Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl. Förordningen den 13 September 1864, angående ränta vid försträckning på viss kort tid.

1877-02-12 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1877:6, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl. Förordningen den 13 September 1864, angående ränta vid försträckning på viss kort tid.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

TV:o 6-

Ank. till Riksd. Kansli den 12 Febr. 1877, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af Kongl.

Förordningen den 13 September 1864, angående ränta

vid försträckning på viss kort tid.

I nämnda Kongl. Förordning är stadgadt, att förbudet i 9 kap. 6 §

Handelsbalken att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för

hundra om året icke skall ega tillämpning vid försträckning, som emot

förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast egendom eller pant af i

sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande

sex månader.

Under anförande att en inskränkning af detta medgifvande, som

skulle mycket missbrukats till prejeri och mångens skada, torde anses

billig och vara af behofvet påkallad samt att ingen långifvares rätt träddes

för nära, om tiden för beräknande af den ränta, som vore större

än sex procent, begränsades till den dag skuldebrefvet till betalning

förfölle eller högst sex månader från utgifningsdagen, har Herr Bengt

Olofsson uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 78) föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta en ändring af eller ett tillägg till förberörda

Kongl. Förordning, hvarigenom blefve stadgadt, »att då i skuldebref

större ränta än sex för hundradet om året är utfäst, denna större ränta

icke må beräknas att utgå för längre tid än till förfallodagen eller högst

sex månader».

Genom Kongl. Förordningen i fråga har början blifvit gjord att äfven

beträffande räntans belopp erkänna den princip om aftalets frihet,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

som numera på de flesta områden gjort sig gällande. Denna frihet har,

om också i enstaka fall missbrukad, likväl i allmänhet visat välgörande

verkningar samt medfört gagn och lättnad vid lånetransaktioner så väl

för kapitalisten som den lånesökande. Att vid sådant förhållande, till

förmån för eu försumlig gäldenär, göra en inskränkning häruti i den

syftning motionären föreslagit, synes Utskottet så mycket mindre böra

ifrågakomma, som den i flera fall kunde för alla lånesökande medföra

olägenheter. Vid sådana tillfällen, då räntefoten är hög, måste nemligen

kapitalistens obenägenhet att utlåna sina penningar vara större, om

gäldenärens uraktlåtenhet att på bestämd förfallodag återgälda lånet

skulle nödga honom att, derifrån och intill dess lånet kunde blifva på

laglig väg indrifvet, åtnöja sig med lägre ränta än den allmänt gällande,

och enda medlet att skydda sig för den förlust, härigenom möjligen

kunde uppkomma, vore att för de första sex månaderna stadga en

högre ränta än eljest skulle ifrågakommit, hvarigenom åter den ordentlige

gäldenären finge vidkännas en ökad utgift.

År den lånesökande obenägen att betala öfverenskommen högre

ränta längre än till förfallodagen och långifvare dermed åtnöjes, står

det ju för öfrigt öppet att i skuldebrefvet derom införa bestämmelse.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 Februari 1877.

På Utskottets vägnar:

ERIC SPARRE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.