Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 14 § Riksdagsordningen.
1879-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1879:3, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 14 § Riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.
1
N:o
3.
Ank. till Kiksd. Kansli den 14 Mars 1879, kl. 2 e. in.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner
om ändring i 14 § Riksdagsordningen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion (N:o 42)
har Herr Gustaf Ericsson, med hvilken Herr Severin Axell instämt, yrkat, att
Riksdagen matte för sin del besluta sådan ändring åt 14 § Riksdagsordningen, “att,
med bibehållande af öfriga bestämmelser, rösträtt och valbarhet tillkommer hvar
och en, som är uppskattad till fyrahundra kronors inkomst, eller till staten erlägger
bevillning efter andra artikeln i nu gällande bevillniugsstadga“.
Vidare har i en inom samma Kammare väckt och jemväl till Utskottet
öfverlemnad motion (N:o 61) Herr F. T. Borg föreslagit, att Riksdagen ville för
sin del besluta, att nyssnämnda paragraf i Riksdagsordningen erhölle följande förändrade
lydelse:
“Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen eger eller
med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst femhundra kronor, eller för lifstid eller för minst fem år
anenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst fyrahundra kronor uppskattad
årlig inkomst."
Redan få år efter den nya Riksdagsordningens antagande, nemligen vid 1869
års riksdag, väcktes af enskild motionär förslag till ändring af 14 § Riksdagsordningen
i enahanda syfte med de nu föreliggande förslagen, men af ännu större
Bih. till Riksd. Prat. 1879. 3 Sami. 3 Käft. 1
2
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 3.
omfattning än dessa. Sedermera hafva vid icke mindre än sex påföljande riksdagar
förslag framstälts, afseende vare sig nedsättning uti eller upphäfvande af den
census, som för närvarande är stadgad för rätt att deltaga i val af riksdagsman
till Andra Kammaren. Såsom bekant är, hafva samtliga dessa förslag, på hemställan
af Konstitutions-Utskottet, blifvit af Riksdagen förkastade.
Ehuru Konstitutions-Utskottet således redan förut upprepade gånger haft
tillfälle att angifva sin, af Riksdagen allt hitintills delade, åsigt i frågan — eu
åsigt, den Utskottet icke heller nu funnit anledning frångå — äfvensom att dervid
framlägga de hufvudsakliga skäl, på hvilka denna åsigt grundats, torde det dock,
i anseende till frågans vigt, icke vara öfverflödigt att, om än i största korthet,
ånyo erinra om några bland de vigtigaste betänkligheter, som tala emot antagande
af de föreliggande förslagen.
Konstitutions-Utskottet kan sålunda till en början ej underlåta att hänvisa
derå, att det icke synes vara rätt rådligt att vidtaga ändringar af mera genomgripande
betydelse i en representationsordning, som egt bestånd allt för kort tid,
för att någon fullständig erfarenhet om dess verkningar ännu skulle kunnat inhemtas
eller eu säker grund vinnas för bedömande om och i hvad mån densamma
tarfva!- en mera grundlig förändring.
I alla händelser torde det medgifvas att, innan man företager sig att ombilda
ett af de säkerligen vigtigare stadgandena i en grundlag, som för ej länge
sedan blifvit, efter den mognaste ompröfning och de mest uttömmande öfverläggningar,
af Konung och Representation antagen, det skall vara fullt utredt, ej blott
att det gamla, som skall ersättas med något nytt, är olämpligt och foråldradt, utan
ock att den förändring, man vill åstadkomma, framgår ur ett djupt och allmänt
kändt behof.
Utskottet kan visserligen ej annat än erkänna, att nu gällande valcensus,
i likhet med hvarje dylik, på numeriska förhållanden grundad begränsning för utöfvandet
af medborgerliga rättigheter — de af motionärerne föreslagna ingalunda
undantagna —■ är, om man så vill, i viss mån godtycklig, då den icke framgår ur
någon viss allmängiltig princip. Men, så villigt detta än må erkännas, så vore det
dock, enligt Utskottets förmenande, förhastadt, om man deraf ville draga den slutsats,
att begränsningen saknade berättigande. Man får nemligen ej förbise den af
erfarenheten, alla enskilda undantag oaktadt, bekräftade sanningen, att man icke
inom så vida samhällskretsar kan påräkna den håg och de tillfällen att sätta sig
in i statens angelägenheter, som må förefinnas med afseende å det inskränktare
områdets, kommunens, samt att eu någorlunda betryggad ekonomisk ställning innebär,
väl ej en borgen, men eu sannolikhet för ett mera vaket och sjelfständigt
deltagande för statens intressen — ett deltagande, som kräfves ej mindre hos
valmannen än hos den valde representanten, om ock den förres politiska verksamhet
så att säga sammanfattas i eu enda betydelsefull akt, sjeliva valhandlingen.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.
3
Ej heller bör det förbises, att den nu gällande förmögenhetsgränsen i sjelfva verket
dock är satt så lågt, att dess uppnående, äfven oafsedt penningevärdets omisskänneliga
benägenhet att falla, icke torde vara förenadt med allt för stora svårigheter
för dem bland de nu ej valberättigade, hos hvilka en allvarlig håg att hinna
fram till densamma verkligen förefinnes.
Med denna uppfattning och då det så mycket mindre synes vara rådligt att
vidtaga en förändring, hvars verkningar i hela deras vidd svårligen låta sig på
förhand beräknas, men otvifvelaktigt under alla förhållanden måste vara djupgående
och kunna blifva det i vida högre grad, än man måhända nu i allmänhet
är böjd att föreställa sig, som ännu icke, så vidt Utskottet försport, en mera allmän
och kraftig önskan i denna rigtning inom landet, åtminstone hvad landsbygden
vidkommer, uttalat sig, utan fasthellre intresset för valrättens utöfvande bland
dem, hvilka för närvarande ega denna rätt, visat sig vara så ringa, att, ännu vid
de senast företagna riksdagsmannavalen, å landet omkring 83 % och i städerna vid
pass 60 % uraktlåtit att utöfva denna medborgerliga rättighet, anser Utskottet sig
böra hemställa:
att Herr Ericssons och Herr Borgs ifrågavarande motioner
icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 Mars 1879.
På Utskottets vägnar:
Magnus Hallenborg.
Reservationer:
af Herr A. Bäckström, med hvilken Herrar P. Engman, S. Johnson, F.
Nilsson och S. Fr. Norén instämt:
“Emot det beslut, hvartill Utskottet kommit, får jag härmed reservera mig.
Då denna fråga årligen återkommer med allt större och större påtryckning,
kan jag ej finna hvarken rättvist eller klokt att längre söka hålla den talrika och
aktningsbjudande medborgareklass, hvarom här är fråga, politiskt omyndig, — en
medborgareklass, som med sitt mödosamma arbete kanske mest af alla bidrager
till vårt materiella välstånd.
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3.
lider kunna komma, då det vore bättre hafva ifrågavarande lika sa talrika
som aktningsvärda medborgareklass med sig än mot sig. I lugna och normala
förhållanden kan jag än mindre finna någon våda uti att inrymma den samma i
den politiska medborgarerätten.
Icke heller mäktar jag inse huru den, som har 800 kronors inkomst eller
deröfver, skulle hafva större politisk sjelfständighet och duglighet än den, som har
derunder, ty erfarenheten har visat, att till och med den, som gått och gält för
millionär, kunnat komma i en högst beroende ställning, då deremot arbetaren
med 400 kronors inkomst förblifvit oberoende och kunnat göra hvar man rätt. Men
derföre tror jag icke, såsom Utskottet antydt, att det skulle vara någon lätt sak
för eu arbetare med god vilja att komma upp till 800 kronors årlig inkomst, ty
hvem skulle icke vilja hafva 800 kronor och flera gånger den samman i årlig inkomst,
om det endast berodde på den goda viljan?
På dessa i korthet anförda skäl, har jag inom Utskottet understödt motionerna
i fråga.4''
af Herr F. T. Borg: “Mot Konstitutions-Utskottets ofvan afgifna utlåtande
tager jag mig friheten anföra nedanstående reservation:
Att fortfarande från politisk rösträtt utesluta berörde stora grupp af nyttige
och redbare medborgare, Indika i förhållande till sina inkomster skatta lika
mycket till kommunen, som öfrige skattdragande, men genom förbrukningsskatterna
vida mer till staten, synes sakna allt stöd af rättvisa och billighet samt ej kunna
lända till fosterlandets sanna gagn, enär detsamma väl behöfver sina medborgares
alla krafter, för de vigtiga ändamål, som föreligga hvarje folk och hvarje medlem
af ett folk, hvadan underlåtenheten att använda dessa krafter måste verka försvagande,
ej minst genom de känslor af öfvermod och missaktning å ena sidan
samt afund och bitterhet å andra, som derigenom lätteligen framkallas. Lagstiftningen
har ock i någon män medgifvit ifrågavarande folkgruppers medborgerliga
värde och betydelse, då den tillerkänt dem direkt rösträtt i kommunens angelägenheter
och indirekt i statens, vid val till Första Kammaren. Det är endast från
valen till Andra Kammaren de sålunda äro uteslutne.
Men vid riksdagen hafva redan för sjunde gången efter den nya representationens
införande röster höjt sig för utvidgning af den politiska rösträtten i öfverensstämmelse
med tidens kraf, den ökade upplysningen och det vaknade sjelfmedvetandet
bland dessa klasser. De skäl, som anföras deremot, äro icke hållbara.
Arbetet har gifvit dessa folkklasser kraft och duglighet, folkskolan och literaturen
hafva beredt dem allmän bildning, föreningar och offentliga möten väckt och underhållit
deras håg och intresse för fosterlandets allmänna angelägenheter.
Utskottet anför som skäl mot reformen, att vår Riksdagsordning ännu är
för ny och opröfvad för att skäl skulle förefinnas deri göra förändringar; men en
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 3.
5
förändring, som blefve gällande 16 år efter representationsreformen, tyckes ej
skäligtvis kunna kallas för tidig, i fall den annars är ändamålsenlig.
Bland Utskottets öfriga skäl ber jag få bemöta de väsentliga. Ett af dessa
är, att man “icke inom så vida samhällskretsar skäligen kan påräkna den håg och
de tillfällen att sätta sig in i statens angelägenheter som må förefinnas med afseende
å det inskränktare områdets, kommunens", samt ett annat, att en “någorlunda
betryggad ekonomisk ställning i allmänhet är, väl ej en borgen, men en
sannolikhet för ett mera vaket och sjelfständigt deltagande för statens intressen".
Då den ifrågastälda rösträtten endast afser val af riksdagsombud, torde kunna
bestridas, att de klasser, som äro i fråga, skulle sakna den insigt och det omdöme,
som derför erfordras, mera än de, som skatta för minst 800 kronors inkomst, ty
då skulle ju ock med lika rätt kunna påstås, att de, som ej hafva mer än nämnda
inkomst, äro i insigt och omdömesförmåga underlägsne dem, som hafva en inkomst
af t. ex. 4,000 kronor, dessa åter dem, som skatta för 8,000 kronors inkomst o. s. v.
Hvad angår det mera sjelfständiga och vakna deltagandet för statens intressen,
visar Utskottet sjelft medelst siffror, huru ringa det är bland de nuvarande röstberättigade,
hvaraf vill synas som skulle desses högre inkomst ej innebära synnerlig
garanti för ett hos dem vaket intresse för allmänna angelägenheter.
Utskottets yttrande, att verkningarne af den föreslagna reformen “svårligen
låta sig på förhand beräkna", innebär onekligen en sanning, men den gäller lika
mycket om alla reformer och skulle, konseqvent tillämpad, omöjliggöra allt framåtskridande
och all utveckling.
Vidare hnner Utskottet, att ej någon “mera allmän och kraftig önskan i
denna (reformens) rigtning inom landet, åtminstone hvad landsbygden vidkommer,
uttalat sig, utan fasthellre intresset för valrättens utöfvande bland dem, hvilka för
närvarande ega denna rätt, visat sig vara så ringa", o. s. v.
Det skulle tvifvelsutan varit till gagn för Riksdagen, att af Utskottet hafva
erhållit upplysning om. huru folkets önskan i förevarande fall skulle kunnat allmännare
och kraftigare uttalas än som skett genom tusentals medborgares petitioner,
genom offentliga möten i alla delar af landet, genom pressen och slutligen
genom motioner och deraf föranledda debatter vid sex föregående riksdagar. För
min del känner jag ej flera eller andra medel för ändamålets vinnande på öfvertygelsens
fredliga väg än de som blifvit begagnade. Skälet att utesluta från rösträtt
vissa klasser derför, att andra klasser alltför litet begagnat sig af sin rösträtt,
torde ej hålla streck hvarken inför rättvisans eller billighetens domsrätt.
Hårdt vore verkligen, om hela folkgrupper skulle straffas för andras underlåtenhetssynder,
ett straff, som, jag är derom lifligt öfvertygad, till och med Utskottets
flertal, vid närmare eftertanke, villigt skall erkänna såsom mindre rättfärdigt.
Utskottets påstående, att “den nu gällande förmögenhetsgränsen är satt så
lågt, att dess uppnående icke torde vara förenadt med alltför stora svårigheter
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:e 3.
för dem bland de nu ej valberättigade, hos hvilka annars allvarlig håg att hinna
fram till densamma verkligen förefinnes", torde svårligen kunna försvaras, ty berodde
det af den allvarliga hågen allena att erhålla en högre inkomst, finnas väl
få, som sakna en dylik håg, och det stora- antal af duglige, arbetsamme, nyktre
och sparsamme medborgare, som hafva under 800 kronors inkomst, visar bast huru
svårt det är att hinna äfven en jemförelsevis så låg siffra.
Man har ock uttalat fruktan för att de stora jord- och industriegarne i vissa
trakter skulle erhålla ett alltför stort inflytande på valen; eu så vacker omtanke
för småfolket förtjenar allt erkännande, men jag vågar säga att den är öfverflödig,
då man erinrar sig, dels att omröstningen lagenligt är sluten, sålunda ock skyddad
mot påtryckning, dels ock att menniskonaturen är så beskaffad att den i regeln
uppreser sig äfven mot våld, som någon skulle kunna försöka utöfva mot andras
samvete och öfvertygelse, dels ock slutligen, att arbetsgifvaren numera i allmänhet
är nästan lika mycket beroende af arbetstagaren, som denne af den förre.
Under sådana förhållanden är det föga öfverensstämmande med rättvisans,
billighetens och klokhetens kraf, än mindre nyttigt för fosterlandet, att förberörda
folkklasser, uppgående till ett antal af omkring 144,000 personer, förblifva i saknad
af politiska rättigheter och derigenom också sakna den häfkraft för medborgerligheten,
som ligger i dylika rättigheter. Intet folk har råd att undvara någon god,
materiel, intellektuel eller sedlig kraft, och allraminst har en liten nation, spridd
på eu vidsträckt yta. råd att undvara någon af de krafter, som sammanbinda den
nationella verksamheten. Ingen länk bör saknas i den kedja, som förenar individerna
af en nation; saknas häri en eller annan länk eller sammanbindes kedjan
här och hvar endast af konstgjorda band, blir den svag, då deremot hvarje naturlig
länk gör den stark och ändamålsenlig.
Slutligen tillåter jag mig uttala den öfvertygelsen, att till och med om rösträtten
utsträcktes till samhällets alla myndiga och välfrejdade medlemmar, den
högre bildningen och förmögenheten dock skulle bibehålla ungefär samma öfvervägande
inflytande som för närvarande, såsom erfarenheten visat i alla de länder,
der allmän rösträtt redan länge varit utöfvad."
samt af Herr A. P. Danielsson.
Herr L. Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke varit närvarande
vid ifrågavarande motioners behandling inom Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.