å till skogsbörd egnad mark, utan ändamål af odling,

sköflacles och föröddes, så att hvarken fröträd, ungskog eller växande

plantor funnos qvar å marken till den mängd och beskaffenhet, som sakkunnige

män pröfvade erfordras för fullgod återväxt, Konungens Befallningshafvande,

efter undersökning, skulle ega att vid vite tills vidare förbjuda

skogens anlitande till annat än husbehof, äfvensom att, der förbudet

icke hörsammades, ställa skogen för viss kortare tid, på egarens

bekostnad, under uppsigt, för att sålunda bringa förbudet till åtlydnad.

Mot berörda förslag, hvilket i så måtto innefattade vidare föreskrift

om skogsodling, att det tillika innehöll det stadgande, att när jordegare,

mot hvilken omförmälda förbud blifvit tillämpad!, visade, att han vidtagit

ändamålsenliga åtgärder för den afbrukade skogens bringande till återväxt,

förbudet skulle upphäfvas, förekommo dock, på sätt nådiga skrifvelsen

till Rikets Ständer den 30 Maj 1857 närmare utvisar, hos Kongl.

Maj:t sådana betänkligheter, att Kongl. Maj:t ansåg sig icke böra till

Rikets Ständer framställa något förslag i omförmälda syftning. Men förslaget

kom likväl sedermera i något förändrad form, genom enskild motion,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

3

under pröfning vid 1868 års riksdag och vann tillstyrkan af dåvarande

Lag-Utskott utan annan väsentlig förändring, än att påföljden för den,

som sköflade eller förödde sin skog, inskränktes till förbud att begagna

den annorledes än till husbehof. Vid behandlingen i Kamrarne lyckades

detta förslag dock icke tillvinna sig Riksdagens bifall; men vid följande

riksdag, då det genom enskild motion, som dock af såg allenast Gotlands

län, ånyo drogs under pröfning, blef detsamma emellertid för nyssnämnda

län antaget och återfinnes nu i Kongl. förordningen till förekommande af

skogsförödelse på Gotland den 10 September 1869.

På derom af 1868 års Riksdag framstäld begäran uppdrog Kongl.

Maj:t den 18 Juni samma år åt en komité att afgifva förslag till ordnande

af de norrländska skogsförhållandena. Uti det af denna komité

den 21 December 1870 afgifna betänkande, som för förevarande fråga

har särskild betydelse, yttrar komitén bland, annat, att den misshushållning,

för hvilken de norrländska skogarne varit utsatta, måste, om den

finge fortgå, förr eller senare medföra allmän skogsbruk De bekymmer

för framtiden, detta tillstånd vore egnadt att ingifva, manade till de kraftigaste

ansträngningar att, medan tid ännu vore, söka förebygga den

hotande faran. För en hvar, som ville taga i allvarligt betraktande den

betydelse, skogarne egde, framstälde sig sjelfmant de vådor, det rådande

slöseriet med skogstillgången kunde medföra, särskildt med afseende på

den vigt skogarne för Norrland hade såsom ett nödvändigt skyddsmedel

för dess vegetation. Derom vittnade de trakter af denna landsända, som

utan skydd af skog läge blottade för de skarpa fjellvindarne, hvilka, der

de finge fritt tillträde, nästan omintetgjorde hvarje försök till odling,

äfven om jordmånen i sig sjelf vore ef tjenligaste art. Det vore derföre

ingen öfverdrift, utan, efter komiténs åsigt, ett lika sant som nedslående

uttryck af den verkliga ställningen i Norrland, att skogsförödelsen, om

den lemnades ohejdad, skulle förr eller senare förvandla Norrland till

föga annat, än en fullkomlig ödemark, i all framtid omöjlig för all kultur.

Den allmänna meningen, sådan den vid flera tillfällen uppenbarat

sig, hade ock både otvetydigt tillkännagifvit, att tiden vore inne för vidtagande

af åtgärder till förekommande af vidare skogsförödelse, och i

sådant ändamål påkallat lagstiftningens mellankomst.

Då emellertid de åtgärder, som för detta ändamål borde förordas,

vore beroende af de orsaker, från hvilka skogarnes dåvarande tillstånd

förnämligast vore att härleda, hade komitén ansett sig böra lemna en sammanfattad

redogörelse för de omständigheter, som i Norrland bidragit att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

minska skogstillgången. Bland dessa omständigheter hade komitén såsom

en af den betänkligaste art påpekat den användning för industrien af

omoget virke, hvarmed början redan vore inom vissa orter gjord. Sådant

kunde dock endast undantagsvis ifrågakomma i sådana trakter, der moget

timmer, livilket lemnade vida högre behållning än det, omogna, ännu funnes

i tillräcklig myckenhet. Derföre visade sig också,, att i de tre sydliga,

länen af Norrland omoget virke mindre ofta användes till försågning.

I de två nordligaste länen åter, der sågverksrörelsen länge bedrifvits i

betydlig omfattning och der den åtkomliga skogstillgången vore jemförelsevis

mindre, funnes en mängd sågverk, som redan nu för sin rörelse begagnade

alla träd, Indika möjligen kunde bära afverknings- och utdrifningskostnaden.

Äfven handsågning medtoge i dessa orter ej obetydligt

af omogen skog. Ringa vore likväl beloppet af det omogna virke, som

försäga,des, i jemförelse med de oerhörda qvantiteter deraf, som genom

sparrhygget inom Norrbottens län och de nordligast belägna socknarne af

Vesterbottens län förbrukats. Denna gren af skogshandteringen, sträckande

sig till träd af allenast några tums diameter och företrädesvis rigtad mot

den mest lofvande ungskogen, hade, under jemn tillväxt, inom de båda

sistnämnda länen nått den höjd, att den under ett af de senare åren omfattat

nära en tredjedel af hela afverkningen derstädes, och under den

senaste tiden hade detta sätt att tillgodogöra skogen på sina ställen anlitats

med en ifver, gränsande nästan till eu fullkomlig besinningslöshet.

De med transporten af sparrar från de inre delande af landet förenade

svårigheter hade ditintills någorlunda skyddat ungskogen der från förödelse

af ifrågavarande beskaffenhet. Det lyckosamma häruti förringades

likväl, då i betraktande toges, att en jemnare fördelning af sparrhygget

skulle hafva gjort verkningarne deraf mindre känbara i de orter, som

nu företrädesvis varit derför utsatta, nemligen kustsocknarne på en sträcka

från hafvet af fem till sex mil och någon gång derutöfver. I dessa orter

vore emellertid sparrhyggets ofördelaktiga inflytande, som uppenbarade

sig på somliga ställen i redan inträdd betänklig skogsbrist och på andra

i ett tillstånd, som icke långt skilde sig derifrån, så mycket mera känbar^

som följderna drabbade den bördigaste, mest uppodlade och folkrikaste

bygden, den der naturligtvis i högre grad än de mindre befolkade

trakterna kräfde tillgång på skog till husbehof. Men, att döma efter förhållandena,

sådana de dittills visat sig, skulle, efter komiténs åsigt, ej dröja

länge, innan sparrhygget, om det lemnades ohejdadt, med sin förstörelse

hemsökt de flesta möjligen åtkomliga trakter af såväl Norrbottens som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

5

Vesterbottens län. Ej allenast såsom särdeles skogsödande vore sparrbygget

ovilkorligen fördömligt, utan äfven såsom näringsgren betraktadt

vore det alldeles förkastligt i anseende till den dermed förenade ringa

behållning, som föga öfverstege kostnaden för huggningen och utdrifningen.

Detta sätt att bruka skogen, likasom i allmänhet den benägenhet,

som flerestädes uppenbarat sig, att, der den mogna skogen ej längre vore

tillräcklig för tillfredsställande af den öfverdrifna spekulationens och vinningslystnadens

anspråk, gripa till omoget virke, som, lemnadt att utveckla

sig till mognad, skulle förläna såväl industrien som kulturen det

säkraste stöd, skulle enligt komiténs uppfattning komma att, om det icke

genom lagstiftningens mellankomst återfördes inom de gränser, som nödig

omtanke för skogens bevarande undan oförståndets och egennyttans ingrepp

utstakade, utan lemnades tillfälle att fortfarande såsom dittills fritt utbreda

sig, måhända inom kort vinna en utsträckning, som på det allvarsammaste

komrne att hota Norrlands framtid.

Med hufvudsakligt afseende på nödvändigheten, att under alla förhållanden

åtminstone ungskogen bevarades undan förstörelse, och då det

kunde befaras, att den mot skogsförödelse ifrågasatta påföljd — förbud

att begagna skogen annorledes än till husbehof — i de flesta fall, då

den kunde vinna tillämpning, skulle komma för sent för ungskogens skyddande,

hade komitén ansett det säkraste medel för detta ändamåls ernående

vara att söka i föreskrifter af beskaffenhet att derigenom skogsegaren betoges

all utsigt att medelst ungskogens anlitande bereda sig någon fördel,

så att frestelsen dertill sålunda förlorade sin förledande makt. För sådant

ändamål föreslog komitén att såsom allmän regel borde stadgas, att träd,

som afverkades innan det uppnått vissa för dess mognad erforderliga dimensioner,

icke, vid påföljd af böter och dess tagande i beslag, finge från

orten afskeppas. Derjemte och för åstadkommande deraf, att om mark,

som vore till skogsbörd egnad, afröjdes annorledes än för odling eller annat

likartad! ändamål, densamma måtte återbringas i skogbärande skick, framstälde

komitén förslag till stadganden i den syftning, att den enskilde

skulle ega skyldighet att inom viss tid befordra skogen till återväxt, dels

vid äfventyr af vite, dels ock förnämligast vid påföljd, att hvad af

honom eftersattes skulle på hans bekostnad genom det allmännas försorg

verkställas.

Sedan Skogsstyrelsen, Landtbruksakademien och landstingen i ämnet

afgifvit infordrade yttranden, aflat Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag

nådig proposition med förslag till förordning angående enskilde skogs
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22,

egares skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt. Detta författningsförslag,

som innefattade likartade stadganden med dem, som af

den yngre skogskomitén blifvit för Norrland förordade, öfverlemnades för

behandling till Särskild! Utskott, som, med tillämpning af den utaf den

äldre skogskomitén hyllade fridlysningsprincipen, uti förslaget hemstälde

om sådan ändring, bland annat, att, i stället för föreskriften om verkställande

genom det allmännas försorg på tredskandes bekostnad af underlåtna

åtgärder till befordran af återväxt å förödd skogsmark, borde stadgas,

att den tredskandes återstående skog, om och i den mån nödigt pröfvades,

skulle vid vite ställas under förbud antingen så, att den ej finge

anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa

dimensioner ej finge derifrån säljas eller bortföras. Särskilda Utskottets

förslag till förordning i ämnet, hvilket, liksom Kongl. Maj:ts, afsåg allenast

de orter, Indika Kongl. Maj:t på vederbörande landstings förslag

egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt; och det vann äfven

inom Första Kammaren bifall med den förändring hufvudsakligen, att,

enligt denna Kammares beslut, tredskande jordegare genom sin underlåtenhet

att fullgöra, hvad uti ifrågakomma hänseendet honom ålåge, icke

kunde ådraga sig annan påföljd, än upprepade förhöjda viten. Då. emellertid

dessa Kamrarnes beslut, af hvilka det förra grundade sig både på

principen af återplanteringsskyldighet och på fridlysningsprincipen, men

det senare på den förstnämnda principen allenast, ansågos stå till hvarandra

i sådant förhållande, att en sammanjemkning icke kunde ega rum,

så hade den väckta frågan förfallit.

I anledning af enskilda motioner och med hemtadt stöd af de framställningar

om det oafvisliga behofvet. af en särskild skogslagstiftning för

Norrbottens län, som blifvit gjorda af dess landsting, menigheter och Konungens

Befallningshafvande, beslöt deremot sistnämnda Riksdag att för

de delar af berörda län, som ej hörde till lappmarken, antaga en författning,

rörande åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning

af ungskog. Det sålunda beslutade författningsförslaget vann Kongl.

Maj:ts godkännande; hvarefter förordning i ämnet blef den 29 September

1874 utfärdad, så lydande:

»§ 1. Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse

såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller sågadt virke,

till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid lastageplats

till inlastning uppläggas och ej heller till plank, bräder eller annat

dylikt försågas eller intagas inom såginrättning, i sågränna eller inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

område, som begagnas till sågplats eller sågbacke vid såginrättning af

hvad beskaffenhet som helst, allt vid påföljd att virket tages i beslag och

dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i'' § 3 stadgas, vederbörligt tillstånd

är gifvet till trädets utverkning för skeppning eller sugning. Dock

vare hemmansegare eller åbo ej förment att, äfven" utan sådant tillstånd,

af hemmanets skog, till oundgängligt husbehof, låta vid gården såga och

använda undermåligt virke.

§ 2. Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverka dt ej

håller i genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd af 16 fot från

storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

Mom. 2. Af träd, som lemnar mer än en sågstock, må trädets öfre

del eller toppstocken ej hänföras till undermåligt virke och såsom sådant

tagas i beslag, der det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke

är taget af träd, som ej är undermåligt, eller af träd, som är med vederbörligt

tillstånd för skeppning eller sågning afverkadt.

Mom. 3. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid

IG fots längd cj kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla

i omkrets vid sagda längd från storändan, minst 20 decimaltum, i fall

sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 21 decimaltum, samt i

förhållande derefter, om längden är mindre.

_ Mom. 4. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,

skall hvad ofvan är stadgadt ega tillämpning endast i fall lagligen

styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och till

hvars afverkande för sågning eller skeppning ej meddelats vederbörligt

tillstånd.

§ 3. Mom. 1. Är skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga

skötsel och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må egare, som

vill lata det virke skeppas eller sågas, anmäla sig hos vederbörande revierförvaltare,

hvilken åligger verkställa den undersökning af skogen, som

af omständigheterna påkallas. Finnes dervid slik afverkning vara med

grunderna för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, der

ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas till afverkning,

för skeppning eller sågning; dock att träd, som vid storändan

håller 5 decimaltum eller mera i genomskärning, ej må afföras, innan

det genom förrättningsmannens försorg blifvit med kronomärke stämpladt.

Vill egaren sig till säkerhet hafva, virke jemväl af mindre dimensioner

stämpladt, vare dertill berättigad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

Mom. 2. Varder sådan förrättning begärd före den 1 Juni, skall,

der så ske kan och skogsegaren det äskar, undersökningen och utstämplingen

företagas i sammanhang med de utsyningsförrättningar å kronans

skogar, som under året förekomma. Verkställes förrättningen i sådan

ordning, åligger det revierförvaltaren att, om möjligt, vid förrättningens

slut eller i annat fall genast efter det alla utsyningsförrättningar under

året inom socknen böra vara afslutade, tillställa sökanden eller dess ombud,

mot bevis, men utan lösen skriftligt instrument öfver utsyningen.

Företages förrättningen särskild!, bör syneinstrumentet aflemnas, innan

förrättningsmannen från stället afreser. Underrättelse om tiden, inom

hvilken besvär böra vara hos Skogsstyrelsen ingifna, för att kunna till

pröfning upptagas, skall i syneinstrumentet meddelas.

Mom. 8. Angående undermåligt virke, som till följd af föreläggande

vid laga skifte varder afverkadt, skall, der egaren vill låta det

virke skeppas eller sågas, gälla i tillämpliga delar hvad här ofvan är

stadgadt.

§ 4. Undermåligt, ostämpladt virke är ej underkastadt beslag, så

vida tydligen visar sig eller styrkes, att afverkningen skett innan denna

förordning blifvit gällande; och skall sådant virke i den ordning, här

ofvan sägs, med kronomärke förses, der egaren till sin säkerhet det äskar.

§ 5? Jordegare vare ej pligtig att för utsyning eller stämpling,

hvarom i § 3 eller 4 sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse till

förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i hvilket

afseende jordegaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje dag 5 kronor

äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller gifva ersättning

derför.

§ 6. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare, tjensteman och betjente vid skogsstaten samt

tullstatens tjensteman, desse sistnämde inom hamn och lastageplats; men

rättighet att utföra åtal i sådana mål ege endast allmän åklagare och

jägeribetjening, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty tulltjensteman,

som gjort beslag, derom göra anmälan hos allmän åklagare

eller jägeritjensteman.

§ 7. Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt

denna författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel

tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, derest annan

behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå

hälften.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

9

§ 8. Denna förordning skall gälla från början af nästkommande

Oktober månad.»

I sammanhang med förslaget om denna lag hemstälde det särskilda

Utskott, som vid 1874 års riksdag behandlade frågan om skogslagstiftningen,

att Riksdagen ville hos Kong! Maj:t i underdånighet anhålla, det

samma lag med de jemkningar, som kunde af ortförhållanden påkallas,

måtte af Kongl. Maj:t förklaras gällande äfven för ett eller flera af de

öfriga norrländska länen, såvidt derom af vederbörande landsting gjordes

framställning. Men denna hemställan, som af Första Kammaren antogs,

blef af Andra Kammaren afslagen.

Hvad särskild! Vesterbottens län angår, ingick år 1873 detta läns

landsting, under åberopande af det trängande behofvet af åtgärders vidtagande

för hämmande af öfverdrifven utverkning af ungskog, med en

underdånig framställning till Kongl. Maj:t om utfärdande af exportförbud

för pitprops och sparrar af mindre dimensioner hvilken framställning året

derpå förnyades med underdånig anhållan att ett af landstinget utarbetad!

förslag till författning i ämnet måtte, derest det af Kongl. Magt i nåder

gillades, Riksdagen till antagande föreläggas.

Konungens Befallningshafvande i länet, genom hvilkens försorg denna

underdåniga framställning blef til! Kongl. Maj:t uti skrifvelse den 17

Oktober 1874 öfverlemnad, beledsagade densamma med sitt förord och

anförde såsom stöd härför, dels att afverkningen inom länet af ungskog,

eller hufvudsakligen sparrar ända ned till fyra tums diameter och derunder,

under de senare åren i en så oerhörd grad tilltagit, att af de trävaror,

som under åren 1859—73 endast från Skellefteå tullkammardistrikt

blifvit till utlandet skeppade, sparrarnes sammanräknade antal utgjort,

under första qvinqvenniet 565,256, under det andra 1,606,836, under

det tredje 3,653,868, under år 1872 allena 431,254 och under det derpå

följande året 603,545, äfvensom att dessutom ett betydligt antal unga

träd under sistnämnda års vinter blifvit fälda och i skogen qvarlemnade,

för att, i den mån sådant medhunnes, ap teras till sparrar; dels att denna

ungskogens hejdlösa nedhuggning, om gräns derför icke sattes, skulle ej

allenast medföra landets ruin utan äfven, med afseende på det ringa

värde den omogna skogen egde i förhållande till den mogna, förorsaka

en stor årlig nationalförlust; dels att det vore utom allt tvifvel att, vid

det förhållande att afverkning för afsalu och utskeppning af ungskog

dåmera blifvit förbjuden i Norrbottens län, de personel’, som derstädes

exporterat sparrar, skulle kasta sig öfver Vesterbottens läns skogar och,

Bih. till Eiksd. Prof. 1877. 7 Smid. IT, Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

under samverkan med länets egna trävaruhandlande, skyndsamt göra pa

ungskogen en ända; dels ock att, då sålunda faran stode för dörren och

skyndsamma åtgärder derföre för hämmande af den pågående rastlösa nedhuggningen

af den omogna skogen vore af nöden, Konungens Befallningshafvande

vore förvissad att, derest landstingets i fråga varande, enhälligt

beslutade framställning vunne Kongl. Maj:ts bifall, beslutet derom

skulle med glädje och tillfredsställelse emottagas af länets befolkning

med undantag allenast af dem, som, af egna intressen och utan hänsyn

till det allmännas gagn och sanna fördel, skulle önska, att skogen, såsom

föremål för deras mer eller mindre vinstgifvande spekulationer, fortfarande

finge ruineras.

Sedan Skogsstyrelsen efter vederbörande skogstjenstemäns hörande,

uti häröfver den 25 Mars 1875 afgifvet underdånigt utlåtande yttrat, att,

som det af landstinget framstälda författningsförslaget befunnes vid jemförelse

med den nyligen dessförinnan utfärdade Norrbotten sl agen derifrån

afvika endast i mindre betydande delar, det icke syntes lämpligt, att,

innan någon närmare erfarenhet rörande tillämpningen af nämnda nådigt

förordning vunnits, berörda förslag antoges för det Norrbottens

län angränsande och i afseende på skogarne dermed fullt likartade \ esterbottens

län; men att, då samma behof af skydd för ungskogen inom

begge dessa län förefunnes, Styrelsen deremot ansåge sig böra, förorda, att

Norrbottenslagen oförändrad måtte förklaras gällande äfven för Yesterbottens

län.

Efter erhållen del af Skogsstyrelsens berörda utlåtande har landstinget

i sistnämnda län uti underdånig skrifvelse den 9 Oktober 187o—

jemte framhållande af det efter utfärdandet af Norrbottenslagen än mera

''trängande behofvet af en lag uti i fråga varande hänseende jemväl för

Vesterbottens län, hvithet väl till följd af de för trävaruhandeln under

år 1875 rådande ogynsamma konjunkturer dittills undgått den hotande

faran, men med eu gynsammare konjunktur antagligen koinme

att i dubbelt mått deraf drabbas — vidare i underdånighet anfört, att,

ehuruväl landstinget icke kunde tillmäta de emot dess lagförslag i ämnet

framstälda anmärkningar någon synnerlig vigt och således helst önskade,

att nämnda förslag blefve till lag upphöjdt, landstinget dock, för

den händelse, att hinder för bifall dertill mötte, i underdånighet anhölle,

att, enär Vesterbottens och Norrbottens läns lokala förhållanden, så vidt

de anginge förevarande fråga, vore väsentligen lika och det vore af allra

största vigt att eu lag till skydd för länets ungskog snart utfärdades,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

ii

nådiga förordningen den 29 September 1874 angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens län

måtte förklaras skola gälla äfven för Vesterbottens län.

Äfven denna underdåniga hemställan blef af Konungens Befallningshafvande

i länet förordad till bifall af Kongl. Maj:t, som, sedan Skogsstyrelsen

fått med yttrande i ämnet ånyo inkomma, i nådigt bref till Dess

bemälde Befallningshafvande den 14 Januari 187 G dels, angående först

landstingets anhållan, att dess förslag till författning rörande dispositionsrätten

öfver enskilda skogar inom länet med undantag af lappmarken

måtte till lag upphöjas, yttrat, att, med afseende på hvad Skogsstyrelsen

häremot anfört, Kongl. Maj:t funne landstingets anhållan i denna del

icke kunna till någon åtgärd föranleda, dels ock, beträffande derefter

framställningen att Kongl. Förordningen den 29 September 1874 måtte

göras gällande äfven för Vesterbottens län, förklarat, att, då frågan om

utvidgning af det område, inom hvilket förbud mot utförsel af ungskogsvirke

finge ega rum, om ock af särskild vigt för Vesterbottens län, likväl,

enär inskränkning af det område, från hvilket dylikt virke finge utföras,

måste stegra efterfrågan derå och afverkningen deraf från den

återstående skogsmarken inom riket, väsentligen anginge äfven de öfriga

med särskild skyddslag icke försedda norrländska länen samt andra delar

af riket, der mera betydande skogsmark förefunnes, och denna fråga således

måste ur synpunkten af hela landets väl betraktas; du om verkninga

rnc i detta och andra hänseenden af den för Norrbottens län meddelade

undantagslag ännu icke hunnit vinnas någon erfarenhet, som kunde

föranleda Kongl. Maj:t att ifrågasätta, det Riksdagen redan då skulle

frångå den åsigt, som vid 1874 års riksmöte inom densamma gjort sig

gällande, eller att tillämpningen af nämnda lag tills vidare ej borde utöfver

Norrbottens län utsträckas; och dä slutligen ett vidsträcktare utförselförbud

för virke af ifrågavarande beskaffenhet måste anses vara

af rådande förhållanden vida mindre påkalladt, än vid de för dylik utförsel

ovanligt gynsamma konjunkturer, under hvilka Riksdagen ansett

detsamma icke böra komma i fråga, hade Kongl. Maj:t funnit ej heller

denna framställning innefatta tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t att i

ärendet till Riksdagen aflåta nådig proposition.

Vid sistlidne riksdag väcktes åter motioner i ämnet, med anledning

hvaraf dåvarande Lag-Utskott på anförda skäl hemstälde, att hvad för

Norrbottens län blifvit angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven

afverkning af ungskog stadgadt genom ofvan intagna Kongl. Förord
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

mila: måtte förklaras gällande äfven för Vesterbottens län, med undantag

O O [CD

af lappmarkerna. Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren, men

Idel’ af den Första med några få rösters öfvervigt utslagen.

Vesterbottens år 1876 församlade''landsting har emellertid ansett behofvet

af eu dylik lagstiftningsåtgärd så angeläget, att, ehuru trenne föregående

landstings skrivelser i ämnet icke ledt till något resultat, landstinget

beslutat ingå till Kong!. Maj:t med förnyad underdånig framställning

om tillämpning äfven inom Vesterbottens kustland af ofta berörda

för Norrbotten gällande förordning.

Af hvad sålunda blifvit aufördt framgår, att såväl regeringen som

representationen erkänt statens rätt och pligt att, till afvärjande af vådorna

utaf eu allmännare skogsbruk föreskrifva sådana inskränkningar i den

enskildes dispositionsrätt öfver skogen, att dennas framtida bestånd kan

betryggas, likasom att, vid tillämpning häraf, den grundsats gjort sig

gällande, att skogslagstiftningen icke kan blifva för hela landet gemensam,

utan, med hänsyn till skiljaktiga förhållanden, måste för särskilda

orter blifva mer eller mindre olika.

Hvad som i förevarande fall bör tillses, synes sålunda vara, dels

huruvida förhållandena inom Vesterbottens län äro af beskaffenhet att

påkalla lagstiftningens mellankomst för skogens skyddande mot öfverdrifven

utverkning och dels huruvida de bestämmelser, som i sådant hänseende

äro för Norrbottens län meddelade, kunna anses jemväl för Vesterbottens

län lämpliga.

De rapporter, som kronofogdarne inom sistnämnda län år 1876 till

Konungens Befallningshafvande ingifvit, utvisa, att 138 mantal med 1,227

åboar inom länets kustsocknar sakna »hus- och byggnadstimmer» samt

att af nämnda 1,227 åboar 571, hvilka innehafva något öfver 67 mantal,

i det närmaste äro utan tillgång ens till vedbrand på sina hemman.

Då hela antalet af mantal i Vesterbottens kustland är 805 och hemmansinnehafvarne

derstädes uppgå till 7,249, så framgår häraf, att omkring eu

sjettedel så väl af hemmanen som deras innehafvare äro i saknad af byggnadstimmer

och omkring en tolftedel deraf så godt som utan vedbrand.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22. 13

Att ett dylikt förhållande i ett sa nordligt beläget län soni Vester1

lottens är särdeles betänkligt och innebär eu allvarlig maning att söka

hejda den öfverdrifna afvexling, som åstadkommit detsamma, synes Utskottet

uppenbart. Det trängande, beliofvet af lagstiftningens mellankomst

till skyddande af ungskogen inom nämnda län har också, enligt livad

ofvan är anfördt, blifvit på goda grunder vitsordadt af den yngre skogskomiten,

Skogsstyrelsen, Konungens Befallningshafvande och fyra på hvarandra

följande landsting.

Vidkommande derefter frågan om de för Norrbotten stadgade bestämmelsers

lämplighet äfven för Vesterbottens län, synes det Utskottet,

att, sedan skydd för ungskogen i Norrbottens län blifvit genom särskild

lagstiftning beredt, ett dylikt skydd för samma skog inom det angränsande

Vesterbottens län torde kunna med dess större skäl förordas, som

skogarne i dessa begge län äro till sitt naturliga tillstånd och sin beskaffenhet

likartade samt det enahanda sätt, hvarpå skogsrörelsen i begge

länen hittills bedrifvits, gifver grundad anledning till farhåga, att det

meddelade förbudet mot export af omoget virke från det förra länet skall

föranleda, att ungskogen i det senare kommer att för sådan export anlitas

i än högre grad, än tillförene, men deremot icke synes antagligt, att exportförbudets

ifrågasatta utsträckning till Vesterbottens län skulle genom

sparrhyggets större allmängörande i andra delar af riket komma att medföra

någon afsevärd menlig inverkan, helst skogarne i de öfriga norrländska

länen, hvilka företrädesvis skulle drabbas af en sådan påföljd, ännu

hafva tillräcklig myckenhet af moget timmer, hvithet vid afverkning lemnar

vida högre behållning än det omogna.

Med afseende å den invändning, som blifvit framstäld, att verkningarne

af den s. k. Norrbottenslagen borde vara af erfarenheten bekräftade,

innan man utsträckte densammas tillämpning till andra orter, får Utskottet

åberopa Konungens Befallningshafvandes i Norrbottens län den 9 sistlidne

December afgifna femårsberättelse, hvari anföres, att, sedan nämnda

lag blifvit i länet kungjord, hade de försäljningar, hvarigenom många

hemmansegare förut plägade upplåta sina skogsskiften på längre eller

kortare afverkningstid, helt och hållet upphört, äfvensom försäljningen af

sparrar under den i lagen bestämda minimidimension ej heller derefter

från hemmansskogarne egt rum. Konungens Befallningshafvande vitsordade,

att lagen bland hemmansegarne mottagits med tillfredsställelse och att

belåtenheten öfver densamma vore allmän, så väl af den anledning, att mindre

antal armar droges ifrån jordbruket som ock förnämligast till följd

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

deraf att skogarne blifvit helt och hållet fredade från det förut vanliga

och opåtalade tilltaget af den lösa befolkningen att ofta nog i större omfattning

än hemmansegarne sjelfva från skogarne hemta och försälja sparrar.

Häraf framginge äfven, att hemmansegarne under goda skördeår

icke hade något verkligt behof att på sådant sätt, som tillförene skett,

afyttra skog från sina hemman, under det att de förut under sådana år

dels icke kunnat motstå den frestelse, som legat i utsigten att lätt erhålla

penningar, dels icke kunnat värja sig mot den lösa befolkningens åverkan

på annat sätt, än att, så vidt deras hemmansbruk dertill lemna! dem tid,

deltaga uti nedhuggningen af sin skog, för att deraf sjelfva draga åtminstone

någon inkomst.

Då den hittills vunna erfarenheten sålunda ådagalagt, att deri för

Norrbottens län redan antagna lagen derstädes verkat välgörande, vid

hvilket förhållande dess upphäfvande för nämnda län ej lärer kunna

ifrågasättas; och då Vesterbottens län icke allenast i fråga om läge och

naturförhållanden är med Norrbottens län jemförlig!, utan äfven eu del

af vattendragen, å Indika virket i allmänhet flottas, kommande från förstnämnda

län, genom det senare utgå i lrafvet, hvaraf åter, enligt Utskottets

åsigt följer, att samma skogshushållningslag måste för båda länen

vara gällande; så anser Utskottet fullt giltiga skäl förefinn as att tillstyrka

ofta berörda lags antagande äfven för A^esterbottens län.

Slutligen anser sig Utskottet böra påpeka, att den tryckta konjunktur

för trävaror, som under de sist förflutna åren i någon mån minskat afverkningen,

nu synes vara på väg att upphöra och efterträdas af jemförelsevis

höga trävarupris, hvadan angeläget torde vara att ej dröja med

eu lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den eljest sannolikt snart åter börjande

sköflingen af ungskog kunde förhindras eller åtminstone inskränkas.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, får Utskottet, som anser

det böra åt Kongl. Maj:t öfverlemnas att, med afseende på sig företeende

omständigheter, bestämma den tidpunkt, då den ifrågasatta lagen skall

träda i gällande kraft, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande

förordning:

Hvad för Norrbottens län blifvit angående åtgärder

till förekommande af öfverdrifven afverkning å

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.

15

ungskog stadgadt genom nådiga förordningen den 29

September 1874- skall från — — — —--gälla

äfven för Yesterbottens län, med undantag af lappmarkerna.

Stockholm den G April 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Reservationer:

af Ilerr von Gegerfelt, som åberopat sin vid sistlidne riksdag i förevarande

ämne afgifna reservation, hvilken är af följande lydelse: »Under erkännande

af lagstiftarens rätt att inskränka enskilde egares frihet att efter

godtfinnande förfoga öfver sin skog, när deras egen omtanke visat sig

otillräcklig att betrygga framtidens behof, vågar jag ifrågasätta, huruvida

berörda rätt blifvit i Kongl. Förordningen den 29 September 1874 på ett

ändamålsenligt sätt begagnad. Mig synes nemligen lagstiftaren böra rigta

sin omsorg i berörda hänseende företrädesvis på åstadkommande af skogens

återväxt å afröjd mark, och, i händelse åsyftade ändamålet ej derigenom

i erforderlig mån vinnes, på inskränkning i afverkningsrätten, då

deremot nämnda Kongl. Förordning, under medgifvande af oinskränkt

sköflingsrätt, endast söker hindra egarne att på fördelaktigaste sätt tillgodogöra

sig hvad de lofligen afverkat; vid detta förhållande och då jag

betvifla!’, att den kontroll förordningen förutsätter kan åstadkommas utan

allt för stora kostnader och olägenheter samt i allt fall icke anser något

synnerligt skydd för skogen kunna på den nu beträdda vägen beredas,

finner jag icke skäl att för närvarande och innan någon tids erfarenhet

vunnits om förordningens verkan inom det område, för hvilket densamma

blifvit utfärdad, tillstyrka att kretsen för dess gällande kraft utvidgas.»

af Herr af Geijerstam, som instämt med Herr von Geeerfelt

af Herr Magnus Jonsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.