Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om åtgärder i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar, lydande å fem och tio kronor samt Herr J. A. Sjös motion omi borttagande af dessa bankers sedelutgifning srätt.
1879-04-25 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1879:1, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om åtgärder i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar, lydande å fem och tio kronor samt Herr J. A. Sjös motion omi borttagande af dessa bankers sedelutgifning srätt.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
I
N:o 1.
Ank. till Eiksd. Kansli den 26 April 1879, kl. 10 f. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om åtgärder
i och för upphörande af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar, lydande å fem och tio kronor samt
Herr J. A. Sjös motion omi borttagande af dessa bankers
sedelutgifning srätt.
Med tillkännagifvande af sin afsigt att, så vida innevarande Riksdag sätter
Riksbanken i tillfälle att i behöflig mån öka sin sedelutgifning och under förutsättning
af sådana anordningar, som äro erforderliga till förekommande af rubbning
i den allmänna rörelsen, förordna, att enskilda bankers rätt att utgifva sedlar
lydande å fem kronor skall upphöra vid utgången af innevarande år, äfvensom
att, såvida derjemte inom utgången af år 1882 sådana åtgärder för Riksbankens
förstärkande vidtagas, som Kongl. Maj:t finner betryggande, förordna, att nämnda
bankers rätt att utgifva sedlar lydande å tio kronor skall upphöra senast inom
1882 års utgång, har Kongl. Maj:t uti nådig proposition (N:o 30), till möjliggörande
och befrämjande af dessa åtgärder, utaf Riksdagen begärt:
dels att i reglementet för Riksbanken införes ett stadgande, hvarigenom,
under förutsättning att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar lydande å fem och tio kronor, dessa banker, så
vida de åtaga sig att vid sina hufvud- och afdelningskontor invexla Riksbankens
förslitna sedlar å enahanda och mindre valörer, sättas i tillfälle att af Riksbanken
undfå lämpligt vexlingsförskott att, mot den säkerhet som af Fullmäktige
godkännes, utgå i den af Riksbankens sedelvalörer, som motsvarar den, hvars inBih.
till Riksd. Prof. 1879. 6 Sami. 2 Afd. 1 Höft. 1
2 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
dragning beslutats, för hvilket vexlingsförskott ränta beräknas allenast å den del,
som enligt af den enskilda banken under vederbörlig kontroll förd räkenskap är
för hvarje dag utelöpande, äfvensom att räntan å detta belopp må bestämmas till
tre procent intill utgången af år 1884, dock att under de första tolf månaderna
endast två procent ränta beräknas för så stor del af det utelöpande vexlingsförskottet,
som ej öfverstiger hvad den enskilda banken under sistförflutna sex månader
före indragningen i medeltal haft utelöpande af sina egna sedlar af samma
valör;
dels att Riksdagen för sin del medgifver, att de i § 13 af Kongl. kungörelsen
den 12 Juni 1874 om enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar
stadgade grundfondshypotek måtte få minskas med det belopp säkerheter, som
kan behöfvas för erhållande i Riksbanken af ifrågavarande vexlingsförskott, och
att dessa säkerheter genom Konungens Befallningshafvandes försorg få till Riksbanken
öfverlemnas; äfvensom att erforderliga bestämmelser rörande kontrollen
öfver verkställigheten af fem- och tiokronesedlarnes indragning samt öfver de enskilda
bankernas räkning med Riksbanken må få, efter inhemtande af Fullmäktiges
i Riksbanken yttrande, af Kongl. Maj:t meddelas.
Banko-Utskottet, till hvilket blifvit hänvisad såväl berörda nådiga proposition
som en af Herr J. A. Sjö inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion,
N:o 110, om borttagande för de enskilda banker, som hädanefter erhålla ny eller
förlängd oktroj, af rättigheten att utgifva egna banksedlar, har för behandling af
dessa förslag begärt sammanträde med Lag-Utskottet, i följd hvaraf ett genom
deputerade från dessa båda Utskott sammansatt Utskott har att i förevarande hänseende
till Riksdagen afgifva betänkande.
Vid fullgörande af detta sitt åliggande har Sammansatta Utskottet funnit
sig böra i främsta rummet meddela utlåtande rörande den Kongl. propositionen,
i afseende hvarå, uppå anmodan af dels Banko-Utskottet och dels det Sammansatta
Utskottet, Fullmäktige i Riksbanken afgifvit yttranden, dem Sammansatta
Utskottet ansett böra i sin helhet komma till Riksdagens kännedom och hvilka
derföre såsom bilagor åtfölja detta betänkande.
Enligt de för enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar nu
gällande bestämmelser få dessa bankers sedlar endast lyda å 50, 100, 500 och
1,000 kronor samt Ulls vidare och intill dess Kongl. Maj:t annorlunda förordnar
jemväl å 10 och 5 kronor. Detta senare stadgande tillkom sålunda, att, sedan
Kongl. Maj:t år 1874 till godkännande af då församlade Riksdag öfverlemnat förslag
till ny författning rörande enskilda sedelutgifvande banker, deruti, bland annat
hemstälts, att indragning af dessa bankers sedlar å 5 kronor skulle kunna
ega rum, när Kongl Maj:t sådant förordnade, samt Riksdagen efter gemensam
omröstning beslutat utsträckande af denna Kongl. Maj:ts ^dragningsrätt jemväl
till de enskilda bankernas sedlar å tio kronor, blef uti den af Kongl. Maj:t der
-
3
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
efter den 12 Juni 1874 utfärdade, för närvarande gällande Kongl. kungörelse angående
de enskilda bankerna bestämmelse i omförmälda hänseende uti senare
delen af mom. 1 i 27 § af samma kungörelse införd i enlighet med det af Riksdagen
för dess del fattade ofvan omförmälda beslut.
Uti den till innevarande års Riksdag aflåtna nådiga proposition har Kongl.
Maj:t, under förut nämnda förutsättningar, förklarat sin afsigt vara att, på grund
af den Kongl. Maj:t sålunda tillkommande rätt, förordna om indragning af de enskilda
bankernas sedlar å fem och tio kronors valör.
Enligt det, förberörda nådiga proposition bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
för finansärenden för den 24 nästlidne Februari, har Chefen för Finansdepartementet
yttrat, hurusom det ur synpunkten af penningerörelsens stadga och
säkerhet vore önskvärdt, att den stora mängd smasedlar, som i vårt land omlöpa,
småningom kunde mot klingande mynt utbytas; att det vore ett steg i den rätta
rigtningen och en nödvändig förutsättning för detta ändamals vinnande att till en
början de enskilda bankernas sedlar af lägre valör blefvo ur rörelsen indragna,
men att äfven, oafsedt detta syfte, det ur nämnda synpunkt måste anses som en
berättigad fordran, att det bytesmedel, som fyller den stora allmänhetens dagliga
behof, också har de egenskaper, som endast statens garanti kan förläna; äfvensom
att det icke heller kunde af staten med likgiltighet åses att för närvarande
i många landsorter icke ens det för skattelicjvider erforderliga beloppet af rikets
mynt kan hållas i rörelsen utelöpande.
Då redan vid 1874 års riksdag beslut blifvit fattadt om indragningen af
enskilda bankernas småsedlar, erfordras icke nu vidare något utlåtande i detta hänseende.
Hvad emellertid i den Kongl. propositionen finnes yttradt derom, att samma
sedelindragning bör ega rum endast under förutsättning af sådana anordningar,
som äro erforderliga till förekommande af rubbningar i den allmänna rörelsen,
finner Utskottet sig böra biträda. Dessa anordningar har Kongl. Maj:t, på sätt i
den Kongl. propositionen närmare förmäles, nu föreslagit Riksdagen att vidtaga,
och Utskottet har, efter pröfning af Kongl. Maj:ts i sådant hänseende afgifna förslag
äfvensom af de yttranden, Fullmäktige i Riksbanken, efter hvad redan sagdt
är, i frågan afgifvit, funnit betryggande åtgärder kunna genom anlitande af de i
sådant syfte angifna utvägarne redan nu beredas, för såvidt indragningen rörer
de enskilda bankernas sedlar å fem kronor, hvaremot Utskottet, i likhet med
Fullmäktige, anser, att de åtgärder, hvilka i fråga om Riksbanken kunna erfordras
såsom en följd utaf indragningen af enskilda bankernas tiokronesedlar, icke lämpligen
kunna nu göras till föremål för beslut, eftersom indragningen af dessa sedlar
enligt den Kongl. propositionen är afsedd att ega rum först efter någon längre
tids förlopp, och enär indragningen för öfrigt synes Utskottet erfordra förberedelser,
hvilka vid innevarande Riksdag näppeligen kunna vidtagas.
Af detta skäl anser sig Utskottet för närvarande böra yttra sig allenast om
4 Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 1.
de åtgärder, hvilka af den ifrågasatta indragningen af de enskilda bankernas sedlar
å fem kronors valör må anses påkallade.
Hvad sålunda först vidkommer de förfoganden, hvarom Kongl. Maj:t till
Riksdagen gjort framställning i afsigt att såväl för de enskilda bankerna som isynnerhet
för den allmänna rörelsen underlätta indragningen af de enskilda bankernas
femkronesedlar, har Utskottet lika med Fullmäktige ansett, det Riksbanken
bör åtaga sig att medverka för vinnande af detta ändamål och sålunda tillhandahålla
rörelsen i Riksbankens sedlar en ersättning för de enskilda bankernas indragna
sedlar å fem kronor och på samma gång för dessa banker underlätta tillfället att
indraga sagda sedlar.
Då i Kongl. Maj:ts proposition föreslås, att från Riksbanken må till de enskilda
bankerna mot säkerhet, som af Fullmäktige godkännes, utlemnas ett lämpligt
vexlingsförskott i den sedelvalör, som till indragning förekommer, hafva Fullmäktige,
med tillstyrkande häraf, hemstält, att de vexlingsförskott, som i femkronesedlar
finge utlemnas, matte begränsas till så stort belopp, som motsvarar hvad
hvarje bank under de sex eller, för så vidt uppgift derom kunde erhållas, under
de tolf sista manaderna före indragningen haft af egna femkronesedlar i medeltal
utelöpande.
Utskottet, som inhemtat, att uppgifter om beloppet af utelöpande sedlar af
hvarje valör från de enskilda bankerna till Kongl. Finans-departementet afgifvits
för hvarje månad alltsedan den 31 Augusti 1878, och att en beräkning af medeltalet
utelöpande femkronesedlar således kan för hela året 1879 verkställas, finner
en sådan begränsning af vexlingsförskottet, som enligt Fullmäktiges åsigt för Riksbankens
verksamhet är af vigt, äfven med hänsyn till de enskilda bankernas och
den allmänna rörelsens behof vara tillfredsställande, då det nemligen för närvarande
är fråga om indragning af allenast den lägsta sedelvalören.
I fråga om beräkningen af ränta å dessa vexlingsförskott har Kongl. Maj:t
föreslagit, att räntefoten bestämmes till tre procent intill utgången af år 1884,
dock att under de första tolf månaderna endast två procent beräknas för så stor
del af det utelöpande vexlingsförskottet, som ej öfverstiger hvad den enskilda banken
under sist förflutna sex månader haft utelöpande af sina egna sedlar af samma
valör. Den sistnämnda begränsningen varder naturligtvis i detta hänseende öfverflödig,
om, såsom Utskottet föreslår, en liknande bestämmelse får sin tillämpning
på vexlingsförskottets totalbelopp. Fullmäktige hafva väl hemstält, huruvida skäl
kan förefinnas att för de första tolf månaderna sätta räntan lägre än den sedermera
skulle utgöra och så lågt som till två procent, men Utskottet finner deremot
så mycket mindre anledning att tillstyrka någon förhöjning af hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, som under det första året af förändringens genomförande de enskilda
bankerna hafva största behof af billiga vilkor, hvilken omständighet Fullmäktige
sjelfve synas hafva beaktat, dä de häntydt på ett förslag, enligt hvilket åt ban
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 5
kerna skulle medgifvas räntefrihet för hela förskottet under de första sex månaderna
och under de följande sex månaderna påföras ränta af tre procent å allenast
tre-fjerdedelar af beloppet.
I afseende å tiderna för erläggande till Riksbanken af upplupen ränta å
vexlingsförskotten, hafva Fullmäktige föreslagit, att räntan skulle af enskilda bankerna
erläggas qvartalsvis inom en half månad efter qvartalets utgång; och har
Utskottet icke något att häremot erinra.
Vidkommande tiden för vexlingsförskottets åtnjutande har Kongl. Maj:t endast
föreslagit en viss tidpunkt, år 1884, intill hvilket års utgång en lägre räntesats
skulle för detta förskott bestämmas. Fullmäktige hafva ansett erforderligt, att den
tid uttryckligen bestämmes, under hvilken den föreslagna anordningen med sådana
förskott orubbadt skall fortgå, och antagit, enligt sin uppfattning af den Kongl.
propositionens grunder, att denna tid lämpligen bör bestämmas till utgången af
år 1882.
Utskottet, som icke funnit skäl föreslå någon minskning af den tidrymd,
inom hvilken Kongl. Maj:t funnit de enskilda bankerna böra åtnjuta denna förmån,
har ansett sig böra hemställa, att vexlingsförskottet från Riksbanken må utgå intill
slutet af år 1884.
Uti den Kongl. propositionen är vidare föreslaget, att räntan för vexlingsförskottet
skall beräknas allenast för den del, som enligt af den enskilda banken
under vederbörlig kontroll förd räkenskap är för hvarje dag utelöpande.
Fullmäktige hafva i sitt yttrande häröfver till en början fäst uppmärksamheten
derpå, att denna åtgärd icke syntes fullt öfverensstämma med de former
för eller medgifva de kontroller öfver Riksbankens verksamhet, som hittills varit
vanliga och ansetts behöfliga, äfvensom att den möjligen kunde föranleda någon
svårighet att, utan längre tidsutdrägt än hittills behöft ifrågakomma, städse lemna
tillfälle till noggrann öfversigt af Riksbankens ställning. Det syntes Fullmäktige,
att dessa olägenheter för Riksbanken skulle kunna i det väsentligaste undvikas,
och det afsedda ändamålet likväl på ett mot anordningens hela syfte, att låta
förändringen i enskilda bankernas existensvilkor endast småningom eller successivt
inträda, svarande sätt kunna vinnas derigenom, att de erforderliga förskotten
lemnades från Riksbanken i form af kreditiv att i femkronesedlar utgå, beviljade
på 12 månader för hvarje gång och med sådana fördelar för de enskilda
bankerna i afseende å ränteberäkningen, att t. ex. kreditivet vore räntefritt under
första halfåret till hela sitt belopp, och sedermera ränta erlades å V^clelar af kreditivbeloppet
med 3 procent under närmast följande halfår, med 3V2 procent för
året derefter samt med 4 procent för året derpå, men att efter förloppet af denna
tidrymd de enskilda bankernas kreditivrätt finge regleras efter sig företeende omständigheter.
Emellertid hafva Fullmäktige förklarat, att äfven denna sålunda antydda
anordning skulle medföra vissa olägenheter för Riksbanken, samt att den
6 Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 1.
från synpunkten af allmänna rörelsens lugna och ostörda fortgång ej finge anses
lika fullt betryggande, som i den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna. “Det bör
nemligen", yttra Fullmäktige, “erkännas, att endast genom Kongl. Maj:ts förslag
de enskilda bankerna, på samma gång de fråntagas rättigheten att utgifva femkronesedlar,
likväl under öfvergångstiden komma att åtnjuta de väsentligaste fördelar,
som af denna rättighet härflutit, nemligen att för de behof, som dessa småsedlar
äro ämnade att fylla, hålla en räntefri kassareserv, och att dermed bör
vara undanröjd deras förnämsta svårighet att äfven efter den inträdda förändringen
fortfarande upprätthålla rörelsen vid de smärre afdelningskontoren. Fördetta
ändamåls vinnande anse Fullmäktige de antydda betänkligheterna kunna vika, så
mycket hellre som hela den af Kongl. Maj:t föreslagna anordningen är af den tillfälliga
beskaffenhet, att de olägenheter, som för Riksbanken deraf kunna uppstå,
äro af öfvergående natur".
Utskottet, som funnit att den af Fullmäktige ofvan antydda form för vexlingsförskottet
egentligen deruti skiljer sig från den af Kongl. Maj:t föreslagna, att
enligt den förra det räntefria beloppet skulle på förhand fixeras till en fjerdedel
af det hela, hvaremot enligt Kongl. Maj:ts proposition denna räntefria del skulle
kunna vara större eller mindre allt efter rörelsens behof af utelöpande femkronesedlar,
kan åt de olägenheter, som skulle kunna uppstå af den sistnämnda anordningen
icke mer än Fullmäktige tillmäta någon öfvervägande betydelse, allrahelst
som, för den händelse någon enskild bank skulle finna någon svårighet vid
uppfyllandet af de vilkor, som fästas vid förmånen af räntans beräknande allenast
å det utelöpande beloppet, det naturligtvis bör vara densamma medgifvet att mot
erläggande af ränta å hela det uttagna beloppet, hvilket då från Riksbankens sida
betraktas som utelöpande, fritagas från de vid förmånen fästade vilkor; hvarföre
Utskottet ansett sig böra biträda Kongl. Maj:ts förslag.
Beträffande de säkerheter, enskilda bankerna skulle till Riksbanken öfverlemna
såsom pant för erhållet vexlingsförskott, har Chefen för Kongl. Finans-departementet
i sitt vid den Kongl. propositionen fogade anförande till statsrådsprotokollet
yttrat såsom ett oundgängligt vilkor derför att förändringen i fråga skulle
kunna utan olägenhet verkställas, att de enskilda bankerna berättigades i mån af
sedelindragningen lösgöra från grundfondshypoteken de belopp säkerheter, som
erfordrades; och har i öfverensstämmelse dermed Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del medgifva, att de i § 13 af förenämnda Kongl. kungörelse
den 12 Juni 1874 stadgade grundfondshypotek måtte få minskas med det belopp
säkerheter, som för vexlingsförskottets erhållande kunde behöfvas.
Utskottet föreställer sig ock, att den utaf Kongl. Maj:t sålunda angifna utväg
för enskilda bankerna att vid behof anskaffa medel till inlösen af sina femkronesedlar
är för reformens lyckliga genomförande behöflig, likasom det ock synes
Utskottet skäligt att, då de enskilda bankernas sedelutgifning genom fem
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 7
kronesedlarnes indragning icke obetydligt minskas, rättighet medgifves dem att
minska grundfondshypoteken, hvilkas nuvarande förhållande till grundfonden är
stadgadt med hänsyn till den nu bestämda sedelutgifningsrätten; och har Utskottet
dervid haft så mycket mindre betänklighet, som en sådan grundfondshypotekets
minskning redan genom bestämmelsen i 30 § af samma kungörelse är de enskilda
bankerna för tillfälliga behof medgifven. Utskottet har dock ansett, att den andel
af grundfonden, hvartill grundfondssäkerheterna sålunda finge nedsättas, borde i lagen
fastställas och med hänsyn till de uppgifter, som varit tillgängliga om femkronesedlarnes
förhållande till andra valörer, velat föreslå, att denna nedsättning ej må ega
rum till större belopp, än att fyratio procent af grundfonden alltid finnes i allmänt
förvar qvarliggande; likasom Utskottet, på det genom ett sådant lösgörande af
grundfondshypoteken de enskilda bankernas förmåga att fullgöra sina förbindelser
icke må minskas, funnit angeläget vara, att bankernas sedelutgifningsrätt må, på
sätt för närvarande är i 30 § af ofvannämnda Kongl. kungörelse stadgadt, minskas
med ett belopp, motsvarande en och en half gång det värde, hvartill de i Riksbanken
pantsatta säkerheterna varit uppskattade, samt att föreskrift jemväl härom på
lämpligt ställe i samma kungörelse införes.
Uti den nådiga propositionen har Kongl. Maj:t slutligen beträffande kontrollen
öfver verkställigheten af femkronesedlarnes indragning samt öfver de enskilda
bankernas räkning med Riksbanken hemstält, att erforderliga bestämmelser
rörande denna kontroll måtte få, efter inhemtande af Fullmäktiges i Riksbanken
yttrande, af Kongl. Maj:t meddelas; och har Utskottet funnit sig böra till detta
Kongl. Maj:ts förslag tillstyrka bifall.
Fullmäktige hafva väl med hänsyn till de vexlingsförskott enskilda bankerna
skulle ega rätt att af Riksbanken bekomma, uti deras yttrande i frågan till BankoUtskottet
velat förbehålla Riksbanken rätt att låta anställa inventering hos de enskilda
bankerna rörande förskotten och rigtigheten af de uppgifter öfver behållningen
af samma förskott, som varda från enskilda bankerna afgifna, äfvensom att,
derest felaktighet i uppgifterna öfver den utelöpande delen af vexlingsförskottet
upptäcktes, eller förskottet missbrukades genom dess användning i annan ordning,
än som är vanligt med en kassatillgång i småsedlar, uppsäga hela förskottet inom
viss tid, men Utskottet har, med fästadt afseende dels å de undersökningar, hvilka
på grund af gällande föreskrifter för närvarande genom försorg af såväl Konungens
Befallningshafvande som Chefen för Kongl. Finans-departementet och Kongl.
Maj:t allt emellanåt hos enskilda bankerna anställas, dels ock derå att Riksbanken
för de lemnade vexlingsförskotten har säkerhet hos sig pantsatt, funnit de sålunda
ifrågastälda bestämmelserna i den form och den omfattning de föreslagits hvarken
vara fullt lämpliga eller för Riksbanken behöfiiga; hvarföre och då, såsom Kongl.
Maj:t föreslagit och Utskottet härofvan tillstyrkt, erforderliga kontrollbestämmelser
öfver de enskilda bankernas räkning med Riksbanken få af Kongl. Maj:t efter Full
-
8
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
mäktiges hörande meddelas. Utskottet funnit några bestämmelser i den rigtning
Fullmäktige föreslagit icke böra af Riksdagen meddelas.
Det af Fullmäktige härförutan föreslagna vilkor, att uppgifter å den del
af vexlingsförskottet, som hvarje dag i veckan varit utelöpande, af de enskilda
bankerna böra till Riksbanken insändas i enlighet med hvad beträffande uppgifter
om Riksbankens ställning är bestämdt, anser visserligen Utskottet lika med Fullmäktige
böra för enskilda bankerna föreskrifvas, men Utskottet finner äfven bestämmelser
härom böra af Kongl. Maj:t enskilda bankerna meddelas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet,
att Riksdagen, under förutsättning att Kongl. Maj:t förordnar om
upphörande vid innevarande års utgång af de enskilda bankernas rätt
att utgifva sedlar, lydande å fem kronor, måtte besluta:
l:o) att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar
berättigas att, så vida de åtaga sig att vid sina hufvudoch
afdelningskontor invexla Riksbankens förslitna sedlar å
fem kronor och lägre valörer, från och med ingången af år
1880 och intill slutet af år 1884 i Riksbanken mot säkerhet,
som af Fullmäktige godkännes, undfå vexlingsförskott i Riksbankssedlar,
lydande å fem kronor, intill ett belopp för hvarje
enskild bank, motsvarande hvad, enligt från Kongl. Finansdepartementet
meddelad uppgift, banken under de sist förflutna
tolf månaderna före indragningen haft i medeltal af
egna fem-kronesedlar utelöpande;
3:o) att räntan å detta förskott får för de banker, som
derom göra framställning, beräknas allenast å den del deraf,
som enligt den enskilda bankens räkenskaper är för hvarje
dag utelöpande, samt utgår under år 1880 med två procent
och under följande år intill utgången af år 1884 med tre
procent för år samt erlägges af de enskilda bankerna qvartalsvis
inom en half månad efter qvartalets utgång;
3:o) att enskild bank, som önskar erlägga ränta allenast
å den utelöpande delen af vexlingsförskottet, skall, i enlighet
med hvad beträffande uppgifter om Riksbankens ställning är
bestämdt, för hvarje vecka eller, när månad ej slutar å lördag
eller söndag, för sista hela veckan jemte återstående dagar i
månaden samt för den månad börjande veckodel jemte första
hela vecka i månaden till Riksbanken insända af det vid enskilda
banken anstälda ombud attesterad uppgift å den del af
vexlingsförskottet, som hvarje dag i veckan varit utelöpande;
om hvilka uppgifters afgifvande äfvensom i fråga om kontrollen
9
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
öfver de enskilda bankernas räkning med Riksbanken samt
öfver fem-kronesedlarnes indragning, Kongl. Maj:t må, efter
fullmäktiges i Riksbanken hörande, meddela erforderliga bestämmelser;
äfvensom
att Riksdagen ville för sin del medgifva:
4:o) att de i § 13 af Kong], kungörelsen den 12 Juni 1874
om enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar stadgade
grundfondshypotek må få minskas med det belopp säkerheter,
som kan behöfvas för erhållande i Riksbanken af förenämnda
vexlingsförskott, dock att härigenom dessa säkerheter icke få
minskas till lägre belopp än fyratio procent af grundfonden,
och att dessa säkerheter genom Konungens Befallningshafvandes
försorg få till Riksbanken öfverlemnas;
samt derjemte för sin del besluta:
5:o) att, med bibehållande af nu varande lydelsen i 30 §
af nyssnämnda Kongl. Kungörelse af den 12 Juni 1874, till
samma paragraf skall fogas ett nytt moment,
så lydande:
Nuvarande lydelsen:
Till säkerhet för erhållande
i riksbanken af vexlingsförskott
i riksbankens sedlar, lydande
å fem kronor, ege ock
bankbolag att, utan hinder af
hvad uti 15 § här ofvan stadgas,
genom Vår Befallningshafvandes
försorg till riksbanken
såsom pant öfverlemna erforderligt
belopp af bolagets grundfondssäkerheter,
dock att härigenom
dessa säkerheter icke
få minskas till lägre belopp än
fyratio procent af grundfonden;
skolande äfven i detta fall
bankbolagets sedelutgifningsrätt
minskas med ett belopp,
motsvarande en och en half
gång det värde, hvartill de pantsatta
säkerheterna varit uppskattade.
För infriande af sina utelöpande
banksedlar eger bankbolag
att, om behofvet sådant
klöfver, efter dertill af Vår Befallningshafvande
erhållet tillstånd
använda större eller mindre
del af bankens grundfondssäkerheter;
i hvilket fall bankbolagets
sedelutgifningsrätt
dock skall minskas med ett belopp,
motsvarande en och en
half gång det värde, hvartill
de föryttrade säkerheterna varit
uppskattade; skolande bankbolaget,
så snart möjligen ske
kan, återbringa dessa säkerheter
till behörigt belopp.
Bill. till Riksd. Prot. 1879. 6 Sami. 2 Afä. 1 Eåft.
•2
10 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Utskottet öfvergår nu till meddelande af yttrande i fråga om de anordningar
rörande riksbankens fonder, sedelutgifning och metalliska kassa, hvartill
indragningen af de enskilda bankernas fem-kronesedlar kan gifva anledning.
I afseende å riksbankens fonder hafva fullmäktige icke ansett någon annan
åtgärd behöflig, än en öfverflyttning af fem millioner kronor från de reserverade
medlen till grundfonden. Fullmäktige yttra, att, då dessa medel redan finnas hos
riksbanken och ingå i dess lånerörelse, tillföres visserligen riksbankens fonder
ingen förstärkning genom en sådan förflyttning, men att derigenom dock vinnes
trygghet för att dessa medel, såsom grundfond stälda under helgden af den genom
Konung och Riksdag gemensamt stiftade banklagen, icke under tider af betryck
för staten kunna till andra, för Riksbanken främmande, ändamål förryckas, äfvensom
efter fullmäktiges uppfattning derigenom beredes ett stöd för en af fullmäktige
förordad utvidgning af Riksbankens sedelutgifningsrätt. — Utskottet, som icke
funnit något att anmärka vid den sålunda förordade förflyttningen till grundfonden
af en del Riksbankens tillgångar, tillstyrker, att Riksdagen måtte för sin del
besluta:
6:o) att § 4 i lagen för Rikets Ständers Bank den 1 Mars
1830 skall erhålla
följande förändrade lydelse: Nuvarande lydelse:
Banken skall hafva en Banken skall hafva en
grundfond af trettio millioner grundfond af tjugofem millioner
kronor och en reservfond af kronor och en reservfond af
etc. (lika med n. v. lydelse). fem millioner kronor. Dessa
fonder, hvaruti värdet af bankens
fasta egendom, inventarier
samt mynt- och medaljsamling
icke inberäknas, må ej minskas
i annat fall, än att banken skulle
göra förlust, som icke kan ersättas
af möjligen befintliga, till
framtida förfogande reserverade
medel, och skall i sådant fall
bristen i första rummet afföras
å reservfonden samt ovilkorligen
af först uppkommande behållning
ersättas.
11
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Utskottet, som icke har något förslag att framställa utöfver hvad fullmäktige
i afseende å Riksbankens fonder sålunda hemstält, går nu att afgifva förslag angående
de öfriga åtgärder, som för Riksbankens del kunna af indragningen i fråga
föranledas.
Hvad sålunda angår Riksbankens sedelutgifningsrätt, delar Utskottet fullmäktiges
åsigt att en ökning i Riksbankens sedelutgifuing i den omfattning, som
med öfvertagandet af monopolet å femkronesedlars utgifning förestår, innebär tillräcklig
anledning att med fem millioner öka den siffra, som nu under lång tid
varit faststäld för Riksbankens ofonderade sedelstock. Det torde härvid noga böra
iakttagas, att måttet för denna siffra helt och hållet är att hemta från en uppskattning
af landets minimibehof af omloppsmedel, att det nu gällande måttet härför
bestämdes för mer än tretio år sedan och att landets under denna tid högst
betydligt ökade rörelse således i hvarje fall synes påkalla en förhöjning i nämnda
siffra. Om densamma så länge som nämndt är kunnat utan olägenhet bibehållas
oförändrad, har detta helt och hållet berott derpå, att de enskilda bankerna till
så stor del försörjt landets behof af sedlar, men då nu förändring härutinnan förestår,
synes det Utskottet fullt befogadt att i motsvarande mån öka sedelutgifningsrättens
storlek. Utskottet föreslår derföre,
7:o) att Riksbankens ofonderade sedelstock må höjas
från tretio till tretiofem millioner kronor.
Hvad härefter Riksbankens metalliska kassa beträffar, så och med afseende
derå att den redan nu är väl knapp i förhållande till sedelstocken, i synnerhet
vid betraktande deraf att silfver kan i väl stor proportion i samma kassa ingå,
hafva fullmäktige, till erhållande af nödig förstärkning i Riksbankens guldförråd för
att motsvara den ökade sedelutgifning för Riksbanken, som indragningen af de
enskilda bankernas sedlar å fem kronor komme att föranleda, ansett sig, på sätt
af deras vid detta betänkande fogade skrivelser närmare inhemtas, böra föreslå,
att metalliska kassans minimum höjes från 10 till 15 millioner. Emot denna tillökning
af metalliska kassans minimum har Utskottet intet att erinra, och tillstyrker
derföre, det Riksdagen må besluta,
8:o) att Riksbankens metalliska kassa icke må vara lägre
än femton millioner kronor.
1 afseende å sättet för åstadkommande af omförmälda tillökning af metalliska
kassan hafva fullmäktige trott densamma kunna på ett för Riksbanken och den allmänna
rörelsen synnerligen enkelt och lämpligt sätt utan kontraherande af något
nytt utländskt lån beredas derigenom, att till Riksbankens förfogande såsom lån
på kort tid öfverlemnades svenska statens obligationer till ett värde af fem millioner
kronor, hvarjemte, i händelse denna af fullmäktige föreslagna åtgärd till me
-
12 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
talliska kassans förstärkande ej bifölles, utan den i 14 § 3 inom. af gällande bankoreglemente
anvisade utväg att anlita utländsk kredit komme att föredragas, fullmäktige
fästat uppmärksamhet derpå, att i slikt fall omförmälda stadgande borde
lösgöras ur det sammanhang, hvari det nu står till § 14 i öfrigt, och alltså förflyttas
till en särskild paragraf, så affattad att oförtydbart blefve, det utländsk kredit
till det högre belopp, som ansåges behöfligt, finge, oberoende af andra i reglementet
antydda åtgärder för metalliska kassans höjande, af fullmäktige anlitas.
Af hvad sålunda blifvit anfördt synes det Utskottet klart framgå, att hvad
fullmäktige hufvudsakligen åsyftat med det af dem föreslagna sätt för eventuel
förstärkning af Riksbankens metalliska kassa har varit att icke behöfva anlita den
tyngre form, som redan nu af bankoreglementet medgifves. Det är obestridligt,
att om Riksbanken till sitt förfogande erhåller ett belopp af fem millioner kronor
i af Kongl. Maj:t garanterade obligationer, vore" dermed den enklaste och beqvämaste
utväg beredd för sådan kassaförstärkning, hvarom här är fråga; men Utskottet kan
icke finna, att för en sådan anordning behöfver anlitas biträde af Riksgäldskontoret,
hvars låneuppdrag hittills afsett helt andra, af Riksdagen särskildt bestämda
ändamål, så länge som 14 § 3 mom. i bankoreglementet bemyndigar fullmäktige
att för vissa fall under Kongl. Maj:ts garanti upptaga lån under den form, som
kan finnas för ändamålet erforderlig, hvaraf otvetydigt framgår, att åtgärden lär
kunna genom fullmäktiges egen försorg lämpas fullkomligt efter behofvets beskaffenhet.
Då emellertid, efter hvad fullmäktige antagit, den ställning nämnda
moment intager och det sammanhang det har med öfriga bestämmelser i samma
paragraf skulle kunna föranleda till den uppfattning, att utländsk kredit icke skulle
kunna, oberoende af andra i reglementet antydda åtgärder för metalliska kassans
höjande, af fullmäktige anlitas och enär fullmäktige synas anse, att det i 14 § af
bankoreglementet angifna belopp af tolf millioner kronor, hvartill utländsk kredit
får anlitas, kunde, med hänsyn till sedelstockens höjning, fordra eu tillökning, har
Utskottet ansett sig höra tillstyrka,
9:o
att bestämmelserna i gällande bankoreglemente i fråga
om anlitande af kredit å utrikes ort må få så affattas, att
deraf tydligen framgår, det sådan kredit i form af lån eller
kreditiv må, oberoende af andra i reglementet antydda åtgärder
för metalliska kassans höjande, när fullmäktige i Riksbanken
finna sådant erforderligt, begagnas till belopp af högst
sjutton millioner kronor.
Vidare får Utskottet, i öfverensstämmelse med hvad här ofvan blifvit am
fördt, hemställa,
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
13
10:0
att Riksbankens sedlar å fem kronor, hvilka såsom
vexlingsförskott blifvit till enskild bank utlemnade, icke af
Riksbanken beräknas såsom utelöpande annat än i den mån
desamma blifvit af enskild bank i allmänna rörelsen utsläppta
eller mot räntegodtgörelse öfvertagna.
De ändringar i gällande bankoreglemente, hvilka utaf Riksdagens beslut i
denna fråga kunna föranledas, har Utskottet ansett böra i ett sammanhang med andra
i samma reglemente möjligen ifrågakommande förändringar behandlas; och hemställer
derföre,
U:o
att Banko-Utskottet må erhålla uppdrag att i omförmälda
hänseende med utlåtande till Riksdagen inkomma.
Hvad slutligen beträffar Herr Sjös ofvan omförmälda motion om upphörande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar, får Utskottet, med afseende
å hvad här ofvan blifvit i anledning af den nu behandlade Kongl. propositionen
föreslaget, hemställa,
12:o
att Herr Sjös motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 25 April 1879.
På Utskottets vägnar:
J. J. Ekman.
14
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande Nio 1,
Reservationer:
af Herr Wijkander: “Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 12 Juni 1874,
angående enskilda banker med rätt att utgifva egna sedlar, bar i § 12 lemnat dessa
bankers fordringsegare eu försäkran att insatt grundfond skall utgöra säkerhet för
bankbolagets “utelöpande och gällande förbindelser af alla slag". Ifrån denna
allmänna regel kan visserligen enligt § 30 ett undantag ske, nemligen att “för
infriandet af sina utelöpande sedlar eger barkbolag att, om behofvet sådant ler öfver,
efter dertill af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erhållet tillstånd använda större
eller mindre del af bankens grundfonds-säkerheter, i hvilket fall bankbolagets
sedelutgifningsrätt dock skall minskas med ett belopp motsvarande en och en half
gång det värde, hvartill de föryttrade säkerheterna varit uppskattade11; men, tillägger
lagen, “skolande bankbolaget, så snart möjligen kan ske, återbringa dessa
säkerheter till behörigt belopp''*. Det synes mig derföre vara i strid med gällande
lag, om ett bankbolag skulle för en längre tid, t. ex. 3 å 4 år, utlemna en del af
sina grundfondshypotek såsom säkerhet för en särskild skuld, hvilken derigenom,
så vidt på bolaget beror, erhåller bättre rätt än bankens alla öfriga fordringsegare.
För att göra åtgärden lagenlig, föreslår det Sammansatta Utskottet ett tillägg till
berörde § 30, men då härom icke någon Kongl. proposition blifvit afgifven och
icke någon motion blifvit väckt, förstår jag icke med hvad rätt förslaget framställes?
Banko-Utskottet eger enligt §41 af Riksdags-ordningen motionsrätt endast i afseende
på det för Riksbanken gällande reglementet, hvilken motionsrätt icke torde kunna
få utsträckas till allmän författning derför, att Utskottet sammanträdt med Lag-Utskottet,
som enligt § 42 af Riksdagsordningen icke någon motionsrätt eger. Grundlagsenligt
synes mig derföre icke det ifrågasatta tillägget till § 30 af Kongl. kungörelsen
den 12 Juni 1874 kunna af Riksdagen bifallas.
Äfven från synpunkten af Riksbankens ställning och rörelse har betänklighet
mot förslaget hos mig uppstått. I ett anförande till Herrar Bankofullmäktiges protokoll
af den 21 sistlidne Mars, till Utskottet aflemnadt, förklarar vice ordföranden
det han icke kan underlåta att “uttala den åsigt att en sådan kreditiv-rätt, ehvad
den kommer att meddelas i den ena eller den andra af de i fullmäktiges utlåtande
15
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
omtalda former, är, likasom hvarje annan bestämd rättighet att i Riksbanken erhålla
lån, för Riksbanken ofördelaktigt11, hvilken åsigt af mig delas. Man bär nu sökt
skingra hvarje fruktan för vådor i berörda hänseende genom att söka fondera
Riksbanken starkare och för vinnande af detta ändamål bland annat höjt minimum
af metalliska kassan från 10 till 15 millioner och för möjliggörandet af detta stadgandes
upprätthållande föreslagit den ändring i § 14 af Riksbankens reglemente
att denna bank berättigas till den metalliska kassans förstärkande upptaga utländskt
lån å 17 i stället för 12 millioner, såsom hittills varit stadgadt. Ihågkommer man dock
härvid, att i metalliska kassan inräknas äfven silfver, hvilket den 31 sistlidne Mars
uppgick till 6,118,343 kronor, deraf mera än hälften i billioneradt skiljemynt, samt
att metalliska kassan i dess helhet den 12 innevarande månad utgjorde
13,921,415 kr. eller i guld, med afdrag för silfver, endast 7,803,072 kronor, torde
behofvet att tillämpa § 14 af banko-reglementet genom dess förändrade lydelse
snart nog kunna uppstå. Huruvida då Riksbankens uppträdande såsom lånesökande
på den utländska penningemarknaden kan vara för statens kredit fördelaktigt, har
synts mig åtminstone tvifvelaktigt.
Slutligen har jag icke kunnat bortresonnera ett allvarligt tvifvel huruvida
det kan vara lämpligt att i en tid af finansielt betryck företaga så ingripande
reformer i hela vår banklagstiftning, som de nu ifrågasatta, med hvilka åtminstone
frågan om 5-kronesedlarnes aflysande icke i något hänseende torde kunna anses
jemförlig.
På grund af dessa betänkligheter har jag inom Utskottet ansett mig pligtig
yrka afslag, och då dessa betänkligheter icke ansetts förtjena någon uppmärksamhet,
så anser jag min pligt som ledamot af Utskottet fordra att, såsom bidrag till
frågans utredande, dem för Riksdagen härmed framlägga";
af Herr Friherre H. J. Hamilton: "Emot det Sammansatta Utskottets beslut
får jag anmäla min reservation.
Ehuru ostridig Kongl. Maj:ts rätt att indraga de enskilda bankernas sedlar,
lydande å tio och fem kronor, på grund af § 27 i Kongl. kungörelsen af d. 12 Juni
1874 än må vara, så har jag dock ansett den nuvarande ekonomiska och penningeställningen
inom landet samt hela vårt lands affärsförhållanden till utlandet vara
af den beskaffenhet, att man hade bort med den största omsorg undvika hvarje
åtgärd, som, om än i aldrig så ringa grad, kan bidraga till att öka den redan
rådande oron inom affärsverlden och föranleda någon som helst rubbning i våra
nuvarande penningeförhållanden.
Att den ifrågavarande sedelindragningen dock är en åtgärd af denna natur
lärer väl af högst få bestridas, likasom att det ej står i mensklig förmåga att
beräkna de följder, som häraf kunna uppstå för de yrkesidkare och andra per
-
16 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
soner, hvilka hittills varit af de enskilda bankerna betjenade med förlag för sin
rörelse.
På grund häraf och då, mig veterlig!, inga förhållanden inträffat, som kunnat
göra ifrågavarande sedelindragning just nu nödig, och jag alldeles icke anser
densamma för närvarande nyttig, har jag hållit före, att det Sammansatta Utskottet
handlat rättast, genom att icke föreslå Riksdagen vidtagandet af de åtgärder, som
Utskottet nu tillstyrkt, och hvilka, om de af Riksdagen godkännas och vidtagas,
komma att på Riksdagen lägga den drygaste delen af afsvaret för följderna af den
sedelindragning, som Kongl. Maj:t ansett kunna “utan rubbning i den allmänna
rörelsen" verkställas";
af Herr Grefve J. O. Mörner, som förklarat sig icke kunna instämma i alla af Utskottet
föreslagna bestämmelser, och deribland särskild! beslutet att de af Riksbanken
utlemuade vexlingsförskott icke skola anses såsom i förhållande till Riksbankens
sedelstock utelöpande sedlar i större mån än de lemnade sedlarne blifvit ifrån de
enskilda bankerna till allmänheten utlemuade.
af Herr Torpadie emot viss del af Utskottets motivering.
vid punkterna 1 och 3:
af Herr Boström: För min del har jag ej kunnat biträda beslutet “att
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att erforderliga bestämmelser rörande
kontrollen öfver de enskilda bankernas räkning med Riksbanken må få,
efter inhemtande af fullmäktiges i Riksbanken yttrande, af Kongl. Maj:t meddelas.
Detta förslag, som efter min uppfattning innebär ett första steg att åt Kongl.
Maj:t inrymma bestämmanderätt öfver Riksbankens förvaltning, synes mig strida
mot stadgandet i § 72 af Regeringsformen: “att Riksbanken ostörd må förvaltas
af de Fullmäktige, Kamrarne dertill förordna, efter de ordningar, stadgar och
reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna".
Fastmera anser jag det tillhört Utskottet att på grund af ofvan anförda grundlagsstadgande
föreslå de bestämmelser, som betingats för kontrollen af de räkningar,
Riksbanken ålagts hafva med de enskilda bankerna.
Äfven har jag ansett, att tidpunkten för de enskilda bankernas rätt till
erhållande af vexlingsförskott bort i enlighet med bankofullmäktiges förslag bestämmas
till utgången af år 1882“;
vid punkten 2:
af Herr G. Jonsson, med hvilken Herr Smedberg förenat sig, emot Utskottets
förslag att bestämma eu ränta af 3 % till och med år 1884, oaktadt den beslutade
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 17
anordningen endast gäller enskilda bankernas sedlar å 5 kronor och bankofullmäktige
ansett sådan ränta icke böra medgifvas längre än till och med år 1882“;
af Herr Friherre Akerhiélm: “Mot den uppställning i formelt hänseende, Utskottet
gifvit sina framställningar i 5:te och 6:te punkterna af utlåtandet, äfvensom
mot Utskottets motivering i vissa delar får jag anföra reservation";
af Herr Ola Månsson: “Då Sammansatta Banko-och Lag-Utskottet vid afgifvande
af sitt utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition N:o 30 angående
indragning af de enskilda bankernas sedlar å fem och tio kronors valör, endast,
eller åtminstone hufvudsakligast, besvarat den delen af samma proposition som rör
femkrone-sedlarnas indragning, så nödgas jag i detta hänseende reservera mig emot
Utskottets beslut.
Jag anser nemligen att Kongl. Maj:ts förslag om indragning jemväl af tiokronosedlarna
är lika så välbetänkt och nödigt för ett klokt och betryggande
ordnande af vårt bank- och penningeväsende, som indragningen af sedlar å fem
kronors valör, hvadan sådan indragning icke bör uppskjutas längre än som är
nödigt, för att sätta Riksbanken i den ställning, att den ensam kan fylla den allmänna
rörelsens behof af sedlar å dessa valörer. Mig synes ock som Kongl. Maj:t
väl afvägt dessa omständigheter, då sedlar å fem kronor komma att indragas inom
detta års slut, och de å tio kronor inom utgången af 1882. Efter min tanke hade det
derföre varit önskligt om Utskottet nu kunnat föreslå jemväl de åtgärder i fråga
om Riksbanken, som må befinnas erforderliga för att den må kunna ensam fylla
landets behof af sedlar å tio kronor; men då härför måhända erfordras en mera
omfattande utredning än som nu af Utskottet kan medhinnas, anser jag nödigt, att
Riksdagen nu genom underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl.
Maj:t vill låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med förslag till de åtgärder
som Kongl. Maj:t anser erforderliga i afseende å Riksbankens förmåga att ensam
öfvertaga utgifvandet af sedlar å tio kronor, så tidigt, att de enskilda bankernas
sedlar å denna valör må kunna indragas inom den tid Kongl. Maj:t afsett, eller
inom 1882 års utgång".
Bill, till Biksd. Prof. 1879. 6 Sami. 2 Afd. 1 Häft.
3
18
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o i.
Bilagor
till Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
Bil. N:o 1.
Till Riksdagens Banko-Utskott.
Sedan Kongl. Maj:t uti en till Riksdagen aflåten Proposition af den 24 sistlidne
Februari gjort framställning om ändringar i Riksbankens reglemente och andra
åtgärder med anledning af fråga om upphörandet af den enskilda banker
medgifna rätt att utgifva sedlar å fem och tio kronors valör, samt denna proposition
blifvit till Banko-Utskottet hänvisad, har Utskottet genom protokollsutdrag af
den 28 i nämnda månad anmodat fullmäktige att med utlåtande i förevarande
ärende till Utskottet inkomma.
Fullmäktige, som ansett det från dem sålunda infordrade utlåtande endast
böra afse hvilka Riksbanken berörande åtgärder ett bifall till förenämnda Kongl.
proposition kunde enligt Fullmäktiges åsigt påkalla, hafva härvid särskiljt de två
synpunkter, ur hvilka den föreslagna indragningen af de enskilda bankernas sedlar
å lägre valörer måste, enligt Fullmäktiges tanke, betraktas, nemligen å ena sidan
det derigenom inträdande behofvet att öka Riksbankens sedelutgifning och att
för möjliggörande deraf åstadkomma erforderlig förstärkning i Riksbankens fonder,
och, å andra sidan, de anordningar, som kunna påkallas från Riksbankens sida för
att underlätta indragningen af de enskilda bankernas sedlar och tillhandahålla allmänna
rörelsen de omsättningsmedel i sedlar å lägre valörer, hvilka dåmera endast
Riksbanken skulle få utgifva.
Beträffande då först den indragning af femkronesedlar, som skulle komma
att ega rum från och med nästa års ingång, så torde det väl icke kunna på förhand
närmare beräknas i hvad mån denna indragning kommer att ställa ökade
anspråk på Riksbankens sedelutgifning, för att i dess sedlar å denna valör bereda
rörelsen ersättning för de enskilda bankernas indragna femkronesedlar. Dessa
senare kunna nemligen delvis utbytas mot 10-kronesedlar, och jemte det denna
utväg, såsom nära till hands liggande, måste antagas komma att af de enskilda
19
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
bankerna så vidt möjligt är anlitas, låter det äfven tänka sig att rörelsens behof
af 5-kronesedlar kan till en del fyllas derigenom, att metalliskt mynt mera sättes
i omlopp. Äfven om man på grund af nämnda förhållanden och då uti det den
Kongl. Propositionen bifogade utdrag af statsrådsprotokollet upplyses, att enskilda
bankernas utelöpande 5-kronesedlar hittills vexlat mellan 12 och 17 millioner, antager
att åtminstone under första tiden efter deras indragning dessa belopp låta,
såsom i statsrådsprotokollet beräknas, ersätta sig med en ökad utgifning från
Riksbanken af 8 till 10 millioner i 5-kronesedlar, kan naturligtvis eu dylik ökad
sedelutgifning icke inrymmas inom de nu gällande bestämmelserna för Riksbankens
sedelutgifningsrätt. Granskar man blott nästlidne år finner man att Riksbankens
obegagnade sedelutgifningsrätt en tid på året nedgått till endast något öfver 7
millioner kronor, eller en siffra hvilken sålunda är lägre än det minsta belopp,
som ofvan antagits för tillväxten i Riksbankens .utelöpande 5-kronesedlar, och utsträckes
granskningen till de fem senast förflutna åren, visar sig att den obegagnade
sedelutgifningsrätten tillfälligt sjunkit under en million. Af sådan anledning
hafva Fullmäktige ansett att det belopp af 30 millioner kronor, hvartill, enligt 6:te
§ i Bankoreglementet, sedelstocken nu får högst uppgå utöfver sammanlagda beloppet
af de i samma paragraf nämnda valutor måste höjas till 35 millioner kronor, hvilket
belopp synes Fullmäktige vara tillräckligt, när hänsyn tages till den förstärkning
i Riksbankens metalliska kassa, Fullmäktige nedan ämna föreslå.
I omedelbart sammanhang med förslaget om ökning i sedelutgifningsrätten
måste komma frågan om den förstärkning i Riksbankens fonder, som deraf påkallas.
Fullmäktige hafva dervid först ansett sig böra taga under öfvervägande, huruvida
icke skäl förefinnes att låta någon större del af de medel, hvilka under senare
åren lemnats reserverade hos Riksbanken, öfverföras till dess grundfond. Då
dessa medel redan finnas hos Riksbanken och ingå i dess lånerörelse, tillföres visserligen
Riksbankens fonder icke någon förstärkning genom en sådan åtgärd, men
man vinner åtminstone den trygghet, att dessa reserverade medel genom den af
Konung och Riksdag gemensamt stiftade banklagen förklaras tillhöra Riksbankens
grundfond, och att derigenom garantierna stärkas för att dessa medel under tider af
betryck för Staten icke komma att till andra, för Riksbanken främmande, ändamål
förryckas. Det låter icke heller förneka sig att en tillökning i den ofonderade
sedelstocken låter bättre försvara sig när den icke sker till högre belopp än
som motsvaras af Riksbankens sammanlagda grundfond och reservfond. Fullmäktige
anse derföre att grundfonden medelst hänförande till densamma af en del af
omförmälda reserverade medel borde ökas med 5 millioner eller till 30 millioner
kronor, hvarigenom, med tillägg af nuvarande reservfond af 5 millioner kronor, erhålles
det belopp, till hvilket, enligt Fullmäktiges nyss uttalade åsigt, Riksbankens
ofonderade sedelutgifningsrätt syntes i förevarande fall böra höjas, för att kunna
möta den ökade efterfrågan å Riksbankens sedlar af lägsta valören.
20 Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1,
Såsom redan är antydt, kommer dock grundfondens förstärkning icke att
tillföra Riksbanken någon ökning i dess nuvarande fonder, eller att böja bankens
förmåga att åtaga sig det med en ökad sedelutgifning förbundna ansvar. Val
kan man medgifva att, så länge ökningen i sedelstocken endast omfattar sedlar af
så låg valör som 5 kronor, dessa småsedlar, af hvilka rörelsen fordrar att hålla
ett visst belopp ständigt utelöpande, icke i lika hög grad som de större sedelvalörerne
komma att trycka på Riksbankens metalliska valuta men då denna valuta
redan nu är väl knapp i förhållande till sedelstocken, i synnerhet då man tager i
beräkning, att i den metalliska valutan inräknas icke allenast guld och silfver, af
hvilken senare metall Riksbanken vid sistlidne månads utgång hade ett förråd af
icke mindre än 5,562,665 kronor 29 öre, hvarföre denna metall kan i väl stor proportion
komma att ingå i en metallisk kassa, som i sin helhet endast behöfver
vara 10 millioner kronor, våga Fullmäktige icke tillstyrka att Riksbanken åtager sig
den ökade sedelansvarighet, som måste blifva en följd af indragningen af de enskilda
bankernas 5-kronesedlai-, utan att på samma gång minimum för metalliska kassan
höjes. Och hafva fullmäktige derföre ansett sig böra föreslå att dess nuvarande
minimum höjes från 10 till 15 millioner, hvilken förhöjning torde vara tillräcklig,
så länge Riksbankens ökade sedelutgifning endast är föranledd af behofvet att ersätta
de enskilda bankernas sedlar å nyssnämnda valör.
Enligt senaste månadsrapport uppgick Riksbankens metalliska kassa till
13,597,810 kronor 84 öre, men det låter sig icke med någon grad af visshet antagas,
att utan särskilda åtgärders vidtagande kassan kan uppehållas vid detta belopp,
än mindre ökas till det föreslagna minimum, enär vexeltillgången synes fortfarande
förblifva knapp och bankens egande kassareserv i utländska obligationer
redan i förhållande till bankens nuvarande rörelse icke kan anses så betydande,
att någon större eller mindre del deraf lär för detta särskilda ändamål utan olägenhet
kunna användas. Då emellertid den betydliga förhöjning i den metalliska
kassan, som, enligt hvad Fullmäktige nedan komma att närmare beröra, måste anses
blifva behöflig för att Riksbanken skall kunna åtaga sig den ökade sedelutgifning,
som blir en följd af indragningen utaf de enskilda bankernas tiokronesedlar,
förutsätter mera omfattande åtgärder för förstärkningens åstadkommande, hafva
hullmäktige trott den närmast behöfliga tillökningen i bankens guldförråd kunna
vinnas derigenom att till Riksbankens förfogande stäldes svenska statens obligationer
till ett värde af 5 millioner kronor, att, i den mån metalliska kassans uppbringande
till eller bibehållande vid det föreslagna minimum gjorde sådant behöfligt,
genom hypotiseriug eller försäljning förbytas i guld. Fullmäktige hafva tillika
förestält sig att detta belopp af 5 millioner lämpligast kunde till Riksbanken
öfverlemnas såsom lån på kort tid, att återbetalas eller på annat sätt regleras i
sammanhang med de mera omfattande åtgärder i och för Riksbankens förstärkande,
som lära blifva erforderliga för den Riksbankens ökade sedelutgifning, som blefve
21
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
eu följd deraf att densamma ensam öfvertoge utlemnande! af äfven sedlar å 10
kronors valör.
Då Fullmäktige antaga att de åtgärder, hvilka i fråga om Riksbanken kunna
erfordras såsom eu följd af indragningen af enskilda bankernas 10-kronesedlar,
icke ens lämpligen kunna blifva föremål för beslut, eftersom indragningen af dessa
sedlar, enligt den Kongl. Propositionen synes vara afsedd att ega rum först efter
någon längre tids förlopp efter indragningen af 5-kronesedlarne, torde något närmare
yttrande i denna del af ämnet från Fullmäktiges sida icke för närvarande
erfordras, än att fullmäktige redan nu vilja uttala, att den ytterligare tillökning i
Riksbankens sedelutgifning, som då påkallas, förutsätter en så betydlig förstärkning
i Riksbankens metalliska kassa, att densamma synes icke kunna ega rum på
annat sätt, än att för Riksbankens räkning under statens garanti upptages ett
större lån, hvilket af Riksbanken bör utan svårighet kunna förräntas och amorteras
genom dess i och med den ökade sedelutgifningen äfven ökade årliga vinst.
Att närmare inlåta sig på detta ämne bör emellertid så mycket mindre nu komma
i fråga, som de då erforderliga åtgärderna alltid måste blifva beroende af de förhållanden,
som vid samma tidpunkt komma att göra sig gällande, och hvilka naturligtvis
nu icke kunna med visshet beräknas.
Fullmäktige öfvergå härefter till den del af den Kongl. Propositionen, som
ur synpunkten af den allmänna rörelsens behof afser att tillhandahålla denna i
Riksbankens sedlar en ersättning för de indragna enskilda bankernas och på samma
gång för dessa banker underlätta tillfället att indraga sina sedlar, utan att tvinga
dem att på ett för rörelsen tilläfventyrs känbart sätt inskränka sin öfriga verksamhet.
Fullmäktige önska dervid till en början fästa uppmärksamheten derå, att
den i sådan afsigt uti den Kongl. propositionen föreslagna åtgärden, eller att
Riksbanken skulle bevilja de enskilda bankerna så kalladt vexlingsförskott i 5- kronesedlar, å hvilka förskott ränta skulle beräknas endast för de belopp, som
enligt hvarje enskild banks egen uppgift blifvit af densamma utlemnade i allmänna
rörelsen synes icke fullt öfverensstämma med de former för eller medgifva de kontroller
öfver Riksbankens verksamhet, som hittills varit vanliga och ansetts behöfliga,
äfvensom möjligen kunna föranleda någon svårighet att utan längre tidsutdrägt,
än hittills behöft ifrågakomma, städse lemna tillfälle till noggrann öfversigt
af Riksbankens ställning. Det har synts Fullmäktige, att dessa olägenheter för
Riksbanken skulle kunna i det väsentligaste undvikas och det afsedda ändamålet
likväl på ett mot anordningens hela syfte, att låta förändringen i enskilda bankernas
existensvilkor endast småningom eller successivt inträda, svarande sätt kunde
vinnas derigenom, att de erforderliga förskotten lemnades från Riksbanken i form
af kreditiv att i femkronesedlar utgå, beviljade på 12 månader för hvarje gång
och med sadana fördelar för de enskilda bankerna i afseende å ränteberäkningen,
att t. ex. kreditivet vore räntefritt under lista halfåret till hela sitt belopp, och
22 Sammansätta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
sedermera ränta erlades å 3/« af kreditivbeloppet med 3 % under närmast följande
halfår, med 3V2 % för året derefter samt med 4 % för derpå följande år.
Efter förloppet af denna tidrymd torde behofvet af för öfvergången lämpliga särskilda
medgifvanden kunna anses tillgodosedt, så att enskilda bankernas kreditivrätt
derefter finge regleras efter sig företeende omständigheter.
Fullmäktige hafva funnit sig böra i allmänna drag antyda ofvan anförda
sätt för reformens genomförande, enär detsamma för Riksbanken synes erbjuda
fördelarne af större enkelhet i arbetssätt och säkerhet i kontroll, men de vilja
icke dermed hafva sagt, att icke äfven en sådan anordning kan för Riksbanken
medföra åtskilliga olägenheter, och ännu mindre att den från synpunkten af allmänna
rörelsens lugna och ostörda fortgång får anses vara fullt lika betryggande,
som den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna. Det bör nemligen, enligt Fullmäktiges
åsigt, erkännas, att endast genom Kongl. Maj:ts förslag de enskilda bankerna,
på samma gång de fråntagas rättigheten att utgifva 5-kronesedlar, likväl
under öfvergångstiden komme att åtnjuta de väsentligaste fördelar, som af denna
rättighet härflutit, nemligen att för de behof, som dessa småsedlar äro ämnade
att fylla, hålla en räntefri kassareserv och att dermed bör vara undanröjd deras
förnämsta svårighet att äfven efter den inträdda förändringen fortfarande upprätthålla
rörelsen vid de smärre afdelningskontoren. För detta ändamåls vinnande
anse Fullmäktige de .antydda betänkligheterna kunna vika, så mycket hellre som
hela den af Kongl. Maj:t föreslagna anordningen är af den tillfälliga beskaffenhet
att de olägenheter, som för Riksbanken deraf kunna uppstå äro af öfvergående
natur. På det likväl icke dessa olägenheter må kunna befaras komma att verkligen
störande inverka på Riksbankens verksamhet, finna sig Fullmäktige, i händelse
af bifall till den Kongl. propositionen i denna del, böra påyrka följande närmare
förbehåll:
att för de sista sex månaderna af innevarande år eller, för så vidt ske kan,
för hela detsamma genom Kongl. Finans-departementet meddelas Riksbanken uppgift
å medelbeloppet af de sedlar å 5 kronor samtliga enskilda banker under tiden
haft utelöpande, så att i enlighet dermed kunde beräknas det belopp i sedlar af
nämnda valör hvarje sådan bank egde i förskott från Riksbanken erhålla, och hvilket
belopp ej finge öfverskridas;
att, i enlighet med hvad beträffande uppgifter om Riksbankens ställning är bestämdt,
de enskilda bankerna böra för hvarje vecka eller, när månad ej slutar å lördag eller
söndag, för sista hela veckan jemte återstående dagar i månaden samt för den månad
börjande veckodel jemte första hela vecka i månaden, till Riksbanken insända af det
vid hvarje enskild bank anstälda allmänna ombud attesterad uppgift å den del af vexlingsförskottet,
som hvarje dag i veckan varit utelöpande;
att räntan af enskilda bankerna erlägges qvartalsvis inom en half månad efter
qvartalets utgång;
23
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
att Riksbanken förbehålles rätt, att när Fullmäktige så finna lämpligt, låta genom
inventering hos enskild banks vare sig hufvud- eller afaelningskontor förvissa sig såväl
om den inneliggande delen af vexlingsförskottet som om rigtigheten af de uppgifter
öfver samma behållning hvilka för kontoret blifvit afgifna;
att derest felaktighet i uppgifterna öfver den utelöpande delen af vexlingsförskottet
upptäckes eller förskottet missbrukas genom dess användning i annan ordning
än som i allmänhet är vanligt med en kassatillgång i småsedlar, Fullmäktige må ega
rätt att uppsäga hela förskottet inom viss tid.
Härjemte och för den händelse detta ordnande antages, anse sig Fullmäktige
böra till Utskottet hemställa huruvida skäl kan förefinnas att för de första 12 månaderna
sätta räntan lägre än den sedermera skulle utgöra och så lågt som till 2
procent, då i betraktande tages att ränta endast skulle erläggas på den utelöpande
delen af vexlingsförskottet, likasom Fullmäktige ock, beträffande förskotten för de
indragna femmorna, hvarom endast det vid denna Riksdag kan ifrågakomma att fatta
definitivt beslut, finna erforderligt, att den tid uttryckligen bestämmes, under hvilken
den föreslagna anordningen med sådana förskott orubbadt skall fortgå; antagande
Fullmäktige, enligt sin uppfattning af grunderna för den Kong], propositionen, att
denna tid lämpligen bör bestämmas till utgången af år 1882, eller den tidpunkt,
som i den Kong], propositionen antagits såsom den senaste för reformens slutliga
genomförande medelst indragning af enskilda bankernas 10 kronesedlar, hvarförinnan
denna fråga torde böra tagas i ytterligare öfvervägande i samband med de öfriga
åtgärder, som för detta ändamål kunna påkallas.
Slutligen anse sig Fullmäktige böra såsom sin åsigt tillkännagifva att det först
efter pröfning vid Riksdagen af den Kongl. propositionen kan vara erforderligt att
uppgöra förslag till de ändringar i banklagen och Riksbankens reglemente jemte
tjenstgöringsstadgan, som af Riksdagens beslut kunna föranledas. Stockholm den 2)
Mars 1879.
C. Lewenliaupt.
A. II. Fock
Fiss Olof Larsson. O. R. Themptander.
Pelir Ehrcnheim.
J. W. Arnberg.
24
Sammansatta Banko- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o i.
Utdrag af protokollet, hållet hos Herrar Fullmägtige i Riksbanken
den 21 Mars 1879.
Herr Vice ordföranden anförde härvid till protokollet följande:
“I fråga om de vexlingsförskott eller såsom de efter min tanke rätteligen borde
“kallas, kreditiv, som Kongl. Maj:t föreslagit för de enskilda bankerna i Riksbanken,
“kan jag ej underlåta att uttala den åsigt, att en sådan kreditivrätt, ehvad den kommer
att meddelas i den ena eller den andra af de i Fullmäktiges utlåtande omtalda
“former, är, likasom hvarje annan bestämd rättighet att i Riksbanken erhålla lån, för
“Riksbanken ofördelaktigt, och erinra derom, att ett sådant system, förr vidsträckt
“tillämpadt, numera blifvit öfvergifvet, så att dylika rättigheter endast i enstaka fall
“qvarstå. Om emellertid indragning af de enskilda bankernas sedlar å 5 kronor skall
“ske vid en tidpunkt, då den tryckta ställning, hvaraf penningemarknaden nu i hög
“grad lider, sannolikt ej är öfvervunnen, så lärer väl omsorgen om den allmänna
“rörelsens kraf fordra, att de enskilda bankerna erhålla någon fördel till minskning
“af de olägenheter indragningen framkallar och jag har derföre icke velat motsätta
“mig hvad Fullmäktige i berörda afseende föreslagit och tillstyrkt". Som ofvan
Enligt protokollet:
C. F. Kolmodin.
Bil. N:o 2.
Till Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottet.
Sedan Fullmäktige, i skrifvelse af den 21 nästl. Mars, på anmodan af Riksdagens
Banko-Utskott afgifvit yttrande i anledning af Kongl. Maj:ts uti aflåten proposition
till Riksdagen gjorda framställning om ändringar i Riksbankens reglemente och
andra åtgärder i och för upphörande af den enskilda banker medgifna rätt att
utgifva sedlar å fem och tio kronors valör, samt Fullmäktige i berörda yttrande föreslagit,
bland annat, att för beredande, om så skulle erfordras, af nödig förstärkning
i Riksbankens guldförråd för att motsvara den ökade sedelutgifning för Riksbanken,
som indragningen af enskilda bankernas sedlar å fem kronor komme att föranleda,
måtte till Riksbankens förfogande ställas svenska statens obligationer till ett värde
af fem millioner kronor, att i mån af behof genom hypotisering eller försäljning använ
-
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1. 25
das till anskaffande af guld, liar Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid behandling
af ärendet funnit sig böra infordra yttrande af Fullmäktige, huruvida, då enligt
14 § 3 inom., af bankoreglementet Riksbankens styrelse är berättigad att för metalliska
kassans förstärkande begagna utländsk kredit till belopp af 12 millioner kronor,
deri af Fullmäktige föreslagna särskilda åtgärd för guldförrådets ökning kunde
undvikas genom höjande af det nu stadgade högsta belopp för nämnda kredit.
Fullmäktige, som hålla före, att den i följd af ökad sedelutgifning från Riksbanken
erforderliga förstärkning af dess kassafonder skulle kunna medelst den af
Fullmäktige föreslagna åtgärden på ett för Riksbanken och allmänna rörelsen synnerligen
enkelt och lämpligt sätt beredas samt vara för Riksbanken tillgänglig successivt
och i den mån det behöfliga guldförrådet ej på annat sätt kunde fyllas, och detta
utan kontraherande af något nytt utländskt lån, anse sig derför äfven böra i främsta
lumrnet förfarande förorda denna åtgärd, helst nagra skäl, hvarför densamma skulle
vara i ett eller annat hänseende mindre tillfredsställande, icke blifvit Fullmäktige
meddelade, och något hinder för detta förslags genomförande så mycket mindre synes
vara för handen, som Riksbanken inom trenne år skulle antingen återställa obligationerna
eller för dem lemna full valuta.
Beträffande den af Utskottet framstälda frågan, huruvida ej den af Fullmäktige
föreslagna särskilda åtgärd till guldförrådets ökning skulle kunna undvikas genom
höjande af det nu stadgade högsta belopp, hvartill Fullmäktige enligt § 14 mom. 3
i bankoreglementet ega begagna utländsk kredit, tillåta sig Fullmäktige erinra, att
ifrågavarande moment, i anseende till den ställning det intager och det sammanhang
det har med öfriga bestämmelser i samma paragraf, enligt Fullmäktiges mening
icke torde böra tillämpas i annat fall, än att metalliska kassan visar benägenhet att
nedgå under faststäldt minimum, och icke heller annorlunda än efter pröfning af
hvilken eller hvilka bland öfriga i nästföregående mom. föreskrifna åtgärder till förekommande
af metalliska kassans nedgående, som för tillfället må finnas bäst leda
till ändamålet; men om Riksdagen, i sammanhang med bifall till Kongl. Maj:ts proposition
om indragning af de enskilda bankernas 5-kronesedlar, beslutar bland annat
eu förhöjning i det belopp, hvarunder Riksbankens metalliska kassa ej får sjunka,
torde det, i händelse den af Fullmäktige föreslagna åtgärd till förstärkande af Riksbankens
kassatillgångar ej bifalles, och till förekommande af menliga rubbningar i
utlåningsrörelsen, blifva nödvändigt, att Fullmäktige, utan afseende å öfriga i reglementet
angifna åtgärder för nämnda kassas uppehållande, genom anlitande af utländsk
kredit i tid bereda tillgång till den nödiga förstärkningen och detta icke blott tillfälligt
utan för en längre tidsrymd.
Skulle derföre den af Fullmäktige föreslagna åtgärd till nämnda förstärkning
anses mindre lämplig än den utväg, som i § 14 mom. 3 i gällande bankoreglemente
anvisar, vilja Fullmäktige fästa uppmärksamheten derpå att i slikt fall omförmälda stadgande
torde böra lösgöras ur det sammanhang, hvari det nu står till § 14 i öfrigt,
Bill. till Riksd. Prof. 1879. 6 Sand. 2 Afd. 1 Häft. 4
26
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
och alltså förflyttas till en särskild paragraf och så affattas, att oförtydbart må blifva
att utländsk kredit till det högre belopp, som anses behöfligt, må, oberoende af andra
i reglementet antydda åtgärder för metalliska kassans höjande, af Fullmäktige anlitas
när de finna sådant lämpligt.
Stockholm den 10 April 1879.
C. Lewenhaupt.
Pehr Ehrenheim.
A. H. Fock.
A. W. Dufwa.
J. W- Arnberg. F. Richter.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktieholag, 1879.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.