Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.
1879-04-25 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1879:5, Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
1
tf;o
5.
Ank. till Kiksd. Kansli den 25 April 1879, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af vädd motion
om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 29), hvilken
blifvit till Konstitntions-Utskottet öfverlemnad, bär Ilerr A. O. Walletiberg
föreslagit, att 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
Regeringsformen § 72: Riksbanken står under Konungens och Riksdagens
garanti och vård, och skull, efter de ordningar, stadgar och reglementen,
hvilka redan gjorda äro eller af Konungen och Riksdagen beslutas,
förvaltas af nio fullmäktige, bland hvilka tre förordnas af Konungen och
hvardera Kammaren väljer tre. Riksbanken eger allena rätt att utgifva
sedlar, som för mynt må i riket erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran,
efter deras lydelse, med guld af Banken inlösas.
Riksdagsordningen § 71: l:o. Hvardera Kammaren skall utse tre
fullmäktige att, jemte de fullmäktige Konungen enligt 72 § Regeringsformen
förordnat, förvalta Riksbankens medel och tillhörigheter. Valen
af fullmäktige i Riksbanken må af Kamrarne endast vid lagtima riksdag
förrättas, och gälla för tre år, dock att hvardera Kammaren vid hvarje
riksdag blott väljer en fullmäktig, så vida ej ansvarsfrihet för föregående
årets förvaltning blifvit fullmäktige vägrad, i hvilket fall nytt val af
samtlige fullmäktige skall ske, med bestämmande af den tid, hvar och
Bih. till Biksd. Prof. 1879. 3 Sami. 4 Höft. 1
2
Konstitutions- Utsicottets Utlåtande N:o 5.
en af de valde skall befattningen innehafva, så att en af dem hvarje år
afgår. Efter hvarje val utse fullmäktige inom sig ordförande och vice
ordförande för året.
2:o. Hvarje lagtima Riksdag skall genom -----—--
reglementen Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta. Desse
fullmäktige skola vara sju, egande ordföranden---—--sex;
tillkommande fullmäktige sjelfve — — — — —----inträffar.
Till stöd för de sålunda föreslagna förändringarne anför motionären
hufvudsakligen: att Sveriges Riksbanks egenskap af statsbank gör det till
en bjudande nödvändighet, att begge statsmakterna för densamma ansvara
och att de följaktligen tillerkännas befogenhet att uti Riksbankens
förvaltning deltaga; att konungamaktens uteslutande från att medelst
delegerade deltaga i förvaltningen af Riksbankens angelägenheter är
både att visa misstroende mot den främsta statsmakten och att göra
nationalrepresentationen till verkställande makt, då den icke bör vara
annat än lagstiftande; att den från förflutna tider fortplantade tradition,
hvilken i grundlagarne ännu gör sig gällande, att man borde vakta
Riksbanken mot konungamakten, numera saknar giltighet, sedan i stället
för en enväldig konungamakt trädt en riksstyrelse, hyflande på en
konstitutionelt monarkisk princip och samvetsgrant tillämpad i öfverensstämmelse
med gällande grundlagar; att då, såsom erfarenheten visat,
industri, handel och sjöfart äro ytterst svagt representerade inom Riksdagens
Kamrar, under det deremot jordbruksnäringens idkare der ega
bestämmande rätt, så ofta de vilja sig deraf begagna, men en sådan
ensidighet, tillämpad på en statsbanks styrelse och förvaltning kan medföra
en verklig fara för alla andra näringsgrenar, konungamaktens deltagande
i Bankens styrelse är önskvärdt jemväl på den grund, att
faran för en dylik ensidighet derigenom förminskas; att de i nu gällande
Riksdagsordning förekommande bestämmelser rörande sättet för
val af bankofullmäktige ingalunda vitna om någon större menniskokännedom
eller om förutseende af möjligheten att de tvänne Kamrarne
skulle komma att söka göra hvardera sin egen åsigt gällande
och det således i sjelfva verket blefve icke fyratioåtta valmän, som
handlade efter sina individuella tycken och tänkesätt, utan blott två
personligheter, som antingen stodo gent emot hvarandra och lemnade
afgörandet i slumpens hand, eller ock på kompromissens slippriga väg
sökte bibehålla skenet af en samdrägt, som saknades; att den ökade
omfattning Riksbankens verksamhet sedan den nya Riksdagsordningens
Konstitutions-Ulslcottets Utlåtande N:o 5.
3
införande erhållit, klöfver ett större antal ordinarie fullmäktige, men att
ju färre suppleanter i en så beskaffad styrelse behöfva tillkallas, desto
bättre; att, om det ofta anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt
gällande grundlag bankofullmäktige utses för endast ett år i sender, en
ännu större orimlighet ligger deri, att samtlige fullmäktige väljas på en
gång, hvarigenom kan inträffa, att Bankens styrelse någon gång kan
komma att bestå af helt och hållet ny uppsättning; samt att, då ordföranden
i styrelsen af en maktpåliggande institution alltid bör vara i
åtnjutande af ett flertal styrelseledamöters förtroende, det icke kan vara
lämpligt att ordföranden hos bankofullmäktige genom särskildt val af
någon utanför stående myndighet utses till denna befattning.
Innan Utskottet öfvergår till granskningen af föreliggande förslag,
har Utskottet trött sig böra lemna en kortfattad öfversigt af Riksbankens
historia i de delar, hvarom här är fråga.
Sveriges Riksbank leder, som bekant, sitt ursprung från en bankinrättning
af mera enskild natur, den s. k. Palmstruchska. Den 30 November
1656 meddelades åt Kommissarien i Kommerskollegium Johan
Palmstruch privilegium att, under 30 års tid, för sig och arfvingar samt
medparticipanter och deras arfvingar, ensam, med andras uteslutande,
så väl i Stockholm som å andra orter inom riket inrätta lånebanker.
Dervid fästades dock genom en samma år utfärdad Kongl. resolution
bland annat, hvad bankinrättningen i Stockholm angick, det vilkor, att
två medlemmar af hufvudstadens magistrat och två af dess borgerskap
skulle »hafva nycklarne till kassan och bankoböckerna i god förvaring»,
hvarjemte det bestämdes, att bankovinsten skulle så fördelas, att ena
hälften tillfälle Kongl. Maj:t och kronan samt den andra delades i lika
lotter emellan Stockholms stad och bankokompaniet.
Den Palmstruchska banken råkade inom kort i bryderi. Redan
vid 1664 års riksdag fann Kongl. Maj:t sig föranlåten att inhemta Ständernas
yttrande öfver Banken och dess tillstånd, och uttalade med anledning
häraf Ständerna i Riksdagsbeslutet sin önskan och förhoppning
att Banken, såsom nyttig för landet, fortfarande måtte hållas vid makt.
Bankens ställning försämrades emellertid alltmera, och Palmstruch sjelf
blef slutligen den 22 Juli 1668 af Kongl. Svea Hofrätt dömd sina
privilegier för alltid förlustig. Nu lät Kongl. Maj:t till de vid 1668 års
Riksdag församlade Ständerna framställa förfrågan, »huruvida Banken
skulle få förfalla eller om den borde åter upprättas». Bondeståndet
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
vägrade att taga någon befattning med Banken, men de tre öfriga Stånden
förklarade sig vilja Banken »försvara, beskydda och handhafva». Derpå
utfärdades den 17 September 1668, Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd för
Rikets Ständer att taga Banken under sin förvaltning. Häri förklarades,
att, alldenstund under tidens lopp allehanda fel och missbruk inritat sig i
Vexel- och Låne-banken, men önskligt vore, att densamma måtte blifva
återupprättad och vidmakthållen, Kongl. Maj:t på Rikets Ständers begäran,
funnit godt åt samtlige Rikets Ständer »upplåta och öfverdraga», såsom
det heter, Vexel- och Låne-banken, »sig att antaga och öfver dess upprättande,
anläggning och förvaltande förordna och sluta, som de till
verkets befrämjande och för det gemena bästa pröfva nyttigast och rådligast
vara».
Samtidigt med denna urkund utkom äfven »Kongl. Maj:ts nådiga
försäkring öfver Banco». För beredande af nödigt rörelsekapital tillerkändes
Banken rättighet att uppbära vissa kronans inkomster, hvaremot
Kongl. Maj:t å sin sida gjorde det förbehåll, att sålunda inflytande
medel skulle, såsom orden lydde, »på Karnmarkollegii räkning anskrifvas»
samt »hållas i beredskap och Oss tillhanda, så att de alltid och utan
åtskilnad af tid och stund måtte vid påfordran commenderas och uttagas.
» Derjemte förklarade Kongl. Magt sig vilja taga Banken i sitt
hägn och beskydd, så att allt hvad Riksens Ständer om densamma
beslutat eller framdeles kunde stadga skulle fullkomligen efterlefvas och
af ingen öfverträdas.
Den 22 September samma år utfärdade Ständerna »Beslut och Förordning
om Banken i Stockholm», deri Ständerna, sedan dem tillåtits
»taga hela Bankoverket under sin disposition och förordning», på det
kraftigaste förbinda sig hålla hand deröfver att »den, som antingen sjelf
några penningar i Banken insätter eller ock genom hvarjehanda tillfällen
bekommer af medel deruti någon avanee, skall ofelbart och utan någon
exception kunna dem coinmendera efter sitt goda nöje och behag icke annorlunda,
än hade han samma penningar uti sitt eget hus, kontor och
låda». Till Bankens förvaltande utsågos sex kommissarier, vid hvilkas
sida stäldes ett lika antal Ständernas »instruerade Fullmäktige», som dels
hade att med råd och dåd i vigtigare ärenden gå kommissarierna till
banda, och dels egde att å Ständernas vägnar öfva uppsigt öfver verket.
Såväl fullmäktige som kommissarier förpligtades att vid hvarje riksdag
inför Ständerna afgifva redogörelse för Bankens ställning; och förvaltning.
Då, såsom ofvan är nämndt, Bondeståndet från början frånsagt sig
allt ansvar för och all befattning med Banken, blef förordningen underskrifven
allenast af de tre öfriga stånden, och Bondeståndet tillät blott
Konstitutions- TJtshottets Utlåtande N:o 5.
5
att häradssigillen finge sättas under densamma. Sistnämnda Stånd fortfor
i sin vägran att befatta sig med Banken ända till riksdagen år 1800,
då Ståndet, på egen begäran, erhöll rätt att »utan afgift eller tillskott»
under gemensam garanti med öfrige Stånden deltaga i Bankens förvaltning,
dock mot förbindelse, att med all sin fasta egendom ansvara för
så stor summa, som motsvarade hvartdera af de tre andra Ståndens andel
i Bankens dåvarande fond.
Af den berättelse om Bankens ställning och förvaltning, som det
ålåg bankstyrelsen att vid hvarje riksdag afgifva, fingo Ständerna icke
omedelbart del. Till en början utsago nemligen de tre Stånd, som iklädt
sig garanti för Banken, särskilde deputerade, hvilka emottogo bankstyrelsens
berättelser och läto så mycket deraf, som deputerade ansågo lämpligt,
komma till Ständernas kännedom. Att dessa meddelanden varit
sparsamma och föga upplysande visa de vid riksdagarne ofta återkommande
klagomålen deröfver, att Rikets Ständer lemnades i okunnighet
om Bankens ställning och verksamhet. Från och med år 1741 var bankodeputationen
underordnad Sekreta Utskottet, som hade högsta ledningen
af Banken till 1772 års regementsförändring, då Sekreta Utskottets
myndighet i denna del öfvergick till Banko-Utskottet. Den hemlighetsfullhet
i fråga om bankärenden, som man ansåg nödigt iakttaga äfven
gent emot Rikets [Ständer, fortfor under ideliga protester från Ständernas
sida, ända till dess vid 1823 års riksdag beslut fattades, att BankoUtskottet
skulle låta upprätta och offentliggöra tabeller öfver Bankoverkets
ställning från och med år 1776 till och med år 1822, samt att
uppgifter rörande verkets tillstånd i alla delar, med undantag af hvad
enskildes förhållande till detsamma vidkom, dädanefter skulle ej allenast
vid riksdagarne, utan ock deremellan, genom Rikets Ständers revisorer
till allmän kännedom öfverlemnas.
Tid efter annan stadfästades genom Kongl. placat och bref bankens
privilegier och Ständernas rätt att densamma ostördt förvalta. Så
skedde äfven i 1772 års Regeringsform, hvars 55 § lydde: »Riksens Ständers
Banque förblifver hädanefter, som den hittills varit, under theras
egen garanti och vård, skolandes förvaltas efter the reglementen och
stadgar, som redan gjorde äro eller ännu af Riksens Ständer göras
kunna». Detta stadgande inflöt väsentligen oförändradt i 1809 års Regeringsforms
72 §, dock med det tillägg, att Rikets Ständer allena ega rätt
att utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. I 32 § af 1810
års Riksdagsordning stadgades, att Banko-Utskottet, som skulle utgöras
af 36 ledamöter, egde öfverse Bankens styrelse och tillstånd samt gifva
föreskrifter om dess förvaltning, enligt den särskilda instruktion, som af
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Riksens Ständer komrae att vid hvarje riksdag för Utskottet utfärdas. I
fråga om val af bankofullmäktige föreskrefs i 66 §, att Rikets Ständer
skulle vid hvarje riksdag, genom slutna sedlar, hvart stånd för sig, samfält
och ej medelst elektorer, utse fullmäktige, tre af hvarje Stånd; och
skulle fullmäktige, då vid deras öfverläggningar skiljaktiga meningar
yppades, till protokollet afgifva sina röster, som beräknades per capita, med
afgörande röst för ordföranden. Fullmäktige, hvilka, enligt 70 §, för
hvarje stånd borde vara sådana af Ståndets ledamöter, hvilka kunde i detsamma
vara riksdagsmän och ledamöter af Utskott, fingo, enligt samma
§, i och för sin befattning ej emottaga befallningar af någon annan än
Rikets Ständer och enligt dessas instruktioner, ej heller annorledes än
efter Rikets Ständers beslut och i laglig ordning till redo och ansvar
ställas.
Vid det nya statsskickets införande bibehöllos alltså, enligt hvad
man finner, Ständerna vid den makt och myndighet i afseende å banken,
som år 1668 dem tillförsäkrats. Några förändringar af en viss betydelse
egde dock rum. Det är redan påpekadt, hurusom genom 72 § Regeringsformen
åt Rikets Ständer ensamme inrymdes rätt att utgifva sedlar,
som må för mynt i riket erkännas. Vidare var det först genom 1810
års Riksdagsordning, § 38, som den rätt, Banko-Utskottet, likasom dessförinnan
Sekreta Utskottet, ofta egenmäktigt tillvallat sig, nemligen att
med Rikets Ständers myndighet i bankfrågor besluta, formligen erkändes
i afseende å de mål, som ansåges böra hållas hemliga.
Redan vid 1756 års riksdag hade förslag väckts om bildande af
diskontinrättningar. Förslaget föll då; men den 23 Maj 1773 utfärdades
privilegium för ett s. k. diskontkompani i Stockholm, hvilket erhöll
oktroj på tolf år. Kompaniets egen fond, som skulle bildas genom aktier,
bestämdes till 24 tunnor guld, hvarförutom kronan lemnade en försträckning
af 6 tunnor guld mot 3 proc. ränta. Styrelsen valdes af och inom
aktieegarne, men ett kronans ombud egde öfva tillsyn öfver förvaltningen.
Då kompaniets oktroj år 1785 gick till ända, vägrade Kongl. Maj:t
att meddela ny oktroj, på den uppgifna grund, att sättet för styrelsens
tillsättning ej syntes vara tillräckligt betryggande för inrättningens framtida
bestånd. I stället inrättades år 1787 ett Generaldiskontkontor
hvars rörelse, med enskilda aktieegares uteslutande, skulle drifvas allenast
för kronans räkning genom en af Kongl. Maj:t tillsatt direktion.
Sedan år 1789 kontoret för riksgäldens afbetalning, det s. k. Riksgäldskontoret,
bildats och stälts under förvaltning af Rikets Ständer och
deras fullmäktige, befans det inom kort nödigt, att inrätta ett särskildt
diskontverk för Riksgäldskontorets obligationer. Detta verk bildades på
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
7
ett dittills i vårt land okändt sätt, nemligen genom association mellan
staten och enskilde, och det sålunda, att tre femtedelar af fonden tillskötos
af kronan samt återstoden sammanbragtes genom aktier. Af direktionens
fem ledamöter utsåg Kongl. Maj:t tre och delegarne de två öfrige. Sedermera
beslöts vid 1800 års riksdag, af anledningar, för hvilka här ej
är stället att redogöra, att såväl Riksgälds- som General-diskonten skulle
upphöra och deras rörelse öfverlåtas å Rikets Ständers Bank, för hvars
räkning ett så kalladt allmänt Riks-diskontverk inrättades. Enligt Kongl.
Majrts den 26 Augusti 1800 härom utfärdade kungörelse samt reglementet
af samma dag bestämdes fonden till 600,000 riksdaler specie, deri
enskilde fingo för eu tid af femton år ingå såsom delegare med sammanlagdt
högst en tredjedel. Direktionen skulle »till en början», såsom det
heter i reglementet, bestå af sex ledamöter, deraf Bankofullmäktige egde
utse fyra och aktieegarne'' två. Efter de bestämda femton årens förlopp
uteslötos emellertid de enskilde delegarne ur allmänna Riks-diskontverket,
hvilket sedermera, under namn af Rikets Ständers Banko-diskont*
verk, bedref lånerörelse endast för Bankens räkning.
Tanken att låta enskilde personer ingå såsom delegare i Banken
upptogs och utvecklades af den finanskomité, som år 1822 tillsattes för
att afgifva berättelse om de rådande ekonomiska förhållandena och »föreslå
framtida förbättringar.» I sitt betänkande förklarar Komitén sig anse
den bästa utvägen att på en gång befästa förtroendet och bereda förstärkning
i Bankens redbara fond vara, att »Rikets Ständer tilläte enskilde
medborgare att genom aktieteckning på vissa vilkor i Banken
deltaga.» . »Det är,» säger komitén, »uppenbart, att efter Bankens nuvarande
inrättning ett grundelement deruti saknas, ansvarighet. Förvaltarne
äro utan tvifvel ansvarige, men hufvudmännen kallas maktägande
Ständer och hafva sig ensamme förbehållen rättighet att om grunderna
för Bankens förvaltning förordna. Med en sådan makt hos den
ena kontrahenten att bryta och förändra ingångna förbindelser, är det
svårt att förena ett kredit-institut, till hvilket enskilde uppmanas att
öfverlemna sin egendom. Genom enskildes associerande skulle ansvarigheten
tillfogas. Rikets Ständer skulle alltid bibehålla den största andelen
och inrättningen fortfarande åstadkomma allt det goda som hittills. Det
vore endast godtycket, som Rikets Ständer skulle afhända sig: och den
emellan Ständerna och aktieegarne på vissa år ingångna oktroj, af Kongl.
Maj:t bekräftad, blefve grundvalen för en Bank, som omöjligen kunde
komma att sakna förtroende, emedan kontraktet och lagen vore dess
stöd, ansvarigheten erkänd, kontrollen icke allenast densamma som nu
utan äfven ökad genom regeringens uppsigt och aktieegarnes deltagande,
8
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o S.
samt publiciteten dess yttersta garanti». Den nya Banken skulle, enligt
komiténs förslag, förvaltas genom Fullmäktige, deraf Rikets Ständer skulle
utse flertalet och de enskilde delegarne några. Ett regeringens ombud
skulle deltaga i förvaltningen, med hufvudsaklig uppgift att tillse, det
icke några afvikelser från kontraktsbestämmelserna egde rum vare sig
från Bankens eller de enskilde delegarnes sida.
Betänkandet öfverlemnades vid 1823 års riksdag till Ständerna,
som remitterade detsamma jemte åtskilliga motioner rörande sättet för
penningeväsendets ordnande till de förenade Stats- och Banko-Utskotten.
I sitt den 21 Juni samma år afgifna utlåtande yttrade Utskotten, att
åtskilliga betänkligheter inom Utskotten uppstått i fråga om finanskomiténs
ofvanberörda förslag, men att Utskotten icke ansett sig uppfordrade
att närmare uttala sig derom, enär detsamma stode i strid med
72 § Regeringsformen, med hvilket grundlagsbud det, enligt Utskottens
uppfattning, ej vore förenligt, att Rikets Ständer å enskilde personer
öfverläte större eller mindre del af sina skyldigheter och rättigheter i
afseende å Banken. Komiténs förslag ledde icke till någon åtgärd. Enahanda
öde rönte ett liknande förslag, vid 1834—1835 årens riksdag framstäldt
af enskild motionär i syfte, såsom det heter, att åstadkomma eu
verklig motvigt emot möjliga försök att försämra myntet samt för att
genom aktieegares tillskott förstärka Bankens metalliska kassa och öka
dess rörelsekapital.
Till 1828—1830 årens riksdag aflät Kongl. Maj:t den 26 November
förstnämnda år eu skrifvelse angående myntvärdets upprätthållande, deri
Kongl. Maj:t — med erinran, hurusom »för svenske medborgare, de der i
fullt mått njöte personlig frihet och säkerhet befästade genom lagar,
hvilka stiftades af Konung och Ständer gemensamt och ej utan Konungs
och Ständers gemensamma beslut kunde förändras eller upphäfvas, den
för samhällsbyggnaden vigtiga förbättring ännu återstode att åt de beslut,
som rörde grunden för egendomsrätt, det väsentligaste föremålet i ett
samhälle näst yttre sjelfständighet och lagbunden medborgerlig frihet,
gifva en större grad af lagstiftande oföränderlighet än hittills» — uttalade
sin förväntan att »Rikets Ständer, upplyste om förflutne tiders misstag,
skulle om Banken förordna på ett sätt, som befrämjade myntvärdets
stadga, befästade allmänt och enskilt. förtroende samt afböjde ,en för
alla samhällsklasser skadlig rubbning i penningeförhållandena.»
Den Kongl. skrifvelsen, hvilken, såsom man finner, innehöll en
otvetydig, ehuru ej uttryckligen uttalad maning till Rikets Ständer att
låta Banken och rikets penningeväsende befästas genom lagar, de der,
stiftade af Konung och Ständer gemensamt, ej kunde utan begges sam
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
9
lälda beslut upphäfvas eller ändras, blef af Ständerna öfverlemnad till
sammansatta Stats- och Banko-Utskotten. Efter att hafva i sitt häröfver
afgifna utlåtande uppdragit en teckning af Bankens historia från dess
första uppkomst, erinrade Utskotten, att just denna historia framkallade
ovederläggliga inkast emot en bankinrättning, som, i det den stod under
ledning af en myndighet, den der ansåge sig berättigad att sjelf och
pinsam stifta lagar för sin förvaltning, aldrig kunde erbjuda samma
garanti som en bank, hvilken innehades och förvaltades af enskilde män,
bundne af lagar, utgångna från en opartiskt lagstiftande makt. Men
ehuru med hänsyn härtill den tanken sjelfmant frarnstält sig för Utskotten,
att Rikets Ständer borde upphöra med eu administrativ befattning,
så föga öfverensstämmande med deras lagstiftarekall, ansågo Utskotten
det dock böra lemnas åt en kommande tid att göra erfarenhetens
dyrt köpta läror i deras helhet gällande. Deremot tillstyrkte Utskotten
att bankosedlens silfvervärde måtte bestämmas till 128 skilling i sedlar
för en riksdaler i silfver, hvarjemte Utskotten hemstälde att, derest den
föreslagna myntbestämningen antoges, Ständerna ville begära Kong], Maj:ts
sanktion derå för att åt beslutet gifva den kraft, som eu af Konung och
Ständer gemensamt stiftad lag egen.
Emellertid upptog Konstitutions-Utskottet frågan om förstärkta
garantier för Banken. Utgående från den åsigt att, »genom grundlagsförändring
måste, utan rubbning af Rikets Ständers skyldighet att garantera
Banken och af deras rätt att allena bestyra om dess förvaltning
och transaktioner, närmare och tydligare uttryckas att båda statsmakterna
gemensamt ega stifta de speciallagar, hvari Bankens funktioner bestämmas,
och sådant desto hellre, som Banken i sin första stiftelse medelst
Kongl. privilegium blifvit Rikets Ständers», föreslog Utskottet, att följande
förändrade lydelse af 72 § Regeringsformen måtte antagas att hvila
till grundlagsenlig behandling:
»Rikets Ständers Bank förblifve under Rikets Ständers egen garanti
och vård, för att af de fullmäktige, hvarje Stånd dertill förordnar,
ostördt förvaltas efter de ordningar och reglementen, som af Rikets Ständer
äro eller varda utfärdade och hvilka ej må strida mot grundlag, allmän
lag eller bankolag, som af Konung och Rikets Ständer stiftad är.
Sålunda ege Rikets Ständer allena rätt att genom Banken utgifva sedlar
eller myntförskrifningar, hvilka böra lika med mynt i Riket erkännas och
af Banken med mynt till utsatt belopp inlösas. Banken vare everdligen
skiljd från Rikets statsverk, och må ej Rikets Ständer, i hvad fall som
helst, kunna afhända Banken något mera eller annat, än dess årligen behållna
vinstmedel.»
Uih. till RiJcsd. Prot. 1879. 3 Sami. 4 Käft.
2
10
Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.
Konstitutions-Utskottets förslag blef af samtliga Stånden återremitteradt.
Under det Borgareståndet ville bibehålla 72 § Regeringsformen
hufvudsakligen oförändrad blott med tillägg dels att, vid stiftande af ordningar,
stadgar och reglementen för Banken, tre Stånds sammanstämmande
mening skulle gälla som Rikets Ständers beslut, dels ock att dylika
ordningar, stadgar och reglementen ej finge strida mot grundlag,
allmän lag eller bankolag, som stiftats af Konung och Ständer, förenade
sig de tre öfriga Stånden om följande lydelse af berörda §:
»Sveriges Rikes Bank, för alltid skiljd från Rikets Statsverk, vare
under Konungens och Rikets Ständers gemensamma garanti, men under
Rikets Ständers egen vård, ostördt förvaltad af de fullmäktige, hvarje
Stånd dertill förordnar, efter de lagar och stadgar för Banken och dess
rörelse, hvilka nu äro gällande, eller af Konungen och Rikets Ständer
gemensamt varda stiftade. Dock ega Rikets Ständer, som genom sina
fullmäktige tillsätta tjensternännen i Banken, att allena fastställa reglementen
för Bankens inre förvaltning och arbetssätt samt för dess tjenstemäns
befordringar och aflöning. I öfverensstämmelse med ofvan åberopade
lagar och stadgande!), ege Banken allena rätt att utgifva sedlar
eller myntförskrifningar, hvilka må lika med mynt i Riket erkännas och
skola af Banken med mynt, efter deras lydelse, inlösas, öfver användandet
af Bankens årliga behållna vinstmedel ege Rikets Ständer att allena
besluta, så framt dessa medel ej, till bibehållande af Bankens grundfond
eller till dess förstärkning, af Konungen pröfvas erforderliga.»
Sedan Borgareståndet, på inbjudning af Konstitutions-Utskottet,
förenat sig med de öfriga Stånden, blef nyssnämnda ändringsförslag antaget
att hvila till kommande riksdag.
Innan Ständerna åtskildes, den 1 Mars 1830, meddelades Kongl.
Maj:ts sanktion å den af Ständerna beslutade lag angående myntbestämningen;
och samma dag utfärdades lagen för Rikets Ständers Bank, innehållande
uttrycklig bestämmelse att den ej kan ändras annorlunda, än
på sätt i Regeringsformens 87 § stadgas.
Den 8 Februari 1834 aflat Kongl Magt till Rikets då åter församlade
Ständer en skrifvelse med anmaning att skyndsamt företaga den sedan
sista riksdag hvilande frågan om ändring af 72 § Regeringsformen,
enär Kongl. Majrt endast afbidade denna frågas utgång för att till Ständerna
öfverlemna förslag till lag för Banken. Men innan ännu den hvilande
grundlagsfrågan hunnit afgöras, ankom, den 3 Mars samma år, det
bebådade lagförslaget. Deri bestämdes, bland annat:
att Banken — Sveriges Rikes Bank, såsom den kallades — för alltid
skild från Rikets statsverk, skulle vara under Konungs och Ständers
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
11
gemensamma garanti, men under Rikets Ständers vård och förvaltning
efter de lagar och stadganden för Banken, hvilka redan gälde eller kunde
varda af Konung och Ständer stiftade;
att Konungen skulle hafva ett ombud, som egde att vid anfordran
erhålla upplysning om Bankens ställning och begära sammanträde till öfverläggning
med fullmäktige;
samt att alla beslut och instruktioner rörande Bankens redbara fond,
sedelutgifning, lånerörelse och öfriga förhållanden till allmänheten äfvensom
stat för Bankens utgifter, med vissa undantag, skulle af Konung och
Ständer gemensamt fastställas.
Frågan om ändring af 72 § Regeringsformen fick emellertid eu
oväntad utgång. Efter lifliga öfverläggningar blef nemligen det sedan
sista riksdagen hvilande förslaget af Borgare- och Bondestånden med betydande
majoritet afslaget, medan de två öfriga stånden Presteståndet
dock endast med en knapp röstöfvervigt — antogo detsamma. Frågan
hade alltså fallit; och i den skrifvelse, Ständerna afiäto med anledning
af det ofvannämnda Kong], lagförslaget angående Banken, tillkännagåfvo
Ständerna att, då 72 § Regeringsformen bibehållits oförändrad,
Ständerna vore förhindrade att antaga förslaget, såsom i vissa delar stridande
emot detta grundlagsbud.
Vid samma riksdag hade åtskilliga motioner väckts om ändring
af 72 § Regeringsformen, i syfte att förstärka garantierna för Banken.
Konstitutions-Utskottet, gillade väl icke någon af dessa motioner uttryckligen,
men tog sig af dem anledning att, i afsigt att åstadkomma, såsom
Utskottet uttryckte sig, »eu tydligare bestämning eller definition af Bankens
på Rikets Ständer beroende garanti och vård äfvensom stabilitet i
bankolagsstiftningen», föreslå följande lydelse af nämnda §:
»Rikets Ständers Bank förblifve under Rikets Ständers vård och
garanti, så att den må ostördt förvaltas af de fullmäktige, hvarje Riksstånd
dertill förordnar, efter Rikets Ständers i öfverensstämmelse med
särskild bankolag och Rikets öfriga gällande lagar gifna föreskrifter,
samt att Rikets Ständer åligger att fylla den brist, som möjligen kan
uppstå i Bankens tillgångar för fullgörandet af dess genom lag stadgade
förbindelser. Rikets Ständers Banks sedlar skola vid anfordran med metalliskt
mynt efter ordalydelsen inlösas. Dessa och inga andra sedlar
skola, uti all kronans uppbörd och i alla betalningar till staten, mottagas
lika med rikets metalliska mynt. För bankolags stiftande eller ändring
fordras alla fyra Rikståndens samtycke och Konungens sanktion. Beslut
om sedelstockens förhållande till metalliska inlösningsfonden må ej kunna
vidtagas med mindre samtliga Riksstånden äro derom ense. I frågor om
12 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Bankens vård, rörelse och förvaltning i öfrigt galle tre Riksstånds sammanstämmande
beslut. Men stanna två Stånd mot två, förblifve vid hvad
förut finnes stadgadt».
Endast Presteståndet godkände förslaget, hvaremot de 3 öfriga
Stånden återremitterade detsamma med hvarjehanda anmärkningar. Frågan
afgjordes slutligen medelst omröstning i förstärkt Utskott sålunda, att
72 § skulle bibehållas oförändrad endast med tillägg vid slutet af orden:
»Så länge de (Bankens sedlar), efter deras lydelse, af Banken med silfver
inlösas», hvilket tillägg blef antaget att hvila till nästa riksdag, då det
af samtliga stånden godkändes. Kong]. Maj:t vägrade emellertid att sanktionera
det af Riksdagen antagna tillägget. Det var först vid 1850—1851
årens riksdag, som till ifrågavarande § fogades det uttryckliga stadgande,
att banksedlarne vid anfordran skola efter deras lydelse af Banken med
silfver inlösas.
Vid 1862—1863 årens riksdag förekom åter frågan om enskilde aktieägares
intagande i Riksbanken. Bland de ärenden, som utgjorde föremål
för den år 1858 förordnade Finanskomiténs behandling, var nemligen
äfven Riksbankens ombildning. Efter att hafva sökt uppvisa de i Bankens
närvarande organisation och sättet för dess verksamhet befintliga
bristfälligheter, uppgjorde komitén ett fullständigt förslag till ombildaf
Rikets Ständers Bank. Detta gick derpå ut, att Riksbanken skulle
delas i tvenne särskilda bankinrättningar, nemligen en Vexel- och er:
Lånebank, af hvilka den förra, som benämndes Rikets Ständers Bank
och fortfarande borde förblifva under Rikets Ständers garanti och vård
samt förvaltas af deras fullmäktige, uteslutande skulle hafva till uppgift
att upprätthålla myntvärdet. Dess sedelutgifning skulle begränsas
inom ett belopp, hvarföre full motsvarighet i metallisk valuta förefunnes.
Med egentlig bankrörelse borde denna afdelning af Banken ej befatta sig,
utan skulle all sådan rörelse jemte de öfriga funktioner, hvilka tillhörde
Riksbanken, besörjas af en lånebank, under namn af Allmänna Svenska
Banken, hvars grundfond, bestämd till 40 millioner Riksdaler och fördelad
på 40,000 aktier, skulle bildas, dels genom öfvertagande af en del
utaf Riksbankens kapitalöfverskott, dels genom enskilde delegares bidrag,
så att följaktligen denna afdelning af Banken komme att tillhöra
ett bolag, bestående af Rikets Ständer och enskilde aktieegare. Allmänna
Svenska Banken skulle ega rätt att utgifva kreditsedlar, hvilka gälde i
kronans uppbörd, men ej finge tilläggas egenskapen af laggildt betalningsmedel
emellan enskilda. Dess förvaltning skulle, ställas under eu öfverstyrelse
och eu direktion, den förra bestående af en utaf Kongl. Maj:t
utnämnd ordförande samt »af Rikets Ständers tolf fullmäktige i Banken
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N;o 5.
13
och af tolf fullmäktige, som de enskilde aktieegarne vid allmän sammankomst
inom sig egde utse»; den senare åter utsedd af och inom öfverstyrelsen.
Detta komiténs förslag framlades för Riksdagen genom enskild
motion, väckt af komiténs ordförande; och blef motionen, jemte andra
motioner af enahanda syfte, öfverlemnad till Banko-Utskottets behandling.
Med anslutning i vissa delar till finanskomiténs förslag, men under iakttagande
deraf, att grundlagens stadganden i afseende å Rikets Ständers
Bank förblefve orubbade, framlade Banko-Utskottet ett sjelfständigt förslag
till omdaning af Riksbanken. Jemväl enligt detta förslag skulle
Banken delas i två särskilda bankinrättningar. Vid sidan af Rikets Ständers
Bank — som, bibehållen under Ständernas egen garanti och vård
samt förvaltad af deras fullmäktige, skulle hafva till hufvudsakligt ändamål
att, såsom det heter, »till förvar och förvaltning emottaga guld
och silfver i myntad och omyntad form samt förse landet med sådana
sedlar, som för mynt eller laggildt betalningsmedel i riket må erkännas»
— skulle till bedrifvande af den egentliga bankrörelsen inrättas en ny
bank, med benämning Sveriges Bank, hvars grundfond skulle bildas af
Rikets Ständers Banks kapitalöfverskott. Förvaltningen af banken skulle
uppdragas åt en öfverstyrelse och en direktion, af hvilka den förra bestode
af en ordförande, den Kong!. Mapt egde utnämna, och åtta ledamöter
utsedde af fullmäktige i Rikets Ständers Bank, till halfva antalet
inom och till andra hälften utom dem. Direktionen åter skulle väljas
af öfverstyrelsen och utgöras af sju ledamöter, bland hvilka minst två
borde tillhöra öfverstyrelsen samt tre utses till verkställande direktörer.
Banko-Utskottets förslag blef af Ridderskapet och Adeln återremitteradt,
men af de öfriga stånden förkastadt, och ledde följaktligen icke till någon
åtgärd.
Vid det nya representationsskickets genomförande tog Riksdagen
i a rf Ständernas rättigheter och skyldigheter i afseende å Banken, som
nu benämndes Sveriges Riksbank.
Grundlagsstadgandena rörande densamma bibehöllos såsom bekant
med de jemkningar och rättelser, som med nödvändighet betingades af
representationsformens ombildning. 1 fråga om bankofullmäktige vidtogos
dock några förändringar, i det att dels deras antal bestämdes till sju,
dels ock stadgades att fullmäktige skola väljas genom 48 valmän, deraf
hvardera Kammaren inom sig utser 24, äfvensom att valet skall i den
ordning företagas, att ordföranden utses först och sedan de öfrige sex
fullmäktige.
14
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
Motionären inleder sin bevisföring med den anmärkningen, att
Sveriges Riksbanks egenskap af statsbank gör det till en bjudande nödvändighet,
att begge statsmakterna för densamma ansvara och att de följaktligen
tillerkännas befogenhet att uti Riksbankens förvaltning deltaga
på sätt, som kan finnas lämpligt. Härvid är likväl att märka att, så vidt
Utskottet har sig bekant, förhållandet knappast någonstädes är sådant,
att regering och representation gemensamt ansvara för och förvalta landets
offentliga bankinstitution, den må nu kallas riks-, stats- eller nationalbank.
Stundom har regeringen sjelf upprättat eu priviligierad statsbank,
hvars grundkapital staten sjelf lemnat och hvars affärsrörelse skötes
uteslutande af statens tjensteman. Af denna art är Kejserliga Ryska
Statsbanken i Petersburg. Eller ock är banken, ehuru åtnjutande särskilda
privilegier såsom statsbank, väsentligen en enskild inrättning, som
eges och förvaltas af private delegare, utan någon inblandning från statsmakternas
sida. Sådan är till exempel Englands bank, hvilken förvaltas
af eu å allmän församling af större aktieegare vald styrelse, bestående af
en guvernör, eu vice guvernör och 24 direktörer. För kontroll från statens
sida är här sörjdt så till vida, som det åligger styrelsen att till regeringen
insända veckorapporter öfver bankens ställning. Efter mönstret
af Engelska banken är Hollands bank ombildad.
Inom andra offentliga bankinrättningar tager regeringsmakten mer
eller mindre del i bankstyrelsen jemte de enskilde delegarnes representanter.
Så är förhållandet med till exempel Franska Banken, den nya
Tyska Riksbanken och, i viss mån, äfven Danska Nationalbanken. Den
förstnämnda, hvilken, ursprungligen bildad genom association emellan
franska staten och enskilde, numera tillhör ett kommanditbolag, styres
och förvaltas af eu guvernör och två viceguvernörer, utsedde bland delegarne
af statens öfverhufvud, samt ett af 15 medlemmar bestående generalråd
och tre censorer, alla valde å en generalförsamling af tvåhundra
de störste aktieegarne. Tyska Riksbanken, som så att säga i sig upptog
den Preussiska banken, hvars enskilde delegare fingo ingå såsom intressenter
i Riksbanken jemte nya delegare, är en under statens uppsigt
och ledning stående privatinrättning. Högsta uppsigten öfvas af ett bankkuratorium,
bestående af Rikskansleren och 4 medlemmar, af hvilka Kejsaren
utser en och förbundsrådet de öfriga. Högsta ledningen tillkommer
Rikskansleren och under honom ett direktorium, hvars medlemmar efter
Rikskanslerens förslag utnämnas af Kejsaren. Aktieegarne deltaga i förvaltningen
genom ett af femton medlemmar bestående centralutskott.
Vidkommande Danska nationalbanken, hvars grundkapital bildats dels
genom öfvertagande af den forna Rigsbankens, genom tvungen pantför
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
15
skrifning af landets fastigheter åvägabragta fond, och dels genom enskildes
tillskott, så utgöres dess styrelse af femton representanter och fem
direktörer. De första representanterne valdes vid bankens inrättande utaf
eu inom delegarnes krets af konungen utsedd valnämnd; men vid derefter
uppkommande ledighet ega de qvarstående representanterne att sjelfve
komplettera sitt antal. Af direktörerne utser konungen eu och representanterne
de öfrige. — Om nu än de i fråga om utländska bankinstitutioner
gällande bestämmelser icke kunna tillmätas synnerlig betydelse
för bedömandet af den på alldeles egendomligt sätt uppkomna och organiserade
Svenska Riksbankens kraf, så torde dock de ofvan anförda exemplen
af några bland Europas vigtigaste offentliga banker visa, att motionärens
påstående, det Svenska Riksbankens karakter af statsbank med
nödvändighet skulle kräfva begge statsmakternas deltagande i dess förvaltning,
icke kan, obestyrkt, som det är, utan vidare erkännas vara principielt
rigtigt.
Ännu mindre framgår, enligt Utskottets förmenande, en dylik nödvändighet
ur de för handen varande, faktiska förhållandena. Då för omkring
femtio år sedan inom Riksdagen lifliga strider utkämpades om lämpligaste
utvägen att betrygga Riksbankens ställning och stärka förtroendet
till densamma, var, såsom bekant, frågan framkallad af den brydsamma
belägenhet, hvari Banken vid den tiden befann sig. En sorglig erfarenhet
hade visat, att de grunder, hvarpå den var bygd och de grundsatser,
efter hvilka dess verksamhet ordnades och leddes, icke voro egnade att
väcka synnerlig tillit. Gång efter annan hade den af Rikets Ständer
garanterade och vårdade Banken varit urståndsatt att fullgöra de förbindelser,
den åtagit sig. När Ständerna år 1828 sanfmanträdde, var
den finansiella ställningen sådan, att de kraftigaste åtgärder måste vidtagas
för Bankens räddning. Under den tid, som förflutit efter fredens
återställande, hade, såsom Sammansatta Stats- och Banko-Utskotten vid
1828—1830 årens riksdag yttrade, riket saknat fördelarne af ett mynt,
med stadgade förhållanden till andra länders mynt, och under det Species
i silfver och i sedlar inför lagen gälde lika, hade i sjelfva verket dem
emellan uppkommit eu skilnad som emellan 8 och 3, stundom derutöfver.
En realisation var oundgänglig, och det gälde att betrygga dess genomförande
med alla till buds stående medel.
Under sådana förhållanden var det lätt förklarligt, att den tanken
uppstod, att hos regeringsmakten söka en garanti för Banken utöfver
den, som Rikets Ständer af ålder iklädt sig, men hvilken befunnits icke
göra till fyllest. Om eu dylik åtgärd då af mången ansågs vara hvad
motionären kallar en »bjudande nödvändighet», så kunde man till stöd för
16
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
sin åsigt åberopa eu hel kedja af obestridliga historiska fakta. Nu deremot
äro, enligt Utskottets förmenande, förhållandena i väsentlig mån
olika. I lagarne för Rikets Ständers Bank och angående myntbestämningen
af den 1 Mars 1830 förefinnas normer för Bankens verksamhet,
Indika ega all den fasthet man kan begära, i ty att de icke annorledes
än genom begge statsmakternas sammanstämmande beslut kunna ändras
eller upphäfvas; och Bankens skyldighet att med mynt inlösa sina sedlar
har, medelst införande af ett stadgande derom i 72 § Regeringsformen,
erhållit helgden af grundlagsbud. Det lärer sålunda icke kunna med
skäl påstås, att Banken saknar nödiga garantier, likasom icke någon torde
vilja bestrida, att dess framgångsrika och för landets ekonomiska förkofran
välgörande verksamhet sedan en lång följd af år tillbaka åt Banken
förvärfvat ett äfven under våldsamma finansiella skakningar orubbadt
förtroende, som knappast lemnar något öfrigt aft önska.
Det må väl erkännas vara sant hvad motionären anmärker, att
nationalrepresentationens uppgift ej är att vara eu verkställande makt.
Men, oafsedt att denna anmärkning förlorar i vigt derigenom att representationen
icke omedelbart, utan allenast genom delegerade utöfvar
denna makt, så framställer sig härvid sjelfmant det inkast, att den antydda
olägenheten ingalunda häfves genom den af motionären föreslagna
åtgärden. Det är nemligen uppenbart, att, äfven om man åt regeringen
inrymmer en plats vid sidan af representationen i fråga om Bankens
förvaltning, representationen icke desto mindre bibehåller sin administrativa
myndighet, blott med den skilnad, att densamma i någon mån inskränkes
och begränsas. Vore derföre den öfverklagade olägenheten af verkligt
genomgripande betydelse, då skulle man följdrigtigt drifvas derhän,
att representationen, med frånträdande af ett mer än tvåhundraårigt
och icke förverkadt privilegium, afsade sig all befattning med Banken
och dess verksamhet — en konseqvens, hvarigenom Bankens karakter
tydligen blefve en helt annan än den af ålder varit.
Då vidare motionären påstår, att det skulle visa misstroende mot
den främsta statsmakten att utesluta densamma från rätten att medelst
delegerade deltaga i förvaltningen af Riksbankens angelägenheter, så får
Utskottet erinra, att frågan icke gäller att utesluta regeringsmakten från en
rätt, som den förut egt, utan fast hellre rör sig derom, huruvida anledning
finnes för Riksdagen att oombedd åt den andra statsmakten erbjuda
en rättighet, som denna från början afsagt sig och ej heller nu framstält.
anspråk på att bekomma. Att representationen hädanefter som hittills
behåller Riksbanken under sin egen garanti och vård bör, enligt Utskottets
uppfattning, lika litet kunna betraktas såsom eu yttring af misstro
-
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
17
ende mot regeringsmakten, som det från regeringsmaktens sida kan sägas
vittna om bristande tillit till representationen, att denna icke inbjudes
till deltagande i administrativa lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder,
de der grundlagsenlig! ankomma på Kongl. Maj:t allena. Snarare kunde
det sägas — derest öfver hufvud något ordande om misstro här vore på
sin plats — att en åtgärd sådan som den ifrågasatta skulle tyda på att
Riksdagen ej hyste rätt tillit till sin egen förmåga eller goda vilja att
hålla Banken vid makt — ett erkännande som skulle vara desto mera
obefogad!, som Riksdagen i fråga om t. ex. användandet af den årliga
bankvinsten visat sig framför allt angelägen att stärka Banken.
Hvad slutligen vidkommer motionärens uttalande om möjligheten
deraf, att ett ensidigt intresse framdeles kunde komma att göra sig gällande
vid tillsättningen af bankofullmäktige — en fara, som skulle minskas
genom konungamaktens deltagande i Bankens förvaltning — så torde
Utskottet så mycket hellre kunna underlåta att yttra sig härom, som
motionärens farhåga åtminstone icke lärer kunna stödjas på någon inom
det område, hvarom nu är fråga, vunnen erfarenhet.
Motionären föreslår vidare att, med afseende å den ökade omfattning
bankrörelsen efter det nya representationsskickets införande erhållit,
antalet ordinarie bankofullmäktige måtte ökas till nio. Ehuru denna
del af motionen synes vara betingad af förslaget om regeringsmaktens
deltagande i Bankens förvaltning och följaktligen kunde anses redan vara
i och med det ofvan anförda besvarad, anser Utskottet sig dock böra
tillägga, att då, Utskottet veterligen, hvarken från fullmäktiges sida något
uttalande om önskvärdheten af styrelsepersonalens förstärkning egt
rum, ej heller i öfrigt omständigheter förekommit, som antyda ett dylikt
behof, Utskottet finner sig sakna anledning tillstyrka bifall till hvad
motionären i detta afseende hemstält.
Lika litet kan Utskottet biträda motionärens förslag att Riksdagens
begge Kamrar skulle, hvar för sig, likasom förut de fyra riksstånden,
utse sina bankofullmäktige. Ett dylikt stadgande skulle nemligen, såsom
motionären sjelf genom jemförelsen med de forna riksstånden antyder,
innebära ett steg tillbaka mot en öfvergifven ståndpunkt och stå i uppenbar
strid mot hela andan af vår nuvarande representationsordning, som
i Riksdagen velat skapa, ej två särskilda korporationer med sins emellan
stridiga intressen, utan en enda, hela svenska folket representerande församling.
Kan redan på denna grund motionärens förslag icke annat än
väcka allvarsamma betänkligheter, så kommer dertill ännu, att det synes
vara skäligen tvifvelaktigt, huruvida den anmärkta olägenheten verkligen
skulle undanrödjas genom en anordning sådan som den föreslagna. Ty
Bill. till Biksd. Prof. 1879. 3 Sami. 4 Häft, 3
18
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
om det å ena sidan må medgifvas, att, såsom motionären anmärker, en
hvar ledamot, som genom lottkastning inkommit i Riksbankens styrelse,
representerar den ena Kammarens belåtenhet och den andras missbelåtenhet
öfver valets utgång, så är det å andra sidan ej lätt att inse, huru
denna olägenhet skulle blifva afhulpen derigenom, att hvardera Kammaren
valde sina fullmäktige, då ju följden häraf snarare synes böra blifva
den, att ingen bland fullmäktige rätteligen kunde sägas representera
Riksdagen i dess helhet.
Beträffande derefter den tid, för hvilken bankfullmäktige skulle
väljas och som motionären anser böra bestämmas till tre år, så erkänner
Utskottet villigt det önskvärda deri, att kontinuiteten i ett verk sådant
som Riksbanken, så vidt möjligt är, bibehålies; och om nu gällande valföreskrifter
lade något verkligt hinder i vägen härför, skulle Utskottet
visserligen icke tveka att tillstyrka eu förändring derutinnan. Att förhållandet
emellertid ej med nödvändighet är sådant behöfver ej sägas;
och att Riksdagen genom upprepade omval, der ej särskilda omständigheter
föranledt vexling i styrelsepersonalen, visat sig till fullo uppskatta
vigten af kontinuitetens bibehållande, torde af erfarenheten vara väl bekant.
Utskottet vill i detta afseende endast erinra, att, då Riksdagen,
efter det nya representationssättets antagande, första gången utöfvade
sin valrätt, bland de tolf siste af Riksstånden utsedde fullmäktige 1 tjenstgjort
i 13 år, 1 i 10, 4 i 7 och 3 i 4 år; samt att hela antalet under
decenniet 1868—1877 valde fullmäktige utgör 16, hvilket utvisar en funktionstid
för en hvar af i medeltal nära 41 år. Kan således den af motionären
föreslagna förändringen svårligen sägas vara af erfarenheten med
nödvändighet påkallad, så synes den deremot under vissa förhållanden
kunna medföra beaktansvärda olägenheter. Ty lika önskligt det i allmänhet
är att enhet och följdrigtighet få göra sig gällande vid ledningen
af Banken, lika välbetänkt torde det å andra sidan vara att, då fråga
är om ett verk med så grannlaga och maktpåliggande uppgifter som
Banken, Riksdagen, dess ansvarige hufvudman, förbehåller sig makt att
skyndsamt inom bankstyrelsen vidtaga de förändringar, hvartill omständigheterna
kunna föranleda.
Slutligen har motionären väckt fråga om att bankfullmäktige skulle
berättigas sjelfve inom sig utse icke blott, såsom nu är fallet, vice ordförande,
utan jemväl ordförande. I händelse hvad motionären föreslagit
angående regeringsmaktens deltagande i Bankens förvaltning äfvensom
rörande sättet för val af Riksdagens fullmäktige skulle vinna Riksdagens
bifall, så förelåge utan tvifvel giltig anledning att till fullmäktige öfverlemna
rätten att välja sin ordförande, såsom den enklaste och natur
-
Konstitutions- Utshotlets Utlåtande N;o 5,
19
ligaste utvägen att slita spörsmålet, hvilken af de tre väljande myndigheterna,
Konungen och Riksdagens begge Kamrar, skulle utse ordförande.
Då emellertid Utskottet funnit sig icke böra understödja motionärens
förslag i nyssnämnda delar och härtill kommer att, om det obestridligen
är af vigt, såsom motionären anmärker, att ordföranden åtnjuter förtroende
af ett flertal bland sine medfullmäktige, det ligger icke mindre
makt deruppå att till ordförande utses den, som af Riksdagen anses vara
för befattningen lämpligast, samt det dessutom svårligen bör kunna förutsättas,
att Riksdagens val skulle träffa någon, som ej vore i besittning
af öfrige fullmäktiges förtroende, så anser Utskottet sig ega skäl afstyrka
jemväl denna del af motionen.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt
hemställa,
att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.
Stockholm den 25 April 1879.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Reservationer:
af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Burenstam, de Mars, Robson,
Fi-herre Hierta och Gahn instämt: »Då jag inser att en framställning
att åt Kongl. Maj:t medgifva rättighet att uti Riksbankens styrelse insätta
en eller flera ledamöter icke för närvarande skulle kunna vinna Riksdagens
bifall, finner jag också att Utskottet handlat ganska välbetänkt
genom att afstyrka ett förslag till eu grundlagsförändring som icke är
möjlig att nu genomföra, men då jag anser motionärens förslag i berörda
afseende, om också icke i den utsträckning han yrkat, vara väl värdt
att beakta, hade jag önskat att Utskottet, såsom hufvudsakligt skäl för
sitt afstyrkande, anfört icke förändringens obehöflighet, utan svårigheten
af dess genomförande.
20
Konstitutions-Utskottets ''Utlåtande N:o 5.
Beträffar de vidare motionärens förslag att fullmäktige i Riksbanken
borde väljas för en tid af 3:ne år, så anser jag detta vara både nödigt,
nyttigt och lätt utförbart, hvarföre hans motion i detta syfte borde af
Utskottet tillstyrkas och i sammanhang dermed förslag äfven framställas
om enahanda förändring med afseende å tjenstgöringstiden för fullmägtige
i Riksgäldskontor;»
af Herr von Ehrenheim, med hvilken Herr von Möller instärnt:
»Ehuru jag icke anser att Herr Wallenbergs motion kan obetingadt bifallas
och icke heller anser sannolikt att en förändring uti eu så gammal
anordning, som den att Riksbanken uteslutande står under Riksdagens
vård, skall blifva en omedelbar följd af motionen, har jag dock velat
uttala min i vissa delar från majoritetens åsigt afvikande mening i frågan.
Betydelsen af alla de förbindelser i vårt land, som kunna i penningar
värderas, är i högsta grad beroende deraf att Riksbanken fullgör
sina förbindelser, och det synes mig således att göda skäl tala för art
omgifva de vigtigare bestämmelserna om Riksbanken med samma garantier,
som man i konstitutionella länder bereder andra för egendomsförhållandena
vigtiga lagar, eller med andra ord att ställa dessa bestämmelser
under båda statsmakterna. Denna väg är också redan beträdd genom
lagarne angående myntbestämningen och för Rikets Bank, men dessa lagar
innehålla icke på långt när alla deo stadganden, hvaraf Riksbankens styrelse
och säkerhet äro beroende. A andra sidan torde visserligen också
kunna erinras, att åtskilligt i denna rigtning kan ske utan att grundlagen
derför behöfver förändras, och lärer det, om frågan återkommer under
förhållanden, som för dess framgång äro mera lofvande än de nuvarande,
vara skäl att noga öfverväga, på hvilken väg ändamålet bäst kan vinnas.
Om ett vidsträcktare inflytande på lagstiftningen för Riksbanken
inrymmes åt Konungen, bör deraf äfven blifva en följd, att åt honom
öfverlemnas att medverka vid tillsättandet af Riksbankens styrelse. Arten
af Riksbankens verksamhet nödvändiggör att lemna så stor frihet åt
dem, som förvalta Riksbanken, att på förvaltningen i hög grad beror om
Riksbanken kommer att motsvara sitt ändamål, och det vore således
mindre lämpligt att låta båda statsmakterna i alla hufvudsakliga delar
gemensamt lagstifta för Riksbanken, men göra förvaltningen helt och hållet
beroende af den af statsmakterna, som eljest i regeln ansetts icke böra
hafva några förvaltningsbestyr. I Utskottets åsigt om olämpligheten att
vid fullmäktigvalet upplösa Riksdagen i två hälfter instämmer jag deremot.
Förslaget att välja fullmäktige i Riksbanken för tre år synes mig
i hög grad tänkvärdt, men motionen har efter min uppfattning ej gifvit
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.
21
anledning att särskildt i detta afseende inom Utskottet framställa något
yrkande, och det så mycket mindre som denna förändring, om den skall
ske, väl äfven bör gälla för val af fullmäktige i Riksgäldskontoret, hvarom
motionen icke innehåller något förslag;»
af Herr Odelberg: »De utaf Herr Wallenberg föreslagna förändringar
uti Regeringsformen § 72 och Riksdagsordningen § 71 anser jag
för min del grundade på rigtiga och af mig gillade motiv, hvadan
jag för min del anser, att Konstitutions-Utskottet bort uppmärksamma
och gilla de föreslagna grundlagsförändringarne;»
af Herr Afzelius: »Om jag än icke kunnat till alla delar gilla den
motivering, Utskottet begagnat, och det slut, hvartill Utskottet" kommit
i förevarande fråga, har jag dock ansett mig böra afgifva bestämd reservation
endast mot Utskottets afstyrkande af förslaget om en i regeln
treårig tjensigöringstid för Riksdagens fullmäktige i Riksbanken. De af
Ltskottet anförda skäl för detta dess afstyrkande må visserligen ega eu
viss grad af probabilitet i afseende å bevarandet af »kontinuiteten» inom
Riksbankens styrelse och förvaltning — nekas lär dock icke böra, att
under nuvarande förhållande en viss osäkerhet och tillfällighet i berörda
afseende förefinnas, som icke annorledes än genom en lagbestämmelse
kunna afhjelpas; och synes ett dylikt lagstadgande om treårig tjenstgöringstid
böra gälla äfven för Riksdagens fullmäktige i Riksgäldskontoret,
inom hvars styrelse och förvaltning en genom lag betryggad »kontinuitet»
icke torde vara af mindre vigt än inom bankstyrelsen;»
samt af Herr Hceggström: »Härmed får jag reservera mig mot
Utskottets afstyrkande af motionärens förslag till vinnande af kontinuitet
i styrelsen af Riksbanken — en kontinuitet, som jag anser lika önskvärd
som nyttig, och hvilken borde utsträckas äfven till styrelsen af Riksgäldskontoret.
»
Herr Hammarhjelm har begärt få antecknadt,''att han icke varit närvarande
i Utskottet vid behandlingen af förevarande motion.
/
Sih. till Rilcsd. Prof. 1879. 3 Samt. 4 Käft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.