Sök i Ratio Lex

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät, N:o 2. 1

1877-04-10 · 156 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 154 av 156 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SärU 1877:2, Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät, N:o 2. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät, N:o 2. 1

N:o 2.

Ank. till Riksd. Kansli den 11 April 1877, kl. 2 e. m.

Särskilda Utskottets för behandling af Kongl. May.ts nådiga proposition

med förslag till utsökningslag och i sammanhang

dermed erforderliga författningar Utlåtande N:o /, i anledning

af samma nådiga proposition.

Om förmälda nådiga proposition, hvilken blifvit till Särskilda Utskottet öfverlemnad,

Er af följande lydelse:

“Behofvet utaf eu fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande utsökningsväsendet

har länge varit insedt och erkändt. Företrädesvis har klagan försports öfver

brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens behandling och fullföljd samt

öfver saknaden af den tydlighet och fullständighet i föreskrifterna rörande sjelfva

exekutionen, som kunna göra densamma snabb och säker. Sedan med hänsyn härtill

Kongl. Maj:t uti den för Nya Lagberedningen vid dess inrättande utfärdade instruktion

föreskrifvit, att frågan om en förbättring af ifrågavarande lagstiftning skulle i

främsta rummet utgöra föremål för Beredningens handläggning, har Beredningen afgifvit

förslag till ny Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar,

hvilka förslag underkastats grundlagsenlig granskning i Högsta Domstolen; och

sedan desamma derefter blifvit öfversedda och i några delar ändrade, har Kongl.

Maj:t nu funnit godt att dem till Riksdagens godkännande framlägga.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna protokoll

vill alltså Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande öfverlemna

närlagda förslag till

l:o. Utsökningslag;

Bill. till Riksä. Vrot. 1877. 8 Sami, 1 Afd. 2 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

2:o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall, och

3:o. Förordning angående stämningsmål!.

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §•

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet och

för stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt

län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer Magistraten eller,

der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

^ §•

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde

och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,

fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift

af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare

dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens

fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan

uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,

ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, som i 119 och

120 §§ nämnas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 3

4 §•

Emot öfverexekutor gälla enahanda jäf, som i Rättegångs-balken om domare

sägas.

5 §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa

äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,

som i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken om jäf mot domare sägs; eller om han eller

någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag är, eger i målet del

eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är

parts vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker endera parten, sedan målet anhängigt

är, sak med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning,

i uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer

jäf emot kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor,

som, der jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe.

Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

6 §•

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres

om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifva

i målet vidtagen.

8 §•

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning

eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen, då

hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder

som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intyg, när

sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

9 §.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och

stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok för alla mål,

som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit

före nämnda månader afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör,

varde ock det inom lika tid aumäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

eller anmälan, såsom nu är sagd!, fälle öfverexekutor honom att bota en krona fenhval''

dag han dermed uteblifver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre

tid än tva månader. År fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde

straffad såsom för annan vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under

honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.

Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att

utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven

är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer

klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst

på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras

utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid

skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §•

Missfirma!- någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom

hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirma!- man sålunda inför

öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga och afgöra,

när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter, högst etthundra

kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor genom svordom, oljud eller

annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

hör klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den

ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes

eger stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, derhän

inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran

å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen

hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor i den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 5

ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till annan*öfverlåten, må,

innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. År

tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom

egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga besannad

afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Uuderlåter han det, eller

finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde

ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

13 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären

att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna, å ansökningen

skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå

afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift

eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning

är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske genom kungörelse i allmänna

tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gånger minst en vecka mellan

hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra

före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna

tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning

med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfverexekutor sig inställa

för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i

staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsätta för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med

afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse i allmänna

tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,

som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar, och kommer

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2-

ej gäldenären sinom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som

varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,

förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre öfverexekutor

gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för handen

äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut förhör

i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma
20

§.

Begär borgenär, innan målet blifvit afgjordt, att få med påminnelser bemöta

gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill, högst tretio

dagar. Ej må eljest flera skidfter än en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,

den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr att

målet ändå afgöre s; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om

skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär

del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett,

och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit

till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i

målet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn

utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid

domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej heller derå

tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,

stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom tvistigt

till domstol förvisadt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Särskilda TJtshottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 7

25 §.

Invänder gäldenär, att lian blifvit tvungen eller förledd att utgifva den

handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;

varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget

eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26 §.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare

ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens

eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas

något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af

invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;

då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

28 §.

Aro ej sådana skak för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol

förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af

utmätning.

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade

egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående

utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas;

och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är denna

fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den

räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke

förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär

lika fritt som borgenär att målet instämma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej

hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol

söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter det

öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,

inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det

skick, att det kan afgöras.

34 §.

Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;

är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre

bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom

anslag sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag, hvarå det

ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för ved erparten, om han

det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tilllika

införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hållas en hvar till hända, som

vill upplysning derur hemta.

35 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges muntligen,

kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den i

34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,

som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas,

der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet

egt rum.

u 3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

o r/ Q

åt §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga

kraft egande dom i tvistemål: •

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 9

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om

flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande att något

fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande

utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman

utan särskilt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor att

om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon

skall tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej

finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom

till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskilt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen

sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga

kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är,

så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom, der

gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin

rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande

eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad

dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än

domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad

förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför

kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant

finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen

för återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till

stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i G Kap. stadgas.

Bill. till Biltsä. Prof. 1877. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft.

q

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

41 §.

Har någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,

ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,

om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej

ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt

med qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock

utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare

om dom angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet

för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens

verkställande vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande

ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om

domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen

ej vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej

varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller

borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att ändring

deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af

ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskild! är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som

för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;

hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och

utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till

efterrättelse lända, förordna öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge

s. 11 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 11

den sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre

myndighet annorledes förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör,

anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af

dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela

föreskrift om verkställigheten, förvise han parterna att i laga ordning öfver domen

söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag ställa

pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfvad

af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom

ställas må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet

eller för utländsk man skall borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder,

vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att

sätta panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda; löftesskrift

må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande

fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt

12 Kap. Rättegångs-halken, eller har någon, endast på grund af domvilla eller

annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom laga kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet

följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten

åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada; vare ock,

om han något lyfta eller tillträda fått, pligtig att det genast med dess ränta eller

afkomst till vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter

sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

Öl §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, galle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,

må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;

dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman

blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget

ej verkställas förr än det vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning

af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätuiug.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit

gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen

eller utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess

verkställande, så ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis

grundad, fordringsbeviset i hufvudskrift.

54 §.

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag, gäldenär medgifvit,

att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan hans hörande verkställas,

och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet, att gäldenären erkänt det inför domstol

eller öfverexekutor eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde eller

stadsfogde eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit,

såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom ske, der sex månader

ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes att gäldenären, då han erkände skuldebrefvet,

icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej förment att vid

domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder sig från

inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock, ändå att betalnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 13

skyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning ske, der gäldenären vid utmätningstillfället

utan jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen

verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,

om lian ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 54 eller 55 § skall skriftlig ansökan jemte

skuldebrefvet i hufvudskrift eller protokollet vid auktionen till utmätningsmannen

aflemnas.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,

göre han derom anteckning å handlingen.

58 §.

Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit

företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs

fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas

fordringar på en gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären

i sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordran

må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa

utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har underrättelse derom, att utmätning

för fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning

att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning;

då gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock

skall i ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård

eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende

granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål

sig instält, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,

der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset, till dess

utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären

genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen skriftligen

utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Särskilda Utskottets för behandl. af f örslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad

hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare

det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,

än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,

bör underrättelse, hvarom nu är sagdt,. jemte uppgift å förrättningsstället meddelas

så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant

ändamål längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud i orten,

der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än läst egendom må utmätas, der ej borgenär

och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad

i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären hellre vill

taga betalning ur lösören. Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran

och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege inteckningshafvaren ej till

förfång för den andre taga'' betalning ur lösören, för hvad af den fasta egendomen

kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock

gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om

fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra

värdepapper, hvilka i allmänna rörelsen gångbara äro, må tagas i mät såsom här

ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära

sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis

i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan

ske, och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §■

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,

hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till nödtorftigt uppehälle; då

s. 15 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behanäl. af förslag till utsökningslag Utlåt. JV;o 2. 15

skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till deras underhåll för en

månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap, dock ej öfver ett värde af femtio kronor.

Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen

skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående

pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäklenären är berättigad att aflöningen

eller pensionen lyfta.

67 §.

Är i lag eller författning särskilt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,

eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån

utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller

utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods eger.

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, men

kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;

bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen

honom att sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr

än tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset

från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der

godset finnes, inom tre månader, eller hafve sin talan mot borgenären förlorat. Kommer

någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder

för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket

väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge

honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.

Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens

vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, gälle

hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmärs,

vare lag som der sägs.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet

för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och

försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning

ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant

eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,

med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning

hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,

i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning

förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld. Ej heller må egendoms utmätande hindras deraf att den blifvit belagd

med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå,

sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden

kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas och värderas;

och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen

biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,

som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas

i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af

tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel

eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att

godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället

under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till

annat ställe föras, om borgenär den för godsets vård eller flyttning nödiga kostnad

förskjuter.

Utmätes gäldenärs egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud

innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i

följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

75 §.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 17

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller

annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen

i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar

handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der sådan handling

finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen eller

rättigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller

den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och

varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken förbudet meddelas

skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen det äskar, kostnaden

för förbudets delgifvande förskjuta.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran

utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas

eller förseglas.

Hvad nu är sagdt galle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med

qvarstad för fordran.

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt 74, 75 eller

76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken

stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så

söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande

gröda, växande skog eller annat, som till fast egendom hörer, tagas i mät annorledes

än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

tituiätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;

och gälle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är

sagdt. Utmätningsmannen affordra ock gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt

eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller

annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång;

varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Bill. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bä/t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom, läte

han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,

hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen

tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.

Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,

förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der

borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,

som nu är sagdt.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i

större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman

att egendomen om bänder taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären

pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,

öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

Sökes lagfart å öfverlåtelsen samma dag, då utmätningen verkställes, eller varder

å öfverlåtelse, som skett före den dag, då utmätningen egen rum, lagfart sökt å

den rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare

ej utmätningen gällande emot nye egai’en, med mindre att fordran, som utsökes, är

i egendomen intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrig! stadgas, egendomen

derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att lagfart kommer

att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen anstå till dess sig visat,

om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §

Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar, protokoll öfver

förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare

ock utmätningsmannen pligtig, om protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 19

genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen

tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och

lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstad.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast

anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen bestämt

auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. Är utmätningen verkstäld för

icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till

domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den

fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af skuld, hvarför

utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den för

annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare, der borgenär

det äskar, gäldenären pligtig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor

eller domstol med ed styrka, att han ej egen annan tillgång, än den som

uppgifven är.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma fordran

ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären

undandöljer tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen

kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär

eller borgenär det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,

som närmast derintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall

kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Särskilda Utskottets för behandl. af för siar/ till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om

första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å -fordran eller rättighet

må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen

jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar

föie auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå

att de ej vunnit utmätning ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,

på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen .anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt

i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med

att taga betalning ur köpeskillingen, varde före utropet underrättelse meddelad, att

försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge

sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit

såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen

utgå, kan åt det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast åt köparen betald, och vill ej utmätningsmannen

på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt last egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §

annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion ä fast egendom skall hållas

ä landskanslist eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär vid utmätningen eller,

der enligt 28 § egendomen skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor

före målets afgörande uppgifvit auktiousställe, eller äro flere, som ega auktionsställe

nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen

skall hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat

ställe inom länet, förordne öfverexekutor, om stället af honom pröfvas lämpligt, att

auktionen må der hållas. Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet,

värde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Särskilda. Utskottets för behandl. af för slag till utsökning slag Utlåt. N:o 3. 21

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller

annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers

områden gå i eu försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om

sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;

är det å landet, varde auktionen hållen å landskanslist.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning

och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom i

79 § är nämndt.

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen

äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller för upplysning

om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna

handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättaren det

äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse

derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna

tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången minst

fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt,

att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i

tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. År för viss

stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras,

lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse

om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin fordran

grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättare!! aflemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka

hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

tionen iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen

eller fordran eller rättighet, hvarför egendom enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken

häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med

förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Ilandels-balken, skola derjemte, der de äro kände

och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka

auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må

kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

År ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte auktionsförrättaren

ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty att kungörelsen

ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan, det

i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,

som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

103 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren så väl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning

förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 och

98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet,

som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele

derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve

ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der ej gäldenären

och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast genom uppslag, och

sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,

säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i särskild

egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde alla

egendomarne gemensamt utropade till försäljning Ej skola dock fastigheter i särskilda

län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,

der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet

af det, som bjudits vid de särskilda utropen: stånde vid första försäljningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 23

fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet på de särskilda

egenclomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick

för nästföregående år.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,

för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt

någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad

med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som egen bättre

rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest

ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom

ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren

erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger

köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första

fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som

ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,

hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, å

hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.

100) §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej brukare

eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma utrop

som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen

i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda

egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital ligger

inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta

värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen

utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa

pant för en femtedel af köpeskillingen, vare det ock gildt. Gitter ej köpare gälda,

eller pant ställa, som nu är sagdt, varde egendomen genast å nyo utropad.

108 §.

Göres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egendomen

då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny auktion skall

ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning ske,

förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma ställe fyra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

veckor derefter, hvarom auktionsförrättare!! skall genast meddela underrättelse, och foge

han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna

införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor

och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning, varde ytterligare auktion,

så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som nu är sagdt; galle ock

om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad om försäljning å första

auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,

då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om

stället för sammanträdet.

110 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara

till auktionsförrättaren guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.

År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren att egendomen

varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen

vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den dag,

då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera,

hafve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall

ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras.

År pant stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren panten ofördröjligen

säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der sådant erfordras till gäldande

af hvad förre köparen utgifva bör.

in §.

Visar köpare, att fordringsägare, som skall ur egendomen erhålla betalning'',

låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo de

vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro, öfverskott

å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf, vare lag

samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga

kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

113 §.

Köparen egen att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;

och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Har ej

s. 25 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 25

gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum; och

må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad till

nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från

ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen

till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen gälden

öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som å

den auktion säljes.

G Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan

annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,

tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar

annorledes än efter försäljning .till utmätningsmannen influtit, skola de inom

lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,

må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under panträtt

i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att för sin

betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till godo inom den tid, som

i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i

egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till

Bill. till Biksd. Prof. 8 Sami. 1 Afä. 2 Käft, I

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,

efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen

före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,

som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen

medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit äf borgenär inom föreskrifven

tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsämjas,

huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens

fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning

ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda

för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall

tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna

införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att

de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § nämnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande

eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som efter 118

§ yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit honom

betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs

fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde

för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till

utdelning.

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva

rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen efter

auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att höras

angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat

om inställande åt vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den

derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 102 §sägs; upphör

hindret, utsatte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för sammanträdet och

läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio dagar

före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fäst egendom att tillgå, eller är, i det fall

s. 27 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 27

att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva

ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen redogörelse

dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar, för hvilka

anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller egendomen på grund af

utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 och 98 §§ nämnda

handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären,

der han när är, att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock gäldenären

ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse

dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande å

längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot pant eller

borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet anhängigt

hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgångarne

må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet

varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.

bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det

försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraftvunnet till efterrättelse lända.

Varder* klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret

må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall

förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är, öfverenskommelse,

såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar i utdelning

tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall för

fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är i egendomen intecknad

eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-balken eller 11

Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen belöpande utdelning

beräknas, ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölmingslag Utlåt. N:o 2.

företes, utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan

fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas

för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan namnes, må ej utdelning åtnjutas, der den

ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld och skall utgå

med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas;

dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande

i annat fall, än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla

betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,

varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en

räntefot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.

Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet

bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde

å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med

användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande

myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft, och skola enahanda

grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt till afkomst

eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen gått förlorad, bör, efter ty särskildt

stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes

är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende

på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är

inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmån

srättsordningen belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs

rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter

stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.

Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset

blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § af sättas, varde bestämmelse tillika meddelad,

huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del deraf

sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt

eller afsatt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

29

131 §..

Varder utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur

egendom som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut

genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning

inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut

i fördelningsfråga gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagd!; blifvit,

ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej ofverexekutor

finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans

fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då ma utan

hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som aro tillstädes,

öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det gilt, er

ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet stallas bor.

134 §.

Är auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens be*

stridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

Är utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde

ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans

skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter, gällande hvad

derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs

fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenarens anspråk

blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare lian dock

berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må pa öfverexekutors

pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om ratt dertill blifvit afgjord, ma

mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, for hvilken det blifvit afsatt,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

e!ler af annan’ hvilken På grund af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tillagda

men icke åt honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samme vare der

fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom fyra veckor

derefter medlen lyfter. J

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,

och amnaler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit

aga kraft må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §

kunna tillfalla ° 5

138 §.

Medel, som jemlik! 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der

någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,

för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och

omme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 8

saga, tagits i mat, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde

emo agit de° handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan

stadsfogde sadana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför

utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemna! gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det

eljest ej ma till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen

hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet

saljas,^ och varder ej det utmätta såld! å landet inom tre månader och i stad inom

tva manader efter det fogden emottagit de i 53 och 56 §§ nämnda handlingar; vare

om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Da sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega

rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

s. 31 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 31

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter

försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej

må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad öfver

tre månader från mottagandet af de i 53 och 56 §§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej rätt till

ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund af stadgandet

i 138 § sådan ränta må honom tillgodokoinma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt dertill

blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon del

deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade om året.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då denne eger rätt att dem

utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade om

året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, skingringsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å så

mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar

man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;

har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,

det fara är att gäldenären undansticka!’ eller förstör godset; varde då qvarstad

beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §. eller

äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär tillhörig

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Särskilda Utskottets för he lian dl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud att säljas

eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor beviljas.

Finnes gäldeuärs gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas

att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och

hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. Är synnerlig fara, att

det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större

mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat

gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad

å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då

dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för for
dran,

värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som

af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen

uppbära och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till

syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och

under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens

vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen

värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

152 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmåles,

till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det

äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

153 §.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till uteökningslag Utlåt. N:o 2. 33

153 §.

År fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna

känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för

hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären

har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären

att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud

ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenär^

återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid

förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,

och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande

derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin

talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin

talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller

förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors

utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden

för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse

i allmänna tidningarna, hafve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit, sin

rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt i

ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blilvit,

så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare vara

för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af domstol,

då saken dit instämd är.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skiljt annan från det han

innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen eller

annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid

domstol.

Bih. till RUcsd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till ntsökningslag Utlåt. N:o 2.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan

vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då

bestämd legotid tilländagår eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af

uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta;

då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid

domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej

af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada, som

kan genom åtgärden vederpart^ tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan säkerhet

ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl, ege

dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

160 §•

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.

Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten

lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege

han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt

varder, dock icke i det fall, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,

gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,

huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om

part försummar fullgöi’a hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande

utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven.

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han saken

vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

s. 35 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 35

målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten

för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning

den ene parten hör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty

skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till den andre gälda

ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,

så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas; kostnad,

som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare

sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,

föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens kostnad; då

skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag

handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde

dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos

gäldenären verkstäld. År borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klagoskrift

inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

168 §

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast egendom,

göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, kvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve

sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget

afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej inom

samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens

åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor

ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen underrättelse

om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker klaganden,

att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade

förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande samt

äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen annorledes

tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der sådant

för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande

vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 139 och

140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest hos öfverexekutor

skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt förfarit;

ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill förhjelpa.

I annat fall varde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,

om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det

s. 37 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N;o 2. 37

slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,

hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmärs, skall öfverexekutors slutliga

utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens

försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd verka

uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

J O Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten

sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller auktion

å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om hvad

vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas. Ej må gäldenär

söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt.

178 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet, som

angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang

med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande,

som enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas. Tilltror part

sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege då att deröfver

klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter

anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling

för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver utmätning,

auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve

sina besvär till Ilofrätten i mål från Norrbottens, Westerbottens, Jemtlands, Wester
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Särskilda Utskottets för bihandel, af förslag till ut sökningslag Utlåt. N:o 2.

norrlands och Gotlands län före klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga

delar af riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen

afkunnades eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken

utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vara tid, som nu

är sagd, räknad från auktionsdagen.

180 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,

ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkuunadt, tid till klagan, såsom i sam ma

§ stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll del.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa

vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå

tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej

hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, läte den vinnande kungöra

beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje

gång; och kåfve i ty fäll vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å nitionde

dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar enligt

9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för honom

muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag, utslaget

genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna till

pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten

ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed inkomma

vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej "hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt

utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

s. 39 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning sia g Utlåt. N:o 2. 39

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift

vederparten tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs

anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom

Hofratten kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten

af besvärshandlingarna fått de), samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift

deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis

om delgifvandet, och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda

ej inom samma tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven;

då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga

förfall för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,

att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,

och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förordne

tillika, att besvären må i allmänna tidningarna kungöras, såsom i 181 § sägs.

186 .ii.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig att

inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från den dag

handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; äro besvären

i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin förklaring ingifva inom nitio

dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring inom föreskrifven

tid, och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd;

visas laga förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,

åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis derom till

Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,

om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas i

annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande

vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfva!'' skäligt. Finnes någon.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.

Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,

döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med

böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill

förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att utslaget icke

må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må

vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.

Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,

göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.

9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel

finnes föreskrifvet. År den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt 173

§, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller styrka sin

fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i brottmål

är stadgadt.

F ö r s 1 a g

till

Förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall.

1 §•

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning

stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1879; dock skola

mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här

nedan annorledes förordnas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 41

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 14 § här nedan gjorda undantag,

Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de

särskilda stadgande!!, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller

eller tillägg deri.

3 §.

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Iiofrätts befattning med

utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan

i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,

som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens

bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §•

Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,

skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

6 §•

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,

då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande

så fullföljdt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder i

kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett i öfverensstämmelse

med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens

försäljning och köpeskillingens fördelning.

8 §•

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller inBih.

till Iliksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

försel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut raeddeladt beslut gäldenären

i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft:

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej

egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej

för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären

visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att hos

Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes, eller

klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens Befallningshafvande

sägs gällande om öfverexekutor.

11 §•

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §

Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,

förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvaren; njute han betalning, som

den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon viss man, och har gäldenären

deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt

sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,

som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26 § Utsökningslagen

stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit

hans förskrifning till någon annan; hafve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen

lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; njute

då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade, der det ej

styrkes, att den, som invisningen fått, varit vållande, att betalning i rättan tid ej följt,

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och

betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.

År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens

kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen

lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit,

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för

s. 43 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 43

alla, och alla för en betala; då eger borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem

han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del

betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; galle då hvar sin

del efter hufvudtalet.

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika rätt med hufvudstolen,

der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre

tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären

annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega

eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenär fasta

gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant den 16 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen

förrättas å landet af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af Henne Rådstufvurättens

ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens

närvaro ed gånga, att de skola det gods sa värdera, som de efter bästa förstånd

och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref

derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder, i stället för de

i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fast egendom försäljningen ske genom utrop i

upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom bud och öfverbud, till dess

något vidare bud ej göres. Derefter värde dubbla beloppet af det af utmätningsman a

fastigheten satta värde lagdt till uppslagsumman och egendomen utropad för sammanlagda

beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag minskas, till dess

någon säger »mitt», eller beloppet nedgått till hvad först i uppslag bestämdes; och bör,

om under afslagsutropen två eller flere på en gång ropa »mitt», auktionen derefter endast

dem emellan fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och

utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring eller tillägg till 4 § stadgats

genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kong], Kungörelsen den 9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst fall

hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap. Utsöknings-balken;
Förordningen

den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och utslag,

meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets

beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December

1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig inom

Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes stadgadt

angående Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående

rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall

någon egen anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla

om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens

rum fast egendom stå i qvarstad, stånds egendomen i stället under förbud att säljas

eller skingras, såsom i nya lagen skils.

17 §•

De bestämmelser, som äro meddelade i Kong]. Brefvet den 8 December 1748

angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten

blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter

för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända

till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är meddeladt af

öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar

i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å

landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är

föreskrifvet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 45

18 §.

1 de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs-balken besvär i

Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken

sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål

behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Äro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande

ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Prof var Hofrätten

besvären vara sådana, att den andre parten förut höras bör; da skall viss dag vid

vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten

ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer

han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde

saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge

Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät

tagen,, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för

fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har

utmätningen skett på eu gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en

månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej

rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärens död, innan en manad förflutit från

den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §.

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla följande förändrade

lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande

fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är

för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas

skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen

sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar

sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för öfverträdande af

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur

lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse

hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom

efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande

fullgjort: uteblifver lian, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast

hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans

närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödig

pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att tröskande

gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman hos

Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, läte Rätten eller domaren, ändå

att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens

riktighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,

der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta

honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller syssloman,

de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskas: tredskas

han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom

förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats

genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmärs, vare gäldenär ej pligtig att för fordran,

som blifvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i

86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären

undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att konkursboets

tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;

då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomännens

derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten

förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar

borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning

äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om

gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma verkan,

som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens

kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning af

allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 47

21 §.

1 Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst är,

till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå. Har han eljest egendom ombord,

som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning

användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren hos behörig

exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,

som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den

förbod made frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i

tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är

i god tro.

22 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det genast

bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning

straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning

protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar

förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen

afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill

föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig

pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten

före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är i 153 §

Utsökningslagen stadgadt.

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet genom

utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock

den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit,

der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

23 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens

föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, sa vidt de ej äro stridande mot

hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Särskilda Utskottets för bevändt, af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten eller

någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stadsfogde skolat

sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stånd

samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå,

efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anståndet fortfar, Konungens

Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens

befattning, under enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten;

dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fäll till utmätningsman i sitt ställe sätta annan,

som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fäll för Magistrat

hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af Magistraten

sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexekutor

dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall

ej ä Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad, ege domstolen

att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad af Magistraten;

och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman att

utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning

å Magistrat.

Förslag

till

Förordning angående stämningsmål!.

1 §•

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att, då de

derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa delgifning,

som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän gånge inför Rätten ed, att de

redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden uträtta, som dem uppdragna

varda.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förelag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 49

2 §.

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman utan

särskilt förordnande, om han det sig åtager.

3 §•

Intyg af två stämningsman, emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångsbalken

om vittnen sägs, galle såsom fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld,

som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879».

Innan Utskottet öfvergår till en framställning af skälen för de jemförelsevis få

förändringar i det Kongl. förslaget till Utsökning slag, som Utskottet funnit nödiga, har

Utskottet ansett sig böra förutskicka eu kort redogörelse för förslagets hufvudgrunder

och de vigtigaste olikheterna mellan detsamma och nu gällande lagstiftning.

Under det att inom flertalet af andra länder handhafvandet af exekutionen tillhör

domstolarne, så att dessa ej blott besluta när utmätning skall ega rum och förordna

om de säkerhetsåtgärder, som eljest till bevarande af en borgenärs rätt må finnas erforderliga,

utan äfven — om än i mer eller mindre vidsträckt omfattning — öfvervaka

och rätta de exekutiva åtgärder, som till fullgörande af domstolarnes bild utaf de underordnade

organerna vidtagas, hafva hos oss samtliga dessa funktioner af ålder tillkommit

administrativa myndigheter, Konungens Befallningshafvande. Denna anordning är i förslaget

bibehållen alldeles oförändrad hvad landet angår, och för städerna är förändring

endast i så måtto ifrågasatt, att visserligen en administrativ myndighet fortfarande skulle

vara öfverexekutor, men icke Konungens Befallningshafvande, utan magistraten eller viss

ledamot af magistraten. I fråga härom har Nya Lagberedningen i motiven till det lagförslag,

som legat till grund för den nådiga propositionen, blaud annat anfört, att, då

det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin befattning med utsökningsmål,

icke gifvit någon skälig anledning till missnöje och erfarenheten icke ådagalagt, att

hos denna myndighet saknades någon af de egenskaper, som böra förefinnas hos en

öfverexekutor, eller att den mångfald af andra bestyr, som åligger Konungens Befallningshafvande,

verkat Underligt eller menligt för de exekutiva målens handläggning, utan den

klagan, som understundom blifvit förd öfver tidsutdrägt och uppehåll inom det exekutiva

området, i den mån den kunde anses befogad, snarare varit rigtad mot ett eller annat

Bill. till lliks<1. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. ,2 Bäfl. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

af de lagbud, myndigheterna haft att tillämpa, än mot sjelfva myndigheterna, funnes,

ur dessa synpunkter sedt, icke skäl att vidtaga någon genomgripande förändring i hufvuddragen

af den Konungens Befallningshafvande anförtrodda befattning med utsökningsmål.

Icke heller gäfve dessa måls beskaffenhet dertill någon anledning. Ty hvad

anginge de ärenden, hvilkas rent exekutiva beskaffenhet icke kunde sättas i fråga, måste

dessa snarare vinna än förlora på att handläggas af en myndighet, som tillika egde

administrativ befogenhet, och den Konungens Befallningshafvande tillkommande pröfningsrätt

i skuldfordringsmål vore, åtminstone sådan denne enligt 1734 års lag biifvit utstakad,

en hufvudsakligen formel granskning, vida skild från den åt domstol uppdragna,

allsidiga pröfningen af ett instämdt anspråk och deremot gjorda invändningar. I ett

hufvudsakligt hänseende kunde dock en anmärkning af vigt med fog framställas mot den

nuvarande organisationen, den nemligen, att antalet af exekutionssäten vore val ringa

och området för deras verksamhet följaktligen understundom allt för stort, i synnerhet i

landskap med mindre utvecklade kommunikationer. Men om det än således vore önskvärd!,

att denna olägenhet kunde afhjelpas genom inrättandet af flera exekutionssäten,

skulle dock å landsbygden svårigheterna vid en dylik anordning blifva oöfvervinneliga, så

vidt man ej ville eftergifva anspråket, att den exekutiva myndigheten skall vara lätt

tillgänglig och med förmåga af snabb och kraftig verksamhet tillika erbjuda garantier

mot misstag och missbruk. För att vinna det åsyftade ändamålet, måste man nemligen

— så vida ej några särskilt dertill afsedda embeten skulle inrättas — vara betänkt på

att uppdraga de nu hos Konungens Befallningshafvande förekommande exekutionsmålen

åt någon annan redan befintlig myndighet, och de enda, som i detta hänseende kunde å

landet ifrågakomma, vore Häradsrätterna eller dessas ordförande eller kronofogdarne.

Hvad Häradsrätterna anginge, måste de under nuvarande förhållanden i följd af saknaden

af permanens anses alldeles ur stånd att tillfredsställa anspråken på skyndsamhet,

och i synnerhet gälde detta om meddelande af säkerhets- eller vei kställighetsåtgärder, der

vådan af uppehåll naturligtvis vore störst. Betänkligheter af enahanda slag yppade sig

i afseende å Häradsrätternas ordförande. Då domaren å landet icke hade fast kansli

eller officielt tjenstebiträde, komme det ofta att inträffa, att de rättsökande, som infunnit

sig i domarens hemvist, ej kunde få ens det obetydligaste ärende uträttadt, emedan

domaren för tillfället vore och kanske under veckotal fortfore att vara borta på embetsresor

i en aflägsen del af domsagan. Hvad dessutom beträffade förmanskapet öfver

underexekutorerne samt dermed förenad kontroll öfver deras förfarande i tjensten och

pröfning af klagan deröfver, gälde om så väl Häradsrätterna som häradshöfdingarne, att

dylika funktioner hvarken voro förenliga med deras egentliga verksamhet eller kunde af

dem på ett tillfredsställande sätt utöfvas; och skulle man bibehålla förmanskapet hos

Konungens Befallningshafvande och endast öfverflytta de öfriga exekutionsmålen t. ex.

till häradshöfdingarne, blefve gränsen mellan hvarderas befogenhet svår att uppdraga

och vidmakthålla, hvarigenom åter kollisioner och stridiga beslut lätt kunde inträffa,

Ofverflyttades åter Konungens Befallningshafvande» befattning med utsökningsmålen på

s. 51 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 51

kronofogdarne, skulle visserligen sådant i många a.fseenden lända till ökad beqvämlighet

för fordringsägare och andra rättsökande, men denna fördel skulle vinnas på bekostnad

af säkerheten. Kronofogdarne, vid hvilkas tillsättande naturligtvis endast deras lämplighet

för underexekutorns kall kommit under hänsyn, kunde således icke i allmänhet

anses vara i besittning af sådana qvalifikationer, att den stora mångfald af mål, som nu af

Konungens Befallningshafvande i deras egenskap af öfverexekutor handla de.?, kunde antagas

blifva af underexekutorerne behandlad med tillbörlig sakkunskap och varsamhet.

Särskildt gälde detta åtskilliga säkerhetsåtgärder, qvarstad o. d., der en viss arbiträr

makt, en rätt att efter omständigheterna göra och låta enligt billighets— och sannolikhetsgrunder

icke kunde undvaras, och der således beslutanderätten, om den ej skulle urarta

till egenmäktighet och godtycke, borde anförtros åt myndigheter, i hvilkas sjelfständigare

samhällsställning samt mera omfattande öfverblick öfver förhållandena man kunde ega

en borgen för att. rättigheten ej skulle missuppfattas eller missbrukas. Stora svårigheter

skulle ock möta vid ordnandet af kontrollen öfver exekutorernes åtgärder. Denna

kontroll kunde icke utöfvas af Hofrätterna, Indika, i händelse Konungens Befallningshafvandes

befattning med utsökningsmål upphörde, blefve andra instans i dessa mål.

Hofrätternas fåtalighet och aflägsenhet, deras kollegiala sammansättning och mera omständliga

arbetsordning gjorde det för dem omöjligt att lika verksamt som Konungens

Befallningshafvande ingripa och meddela rättelse i åtgärderna af alla dessa kronofogdar

och för dem vikarierande länsmän och andra tjenstebiträden, om hvilkas personer Hofrätten

svårligen kunde ega tillräcklig kännedom. Bibehölles åter någon del af kontrollen

hos Konungens Befallningshafvande, skulle denna, om den inskränktes till granskning

af insända diarier, vara i det närmaste maktlös och, om den gjordes vidsträcktare,

föranleda kollisioner mellan de båda öfverordnade myndigheternas beslut, äfvensom andra

förvecklingar. De sålunda anförda hindren mot inrättande af flera exekutionssäten gälde

dock, såsom erinradt blifvit, endast landet. I städerna vore förhållandena annorlunda,

och der kunde sjelfständiga exekutionssäten utan svårighet åstadkommas. I städernas

magistrater egde man myndigheter, hvilka, om än i administrativt hänseende underordnade,

dock ur andra synpunkter intaga en sjelfständig och oberoende ställning och hos

hvilka man hade rätt att förutsätta, åtminstone hos någon eller några af deras ledamöter,

juridisk underbygnad och utbildning i förening med erfarenhet i domarevärf och

exekutiva ärendens behandling. De borde följaktligen kunna i städerna öfvertaga Konungens

Befallningshafvande.? funktioner i utsökningsmål, helst om sjelfva verkställandet af besluten

der, såsom å landet, utfördes af underordnade utmätningsmål!. Erfarenheten från

Göteborg och Landskrona, der på grund af särskilda privilegier magistraterna redan länge

varit i utöfning af den eljest Konungens Befallningshafvande tillkommande befattning

med utsökningsärenden visade ock, att den ifrågasatta anordningen vore lämplig och

lätt att genomföra. För .Stockholm har dock undantag gjorts, i det, med afseende å

hufvudstadens särskilda ställning, Ofverståthållare-embetets kansli ansetts fortfarande böra

bibehållas vid sin befattning med utsökningsväsendet.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

1 fråga om underexekutorerne, hvilka, i likhet med hvad i föregående lagförslag

skett, blifvit benämnda utmätningsman, har äfven endast för städerna någon förändring

blifvit ifrågasatt. Då magistraten eller viss ledamot af magistraten skall blifva öfverexekutor,

kan nemligen magistraten ej bibehållas vid sin nuvarande befattning af underexekutor,

och då derjemte flertalet af en utmätningsmans göromål äro af beskaffenhet

att ej lämpligen kunna handläggas af eu kollegial myndighet, har derföre blifvit föreslaget,

att den exekutiva befattning, som å landet tillhör kronofogden, skall i stad uppdragas

åt en särskilt tillsatt stadsfogde.

Då emellertid i en eller annan stad hinder för närvarande kan möta att göra

magistraten till öfverexekutor, eller ock fåtaligheten af utsökningsärenden kan göra tillsättandet

af en särskild stadsfogde tills vidare öfverflödigt, föreslås tillika, att i dylika

städer deu nuvarande anordningen af exekutionsmyndigheterna får under förbehåll af

Konungens medgifvande förblifva tills vidare oförändrad.

De i 2 lcap. föreslagna bestämmelser angående handläggningen af lagsökningsmål

innefatta åtskilliga afvikelse!’, väl icke från hitfvudgrunderna i 1734 års lag, men från

den praxis, som sedermera utbildat sig hos en del öfverexekutorer. Under det att Ut~

sökningsbalken i nämnda lag innehåller en verklig s. k. urkundsprocess, enligt hvilken

betalningsskyldighet ej får i exekutiv väg åläggas för andra fordringar än sådana som

grunda sig å skuldebref, klara förskrifningar och gode mäns utslag, har nemligen praxis

härutinnan infört en väsentlig förändring, så att alla skuldfordringsmål af hviiket slag

som helst, äfven de, som afse fordringsanspråk på grund af oaccepterade räkningar o. d.,

ansetts kunna i exekutiv väg upptagas och behandlas. Hvarje ansökning i skuldfordringsmål

utställes vanligen till kommunikation, och den bevisning, som genom den skriftliga

handlingen bort åstadkommas, har antagits kunna ersättas med andra bevisningsinedel,

och deribland gäldenärens till följd af uteblifvande med svar presumerade erkännande

af skulden. Att sålunda en handling, som icke i och för sig utgör något bevis om

fordran, t. ex. eu räkning af nyssnämnda beskaffenhet, förvandlas till fullaodt bevis genom

den söktes underlåtenhet att afgifva förklaring är emellertid stridande mot så väl

andan i vår rättegångsordning som de grundsatser, hvilka hos oss i senare tider i allmänhet

gjort sig gällande och särskilt den till minskning i en skadlig konsumtionskredit

skedda inskränkningen af handelsboks vitsord. Den ifrågavarande utsträckningen

af rättigheten att anlita exekutivförfarandet för utfående af alla slags fordringsanspråk medför

äfven flera olägenheter, hvilka mer än uppväga de fördelar, som förmenats vara

dermed förenade. Kan nemligen sökandens yrkande göras i detta förfarande gällande

utan att vara af verkliga fordringsbevis styrkt, måste ock tagas hänsyn till den söktes

invändningar, äfven om han ej till stöd för desamma kan förebringa fullständig bevisning

utan endast obeedigade vittnesbetyg eller andra mer eller mindre sannolika skäl.

Lagsökningsförfarandet kan vid sådant förhållande ej vidare bibehållas vid den enkelhet

och skyndsamhet, som just utgöra kännetecknet på eu ändamålsenlig exekutivprocess.

Förhör och uppskof blifva deri ofta af behofvet påkallade, och mången gång måste ett

s. 53 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöknmgslag Utlåt. N:o 2. 53

lagligen styrkt fordringsanspråk på grund af obestyrkta invändningar till domstol hänskjutas.

Och det är således just de klara fordringsanspråken — eller de, hvilka val i

första rummet böra i exekutiv väg förhjelpas till sin rätt — som häraf lida. De åberopade

fördelarne af möjligheten att kunna för hvilket fordringsanspråk som helst på

försök vända sig till öfverexekutor torde dessutom i många fall vara mera skenbara än

verkliga, ty grundas ej anspråket å ett verkligt fordringsbevis, så erfordras för afböjande

af exekutionen ej mera än att gäldenären antingen omedelbart hos öfverexekutor

eller, i händelse denne, då gäldenären försummat att förklara sig, dömer till utmätning,

vid klagan i Hofrätt bestrider sökandens påstående, och då hafva parterne endast tillskyndats

onödiga kostnader och besvär samt den i och för sig nog långsamma ordinarie

processen blifvit än ytterligare fördröjd. Med afseende härå och på de flera ytterligare

skäl, som i Nya Lagberedningens motiv finnas anförda, har det nu framlagda förslaget

helt och hållet brutit med ofvan antydda praxis och återinfört eu verklig exekutivprocess.

En borgenär får således enligt förslaget ej för utsökande af sin fordran anlita det skyndsammare

och enklare processförfarande, som hos öfverexekutor eger rum, under annat vilkor

än att han till stöd för fordringen kan åberopa skuldebref eller annan skriftlig handling,

och befinnes den åberopade handlingen icke vara något verkligt fordringsbevis, skall öfverexekutor

genast förklara, att ansökningen icke upptages. År åter fordringen sådan

att den får i lagsökuingsväg anhängiggöra^, bör borgenären utan tidsutdrägt komma i åtnjutande

af sin rätt, och gäldenären får derföre ej, så vida han icke påstår att fordringsbeviset

är falskt eller att han blifvit tvungen eller förledd att detsamma utgifva, i lagsökningsförfarandet

till sitt fredande från betalningsskyldighet begagna sig af andra jäf

än dem, hvilka han kan styrka genast och med samma slag af bevisning, som borgenären

å sin sida måste förete, eller skriftlig handling. Deraf att gäldenärens rätt att mot

krafvet framställa invändningar sålunda begränsas, följer emellertid å andra sidan, att det

i lagsökningsmålet gifna beslutet ej kan tillerkännas verkan af en res judicata, utan att

gäldenären, i hvarje annat fall än att han inför öfverexekutor erkänt fordringsbeviset,

har sig öppet att med begagnande af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen

kunna leda till hans befriande från krafvet men vid lagsökningsförfarandet

lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom blifvit till utgifvande

ålagdt. I närmaste sammanhang med dessa hufvudgrunder för lagsökningsförfarandet

stå tvänne stadganden i 10 kap.: att tid för klagan öfver öfverexekutors utslag

i lagsökningsmål skall räknas från utslagsdagen, och att i dessa mål Hofrätt skall

vara sista instans.

Enligt de i nu gällande lag gifna bestämmelser angående verkställighet af domstols

lagahraftömma domar i tvistemål kunna underexekutorerne omedelbart verkställa

domar endast i de fall, då domen angår penningar till bestämd summa eller lösören

till visst utsatt antal och beskaffenhet. 1 andra fall måste den, som söker verkställighet,

först vända sig till Konungens Befallningshafvande, hvilken meddelar verkställighetsorder.

Uti lagförslaget är underexekutors befogenhet att omedelbart verk*-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

‘Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

ställa domar utsträckt till flera andra särskilt uppräknade slag af domar, hvilka i

likhet med de ofvan angifna äro af beskaffenhet, att tvifvelsmål om sättet för deras

bringande till verkställighet ej bör kunna uppstå, och vid hvilka en föregående verkställighetsorder

af öfverexekutor, som alltid medför tidsutdrägt och ökade kostnader,

således ej ansetts nödig.

I fråga om domar, som ännu ej vunnit laga kraft, har förslaget utgått från enahanda

grundsats, som måste anses vara den nu gällande, eller att verkställighet å dylika

domar bör tå ega rum endast i vissa uppgifna undantagsfall. Det vigtigaste och

oftast förekommande är det, då betalningsskyldighet blifvit någon ålagd. Lika litet enligt

förslaget som enligt gällande lagstiftning får dock för en dom af sådant innehåll full

verkställighet ega rum. Den vinnande erhåller utmätning och är, om lös egendom blifvit

utmätt, berättigad att mot ställande af säkerhet lyfta densamma, men utan gäldenärens

samtycke får någon försäljning ej ske förr än domen vunnit laga kraft, med undantag

blott för den händelse att ett uppskof med försäljningen skulle, i anseende till

beskaffenheten åt den i mät tagna egendomen, lända till uppenbar skada för parterne.

Bland Övriga fall, då verkställighet å en dom kan medgifvas, ändå att den ej vunnit

laga kraft, upptages det, då dömdt är om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om

skyldighet för brukare af annans jord att den afträda. I Nya Lagberedningens motiv

yttras härom, att, då hvarken 1734 års lag eller sedermera utfärdade författningar innehålla,

några särskilda bestämmelser angående verkställighet af dylika domar, hafva i

praxis olika åsigter gjort sig gällande, huru vida de må verkställas innau de vunnit laga

kraft. Den mening, enligt hvilken, med stöd af 26 kap. 2 § Rättegångsbalken, verkställighet

ansetts icke kunna ega rum, torde dock, åtminstone intill senaste tider, hafva

varit den som allmännast blifvit tillämpad. Härigenom hafva emellertid uppenbara och

ofta öfverklagade olägenheter uppstått, i ty att en hyresman eller brukare sålunda kunnat

genom uppenbar tredska hindra hyresvärden eller jordegaren att förfoga öfver sin

egendom i kanske flera ar, till dess tvisten genomgått alla instanser, och såmedelst tillfoga

honom förluster, som den tredskande oftast saknat alla tillgångar att ersätta.

Såsom vilkor för åtnjutande af den föreslagna rättigheten att genast erhålla verkställighet

har dock Beredningen ansett böra fordras — förutom skyldighet att ställa säkerhet

för det skadestånd, hvartill motparten kan kännas berättigad, om domen ändras

" äfven att den vinnande skall visa sig lida märklig skada genom uppehåll med verkställigheten.

I olikhet med hvad nu är stadgadt innehåller förslaget bestämmelse derom, att,

då någon stämt om återvinning eller endast på grund af domvilla eller annan felaktighet

sökt ändring i dom, som eljest borde som lagakraftvunnen anses, sådant ej hindrar

verkställigheten, så vida ej inhibition beviljas. När kontumacialförfarandet kommer till

användning, skall rätten döma i saken »efter ty som sanning deri utletas kan», och

då således kontumaciedomen ovilkorligen måste likasom alla andra framgå ur en omsorgsfull

pröfning åt den företedda bevisningen och \ rra grundad å dervid lagligen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 55

styrkta förhållanden, har anledning ej synts förefinnas att åt en sådan dom tillmäta

mindre rättsgiltighet än åt en annan dom. Om än, anför Nya Lagberedningen, oaktadt

svaranden ej hörsammat stämningen samt han underlåtit eller ej ansett det löna mödan

att söka hos rätten förringa verkan af vederpartens bevisning och slutligen försummat

att genom vad hålla det såsom regel anvisade rättsmedel, klagan i högre rätt,

för sig öppet, lagstiftaren utan något förbehåll funnit lämpligt tillåta svaranden att i

återvinningsväg få saken å nyo pröfvad, bör dock deraf ej vara en nödvändig följd, att

den icke mctvädjade domen till sin verkan ställes lika med den inotvädjade. Snarare

borde det väl anses såsom en uppenbar inkonseqvens, att en part, hvilken så väl före

som efter domslutet underlåtit att bevaka sin talan på sätt lagen såsom regel framhållit,

ej derigenom ådrager sig någon svårare påföljd än den, som drabbar annan part,

hvilken iakttagit allt hvad på honom i sådant hänseende ankommit. Likaså bör ej heller,

ehuru den tappande underlåtit att genom de vanliga rättsmedlen, vad- eller revisionssökande,

bereda sig rätt att få sjelfva tvistefrågan af högre rätt pröfvad, domens exekution

uppehållas för det sällsynta fall, att en dom kan på grund af rättegångsfel häfvas.

Uti 4, 5 och G kap. afhandlas de tre hufvuddelarne af utmätningsförfarandet,

utmätningen, försäljningen af det utmätta samt redovisningen och fördelningen af köpeskillingen.

Enligt regel måste en fordran, innan exekution för densamma kan ega rum,

förut vara af domstol eller öfverexekutor pröfvad och faststäld. För två fall af fordringar

medgifves dock åt utmätningsmannen befogenhet att omedelbart verkställa utmätning,

ändå att ett sådant föregående fastställande ej egt rum. Det ena slaget är

fordringar, som grunda sig å löpande och å viss betalningstid stäldt skuldebref, då gäldenären

i skuldebrefvet medgifvit utmätning utan hans hörande, samt skuldebrefvet är

försedt med bevis, att gäldenären erkänt detsamma inför offentlig myndighet. Härmed

skulle hos oss införas bruket af s. k. exekutoriska urkunder eller fordringsbevis af sådan

beskaffenhet, att exekution utan något föregående processuelt förfarande omedelbart på

grund af dem eger rum. Nya Lagberedningen motiverar detta dermed, att samma behof,

som i främmande länder gifvit anledning till uppkomsten af dylika urkunder, äfven hos

oss torde vara befintligt. Ty om ock genom lagsökningsförfarandet fordringsanspråk, som

grundas på klara förskrifningar, kunde göras gällande med mindre omgång och kostnader

än hvad fallet vore vid en vanlig rättegång hos domstol, kunde dock detta förfarande

ensamt ej anses motsvara den allmänna rörelsens rättmätiga anspråk att medelst aftal

kunna förvissa sig om en snabb exekution. I anseende dertill att lagsökningsförfarandet

vore afsedt att tillämpas i fråga om skuldsedlar i allmänhet och följaktligen måste så

inrättas, att detsamma med afseende å dem erbjöde tillräckliga garantier, nödvändiggjordes

åtskilliga bestämmelser angående gäldenärens hörande samt hans rätt att framställa

invändningar och öfverklaga gifna beslut, och i följd deraf kunde fordringsägare!!

icke med visshet påräkna att, efter det betalning å förfallodagen uteblifvit, kunna utan

uppehåll göra sin rätt gällande genom exekution. Vid sådant förhållande ansåges införandet

af exekutoriska urkunder fullkomligt berättigad!, och det lämpligaste sättet härför

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningalay Utlåt. N;o 2.

vara att, i likhet med hvad i flera främmande länder egt rum, åt vissa förbindelser,

upprättade inför offentlig myndighet under en viss i lagen stadgad form, tillägga samma

exekutiva kraft som åt en lagakraftvunnen dom. Det andra slaget af fordringar, för

hviika omedelbar utmätning medgifves, äro de, som härleda sig från inrop af lös egendom

å offentlig auktion. För dylika fordringar finnes redan ett snabbare exekutionssätt

stadgadt, och förslaget gör häri ej annan väsentlig ändring, än att den nu gällande föreskriften,

att öfverexekutor först skall meddela en vilkorlig utmätningsresolution, blifvit

borttagen, såsom innebärande eu öfverflödig omgång. En utsträckning af det förfarande,

som sålunda medgifvits vid auktionsfordringar, till fordringsanspråk i allmänhet har deremot

icke ansetts böra ifrågakomma. Det nödvändiga vilkoret för att berörda förfaringssätt

skall kunna med fördel användas, eller sannolikheten att någon invändning mot den

fordran, som skall göras gällande, sällan om ens någonsin kommer att framställas, skulle

nemligen, enligt hvad Nya Lagberedningen erinrat, helt och hållet saknas med afseende

å öfriga fordringsanspråk, som ej grundas å något fordringsbevis. Då man således kunde

förutse, att med afseende å dessa gäldenären icke skulle underlåta att vägra sitt erkännande,

skulle enligt Beredningens åsigt vid sådant förhållande förfarandet, derest det

finge utan inskränkning användas, långt ifrån att medföra enkelhet, skyndsamhet och billighet,

i stället förorsaka ökad omgång, tidsutdrägt och kostnad.

Vår nu gällande lagstiftning angående utmätning är i flera afseenden ofullständig.

Sålunda saknas stadganden, huru vid utmätning af fordringar skall förfaras, huru de

rättsförhållanden skola regleras, som uppkomma, då fråga är om utmätning för en borgenärs

fordran af sådan gäldenärens lösa egendom, som redan häftar för andra borgenärers

anspråk, huru förvaltningen af utmätt fast egendom skall ordnas, i händelse fara är

att gäldenären vanvårdar egendomen, i hvad mån af gäldenären ingånget, men ej lagfaret

köpeaftal om fast egendom må hindra dennas utmätning o. s. v. Dessa luckor i lagstiftningen

varda genom förslaget afhjelpta, hvarjemte detsamma, genom deri införda bestämmelser

om hvad vid utmätning hos nödstäld gäldenär undantagas må, sökt förebygga, att

utmätningen ej må sträckas utöfver hvad mensklighet och billighet medgifva.

Angående utmätt fast egendoms försäljning hafva formerna för det exekntiva förfarandet

blifvit i flera hänseenden förenklade. Sålunda sanktionerar förslaget såsom allmän

regel det redan vid ett exekutionssäte öfliga förfarandet, att vid lagsökning på grund

af intecknadt skuldebref öfverexekutor genom sjelfva lagsökningsutslaget förordnar om

den intecknade egendomens försäljning, och utinätningsförrättningen med deraf föranledd

tidsutdrägt och kostnad sålunda förbigås. Vidare föreslås borttagande af rättigheten att

söka ny utmätningsvärdering, hvilken i allmänhet begagnats endast för att vinna tidsutdrägt

till skada och förlust för icke allenast borgenärer utan äfven gäldenären. Den

nu stadgade tid af två månader för kungörande af auktion å utmätt fastighet å landet

förkortas till samma tid, som gäller för kungörande af auktion å dylik fäst egendom i

säd, eller fyra veckor. Föreskriften att fastigheten ej får säljas å första auktionen,

såvida ej värderingssumraan eller deröfver bjudits, bibehålies ej. I öfrig! gäller om för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 57

slagets bestämmelser i hithörande delar detsamma, som nyss blifvit yttradt angående

förslagets stadgande!! rörande utmätning, eller att bestämda lagbud meddelas angående

åtskilliga frågor, hvari beskrifven lag hittills saknats, och vid hvilka man således endast

haft praxis till vägledare. Sålunda lemnas föreskrifter angående storleken af den handpenning,

som bör betalas vid auktionstillfället, angående den påföljd, köparens underlåtenhet

att fullgöra köpevilkoren för honom medför, angående tiden för tillträdet af fastigheten

o. s. v. I fråga om sjelfva auktionssättet har det nuvarande förfarandet, enligt

hvilket försäljningen sker genom utrop i upp- och afslag, blifvit bibehållet, så vida

ej borgenären och gäldenären öfverenskomma, att försäljningen skall ske endast i uppslag

och sådant ej af annan rättegande bestrides; och såsom skäl derför har Nya Lagberedningen

hufvudsakligen anfört, att detta auktionssätt medförde den fördel, att det förhindrade

eller åtminstone försvårade möjlighet för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom

försäljningspriset nedsattes.

Ett annat ämne, hvarom nu gällande lag saknar nästan helt och hållet stadganv

den, är förfarandet, då flere borgenärer ega rätt att ur medel, som för utmätt egendom

influtit, bekomma betalning, och de ej kunna åsämjas om fördelningen. Det förfarande,

som nu i detta hänseende utbildat sig hos de exekutiva myndigheterna, hvila)'' sålunda

nästan uteslutande på praxis och är i följd deraf i många fall vacklande och obestämdt.

Till och med i en sådan fråga som den, huru vida underexekutorerne äro behöriga att

verkställa fördelningen, hafva olika åsigter gjort sig gällande. För att undanrödja den

osäkerhet, som sålunda råder i åtskilliga af de vigtigaste frågor, hvilka kunna uppstå

vid fördelningen af köpeskillingen för utmätt egendom, har genom de i 6 kap. föreslagna

stadganden — jemte det en bestämd lösning gifvits åt spörsmålet, i hvad mån andre

borgenärer, än de, som vunnit utmätning, må vara berättigade att för sina fordringar

njuta betalning ur köpeskillingen — tillika för de fall, då ett flertal af berättigade fordringsanspråk

konkurrera om betalningen, ett regelbundet processuelt förfarande blifvit

anordnadt för att bringa till afgörande de frågor, som dervid kunna uppstå.

Detta fördelningsförfarande skall enligt förslaget alltid inträda, då fast egendom

blifvit utmätningsvis såld. Förutsättningen för behofvet af ett särskildt förfarande

tillvaron af flera fordringsanspråk — förefinnes nemligen nästan alltid i sådant fall. I

fråga om utmätt lösegendom kunna visserligen äfven understundom fall inträffa, då en

kollision mellan berättigade fordringsanspråk uppstår, men, då dessa fall måste vara

jemförelsevis sällsporda och företrädesvis ifrågakomma endast vid försäljning af fartyg

eller last, som häftar för de i Sjölagen omförmälda fordringar, har fördelningsförfarandet

icke gjorts till regel vid lös egendom, utan inträder blott då något af de i förslaget

uppräknade fall verkligen är för handen.

Ilufvuddragen af fördelningsförfarandet angifvas i Nya Lagberedningens motiv sålunda:

»Å en bestämd dag ega borgenärerna äfvensom gäldenären, då hans rätt är i

fråga, att sammanträda inför den myndighet — öfverexekutor eller utmätningsman

Bih. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

hvilken såsom auktionsförrättare uppburit köpeskillingen för det utmätta och till följd

deraf måste hafva till åliggande att fördela tillgången emellan de dertill berättigade.

Dagen för detta sammanträde är, då fast egendom blifvit såld, redan vid auktionen tillkännagifven

för dem saken rörer, hvadan någon särskild kallelse å dem ej erfordras.

Vid lös egendom åter har förrättningsmannen att utsätta sammanträdet att hållas inom

viss kort tid samt dertill kalla vederbörande i enahanda ordning, som för kallelse till

sammanträde i konkurs är föreskrifven. Vid sammanträdet afgifver förrättningsmannen

en redogörelse å ena sidan för de tillgångar, som finnas att utdela, och å andra sidan

för de fordringar, för hvilka anspråk på betalning blifvit framstäldt eller den utmätta

egendomen vare sig på grund af utmätnmgen eller eljest enligt lag häftar. Derefter

eger förhandlingen rum mellan parterne. Öfverenskomma nu alla rättegande, huru fördelningen

skall ske, har förrättningsmannan endast att, sedan i enlighet med den sålunda

af parterne ingångna förlikning en skriftlig fördelningslängd blifvit upprättad, verkställa

utdelningen. Kan åter icke något sådant aftal komma till stånd — vare sig att ej

alla, på hvilkas rätt fördelningen kan ega inflytande, vid sammanträdet tillstädeskommit

eller ock att enighet dem emellan ej kunnat ernås — inträder nödvändigheten att låta

den myndighet, inför hvilken sammanträdet hålles, ingripa för att bestämma hvad en

hvar rätteligen tillkommer. Förrättningsmannen har dervid att, jemte det han ordnar

fordringsanspråken efter den förmånsrätt, som enligt lag är med dem förenad, tillika

bland de anspråk, till hvilkas tillfredsställande köpeskillingen förslår, urskilja de klara

och ostridiga från de tvistiga samt att derefter, enligt särskilda i lagen stadgade grunder

i fråga om säkerhets ställande för hvad som må lyftas, tillhandahålla den borgenär,

hvars rätt är klar, betalning för hans fordran men deremot för de tvistiga anspråken

afsätta och i allmänt förvar öfverlemna hvad derå belöper, intill dess tvisten blifvit i laga

ordning pröfvaa. Finner någon sig missnöjd med förrättningsmannens åtgärder vid fördelningen,

eger han att deri söka rättelse hos högre exekutiv myndighet genom besvär

såsom i andra utsökningsmål.»

Till förekommande af ränteförlust å medel, som för tvistiga anspråk eller för intecknade,

men ej vid fördelningssammanträdet anmälda fordringar måste afsättas, hafva

derjemte bestämmelser föreslagits dels om rätt för vederbörande att mot stäld säkerhet

lyfta sådana medel, dels om deras insättande i bankinrättning, derest lyftning ej ifrågakomma]''.

Såsom af den nu anförda redogörelsen framgår, skall samma myndighet, som

förrättat försäljningen af utmätt egendom, äfven fördela den derför inflytande köpeskilling,

och då enligt förslaget försäljning af lös egendom alltid och försäljning af fast egendom,

så snart egendomen är belägen å landet och försäljningen sker annorstädes än å landskansliet,

skall verkställas af utmätningsmannen, kommer således i dessa fall fördelningen att åligga honom.

Vid den granskning Nya Lagberedningens förslag undergick inom Högsta Domstolen,

anmärkte häremot Högsta Domstolens flesta ledamöter, att, då vid fördelning af köpeskilling

för utmätt såld egendom understundom kunde förekomma frågor, hvilkas lösning toge i an
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölcningslag Utlåt. N:o 2. 59

språk en juridisk insigt och erfarenhet, som man ej hade rätt att fordra hos utmätningsmannen,

denne ej borde få pröfva och afgöra fördelningsfrågorna, utan skulle det åligga

honom att, så snart godvillig öfverenskommelse angående fördelningen ej kunde träffas, insända

alla ärendet rörande handlingar jemte köpeskillingen till öfverexekutor, hvilken

hade att verkställa fördelningen. Såsom Hans Excellens Herr Statsministern, vid föredragningen

inför Kongl. Maj:t af Nya Lagberedningens förslag och Högsta Domstolens

deröfver afgifna anmärkningar, till protokollet erinrat, skulle dock en sådan anordning

föranleda känbara olägenheter för de i fördelningsfrågau intresserade. Antagligen komrne

underexekutorerne att hufvudsakligen få befattning med auktioner å sådana mindre egendomar,

som äro belägna på längre afstånd från länets residensstad, och då i dessa fall

vanligen borgenärerne likasom köparen vore boende i den ort, der egendomen är belägen,

blefve det för dem utan tvifvel förenadt med vida större kostnad och besvär att nödgas

bevaka sin rätt och söka utfå sin betalning vid det aflägsna exekutionssätet i residensstaden,

i stället för att åtnjuta sin rätt i hemorten. Genom den i förslaget intagna

bestämmelsen, att underexekutorn ej får, innan hans fördelningsförslag vunnit laga kraft,

sätta det i verkställighet annorledes än mot säkerhets ställande af borgenären, vore vidare

tillräckligt sörjdt derför, att, om ett misstag beginges af utmätningsmannen, det

icke kunde blifva förlustbringande för den enskilde parten. Dessutom vore icke den åt

underexekutorn uppdragna befattning med fördelningen så främmande för hans verksamhet

i öfrigt, att svårare eller ofta förekommande origtigheter vore att befara. Han

hade nemligen redan i sin egenskap af auktionsförrättare åligganden af den art, att i

talrika fall köpeskillingens fördelning utgjorde endast en tillämpning af åtgärder och beslut,

som han förut vidtagit eller meddelat. Af dessa och andra skäl blef Nya Lagberedningens

förslag i denna del bibehållet med endast den förändring, att den redan af

Beredningen föreslagna bestämmelse, att länsman eller annan person, som kronofogde

sätter i sitt ställe, icke skulle få verkställa fördelning af köpeskilling för fast egendom,

utsträcktes att gälla äfven för fördelning af köpeskillingsmedel för lös egendom.

Ett rättsinstitut, hvars upphörande blifvit under senare tider flera gånger påyrkadt,

nemligen införsel i tjenstemäns löner, kommer enligt förslaget att alldeles försvinna.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän tjenst får ej utmätas förr än han är berättigad

att aflöningen lyfta. Enahanda bestämmelse skall ock gälla för enskild lön äfvensom för

pension å rikets $tat.

Ett annat rättsinstitut, hvilket likaledes är föreslaget att afskaffas, är bysättningstvånget.

Genom Kongl. förordningen den 1 Maj 1868 inskränktes bysättningen derhän,

att den af bysättning hotade numera kan befria sig derifrån genom afläggande af fattigdomsed

ocM att i allt fall ingen kan hållas bysatt utöfver sex veckor. Sedan dess har

bysättning såsom tvångsmedel i skuldfordringsmål alldeles afskaffats i Tyskland, Danmark,

Norge in. fl. länder, och Nya Lagberedningen har ansett tiden vara inne att här i

landet vidtaga samma steg. Då emellertid bysättningen helt och hållet borttages, måste

dock, enligt hvad Beredningen erinrat, i stället stadgas något annat tvångsmedel mot

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

tillgångars undandöljande vid utmätning, ty eljest skulle en gäldenär kunna saklöst vägra

att betala en skuld under öppet erkännande, att han egde tillgångar dem han undangömde.

Såsom tvångsmedel i detta hänseende föreslås, efter mönstret af främmande

lagstiftningar, skyldighet för gäldenär, som vid utmätning funnits sakna tillgångar till sin

skulds gäldande, att med ed betyga, att han ej eger andra tillgångar än de uppgiga.

Vägrar han aflägga sådan ed, utgör detta konkursanledning, och gäldenären blir derigenom

underkastad de tvångsmedel konkurslagen föreskrifver.

De föreslagna stadgandena angående qvarstad, skingringsförbud, reseförbud och

annan handräckning, som må af öfverexekutor beviljas, äro i hufvudsak öfverensstämmande

med hvad nu gäller. I flera hänseenden förtydligas och bestämmes närmare, än

hvad hittills varit fallet, den myndighet, som i dylika fall tillkommer öfverexekutorerne.

Sålunda löses frågan om omfånget af deras befogenhet att meddela vräkningsbeslut på

det sätt, att dylik rätt tillkommer dem, i händelse bestämd legotid tilländagår eller, om

viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning inne är, och hyresmannen eller

brukaren ej gitter visa sannolika skäl för sin rätt att qvarbo.

Hvad slutligen vidkommer de i 9 och 10 hap. föreslagna bestämmelser angående

klagan öfver utmätningsmans förfarande och öfverexekutors beslut, innehålla dessa åtskilliga

nya stadganden, som åsyfta att påskynda processen i utsökningsmål. De vigtigaste

äro de i 179 och 192 §§ förekommande. Enligt nu gällande lag skall tid för klagan öfver

Konungens Befallningshafvandes utslag, som meddelats i parternes frånvaro, för en hvar af dem

i allmänhet räknas från den dag han af utslaget erhöll del. För att ett utslag, hvarigenom

en borgenär fått sin fordran till betalning faststäld, skall vinna laga kraft, måste han

således ombesörja, att utslaget varder gäldenären i behörig ordning tillstäldt. Mot detta

stadgande har Nya Lagberedningen erinrat, att detsamma ej stode väl tillsammans med

de fordringar man med skäl ställer å en ändamålsenlig exekutivprocess, ibland hvilka

en af de förnämsta torde vara, att de beslut, som i exekutiva skuldfordringsmål gifvas,

må skyndsamt kunna bringas till verkställighet. Om än gäldenären ej finge betagas rätt

att öfverklaga beslutet och dymedelst uppehålla exekutionens fullbordan, måste dock borgenären

å sin sida ega rättmätigt anspråk, att klagotiden noga begränsas och ej göres

beroende af någon åtgärd, sådan som utslagets delgifvande, hvilken, alltid medförande

tidsutdrägt, en tredskande gäldenär dessutom genom att afvika eller hålla sig undan lätt

kunde omöjliggöra eller åtminstone under obestämd tid förhindra. Sedan förklaranden

fått del af lagsökningen och uppmanats att derå afgifva svaromål, syntes det i exekutiva

mål, lika väl som i rättegång vid domstol, böra på honom sjelf ankomma att utan

vidare erinran iakttaga allt hvad till hans rätts bevarande vore nödigt samt sålunda

äfven att utan särskildt delgifvande af det beslut, som i målet folie, göra sig underrättad

om dess innehåll och bevara sin rätt till talan deremot. Enahanda skyldighet syntes

ock kunna fordras af sökanden, som anhängiggjort målet. Någon våda eller synnerlig

olägenhet för parterne vore ej att befara. Så snart gäldenären fullgjort sin förklaringsskyldighet

eller den derför förelagda tid gått till ända, vore utslag snart att förvänta,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 61

och genom den föreslagna bestämmelsen, att slutliga utslaget skulle utfärdas efter anslag

o. s. v., vore sörjdt för att parterne lätt kunde förskaffa sig kännedom om tiden för utslagets

utfärdande. På dessa skäl, och då hvad Beredningen sålunda erinrat äfven egde

tillämpning i afseende å mål rörande utmätning, försäljning af utmätt fastighet och köpeskillingsliqvider,

är föreslaget i 179 §, att klagoton för öfverexekutors slutliga utslag

i nu omförmälda mål skall, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, utan meddelas

efter anslag, beräknas från utslagets dag. — I 192 § föreslås, att talan mot

Hofrätts utslag i lagsökningsmål ej må hos Konungen föras. Såsom ofvan blifvit anfördt,

står denna bestämmelse i nära sammanhang med de föreskrifter i 2 kap., som åsyfta

införandet af en verklig exekutivprocess. Andra skuldfordringsmål skola ej få af öfverexekutor

upptagas än sådana, som grunda sig å skriftliga fordringsbevis.^ Varder nu ett

sådant lagsökningsmål icke förvisadt till domstol utan afgjordt, maste fragan anses vara

af den enkla beskaffenhet att, sedan Hofrätten afgjort målet, skäl icke förefinnes till

ändring i Hofrättens utslag. Genom rättigheten att söka återvinning har för öfrigt parten

alltid en utväg öppen att kunna få frågan dragen under Konungens pröfning.

Vid den granskning förevarande förslag inom Utskottet undergått, hafva så väl

förslagets hufvudgrunder som de flesta och väsentligaste af dess detaljbestämmelser

funnits vara sådana, att de enligt Utskottets åsigt må af Riksdagen godkännas. Såsom

ofvan blifvit antydt, har dock i några fall granskningen föranledt till anmärkningar.

Utskottet går nu att framställa dessa anmärkningar, dervid följande den paragrafindelning,

som i förslaget är iakttagen.

1 §•

Så väl i denna § som i den följande är stadgadt, att hvad §:n föreskrifver för

landet skall gälla äfven för stad, som lyder under landsrätt, men deremot finnes i

efterföljande kapitel, när — såsom t. ex. i 94 och 95 §§ — olika bestämmelser meddelas

för land och för stad, ej uttryckligen angifvet, att samma stadgande^ äfven i

dessa fall skall tillämpas. Att detta emellertid är meningen synes väl framgå åt förslagets

innehåll, men har, för att undanrödja all tvekan derom, ansetts genom en mindre

redaktionsförändring i 1 § böra tydligare utmärkas.

2 och 3 §§.

Uti motiven till 1 kap. yttrar Nya Lagberedningen, att det borde ankomma pa

Konungen att, der särskilda omständigheter i en viss stad påkalla anställande af flere

stadsfogdar, meddela de föreskrifter, som deraf föranledas. Utskottet, som delar denna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

uppfattning, har dock ansett, att, för fullständighetens skull, bestämmelse derom borde i

lagen inflyta, och derföre föreslagit ett tillägg till 2 §. Derjemte hafva i denna §, i

följd af den ändring, som föreslagits i 1 §, orden: och i stad, som under landsrätt

lyder, ansetts kunna uteslutas.

Enligt 6 kap, utgör den omständighet, att flera borgenärer konkurrera om betalning

ur utmätt lös egendom, icke i och för sig tillräcklig anledning för inträdande af

■ ett särskilt fördelningsförfarande. Finnes full tillgång till alla fordringarnas gäldande,

eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, och har ej heller, om betalning äskas för

fordian, hvarför utmätning ej skett, gäldenären något att erinra mot fordringen, så erbjuder

ej sjelfva fördelningen nagla svårigheter, och den får derföre genast verkställas.

Något skäl att ej låta den person, som kronofogde sätter i sitt ställe, förrätta dylik

fördelning, torde ej förefinnas. Enligt ordalydelsen af 3 § skulle han dock vara förhindrad

deitill, och detta är anledningen till den ändring Utskottet föreslagit i nämnda §.

Genom ändringen blir nemligen den ifrågasatta inskränkningen i vikariens befogenhet

begränsad till de fall, da ett särskildt fördelningsförfarande verkligen ifrågakomma.

Derjemte har Utskottet ansett ett nytt moment böra tilläggas i syfte att åt

stadsfogde i vissa städer måtte kunna beredas rätt att sätta annan i sitt ställe.

Inom flertalet af städer torde visserligen ej förekomma flera exekutiva förrättningar än

att en stadsfogde kan medhinna att sjelf verkställa dem, men uti några städer ■— särskildt

hufvudstaden kan utsökningsmalens antal blifva så betydligt eller vara så vexlande,

att ett ovilkorligt fasthållande af regeln om stadsfogdes skyldighet att sjelf förlätta

hvarje utmätning o. d. kunde komma att för sådana städer medföra allt för betungande

utgifter. Sa skulle i Stockholm, enligt hvad en talare inom Första Kammaren

vid remissen af den Kongl. Propositionen ådagalade, blifva nödvändigt att tillsätta nio

stadsfogdar. Genom de föreslagna vilkoren tord-.'' vara tillräckligt sörjdt för att någon

våda för den enskildes rätt ej bör kunna uppkomma,

I likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det Kongl. förslaget,

att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman. lian får visserligen sätta

annan i sitt ställe, men denna lättnad för kronofogden är dock förenad med skyldighet

föi honom att ansvara för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma,

och den part, hvilken för utfående af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv myndighets

biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den ordinarie utmätningsmannen.

Uppenbart torde dock vara, att detta kan inom fögderier af större utsträckning

och således framför allt inom de norra länen medföra ej blott för kronofogden stora

svårigheter att kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som

han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig så väl tidsutdrägt

som kostnad, och Utskottet har derföre ansett sig böra tillse, om icke ändring härutinnan

kunde åstadkommas. Tvenne utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman

till ordinarie utmätningsman jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter

hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende han hyste

s. 63 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för lehandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 63

för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen lian ville. Mot en sådan

anordning möta dock stora hinder och svårigheter. Om än många af de nuvarande

länsmännen ega både de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man

måste fordra hos tjensteman, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar, så

pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar o. d., kan dock detta ej antagas

vara fallet med alla länsmän, minst med de unga, ofta nästan alldeles oerfarne män,

som Konungens Befallningshafvande vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna

att uppehålla länsmanstjensten. Och den valrätt utmätningssökanden skulle ega innebär

ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende, ty det är ej blott utmätningssökandens

utan äfven gäldenärens och andre rättegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom

lagens bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derföre enligt Utskottets

åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren, fordra uppbördsborgen o. s. v.

Härigenom skulle dock de antydda betänkligheterna endast i fråga om de länsmän,

som derefter tillsattes, komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna

ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring i länsmännens

lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för statsverket torde tillräckligt

framgå deraf, att länsmanstjensternas antal uppgår till öfver 500. Då vidare

hvarje länsman skulle föra utmätningsdiarium, blefve i följd häraf det Konungens Befallningshafvande

åliggande granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde

uppstå, huru vida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna tillräckliga arbetskrafter

dertill finnas. Den omständighet att inom samma distrikt funnes två behöriga

utmätningsmän skulle derjemte lätt kunna medföra åtskilliga förvecklingar; samma

fastighet kunde t. ex. komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att

någondera hade kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derföre särskilt förordnade

syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v. — Den andra utvägen är

att åt Konungens Befallningshafvande medgifva rätt att, när särskilda omständigheter,

såsom fögderiets vidsträckthet, det förtroende någon viss länsman lyckats tillvinna sig

eller annat dylikt, dertill föranleda, förordna länsman eller annan person att för visst

distrikt eller visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara utmätningsman; och

Utskottet har så mycket hellre ansett sig böra tillstyrka denna utväg, som dylik rätt,

om än i något mindre omfattning, redan finnes i gällande Landshöfdingeinstruktion Konungens

Befallningshafvande medgifven. Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman

än kronofogden förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas parterne utan de olägenheter,

som den andra utvägen skulle medföra. Några förvecklingar mellan kronofogden och

den särskildt förordnade utmätningsmannen behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad

för visst distrikt, blir han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst fall,

lär ej Konungens Befallningshafvande underlåta att derom underrätta kronofogden. Och

i den personalkännedom, som Konungens Befallningshafvande måste ega rörande de dem

underordnade länsmännen, eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt

lämpliga personer förordnas, och att således parternes säkerhet varder bevarad. Med

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hänsyn just till den nära kännedom Konungens Befallningshafvande eger angående de

personer, som varda förordnade, har ock Utskottet ansett, att åt Konungens Befallningshafvande

bör kunna öfverlemnas att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att

gälla alla de exekutiva förrättningar kronofogden är behörig att verkställa; den enda

ovilkorliga inskränkning i den särskildt förordnades befogenhet, som Utskottet funnit

böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt ställe. Bestämmelserna angående den

rätt, som sålunda enligt Utskottets åsigt bör tillkomma Konungens Befallningshafvande

att förordna särskild utmätningsman hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen

böra få sin plats efter 3 §.

5 §.

På det icke bestämmelsen att utmätningsmannen är jäfvig, då han är parts vederdeloman,

måtte utgöra hinder för honom att verkställa utmätning etc. äfven i det fall,

att han icke för egen del utan blott såsom allmän åklagare har rättegång med någon

af parterne, bar Utskottet i denna § (motsvarande 6 § i Utskottets förslag) ansett ett

tillägg härom lämpligen böra ske.

8 och 9 §§.

Då, såsom nyss är nämdt, Utskottet föreslagit, att efter 3 § en ny § måtte

tilläggas, hafva, på det paragrafernas nummerföljd måtte i minsta möjliga mån rubbas,

8 och 9 §§ ansetts kunna sammanföras till en.

11 §.

På det öfverexekutor måtte kunna ålägga ansvar för missfirmelse mot utmätningsmannen

äfven i det fall, att denne icke är vederpart, har Utskottet ansett i denna §

efter vederpart böra tilläggas: eller utmätningsman.

12 §.

Uti denna § har Utskottet funnit sig böra föreslå den redaktionsförändring, att

bestämmelsen, det fordran, för hvilken betalning i exekutiv väg utsökes, skall vara klar,

blifvit utesluten såsom öfverflödig och möjligen vilseledande. Dels kan det ej förr än

vederparten yttrat sig och fått tillfälle att framställa möjliga invändningar afgöras, huruvida

en fordran verkligen är klar, och dels skulle till äfventyrs bibehållandet af ifrågavarande

uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning, att under »skriftliga

fordringsbevis», för hvilka lagsökning finge ega rum, ej skulle innefattas äfven sådana

handlingar som t. ex. de räkningar, hvilka omnämnas i 24 § af Kong!, förordningen den

4 Maj 1855, sådan denna § lyder enligt Kongl. förordningen den 12 September 1868,

med flera dylika handlingar, hvilka väl ej innehålla någon klar skuldförskrifning men

ändock måste tillerkännas verkan af fullständig bevisning om fordran, så länge ej deremot

framstälda jäf genom motbevisning lagligen styrkas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 65

20 §.

Enligt denna §, sådan den lyder i förslaget, skulle borgenären, om han det äskade,

vara ovilkorligen berättigad att få afgifva påminnelser å gäldenärens skriftliga svar.

Då emellertid borgenärens yrkande härom kan sakna allt fog, synes det vara rigtigare,

att rättigheten till påminnelsers afgifvande får helt och hållet bero på öfverexekutors

pröfning, helst öfverexekutor derigenom får sig möjlighet beredd att kunna, äfven utan

anhållan af borgenären, infordra hans yttrande öfver t. ex. ett af gäldenären i förklaringen

framstäldt qvittningsanspråk; och har förty §:ns lydelse ansetts böra i öfverensstämmelse

med denna åsigt ändras.

24 §.

Jemte det Utskottet föreslagit, att ett sådant erkännande af fordringshandlingen

i vittnes närvaro, hvarom i denna § förmäles, må få afgifvas jemväl inför länsman,

har Utskottet tillika ifrågasatt en redaktionsändring, hvarmed Utskottet velat angifva,

att, om uppenbarligen synes, att det å fordringshandlingen tecknade bevis är origtigt,

betalningsskyldighet ej skall gäldenären åläggas. Enligt förslagets ordalydelse skulle

nemligen den blotta omständighet, att bevis om erkännande funnes tecknadt å handlingen,

utesluta motbevisning i exekutiv väg.

I sammanhang härmed har Utskottet ansett sig böra erinra att, på det tillgång

till säker och lätt åtkomlig bevisning icke måtte saknas, kronofogde, länsman, stadsfogde

och notarius publicus böra, när fordringshandling inför dem erkännes, deröfver föra

protokoll, hvari handlingen ordagrant intages. Ett stadgande härom torde dock icke

hafva sin plats i Utsökningslagen, utan synes lämpligast böra meddelas i administrativ väg.

33-36 §§.

Då, af skäl som Nya Lagberedningen anfört och för hvilka Utskottet här ofvan redogjort,

man ansett sig böra, hvad landet angår, bibehålla oförändrad den nu varande organisationen

af de öfverordnade exekutiva myndigheterna, och de olägenheter, hvilka med

denna organisation obestridligen äro förenade — att exekutionssätenas antal är väl ringa

och följaktligen området för deras verksamhet understundom allt för stort — således

komma, åtminstone för landet, att qvarstå, torde man böra tillse, huru vida icke åt de

parter, som nödgas anlita öfverexekutorerne, sådana lättnader må kunna beredas, att

de nu antydda olägenheterna blifva så litet känbara som möjligt. I sådant syfte har

Utskottet föreslagit, dels att i utsökningsmål handlingar skulle få till öfverexekutor

insändas med allmänna posten, dels ock, att om part det äskat och förskjutit nödiga

kostnader, ej allenast af honom ingifna handlingar med derå tecknadt besked skulle till

honom genom öfverexekutors försorg med posten afsändas, utan ock utslaget i målet

blifva till parten på enahanda sätt afsända Genom dessa bestämmelser skulle parterne

Bill. till Riksd. Frat. 1877. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

befrias från skyldigheten att inställa sig hos öfverexekutorerne och att hafva ombud för

bevakande af sin rätt. Särskildt torde i lagsökningsmål och i de mål, som omnämnas i

175 § af förslaget, föreskriften om rätt för part att under de angifna vilkoren få utslaget

i målet till sig afsändt vara af vigt, enär enligt förslaget tid för klagan öfver öfverexekutors

utslag i dessa mål alltid skall, äfven då utslaget ej afkunnas muntligen, räknas

från utslagets dag och icke, såsom nu för sådant fall är stadgadt, från delfående!.

De sålunda föreslagna nya stadgandena hafva ansetts böra inrymmas i en särskild

§. I följd häraf, och på det vid 8 och 9 §§ angående nummerföljden anförda

skäl, hafva 33 och 34 §§ ansetts kunna sammanföras till en §, hvarefter 35 § fått

nummern 34, 36 § nummern 35 och den nya §:n nummeru 36.

42 g.

Såsom vilkor för att de i denna § omförmälda domar skola få verkställas, innan

de vunnit laga kraft, fordras enligt förslaget, att öfverexekutor skall finna, att uppehåll

med verkställigheten vållar märklig skada. Då det emellertid ofta torde blifva med

svårighet förenadt att på förhand ovilkorligen afgöra, huru vida skada i följd af uppskofvet

verkligen skulle inträffa, och tillräcklig anledning att medgifva verkställighet

synes förefinnas, så snart sannolikt är, att skada kommer att uppstå, har Utskottet

ansett sig i denna § böra föreslå den ändring, att framför “vålla“ inskjutes “kunna11.

48 §.

Då Utskottet af skäl, som vid 107 § komma att anföras, hemstält, att den

borgen, eu köpare af utmätningsvis såld fastighet skulle enligt Utskottets förslag få

ställa för köpeskillingen, borde vara såsom för egen skuld, torde vara nödigt, att i

48 § intages en hänvisning till förstnämnda §.

52 §.

I följd deraf att enligt Utskottets förslag 54 § skulle utgå, och på det att nummerföljden

ej måtte rubbas mera än oundgängligt är nödigt, har 52 § blifvit delad i två §§.

54 §.

Förslaget att medgifva omedelbar utmätning genom underexekutor för löpande,

till betalning å viss dag stäldt och inför offentlig myndighet erkändt skuldebref, hvari

gäldenären medgifvit, att utmätning utan hans hörande må verkställas, är en nyhet,

hemtad från utlandet. Utskottet vill ingalunda bestrida, att en dylik anordning kan

erbjuda många fördelar inom folkrika länder, som ega ett utbildadt notariatsväsende, och

der således både allmänheten redan är van vid att anlita offentliga myndigheters biträde

för upprättande af urkunder och vidare dessa myndigheter äro för allmänheten lätt tillgängliga.

Men hos oss saknas ännu dessa förutsättningar, och någon giltig anledning

att i vårt land söka införa bruket af exekutoriska urkunder torde således för närva
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsölcningslag Utlåt. N:o 2. 67

rande ej förefinnas. Antagligen skulle anordningen ej komma till någon allmännare

användning, utan stanna blott på papperet. Medförde den åter den verkan, att långifvarne

började allmänt att fordra exigibla skuldebref, skulle detta, åtminstone under

nu\ätande förhållanden, verka snarare hämmande än gagnande för den allmänna rörelsen.

Kostnaden och besväret för anskaffande af myndighetens bevis om erkännandet

blefve nemligen, i synnerhet på landet i följd af embetsmyndigheternas fåtalighet, ej så

obetydliga. Dessa kostnader och besvär skulle nu uppstå vid utfärdandet af de flesta

skuldebref, fastän det naturligtvis blott är för ett fåtal, som exekutiva åtgärder sedermera

behöfva ifrågakomma, och kostnaden och besväret för att bereda en strängare

exigibilitet hade således varit alldeles öfverflödiga vid flertalet af skuldebrefven. Härtill

kommer, att den ytterst stränga exekutiva kraft, som blifvit åt ifrågavarande skuldebref

i lagförslaget tillerkänd, lätteligen kunde medföra stora vådor för gäldenären och ställa

honom alldeles hjelplös mot bedrägerier. Utmätning skulle, äfven om gäldenären kunde

visa ostridig och förfallen genfordran, likväl öfvergå honom, blott det ej visade sig, att

han vid erkännandet ej varit myndig. Om skuldebref efter erkännandet inför offentlig

myndighet blifvit falskligen ändradt, skulle således gäldenären svårligen kunna deremot

skydda sig; ty om äfven förutsättes, att protokoll öfver erkännandet skulle föras

och möjlighet således bereddes gäldenären att genom företeende af detta protokoll styrka

förfalskningen och dymedelst förmodligen hindra utmätningen, skulle han likväl ej vara

skyddad i det lätt inträffande fall, att han i följd af en tillfällig bortresa ej fått kännedom

att utmätning blifvit sökt och förty saknat tillfälle att vid utmätningen bevaka

sin rätt. An vådligare blefve det, i händelse hela skuldebrefvet med derå befintliga

anteckningar vore förfalskadt och den, hos hvilken utmätning skedde, således saknat all

anledning att på förhand vidtaga några åtgärder för att freda sig. Ett annat fall, då

en gäldenär ock skulle kunna alldeles oförskyldt underkastas utmätning, vore det, om han

åt ett skuldebref beredt exigibel form i afsigt att sedermera få detsamma belånadt, men

skuldebrefvet, innan belåning skett, kommit ur hans ego och innehafvaren derefter sökte

utmätning hos honom. A en invändning, att valuta icke bekommits, skulle nemligen

utmätningsmannen ej få fästa afseende. Af dessa skäl — hvartill ytterligare kan läggas,

att, då icke ens under vårt nuvarande utsökningsväsende någon önskan om exekutoriska

urkunders införande afhörts, behof deraf ännu mindre torde förefinnas hädanefter,

då formerna för skuldebrefs utsökande blifva i många afseenden förenklade — har Utskottet

funnit 54 § böra ur förslaget utgå; och har i följd häraf blifvit nödigt att vidtaga

en redaktionsändring i 56 §.

62 §.

När en borgenär för sin fordran mottager en pant, torde han ock böra vara

pligtig att derur först söka betalning. Det i Utsökuingsbalken gifna, och i det Kong!,

förslaget bibehållna stadgande, att han skulle vara berättigad att, om han så önskade,

förbigå den intecknade panten och först lata utmäta gäldenärens lösören, kan menligt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

inverka så''* väl å gäldenärens som å tredje mans rätt. Det är ock skadligt för fastighetskrediten

i så måtto, att nästan alldeles värdelösa inteckningar ändock finna afnämare,

så länge borgenären vet, att han, som möjligen kan genom mottagandet af inteckningen

vinna en ytterligare säkerhet för sin fordran, alltid bibehåller oförändrad sin rätt

att i första rummet hålla sig till gäldenärens lösegendom. Utskottet har derföre, i stället

för förslagets bestämmelse om borgenärens valrätt i förevarande fall, ansett sig böra

upptaga det af den år 1868 tillsatta komité för utsökningsväsendets ordnande föreslagna

stadgande, att fastigheten skall först utmätas, så vida ej båda parterne annorlunda

öfverenskomma.

63 §.

Från bestämmelsen, att fordringar och rättigheter ej få utmätas med mindre

annan, vare sig lös eller fast egendom ej finnes att tillgå eller borgenär och gäldenär

om fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas, medgifver förslaget undantag endast

för obligationer eller andra värdepapper, livilha i allmänna rörelsen gångbara äro.

Dessa hafva blifvit stälda i likhet med lösören på den grund att de, såsom löpande

med en bestämd kurs, kunna i allmänhet med lätthet förvandlas i penningar och att

sålunda någon särskild förlust för gäldenären genom en tvångsförsäljning ej bör uppstå.

Förutom att orden »i allmänna rörelsen gångbara» icke fullt tydligt uttrycka hvad dermed

åsyftas, torde derjemte undantaget vara allt för inskränkt. Samma egenskap, som

motiverat undantaget för de »i allmänna rörelsen gångbara» värdepapper, eller att de

böra kunna säljas utan förlust för gäldenären, kan nemligen förefinnas hos åtskilliga

andra slag af fordringar såsom de, Indika grunda sig på depositionsbevis af någon bankinrättning,

på löpande skuldebref utgifvet af en inom orten känd vederhäftig person, på

accepterad räkning o. s. v. I de fall, då en gäldenär till sitt förfogande eger värdepapper,

genom hvilkas indrifning eller realisering han lätt kan förskaffa sig medel till

sin skulds betalning, lärer väl utmätning för densamma endast undantagsvis komma i

fråga, men, om likväl sådant någon gång skulle inträffa, synes utmätningsmannen icke

böra vara förhindrad att taga i mät sådana möjligen befintliga värdepapper, för hvilka

penningar till deras värde utan svårighet kunna erhållas, och i stället nödsakad att,

till onödigt obehag för gäldenären och utan fördel för borgenären, utmäta gäldenärens

möbler, kreatur, inventarier o. d., som endast med större svårighet och olägenhet kan

realiseras. Visserligen lemna!’, såsom ofvan är sagdt, förslaget öppet för parterne att

öfverenskomma om annan ordning för utmätningen, men en sådan öfverenskommelse lär

sällan komma till stånd, då borgenären endast undantagsvis är tillstädes vid utmätningen.

Utskottet har derföre ansett rigtigare att utsträcka undantaget till de obligationer

och värdepapper, som med lätthet hunna i penningar förvandlas. Pröfningen,

huru vida en fordran är så beskaffad, får tillkomma utmätningsmannen och bör för honom

ej erbjuda några svårigheter.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 69

65 §.

I förevarande § är föreslaget, att, om gäldenären och hans familj sakna nödtorftigt

uppehälle, skola få undantagas, förutom af det förråd, som i huset finnes, hvad

till deras underhåll för en månad tarfvas, jemväl nödiga arbetsredskap, dock ej öfver

ett värde af 50 kronor. Redan under nuvarande förhållanden torde de redskap, som

en arbetare oundgängligen behöfver för sitt yrkes bedrifvande, i allmänhet i värde öfverstiga

nämnda belopp, och med den stadiga tendens som penningen har att sjunka i

värde, måste naturligtvis prisen på arbetsredskap alltjemt stiga. Utskottet har derföre

ansett, att maximum kunde höjas åtminstone till 100 kronor; och, på det att den fattige

gäldenären måtte kunna, om han så önskar, få undantaga äfven några nödiga husgeråd

och utmätningsmannen ej vara tvungen att taga i mät sängen, kokkärlen o. d.,

har Utskottet ansett ett tillägg härom lämpligen kunna ega rum.

74 §.

Att det i sista punkten af denna § förekommande stadgande om skyldighet för

utmätningsman att under deri uppgifna omständigheter låta utmätt gods särskildt vårdas

eller från gäldenärens bostad bortföras ej kan ega tillämpning i det fall, att tillfälle

ej gifves att erhålla någon pålitlig vårdare eller lämpligt förvaringsrum, torde väl

falla af sig sjelf, men har dock till undvikande af obehöriga anmärkningar från borgenärers

sida ansetts böra närmare antydas.

Vid förslagets granskning har inom Utskottet uppmärksamheten blifvit fäst derå,

att hvad förslaget innehåller angående sättet för utmätning af lös egendom icke skulle

vara tillämpligt, då utmätning af lapparnes renar ifrågakommer. Att lemna den i mät

tagna renen qvar hos hans egare, vore oftast liktydigt med att göra utmätningen overksam,

ty när sedermera försäljning skulle ega rum, kunde lappen med sin renhjord hafva

flyttat många mil bort, kanske till något af de andra rikena. Att åter hålla den utmätta

renen innestängd läte sig i följd af dessa djurs natur ej göra. Enda lämpliga

utvägen skulle vara att medgifva borgenären rättighet att mot full säkerhets ställande

få genast öfvertaga och slagta renen. Att emellertid uti allmän för hela riket gällande

civillag intaga ett stadgande om ett så specielt fall som det nu nämnda, har icke synts

Utskottet lämpligt, och att åter generalisera stadgandet, så att rättighet för borgenär

att öfvertaga utmätt egendom skulle medgifvas vid utmätning ej blott af renar utan äfven

af annan egendom, hvars vård medför svårigheter, har Utskottet ur många hänseenden

funnit ytterst betänkligt, såsom lätt föranledande missbruk. Utskottet har således förestält

sig att, så vida ett undantagsstadgande i förevarande ämne anses verkligen behöfvas,

detta bör hafva sin plats i en särskild förordning.

85 g.

En mindre redaktionsförändring har i denna § ansetts nödig, för den händelse

den af Utskottet förutsatta ändring i 94 § bifalles.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

88 och 89 §§.

Om varor, som äro underkastade hastig förskämning eller förstörelse, såsom färsk

fisk, frukt o. d., blifvit utmätta och skola säljas, äro förslagets bestämmelser i 88 och

89 §§ icke fullt lämpliga, ty enligt dem måste mellan utmätningen och försäljningen af

lös egendom alltid åtgå mera än åtta dagar. Utskottet har derföre föreslagit tillägg

till dessa båda §§, hvarigenom åt utmätningsmannen, då varor af ifrågavarande beskaffenhet

skola säljas, öfverlemnas att välja det kungörelsesätt och den kungörelsetid han

finner lämpligast.

94 §.

Det Kongl. förslaget uppställer såsom regel, att försäljning af utmätt fastighet å

landet skall hållas å landskansliet eller tingsstället, och medgifver undantag härifrån

endast för det fall, att parterne öfverenskomma om annat ställe inom länet, som af

öfverexekutor godkännes. Jemte det Utskottet, med hänsyn dertill att en dylik öfverenskommelse

endast sällan torde komma i fråga, ansett stadgandet härom böra utgå och

i stället föreskrift gifvas, att om gäldenären uppgifva annat auktionsställe inom orten

än landskansliet eller tingsstället, och detta af öfverexekutor pröfvas lämpligt, auktionen

får der hållas, har Utskottet tillika föreslagit den ändring, att, i fall auktionsställe icke

blifvit uppgifvet och öfverexekutor således har att härom förordna, hans valrätt icke

skall vara begränsad till landskansliet eller tingsstället. Många andra ställen, såsom

jernvägsstationer, sockenstugor (inom de norrländska länen), gästgifvaregårdar o. d., kunna

finnas, hvilka äro både för rättegande och för spekulanter mera välbelägna, och lika väl

som parterne (eller, enligt Utskottets förslag, gäldenären) kunna, under förutsättning af

öfverexekutors godkännande, välja annan lokal till auktionsställe, bör ock öfverexekutor,

som i det fall, hvarom nu är fråga, skall ex officio bevaka parternes rätt, kunna

utse samma lokal.

97 §.

Vid denna § har Utskottet föreslagit ett nytt moment, hvarigenom föreskrifves,

att, om vid utmätningen bestämmes, att auktionen skall hållas å tingsställe, men utmätningsförrättaren

icke är behörig att verkställa försäljningen, han skall till den behörige

utmätningsmannen öfversända de i §:n omnämnda handlingar. För det fall, då den, som

förrättat utmätningen, dertill haft vederbörande fogdes ordres, torde väl föreskrift i nämnda

syftning vara öfverflödig. Men då, i händelse den af Utskottet föreslagna nya 4 §

varder antagen, utmätningsmän kunna komma att finnas, hvilka väl ega att, då de derom

anlitas, utan uppdrag af fogden på eget ansvar förrätta utmätning, men ej äro behörige

att med fastighets försäljning taga befattning, har Utskottet till förebyggande af all

tvekan, huru förfaras bör, om en sådan utmätningsman tagit fast egendom i mät och vid utmätningen

bestämmes, att auktionen skall ske å tingsställe, funnit en erinran derom nödig,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 71

att i detta fall, utan någon vidare åtgärd från borgenärens sida, ej allenast utmätningsföilättaren

skall öfversända handlingarna till fogden utan äfven denne om auktionen

föranstalta.

103 §.

Såsom ofvan blifvit anfördt, har Nya Lagberedningen såsom motiv för bibehållandet

af det nu stadgade sättet att försälja utmätt fast egendom i upp- och afslag

hufvudsakligen aberopat, att detta sätt skulle medföra den stora fördel, att det förhin
drade

eller åtminstone försvårade möjligheten för spekulanter att träffa aftal, hvarigenom

försäljningspriset nedsattes, och att det sålunda i allmänhet skulle verka derhän, att en

högre köpeskilling erhölles. Under svåra penningtider, då spekulanternes antal är ringa

och således hemliga aftal om köpeskillingens nedtryckande lättare kunna åvägabringas,

kan visserligen ifrågavarande försäljningssätt erbjuda en viss trygghet mot dylika aftal,

men å andra sidan är det förenadt med olägenheter, som i många fall och kanske oftast

torde framkalla en verkan, motsatt den asyftade. Redan Lagkomitén yttrade härom

följande, som Utskottet tillåter sig anföra: »Vid egendomens utrop till uppslagssummans

bestämmande finnes ej något motiv, som kan forma en hugad köpare att göra öfverbud

till denna summas höjande, emedan han måste vara beredd att vid afslagsutropen göra

nytt anbud, för att åtkomma egendomen. Då dessa sednare åter förrättas, skall ofta

hända, att den, som varit sinnad att köpa, under förmodan att andra ej göra tidigare

anbud, uppskjuter sitt eget, intilldess en annan ropar mitt, och att egendomen således

gåi till mindre, än hvad den förre, med kännedom om den senares föresats att täfla,

gerna hade erbjudit. Ett enda bud i afslag afgör hela handeln. Vid auktion endast i

uppslag till den mestbjudande, äger deremot hvar och en tillfälle att, sedan annan budit,

genom ökadt bud tillvinna sig egendomen. Det ena auktionssättet afskär all medtäflan:

det andra åter lemnar dertill fritt fält åt dem, som åstunda köpa.» — Härtill kommer,

att försäljningssättet genom upp- och afslag är inveckladt, och att en köpare derför lätt

kan, vare sig genom misstag om försäljningssättet eller genom öfverraskning, förledas att

antingen underlåta att i rätt tid göra sitt bud eller ock att bjuda för tidigt och således

få stanna för en köpeskilling vida högre än han ärnat gifva. Att sättet icke heller,

fastän det redan varit i mera än hundra år föreskrifvet, lyckats tillvinna sig allmänhetens

förtroende, synes framgå deraf, att det, Utskottet veterligen, aldrig begagnas vid frivilliga

auktioner och att äfven vid de tvungna auktionerna parterne, åtminstone inom

måuga landsorter, oftast pläga öfverenskomma om försäljning blott i uppslag. Uti finska

förordningen »angående sättet och ordningen för försäljning af fast egendom å landet,

som för gäld tages i mät», af den 23 Juli 1868 har man ock frångått försäljningssättet

genom upp- och afslag.

Utskottet har derföre funnit sig böra upptaga Lagkomiténs och förra Lagberedningens^

bestämmelse, att försäljning af fastighet skall, på sätt äfven det Kongl. förslaget

i fråga om försäljning af lös egendom innehåller, ske endast i uppslag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

104 §.

Uti 2 mom. af denna § är föreslaget, att det deri omförmälda öfverskott skall

fördelas på de särskilda egendomarne efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning

utgick för nästföregående år. Då emellertid det fall kan inträffa, att taxeringsvärde

ej finnes samtliga egendomarne åsatt — om t. ex. en af egendomarne utgör

en särskild lägenhet, som blifvit afsöndrad så nyss innan den exekutiva auktionen, att

taxering under mellantiden ej hunnit ega rum — har Utskottet föreslagit det tillägg, att i

sådan händelse fördelningen skall ske efter den för hvardera egendomen bjudna köpeskilling.

107 §.

Uti den i §:n gifna bestämmelse, att en köpare, som ej vill kontant eller genom

aflemnande af intecknadt skuldebref gälda den föreskrifna handpenningen, får ställa

pant för en femtedel af köpeskillingen, har Utskottet föreslagit den ändring, att han äfven

skulle få ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för nyssnämnda belopp. Medgifves

ej rättighet att ställa borgen, skulle eljest, kanske till skada för alla rättegande,

kunna inträffa, att en fullt vederhäftig person blefve förhindrad att göra anbud å egendomen

blott derföre att han, som ej beräknat att egendomen skulle stiga så högt som

den gjorde, ej till auktionen medhaft tillräckligt belopp kontanta penningar eller obligationer;

en borgen kan deremot en sådan person lätt anskaffa under sjelfva auktionen.

Någon våda af en dylik rättighet torde ej behöfva befaras, då enligt det allmänna stadgandet

i 48 § denna borgen skall, lika väl som panten, pröfvas af förrättningsmannen,

derest den ej af de rättegande godkännes, och förrättningsmannen eget'' i omsorgen om

sin egen säkerhet tillräcklig anmaning att vid denna pröfning tillvägagå med nödig försigtighet.

Bestämmelsen att borgen i detta fall skall vara stöld såsom för egen skuld

har sin grund deri, att, i händelse ifrågavarande säkerhet sedermera skulle behöfva användas

till gäldande af den ersättning, som enligt 110 § kan komma att drabba köparen,

ersättningen bör kunna indrifvas med så ringa tidsutdrägt som möjligt.

Den sålunda föreslagna ändringen i denna § påkallar, i fall den bifalles, ett tilllägg

jemväl uti 110 §.

116 §.

Lagförslaget lemnar obestämdt, huru vida, i det fall att fogde satt en annan i

sitt ställe till förrättande af utmätning å lös egendom, det är denne eller fogden, som

skall tillhandahålla utmätningssökanden betalning för hans fordran. Det senare synes

rigtigare, så snart ej fogden gifvit den andre uppdrag att verkställa utbetalningen och

derom tillika underrättat utmätningssökanden. Eljest saknar denne kännedom om att

fogden uppdragit förrättningen åt någon annan och har sålunda ej anledning att vända

sig till denne. De föreskrifter härom, som Utskottet ansett böra meddelas, hafva intagits

såsom ett nytt moment i 116 §.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt, N;o 2,

Likartade lättnader, som i 36 § af Utskottets förslag blifvit ifrågasatta för

parter, som hafva mål anhängiga hos öfverexekutor, synas äfven böra beredas parterne,

när de skola för utfående af sin rätt anlita underexekutorerne. Särskildt torde vara af

vigt, att de kunna, under vissa förbehåll, få sig med posten tillsända de medel, som till

gäldande af deras fordringar blifvit af underexekutorerne indrifva. Då emellertid de

stadganden härom, som må finnas erforderliga, icke behöfva intagas i utsökningslagen,

utan lämpligast hafva sin plats i instruktionerna för utmätuingsmänuen, har Utskottet

ansett sig endast böra fästa uppmärksamheten å det önskvärda att bestämmelser i nu

angifvet syfte må varda i dessa instruktioner intagna.

119 och 120 §§.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som vid 97 § blifvit anförda, hafva tillägg

äfven till dessa §§ funnits böra ega rum för de fall, då sammanträde för köpeskillingens

fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren saknar behörighet att sådant sammanträde

hålla.

127 §.

Stadgandet i 127 §, att anmälan om sådana fordringar, Indika ega förmånsrätt

framför de i 17 kap. 9 § Handelsbalken omförmälda, icke behöfver ske förr än å fördelningssammanträdet,

synes icke stå väl tillsammans med de i 105 § meddelade föreskrifter

angående sättet för försäljning af egendom, som på grund af inteckning eller enligt

11 kap. 2 § Jordabalken häftar för servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller

annan förmån. Den beräkning, som det åligger auktionsförrättare!! att, med tillämpning

af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, göra för bedömande huru vida inteckningar

af nyssnämnda beskaffenhet kunna ega bestånd eller icke, måste ofta blifva otillförlitlig,

då auktionsförrättaren saknar kännedom om beloppet af de fordringar med s. k.

tyst förmånsrätt, hvilka kunna å fördelningssammanträdet anmälas. Inom Utskottet har

väl blifvit ifrågasatt det tillägg till 105 §, att dessa fordringar böra tagas i beräkning

så vidt de äro för auktionsförrättaren veterliga; men, äfven om denne i allmänhet har

sig bekant, att dylika fordringar häfta vid den utmätta egendomen och hvilka dessa äro,

så lär man dock icke kunna antaga, att han med visshet känner fordringarnas belopp,

och vid sådant förhållande torde de icke heller få ingå i beräkningen. Det kommer väl

således, i fäll förslaget i denna del upphöjdes till lag, att någon gång inträffa, att auktionsförrättaren

måste antaga en köpeskilling, som vid auktionen visar sig vara tillräcklig men

sedermera vid fördelningen, i följd af då anmälda fordringar med tyst förmånsrätt,

befinnes otillräcklig för godtgörande af en intecknad fordran, som visserligen enligt lag

fått sig tillförsäkrad bättre rätt än en senare intecknad nyttjanderätt men i sjelfva verket

får stå tillbaka för denna. Att detta innefattar eu orättvisa och kommer att menligt

inverka på fastighets-krediten lär ej kunna förnekas. Då nu de, hvilka ega rätt till

ränta eller annan afgäld, som bör ur fast egendom utgå med förmånsrätt enligt 17 kap.

Bih. till Riksd. Prat. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Bugt. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

6 §. Handelsbalken — och det är egentligen endast för detta slag af de i senare

mom. af 127 § omförmälda fordringar med tyst förmånsrätt, som i de fall, der konkurs

icke inträffat, utdelning ur köpeskillingen får åtnjutas — skola, der de äro

kände och inom riket boende, om auktionen särskildt underrättas, och då vidai’e utdelning

icke torde ifrågakomma för andra fordringar af nämnda beskaffenhet än de

före auktionen till betalning förfallna — för dem hvilka sedermera förfalla häftar

egendomen i köparens hand (se 114 §) — så har Utskottet ansett det kunna, utan

förnärmande af nämnde fordringsegares rätt, åläggas dem att före auktionen anmäla

sina fordringar så framt utdelning ur köpeskillingen skall åtnjutas.

158 §.

Den öfverexekutor enligt denna § tillkommande befogenhet att förordna om

vräkning, hvilken enligt förslaget är inskränkt till de fall, att bestämd legotid tilländagått

eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af uppsägning inträda

har Utskottet ansett böra omfatta äfven det ofta förekommande fall att hyresman eller

brukare enligt lag eller uttrycklig bestämmelse i hyres- eller brukningsaftalet är skyldig

att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt tid erlägga hyran eller afgälden.

179 §.

Den besvärstid, tretio dagar, som förslaget bestämmer för klagan öfver öfverexekutors

utslag i mål från alla de norrländska länen och från Gotland, torde, så

länge någon jernvägskommunikation ej finnes med de nordligaste länen, Norrbottens

och Yesterbottens län, vara allt för kort för dessa två län. Utskottet har derföre

föreslagit, att för dessa län besvärstiden må utsträckas till fyratiofem dagar eller

samma tid, som nu är för dem stadgad genom Kongl. Resolutionen på allmogens besvär

den 32 Mars 1770.

181 och 185 §§.

Bestämmelsen i 181 §, att, om ett öfverexekutors beslut skall dolgifvas en

part, men denne vistas utrikes etc., beslutet skall i allmänna tidningarna tre gånger

kungöras, skulle enligt Utskottets åsigt, i synnerhet om beslutet vore af mera vidlyftig

beskaffenhet, kunna medföra ej obetydliga kostnader och har derföre ansetts

böra utbytas mot föreskrift, att afskrift af beslutet skall till öfverexekutor ingifvas

och kungörelse derefter införas i tidningarna, att beslut i målet fallit och att afskrift

deraf finnes hos öfverexekutor att tillgå.

Af enahanda anledning har en likartad ändring blifvit föreslagen i 185 §.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N;o 2. 75

186 §.

Förutom den ändring i denna §, som måste följa af den vid 185 § ifrågasatta ändring,

har Utskottet ansett sig böra föreslå, att ordet “besvären“ utbytes mot “besvärsliandlingarna“.

I öfrigt har Utskottet icke funnit något att erinra mot Kongl. Maj:ts nådiga

förslag, och hemställer alltså Utskottet vördsamt,

l:o att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts nådiga

förslag ej kan oförändradt antagas, måtte för sin del besluta

följande

Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §•

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet, hvartill

i denna lag jemväl hänföres stad. lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,

hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets

öfrig» städer Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

£ tf.

Utmätningsman är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstg or ing sområde,

och i stad stadsfogde. Erfordras i stad, mer än en stadsfogde, bestämme Konungen

deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna, lag sägs, fullgöra livad öfverexekutor

förordnar, verkställa dom sand i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet

förrätta utmätning.

o §.

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta

länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen är; svare

dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af ut
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

mätningsmannens fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan

uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,

ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då enligt 119

eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras.

1 Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen anses

icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner godt sådant

medgifva, stadsfogde likaledes ega att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll

i afseende å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, sou för

kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må föreskrifva,

för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som af

öfverexekutor antagen är.

4 §.

Konungens Befallningshafvande cge för bestämdt fall eller inom visst område

förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes ställe

vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman galle hvad i denna

lag om kronofogde stadgas; dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej

heller, med mindre förordnandet innehåller särskildt medgifvande, befatta sig med

försäljning af utmätt fäst egendom eller med fördelning af köpeskilling för utmätt

egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmälas.

r, §.

Emot öfverexekutor gälla enahanda jäf, som i Rättegångsbalken om domare

sägas.

O'' §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. Dessa

äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller det svågerlag,

som i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken om jäf mot domare sägs; eller om han eller

någon, som med honom sålunda f skyldskap eller svågerlag är, eger i målet de!

eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är

parts vederdeloman eller uppenbara ovän. Tiar utmätningsman å tjenstens vägnar

rättegång med någondera parten, etter söker part, sedan målet anhängigt är, sak

med utmätningsmannen eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt

att honom dermed jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf emot

kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der jäfvet

pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe. Öfver beslut,

som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

7 §.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för béhanål. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 77

8 §■

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning göres

om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om åtgärd, som blifva

i målet vidtagen.

.9 §.

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka utmätning

eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna dagen, då

hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder

som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela skriftligt intjrg, när

sådant begäres. De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde och

stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under de tre

sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blifvit före nämnda månader

afslutade. Finnas ej mål, för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika

tid anmäldt. Försummar fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu

är sagdt, fälle öfverexekutor honom att bota eu krona för hvar dag han dermed uteblifver;

dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År

fogde fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan

vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman, som under

honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten betrodt varder.

Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att

utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven

är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer

klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst

på högst tre månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras

utredning vid domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid

skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

11 §•

Missfirmar någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför honom

hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man sålunda inför

öfverexekutor sin vederpart eller utmätningsrnrn; dessa mål ege öfverexekutor att

upptaga och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med böter,

högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man,, inför öfverexekutor genom

svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Särshilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

2 Kap.

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref

eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den

ort, der gäldenären bär sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes

egen stadigt hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der

han inom riket senast var boende. Är gäldenären utländsk man eller grundas fordran

å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas.

13 §.

Är för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär för betalningen

hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren bos öfverexekutor i den

ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af eu till annan öfverlåten, må,

innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder af öfverlåtelsen sökas. Allvist

om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet, må den sökas, hvilken såsom

egare har egendomen i besittning.

1* §•

Lagsökning skall göras skriftligen; och loge borgenär vid sin inlaga besannad

afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter han det, eller

finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde

ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.

15 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande för gäldenären

att, inom viss tid efter det lagsökningshaudlingarna blifvit honom delgifna, å ansökningen

skriftligen svara, vid äfventyr, om han det försummar, att målet ändå

afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i hufvudskrift

eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för delgifvande af stämning

är stadgadt; dock skall, der delgifvaudet må ske genom kungörelse i allmänna

tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas tre gänger minst eu vecka mellan

hvarje gång samt, om jemväl annan åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra

före sista kungörandet.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 79

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna

tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes, borgenärens ansökning

med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos öfVerexekutor sig instäla

för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som förut är sagdt. Finnes borgenären i

staden, varde ock han kallad att å samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsatte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som, med

afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse i allmänna

tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar efter det

kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifven borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär så delgifna,

som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar, och kommer

ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som

varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller sig inställa,

förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §■

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit, höre öfverexekutor

gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på skäl, som för handen

äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda, sätte öfverexekutor ut förhör

i målet till annan dag och förelägge borgenären att då tillstädeskomma.

20 §.

Öfverexekutor ege, om gäldenärs skriftliga svar dertill föranleder, låta borgenär,

innan målet afgöres, få svaret med påminnelser bemöta; och förelägge öfverexekutor

borgenären tid dertill, högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än

en å hvardera sidan vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete handling,

den han i afskrift ingifvit, förelägge honom viss dag dertill och äfventyr att

målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen taga del, om

skäl dertill förefinnes; och ege han då sig deröfver yttra, om han det äskar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Vildt. N:o 2.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva gäldenär

del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning skett,

och är ej heller svar från gäldenären ingifvet, vare ansökningen förfallen.

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke blifvit

till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere hafva i

målet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad, fortfare öfverexekutorn

utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut vid

domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, eller och, enligt å

handlingen tecbiadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde,

länsman, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen; varde målet såsom

tvistigt till domstol förvisadt.

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva den

handling, hvarå krafvet grundas; och visar han sannolika skäl för invändningen;

varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat att tvånget

eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 § stadgas.

26 §.

Anmälan om tvång eller förledande skall göras vid domstol eller hos öfverexekutor

inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet skedde; vare

ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan gjordes, låta domstolens

eller öfverexekutorns bevis derom i allmänna tidningarna införas. Försummas

något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege öfverexekutor utan hinder af

invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvet annat jäf, än nu är sagdt, och vill det styrka;

då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla.

Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare lag som i 24 § sägs.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol

förvisas, ålägga öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr af

utmätning.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för be,kandi, af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 81

Varder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur den intecknade

egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen må, utan föregående

utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas;

och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran bos borgenären, och är denna

fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må, så långt den

räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller icke

förfallet är.

31 §.

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär

lika fritt som borgenär att målet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han ej

hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning å borgenären vid domstol

söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader efter döt

öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget blifvit anförda,

inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit i det

skick, att det kan afgöras.

Aro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;

är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande den andre

bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom

anslag sist dagen förut kungjord blifvit: och skall utslaget å den dag, hvarå det

ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten, om han

det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att meddelas, varde tilllika

införd i eu dertill inrättad bok, hvilken bör hållas eu hvar till hända, som

vill upplysning derur hemta.

B åt. till Jliksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Så §.

Iöreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afväges muntligen,

kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd i den

i 33 § omförmälda bok.

.95 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del deraf,

som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter afskrifvas,

der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som i målet

egt rum.

36 §.

I lag sökning smål må skrifter och handlingar, som skola till öfverexékutor

ingifvas, med allmänna posten insändas.

Om part det begär och nödig kostnad förskjuter, skola, ej allenast i de fall

att af honom ingifna lagsökningshandlingar enligt 14 § ej upptagas eller enligt 15 §

utställas till förklaring, desamma jemte derå tecknadt besked till honom genom öfverexekutors

föranstaltande med posten afsändas, utan ock utslaget i målet på enahanda

sätt till parten afsändas.

Hvad sålunda i denna § är stadgadt, vare i tillämpliga delar gällande äfven

i andra hos öfverexekutor förekommande utsökningsmål.

3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols laga

kraft egande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är om

flyttning i eller ur hus; och

fi. då domen eljest innehåller förpligtande för den tappande'' att något

s. 83 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 83

lullgöia, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande

utföras.

38 §.

Rån laga kraft egande dom icke, efter tv i 37 § är stadgadt, af utmätningsman

utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor aU

om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor, der någon

skall tillhållas att något göra eller låta, och annat tvångsmedel eller äfventyr ej

finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga den tredskande vite samt honom

till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt

bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring i domen

sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än den vunnit laga

kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad honom ålagdt är,

så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan; ej heller å Hofrätts dom. der

gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap. Rättegångs-balken föreskrifves, sin

rätt till talan mot domen förvarat och till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande

eller utmätningsman nedsatt penningar, svarande mot hvad

dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas förr än

domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken är underkastad

förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför

kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären det äskar och sådant

finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller borgen

föi återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom till

stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

Hai någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva, ege utmätningsmannen,

ändå att ändring i domen sökes, befordra den till verkställighet,

om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring; gitter han ej

ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af utmätningsmannen belagdt

med qvarstad.

Hvad domstolen törordnat angående qvarstad och skingringsförbud må ock

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma vare

om dom angående tjenstehjon flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om skyldighet

för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll med domens

verkställande kunna vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att, der den vinnande

ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om

domen ändras, förordna, att verkställighet må ske utan hinder deraf att domen

ej vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet ej

varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor, der pant eller

borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas, ändå att ändring

deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder af

ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskildt är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning, som

för laga kraft egande dom är stadgad.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos öfverexekutor;

hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och

utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall domen eljest enligt lag till

efterrättelse lända, förordne öfverexekutor, att domen verkställas må; och gånge

den sedan i verket lika som domstols laga kraft egande dom, der ej af högre

myndighet annorledes förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel huru dom rätteligen verkställas bör,

anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall, eller då verkställighet af

dom hos öfverexekutor sökes, domen så mörk, att öfverexekutor ej kan meddela

föreskrift om verkställigheten, lörvise han parterna att i laga ordning öfver domen

söka förklaring.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 85

48 §.

Skall någon för verkställighet åt dom eller eljest enligt denna lag ställa

pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd, varde den pröfva

af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen, om säkerheten hos honom

ställas må. Löftesmän skola borga en för alla och alla för en; för menighet

eller för utländsk man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom

för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der öfverexekutor eller utmätningsmannen

det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,

som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet

den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets ställande

fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning enligt

12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på grund åt domvilla eller

annan felaktighet i rättegången, hos högre rätt yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller annan verkställighet

följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet föres, verkställigheten

åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten sökt, all skada, vare ock,

om han något lyfta eller tillträda fatt, pligtig att det genast med dess ränta eller

afkomst till vederparten återställa. Äro penningar lyftade, gälde ränta derå efter

sex för hundrade om året från lyftningsdagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet

blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms försäljning,

må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas;

dock må, der någon blifvit fäld till böter eller vite, eller utmätningsman

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N.-o 2.

blifvit dömd till mistning af tjenst på viss tid eller utgifvande

slaget ej verkställas förr än det vunnit laga kraft.

af skadestånd,

ut
-

så §.

...... . IJuru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom går i verkställighet

skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

:U §.

Vin man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit

ga enär alagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve till utmätningsmannen domen

eier utslaget samt, då fråga är om skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess

ver stallande, sa ock, der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis

grundad, lordringsbeviset i hufvudskrift.

lor fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion bärleder sig frän

7''m- °\iefnd0m °ch ä1’ tiJ1 betahling förfallen, må ock, ändå att betalnings?

b-1 ,galdenaren ålaSd> utmätning ske, der gäldenär vid utmätuings1

Ia,.e,t, Utan ydi ®rkanner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen

verkstalles, om erkännandet taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller,

om han ej karl skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan jemte protokollet

vid auktionen till utmätningsmannen aflemnas.

57 §.

Da for utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,

gore han derom anteckning å handlingen.

58 §.

Ska11 utmatning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan den blifvit

oretagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär bör för annan borgenärs

fordran verkställas, till utmätningsmannen ingifven; då skall utmätning för bådas

fordringar på eu gång verkställas, der det kan ske utan att den ene borgenären

s. 87 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 87

i sin rätt uppehälles på grund af hinder, som för uttagande af den andres fordran

må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa

utmätning för fordran, som i 54 § afses; har underrättelse derom, att utmätning

för fordringen är sökt, blifvit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning

att gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning;

då gånge förrättningen för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i ty

fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i vård eller besittning,

tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas ej de, varde närboende granne,

som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål

sig instält, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,

der borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas öfver godset, till dess

utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären

genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen skriftligen

utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt

hemvist sökt, ej kunnat der anträffas, blifvit sist dagen''före utmätningen meddelad

hans hustru eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare

det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort,

än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till utmätning uppgifven,

bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte uppgift å förrättningsstället meddelas

så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant

ändamål längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud i orten,

der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med annan egendom

gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fäst egendom må utmätas, der oj borgenär

och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning skall ske, intecknad

i gäldenärens fasta egendom, varde den först utmätt, der ej borgenären och gäl
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N.-o 2.

denären öfverenskomma, att betalning må ur lösärm tagas. Skall utmätning på en

gång ske för intecknad fordran och annan borgenärs fordran, som icke är intecknad,

ege inteckningshafvaren ej till förfång för den andre taga betalning nr lösören för

hvad af den fasta egendomen kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas; den må ock

gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller borgenär och gäldenär om

fordringens eller rättighetens utmätande åsämjas. Sådana obligationer eller andra

värdepapper, hvilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, må tagas i mät såsom

här ofvan om lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller minst kan umbära

sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis

i mät tagas, der sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan

ske, och annan ordning ej är föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,

hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då

skäll af det förråd, som i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för eu månad

tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap och husgeråd, dock ej öfver ett värde af etthundra

kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför

pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenärs innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst, eller innestående

pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att aflöningen

eller pensionen lyfta.

67 §.

År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej må utmätas,

eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränte-anstalt förordnadt, att derifrån

utgående pension eller lifränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenärs bo något utmätas, som finnes höra annan till, och ej heller

utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens gods eger.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2- 89

69 §.

Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenär bo finnes, men

kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande;

bjuder han vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen

honom att sin talan efter stämning utföra, och xnå det utmätta godset ej säljas förr

än tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han, som godset

från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, der

godset finnes, inom tre månader, eller hafva sin talan mot borgenären förlorat. Kom - iner någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder

för försäljningen, der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket

väckt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra, åligge

.honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som förut är nämndt.

Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens

vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga enskild egendom, gälle

hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmäles,

vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenär lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet

för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och

försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning

ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant

eller eljest under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från sig,

med mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med att för sin betalning

hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren vägra att taga lösen, då den,

i fall som nu är sagdt, honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalning

förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega förmånsrätt

till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder för egendomens utmätande

för annan gäld. Ej heller må egendoms utmätande hindras deraf att den blifvit belagd

med qvarstad eller skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå,

sådant företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden

kan ske.

Bill. till Jtiksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Käft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningsmål Utlåt. N:o 2.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas ock värderas;

och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen

biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer tagas. Lösören,

som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs, föras från stället, derstädes sättas

i förvar under utmätningsmannens försegling eller, om han finner det i brist af

tjenliga förvaringsrum eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel

eller skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes att

godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet lemnas på stället

under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det af annan der vårdas eller till

annat ställe föras, om det så ske kan och borgenär den för godsets vård eller flyttning

nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär egendom, som i annans besittning finnes, varde förbud

innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång för den, till hvilken i

följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå.

/

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse eller

annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage utmätningsmannen handlingen

i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen i förvar

handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten, der sådan handling

finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud för den, från hvilken fordringen eller

rättigheten skall utgå, att gifva något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller

den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och

varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken förbudet meddelas

skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen det äskar, kostnaden

för förbudets delgifvande förskjuta.

§•

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för annan fordran

utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att godset å nyo upptecknas, värderas

eller förseglas.

Hvad nu är sagdt galle ock om utmätning af gods, som förut är belagdt med

qvarstad för fordran.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 91

77 §.

Då utmätning af lös egendom så verkstad är, som i 73 § samt 74, 75 eller

76 § sägs, njute borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter ty i 17 Kap. 8 § Handelsbalken

stadgas.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från annat så

söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt. Ej heller må växande

gröda, växande skog eller annat, som till fäst egendom hörer, tagas i mät annorledes

än genom utmätning af egendomen eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning deröfver;

och gälle om egendomens värdering hvad förut om värdering af lös egendom är

sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de handlingar, som visa hans egauderätt

eller tjena till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller

annan förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gångvarde

de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fäst egendom, läte

han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

SO §.

Då utmätning af fäst egendom skett, skall, der borgenär det yrkar, afrad,

hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den varder såld och af köparen

tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen eller af syssloman, som af honom förordnas.

Utmätningsmannen kungöra utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger,

förbud att utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall han, der

borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär, och låta förbud kungöras,

som nu är sagdt.

81 §.

Är fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes i

större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär det påstår, förordna syssloman

att egendomen om händer taga och förvalta; dock vare i ty fall borgenären

pligtig att förskjuta den kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

82 §.

Öfverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye egaren sökt lagfart,

öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre egarens gäld.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöhningslag Utlät. N:o 2.

Sökes lagfart å öfverlåtelse!! samma dag, då utmätningen verkställes, eller varder

å öfverlåtelse, som skett före den dag, då utmätningen eget- rum, lagfart sökt å

den rättegångsdag för lagfartsärenden, som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare

ej utmätningen gällande emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är

i egendomen intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas, egendomen

derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att lagfart kommer

att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen anstå till dess sig visat,

om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i 17 Kap. 9 §

Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar, protokoll öfver

förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda; vare

ock utmätningsmannen pligtig, om protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att

genast tillställa honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen

tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital, som ränta och

lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen, då den blifvit verkstad.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i mät, genast

anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären vid utmätningen uppgifva

auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det tillkänna. År utmätningen verkstäld för

icke intecknad fordran, vare utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till

domaren och i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den

fordran, hvarför utmätningen skett.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande af skuld, hvarför

utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång tvistig, eller kan den för

annan orsak ej strax till betalning i laga ordning användas; då vare, der borgenär

det äskar, gäldenären pligtig att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor

eller domstol med ed styrka, att han ej eger annan tillgång, än den som

uppgifven är.

Har gäldenär gått ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma fordran

ånyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar skälig anledning, att gäldenären

undandölja!- tillgång, som honom derefter tillfallit och till gälds betalning gå bör.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till visökning slag Utlåt. N:o 2. 93

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen

kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen sker, så ock, om gäldenär

eller borgenär det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar,

som närmast derintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall

kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

Är egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att förstöras

eller väsentligen försämras, lian förvaras under den tid, som för auktionens kungörande

i ofvan stadgad ordning erfordras, ege utmätning sm armén låta kungöra försäljningen

på annat sätt, som lämpligt finnes.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar innan auktionen

hålles, der ej i fall, som i 88 § 2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig

finnes; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar förut.

Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera än en gång, vare det gilt, om

första kungörandet skett inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet

må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen

jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst fjorton dagar

före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå

att de ej vunnit utmätning, ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant,

på sätt i 118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest under panträtt

i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med

att taga betalning ur köpeskillingen, varde före utropet underrättelse meddelad, att

försäljningen sker med bibehållande af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor skola så länge

sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af det utmätta godset blifvit

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

såldt, att gälden, hvarför utmätning skett, så ock kostnad, som skall ur egendomen

utgå, kan af det sålda fullt godtgöras, upphöre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen

på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fast egendom skall förrättas af öfverexekutor, der ej i 94 §

annorledes stadgas.

94 §.

A landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom skall hållas

å landskanslist eller å tingsställe i orten. Uppgifver gäldenären annat ställe i

orten, må ock auktionen der hållas, om öfverexekutor pr öfva?'' stället lämpligt. Har

ej gäldenär vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående

utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande uppgifvit auktionsställe,

eller äro flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej derom sig förena; bestämme

öfverexekutor hvar auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas på annat

ställe än landskanslist, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum eller

annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers

områden gå i en försäljning, varde auktionen förrättad der hufvudgården eller, om

sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen;

är det å landet, varde auktionen hållen å landskanslist.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen med beskrifning

och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga handlingar, hvarom i

79 § är nämndt.

Hav vid utmätning blifva bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,

och är utmätningsförrättaren ej behörig att med försäljningen taga befattning, sände

han ofvannämnda handlingar till den utmätning sman, som skald auktionen hålla.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o S.

95

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande egendomen

äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen eller för upplysning

om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan emottagna

handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas; dock vare, der auktionsförrättare!! det

äskar, borgenären pligtig att förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §.

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte han kungörelse

derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället införas i allmänna

tidningarna tre gånger, första gången minst fyra veckor och sista gången minst

fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt,

att kungörelsen varder minst fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i

tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. Är för viss

stad förordnadt, att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras,

lände ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse

om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin fordran

grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de, hvilka

hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som skall vid auktionen

iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka hafva inteckning i egendomen

eller fordran eller rättighet, hvarför egendom enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken

häftar, eller ega rätt till ränta eller annan afgäld, som bör ur egendomen utgå med

förmånsrätt enligt 17 Kap. 6 § Handels-balken, skola derjemte, der de äro kände

och inom riket boende, om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka

auktionsförrättaren skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må

kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

Är ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och sätte auktionsförrättaren

ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas förty att kungörelsen

ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske kan. det

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad genom anslag,

som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

103 §.

Nu skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren så. väl protokollet

öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om egendomens försäljning

förordnat, som ock gravationsbevis och de öfriga handlingar, som i 97 och

98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes och hafva fordran eller rättighet,

som skall vid auktionen iakttagas, att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele

derefter fullständig och tydlig underrättelse om sättet för försäljningen; gifve

ock tillkänna tiden, då köpeskillingen sist skall vara gulden.

Egendomen säljes i uppslag.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,

säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning eller kommit i särskild

egares hand, hvarje egendom för sig till försäljning utropas. Sedan varde alla

egendomarne gemensamt utropade till försäljning Ej skola dock fastigheter i särskilda

län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,

der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda beloppet

af det, som bjudits vid de särskilda utropen: stånde vid första försäljningen

fast: gå de högre; gälle sista försäljningen, och varde öfverskottet på, de särskilda

egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick

för nästföregående år, eller, der ej sådan uppskattning för samtliga egendomarnc

finnes, cjter den för hvardera egendomen bjudna köpeskillingen.

105 §.

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jordabalken,

för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån, som åt

någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning utropad

med förbehåll om rättighetens bestånd. Finnes härvid att någon, som eger bättre

rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla full godtgörelse; då skall, derest

ej denne samtycker att vid det skedda utropet må förblifva, eller hvad för honom

ur köpeskillingen brister genast af rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren

erlägges, egendomen utropas å nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger

köpeskillingen då högre, gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första

fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen förslår åt dem, som

s. 97 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 97

ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder,

hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag, k

hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall ega rum.

106 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör den ej brukare

eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge grödan i samma utrop

som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast eu sjettedel af köpeskillingen antingen

i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är i den sålda

egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast så vidt dess kapital ligger

inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen å egendomen satta

värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter allmän bevillning för egendomen

utgick för nästföregående år. Vill köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa

pant eller borgen såsom för egen skuld för en femtedel af köpeskillingen, vare det

ock gildt. Gitter ej köpare gälda, eller säkerhet ställa, som nu är sagdt, varde egendomen

genast å nyo utropad.

108 §.

Göres å första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde egendomen

då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny auktion skall

ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga. Kan ej försäljning ske,

förty att bud ej göres eller antages; då skall ny auktion hållas å samma ställe fyra

veckor derefter, hvarom auktionsförrättare!! skall genast meddela underrättelse, och foge

han anstalt, att kungörelse om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna

införd samt minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor

och i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning, varde ytterligare auktion,

så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som nu är sagdt; gälle ock

om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvad om försäljning å första

auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, meddele auktionsförrättaren underrättelse om tiden,

då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas skall; så ock om

stället för sammanträdet.

110 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt vara

Bill. till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

till auktionsförrättare!) guldet, för hvilket icke efter 111 § anstånd blifvit lemnadt.

Är det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättare!) att egendomen

varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 § föreskrifves. Går egendomen

vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen med laga ränta derå från den dag,

då betalning sist bort ske, ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera,

kåfve förre köparen ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall

ock af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen godtgöras.

Är pant eller borgen stäld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren, der sådant

erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bör, ofördröjligen försälja

panten i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen

hos löfiesmannen.

in §.

Visar köpare, att fordringsägare, som skall ur egendomen erhålla betalning,

låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen, njute till godo de

vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare förnöjde äro, öfverskott

å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd med betalning deraf, vare lag

samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit laga

kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

113 §.

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort;

och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning. Ilar ej

gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum; och

må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre månader och i stad till

nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till fardag skils i 16 Kap. Jordabalken.

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri från

ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen

till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld, der ej köparen gälden

öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något, som å

den auktion säljes.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behttndl, af förslag till utsökning slag Utlåt, N;o 2. 99

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej nedan

annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt den förslår,

tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans fordran. Hafva penningar

annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen influtit, skola de inom

lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga kraft,

må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

Har fogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre dock fogden

sjelf hvad, efter ty ofvan är sagdt, utmätningsman åligger., der han ej åt den,

som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären tillhandahålla, och denne

derom blifvit underrättad.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under panträtt

i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att för sin

betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt till'' godo inom den tid, som

i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade panträtt i

egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till

säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur köpeskillingen,

efter ty nedan sägs, undfå betalning, såvida han derom hos utmätningsmannen

före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan borgenär,

som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen

medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit äf borgenär inom föreskrifven

tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna de ej åsäm
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöhningslag Utlät. N:o 2.

jas, huru medlen skola fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens

fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning

ej skett, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda

för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall

tre gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna

införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet, att

de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras, men utmätningsförrättaren

ej är behörig att sådant sammanträde hålla, insände han genast de medel,

som fördelas skola, samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet

hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på sätt ofvan är stadgadt.

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § närnnes, full tillgång till alla fordringarnas gäldande

eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär, som efter 118

§ yrkar betalning utan att han fått utmätning, visa att gäldenären medgifvit honom

betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan borgenärs

fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom och gäldenären till sammanträde

för att sin rätt bevaka. Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till

utdelning.

År utmätning sförr ättar en ej behörig att sammanträdet hålla, galle hvad för

ty fall i 119 § sägs.

121 §.

Sedan fäst egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig hafva

rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra dagen efter

auktionen å utsatt ort och timme inför auktionsförrättaren sammanträda för att höras

angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet förordnat

om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde ej hållas å den

derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt på sätt i 102 § sägs; upphör

hindret, utsatte auktionsförrättaren ofördröjligen ny tid för sammanträdet och

läte det kungöras tre gånger i allmänna tidningarna, första gången minst tio dagar

före sammanträdet.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det fall

att enligt Ilo § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen skyldig att utgifva

ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 101

123 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen redogörelse

dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar, för hvilka

anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller egendomen på grund af

utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt de i 97 och 98 §§ nämnda

handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären,

der han när är, att andraga hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

124 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så ock gäldenären

ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen i öfverensstämmelse

dermed fördelningslängd samt läte dem, som deråt nöjas, sitt godkännande å

längden teckna; och varde derefter utdelning genast verkstäld, dock mot pant eller

borgen, der enligt 134 eller 135 § sådan säkerhet ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet anhängigt

hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru tillgångarne

må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att, ehvad han vid sammanträdet

varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning, som i 9 Kap.

bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin klandertalan, vid äfventyr, om det

försummas, att förslaget kommer att såsom laga kraft vunnet till efterrättelse lända.

Varder klandertalan anhängiggjord, pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret

må till ändring i utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall

förslaget hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig är, öfverenskommelse,

såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad en hvar i utdelning

tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom skall för

fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är i egendomen intecknad

eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 § Handels-balken eller 11

Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen belöpande utdelning

beräknas, ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej

företes, utdelningen beräknad efter ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å så
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

clan fordran, så ock årlig afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas

för ett år, der det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan namnes, må ej utdelning åtnjutas, der den

ej före auktionen hlifvit af fordringsägare!! anmäld och skall utgå med förmånsrätt

framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 § Handels-balken nämnas; dockjatt förmånsrätt

på grund af stadgandet i 4 § af samma Kap. ej må göras gällande i annat fall,

än att fastigheten är till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af utmätning influtit, erhålla

betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,

varde vid fördelningen fordringen beräknad till det belopp, som, efter en

räntelot af fem för hundrade om året, utgör fordringens värde å fördelningsdagen.

Skall utdelning ske allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet

bestämd, varde fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde

å fördelningsdagen, hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske med

användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af vederbörande

myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft, och skola enahanda

grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd, som, då rätt till afkomst

eller annan förmån af fäst egendom vid försäljningen gått förlorad, bör, efter ty sär - skildt stadgadt är, till rättighetens innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes

är till beloppet lagligen bestämdt.

129 §.

Är fråga om fordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet beroende

på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit laga kraft, eller är

inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad å fordringen enligt förmånsrättsordningen

belöpa kan vid fördelningen afsatt, intill dess frågan om borgenärs

rätt blifvit slutligen afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, varde borgenären hänvisad att sin talan efter

stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss är stadgadt.

Vill annan, hvars rätt är af frågan beroende, sjelf stämma; stånde det honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för fordran beräknas, utan att fordringsbeviset

blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika meddelad,

huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma eller någon del deraf

sedermera finnes ej böra tillkomma den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt

eller afsatt.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 103

131 $.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär ur

egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller fordringen förut

genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att stämma om återvinning

inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors beslut

i fördelningsfråga galle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors

beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt blifvit,

ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han lyfter, der ej öfverexekutor

finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller, om hans

fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder; då må, utan

hinder af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som äro tillstädes,

öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen; och vare det gilt, der

ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens bestridande,

utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant eller borgen.

135 §.

År utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde

ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga om hans

skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han lyfter, gällande hvad

derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129 § blifvit vid fördelningen afsatt för någon borgenärs

fordran, skal! ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenärens anspråk

blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare han dock

berättigad att beloppet mot pant eller borgen lyfta. I annat fall må på öfverexekutors

pröfning ankomma, huruvida beloppet, innan fråga om rätt dertill blifvit afgjord, må

mot pant eller borgen lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt,

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

eller af annan, hvilken på grund af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna

tillfalla.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär tillagda,

men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag samme vare, der

fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären ej inom fyra veckor

derefter medlen lyfter.

Är enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit företedt,

och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det fördelningen vunnit

laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan, som de enligt 130 §

kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlikt 136 och 137 §§ skola i landtränteri nedsättas, må, der

någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor godkännes,

för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor bestämmer; och

komme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen berättigad.

139 §.

Är ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140 §

sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan kronofogde

emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas, och inom en månad sedan

stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare fogden sjelf för det belopp, hvarför

utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär lemnat gäldenär anstånd med

betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen

ej kunnat förekomma. Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det

eljest ej må till ursäkt räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen

hållas.

140 §.

Är fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller rättighet

säljas, och varder ej det utmätta såldt å landet inom tre månader och i stad inom

två månader efter det fogden emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare

om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall ega

rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas inom fjorton

s. 105 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 105

dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter

försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så skyndsamt

vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej

må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad öfver

tre månader från mottagandet af de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej rätt till

ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta, der ej på grund af stadgandet

i 138 § sådan ränta må honom tiilgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt dertill

blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade eller någon del

deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade om året.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsägare, då denne eger rätt att dem

utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex för hundrade om

året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, skingriiigsförbud samt reseförbud, så ock annau handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad å så

mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller äskar

man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och hvartill man bättre rätt påstår;

har sökanden företett sannolika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor,

det fara är att gäldenären undansticka!1 eller förstör godset; varde då qvarstad

beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter 145 §, eller

äskar borgenär eller den, som påstår bättre rätt till visst gods, att gäldenär tillhörig

Bill. till RiJcsd. Prof. 8 Sami. 1 Afd. 2 Häft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Särskilda Utskottets för lehandl. af förslag till utsökningslag Utlät. No 2.

lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas under förbud att säljas

eller skingras, da ma sadant förbud, när skäl dertill äro, af öfverexekutor beviljas.

Finnes gäldenär gods eller det, hvarom tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas

att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom och

hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. Är synnerlig fara, att

det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes i större

mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej kunnat

gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja qvarstad

å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som då

dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet för for
dran,

värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta, som

af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt att medlen

uppbära och förbud den betalningsskyldige kungjordt. Den som blifvit satt till

syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för egendomen gäldas och

under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens

vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde egendomen

värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

152 §.

Äro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 § förmäles,

till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär det

äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i 138 § sägs.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 107

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna

känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar i skuld för

hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från orten, utan att borgenären

har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor förbjuda gäldenären

att afresa från orten, innan han gjort rätt för sig; dock må sådant reseförbud

ej gälla för längre tid än sex veckor. Öfverträdes förbudet, varde gäldenären

återhemtad och, der borgenär det äskar, i häkte insatt, under den tid

förbudet gäller.

154 §.

Ilar ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio dagar,

och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors förordnande

derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin fordran kräft eller sin

talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast eller å föreskrifven tid sin

talan, der den hos öfverexekutor eller domstol anhängig är; gånge qvarstaden eller

förbudet åter. Har i det fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors

utslag, så vidt derigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden

för talans instämmande räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom kungörelse

i allmänna tidningarna, hafve den, som qvarstaden eller förbudet vunnit, sin

rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid och hvad i öfrigt i

ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade blifvit,

så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare vara

för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas, så ock af domstol,

då saken dit instämd är.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skiljt annan från det han

innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast besittningen eller

annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och svare den, som sig förgrep, vid

domstol.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsöJcningslag Utlät. N:o 2.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin talan

vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta, då

bestämd legotid tilländagå!'' eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag i följd af

uppsägning inne är, eller skyldighet att afflytta i följd af underlåtenhet att å utsatt

tid erlägga hyran eller afgälden enligt lag eller bestämmelse i hyres- eller brulmingsaftalet

inträda och gitter han ej visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta; då må

öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan vid

domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 § må ej

af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för den skada, som

kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon, som bör sådan säkerhet

ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan visat synnerliga skäl, ege

dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande befria.

160 §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras skriftligen.

Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit vederparten

lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof ej tåla kan, ege

han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och intill dess annorledes förordnadt

varder, dock icke i det fäll, hvarom i 158 § sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl dertill,

gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne öfverexekutor,

huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite eller äfventyr att, om

part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt, målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor förekommande

utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna lag föreskrifven,

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägge öfverexekutor sökanden, der han saken

vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört. Varder

s. 109 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 109

målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning tilläggas vederparten

för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet der fullföljes, pröfva hvad ersättning

den ene parten bör till den andre gifva för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor, efter ty

skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till den andre gälda

ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och försäljning,

så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen gäldas; kostnad,

som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft, vare

sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen

det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

År i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,

föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande partens kostnad; då

skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom denna lag

handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å femtonde

dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom i 75 § sägs, hos

gäldenären verkstäld. Är borgenär missnöjd med förrättningen, ingifve sin klago-.

skrift inom samma tid, efter det han erhöll del af protokollet öfver utmätningen.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans, åtgärd vid auktion å fast egendom,

göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

År någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis

såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman upprättadt, ingifve

sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde dagen, sedan förslaget

afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och visas ej inom

samma tid laga förfall, varde klagan, så vidt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens

åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas förfall, sätte öfverexekutor

ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen underrättelse

om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker klaganden,

att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver den klandrade

förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets ingifvande samt

äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda vidare uppehåll med målets afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen annorledes

tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor, der sådant

för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna om vittnens hörande

vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i 139 och

140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon eljest hos öfverexekutor

skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål orätt förfarit;

ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt uppenbar, honom dertill förhjelpa.

I annat fall varde sökanden hänvisad att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles, ege han,

om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i afbidan på det

s. 111 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N.-o 2. 111

slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller meddela den rättelse deri,

hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmäles, skall öfverexekutors slutliga

utslag gifvas i den ordning, som i 33 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller egendomens

försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen åtgärd verka

uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i Hofrätten

sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves eller auktion

å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse om hvad

vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det försummas. Ej må gäldenär

söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt.

178 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet, som

angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes än i sammanhang

med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt öfverklaga förordnande,

som enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande meddelas. Tilltror part

sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor onödigt uppehälles; ege då att deröfver

klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen eller efter

anslag meddelas i mal, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om fördelning af köpeskilling

för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld, eller på klagan öfver utmätning,

auktion å fast egendom eller förslag till köpeskillings fördelning; ingifve

sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens och Westerbottens län före Horkarl

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

tolf & fyratiofemte dagen, i mål från Jemtlands, Westernorrlands och Gotlands län

före klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga delar af riket före klockan

tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades eller, om det

blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid, som nu

är sagd, räknad från auktionsdagen.

ISO §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 § nämnas,

ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till klagan, såsom i samma

§ stadgas; eljest njute han lika tid från det han af beslutet erhöll de!.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, läte den vinnande tillställa

vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde derå

tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller vet man ej

hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, varde afskrift af beslutet

hos öfverexekutor lemnad, och läte den vinnande sedan i allmänna tidningarna

tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra, att beslut i det mål

gifvet är, och att afskrift af beslutet finnes hos öfverexekutor att tillgå; i ty fall

hafre vederparten tid att sig besvära före klockan tolf å nitionde dagen efter sista

kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till ansvar enligt

9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är utslaget ej för honom

muntligen afkunnadt, kåfve för klagan tid, som i 179 § sägs, från den dag, utslaget

genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej upptagna till

pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga förfall, sätte Hofrätten

ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors

utslag eller protokoll i målet förelägge Hofrätten honom viss tid att dermed inkomma

vid äfventyr, som i 171 § sägs.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Särskilda. Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2. 113

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast sitt

utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden

pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dem i hufvudskrift eller besannad afskrift

vederparten tillställa, så ock att inom dubbelt så lång tid, som för besvärs

anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom

Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma med bevis om dagen, då vederparten

af besvärshandlingarna fått del, samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift

deraf. Underlåter klaganden att inom föreskrifven tid inkomma med bevis

om delgifvandet, och kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda

ej inom samma tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven;

då må ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga

förfall för klaganden visas. Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Styrker klaganden,

att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar han sig uppehåller,

och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock ut ny tid och förelägge

tillika klaganden att Ull Hofrätten ingifva besannad afskrift af besvärshandling

ärna och sedan låta i allmänna tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs,

kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, och att besvärshandlingarna finnas hos

Hofrätten att tillgå.

186 §.

Har klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare denne

pligtig att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad från

den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten ingifva; är

kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd, skall han sin förklaring

ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer han ej in med förklaring

inom föreäkrifven tid, och visas ej heller inom samma tid förfall; varde han ej vidare

i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver besvären,

åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna och bevis derom till

Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,

om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärssknften.

Bill. till Riksd. Prat. 1877. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgärda, må fullföljas i

annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskild! stadgadt.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den klagande

vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar skäligt. Finnes någon

hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 Kap. 2 § Rättegångs-balken stadgadt är.

Missfirmar någon hos Hofrätten öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker,

döma den felande till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med

böter beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten, när skäl dertill

förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas, förordna, att utslaget icke

må verkställas eller att, om verkställighet redan följt, ytterligare åtgärd ej må

vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen öfverklagas.

Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra klagan öfver Hofrätts utslag,

göre det genom besvär, som böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 Kap.

9 § Rättegångs-balken stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel

finnes föreskrifvet. Är den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt 173

§, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt blifvit eller styrka sin

fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i brottmål

är stadgadt.

De i Kongl, Maj:ts förslag till Förordning om nya Utsökningslagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall meddelade stadganden kunna hänföras

till följande hufvudämnen:

l:o tiden, från hvilken den föreslagna nya Utsökningslagen skall till efterlefnad

gälla;

2:o de stadganden, som genom nämnda lag skola anses upphäfda;

s. 115 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 115

3:o öfvergångsbestämmelser;

4:o de lagbud, som framgent skola blifva gällande och deribland några visserligen

i Utsöknings-balken intagna, men rätteligen till Iiandels-balken hörande

stadganden, bvilka i följd af denna deras natur nu icke utgjort föremål för omarbetning;

— och

5:o ändringar, som i följd af nya lagen blifva nödiga i Konkurslagen, Sjölagen

m. fl. författningar. ,

Utskottet har vid granskningen af det nu förevarande förslaget funnit detsamma

icke lemna rum för några väsentliga anmärkningar och endast ansett några

få förändringar och tillägg deri nödiga.

Dessa äro följande:

vid 5 §.

Då uti 30 Kap. 5 § Rättegångs-balken, i fråga om lyftning af medel, som

enligt samma § blifvit till fullgörande af Hofrätts dom utgifna, hänvisas till 3 Kap.

5 § Utsöknings-balken, men nya lagen, lika litet som nyssnämnda lagrum, innehåller

något särskildt om lyftning af dylika medel, har Utskottet, på det ovisshet icke

måtte uppstå om hvilken bestämmelse i nya lagen, som i stället borde i förevarande

fall tillämpas, ansett särskildt stadgande derom böra meddelas och derföre föreslagit

ett tillägg till 5 §.

vid 14 §.

Bland de lagbud, hvilka enligt förslaget icke skulle anses upphäfda genom

nya lagen, upptagas äfven 1 § i Kongl. Förordningen angående vissa omständigheter

uti lagsöknings- och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt Kongl. Kungörelsen

den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 § uti 4 Kap. Utsöknings-balken. Det

förra lagbudet innehåller, att alla skuldebref och löftesskrifter böra, om de för

gällande skola antagas, antingen egenhändigt skrifvas och undertecknas af den, sådana

utgifver, eller, då de af flere undertecknas, af någon bland dem skrifvas eller

ock bestyrkas af två vittnen, hvilka på en gång varit tillstädes och af hvilka det

ena skall hafva skuldebrefvet eller löftesskriften skrifvit, och Kongl. Kungörelsen

den 20 Maj 1835 föreskrifver, att handskrifven invisning skall, för att såsom gällande

anses, hafva den form, som sålunda blifvit för skuldebref bestämd. Ifrågavarande

stadganden torde dock numera få anses hafva förlorat all vidare tillämpning,

och att vid sådant förhållande upplifva dem skulle blott föranleda till tvekan, huruvida

den i 1798 års förordning föreskrifna form för skuldebref vore nödig, för att

skuldebrefvet skulle vara enligt 12 § i nya lagen exigibelt. Utskottet har derföre

föreslagit, att nu ifrågavarande lagbud må ur 14 § uteslutas.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

vid 15 §.

Såsom Nya Lagberedningen erinrat, förekomma flera fall, då enligt administrativa

eller ekonomiska författningar omedelbar utmätning medgifves, såsom för

krono- och kommunalutskylder och dylikt. Att någon ändring häri eller i sättet för

dylika afgifters indrifning ej varit med den nya Utsökningslagen åsyftad, följer af

dennes egenskap af allmän civillag och framgår dessutom tydligen af Nya Lagberedningens

motiv. Till förekommande likväl af all tvekan i detta hänseende och

på det de i nämnde lag gifna föreskrifter om utmätning ej må anses lägga hinder

i vägen att, såsom ifrågasatt blifvit, bereda vederbörande kommuner tillfälle att

till besparing i kostnaden få såsom biträde vid indrifning af de till dem ingående

afgifter anlita andra personer än de vanliga utmätningsmännen, har Utskottet ansett

uttryckligt stadgande derom, att i afseende å uttagande af dylika afgifter nya lagens

bestämmelser ej ega tillämpning, utan att i fråga derom skall gälla hvad nu är

eller framdeles kan varda stadgadt, lämpligen kunna i promulgationslagen införas.

Slutligen får Utskottet erinra, att 13 § bör utgå, i fall den vid 103 § i förslaget

till Utsökningslag ifrågasatta ändring varder godkänd, och att således §§:nas

nummerordning från och med 14 § kommer att undergå förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

2:o att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts nådiga

Proposition ej heller i denna del kan oförändrad antagas, måtte,

under förutsättning att den nya Utsökningslagen varder antagen,

för sin del besluta följande:

Förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå

iakttagas skall.

1 §•

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad i denna förordning

stadgas, skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari 1879; dock skola

mål, som vid nämnde tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här

nedan annorledes förordnas.

2 §•

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 13 § här nedan gjorda undantag,

Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag antagna lag tillika med alla de

särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller

eller tillägg deri.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl, af förslag till vtsökningslag Utlåt. N:o 2. 117

3 §.

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts befattning med

utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt om doms fullbordan

i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda fast egendom,

som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande mot nya lagens

bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här nedan annorledes stadgas.

5 §•

Der hänvisning till Utsöknings-balken i lag eller särskild författning förekommer,

skall motsvarande bestämmelse i nya lagen eller i denna förordning tillämpas.

I fråga om ''lyftning af livad till fullgörande af Hofrätts dom enligt 30 Kap.

5 § Rättegångs-baUen utgifvet är skall, i stället för deri åberopade 3 Kap. 5 § Utsöknings-balken,

tillämpas hvad i 40 § nya lagen om lyftning af utmätt lös egendom

stadgas.

6 §•

Varder skuldfordringsmål, som är anhängigt hos Konungens Befallningshafvande,

då nya lagen träder i verket, icke inom natt och år derefter hos Konungens Befallningshafvande

så ful Iföl] dt, som i 22 § nya lagen sägs; vare målet förfallet.

7 §''

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nya lagen träder i

kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall, ändå att utmätning skett i öfverensstämmelse

med äldre lag, nya lagens bestämmelser gälla i fråga om egendomens

försäljning och köpeskillingens fördelning.

8 §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär åläggas eller införsel

i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af förut meddeladt beslut gäldenären

i bysättningshäkte hållas. Förut meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed, att han ej

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

eg de annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld blifvit uppgifven; då må ej

för samma gäld edgång efter 86 § nya lagen honom åläggas, utan så är att borgenären

visar anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende deraf, att hos

Konungens Befallningshafvande borgen ställes, eller fordran angifves eller utsökes, eller

klander emot annans anspråk anmäles, vare hvad i ty fall om Konungens Befallningshafvande

sägs gällande om öfverexekutor.

11 §•

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 11 §

Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen den 19 Maj 1756 innehålla,

förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvare!!; njute han betalning, som

den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon viss man, och har gäldenären

deri gifvit lof att låta den komma i annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående punkt

sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare den invändning mot innehafvare,

som i god tro är, utan verkan, der utgifvaren försummat iakttaga hvad i 26 § Utsökningslagen

stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten sägs, öfverlåtit

hans förskrifning till någon annan; kåfve då han ej annan rätt, än den, som förskrifningen

lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning af honom; njute

då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta till sex för hundrade, der det ej

styrkes, att den, som invisningen fått, varit vållande, att betalning i rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den först rättas, och

betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der .betalning ske bör; lände då det till efterrättelse.

År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller Rätten, hvar betalning å gäldenärens

kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin rätt skriftligen

lemna!, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Hafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse, att en för

alla, och alla för en betala; då egen borgenär för fulla gälden betalning få hos hvem

han helst vill; och hafve den sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del

betalt. Hafva de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar sin

del efter hufvudtalet.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 119

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; kåfve den lika rätt med hufvudstolen,

der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda ränta för längre

tid efter förfallodagen än från den dag, da borgenären fordrat betalning, der ej gäldenären

annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost, hushyra, skeppslega

eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla hans gods till sin säkerhet.

12 §.

I stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenär fasta

gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen angående ändring i gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant den 16 Juni 1875 stadgas; då skall värderingen

förrättas å landet af häradshöfding med tvenne gode män och i stad af trenne Rådstufvurättens

ledamöter.

Yärderingsmän, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens och borgenärens

närvaro ed gånga, att de skola det gods så värdera, som de efter bästa förstånd

och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen bref

derå gifva.

13 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses upphäfda:

4 § i Förordningen angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring och tillägg till samma

§ stadgats genom Förklaringen den 29 Juli 1812 och Kongl. Kungörelsen den 9

Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt, att i visst

fall hustru må för gäld lagsökas;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af domar och

utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk myndighets

beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar den 19 December

1844 innehåller om verkställande af utmätning eller qvarstad å egendom, befintlig

inom Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskåpets och Adelns privilegier

den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen den 6 April 1810 finnes

stadgadt angående Ridder skåpets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

14 §■

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag är stadgadt angående

rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller utslag; och skall, der i ty fall

någon eger anlita magistrat om utmätning, stadsfogde i stället anlitas.

Ej heller skola nya lagens bestämmelser ega tillämpning i de fall, då utmätning

utan dom eller utslag eger rum för utskylder, allmänna afgifter, expeditionslösen,

handtlangning vid laga skifte eller annat dylikt, utan galle härom hvad redan

är eller framdeles varder stadgadt.

15 §.

Hvad Arfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari 1864 innehålla

om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt. Skall enligt något lagens

rum fast egendom stå i qvarstad, stånde egendomen i stället under förbud att säljas

eller skingras, såsom i nya lagen skils.

16 §.

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8 December 1748

angående fataliers bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten

blifva öfversända, samt i Förordningen den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter

för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola lända

till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag, som är ineddeladt af

öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar

i dessa mål skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å.

landskansli ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation är

föreskrifvet.

17 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångs- balken besvär i

Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap. 2 och 3 §§ Utsöknings-balken

sägs, skall i stället, utan ändring af hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål

behandling, följande lända till efterrättelse:

1. Aro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten, att den klagande

ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten

besvären vara sådana, att den andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid

vite honom föreläggas, att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten

ny dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om han den försitter. Kommer

han ändå ej med svar; gifve den sökande afskrift in af dess besvär, och varde

saken derpå företagen, och efter dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring; lägge

Hofrätten honom viss dag före.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 121

18 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga ordning i mät

tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt för

fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har

utmätningen skett på eu gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en

månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt, nu sagd är, ej

rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs död, innan en månad förflutit från

den dag, då uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

19 §.

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla följande förändrade

lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas skall i följande

fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren och anledning är

för handen, att han förblifver utrikes för att undgå borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända egendom medtagas

skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen

sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig eller undanskaffar

sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökuingslageu skils, för öfverträdande af

reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å hans borgenärer utfärdas; varde derutur

lösgifven, sedan han bouppteckningen med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse

hvad i 19 § sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt hemvist utan att hafva iakttagit hvad honom

efter 19 och 21 §§ åligger; då må han i häkte hållas till dess han sådant åliggande

fullgjort: uteblifver han, då han efter kallelse sig inställa borde; varde genast

hemtad: afviker han från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans

närvaro der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för ändamålet nödig

pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara, eller att tröskande

gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle det Rättens ombudsman hos

Rätten eller domaren, som derom förordnar.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenärs bo skett, late Rätten eller domaren, ända

att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss dag, sist inom fjorton dagar, bo
Bih.

till Biksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 A/d. 2 Häft. 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

uppteckningens rigtighet med ed fästa. Å landet må sådan ed afläggas inför domaren,

der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller domaren tillåta

honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män eller syssloman,

de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter, som af dem äskas: tredskas

han; ege Rätten eller domaren, på framställning af Rättens ombudsman, honom

förelägga, att det fullgöra vid äfventyr af häkte.

33 §. Ilar gäldenärs egendom blifvit afträdd till konkurs, den der ej afslutats

genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmärs, vare gäldenär ej pligtig att för fordran,

som blitvit i konkursen godkänd, eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i

86 § Utsökningslagen sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenär

undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit,

126 §. ^ Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare, uppenbart, att konkursboets

tillgångar ej förslå till kostnaderna för boets utredning och konkurssakens behandling;

då skall Rättens ombudsman, med företeende af gode männens eller sysslomännens

derom afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten

förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest ej inom tretio dagar

borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga medel för konkurssakens fortsättning

äro att tillgå. Meddelas sådant beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om

gäldenärs skyldighet att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma verkan,

som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den offentliga stämningens

kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute Rätten eller domaren ersättning af

allmänna medel, för hvad till sådant ändamål förskjutet blifvit.

20 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt fartyg i tjenst är,

till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i mät gå. Har han eljest egendom ombord,

som, utan att fartygets resa fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning

användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan låugifvaren hos behörig

exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller last må säljas i den ordning,

som om dylik egendom, den der utmätt blifvit, särskilt är stadgadt, äfvensom att den

förbodmade frakten till honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget, öfvergått i

tredje mans hand, kan långifvaren ej göra sin rätt emot honom gällande, såvida han är

i god tro.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 123

21 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande förändrade

lydelse: ^

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet att det genast

bifallas må; döme då till betalning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning

straxt ske må; dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning

protesterad, utmätning mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar

förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen

afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill

föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig

pant eller borgen samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten

före sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är i 153 §

Utsökningslagen stadgadt.

88 §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i verkställighet genom

utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock

den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit,

der han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

32 §.

Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände dervid nya lagens

föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så vidt de ej äro stridande mot

hvad angående nämnda mål särskildt finnes stadgadt.

23 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten eller

någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och stadsfogde skolat

sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen kan bringas till stånd

samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med anordningens genomförande anstå,

efter ty Konungen förordnar; och skall, under den tid anståndet fortfar, Konungens

Befallningshafvande i länet vara öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens

befattning, under enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten;

dervid följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta annan,

som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty fall för Magistrat

hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 7 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning, som af Magistraten

sjelf utföres.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af öfverexe
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

kutor dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning skiljas, skall

ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat vid domstol tilltalad, ege domstolen

att om hans afhållande från tjensten under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad af Magistraten;

och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för utmätningsman att

utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till honom insända, ej ega tillämpning

å Magistrat.

Emot Kongl. Maj:ts förslag till Förordning angående stämningsmän har Utskottet

ej någon anmärkning att framställa, utan hemställer,

3:o att Kongl. Maj:ts nådiga proposition härutinnan måtte

af Riksdagen godkännas.

Stockholm den 10 April 1877.

På Särskilda Utskottets vägnar:

K. J. Berg.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

125

Reservationer:

vid förslaget till Utsökningslag.

1 §■

af Herr W. Stråle: »Förslaget att Magistrat är öfverexekutor i stad, från hvilket

stadgande undantag kan af Kongl. Maj:t beviljas enligt 24 (23) § i Proraulgationslagen,

må tilläfventyrs från teoretisk synpunkt vara rigtigt. Huruvida åter den teoretiska

regeln skall upphöjas till lag och, der svårigheter möta, undantag göras, eller om icke man

bör lagstifta tvärtom, så att nämnda undantag göres till regel och Magistrat endast till

följd af Kongl. Maj:ts beslut i särskildt fall ålägges att vara öfverexekutor, synes

mig böra vara beroende på nuvarande praktiska förhållanden.

Flertalet af rikets städer hafva icke en befolkning, uppgående till 4,000 innevånare;

och bland de städer, der folkmängden uppgår till eller öfverstiger denna ziffra,

utgöres ungefär halfva antalet af residensstäder. Månne samtlige sistnämnde städers invånare

skulle, om det lemnades dem öppet, göra framställning om förändringen?

Visserligen säger man med skäl att de göromål, hvilka tillkomma Radhus-rätternas

medlemmar, såsom domare, innefatta ett vigtigare åliggande än öfverexekutorsbefattningen;

men det torde likväl kunna ifrågasättas, huruvida den jemförelsevis långsammare

processordningen vid ordinarie domstol lemnar ökad erfarenhet och lämplighet

för handläggningen af de till öfverexekutor hörande ärenden, såsom t. ex. fråga om

seqvester å ett segelfärdigt fartyg, eller i andra fall der beslut bör fattas och verkställas

med största skyndsamhet.

I brottmål lära Magistraterna fortfarande komma att vara underexekutorer.

Enligt min åsigt hade det under närvarande förhållanden varit mera lämpligt, om

lagförslaget innehållit såsom regel att Konungens Befallningshafvande är öfverexekutor

jemväl i stad och såsom undantag meögifvit att Kongl. Maj:t må förordna Magistrat till

öfverexekutor.

Antagligen önska åtskilliga städer, der landshöfdingeresidens ej är beläget, såsom

t. ex. Norrköping, Sundsvall, Helsingborg, Ystad, Vestervik med flera att få öfverexekutors-befattningen

uppdragen åt städernas Magistrater; och Kongl. Maj:t hade då haft

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Särskilda Utskottets för lekandl. af förslag till utsökning slag Utlät. N:o 2.

tillfälle ^ att bestämma under hvilka vilkor ansökningen kunde bifallas. Åtskilliga småstäder

åter, t. ex. Oregrund och Östhammar, hvilka begge städer tillsammans ega endast

eu lagfaren Magistratsperson och möjligen icke vilja söra erforderliga uppoffringar för

stadsfogdeinstitutionen, hade undgått att söka undantag från regeln.»

af Herr Jons Pehrsson: »Kongl. Majas af Utskottet gillade förslag i 1 § innehåller,

som synes, att blott Kongl. Maj:ts Befallningshafvande under namn af öfverexekutor

skulle på landet få upptaga utsökningsmål, hvar inom sitt län. Da domstolarne på

landet med sina få sammanträden icke kunna skyndsamt behandla utsökningsärenden,

och man i betydlig män förminskat rätten för öfverexekutor att upptaga utsökningsmål

till pröfning mot hvad hittills varit praxis, finner jag det vara nödvändigt, att ytterligare

myndighet finge befogenhet att pröfva utsökningsmål, äfven från landet. Denna

myndighet anser jag kunna vara Magistraten eller Rådhusrätterna i städerna, hvar inom

sitt län. Om en person, som tillhör ett visst län, sökes hos Konungens Befallningshafvande,

eller Magistrat inom samma län, blir han efter min uppfattning icke dragen från

sm rätta jurisdiktion, i ena fallet mer än i det andra, och i vissa fall stadgas i 12 §,

att gäldenär kan sökas der han träffas. Man har häremot invändt, att Magistraterna

äro städernas tjensteman, af dem aflönade och hållne med embetslokal, och att ett sådant

åliggande skulle vålla städerna förökade utgifter, hvaremot jag för min del tror, att förhållandet

skulle blifva alldeles motsatt, om Magistraterna fingo rättighet något dela förtjenst

med landssekreterare i lagsökningsmål. Och att de lika väl kunde behandla sådant

mål, om det är från land eller stad, ligger i öppen dag, och kan vid mångfaldiga

tillfällen blifva till lättnad för allmänheten och förekommer en mängd obehöriga invändningar

från gäldenärer, som skulle föga båta, då Magistraterna hafva så täta sammanträden,

och vittnen kunde genast höras. Annan tidsutdrägt tages med en mindre samvetsgrann

gäldenär, om målet blir förvisadt såsom tvistigt till domstol. Redan nu stadgar

gällande vexellag, att vexelmål skola behandlas af Rådhusrätterna, hvarjemte vittnesförhör

m. m. på Hofrätts föreskrift måste handläggas vid Rådhusrätt, hvarför jag tror,

att full befogenhet fins uti att kunna ålägga Magistraterna att upptaga utsökningsmål

äfven från landet. Och anser jag derföre, att 1 § borde erhålla följande lydelse:

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är

Konungens Befallningshafvande, och städernas Magistrater, hvar

inom sitt län; i Stockholm: Öfverståthållareembetet, och om i

rikets öfriga städer Konungen förordnar viss ledamot af Magistraten

att utsökningsmål upptaga och pröfva.»

2 och 3 §§.

af Herr Pergius: »I ändamål att, hvad landet angår, bereda lättnader för erhållande

af utmätningar och andra verkställighetsatgärder enligt utsökningslagen har

s. 127 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 127

inom Utskottet fråga blifvit väckt att, jemte kronofogde, länsman skulle inom sitt tjenstgöringsområde

vara utmätningsman, så att fordringsegare och annan handräckningssökande

egde att anlita hvilken af dessa tjensteman de ville.

Häremot har framstälts den anmärkning, att med afseende å den låga aflöning,

som för närvarande vore länsman tilldelad, man icke alltid kunde påräkna att till länsmans

befattningar erhålla personer med sådana qvalifikationer, att exekutionens handhafvande

med trygghet kunde åt dem anförtros. Men då, efter hvad upplyst blifvit, inom

flera orter af riket, utmätningar och andra exekutiva förrättningar för närvarande verkställas

nästan uteslutande af länsmän, hvilka på ett tillfredsställande sätt sköta sina

ahgganden; då någon tvekan icke uppstått om lämpligheten af den i Kongl. Maj:s förslag

till utsökningslag förekommande bestämmelse att kronofogde eger att med vissa inskränkningar

sätta länsman till utmätningsman i sitt ställe; och då det bör kunna antagas,

att enskilda parter icke begagna sig af sin valrätt att anlita länsman utan att

denne ar lämplig för fullgörande af det uppdrag, som är i fråga, så torde berörda anmärkning

icke vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Vidare har uttalats den farhåga att åtskilliga förvecklingar skulle kunna uppkomma

i följd deraf att två personer vore anstälde såsom utmätningsmän inom samma

tjenstgöringsområde. Dervid tillåter jag mig erinra, att redan för närvarande det förhållande

eger rum, att länsman, utan order af kronofogde, utöfvar underexekutors befattning,

enär det lär vara ganska vanligt, att med anledning af stadgandet i 14 § 2 mom.

i landshöfdingeinstruktionen, verkställigheten af domar och utslag i särskilda fäll, der

fordringsegaren sådant begär, öfverlåtes omedelbart till länsman. Någon olägenhet häraf

har icke försports, och då äfven, enligt andra länders lagstiftning, inom samma distrikt

finnas . för handhafvande af exekutionen flere tjensteman, af hvilka parterna ega välja

den, till hvilken de hysa förtroende, så vågar jag antaga, att de förespeglade förvecklingarne

icke skola af erfarenheten bekräftas.

Det har således synts mig som det icke vore förenadt med någon våda att godkänna

den ifrågastälda förändringen, som utan tvifvel skulle för landsbygdens invånare,

i synnerhet i glest bebodda trakter, medföra ej ringa fördel. I öfverensstämmelse med

stadgandet i 3 § i lagförslaget torde dock frågor om försäljning af utmätt fast egendom,

fördelning af köpeskillingen derför och fördelning af köpeskillingen för utmätt lös egendom

böra af kronofogde handläggas, der icke Konungens Befallningshafvande annorledes

förordnar. Jag har derföre trott, att 2 och 3 §§ borde erhålla ungefär följande lydelse:

Utmätningsman är a landet kronofogde och länsman, hvar inom

sitt tjenstgöringsområde samt i stad stadsfogde. Erfordras i stad

mer än en stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget

för hvarderas befattning. Utmätningsman har att, efter ty

i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa

dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta

utmätning.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Kronofogde eger att för bestämdt fal! till utmätningsman i

sitt ställe sätta länsman eller tjenstebiträde, som med Konungens

Befallningshafvandes begifvande är hos kronofogde anstäldt; svare

dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för

skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.

Försäljning af utmätt fast egendom, fördelning af köpeskillingen

derför och fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom,

i fall, då enligt 119 och 120 §§ sammanträde för köpeskillingens

fördelning erfordras, må dock icke, utan särskildt förordnande af

Konungens Befallningshafvande, verkställas af länsman eller kronofogdes

tjenstebiträde.

I Stockholm så ock i annan stad, der utmätningsmannabefattningen

anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om

Konungen finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega

att under enahanda ansvarighet och med det förbehåll i afseende

å fördelningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för

kronofogde här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt

Konungen må föreskrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman

sätta annan man, som af öfverexekutor antagen är.

Om min särskilda mening angående länsmans behörighet att vara utmätningsman

godkännes, bör det af Utskottet i 4 § föreslagna stadgande utgå, hvarjemte 6, 9, 139

och 140 §§ böra förändras sä, att deri meddelade bestämmelser rörande kronofogde

blifva tillämplige äfven på länsman.»

af Herrar Hdlgrén, Svensén och Farup, hvilka instämde med Herr Bergius.

af Herr Jöns Pehrsson: »Jemte det jag instämmer i Herr Bergius’ med fleres reservation

mot 2 § har jag funnit det alldeles nödvändigt, att, då ny utsökningslag med

ty åtföljande lag för utmätningar utfärdas, nya lagarna göras så tydliga och så litet

betungande för allmänheten som möjligt. Utskottet har beslutat, att endast kronofogdarne

skola vara utmätningsman på landet, och om än i bästa fall länsman äfven

blefve utmätningsman, äro flera landsdelar så vidsträckta, att utmätningskostnaderna blifva

allt för dyra för vissa utgifters uttagande, såsom resterande krono-, kommunal- och dylika

utskylder, om de skola utmätas efter nya föreslagna lagen. Inom Utskottet har

man varit fullt ense derom, att nya lagen ej skall tillämpas för dylika utskylders utpantning,

och i 15 § i förslaget till nya utsökningslagens införande gjort ett tillägg och

förtydligande i berörda hänseende, men Utskottet har ej ansett sig böra bifalla mitt förslag om

bestämd föreskrifts införande i lagen om sättet för dylika utgifters uttagande. Endast af

formella skäl för min del finner jag det otänkbart, att nya lagen bör antagas med mindre

den omfattar bestämda föreskrifter i nyss berörda hänseenden. Det är ej tänkbart,

s. 129 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 129

att någon ovisshet eller otydlighet bör qvarstå. Af såsom bilaga närlagda Högsta

Domstolens protokoll synes, att sättet för oftanämnda utgifters uttagande länge nog varit

oklart och omtvistadt; och det vore ej för tidigt, om bestämd lag i detta hänseende

blefve antagen.

För min del anser jag, att ett enklare sätt bör stadgas för resterande kommunalutskylders

indrifning, som mycket lätt låter sig verkställas genom fjerdingsmän, som

nu indrifva stora summor kronoutskylder, och om man derjemte iemnar kommunerna

frihet att inom sig utse särskild person för dylika utskylders indrifning, äro tvenne

alternativ, som i tillämpningen sparade stora utgifter för den fattigare befolkningen,

som annars åtgå till utmätningsmän. På dessa skäl föreslår jag sådan lydelse för:

2 §.

Utmätningsman är å landet kronofogde och länsman, hvar inom

sitt tjenstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Utmätningsman

har att, efter thy i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor

förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan

myndighet förrätta utmätning. Vid indrifning af resterande

krono-, kommunal- samt andra dylika utskylder anlite utmätningsmannen

på landet fjerdingsmän eller, der kommunen inom sig utser

särskild person för dylika utskylders indrifvande, denne person».

6 §■

af Herr Jöns Pehrsson, som ansåg de uppräknade jäfven mot utmätningsman

vara alltför många.

24 §.

af Herr Berg: »På de skäl som af Utskottet blifvit anförda emot förslaget att

låta länsman, utan särskildt förordnande af Konungens Befallningshafvande, på eget

ansvar utöfva utmätningsmans befattning, och då, enligt 4 § i Utskottets förslag, å de

länsmän, som erhålla dylikt förordnande, kommer att tillämpas hvad i nu ifrågavarande

§ angående kronofogde stadgas, har jag ej kunnat deltaga i Utskottets hemställan, så vidt

derigenom äfven öfrige länsmän blifvit med fogde likstälde.»

af Herrar W. Stråle och Friherre Wrede.

33—36 §§.

af Herr Berg: »I det af Utskottet föreslagna stadgande, enligt hvilket

vederbörande parter skulle ega att med posten ej allenast till öfverexekutor insända

skrifter och handlingar i utsökningsmål, utan äfven få deri meddelade beslut

sig tillsända, har jag ej vågat instämma. Utan att fästa mig vid de missbruk,

Bih. till Riksd. Prat. ''1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Särskilda Utskottets för behandl. eif förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

hvartill eu oinskränkt och okontrollerad rätt för enskilda personer att med posten

insända skrifter möjligen kan leda, synes mig den redovisning för inkomna medel,

samt deras användande och dervid till äfventyra blifvande öfverskott, som ett

stadgande i nämnda syftning komme att för öfverexekutorerne medföra, ej låta sig

väl förena med deras öfriga embetsgöromål eller skäligen kunna ifrågasättas, utan att på

samma gång ökadt arbetsbiträde åt dem beredes. De åsyftade fördelarne torde ej heller

vara så stora, som man förestält sig. Att skrifter och handlingar, som inlemnas på

posten, alltid skola i behörig ordning och i rätt tid framkomma till sin bestämmelse

kan ej med säkerhet förutsättas; och då derjemte, i händelse det befinnes att en insänd

handling icke är belagd med stämpladt papper till föreskrifvet belopp eller att de till lösen

för blifvande beslut och dess afsändande bifogade medel äro dertill otillräckliga, eller

att den uppgifna adressen till äfventyra är otydlig, hinder för målets upptagande eller

beslutets befordrande med posten kan uppstå, bereder således den föreslagna anordningen

ej full trygghet för den, som deraf begagnar sig, att derigenom hans rätt skall

blifva behörigen iakttagen, utan att han sjelf eller genom annan behöfver på stället göra

sig om målets behandling underrättad. För min del tror jag derföre att parternes intresse

bättre skulle befrämjas, om vederbörande öfverexekutor, på sätt redan nu

åtminstone hos en del Konungens Befallningshafvande lärer iakttagas, genom länskungörelserna

gåfve anvisning på en eller flere lämplige personer, hvilka åtogo sig att mot billig

och möjligen på förhand genom faststäld taxa bestämd afgift gå parter i utsökningsmål

till banda med det biträde, hvarom de kunde anlitas. De föreskrifter som i

sådant hänseende kunde finnas erford.erlige torde dock, såsom fallande inom det administrativa

området, ej lämpligen böra erhålla plats i en allmän lag. Under ärendets behandling

inom Utskottet har äfven varit ifrågasatt att underrättelse om tiden, då utslag

kommer att meddelas, äfvensom om sådant föreläggande, som i 35 § afses, borde genom

öfverexekutors försorg vederbörande part med posten tillsändas. Ett sådant stadgande,

hvaremot ej de betänkligheter möta, som i afseende å det af Utskottets pluralitet antagna

här ofvan blifvit anförda, har jag ansett mig böra biträda, och jag får derföre

vördsamt hemställa,

att, med uteslutande af den af Utskottet tillagda 36 §, Kongl.

Maj:ts förslag i 33, 34, 35, och 36 §§ måtte af Riksdagen godkännas;

dock med tillägg vid slutet af 34 § af ett så lydande

stadgande: läte ock öfverexekutor underrättelsen med posten afsändas

till part, som för sådant ändamål sin adress uppgifva

och stadgad afgift erlagt, och med den förändring i lydelsen af 35 §

att orden: anteckning derom tillika införd i den i 34 § omförmälda

hok utbytas mot: underrättelse derom meddelad på

sätt i 34 § sägs.

Häruti instämde Herrar W. Stråle, Friherre Wrede, Beutersvärd, Widmark

och Hellgrén.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 131

vid Utskottets förslag att utesluta 54 § i Kongl. Maj:ts förslag:

af Herr Berg: »De skal, som af Utskottet blifvit anförda för uteslutande af denna

§, hafva icke kunnat öfvertyga mig om densammas olämplighet. Att stadgandet, enligt hvilket

för skuldsedlar, upprättade i der föreskrifven form, exekution utan föregående lagsökning

kan erhållas, innebär eu nyhet, heintad från utlandet, är onekligen eu sanning, men om

ett dylikt stadgande visat sig der vara af behofvet påkalladt och kunna medföra nytta,

inser jag ej hvarföre icke förhållandet skulle kunna vara enahanda för oss. Genom införande

af s. k. exigibla skuldsedlar göras ej andra fordringsbevis öfverflödiga och att

dessa senare skulle af de förra helt och hållet undanträngas är hvarken antagligt, eller

önskligt. Häraf följer dock ej att det föreslagna stadgandet skulle komma att sakna

all betydelse. Om än den exigibla skuldsedeln ej blefve den allmännaste formen, hvarunder

försträckning komme att lemnas, förefinnas dock fall, då densammas användande

kan blifva både lämpligt och gagneligt, och säkert skulle mången lagsökning kunna undvikas

om borgenären, vid beviljande åt gäldenären af någon tids anstånd med betalningen,

kunde beredas visshet att efter anståndstidens slut exekution vid bristande betalning

genast kunde erhållas. Under förutsättning att vid det erkännande af skulden,

som, enligt den Kongl. propositionen, skulle inför offentlig myndighet afgifvas, protokoll

komme att föras och skuldsedeln blefve der fullständigt intagen, synes gäldenären i

detta protokoll hafva ett tillräckligt skyddsmedel mot de af Utskottet befarade förfalskningarne

och de deraf förespeglade vådor torde således, i fråga om exigibla urkunder,

ej vara andra eller större än de som med lika skäl kunna tänkas förekomma

vid exekution a domar. En dom kan ju nemligen, lika väl som en exigibel skuldsedel,

förfalskas, och denna omständighet bör väl lika litet i fråga om den ena som den andra

åt dessa handlingar utgöra tillräckligt skäl att i allmänhet förbjuda exekution å dem.

Utgående emellertid från den grundsats, att ett nytt rättsinstitut ej bör i lagen införas,

innan behofvet deraf vunnit ett mera allmänt erkännande, och att vid den lagstiftning,

som nationalrepresentationen tillkommer, den enskilda individen icke, så vida ej fråga

är om mera vigtiga principer, bör genom att allt för ifrigt förfäkta sin åsigt hindra det

helas framgång, har jag i detta likasom i nagra andra fall, der min mening varit från

pluralitetens afvikande, icke ansett mig böra framställa något särskildt yrkande.»

af Herr Samzelius, som yrkade hufvudsakligt bifall i denna del till Kongl.

Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, dock så att, på sätt komiterade för utarbetande

af förslag till förändring af lagstiftningen angående utsökningsväsendet enhälligt

hemstält, omedelbar utmätning ma kunna ega rum för sadana i den föreslagna formen

utfärdade skuldebref, hvilkas rigtighet blifvit, i tillkalladt vittnes närvaro, erkänd jemväl

inför länsman.

af Herr Hellgrén, som instämde med Herr Sanwelius.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Särskilda Utskottets för béhandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

55 §.

af Herr Samselius, som hufvudsakligen anslöt sig till den af Assessoren Örbom

vid Nya Lagberedningens förslag i ämnet fogade reservation (sidd. 207—214) i fråga

om införande af det numera i hela tyska riket samt största delen af österrikiska kejsardömet

antagna så kallade mahnverfahren (anmaningsförfarande); — ett förfarande som

äfven hos oss redan blifvit i viss mån antaget och med stor fördel användt vid utsökning

af fordringar, härledande sig från inrop af varor å offentlig auktion.

af Herr Bergius: »I likhet med Lagberedningen finner jag väl, att det för

auktionsfordringar föreslagna förfarande icke bör utsträckas till fordringar i allmänhet,

enär en sådan utsträckning skulle dels, såsom Beredningen anmärkt, lända till uppmuntran

af konsumtionskrediten och dels lemna utväg för en bedräglig gäldenär, mot

hvilken lagsökning anställes för en klar fordran, att, innan densamma hinner fastställas,

få sina tillgångar utmätta för fingerade, på blott lösa uppgifter grundade fordringar.

Men deremot skulle det, så vidt jag förstår, icke vara förenadt med någon olägenhet

att utsträcka berörda förfarande till de fordringar, hviska grunda sig på skuldebref

och andra skriftliga för äring sbevis. Härigenom åstadkommes för dylika fordringar en

snabbare exekution, än som enligt lagförslaget kan ega rum, jemte det att den redbare

gäldenären, som icke är sinnad att medelst obehöriga invändningar söka fördröja liqviden,

utan obetingadt erkänner sin skuld, undgår de kostnader en lagsökningsåtgärd

medför. Der för betalningen viss förfallotid ej är bestämd, torde det dock vara billigt,

att utmätning icke eger rum förr än någon tid förflutit sedan kraf skett, hvaremot sådant

anstånd icke synes vara erforderligt, då förfallotiden antingen blifvit bestämd till

viss dag eller skall efter uppsägning beräknas. I följd häraf och då erkännandet af

skulden icke torde böra ovilkorligen ske vid sjelfva utmätningstillfället, utan kan förut

afgifvas inför utmätningsmannen, hvarigenom vinnes den fördel att erkännandet i de flesta

fall kan affordras gäldenären utan att utmätningsmannen behöfver för sådant ändamål

göra en särskild resa, vill jag åt förevarande § föreslå följande lydelse:

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig på

skuldebref eller annat skriftligt for äring sbevis eller enligt protokoll

öfver offentlig auktion härleder sig från inrop af lösegendom,

må, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären

ålagd, utmätning ske, der gäldenären inför utmätningsmannen utan

jäf erkänner skulden; dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen

verkställes, om erkännandet taga skriftligt bevis antingen

af gäldenären sjelf eller, om han ej kan skrifva eller ej vill beviset

meddela, af två ojäfviga män. År för skuldens betalning viss

förfallotid ej bestämd, då må icke utmätning, utan gäldenärens

medgifvande, ega rum, för än åtta dagar förflutit från det

s. 133 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 133

erkännandet afgifvits eller kraf blifva genom stämningsmän mot

gäldenär en anstäldt.»

af Herrar Hellgrén, Svensén och Fånig), hvilka förenade sig med Herr Bergius.

af Herr Jöns Pehrsson, hvilken jemväl instämde med Herr Bergius, dock med

den olikhet, att omedelbar utmätning ej borde få ega rum för andra fordringar, än

sådana som ej uppginge till högre belopp, än 500 kronor.

56 §.

af Herr Bergius, med hvilken Herrar Hellgrén, Svensén, Jöns Pehrsson och

Pamp instämde: »Denna § bör i följd af den förändring som af mig föreslagits i 55 §

erhålla följande lydelse:

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan

jemte fordringsbeviset i hufvudskrift eller protokollet vid

auktionen till utmätningsmannen aflemnas».

59 §.

af Herr Jöns Pehrsson, som ansåg bestämmelsen angående kungörandet hos gäldenären

af den förestående utmätningen icke vara välbetänkt.

65 §.

af Herr Berg: »De{ af Utskottet i denna §, med ändring af så väl det Kougl.

förslaget som nu gällande lag, föreslagna stadgande, enligt hvilket för fordran, som är

inteckuad i gäldenärens fasta egendom, denna alltid skall först utmätas, så vida ej borgenär

och gäldenär annorledes öfverenskomma, synes mig icke låta förena sig med pantaftalets

accessoriska natur. Derföre att en borgenär för sin fordran tagit pant eller

annan säkerhet, är honom ej betaget att på grund af hufvudförbindelsen hålla sig

omedelbart till gäldenären och af honom fordra att han, mot säkerhetens återbekommande,

infriar sin skuld. Om gäldenären vid utmätning för skulden finnes innehafva penningar

eller annan egendom, som, lättare än panten, kan till penningar förvandlas,

förefinnes således intet giltigt skäl att befria honom från skyldigheten att låta dessa

penningar eller denna egendom användas till förbindelsens fullgörande. Så länge man ej

vill taga steget fullt ut och, med omkastning af hufvudaftalets och det accessoriska pantaftalets

nuvarande inbördes förhållande, såsom grundsats antaga att en panthafvare alltid

i första rummet skall hålla sig till panten och att gäldenären således ej vidare

personligen häftar för större andel af sin skuld än den brist, som efter pantens realisering

kan uppstå — och så långt betvifla!- jag att man vill gå — torde ej heller, utan

uppoffring af nödig konseqvens, denna grundsats i visst fall och i fråga om visst slag

af pant kunna vinna tillämpning. En dylik inkonseqvens, alltid vid lagstiftning vådlig,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

skulle ej kunna undgå att framkalla oegentligheter och svårlösta förvecklingar. Göres

nemligen panthafvarens rätt att omedelbart hålla sig till gäldenären beroende deraf om

panten utgöres af lös eller fast egendom, skulle nemligen den, hvilken såsom hypotek

för ^sin fordran innehar en intecknad revers, i detta hänseende, utan all giltig grund,

erhålla bättre rätt än den, som för sjelfva sin fordran erhållit inteckning. Då det af

Utskottet föreslagna stadgande endast afser det fall då den intecknade egendomen ännu

tillhör gäldenären, skulle derjemte, om egendomen blifvit öfverlåten till tredje man, borgenären,

så vida han ej medgåfve att den nye egaren å inteckningshandlingen tecknade

åtagande af skulden, blifva befriad från den honom förut åliggande förbindelsen att i

föi sta hand halla sig till panten. Just i detta fall, då väl i allmänhet gäldenären måste

antagas vida mera än då han sjelf är egare till panten hafva fördel deraf att betalningen

utgår ur denna, skulle han emellertid ej kunna undgå att låta annan sin egendom tagas

i mät, och om borgenärens rätt i detta hänseende betingas deraf huru vida gäldenären är

egare till panten eller icke, huru skall då förfaras i händelse frågan om eganderätten är

föremål för tvist? Att genom det af Utskottet föreslagna stadgandet någon verklig förmån

kommer att gäldenären beredas synes mig dessutom i hög grad tvifvelaktigt och

lika litet mäktar jag inse, huru fastighetskrediten skall kunna ökas genom ett stadgande,

på grund af hvilket inuehafvaren af en intecknad fordran betages möjligheten att, utan

gäldenärens medgifvande, erhålla betalning ens för den å fordringen upplupna räntan

utan de omgångar och den tidsutdrägt fastighetens utmätning och försäljning alltid måste

medföra.

Jag hemställer alltså vördsamt att Kongl. Maj:ts proposition

uti nu ifrågavarande § må af Riksdagen godkännas».

af Herr W. Stråle.

af Herrar Friherre Wrcde och WidmarJc, hvilka instämde med Herr Berg.

65 §.

af Herr Berg.

af Herr W. Stråle, med hvilken Herrar Friherre Wrede och Reutersvärd förenade

sig: »En bland de många stora fördelar lagförslaget afser att bereda innefattas,

efter mitt omdöme, deruti att bestämd föreskrift är meddelad om hvad vid utmätning

må undantagas.

I det förslag till redaktionsförändring Utskottet framstält har jag instämt; men

att från 50 till 100 kronor förhöja det värdebelopp, hvartill arbetsredskap och husgeråd

må få undantagas, synes mig vara att gå för långt.

Med allt deltagande för en olycklig gäldenär får man icke förbise, att understundom

borgenären jemväl kan befinna sig uti medellösa omständigheter; och månne det

s. 135 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 135

öfverensstämmer med folkets rättsbegrepp att finna må hända icke så få arbetare, som,

om de rätt begagnade arbetsdagarne, kunde med nöjaktig arbetsförtjenst fullgöra sina

förbindelser, hafva fribref å husgeråd och arbetsredskap till värde af 100 kronor, hvarunder

jemförelsevis temligen många effekter af ringa värde kunna inbegripas, medan den

ordentlige och flitige arbetaren icke kan utbekomma sin lagliga fordran.

Såsom skäl för förhöjningen anföres, att konsumtionskrediten skulle dymedelst

inskränkas. Månne dock skilnaden emellan 50 och 100 kronor är i detta hänseende så

stor, att den i någon nämnvärd mån inverkar på det förderfliga utborgningssystemet?

Man kallar förevarande förslag för en humanitetsfråga; och i viss mån medgifver

jag det; men lagens bestämmelse är ett och den kristliga barmhertigheten något annat.

Jag tillstyrker derföre bifall till Utskottets förslag i denna § med den förändring,

att siffran 100 ändras till 50».

af Herr Bergius: »Den gäldenären medgifna rätt att af det förråd, som i huset finnes,

undantaga hvad till gäldenärens, hans hustrus och oförsöjda barns underhåll för en månad

tarfvas torde för den mindre bemedlade arbetaren, som icke idkar eget jordbruk och hvilken

ofta köper sina födoämnen för dagen, vara till ringa gagn, och icke synes det vara med

billighet och rättvisa fullt öfverensstämmande, att den ene, som varit i tillfälle att förskaffa

sig ett dylikt förråd tillräckligt för en månad, tillåtes undantaga det, medan den

andre, hvars alla tillgångar må hända utgöras af några kronor, behöfliga för inköp af

mat för morgondagen, måste låta dem gå i mät. Ehuru berörda stadgande äfven kan

understundom för utmätningsmannen blifva svårt att tillämpa — t. ex. skall inbergad men

otröskad gröda hänföras till nämda förråd? och, om så är förhållandet, hvarför bör icke gröda,

som är afmejad, men ännu icke inbergad, äfven få undantagas ? — så vill jag icke motsätta

mig dess antagande, men önskar att derjemte få införd en bestämmelse, hvarigenom gäldenär,

då han för sig och sin familj saknar utväg till nödtorftigt uppehälle, berättigas att

undantaga den för honom oumbärligaste lösegendom intill ett visst värde. Att, såsom

Utskottet föreslagit, inskränka denna rätt till husgeråd och arbetsredskap, synes mig icke

vara lämpligt, ty deraf kan följa, att i mät måste tagas egendom som är af den beskaffenhet,

att den icke rimligen bör utgöra föremål för utmätning, såsom t. ex. andaktsböcker,

barnens skolböcker och dylikt, eller utgör gäldenärens enda tillgång, det enda,

hvarmed han kan för de närmaste dagarne förskaffa sig och de sina uppehälle. Vid

betraktande af penningens nuvarande värde och de bestämmelser, förut utarbetade lagförslag

i förevarande hänseende innehålla, anser jag för min del, att det belopp, inom

hvilket gäldenär må undantaga egendom, icke bör sättas lägre än 100 kronor; och föreslår

jag alltså att denna § måtte erhålla följande lydelse:

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder

för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Saknas

utväg till nödtorftigt uppehälle, då skall af det förråd, som

i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

tarfvas, så ock de mest nödvändiga lösören, dock ej öfver ett

värde af 100 kronur. Lös pant må ej undantagas från utmätning

för den gäld, hvarför pantsättningen skett».

af Herrar Hellgrén, Svensén och Farup, hvilka instämde med Herr Bergius.

74 §.

af Herr Farup: »Enligt denna § kunna — hvilket äfven i motiven framhålles

— förhållanden inträffa, då gäldenär, fastän innehafvande lösegendom till stort värde,

likväl icke kan åtkommas genom utmätning och alltså blifver i tillfälle att undandraga

sig fullgörande af nära nog hvarje förbindelse till en borgenär. Det torde ligga klart i

dagen att, när ena partens rätt förnärmas af den andra och denne visserligen härför

lagligen kan ådömas ansvar och ersättningsskyldighet, men föreliggande förslag icke anvisar

någon utväg att under så beskaffade omständigheter utmätning må kunna verkställas,

så uppstå högst olyckliga förhållanden, hvarvid ena parten blir beroende af den

ändras godtycke, hvilket knappast kan vara öfverensstämmande med god lag.

Sådana missförhållanden måste nödvändigtvis åstadkomma svåra strider, der den

förorättade söker att hjelpa eller försvara sig så godt han kan — ty värr ofta på laglighetens

bekostnad, och önskligt vore derföre att lösegendom, som vid utmätningstillfälle

icke kan behandlas i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna § eller annorlunda

utmätas, genast måtte kunna öfverlemnas till borgenär i liqvid för fordran, som på annan

väg icke kan utfås, och efter pris, som af gode män åsättas».

Häruti instämde Herr Hellgrén.

86 §.

af Herr Wallenberg: »I likhet med Utskottets öfriga ledamöter har jag undvikit

att söka göra smärre meningsskiljaktigheter gällande gent emot det kungliga förslaget,

som obestridligen innebär väsentliga förbättringar i jemförelse med gällande lagbestämmelser

angående utsökningsväsendet. Emot en enda paragraf,'' gillad af Utskottet, nödgas

jag likväl afgifva reservation, och detta emedan det gäller en principfråga.

När statsmakterna beslöto bysättningens afskaffande, tillkom den olycksbringande

författningen af den 1 Maj 1868, som medgaf den skuldsatte valet emellan att träda i

bysättningshäkte eller att aflägga ed derpå, att han ingenting egde. Huru många af de

sålunda aflagda ederna, som skola räknas till de sanna, kan väl ingen dödlig urskilja,

men säkert är, att lagstiftningen inbjudit till att betrakta edgång såsom ett medel att

undgå bysättningshäktet. Nu ändtligen är man sinnad upphäfva den författning, som

aldrig hade bort blifva utfärdad. Men i stället föreslås att införa ett ökadt antal edgångar

i egen sak. Om § 86 uti nu föreliggande förslag antages, eger hvarenda fordringsegare,

som lagsökt sin gäldenär, att, om tillgång brister, utan vidare fordra, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utaökningslay [Jtlåt. N:o 2. 187

han inställer sig för myndigheterna och atlägger ed pa, att han ingenting vidare eger.

Ur ett dylikt stadgande emotser jag uppkomsten af ett förfärligt svärjande, som slutligen

skall leda till missaktning för edens helgd.

Helst skulle jag hafva önskat alla så beskaffade edgångar uti egen sak förbjudna;

men som jag icke vågar hoppas kunna göra denna min åsigt gällande, begär jag

blott, att ingen edgång uti dylika fall må kunna ega rum, utan att öfverexekutor dertill

lof gifven Att låta hvarenda borgenär uti oträngdt mål gifva luft åt sin ovilja emot en

gäldenär, har alltid förefallit mig motbjudande och behöfves icke heller för betryggande

af borgenärens goda rätt.

Jag ber derföre få föreslå, att Riksdagen ville besluta, att § 86 måtte erhålla

följande lydelse:

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande

af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven

tillgång tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning

i laga ordning användas; då må öfverexekutor, om borgenär

det äskar, och öfverexekutor finner sådant lämpligt, förelägga gäldenären

att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor

eller domstol med ed styrka, att han ej eger annan -tillgång,

än den som uppgifven är. Har gäldenären etc. (lika med

Utskottet)».

Med Herr Wallenberg instämde Herrar Svensén, Jons Pehr snöa och H. Stråle.

103 §.

af Herr Berg, som ansåg att Kong!. Maj:ts proposition i denna § borde af Riksdagen

godkännas.

af Herr W. Stråle: »Kort efter det nu gällande lag blifvit antagen faun man

nödigt att, i fråga om utmätt fast egendoms försäljning, meddela flera ytterligare föreskrifter

»på det gäldbundna fastigheter inäga till gäldenärs ooh borgenärs bästa, bringas

till högsta pris, som möjligt är»; och genom Kongl. förordningarne den 17 Februari 1748

och den 4 Mars 1752 är vordet stadgadt att, »efter det vid fast egendoms försäljande

vedertagna och brukliga sätt», auktionen skall genom upp- och afslag verkställas.

Vid 1823 års riksdag väcktes af en ledamot i Borgareståndet motion om auktioussättets

förändring till endast uppslag, men denna motion vann föga understöd; och i enlighet

med Rikets Ständers hemställan utfärdades Kongl. förordningen den 29 November

1823, som närmare bestämmer huru vid auktion i upp- och afslag skall förhallas.

Utskottets pluralitet har jäfvat fördelen af detta sålunda i öfver 100 år gällande

auktionssätt; och medgifvas må att understundom auktion endast i uppslag kan, såsom

enklare, hafva företräde.

Bih. till Riksd. Prof. 1877. 8 Samt. 1 Afd. 2 Höft. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Kongl. Maj:ts förslag innehåller förty rätteligen, efter min åsigt, föreskrift att

sistnämnda auktionssätt må begagnas, om vederbörande, hvilkas rätt är i fråga, derom

öfverenskomma; men att deremot till ovilkorlig regel upphöja detta auktionssätt torde

vara mycket betänkligt.

Vid auktion å arrende af militieboställe, entreprenad eller dylikt, der täflan

endast i uppslag eger rum, är det ej alldeles ovanligt att enskild öfverenskommelse

träffas emellan spekulanterne; och med skäl kan befaras att samma erfarenhet skulle

understundom komma att visa sig vid auktion å utmätt fast egendom, om auktion uteslutande

i uppslag eger rum. Aro vid afslagsauktion allenast en eller två personer, måhända

tillfälligtvis, närvarande, hvilkas afsigt icke är känd för de öfrige, föranleder detta

förhållande sannolikt dertill att spekulant å fastigheten icke vågar dröja allt för länge

med sitt bud.

Jag tillstyrker derföre att Riksdagen må med afslag å Utskottets förslag i

denna del

antaga Kongl. Maj:ts proposition å denna paragraf och i följd

deraf bibehålla 13 § i Promulgationslagen.»

af Herr Friherre Wrede, som instämde med Herr Stråle.

af Herrar Reutersvärd och Widmark, hvilka vid denna paragraf och i följd deraf

äfven vid 105 och 107 §§ biträdde det särskilda förslag Herr Grefve Horn i sin reservation

afgifvit,

104 §.

af Herr Jöns Pehrsson: »Uti 104 g i Kongl. Maj:ts förslag, af Utskottet

godkändt, är införd 1 § i Kongl. Förordningen den 16 Juni 1875 om utmätt fastighets

försäljning. Uti denna paragraf är nedlagd en så onaturlig och farlig princip, att jag

vågar påstå, att något jemförligt ej finnes i vår svenska lag. Nämnde lagparagraf antogs

sista dagarue på 1875 års riksdag, utan egentligt noga bepröfvande, då den endast

skulle gälla i afbidan på nya utsökningslagen. När nu en ny sådan lag skall antagas

lör att gälla längre framtid är nödigt se till, att ej omenskliga principer nedläggas i

nya lagen, då andra rättvisa äro att tillgå, som ej förnärma någons rätt. Föreslagna

lagparagrafen stadgar, att styckade egendomar, hvaruti gemensam inteckning finnes,

skola ovilkorligen utropas till gemensam försäljning; derigenom göres det omöjligt för

egarne af de särskilda fastighetsdelarne, att kunna rädda sin egendom från exekutiv försäljning

med mindre de äro mäktiga att inköpa hela egendomen, och i alla fall går någon

eller någras egendomar förlorade, då ej mer än en kan blifva köpare af det hela. Hur

ofta händer ej, att egendomar styckas genom köp, arfskiften m. in., hvaruti gemensam

inteckning är faststäld; egare af särskildt lott af sådan egendom kan icke utan för
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 139

dringsegares medgifvande få sin lott befriad från inteckningen, om lian ock betalade den

på sin lott belöpande andel. Hur ofta kan ej inträffa, att en verksam man flerdubblar

sin egendoms värde genom nybyggnader, nyodlingar och sparad skog, och sålunda placerar

hela sin förmögenhet. Egaren af inteckningen vet, att ingen af de särskilda egarne äro

mäktiga att köpa hela egendomen, utan har tillfälle vid den gemensamma försäljningen

bjuda öfver och sålunda köpa det hela, hvarigenom en familjs mångåriga mödor och

sträfvanden med ens kunna gå förlorade, då efter lagens föreskrift ingen möjlighet

gifves att rädda den från exekutiv försäljning, med mindre den särskilda lottegaren är

mäktig att köpa det hela. En sådan bestämmelse i lagen kan ej vara rimlig. Jag

framstälde närlagda förslag inom Utskottet, hvilket alla utom en, erkände, att jag hade

rätt uti principen, men förlorade dock på en röst vid voteringen, som jag tror hufvudsakligen

derför, att man ansåg Karararne först borde yttra sig, till följd af att intagna

paragrafen är lika med nu gällande, så att säga provisoriska lagen. Efter mitt förslag,

förnärmas ingen fordringsegare, hvarken den, som egen den gemensamma inteckningen

eller den, som möjligen har en särskildt inteckning, så bevakar han och är i

tillfälle att bevaka sin rätt, men möjliggör för egare af särskildt fastighetsdel att kunna

rädda den från exekutiv försäljning, om någon eller några af dem eger förmåga att

betala det, som möjligen kan brista i liqvid för den gemensamma inteckningen vid de

särskilda försäljningarne. Aro alla så utfattiga, att ingen förmår sådan betalning fullgöra,

gör det egarne föga huru försäljningen försiggår; men i motsatt fall, om någon

kan betala sin skuld och mera till, bör man ej vara dömd af lagen, att ovilkorligen låta

sin egendom exekutivt försäljas. På grund af anförda föreslår jag följande lydelse

af 104 §:

Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt

intecknade, säljas, då skall, der någon af dem häftar för sär
skild

inteckning eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom

för sig till försäljning utropas. Förslår egendomarnes sammanlagda

för säljning s summa icke till gäldandet af den skuld

för hvilken egendomarne gemensamt häfta, och vilja icke egarne

af de särskilda fastigheterna betala det bristande af den gemensamt

intecknade skulden, varde alla egendomarne gemensamt

försålda. Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer

eller fastigheter å landet och sådan i stad gå i en försäljning, der

ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande

det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda

beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen;

stånde vid första försäljningen fast; gå de högre; galle sista försäljningen;

och varde öfverskottet på de särskilta egendomarne

fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

utgick för nästföregående år, eller der ej sådan uppskattning för alla

egendoraarne finnes, efter den för hvardera bjudna köpeskillingen.»

af Herrar Bcutersvärd, Svensén och Pamp, hvilka instämde med Herr Jöns

Pehrsson.

105 §.

af Herr Berg: »Då den i paragrafens andra moment begagnade ordställning:

med tillämpning af de i 127. 128 och 129 §§ stadgade grunder kunde gifva anledning

till tvekan, huruvida auktionsförrättaren vid den i momentet omnämnda beräkning

finge taga hänsyn till sådana i 2 mom. af 127 § omförmälda fordringar, som voro

för honom kända, fast än de ej ännu hunnit blifva anmälda, anser jag, under förutsättning

att 127 § bibehålies oförändrad, i 105 § böra, i öfverensstämmelse med hvad

nu är stadgadt uti Kong!. Förordningen den 1(5 Juni 1875, intagas uttrycklig bestämmelse

derom, att dylika fordringar skola vid beräkningen upptagas».

Häruti instämde Herrar W. Stråle och Friherre fVrede.

116 §.

af Herr Jons Pehrsson: »I 116 § anser jag, att, då verklig exekutiv försäljning

af lösegendom måste ega ruin. tiden för utmätningsman borde ökas till 14 dagar.

Väl skulle ändå utmätningsman icke kunna sälja utan mot kontant betalning, men ändå

vara i tillfälle lemna säkra köpare några flera dagars rådrum, för att insända liqviden.

1 allmänhet är det af minst lika stor vigt för fordringsegaren, att utmätt egendom kan

säljas, som det är för gäldenären; man vill nu öfvergå från en öfverdrift till en annan,

icke bättre».

127 §.

af Herrar Berg, W. Stråle och Friherre Wrede.

179 §.

af Herr Jöns Pehrsson: »I 179 § anser jag, då Utskottet ökar besvärstiden

till 45 dagar för uppräknade Norrbottens och Westerbottens län, besvärstiden för öfriga

i paragrafen uppräknade landsdelar böra utsträckas till 30 dagar; då utslagen väl i

allmänhet komma att utfärdas efter anslag, och icke som från domstolar på någon förut

bestämd och kungjord dag, kan det ofta inträffa, att en part på 20 dagar icke hinner

hemta sitt utslag och förskaffa sig nödiga bevis och bilagor, så att 10 dagars längre

besvärstid ofta kan vara behöflig».

185 och 186 §§.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 141

af Herr Bergms: »Med bestämmelsen i 185 §, att besvär öfver öfverexekutors

utslag skola kungöras i allmänna tidningarne, åsyftas, att klagandens vederpart skall

af besvären erhålla sådan del, att han kan i anledning deraf sig förklara. Denna bestämmelse

är, enligt min uppfattning, att föredraga framför den af Utskottet föreslagna,

som kommer att medföra onödig kostnad för förklaranden och tidsutdrägt med målets

afgörande, hvarför jag anser att dessa paragrafer böra bibehållas oförändrade».

Vid förslaget till Förordning om nya utsökning slag ens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall.

11 § 10 mom.

af Herr Samzélius, som yrkade att detta moment skulle helt och hållet utgå,

likasom att från öfverskriften till 11 :te § borde uteslutas orden »äfvensom Förordningen

den 19 Maj 1756»; anförande härför såsom hufvudsakligt skäl, att denna Förordnings

stadgande angående befrielse från räntas erläggande efter förfallotiden aldrig, så vidt

kändt vore, blifvit tillämpad! å skuldebref, hvari fast och intecknad pant vore föreskrifven,

helst utgifvare af sådana skuldebref, jemlikt Kong!. Förklaringen den 22 Februari

1770, icke varit underkastad bysättning förrän panten visat sig vara otillräcklig för

skuldens gäldande; att i flere rättegångar domstolarne och äfven den högsta instansen

deraf förklarat den i 1756 års Förordning medgifna befrielse från räntas erläggande från

förfallodagen för löpande skuldebref med sträng exekutiv kraft icke böra utsträckas

utöfver den tid, gäldenären för sådana skuldebref var underkastad omedelbar bysättning;

att, efter bysättningens upphörande, grunden för räntebefrielsen helt och hållet förfallit,

till följd hvaraf äfven sjelfva stadgandet numera icke torde vara tillämpligt, samt

att vid sådant förhållande det syntes olämpligt att vid detta tillfälle, då man sorgfälligt

vill undvika alla ändringar i den konstitutiva delen af civillagen, upplifva en antiqverad

och otillämplig föreskrift samt gifva densamma en vida större utsträckning, än den hittills

egt, hvilket dessutom kunde medföra känbara förluster, i synnerhet för innehafvare

af äldre inteckningar, hvari saknades förbindelse att erlägga ränta tills betalning sker.

af Herr H. Stråle, som instämde med Herr Samzélius.

24 §.

af Herr W. Stråle: »Jag tillåter mig härvid, under åberopande af min reser
vation

emot 1 § i till utsökningslag, endast anmärka att, om i en af rikets små städer, hvars

magistrat eu gång inträdt i öfverexekutorsbefattningen, omständigheterna förändras derhän

att man vill återgå till nuvarande förhållande, kan sådant icke ega rum.»

Härförutom har Herr Grefve Horn afgifvit följande:

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Särskilda Utskottets för behandla af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2.

”Reservation

i afseende å

A) Förslag till Utsökningslag.

§ IF

Uti denna paragraf stadgar lagförslaget, att, om borgenär uraktlåter vid inlagan

foga afskrift af fordringsliandlingen eller finner öfver exekutor den åberopade handlingen

icke innefatta bevis om fordran, värde undersökningen ej upptagen. Den sålunda

åt öfverexekutor uppdragna förberedande pröfning af handlingens beviskraft, synes

mig vara i högsta grad betänklig och olämplig. Innan gäldenär fått tillfälle yttra sig

öfver fordringsanspråket, är det snart sagdt omöjligt med säkerhet bedöma, huruvida

åberopade handlingen innefattar bevis om fordran. Om lagförslaget i omförmälda del

skulle vinna godkännande, komme öfverexekutor genom detta stadgande att i de flesta

fall försättas i villrådighet om och när han skulle en ansökning upptaga. Mig synes

det, som om den ifrågasatta preliminära pröfningsåtgärden för öfverexekutor borde

hafva inskränkts till bedömande af endast det formela förhållande, om den åberopade

handlingen är af sådan beskaffenhet, som i 12 § sägs; och torde bevis om fordringens

klarhet och ständighet böra, sedan gäldenärens svar infordrats, endast pröfvas i den

ordning och på sätt 24:de och efterföljande §§ bestämma.

Jag anser mig derföre böra föreslå följande redaktion åt denna

§ 14.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin

inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran

grundar. Underlåter han det, eller finnes handlingen icke vara

så beskaffad, som i 12 § sägs, varde ansökningen ej upptagen,

och teckne öfverexekutor det å inlagan.

§ FS.

Uti nu gällande 2 Kap. 2 § Utsöknings-balken är stadgadt, att, om gäldenär ej

kommer med svar, njute den sökande sin rätt efter de skäl, han företer. Uti praktiken

har detta lagstadgande gemenligen så tolkats, att, om gäldenär med förklaring

uteblifvit och borgenären till grund för sitt kraf företett förfallet fordringsbevis, har,

äfven om detta icke varit så klart, att det i och för sig kunnat anses utgöra fullt be
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlät. N:o 2. 143

vis om fordringens rigtighet, gäldenären likväl ansetts genom sin uraktlåtna förklaringsskyldighet

hafva medgifvit krafvet och derföre ock blifvit dömd skyldig att utmätning

undergå. Det föreliggande lagförslaget har bibehållit berörda lagbestämmelse i dess 18

g, der det heter att, om gäldenär icke inom förelagd tid kommer med svar; varde målet

afgjordt på de skäl, som borgenären företett. Då emellertid i praxis utvecklat sig den

tillämpning af sagda stadgande, att till utmätning dömes om gäldenär icke med svar

inkommer; då eu sådan tillämpning sannolikt kommer att äfven för framtiden ega ruin,

helst om en annan tolkning af berörda till ordalagen otillfredsställande påföljd gjorde

sig gällande, en sådan påföljd blefve utan praktisk betydelse; då gäldenären har sig

sjelf att skylla, om han har något emot krafvet att erinra och icke deremot gör invändning;

och då i allt fall gäldenären genom nya lagförslaget tillerkänts rätt att uti

alla utsökningsmål, deri krafvet icke blifvit till rigtigheteu erkändt, utan särskilt tillstånd

söka återvinning vid domstol, så inser jag icke något giltigt skäl att bibehålla i

den nya lagen den gamla lagens omförmälda obestämda stadgande, utan finner mig, för

undanrödjande af missförstånd vid tillämpningen, befogad påyrka, att påföljden med

tydliga ord blifver den, att sökt utmätning bifalles.

Såsom följd häraf föreslår jag följande redaktion till

§ 18.

»Gifver borgenär in bevis, att lagsökningshandlingarna blifvit

gäldenär så delgifna, som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift

af samma handlingar, och kommer ej gäldenären inom förelagd

tid med skriftligt svar; eller uteblifver gäldenär, som varit enligt

16 § kallad; varde sökt utmätning bifallen».

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara

eller sig inställa, förelägga öfverexekutor honom ny tid dertill».

§ 36.

I denna paragraf har Utskottet beslutat stadgande!!, åsyftande att öfverexekutor

för att tillhandagå parter skulle till dem under uppgifven adress med allmänna posten

öfversända anslag och expeditioner. För eu part äro dessa stadganden ofullständiga och

otillfredsställande i sådan måtto, att den förmån, sorl) derigenom åt part bereddes, i

allmänhet icke befriar honom från behofvet att hafva särskild! ombud att i öfrigt bevaka

sin rätt; och skall part ändock vara nödsakad att anlita ombud, så synes mig

att detta ombud lämpligast kunde och borde vara den, som meddelade sin hufvudman

underrättelse om anslag och till honom öfversände expeditioner. Genom berörda stadganden

blefve öfverexekutor dessutom ett slags ombud för parten, hvilket förefaller mig

desto mindre lämpligt, som tvister lätt kunde uppstå, om detta ombudsniannaskap

blifvit rätt (tillgjordt. Om nu underrättelse om anslag skulle genom öfverexekutor tillsändas

part, torde derjemte kunna ifrågasättas, om icke detta tillsändande borde ske så

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Särskilda Utskottets för hehandt. af förslag till utsölcninf/slag Utlåt. N:o 2.

tidigt, att part kunde derom erhålla kännedom före anslagna expeditionens utgifvande.

Eu sådan skyldighet skulle dock allt för mycket försvåra expeditionen och utgöra hinder

för ärendenas skyndsamma handläggning.

Dst medgifves villigt, att för parter, som bo aflägse från öfverexekutor eller

utom hans distrikt, det kan vara af vigt att, då något lämpligt ombud icke för parten

är kändt, få för sin rätts bevakande pålitligt ombud torordnadt. Jag har derföre trott,

att, om öfverexekutor skulle i någon män berättigas tillmötesgå part uti förenämnda

afseende, ett sådant tillmötesgående skulle inskränka sig dertill, att part finge med allmänna

posten insända sina handlingar till öfverexekutor och att denne skulle vara

pligtig, om part det påkallade och insände nödiga kostnader t. ex. till målets första

handläggning, såsom stämpelpapper och lösen för resolution in. in., ej mindre för parten

förordna lämpligt ombud, att hans rätt tillgodose, än äfven till borgenärs säkerhet förvara

fordringsbevis och af utmätningsman emottaga redovisning samt redovist belopp

öfversända till den öfverexekutor eller utmätningsman, som af part dertill uppgifvits,

för att honom tillhandahållas. Genom ett dylikt berättigande blefve eu aflägse boende

parts intressen i vanligaste fall tillgodosedda och öfverexekutor komme ej att på en

gång vara domare och i viss man parts ombudsman samt uelastades icke heller med

skyldighet att hålla särskilda räkningar öfver parters insända förskotter, hvilket senare

eljest skulle kunna blifva särdeles betungande, synnerligast i de större länen.

Emellertid, om en sä beskaffad förmån kommer att part tillerkännas, torde stadgande

derom böra inflyta såsom eu allmän bestämmelse i ny paragraf vid slutet af

denna lag.

Om denna åsigt godkännes och Utskottets förslag till denna paragraf ogillas, torde

Kong!. Maj:ts förslag till 33, 34, 35 och 36 §§ oförändradt bibehållas, enär Utskottet för att

icke i väsentlig mån rubba paragrafernas nummerföljd genom antagande åt sin 36:te §

måst sammanslå 33 och 34 §§ till den 33:dje och tillbakaflytta 35 och 36 §§ till 34:de

och 35:te.

£ 54 i Kongl. Maj-.ts förslå].

Den paragraf, som i Kongl. Maj:ts nådiga förslag innehade detta nummer, har

af Utskottet Olif vit borttagen. De skäl, Utskottet derför åberopat, kan jag icke godkänna.

Val voro bestämmelserna i denna paragraf hemtade från främmande lagar, men

dessa bestämmelser hafva visat sig i utlandet medföra stora fördelar och torde böra

anses blifva nyttiga och önskvärda äfven för vart land. Jag anser mig derföie böla yika,

att denna paragraf matte bibehållas vid den af Kongl. Maj:t

föreslagna lydelse och att förty äfven 52 g i Kongl. förslaget, som

för bibehållande af nummerföljden af Utskottet blifvit fördelad i

två, nemligen 52 och 53, äfvensom 53 ij, som förändrats till 54 §;

mätte blifva enligt Kongl. Maj:ts förslag oförändrade.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2. 145

§ 55.

Den Nya Lagberedningen hyser uti motiven till föreliggande lagförslag den åsigten,

alt bestämmelserna uti 1734 års Utsökningslag icke från början medgifvit utsökning

af andra fordringar än dem, som voro beroende på tillvaron af en skriftlig förbindelse

eller urkund, och att denna princip, hvilken af Lagberedningen ansetts såsom den enda

rätta, genom senare lagstiftningar och genom den praxis, som derefter utvecklat sig,

blifvit på ett betänkligt sätt bruten. Denna åsigt synes Utskottet uti sina motiv vilja

dela. Min uppfattning af 17.34 års utsökningslags innehåll och mening är väsentligt afvikande

från Lagberedningens. Uti Utsökuings-balkens två första kapitel göres ingen

skilnad på beskaffenheten af de fordringar, som fingo utgöra föremål för utsökning. Dessa

kapitel grundlägga dock efterföljande stadgande!!. Fjerde kapitlet, som handlar om utmätning

å skuldebref, klara förskrifningar och godemäns utslag, innefattar endast specialstadganden

angående forum och förfaringssättet vid utsökning af fordringar, grundade på slika handlingar,

men vidrörer icke med ett ord och sålunda icke heller förbjuder eller i någon mån inskränker

den vidsträcktare utsökningsrättighet, hvarom uti de föregående kapitlen afhandlas. Att

Utsöknings-balkens ursprungliga syfte äfven varit, att tillåta utsökning för andra fordringar

än dem, som äro uti 4 kapitlet afhandlade, synes uppenbarligen af de lagförklaringar, som

allt efter hand från Kong!. Maj:t utgått uti Kong!. Förordningen den 19 April 1740 och

Kong!. Brefvet till samtlige landshöfdingarne i riket den 5 Februari 1767. Grundande mig

å sagda förhållanden, är jag af den åsigt att, enligt nu gällande lag, alla slags fordringar

kunna hos Kong!. Maj:ts Befallningshafvande utsökas, och att dess bifall till sökt utmätning

endast är beroende af det svar, hvarmed gäldenär bemöter fordringsegarens anspråk.

Möter gäldenären ej med svar, njuter sökanden sin rätt efter de skål, han uppter. Fn sådan

utsökningsrättighet har ock varit i vårt land åt behofvet påkallad, enär vi, hvad landet beträffar,

hvarken haft eller hafva några permanenta domstolar, som skyndsamt kunnat eller kunna

förhjelpa fordringsegaren till sin rätt, och enär i allt fall tvister vid domstol angående en

mängd småfordringar skulle medföra alltför dryga kostnader i förhållande till dem, som behöfva

ifrågakomma, då gäldenär sökes hos utsökningsdomaren, och då i de allra fleste fall gäldenär

finner sig befogad uppgöra angående sin skuld, så snart han fått del af lagsökningen.

Då emellertid nu sist omförmälda enkla förfaringssätt vid alla fordringars utsökande

fått fortgå uti nära 150 år; då detta förfaringssätt icke medfört några olägenheter,

utan tvärt om stort gagn, och således icke haft oskäl med sig; och då vi ännu icke

lyckats på landet få permanenta domstolar, som skyndsamt kunna afgöra borgenärers kraf,

förefaller det mig, att det föreliggande lagförslaget icke blifvit lämpadt efter landets

behof att på ett skyndsamt och billigt sätt få fordringsegarens rätt mot en tredskande

gäldenär afhulpeu. Den föreslagna lagen måste dessutom leda derhän, att de flesta kraf,

som förut af exekutiv myndighet med lätthet behandlats, framdeles skola blifva föremål

för domstolarnes tunga förmer och onödigtvis öfverhopa dem med en mängd göromål,

som skola än mera taga deras redan förut ansträngda arbetskrafter i anspråk.

Bih, till Rihsd. Prof. 1877. 8 Sami l Afl 2 Häft.

19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Funnes på landet permanenta domstolar, så skulle jag ifrigt rösta för antagandet

åt föreliggande lagförslag uti omförmälda delar; och som länsstyrelsernes göromål i allmänhet

äro så vidt omfattande, att det mångenstädes är af nöden att deras göromål inskränkas,

skulle jag då äfven vilja till och med gå ändå längre samt helt och hållet befria

öfverexekutor från all slags funktion såsom utsökningsdomare samt sålunda äfven

fråntaga honom rätt att pröfva kraf, som grunda sig å sådana fordringsbevis, hvarom i

lagförslagets 12 § sägs, så att länsstyrelse såsom öfverexekutor endast komme att behandla

verkställighetsmål samt ärenden rörande den allmänna administrationen och hushållningen;

men på samma gång är jag ock af den åsigt, att, till fromma för den allmänna

affärsverksamheten, skuldfordringsmålen vid domstolarne då ock skulle behandlas och afgöras

under lättare former än dem, hvarunder domstolarne nu skola förfara med tvistemål

i allmänhet.

Nu hafva genom föreliggande lagförslag från öfverexekutors behandling och domsrätt

borttagits rättigheten för borgenär att utsöka fordringar, grundade å räkningar och

auktionsinrop, äfvensom sådana kraf i öfrigt, som icke härleda sig från förskrifningar,

accepter, kontokuranter emellan köpmän och andra fordringsbevis. Förslaget medgifver

väl i 55 § rätt till prompt utmätning för auktionsfordringar under vilkor att gäldenär

skriftligen eller i fyra personers närvaro medgifver krafvet, hvilket senare stadgande

skulle utgöra en otrogen afbild dels af gällande bestämmelser uti Kong). Förordningarne

den 10 Juni 1841 och den 6 Oktober 1848, dels ock af det i Tyskland numera antagna

s. k. mahnför,farandet. Hvarföre en så stor vittnesapparat skall vara behöflig, som utmätningsförrättaren,

hans biträde och två ojäfvige män, inser jag icke, då åt utmätningsmannens

af ett biträde bestyrkta anteckning i utmätningsprotokollet torde böra lemnas

tillbörligt vitsord.

Emellertid har erfarenheten visat, att stadgandena i anmärkta Kong), förordningar af

1841 och 1848 haft en god verkan, i det att derigenom borgenärers befogade kraf blifvit

i allmänhet tillgodosedda och merendels, sedan resolution utfärdats, af försumlige gäldenärer

uppgjorda, och derföre inser jag för min del intet hinder möta för en likartad

behandling i allmänhet af krafsanspråk, hvilka grunda sig å någon handling. Mot räkningar

har man gjort den invändning, att rätt till deras utsökande skulle föranleda ett befrämjande

af konsumtionskrediten. Jag tror dock att en hämmande lag lika litet derpå

inverkar, som det förhållande att 1868 års lag för denna kredits motarbetande förändrades,

och hvarigenom räkningar emellan köpmän och enskilde fråntogos det lilla vitsord,

som förut varit åt dessa räkningar under vissa vilkor medgifvet; men äfven om denna

konsumtionskredit genom försvårandet af räkningars utsökande skulle kunna i någon mån

hämmas, hvilket jag dock icke tror, så komme att i lika grad minskas krediten för

landtmannen och andra näringsidkare, hvilken kredits uppehållande är lika mycket att

beakta, då desse näringsidkare oftast icke kunna tillgodogöra sig betalning för sitt arbete,

förr än utsädet är nedlagdt och skörden gjord eller det på kredit erhållna råmaterialet

blifvit upparbetadt. I allt fall torde icke auktionskrediten vara berättigad åtnjuta större

s. 147 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandla, af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 147

förtroende än den kredit, köpmannen eller handtverkare åt enskilde lemnar, ty åtminstone

i afseende å konsumtionsvaror, som oftast utgöra föremål för auktioner, är denna

auktionskredit lika förkastlig som annan.

Det är derföre min orubbliga öfvertygelse, att under nuvarande förhållande är

ytterst nödigt att lemna köpmannen och andre näringsidkare rättighet att på annat sätt

än under domstolarnes tunga och dyrbara former få sina fordringar pröfvade, och jag

har trott, att en sådan rättighet enklast skulle, med bibehållande af stadgandena uti

Utskottets 12 §, beredas medelst en förändring af 55 §:s innehåll, så att för hvarje slag

af fordran, som grundades å fordringsbevis, räkning eller auktionsprotokoll, skulle få hos

ofverexékutor sökas sådan utmätning, som der är för auktionsfordringar medgifven, dock

med den förändring, att utmätningen icke omedelbart vid krafvets delgifvande må mot

eu ofta oförberedd gäldenär verkställas, såsom följd hvaraf jag trott att han, der han

det önskade, skulle få en förberedelsetid för penningars anskaffande eller jäfs anförande

mot fordringen, och att för fordringar, som varit en längre tid till betalning förfallne, eu

sådan förmån af prompt utmätning icke borde medgifvas, utan borgenär, om han ville

åtnjuta en sådan förmån, tvingas att icke låta gäldenären åsamka sig allt för stora skulder,

hvars godtgörande på en gång ofta kunde medföra hans ruin.

I följd af de åsigter, jag ofvan uttalat, har jag inför Utskottet föreslagit och

vågar nu inför Riksdagen äfven föreslå följande förändrade lydelse af

§ 55.

För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig

å sådant skriftligt fordringsbevis, hvarom i 12 § sägs, eller ock å

räkning öfver borgade varor eller verkstäldt arbete, eller å protokoll

öfver inrop af lös egendom vid offentlig auktion, må utmätning

å gäldenär äfven i nedan stadgad ordning sökas hos öfverexekutor;

dock må utmätning i dessa fall icke meddelas för fordran,

som grundar sig å räkning, om utmätningen sökts mera än 6 månader

efter utgången af det år, under hvilket fordringen uppkom,

eller för annan fordran, om den derförinnan varit under längre tid

än sex månader till betalning förfallen.

Borgenär gifve då in till öfverexekutor sin inlaga och

foge dervid fordringsbeviset i hufvudskrift eller ock annan handling,

som till stöd för krafvet åberopas. Grundas fordringen å räkning

eller auktionsprotokoll, böra desse handlingar angifva, utom gäldenärens

namn, adress och yrke, äfven tiden och grunden för fordringens

uppkomst, dess belopp samt noggrann förteckning å de

varor styckevis, hvarför utmätning sökes.

Iakttages icke hvad nu blifvit föreskrifvet eller har sökande

icke visat behörighet att fordringen utkräfva, varde ansökningen ej

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Särskilda Utskottets för behandla af förslå/./ till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

upptagen; och gifve öfverexekutor skriftligt besked derom å inlagan.

Upptages ansökningen; teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande

för gäldenären att inom viss lämplig tid efter det ansökningshandlingarne

uti bestyrkt afskrift blifvit honom tillstälde, afgifva

till utmätningsmannen stäldt skriftligt yttrande öfver ansökningen,

vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för fordringens

gäldande ändock verkställes.

Styrker borgenär, att ansökningshandlitigarne blifvit genom

stämningsmål) gäldenären i händer stälde och afletnnar den sistnämnde

icke till stämningsmännen vid delgifningen eller till utmätningsmannen

inom förelagde tiden skriftligt jäf mot fordringen, må

utmätning för densamma äfvensom för de med dess uttagande förenade

kostnader ske, der borgenären senast inom tre månader efter

delgifningsresolutionens meddelande till utmätningsmannen aflemnat

delgifningsbevis jemte ansökningshandlingarne i hufvudskrifter.

Uti'' delgifningsbeviset skola stämningsmän angifva, om gäldenären

vid delgifningen aflemnat skriftligt jäf mot fordringen; och

skall sådant jäf, om det afgifvits, delgifningsbeviset till utmätningsmannen

åtfölja.

Anmäler gäldenären inom förelagde tiden jäf emot fordringen

eller har borgenär icke inom tre månader efter delgifningsresolutionens

meddelande eller, om han af öfverexekutor fått ny delgifningstid

bestämd, inom lika tid derefter bevis om delgifningen

till utmätningsmannen aflemnat, vare ansökningen förfallen och tage

utmätningsmannen då icke befattning med ärendet.

I de fall, då utmätning på grund af detta stadgande egt

rum, må gäldenären inom tid från det utmätningen vann laga kraft

och på sätt, som i 28 § sägs, vid laga domstol söka återvinning.

56 §.

Om mitt förslag rörande 54 och 55 §§ skulle bifallas, erfordras ändring i 56 §,

så att de der förekommande orden “eller 55 §“ utgå, I sådant fall torde äfven 56 §

uppflyttas till den 55 § och den föreslagna 55 § blifva den 56 §. Bifalles åter Kongl.

Maj:ts förslag rörande desse §§ oförändradt, torde deremot ordalagen uti detta förslags

56 § oförändradt bibehållas.

§ 55.

I afseende å den ändring, Utskottet föreslagit med denna §, anser jag betänkligt

att utsträcka värdet af det, som må utaf gäldenär vid utmätning undantagas, till högre

s. 149 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 149

belopp än Kong!. Maj:t föreslagit; och jag håller till och med före, att i de flesta fall

hvarken borgenär eller gäldenär af ett slikt stadgande hafva gagn. Jag yrkar derföre att,

med bibehållande af §:ns ordalag i öfrigt enligt Utskottets förslag, beloppet nedsättes

från 100 till 50 kronor.

§§ 103, 105 och 107.

Sista momentet af 103 § i lagförslaget har blifvit af Utskottets pluralitet ändradt

så, att försäljning af fastighet skall ske endast genom utrop i uppslag. Idka med Utskottet

anser jag det gamla föråldrade och för mängden svårförstådda sättet att sälja

genom dubbelt utrop i upp- och afslag böra upphöra; men tillika finner jag för min del

det vara nödigt för tillgodoseende af gäldenärs och fordringsegares rätt samt för att, så

vidt möjligt är, kunna förekomma det ofta föröfvade missbruk att, då få spekulanter äro

närvarande, den ene bortköper den eller de andre och sålunda nedtrycker försäljningspriset,

bestämmelse äfvenledes bör i lagen lemnas derom, att förseglade anbud må före

auktionen till auktionsförrättaren ingifvas och brytas först sedan högsta muntliga anbudet

blifvit med klubbslag befästadt.

Om denna åsigt godkännes, erfordras ändring äfven uti 105 och 107 §§; Och får

jag åt nämnde tre §§ alltså föreslå följande lydelse:

§ 103.

Nu skall — — vara gulden.

Egendomen utropas till försäljning i uppslag; före utropet

må dock förseglade skriftliga köpeanbud inlemnas till auktionsförrättaren,

hvilken, om så skett, åligger att derom meddela underrättelse

innan egendomen utropas. Sedan högsta muntliga

anbudet blifvit med klubbslag befästadt och skriftliga anbud, om

sådane inkommit, derefter blifvit öppnade, förklaras egendomen

inropad af den högstbjudande. Hafva två eller flera gjort lika

bud och äro desse de högste, skall auktionen endast emellan

desse bjudare fortgå i uppslag och då blifvande högsta budet

med klubbslag befästas; är någon af dem frånvarande, vare hans

bud förfallet, derest annans lika stora eller högre bud antages.

Skriftligt köpeanbud skall, för att såsom gällande antagas,

vara ovilkorligt och lyda å bestämd köpesumma, äfvensom å

omslaget innehålla uppgift å den egendom, anbudet af ser.

§ 105.

Häftar egendom--vid den första fast. Skriftligt anbud,

som i fall, hvarom denna § handlar, blifvit inlemnadt, skall

anses gälla första, utropet, der ej å omslaget finnes tydligen

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2-

antecknadt, att anbudet af ser egendomens försäljning utan förbehåll

om rättighets bestånd.

Vid beräkningen — — skall ega ram.

§ 107.

Då inrop skett--- sagdt, förf alle hans anbud. Var det skrift
ligen

afgifvet, galle då, under ofvan stadgade vilkor, det närmaste

högsta muntliga eller skriftliga anbudet. Aro två eller flera af

de närmaste anbuden lika höga, vare lag, som för dylika fall

i 103 § stadgas. Varder det högsta muntliga budet förfallet,

skall egendomen genast å ny o utropas; vare dock, der lägre

skriftligt anbud inkommit, det gällande, om vid nya utropet

högre muntligt anbud ej göres.

I följd åt hvad jag anfört vid 36 § får jag föreslå följande redaktion till

Allmänna bestämmelser.

§ 193.

Uti mål och ärenden, som i denna lag afses, må skrifter

och handlingar, som skola till öfverexekutor ingifvas, jemväl

med posten af part insändas.

Der i ty fall icke angifvits, att någon fått parts uppdrag

att hans rätt och talan såsom laga ombud i ärendet bevaka, må

öfverexekutor åt lämplig person uppdraga att partens rätt under

ombudsmannaansvar iakttaga.

Rar borgenär vid sin inlaga fogat fordring sbevis i hufvudskrift

och vill han ej åt ombud uppdraga att liqvid derför emottaga,

skall fordring sbeviset hos öfverexekutor förvaras och vid

liqvid hållas tillgängligt för den, som liqviden eger \uppgöra;

hvarefter borgenärs fordran, i den mån den influtit, bör af

öfverexekutor efter afdrag af portokostnader insändas till öfverexekutor

eller utmätningsman å uppgifven adressort för att borgenären

tillhandahållas.

B) Förslag till förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende

derå iakttagas skall.

§ 11.

Enligt Kongl. Förordningen den 19 Maj 1756 egde innehafvare af löpande förskrifningar,

som voro klara och ostridiga, rätt genast njuta bysättning å. gäldenären; och

s. 151 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökning sia g Utlåt. A:o 2. 151

var uti samma författning tillika stadgadt, att ränta å sådana förskrifningar skulle upphöra

att löpa vid förfallodagen och derefter endast tillgodogöras borgenären från den

dag gäldenären derefter blefve för fordringen kräfd. Sedan så beskaffade förskrifningars

strängare exekutiva kraft numera upphört och lagen om bysättning i ty fall blifvit upphäfd,

har senare tidens lagskipning i allmänhet varit af den åsigt, att 1756 års förordning

om räntans upphörande vid förfallodagen ej längre vore tillämplig. I hvarje

affärsmans föreställning ligger äfven en orimlighet deri, att räntan numera skall upphöra.

Vill gäldenär göra en vinst på borgenärs bekostnad, underlåter han endast inställa sig

för att betala sin skuld, men kan på samma gång under nuvarande tidsförhållanden, då

bankinrättningar finnas snart sagdt öfver allt, tillgodogöra sig ränta på sina penningar.

Försigtige affärsmän hafva dock låtit förskrifva sig ränta till dess betalning sker.

Emellertid finnas i rörelsen otaligt många, äldre inteckningar, som äro löpande och i

hvilka ett sådant förord icke finnes gjordt. Nu har dock föreliggande lagförslag uti

11 § 10 mom. återupplifvat omförmälda så väl i lagtillämpningen som äfven i den

allmänna meningen utdömda stadgande och derigenom vållat en opraktisk återgång till

den uti 1756 års förordning stadgade lagbestämmelse. Jag finner för min del det vara

lämpligast upphäfva denna författning och att 10 mom. ur författningsförslaget utgår;

och får jag fördenskull föreslå,

att ingressen till §:n erhåller följande lydelse:

»I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt

8 Kap. 11 § Utsöknings-balken af 1734 års lag innehålla och med

upphäfvande af Kongl. Förordningen den 10 Maj 1756, förordnas

som följer:

att 1 till och med 9 momenten bibehållas oförändrade; och

att 10 mom. utgår och i stället såsom 10 mom uppflyttas författningsförslagets

11 :te moment.

Herr Holmberg har begärt få antecknadt, att han i följd af sjukdom ej inom

Utskottet deltagit i den slutliga behandlingen af den nådiga propositionen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

Bilaga till

till Utsökningslag.

Herr Jöns Péhrssons reservation vid 2 och 3 §§ af Förslaget

Särskild! Protokoll öfver ett Justitie-ärende hållet, uti

Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Måndagen den 4

November 1872.

Första Rummet.

Närvarande:

Justitieråden Qvensel.

So der gr en.

Friherre Leuhusen.

Almqvist.

Bolin.

Olivecrona.

Lagerstråle.

Sedan, jemlikt Högsta Domstolens beslut den 12 Februari innevarande år, handlingarne

till de besvär, Johan Camitz i Gårdstaköp i underdånighet anfört öfver Göta

Hofrätts den 13 Juni 1871 gifna utslag i anledning af hans derstädes förda klagan

öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Kronobergs län resolution den 23 December

1870 rörande en hos Camitz af Länsmannen Måns Böös, efter förordnande af Kronofogden

C. U. Sällberg verkstäld utmätning till gäldande af kommunalutskylder jemte kostnaden

för samma utmätning, emellan Högsta Domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs

nu detta mål till afgörande.

Justitierådet Lagerstråle afgaf följande yttrande:

»Som vid granskning af de Kronofogden Sällbergs underdåniga förklaring bilagda

utdrag ur särskilda från Göteryds socken till honom för indrifning öfverlemnade restlängder

å oguldne kommunalutskylder och kyrkoafgifter sig visar, att i det belopp,

för hvilket utmätning hos klaganden skett, ingått, dels fem riksdaler 3 öre af 1868 års

obetalde kommunalutskylder, enligt utdebiteringslängd, som den 19 Januari 1868 blifvit

i extra kommunalstämma granskad, och dels tre riksdaler 18 öre enligt ett i kommunalstämma

den 29 Oktober 1869 granskadt utdrag ur 1868 års afkortningslängd på kommunalafgifter;

men sistnämnde belopp icke utgör en, utöfver det först omförmälda tillkommen

ytterligare rest å 1868 års kommunalutskylder, utan uppenbarligen innefattar

den vid senaste granskningstillfället varande återstod å först berörde fem riksdaler 3

öre, sedan derifrån afgått en riksdaler 85 öre, som, enligt särskilt i Hofrätten af klaganden

företedt qvitto af kommunalnämndens ordförande Bengt Frostensson, blifvit genom

Kronofjerdingsmannen J. Medin redovisade, såsom orden i qvittenset lyda, »å rest
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 153

längd enligt redogörelse från Kronofogden Sällberg»; alltså anser jag för min del nu mera

väl vara utredt, att vid ifrågavarande utmätning klagandens skuld upptagits så mycket

högre än den verkligen utgjort, som ofvan berörde Fem riksdaler 3 öre; men då, på

sätt Hofrätten ock antagit, den uppbördsprocent som, enligt 70 § sista momentet i Förordningen

den 21 Mars 1862, efter dess lydelse i Kong!. Kungörelsen den 29 Juni 1866,

tillkommer kronofogde för indrifning af resterande kominunalutskylder, ej enligt min åsigt

innefattar godtgörelse till utmätningsmannen för deras kostnad vid utmätningen, och

särskild föreskrift saknas derom att, för gäldande af dylik kostnad vid uttagandet af

resterande kommunalutskylder, hvilka icke indrifvas i sammanhang med den allmänna

kronouppbörden, skall följas annan grund än den för utmätningens förrättningar i enskilda

mål gällande, finner jag, för min del, ej skäl till annan ändring i Hofrättens utslag, än

att öfverklagade utmätningen, i hvad den afser sistnämnde belopp, till all kraft och verkan

undanrödjes; skolande vid denna utgång parterna hvar för sig vidkännas sina kostnader

för målets fullföljd hos Kongl. Maj:t.

Till grund för min åsigt i fråga om kostnadernes gäldande vid utmätning af resterande

kommunalutskylder har jag att åberopa tillkomsten af sednare momentet § 70

af förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

Uti det af särskildt förordnade komiterade utarbetade förslag till nämnde och

öfriga samtidigt med den utkomna kommunalförfattningar hade motsvarande § (§ 7l)

följande lydelse:

»Öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder vid uppbördsstämma ej

inbetalt, upprätte kommunalnämnden restlängd, som senast tretio dagar efter uppbördsstämmans

afslutande skall till kronofogden i orten öfverlemnas; och åligge honom att

de, resterande utskylderna i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa.»

1 motiverna till förslaget åberopas endast, att omedelbar handräckning af kronofogde

för restantiers utbekommande redan blifvit i 1843 års förordning om socknenätnnd

§ 6 anbefald. Någon komiterades åsigt, huru med kostnaden för indrifningen skulle förfaras,

finnes icke antydd; sannolikt hade, efter utfärdandet af 1843 års förordning, ytterst

sällan ifrågakommit indrifning af sådana tillskott, som skulle af socknenämnder användas.

Nämndens verksamhet var inskränkt till inseendet öfver den allmänna helsovården,

undersökning angående en del politiförseelser och tillämpning af särskildt inom socknen

träffade överenskommelser till befordrande af allmän ordning och sedlighet. Med

det föga utvecklade kommunalväsende, som då ännu på landet var rådande, voro sannolikt

de till socknenämnden anvisade medel ganska ringa och restantierna icke större, än

att de på godvillig väg så småningom liqviderades till de inom socknarne utsedde vanliga

uppbördsmännen, de såkallade sexmännen,

I förslaget till förordning angående kommunalstyrelse i stad innehåller motsvaBih.

till Riksd. Prof. 1877. 8 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2.

rande § (§ 84): »Efter slutad uppbördsstämma ingifve drätselkammaren till magistraten

berättelse huru uppbörden utfallit; och foge dervid restlängd öfver oguldnastadsutskylder.

Magistraten läte de oguldna utskylderna i laga ordning uttagas och till drätselkammaren

aflemnas.» I alla väsentliga delar antogos dessa §§ af Rikets Ständer, men vid

afgifvandet af de utlåtanden, som af Kongl. Maj:t deröfver infordrades från länsstyrelserna,

hade flera bland dessa i afseende å § 71 (nu § 70) i förordningen om kommunalstyrelse

på landet gjort den framställning, att kronofogden borde för indrifning af oguldne

kommunalutskylder få beräkna sig tre procent uppbördsprovision; såsom skäl åberopades,

att dylik provision honom tillgodokom för uppbörd af brandstodsmedel, folkskoleafgifter,

riddarhuskapitationsafgiften samt allmänna bevillningen, samt att kronofogdens

besvär blefve stort, enär det egentligen blefve blott de fattige, som ej kunde betala

utskylderna, och summan, som skulle redovisas och derå provision finge beräknas, derföre

blefve obetydlig.

Det bör härvid icke förbises, att alla de medel, med hvilka de resterande kommunalutskylderna

sålunda jemfördes, (brandstodsmedeln åtminstone i allra flesta län)

vore af beskaffenhet att de debiterades å kronodebetsedlarne och att således aldrig för

dem ifrågakom någon särskild utmätning, utan de indrefvos med kronouppbördsmedlen,

till hvilkas uttagande fjerdingsmännen enligt stadgan den 1 Juni 1850 § 6 momentet 4

få anlitas. Deraf bör ock vara uppenbart, att förenämnde Konungens Befallningshafvande,

när de icke ytterligare sådant framhöllo. svårligen kunnat afse att uppbördsprovisionen

af tre procent borde utgöra någon ersättning, vare sig till kronofogde eller

länsman, för sjelfva utmätningen när sådan ifrågakom.

Med anledning af hvad förenämnde länsstyrelser anfört och föreslaget tillädes

vid utfärdandet af 1862 års författning det sednare momentet i § 70 så lydande: »För

sålunda indrifne och levererade medel äger kronofogde att beräkna tre procents uppbörds-provision.

» Dessa tre procent afräknades naturligtvis å det belopp, som kronofogden

till kommunen levererade och utgjorde således en ersättning för det besvär han

för kommunen haft med indrifningen.

Det synes mig vara tendigen otvetydigt att denna §:s ursprungliga lydelse icke

kan afse, att i uppbördsprovisionen borde inräknas jemväl ersättning för utmätningskostnaden

likasom jag, för min del, icke kan anse, att vid koramunaliagarnes tillkomst

någon rättsregel eller ens utbildad praxis förefanns, hvarigenom kommunalutskylder blifvit,

i fråga om indrifvandet, hänförda till likhet med kronouppbördsmedel.

Vid 1865—1866 års riksdag väcktes derefter förslag om ändring i 70 §, och

den nuvarande lydelsen antogs då af Rikets Ständer, hvilka i den underdåniga skrifvelsen

derom åberopade, såsom skäl bland annat, att den betalningsskyldige funne det

vida beqvändigare att i sitt hem aflemna utskylderna till den, som komme att utkräfva

dem, än att inställa sig vid uppbördsstämma:!, helst han sålunda kunde vinna en eller

annan månads anstånd med liqviden, och att i anledning häraf ofta inträffat att många

s. 155 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskottets för behandl. af förslag till utsökningslag Utlåt. N:o 2. 155

från uppbördsstämma!] uteblifvit, hvarigenom både olägenheter och kostnader för kommunalförvaltningen

uppstått.

På enahanda grunder beslöts ock vid 1868 års riksdag eu ändring i enahanda

syftning af § 70 i Förordningen om kommunalstyrelse i stad (§ 84 i komitterades förslag.)

Om än det icke kan förnekas, att de af Rikets Ständer vid riksdagen 1865—

1866 i deras underdåniga skrifvelse anförda motiv förlora en god del af deras vigt, ifall

man underlåter att förutsätta att någon kostnad icke skulle drabba den restskyldige för

hos honom skeende utmätning, lärer väl svårligen, å andra sidan, kunna antagas, att, i

händelse § 70 icke förut innefattade den mening, att utmätningskostnaden skulle godtgöras

med de tre uppbördsprocenten, densamma blef i denna del förändrad genom det

beslutade tillägget, äfven om dermed jemföres de anförda motiven, i hvilka icke, åtminstone

med uttryckliga ord, förekommer den syftning man vill gifva åt §:s nuvarande

lydelse. Emellertid må icke förbises, att genom Kong], Maj:ts beslut den 25 Juni 1868

(N:o 141 i Walldéns prejudikatsamling) tillämpning af § 70 skett i en riktning, som i

någon mån närmar sig åsigten att uppbördsprovisionen äfven omfattar utmätningskostnadens

ersättande.

Dervid får dock icke lemnas utan uppmärksamhet, att i nämnda prejudikat fråga

var om ersättning från kommunen och att dennas betalningsskyldighet kan bedömas

efter annan grund än den restskyldiges.»

Justitie-rådet Olivecrona yttrade:

Lika med Justitie-rådet Lagerstråle fann Justitie-rådet det nu mera vara ådagalagdt,

att det vid öfverklagade utmätningen klaganden påförda skuldbelopp upptagits

fem riksdaler 3 öre större än det rätteligen utgjort, hvarföre Hofrättens och Kongl. Maj:ts

Befallningshafvandes beslut rörande utmätningen i hvad den afser nämnde fem riksdaler

3 öre riksmynt blefvo af Justitie-rådet till all kraft och verkan undanröjda. Vidkommande

åter klagandens besvär öfver förklaranden Böös’ åtgärd att, vid ifrågavarande

utmätningsförrättning den 9 Juli 1870 för indrifvande af resterande kommunalutskylder

för år 1868—1869, äfven påföra och af klaganden uttaga fjorton riksdaler 41 öre riksmynt

i ersättning för utmätningskostnaden; så enär förklaranden Böös saknat stöd af

lag att utöfver den i 70 § af förordningen den 21 Mars 1862 angående kommunalstyrelse

på landet, sådan denna § lyder enligt Kongl. Kungörelsen af den 29 Juni 1866,

åt exekutor för indrifvande och redovisning af resterande kommunalutskylder tillerkända

uppbördsprovision åt tre procent utaf det resterande beloppet hos klaganden uttaga och

sig till godo beräkna särskild godtgörelse för den för indrifvandet af förbemälde kommuualutskylder

erforderliga utmätning, samt hvad gällande författningar innehålla om

ersättning åt förrättningsman vid utmätning i enskilda mål, icke kunde, enligt Justitierådets

omdöme, på förevarande mål ega tillämplighet; alltså pröfvade Justitie-rådet, med

upphäfvande af Hofrättens och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut i denna del,

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Särskilda Utskottets för beliandl. af förslag till utsökning slag Utlåt. N:o 2.

rättvist förpligta förklarande!) Böös att af förberörde fjorton riksdaler fyratioett öre till

klaganden återbära hvad han må hafva uppburit utöfver tre procent af de resterande

komniunalutskyldernas sammanräknade belopp, som han vid förberörde utmätningstillfälle

lagligen ägt att uttaga; och skulle vid sådan utgång parterna hvar för sig vidkännas

sina kostnader å målet.

Justitie-rådet Bolin instämde med Justitie-rådet Lagerstråle.

Justitie-rådet Almqvist fann lika med Justitie-rådet Lagerstråle det böra såsom

utredt antagas att vid ifrågavarande utmätning klagandens skuld upptagits till fem riksdaler

tre öre utöfver hvad densamma rätteligen utgjort: i följd hvaraf och emedan af

det i 70 § af Förordningen om kommunalstyrelse på landet införda stadgande, att kronofogde

eger att vid indrifvande af resterande kommunalutskylder såsom uppbördsprovision

jemväl uttaga hos den restskyldige tre procent af det resterande beloppet, efter Justitierådets

uppfattning borde anses följa att för nämnde tjensteåtgärd någon annan eller

ytterligare ersättning till kronobetjeningen icke må den skattskyldige drabba; ty pröfvade

Justitie-rådet skäligt att, med ändring af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och

Hofrättens utslag, upphäfva den hos klaganden verkstälda öfverklagade utmätningen dels

så vidt densamma afser högre belopp resterande kommunalutskylder än tolf riksdaler

tretiotre öre jemte derå belöpande uppbördsprovision till tre procent och dels ifråga om

utmätningskostnaden fjorton riksdaler fyratioett öre, som klaganden icke lagligen ålåge

gälda.

Justitie-råden Friherre Leuhuseu och Södergren instämde uti det af Justitie-rådet

Lagerstråle afgifna yttrande.

Justitie-rådet Qvensel föreuade sig med Justitie-rådet Almqvist.

In fidem

G. W. Österdahl.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.