Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.

1879-04-25 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1879:5, Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

tf;o

5.

Ank. till Kiksd. Kansli den 25 April 1879, kl. 1 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af vädd motion

om ändring af 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 29), hvilken

blifvit till Konstitntions-Utskottet öfverlemnad, bär Ilerr A. O. Walletiberg

föreslagit, att 72 § Regeringsformen och 71 § Riksdagsordningen måtte

erhålla följande förändrade lydelse:

Regeringsformen § 72: Riksbanken står under Konungens och Riksdagens

garanti och vård, och skull, efter de ordningar, stadgar och reglementen,

hvilka redan gjorda äro eller af Konungen och Riksdagen beslutas,

förvaltas af nio fullmäktige, bland hvilka tre förordnas af Konungen och

hvardera Kammaren väljer tre. Riksbanken eger allena rätt att utgifva

sedlar, som för mynt må i riket erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran,

efter deras lydelse, med guld af Banken inlösas.

Riksdagsordningen § 71: l:o. Hvardera Kammaren skall utse tre

fullmäktige att, jemte de fullmäktige Konungen enligt 72 § Regeringsformen

förordnat, förvalta Riksbankens medel och tillhörigheter. Valen

af fullmäktige i Riksbanken må af Kamrarne endast vid lagtima riksdag

förrättas, och gälla för tre år, dock att hvardera Kammaren vid hvarje

riksdag blott väljer en fullmäktig, så vida ej ansvarsfrihet för föregående

årets förvaltning blifvit fullmäktige vägrad, i hvilket fall nytt val af

samtlige fullmäktige skall ske, med bestämmande af den tid, hvar och

Bih. till Biksd. Prof. 1879. 3 Sami. 4 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutions- Utsicottets Utlåtande N:o 5.

en af de valde skall befattningen innehafva, så att en af dem hvarje år

afgår. Efter hvarje val utse fullmäktige inom sig ordförande och vice

ordförande för året.

2:o. Hvarje lagtima Riksdag skall genom -----—--

reglementen Riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta. Desse

fullmäktige skola vara sju, egande ordföranden---—--sex;

tillkommande fullmäktige sjelfve — — — — —----inträffar.

Till stöd för de sålunda föreslagna förändringarne anför motionären

hufvudsakligen: att Sveriges Riksbanks egenskap af statsbank gör det till

en bjudande nödvändighet, att begge statsmakterna för densamma ansvara

och att de följaktligen tillerkännas befogenhet att uti Riksbankens

förvaltning deltaga; att konungamaktens uteslutande från att medelst

delegerade deltaga i förvaltningen af Riksbankens angelägenheter är

både att visa misstroende mot den främsta statsmakten och att göra

nationalrepresentationen till verkställande makt, då den icke bör vara

annat än lagstiftande; att den från förflutna tider fortplantade tradition,

hvilken i grundlagarne ännu gör sig gällande, att man borde vakta

Riksbanken mot konungamakten, numera saknar giltighet, sedan i stället

för en enväldig konungamakt trädt en riksstyrelse, hyflande på en

konstitutionelt monarkisk princip och samvetsgrant tillämpad i öfverensstämmelse

med gällande grundlagar; att då, såsom erfarenheten visat,

industri, handel och sjöfart äro ytterst svagt representerade inom Riksdagens

Kamrar, under det deremot jordbruksnäringens idkare der ega

bestämmande rätt, så ofta de vilja sig deraf begagna, men en sådan

ensidighet, tillämpad på en statsbanks styrelse och förvaltning kan medföra

en verklig fara för alla andra näringsgrenar, konungamaktens deltagande

i Bankens styrelse är önskvärdt jemväl på den grund, att

faran för en dylik ensidighet derigenom förminskas; att de i nu gällande

Riksdagsordning förekommande bestämmelser rörande sättet för

val af bankofullmäktige ingalunda vitna om någon större menniskokännedom

eller om förutseende af möjligheten att de tvänne Kamrarne

skulle komma att söka göra hvardera sin egen åsigt gällande

och det således i sjelfva verket blefve icke fyratioåtta valmän, som

handlade efter sina individuella tycken och tänkesätt, utan blott två

personligheter, som antingen stodo gent emot hvarandra och lemnade

afgörandet i slumpens hand, eller ock på kompromissens slippriga väg

sökte bibehålla skenet af en samdrägt, som saknades; att den ökade

omfattning Riksbankens verksamhet sedan den nya Riksdagsordningens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Ulslcottets Utlåtande N:o 5.

3

införande erhållit, klöfver ett större antal ordinarie fullmäktige, men att

ju färre suppleanter i en så beskaffad styrelse behöfva tillkallas, desto

bättre; att, om det ofta anmärkts såsom en oegentlighet, att enligt

gällande grundlag bankofullmäktige utses för endast ett år i sender, en

ännu större orimlighet ligger deri, att samtlige fullmäktige väljas på en

gång, hvarigenom kan inträffa, att Bankens styrelse någon gång kan

komma att bestå af helt och hållet ny uppsättning; samt att, då ordföranden

i styrelsen af en maktpåliggande institution alltid bör vara i

åtnjutande af ett flertal styrelseledamöters förtroende, det icke kan vara

lämpligt att ordföranden hos bankofullmäktige genom särskildt val af

någon utanför stående myndighet utses till denna befattning.

Innan Utskottet öfvergår till granskningen af föreliggande förslag,

har Utskottet trött sig böra lemna en kortfattad öfversigt af Riksbankens

historia i de delar, hvarom här är fråga.

Sveriges Riksbank leder, som bekant, sitt ursprung från en bankinrättning

af mera enskild natur, den s. k. Palmstruchska. Den 30 November

1656 meddelades åt Kommissarien i Kommerskollegium Johan

Palmstruch privilegium att, under 30 års tid, för sig och arfvingar samt

medparticipanter och deras arfvingar, ensam, med andras uteslutande,

så väl i Stockholm som å andra orter inom riket inrätta lånebanker.

Dervid fästades dock genom en samma år utfärdad Kongl. resolution

bland annat, hvad bankinrättningen i Stockholm angick, det vilkor, att

två medlemmar af hufvudstadens magistrat och två af dess borgerskap

skulle »hafva nycklarne till kassan och bankoböckerna i god förvaring»,

hvarjemte det bestämdes, att bankovinsten skulle så fördelas, att ena

hälften tillfälle Kongl. Maj:t och kronan samt den andra delades i lika

lotter emellan Stockholms stad och bankokompaniet.

Den Palmstruchska banken råkade inom kort i bryderi. Redan

vid 1664 års riksdag fann Kongl. Maj:t sig föranlåten att inhemta Ständernas

yttrande öfver Banken och dess tillstånd, och uttalade med anledning

häraf Ständerna i Riksdagsbeslutet sin önskan och förhoppning

att Banken, såsom nyttig för landet, fortfarande måtte hållas vid makt.

Bankens ställning försämrades emellertid alltmera, och Palmstruch sjelf

blef slutligen den 22 Juli 1668 af Kongl. Svea Hofrätt dömd sina

privilegier för alltid förlustig. Nu lät Kongl. Maj:t till de vid 1668 års

Riksdag församlade Ständerna framställa förfrågan, »huruvida Banken

skulle få förfalla eller om den borde åter upprättas». Bondeståndet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

vägrade att taga någon befattning med Banken, men de tre öfriga Stånden

förklarade sig vilja Banken »försvara, beskydda och handhafva». Derpå

utfärdades den 17 September 1668, Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd för

Rikets Ständer att taga Banken under sin förvaltning. Häri förklarades,

att, alldenstund under tidens lopp allehanda fel och missbruk inritat sig i

Vexel- och Låne-banken, men önskligt vore, att densamma måtte blifva

återupprättad och vidmakthållen, Kongl. Maj:t på Rikets Ständers begäran,

funnit godt åt samtlige Rikets Ständer »upplåta och öfverdraga», såsom

det heter, Vexel- och Låne-banken, »sig att antaga och öfver dess upprättande,

anläggning och förvaltande förordna och sluta, som de till

verkets befrämjande och för det gemena bästa pröfva nyttigast och rådligast

vara».

Samtidigt med denna urkund utkom äfven »Kongl. Maj:ts nådiga

försäkring öfver Banco». För beredande af nödigt rörelsekapital tillerkändes

Banken rättighet att uppbära vissa kronans inkomster, hvaremot

Kongl. Maj:t å sin sida gjorde det förbehåll, att sålunda inflytande

medel skulle, såsom orden lydde, »på Karnmarkollegii räkning anskrifvas»

samt »hållas i beredskap och Oss tillhanda, så att de alltid och utan

åtskilnad af tid och stund måtte vid påfordran commenderas och uttagas.

» Derjemte förklarade Kongl. Magt sig vilja taga Banken i sitt

hägn och beskydd, så att allt hvad Riksens Ständer om densamma

beslutat eller framdeles kunde stadga skulle fullkomligen efterlefvas och

af ingen öfverträdas.

Den 22 September samma år utfärdade Ständerna »Beslut och Förordning

om Banken i Stockholm», deri Ständerna, sedan dem tillåtits

»taga hela Bankoverket under sin disposition och förordning», på det

kraftigaste förbinda sig hålla hand deröfver att »den, som antingen sjelf

några penningar i Banken insätter eller ock genom hvarjehanda tillfällen

bekommer af medel deruti någon avanee, skall ofelbart och utan någon

exception kunna dem coinmendera efter sitt goda nöje och behag icke annorlunda,

än hade han samma penningar uti sitt eget hus, kontor och

låda». Till Bankens förvaltande utsågos sex kommissarier, vid hvilkas

sida stäldes ett lika antal Ständernas »instruerade Fullmäktige», som dels

hade att med råd och dåd i vigtigare ärenden gå kommissarierna till

banda, och dels egde att å Ständernas vägnar öfva uppsigt öfver verket.

Såväl fullmäktige som kommissarier förpligtades att vid hvarje riksdag

inför Ständerna afgifva redogörelse för Bankens ställning; och förvaltning.

Då, såsom ofvan är nämndt, Bondeståndet från början frånsagt sig

allt ansvar för och all befattning med Banken, blef förordningen underskrifven

allenast af de tre öfriga stånden, och Bondeståndet tillät blott

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- TJtshottets Utlåtande N:o 5.

5

att häradssigillen finge sättas under densamma. Sistnämnda Stånd fortfor

i sin vägran att befatta sig med Banken ända till riksdagen år 1800,

då Ståndet, på egen begäran, erhöll rätt att »utan afgift eller tillskott»

under gemensam garanti med öfrige Stånden deltaga i Bankens förvaltning,

dock mot förbindelse, att med all sin fasta egendom ansvara för

så stor summa, som motsvarade hvartdera af de tre andra Ståndens andel

i Bankens dåvarande fond.

Af den berättelse om Bankens ställning och förvaltning, som det

ålåg bankstyrelsen att vid hvarje riksdag afgifva, fingo Ständerna icke

omedelbart del. Till en början utsago nemligen de tre Stånd, som iklädt

sig garanti för Banken, särskilde deputerade, hvilka emottogo bankstyrelsens

berättelser och läto så mycket deraf, som deputerade ansågo lämpligt,

komma till Ständernas kännedom. Att dessa meddelanden varit

sparsamma och föga upplysande visa de vid riksdagarne ofta återkommande

klagomålen deröfver, att Rikets Ständer lemnades i okunnighet

om Bankens ställning och verksamhet. Från och med år 1741 var bankodeputationen

underordnad Sekreta Utskottet, som hade högsta ledningen

af Banken till 1772 års regementsförändring, då Sekreta Utskottets

myndighet i denna del öfvergick till Banko-Utskottet. Den hemlighetsfullhet

i fråga om bankärenden, som man ansåg nödigt iakttaga äfven

gent emot Rikets [Ständer, fortfor under ideliga protester från Ständernas

sida, ända till dess vid 1823 års riksdag beslut fattades, att BankoUtskottet

skulle låta upprätta och offentliggöra tabeller öfver Bankoverkets

ställning från och med år 1776 till och med år 1822, samt att

uppgifter rörande verkets tillstånd i alla delar, med undantag af hvad

enskildes förhållande till detsamma vidkom, dädanefter skulle ej allenast

vid riksdagarne, utan ock deremellan, genom Rikets Ständers revisorer

till allmän kännedom öfverlemnas.

Tid efter annan stadfästades genom Kongl. placat och bref bankens

privilegier och Ständernas rätt att densamma ostördt förvalta. Så

skedde äfven i 1772 års Regeringsform, hvars 55 § lydde: »Riksens Ständers

Banque förblifver hädanefter, som den hittills varit, under theras

egen garanti och vård, skolandes förvaltas efter the reglementen och

stadgar, som redan gjorde äro eller ännu af Riksens Ständer göras

kunna». Detta stadgande inflöt väsentligen oförändradt i 1809 års Regeringsforms

72 §, dock med det tillägg, att Rikets Ständer allena ega rätt

att utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. I 32 § af 1810

års Riksdagsordning stadgades, att Banko-Utskottet, som skulle utgöras

af 36 ledamöter, egde öfverse Bankens styrelse och tillstånd samt gifva

föreskrifter om dess förvaltning, enligt den särskilda instruktion, som af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Riksens Ständer komrae att vid hvarje riksdag för Utskottet utfärdas. I

fråga om val af bankofullmäktige föreskrefs i 66 §, att Rikets Ständer

skulle vid hvarje riksdag, genom slutna sedlar, hvart stånd för sig, samfält

och ej medelst elektorer, utse fullmäktige, tre af hvarje Stånd; och

skulle fullmäktige, då vid deras öfverläggningar skiljaktiga meningar

yppades, till protokollet afgifva sina röster, som beräknades per capita, med

afgörande röst för ordföranden. Fullmäktige, hvilka, enligt 70 §, för

hvarje stånd borde vara sådana af Ståndets ledamöter, hvilka kunde i detsamma

vara riksdagsmän och ledamöter af Utskott, fingo, enligt samma

§, i och för sin befattning ej emottaga befallningar af någon annan än

Rikets Ständer och enligt dessas instruktioner, ej heller annorledes än

efter Rikets Ständers beslut och i laglig ordning till redo och ansvar

ställas.

Vid det nya statsskickets införande bibehöllos alltså, enligt hvad

man finner, Ständerna vid den makt och myndighet i afseende å banken,

som år 1668 dem tillförsäkrats. Några förändringar af en viss betydelse

egde dock rum. Det är redan påpekadt, hurusom genom 72 § Regeringsformen

åt Rikets Ständer ensamme inrymdes rätt att utgifva sedlar,

som må för mynt i riket erkännas. Vidare var det först genom 1810

års Riksdagsordning, § 38, som den rätt, Banko-Utskottet, likasom dessförinnan

Sekreta Utskottet, ofta egenmäktigt tillvallat sig, nemligen att

med Rikets Ständers myndighet i bankfrågor besluta, formligen erkändes

i afseende å de mål, som ansåges böra hållas hemliga.

Redan vid 1756 års riksdag hade förslag väckts om bildande af

diskontinrättningar. Förslaget föll då; men den 23 Maj 1773 utfärdades

privilegium för ett s. k. diskontkompani i Stockholm, hvilket erhöll

oktroj på tolf år. Kompaniets egen fond, som skulle bildas genom aktier,

bestämdes till 24 tunnor guld, hvarförutom kronan lemnade en försträckning

af 6 tunnor guld mot 3 proc. ränta. Styrelsen valdes af och inom

aktieegarne, men ett kronans ombud egde öfva tillsyn öfver förvaltningen.

Då kompaniets oktroj år 1785 gick till ända, vägrade Kongl. Maj:t

att meddela ny oktroj, på den uppgifna grund, att sättet för styrelsens

tillsättning ej syntes vara tillräckligt betryggande för inrättningens framtida

bestånd. I stället inrättades år 1787 ett Generaldiskontkontor

hvars rörelse, med enskilda aktieegares uteslutande, skulle drifvas allenast

för kronans räkning genom en af Kongl. Maj:t tillsatt direktion.

Sedan år 1789 kontoret för riksgäldens afbetalning, det s. k. Riksgäldskontoret,

bildats och stälts under förvaltning af Rikets Ständer och

deras fullmäktige, befans det inom kort nödigt, att inrätta ett särskildt

diskontverk för Riksgäldskontorets obligationer. Detta verk bildades på

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

7

ett dittills i vårt land okändt sätt, nemligen genom association mellan

staten och enskilde, och det sålunda, att tre femtedelar af fonden tillskötos

af kronan samt återstoden sammanbragtes genom aktier. Af direktionens

fem ledamöter utsåg Kongl. Maj:t tre och delegarne de två öfrige. Sedermera

beslöts vid 1800 års riksdag, af anledningar, för hvilka här ej

är stället att redogöra, att såväl Riksgälds- som General-diskonten skulle

upphöra och deras rörelse öfverlåtas å Rikets Ständers Bank, för hvars

räkning ett så kalladt allmänt Riks-diskontverk inrättades. Enligt Kongl.

Majrts den 26 Augusti 1800 härom utfärdade kungörelse samt reglementet

af samma dag bestämdes fonden till 600,000 riksdaler specie, deri

enskilde fingo för eu tid af femton år ingå såsom delegare med sammanlagdt

högst en tredjedel. Direktionen skulle »till en början», såsom det

heter i reglementet, bestå af sex ledamöter, deraf Bankofullmäktige egde

utse fyra och aktieegarne'' två. Efter de bestämda femton årens förlopp

uteslötos emellertid de enskilde delegarne ur allmänna Riks-diskontverket,

hvilket sedermera, under namn af Rikets Ständers Banko-diskont*

verk, bedref lånerörelse endast för Bankens räkning.

Tanken att låta enskilde personer ingå såsom delegare i Banken

upptogs och utvecklades af den finanskomité, som år 1822 tillsattes för

att afgifva berättelse om de rådande ekonomiska förhållandena och »föreslå

framtida förbättringar.» I sitt betänkande förklarar Komitén sig anse

den bästa utvägen att på en gång befästa förtroendet och bereda förstärkning

i Bankens redbara fond vara, att »Rikets Ständer tilläte enskilde

medborgare att genom aktieteckning på vissa vilkor i Banken

deltaga.» . »Det är,» säger komitén, »uppenbart, att efter Bankens nuvarande

inrättning ett grundelement deruti saknas, ansvarighet. Förvaltarne

äro utan tvifvel ansvarige, men hufvudmännen kallas maktägande

Ständer och hafva sig ensamme förbehållen rättighet att om grunderna

för Bankens förvaltning förordna. Med en sådan makt hos den

ena kontrahenten att bryta och förändra ingångna förbindelser, är det

svårt att förena ett kredit-institut, till hvilket enskilde uppmanas att

öfverlemna sin egendom. Genom enskildes associerande skulle ansvarigheten

tillfogas. Rikets Ständer skulle alltid bibehålla den största andelen

och inrättningen fortfarande åstadkomma allt det goda som hittills. Det

vore endast godtycket, som Rikets Ständer skulle afhända sig: och den

emellan Ständerna och aktieegarne på vissa år ingångna oktroj, af Kongl.

Maj:t bekräftad, blefve grundvalen för en Bank, som omöjligen kunde

komma att sakna förtroende, emedan kontraktet och lagen vore dess

stöd, ansvarigheten erkänd, kontrollen icke allenast densamma som nu

utan äfven ökad genom regeringens uppsigt och aktieegarnes deltagande,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o S.

samt publiciteten dess yttersta garanti». Den nya Banken skulle, enligt

komiténs förslag, förvaltas genom Fullmäktige, deraf Rikets Ständer skulle

utse flertalet och de enskilde delegarne några. Ett regeringens ombud

skulle deltaga i förvaltningen, med hufvudsaklig uppgift att tillse, det

icke några afvikelser från kontraktsbestämmelserna egde rum vare sig

från Bankens eller de enskilde delegarnes sida.

Betänkandet öfverlemnades vid 1823 års riksdag till Ständerna,

som remitterade detsamma jemte åtskilliga motioner rörande sättet för

penningeväsendets ordnande till de förenade Stats- och Banko-Utskotten.

I sitt den 21 Juni samma år afgifna utlåtande yttrade Utskotten, att

åtskilliga betänkligheter inom Utskotten uppstått i fråga om finanskomiténs

ofvanberörda förslag, men att Utskotten icke ansett sig uppfordrade

att närmare uttala sig derom, enär detsamma stode i strid med

72 § Regeringsformen, med hvilket grundlagsbud det, enligt Utskottens

uppfattning, ej vore förenligt, att Rikets Ständer å enskilde personer

öfverläte större eller mindre del af sina skyldigheter och rättigheter i

afseende å Banken. Komiténs förslag ledde icke till någon åtgärd. Enahanda

öde rönte ett liknande förslag, vid 1834—1835 årens riksdag framstäldt

af enskild motionär i syfte, såsom det heter, att åstadkomma eu

verklig motvigt emot möjliga försök att försämra myntet samt för att

genom aktieegares tillskott förstärka Bankens metalliska kassa och öka

dess rörelsekapital.

Till 1828—1830 årens riksdag aflät Kongl. Maj:t den 26 November

förstnämnda år eu skrifvelse angående myntvärdets upprätthållande, deri

Kongl. Maj:t — med erinran, hurusom »för svenske medborgare, de der i

fullt mått njöte personlig frihet och säkerhet befästade genom lagar,

hvilka stiftades af Konung och Ständer gemensamt och ej utan Konungs

och Ständers gemensamma beslut kunde förändras eller upphäfvas, den

för samhällsbyggnaden vigtiga förbättring ännu återstode att åt de beslut,

som rörde grunden för egendomsrätt, det väsentligaste föremålet i ett

samhälle näst yttre sjelfständighet och lagbunden medborgerlig frihet,

gifva en större grad af lagstiftande oföränderlighet än hittills» — uttalade

sin förväntan att »Rikets Ständer, upplyste om förflutne tiders misstag,

skulle om Banken förordna på ett sätt, som befrämjade myntvärdets

stadga, befästade allmänt och enskilt. förtroende samt afböjde ,en för

alla samhällsklasser skadlig rubbning i penningeförhållandena.»

Den Kongl. skrifvelsen, hvilken, såsom man finner, innehöll en

otvetydig, ehuru ej uttryckligen uttalad maning till Rikets Ständer att

låta Banken och rikets penningeväsende befästas genom lagar, de der,

stiftade af Konung och Ständer gemensamt, ej kunde utan begges sam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

9

lälda beslut upphäfvas eller ändras, blef af Ständerna öfverlemnad till

sammansatta Stats- och Banko-Utskotten. Efter att hafva i sitt häröfver

afgifna utlåtande uppdragit en teckning af Bankens historia från dess

första uppkomst, erinrade Utskotten, att just denna historia framkallade

ovederläggliga inkast emot en bankinrättning, som, i det den stod under

ledning af en myndighet, den der ansåge sig berättigad att sjelf och

pinsam stifta lagar för sin förvaltning, aldrig kunde erbjuda samma

garanti som en bank, hvilken innehades och förvaltades af enskilde män,

bundne af lagar, utgångna från en opartiskt lagstiftande makt. Men

ehuru med hänsyn härtill den tanken sjelfmant frarnstält sig för Utskotten,

att Rikets Ständer borde upphöra med eu administrativ befattning,

så föga öfverensstämmande med deras lagstiftarekall, ansågo Utskotten

det dock böra lemnas åt en kommande tid att göra erfarenhetens

dyrt köpta läror i deras helhet gällande. Deremot tillstyrkte Utskotten

att bankosedlens silfvervärde måtte bestämmas till 128 skilling i sedlar

för en riksdaler i silfver, hvarjemte Utskotten hemstälde att, derest den

föreslagna myntbestämningen antoges, Ständerna ville begära Kong], Maj:ts

sanktion derå för att åt beslutet gifva den kraft, som eu af Konung och

Ständer gemensamt stiftad lag egen.

Emellertid upptog Konstitutions-Utskottet frågan om förstärkta

garantier för Banken. Utgående från den åsigt att, »genom grundlagsförändring

måste, utan rubbning af Rikets Ständers skyldighet att garantera

Banken och af deras rätt att allena bestyra om dess förvaltning

och transaktioner, närmare och tydligare uttryckas att båda statsmakterna

gemensamt ega stifta de speciallagar, hvari Bankens funktioner bestämmas,

och sådant desto hellre, som Banken i sin första stiftelse medelst

Kongl. privilegium blifvit Rikets Ständers», föreslog Utskottet, att följande

förändrade lydelse af 72 § Regeringsformen måtte antagas att hvila

till grundlagsenlig behandling:

»Rikets Ständers Bank förblifve under Rikets Ständers egen garanti

och vård, för att af de fullmäktige, hvarje Stånd dertill förordnar,

ostördt förvaltas efter de ordningar och reglementen, som af Rikets Ständer

äro eller varda utfärdade och hvilka ej må strida mot grundlag, allmän

lag eller bankolag, som af Konung och Rikets Ständer stiftad är.

Sålunda ege Rikets Ständer allena rätt att genom Banken utgifva sedlar

eller myntförskrifningar, hvilka böra lika med mynt i Riket erkännas och

af Banken med mynt till utsatt belopp inlösas. Banken vare everdligen

skiljd från Rikets statsverk, och må ej Rikets Ständer, i hvad fall som

helst, kunna afhända Banken något mera eller annat, än dess årligen behållna

vinstmedel.»

Uih. till RiJcsd. Prot. 1879. 3 Sami. 4 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions- Utskottets Utlåtande N:o 5.

Konstitutions-Utskottets förslag blef af samtliga Stånden återremitteradt.

Under det Borgareståndet ville bibehålla 72 § Regeringsformen

hufvudsakligen oförändrad blott med tillägg dels att, vid stiftande af ordningar,

stadgar och reglementen för Banken, tre Stånds sammanstämmande

mening skulle gälla som Rikets Ständers beslut, dels ock att dylika

ordningar, stadgar och reglementen ej finge strida mot grundlag,

allmän lag eller bankolag, som stiftats af Konung och Ständer, förenade

sig de tre öfriga Stånden om följande lydelse af berörda §:

»Sveriges Rikes Bank, för alltid skiljd från Rikets Statsverk, vare

under Konungens och Rikets Ständers gemensamma garanti, men under

Rikets Ständers egen vård, ostördt förvaltad af de fullmäktige, hvarje

Stånd dertill förordnar, efter de lagar och stadgar för Banken och dess

rörelse, hvilka nu äro gällande, eller af Konungen och Rikets Ständer

gemensamt varda stiftade. Dock ega Rikets Ständer, som genom sina

fullmäktige tillsätta tjensternännen i Banken, att allena fastställa reglementen

för Bankens inre förvaltning och arbetssätt samt för dess tjenstemäns

befordringar och aflöning. I öfverensstämmelse med ofvan åberopade

lagar och stadgande!), ege Banken allena rätt att utgifva sedlar

eller myntförskrifningar, hvilka må lika med mynt i Riket erkännas och

skola af Banken med mynt, efter deras lydelse, inlösas, öfver användandet

af Bankens årliga behållna vinstmedel ege Rikets Ständer att allena

besluta, så framt dessa medel ej, till bibehållande af Bankens grundfond

eller till dess förstärkning, af Konungen pröfvas erforderliga.»

Sedan Borgareståndet, på inbjudning af Konstitutions-Utskottet,

förenat sig med de öfriga Stånden, blef nyssnämnda ändringsförslag antaget

att hvila till kommande riksdag.

Innan Ständerna åtskildes, den 1 Mars 1830, meddelades Kongl.

Maj:ts sanktion å den af Ständerna beslutade lag angående myntbestämningen;

och samma dag utfärdades lagen för Rikets Ständers Bank, innehållande

uttrycklig bestämmelse att den ej kan ändras annorlunda, än

på sätt i Regeringsformens 87 § stadgas.

Den 8 Februari 1834 aflat Kongl Magt till Rikets då åter församlade

Ständer en skrifvelse med anmaning att skyndsamt företaga den sedan

sista riksdag hvilande frågan om ändring af 72 § Regeringsformen,

enär Kongl. Majrt endast afbidade denna frågas utgång för att till Ständerna

öfverlemna förslag till lag för Banken. Men innan ännu den hvilande

grundlagsfrågan hunnit afgöras, ankom, den 3 Mars samma år, det

bebådade lagförslaget. Deri bestämdes, bland annat:

att Banken — Sveriges Rikes Bank, såsom den kallades — för alltid

skild från Rikets statsverk, skulle vara under Konungs och Ständers

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

11

gemensamma garanti, men under Rikets Ständers vård och förvaltning

efter de lagar och stadganden för Banken, hvilka redan gälde eller kunde

varda af Konung och Ständer stiftade;

att Konungen skulle hafva ett ombud, som egde att vid anfordran

erhålla upplysning om Bankens ställning och begära sammanträde till öfverläggning

med fullmäktige;

samt att alla beslut och instruktioner rörande Bankens redbara fond,

sedelutgifning, lånerörelse och öfriga förhållanden till allmänheten äfvensom

stat för Bankens utgifter, med vissa undantag, skulle af Konung och

Ständer gemensamt fastställas.

Frågan om ändring af 72 § Regeringsformen fick emellertid eu

oväntad utgång. Efter lifliga öfverläggningar blef nemligen det sedan

sista riksdagen hvilande förslaget af Borgare- och Bondestånden med betydande

majoritet afslaget, medan de två öfriga stånden Presteståndet

dock endast med en knapp röstöfvervigt — antogo detsamma. Frågan

hade alltså fallit; och i den skrifvelse, Ständerna afiäto med anledning

af det ofvannämnda Kong], lagförslaget angående Banken, tillkännagåfvo

Ständerna att, då 72 § Regeringsformen bibehållits oförändrad,

Ständerna vore förhindrade att antaga förslaget, såsom i vissa delar stridande

emot detta grundlagsbud.

Vid samma riksdag hade åtskilliga motioner väckts om ändring

af 72 § Regeringsformen, i syfte att förstärka garantierna för Banken.

Konstitutions-Utskottet, gillade väl icke någon af dessa motioner uttryckligen,

men tog sig af dem anledning att, i afsigt att åstadkomma, såsom

Utskottet uttryckte sig, »eu tydligare bestämning eller definition af Bankens

på Rikets Ständer beroende garanti och vård äfvensom stabilitet i

bankolagsstiftningen», föreslå följande lydelse af nämnda §:

»Rikets Ständers Bank förblifve under Rikets Ständers vård och

garanti, så att den må ostördt förvaltas af de fullmäktige, hvarje Riksstånd

dertill förordnar, efter Rikets Ständers i öfverensstämmelse med

särskild bankolag och Rikets öfriga gällande lagar gifna föreskrifter,

samt att Rikets Ständer åligger att fylla den brist, som möjligen kan

uppstå i Bankens tillgångar för fullgörandet af dess genom lag stadgade

förbindelser. Rikets Ständers Banks sedlar skola vid anfordran med metalliskt

mynt efter ordalydelsen inlösas. Dessa och inga andra sedlar

skola, uti all kronans uppbörd och i alla betalningar till staten, mottagas

lika med rikets metalliska mynt. För bankolags stiftande eller ändring

fordras alla fyra Rikståndens samtycke och Konungens sanktion. Beslut

om sedelstockens förhållande till metalliska inlösningsfonden må ej kunna

vidtagas med mindre samtliga Riksstånden äro derom ense. I frågor om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Bankens vård, rörelse och förvaltning i öfrigt galle tre Riksstånds sammanstämmande

beslut. Men stanna två Stånd mot två, förblifve vid hvad

förut finnes stadgadt».

Endast Presteståndet godkände förslaget, hvaremot de 3 öfriga

Stånden återremitterade detsamma med hvarjehanda anmärkningar. Frågan

afgjordes slutligen medelst omröstning i förstärkt Utskott sålunda, att

72 § skulle bibehållas oförändrad endast med tillägg vid slutet af orden:

»Så länge de (Bankens sedlar), efter deras lydelse, af Banken med silfver

inlösas», hvilket tillägg blef antaget att hvila till nästa riksdag, då det

af samtliga stånden godkändes. Kong]. Maj:t vägrade emellertid att sanktionera

det af Riksdagen antagna tillägget. Det var först vid 1850—1851

årens riksdag, som till ifrågavarande § fogades det uttryckliga stadgande,

att banksedlarne vid anfordran skola efter deras lydelse af Banken med

silfver inlösas.

Vid 1862—1863 årens riksdag förekom åter frågan om enskilde aktieägares

intagande i Riksbanken. Bland de ärenden, som utgjorde föremål

för den år 1858 förordnade Finanskomiténs behandling, var nemligen

äfven Riksbankens ombildning. Efter att hafva sökt uppvisa de i Bankens

närvarande organisation och sättet för dess verksamhet befintliga

bristfälligheter, uppgjorde komitén ett fullständigt förslag till ombildaf

Rikets Ständers Bank. Detta gick derpå ut, att Riksbanken skulle

delas i tvenne särskilda bankinrättningar, nemligen en Vexel- och er:

Lånebank, af hvilka den förra, som benämndes Rikets Ständers Bank

och fortfarande borde förblifva under Rikets Ständers garanti och vård

samt förvaltas af deras fullmäktige, uteslutande skulle hafva till uppgift

att upprätthålla myntvärdet. Dess sedelutgifning skulle begränsas

inom ett belopp, hvarföre full motsvarighet i metallisk valuta förefunnes.

Med egentlig bankrörelse borde denna afdelning af Banken ej befatta sig,

utan skulle all sådan rörelse jemte de öfriga funktioner, hvilka tillhörde

Riksbanken, besörjas af en lånebank, under namn af Allmänna Svenska

Banken, hvars grundfond, bestämd till 40 millioner Riksdaler och fördelad

på 40,000 aktier, skulle bildas, dels genom öfvertagande af en del

utaf Riksbankens kapitalöfverskott, dels genom enskilde delegares bidrag,

så att följaktligen denna afdelning af Banken komme att tillhöra

ett bolag, bestående af Rikets Ständer och enskilde aktieegare. Allmänna

Svenska Banken skulle ega rätt att utgifva kreditsedlar, hvilka gälde i

kronans uppbörd, men ej finge tilläggas egenskapen af laggildt betalningsmedel

emellan enskilda. Dess förvaltning skulle, ställas under eu öfverstyrelse

och eu direktion, den förra bestående af en utaf Kongl. Maj:t

utnämnd ordförande samt »af Rikets Ständers tolf fullmäktige i Banken

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N;o 5.

13

och af tolf fullmäktige, som de enskilde aktieegarne vid allmän sammankomst

inom sig egde utse»; den senare åter utsedd af och inom öfverstyrelsen.

Detta komiténs förslag framlades för Riksdagen genom enskild

motion, väckt af komiténs ordförande; och blef motionen, jemte andra

motioner af enahanda syfte, öfverlemnad till Banko-Utskottets behandling.

Med anslutning i vissa delar till finanskomiténs förslag, men under iakttagande

deraf, att grundlagens stadganden i afseende å Rikets Ständers

Bank förblefve orubbade, framlade Banko-Utskottet ett sjelfständigt förslag

till omdaning af Riksbanken. Jemväl enligt detta förslag skulle

Banken delas i två särskilda bankinrättningar. Vid sidan af Rikets Ständers

Bank — som, bibehållen under Ständernas egen garanti och vård

samt förvaltad af deras fullmäktige, skulle hafva till hufvudsakligt ändamål

att, såsom det heter, »till förvar och förvaltning emottaga guld

och silfver i myntad och omyntad form samt förse landet med sådana

sedlar, som för mynt eller laggildt betalningsmedel i riket må erkännas»

— skulle till bedrifvande af den egentliga bankrörelsen inrättas en ny

bank, med benämning Sveriges Bank, hvars grundfond skulle bildas af

Rikets Ständers Banks kapitalöfverskott. Förvaltningen af banken skulle

uppdragas åt en öfverstyrelse och en direktion, af hvilka den förra bestode

af en ordförande, den Kong!. Mapt egde utnämna, och åtta ledamöter

utsedde af fullmäktige i Rikets Ständers Bank, till halfva antalet

inom och till andra hälften utom dem. Direktionen åter skulle väljas

af öfverstyrelsen och utgöras af sju ledamöter, bland hvilka minst två

borde tillhöra öfverstyrelsen samt tre utses till verkställande direktörer.

Banko-Utskottets förslag blef af Ridderskapet och Adeln återremitteradt,

men af de öfriga stånden förkastadt, och ledde följaktligen icke till någon

åtgärd.

Vid det nya representationsskickets genomförande tog Riksdagen

i a rf Ständernas rättigheter och skyldigheter i afseende å Banken, som

nu benämndes Sveriges Riksbank.

Grundlagsstadgandena rörande densamma bibehöllos såsom bekant

med de jemkningar och rättelser, som med nödvändighet betingades af

representationsformens ombildning. 1 fråga om bankofullmäktige vidtogos

dock några förändringar, i det att dels deras antal bestämdes till sju,

dels ock stadgades att fullmäktige skola väljas genom 48 valmän, deraf

hvardera Kammaren inom sig utser 24, äfvensom att valet skall i den

ordning företagas, att ordföranden utses först och sedan de öfrige sex

fullmäktige.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Motionären inleder sin bevisföring med den anmärkningen, att

Sveriges Riksbanks egenskap af statsbank gör det till en bjudande nödvändighet,

att begge statsmakterna för densamma ansvara och att de följaktligen

tillerkännas befogenhet att uti Riksbankens förvaltning deltaga

på sätt, som kan finnas lämpligt. Härvid är likväl att märka att, så vidt

Utskottet har sig bekant, förhållandet knappast någonstädes är sådant,

att regering och representation gemensamt ansvara för och förvalta landets

offentliga bankinstitution, den må nu kallas riks-, stats- eller nationalbank.

Stundom har regeringen sjelf upprättat eu priviligierad statsbank,

hvars grundkapital staten sjelf lemnat och hvars affärsrörelse skötes

uteslutande af statens tjensteman. Af denna art är Kejserliga Ryska

Statsbanken i Petersburg. Eller ock är banken, ehuru åtnjutande särskilda

privilegier såsom statsbank, väsentligen en enskild inrättning, som

eges och förvaltas af private delegare, utan någon inblandning från statsmakternas

sida. Sådan är till exempel Englands bank, hvilken förvaltas

af eu å allmän församling af större aktieegare vald styrelse, bestående af

en guvernör, eu vice guvernör och 24 direktörer. För kontroll från statens

sida är här sörjdt så till vida, som det åligger styrelsen att till regeringen

insända veckorapporter öfver bankens ställning. Efter mönstret

af Engelska banken är Hollands bank ombildad.

Inom andra offentliga bankinrättningar tager regeringsmakten mer

eller mindre del i bankstyrelsen jemte de enskilde delegarnes representanter.

Så är förhållandet med till exempel Franska Banken, den nya

Tyska Riksbanken och, i viss mån, äfven Danska Nationalbanken. Den

förstnämnda, hvilken, ursprungligen bildad genom association emellan

franska staten och enskilde, numera tillhör ett kommanditbolag, styres

och förvaltas af eu guvernör och två viceguvernörer, utsedde bland delegarne

af statens öfverhufvud, samt ett af 15 medlemmar bestående generalråd

och tre censorer, alla valde å en generalförsamling af tvåhundra

de störste aktieegarne. Tyska Riksbanken, som så att säga i sig upptog

den Preussiska banken, hvars enskilde delegare fingo ingå såsom intressenter

i Riksbanken jemte nya delegare, är en under statens uppsigt

och ledning stående privatinrättning. Högsta uppsigten öfvas af ett bankkuratorium,

bestående af Rikskansleren och 4 medlemmar, af hvilka Kejsaren

utser en och förbundsrådet de öfriga. Högsta ledningen tillkommer

Rikskansleren och under honom ett direktorium, hvars medlemmar efter

Rikskanslerens förslag utnämnas af Kejsaren. Aktieegarne deltaga i förvaltningen

genom ett af femton medlemmar bestående centralutskott.

Vidkommande Danska nationalbanken, hvars grundkapital bildats dels

genom öfvertagande af den forna Rigsbankens, genom tvungen pantför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

15

skrifning af landets fastigheter åvägabragta fond, och dels genom enskildes

tillskott, så utgöres dess styrelse af femton representanter och fem

direktörer. De första representanterne valdes vid bankens inrättande utaf

eu inom delegarnes krets af konungen utsedd valnämnd; men vid derefter

uppkommande ledighet ega de qvarstående representanterne att sjelfve

komplettera sitt antal. Af direktörerne utser konungen eu och representanterne

de öfrige. — Om nu än de i fråga om utländska bankinstitutioner

gällande bestämmelser icke kunna tillmätas synnerlig betydelse

för bedömandet af den på alldeles egendomligt sätt uppkomna och organiserade

Svenska Riksbankens kraf, så torde dock de ofvan anförda exemplen

af några bland Europas vigtigaste offentliga banker visa, att motionärens

påstående, det Svenska Riksbankens karakter af statsbank med

nödvändighet skulle kräfva begge statsmakternas deltagande i dess förvaltning,

icke kan, obestyrkt, som det är, utan vidare erkännas vara principielt

rigtigt.

Ännu mindre framgår, enligt Utskottets förmenande, en dylik nödvändighet

ur de för handen varande, faktiska förhållandena. Då för omkring

femtio år sedan inom Riksdagen lifliga strider utkämpades om lämpligaste

utvägen att betrygga Riksbankens ställning och stärka förtroendet

till densamma, var, såsom bekant, frågan framkallad af den brydsamma

belägenhet, hvari Banken vid den tiden befann sig. En sorglig erfarenhet

hade visat, att de grunder, hvarpå den var bygd och de grundsatser,

efter hvilka dess verksamhet ordnades och leddes, icke voro egnade att

väcka synnerlig tillit. Gång efter annan hade den af Rikets Ständer

garanterade och vårdade Banken varit urståndsatt att fullgöra de förbindelser,

den åtagit sig. När Ständerna år 1828 sanfmanträdde, var

den finansiella ställningen sådan, att de kraftigaste åtgärder måste vidtagas

för Bankens räddning. Under den tid, som förflutit efter fredens

återställande, hade, såsom Sammansatta Stats- och Banko-Utskotten vid

1828—1830 årens riksdag yttrade, riket saknat fördelarne af ett mynt,

med stadgade förhållanden till andra länders mynt, och under det Species

i silfver och i sedlar inför lagen gälde lika, hade i sjelfva verket dem

emellan uppkommit eu skilnad som emellan 8 och 3, stundom derutöfver.

En realisation var oundgänglig, och det gälde att betrygga dess genomförande

med alla till buds stående medel.

Under sådana förhållanden var det lätt förklarligt, att den tanken

uppstod, att hos regeringsmakten söka en garanti för Banken utöfver

den, som Rikets Ständer af ålder iklädt sig, men hvilken befunnits icke

göra till fyllest. Om eu dylik åtgärd då af mången ansågs vara hvad

motionären kallar en »bjudande nödvändighet», så kunde man till stöd för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

sin åsigt åberopa eu hel kedja af obestridliga historiska fakta. Nu deremot

äro, enligt Utskottets förmenande, förhållandena i väsentlig mån

olika. I lagarne för Rikets Ständers Bank och angående myntbestämningen

af den 1 Mars 1830 förefinnas normer för Bankens verksamhet,

Indika ega all den fasthet man kan begära, i ty att de icke annorledes

än genom begge statsmakternas sammanstämmande beslut kunna ändras

eller upphäfvas; och Bankens skyldighet att med mynt inlösa sina sedlar

har, medelst införande af ett stadgande derom i 72 § Regeringsformen,

erhållit helgden af grundlagsbud. Det lärer sålunda icke kunna med

skäl påstås, att Banken saknar nödiga garantier, likasom icke någon torde

vilja bestrida, att dess framgångsrika och för landets ekonomiska förkofran

välgörande verksamhet sedan en lång följd af år tillbaka åt Banken

förvärfvat ett äfven under våldsamma finansiella skakningar orubbadt

förtroende, som knappast lemnar något öfrigt aft önska.

Det må väl erkännas vara sant hvad motionären anmärker, att

nationalrepresentationens uppgift ej är att vara eu verkställande makt.

Men, oafsedt att denna anmärkning förlorar i vigt derigenom att representationen

icke omedelbart, utan allenast genom delegerade utöfvar

denna makt, så framställer sig härvid sjelfmant det inkast, att den antydda

olägenheten ingalunda häfves genom den af motionären föreslagna

åtgärden. Det är nemligen uppenbart, att, äfven om man åt regeringen

inrymmer en plats vid sidan af representationen i fråga om Bankens

förvaltning, representationen icke desto mindre bibehåller sin administrativa

myndighet, blott med den skilnad, att densamma i någon mån inskränkes

och begränsas. Vore derföre den öfverklagade olägenheten af verkligt

genomgripande betydelse, då skulle man följdrigtigt drifvas derhän,

att representationen, med frånträdande af ett mer än tvåhundraårigt

och icke förverkadt privilegium, afsade sig all befattning med Banken

och dess verksamhet — en konseqvens, hvarigenom Bankens karakter

tydligen blefve en helt annan än den af ålder varit.

Då vidare motionären påstår, att det skulle visa misstroende mot

den främsta statsmakten att utesluta densamma från rätten att medelst

delegerade deltaga i förvaltningen af Riksbankens angelägenheter, så får

Utskottet erinra, att frågan icke gäller att utesluta regeringsmakten från en

rätt, som den förut egt, utan fast hellre rör sig derom, huruvida anledning

finnes för Riksdagen att oombedd åt den andra statsmakten erbjuda

en rättighet, som denna från början afsagt sig och ej heller nu framstält.

anspråk på att bekomma. Att representationen hädanefter som hittills

behåller Riksbanken under sin egen garanti och vård bör, enligt Utskottets

uppfattning, lika litet kunna betraktas såsom eu yttring af misstro
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

17

ende mot regeringsmakten, som det från regeringsmaktens sida kan sägas

vittna om bristande tillit till representationen, att denna icke inbjudes

till deltagande i administrativa lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder,

de der grundlagsenlig! ankomma på Kongl. Maj:t allena. Snarare kunde

det sägas — derest öfver hufvud något ordande om misstro här vore på

sin plats — att en åtgärd sådan som den ifrågasatta skulle tyda på att

Riksdagen ej hyste rätt tillit till sin egen förmåga eller goda vilja att

hålla Banken vid makt — ett erkännande som skulle vara desto mera

obefogad!, som Riksdagen i fråga om t. ex. användandet af den årliga

bankvinsten visat sig framför allt angelägen att stärka Banken.

Hvad slutligen vidkommer motionärens uttalande om möjligheten

deraf, att ett ensidigt intresse framdeles kunde komma att göra sig gällande

vid tillsättningen af bankofullmäktige — en fara, som skulle minskas

genom konungamaktens deltagande i Bankens förvaltning — så torde

Utskottet så mycket hellre kunna underlåta att yttra sig härom, som

motionärens farhåga åtminstone icke lärer kunna stödjas på någon inom

det område, hvarom nu är fråga, vunnen erfarenhet.

Motionären föreslår vidare att, med afseende å den ökade omfattning

bankrörelsen efter det nya representationsskickets införande erhållit,

antalet ordinarie bankofullmäktige måtte ökas till nio. Ehuru denna

del af motionen synes vara betingad af förslaget om regeringsmaktens

deltagande i Bankens förvaltning och följaktligen kunde anses redan vara

i och med det ofvan anförda besvarad, anser Utskottet sig dock böra

tillägga, att då, Utskottet veterligen, hvarken från fullmäktiges sida något

uttalande om önskvärdheten af styrelsepersonalens förstärkning egt

rum, ej heller i öfrigt omständigheter förekommit, som antyda ett dylikt

behof, Utskottet finner sig sakna anledning tillstyrka bifall till hvad

motionären i detta afseende hemstält.

Lika litet kan Utskottet biträda motionärens förslag att Riksdagens

begge Kamrar skulle, hvar för sig, likasom förut de fyra riksstånden,

utse sina bankofullmäktige. Ett dylikt stadgande skulle nemligen, såsom

motionären sjelf genom jemförelsen med de forna riksstånden antyder,

innebära ett steg tillbaka mot en öfvergifven ståndpunkt och stå i uppenbar

strid mot hela andan af vår nuvarande representationsordning, som

i Riksdagen velat skapa, ej två särskilda korporationer med sins emellan

stridiga intressen, utan en enda, hela svenska folket representerande församling.

Kan redan på denna grund motionärens förslag icke annat än

väcka allvarsamma betänkligheter, så kommer dertill ännu, att det synes

vara skäligen tvifvelaktigt, huruvida den anmärkta olägenheten verkligen

skulle undanrödjas genom en anordning sådan som den föreslagna. Ty

Bill. till Biksd. Prof. 1879. 3 Sami. 4 Häft, 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

om det å ena sidan må medgifvas, att, såsom motionären anmärker, en

hvar ledamot, som genom lottkastning inkommit i Riksbankens styrelse,

representerar den ena Kammarens belåtenhet och den andras missbelåtenhet

öfver valets utgång, så är det å andra sidan ej lätt att inse, huru

denna olägenhet skulle blifva afhulpen derigenom, att hvardera Kammaren

valde sina fullmäktige, då ju följden häraf snarare synes böra blifva

den, att ingen bland fullmäktige rätteligen kunde sägas representera

Riksdagen i dess helhet.

Beträffande derefter den tid, för hvilken bankfullmäktige skulle

väljas och som motionären anser böra bestämmas till tre år, så erkänner

Utskottet villigt det önskvärda deri, att kontinuiteten i ett verk sådant

som Riksbanken, så vidt möjligt är, bibehålies; och om nu gällande valföreskrifter

lade något verkligt hinder i vägen härför, skulle Utskottet

visserligen icke tveka att tillstyrka eu förändring derutinnan. Att förhållandet

emellertid ej med nödvändighet är sådant behöfver ej sägas;

och att Riksdagen genom upprepade omval, der ej särskilda omständigheter

föranledt vexling i styrelsepersonalen, visat sig till fullo uppskatta

vigten af kontinuitetens bibehållande, torde af erfarenheten vara väl bekant.

Utskottet vill i detta afseende endast erinra, att, då Riksdagen,

efter det nya representationssättets antagande, första gången utöfvade

sin valrätt, bland de tolf siste af Riksstånden utsedde fullmäktige 1 tjenstgjort

i 13 år, 1 i 10, 4 i 7 och 3 i 4 år; samt att hela antalet under

decenniet 1868—1877 valde fullmäktige utgör 16, hvilket utvisar en funktionstid

för en hvar af i medeltal nära 41 år. Kan således den af motionären

föreslagna förändringen svårligen sägas vara af erfarenheten med

nödvändighet påkallad, så synes den deremot under vissa förhållanden

kunna medföra beaktansvärda olägenheter. Ty lika önskligt det i allmänhet

är att enhet och följdrigtighet få göra sig gällande vid ledningen

af Banken, lika välbetänkt torde det å andra sidan vara att, då fråga

är om ett verk med så grannlaga och maktpåliggande uppgifter som

Banken, Riksdagen, dess ansvarige hufvudman, förbehåller sig makt att

skyndsamt inom bankstyrelsen vidtaga de förändringar, hvartill omständigheterna

kunna föranleda.

Slutligen har motionären väckt fråga om att bankfullmäktige skulle

berättigas sjelfve inom sig utse icke blott, såsom nu är fallet, vice ordförande,

utan jemväl ordförande. I händelse hvad motionären föreslagit

angående regeringsmaktens deltagande i Bankens förvaltning äfvensom

rörande sättet för val af Riksdagens fullmäktige skulle vinna Riksdagens

bifall, så förelåge utan tvifvel giltig anledning att till fullmäktige öfverlemna

rätten att välja sin ordförande, såsom den enklaste och natur
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutions- Utshotlets Utlåtande N;o 5,

19

ligaste utvägen att slita spörsmålet, hvilken af de tre väljande myndigheterna,

Konungen och Riksdagens begge Kamrar, skulle utse ordförande.

Då emellertid Utskottet funnit sig icke böra understödja motionärens

förslag i nyssnämnda delar och härtill kommer att, om det obestridligen

är af vigt, såsom motionären anmärker, att ordföranden åtnjuter förtroende

af ett flertal bland sine medfullmäktige, det ligger icke mindre

makt deruppå att till ordförande utses den, som af Riksdagen anses vara

för befattningen lämpligast, samt det dessutom svårligen bör kunna förutsättas,

att Riksdagens val skulle träffa någon, som ej vore i besittning

af öfrige fullmäktiges förtroende, så anser Utskottet sig ega skäl afstyrka

jemväl denna del af motionen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt

hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 25 April 1879.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Hallenborg, med hvilken Herrar Burenstam, de Mars, Robson,

Fi-herre Hierta och Gahn instämt: »Då jag inser att en framställning

att åt Kongl. Maj:t medgifva rättighet att uti Riksbankens styrelse insätta

en eller flera ledamöter icke för närvarande skulle kunna vinna Riksdagens

bifall, finner jag också att Utskottet handlat ganska välbetänkt

genom att afstyrka ett förslag till eu grundlagsförändring som icke är

möjlig att nu genomföra, men då jag anser motionärens förslag i berörda

afseende, om också icke i den utsträckning han yrkat, vara väl värdt

att beakta, hade jag önskat att Utskottet, såsom hufvudsakligt skäl för

sitt afstyrkande, anfört icke förändringens obehöflighet, utan svårigheten

af dess genomförande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutions-Utskottets ''Utlåtande N:o 5.

Beträffar de vidare motionärens förslag att fullmäktige i Riksbanken

borde väljas för en tid af 3:ne år, så anser jag detta vara både nödigt,

nyttigt och lätt utförbart, hvarföre hans motion i detta syfte borde af

Utskottet tillstyrkas och i sammanhang dermed förslag äfven framställas

om enahanda förändring med afseende å tjenstgöringstiden för fullmägtige

i Riksgäldskontor;»

af Herr von Ehrenheim, med hvilken Herr von Möller instärnt:

»Ehuru jag icke anser att Herr Wallenbergs motion kan obetingadt bifallas

och icke heller anser sannolikt att en förändring uti eu så gammal

anordning, som den att Riksbanken uteslutande står under Riksdagens

vård, skall blifva en omedelbar följd af motionen, har jag dock velat

uttala min i vissa delar från majoritetens åsigt afvikande mening i frågan.

Betydelsen af alla de förbindelser i vårt land, som kunna i penningar

värderas, är i högsta grad beroende deraf att Riksbanken fullgör

sina förbindelser, och det synes mig således att göda skäl tala för art

omgifva de vigtigare bestämmelserna om Riksbanken med samma garantier,

som man i konstitutionella länder bereder andra för egendomsförhållandena

vigtiga lagar, eller med andra ord att ställa dessa bestämmelser

under båda statsmakterna. Denna väg är också redan beträdd genom

lagarne angående myntbestämningen och för Rikets Bank, men dessa lagar

innehålla icke på långt när alla deo stadganden, hvaraf Riksbankens styrelse

och säkerhet äro beroende. A andra sidan torde visserligen också

kunna erinras, att åtskilligt i denna rigtning kan ske utan att grundlagen

derför behöfver förändras, och lärer det, om frågan återkommer under

förhållanden, som för dess framgång äro mera lofvande än de nuvarande,

vara skäl att noga öfverväga, på hvilken väg ändamålet bäst kan vinnas.

Om ett vidsträcktare inflytande på lagstiftningen för Riksbanken

inrymmes åt Konungen, bör deraf äfven blifva en följd, att åt honom

öfverlemnas att medverka vid tillsättandet af Riksbankens styrelse. Arten

af Riksbankens verksamhet nödvändiggör att lemna så stor frihet åt

dem, som förvalta Riksbanken, att på förvaltningen i hög grad beror om

Riksbanken kommer att motsvara sitt ändamål, och det vore således

mindre lämpligt att låta båda statsmakterna i alla hufvudsakliga delar

gemensamt lagstifta för Riksbanken, men göra förvaltningen helt och hållet

beroende af den af statsmakterna, som eljest i regeln ansetts icke böra

hafva några förvaltningsbestyr. I Utskottets åsigt om olämpligheten att

vid fullmäktigvalet upplösa Riksdagen i två hälfter instämmer jag deremot.

Förslaget att välja fullmäktige i Riksbanken för tre år synes mig

i hög grad tänkvärdt, men motionen har efter min uppfattning ej gifvit

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 5.

21

anledning att särskildt i detta afseende inom Utskottet framställa något

yrkande, och det så mycket mindre som denna förändring, om den skall

ske, väl äfven bör gälla för val af fullmäktige i Riksgäldskontoret, hvarom

motionen icke innehåller något förslag;»

af Herr Odelberg: »De utaf Herr Wallenberg föreslagna förändringar

uti Regeringsformen § 72 och Riksdagsordningen § 71 anser jag

för min del grundade på rigtiga och af mig gillade motiv, hvadan

jag för min del anser, att Konstitutions-Utskottet bort uppmärksamma

och gilla de föreslagna grundlagsförändringarne;»

af Herr Afzelius: »Om jag än icke kunnat till alla delar gilla den

motivering, Utskottet begagnat, och det slut, hvartill Utskottet" kommit

i förevarande fråga, har jag dock ansett mig böra afgifva bestämd reservation

endast mot Utskottets afstyrkande af förslaget om en i regeln

treårig tjensigöringstid för Riksdagens fullmäktige i Riksbanken. De af

Ltskottet anförda skäl för detta dess afstyrkande må visserligen ega eu

viss grad af probabilitet i afseende å bevarandet af »kontinuiteten» inom

Riksbankens styrelse och förvaltning — nekas lär dock icke böra, att

under nuvarande förhållande en viss osäkerhet och tillfällighet i berörda

afseende förefinnas, som icke annorledes än genom en lagbestämmelse

kunna afhjelpas; och synes ett dylikt lagstadgande om treårig tjenstgöringstid

böra gälla äfven för Riksdagens fullmäktige i Riksgäldskontoret,

inom hvars styrelse och förvaltning en genom lag betryggad »kontinuitet»

icke torde vara af mindre vigt än inom bankstyrelsen;»

samt af Herr Hceggström: »Härmed får jag reservera mig mot

Utskottets afstyrkande af motionärens förslag till vinnande af kontinuitet

i styrelsen af Riksbanken — en kontinuitet, som jag anser lika önskvärd

som nyttig, och hvilken borde utsträckas äfven till styrelsen af Riksgäldskontoret.

»

Herr Hammarhjelm har begärt få antecknadt,''att han icke varit närvarande

i Utskottet vid behandlingen af förevarande motion.

/

Sih. till Rilcsd. Prof. 1879. 3 Samt. 4 Käft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.