Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7
1879-05-06 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1879:7, Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7
Dokumentets text
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
1
TV:o 7.
Ank. till Riksd. Kansli den 6 Maj 1879, kl. 11 f. in.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, z anledning af väckt motion om
ändring i 65 § Riksdagsordningen och 69 § Regeringsformen.
Herr A. 0. Wallenberg har uti en inom Första Kammaren väckt
motion (N:o 30), hvilken blifvit till Konstitutions-Utskottet hänvisad,
föreslagit, att Riksdagen för sin del ville antaga att hvila till grundlagsenlig
behandling följande förändrade lydelse af 65 § Riksdagsordningen:
»När i fråga om statsutgifter, som af Konungen blifvit föreslagna, eller
om bevillning — — — — — — — — _ — — __ 1_ _ __ _ _
förstöras;
hvarjemte motionären liemstält, att 69 § Regeringsformen måtte erhålla
följande lydelse:
»Då Stats-Utskottets-------— — —--- -
uti Riksdagsordningen stadgas. Fatta Kamrarne stridiga beslut, som ej
varda sammanjemkade, skola i de fall, der så uti Riksdagsordningen stadgas,
Kamrarne hvar för sig rösta* om------1---i__—
beslut.
Sedan, på sätt motionären sjelf erinrar, han vid 1873 års riksdag,
föreslagit, bland annat, den ändring af 65 § Riksdagsordningen, att frågor
om statsutgifter och bevillning, de der vid första behandlingen af blott
en Kammare bifallits, skulle genom gemensam omröstning afgöras, endast
i de fall, att de förekomine i en Ivongl. proposition, men detta förslag
utan diskussion blifvit af Riksdagens begge Kamrar förkastadt, på herm
ställan af Konstitutions-Utskottet, som förklarade sig finna detsamma
Bill. till Riksd. Prof. 1879. 3 Sami. 6 Häft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
hufvudsakligen innebära eu inskränkning i Riksdagens inflytande på
statsregleringen, i det att gemensam omröstning icke finge företagas om
de af enskilde motionärer framstälda förslag i fråga om vare sig nedsättning
eller förhöjning af skatter och statsutgifter, och följaktligen
leda till eu väsentlig rubbning i det bestående förhållandet emellan såväl
Konung och Riksdag som Riksdagens begge Kamrar inbördes; så
framlade motionären vid sistlidet års riksdag ett nytt förslag till ändring
af samma 65 § Riksdagsordningen, hvilket så till syfte som omfattning
öfverensstämmer med det nu föreliggande och endast i ordalagen något
afviker derifrån. Konstitutions-Utskottet, som fann jemväl detta nya
förslag föranleda rubbning i de konstitutionella förhållandena emellan
c) CJ
Konung och Riksdag, å ena, samt Riksdagens begge Kamrar sins emellan,
å andra sidan, hemstälde att förslaget ej måtte bifallas; och fattade
begge Kamrarne utan omröstning sitt beslut i enlighet med denna hemställan.
Då motionären nu åter upptagit sitt vid sistförfiutna riksdag förkastade
förslag, så har detta skett under förklaring att, om Konstitutionsutskottet
ar 1873 haft grundade skäl att afstyrka det då framlagda ändringsförslaget,
samma skäl dock icke ega någon tillämpning på de senare
förslagen, hvilka, enligt motionärens förmenande, icke kunna påstås
medföra någon rubbning vare sig i Kamrarnes ställning till hvarandra
eller i Riksdagens ställning till Regeringen, utan åsyfta allenast att, såsom
det i motionen heter, »upprätthålla den maktfördelning emellan
Konung och Riksdag, som grundlagen bestämt, och sådan den allmänt
ansågs vara, när 1865 års Riksdagsordning antogs».
Sammanställas dessa uttryck med åtskilliga andra i motiveringen förekommande,
vill det förefalla, som om motionären sjelf ansåge sitt förslag
böra uppfattas snarare såsom ett förtydligande än en förändring af ifrågavarande
grundlagsbud. Att så ej är förhållandet synes dock vara uppenbart.
När 65 § Riksdagsordningen innehåller, att frågor om statsutgifter
skola, i händelse af Kamrarnes skiljaktiga beslut, medelst gemensam omröstning
afgöras, men motionärens förslag åter inskränker användningen af
detta omröstningssätt till frågor om sådana statsutgifter, som af Konungen
blifyit föreslagna, så kan skilnaden tydligen endast under den förutsättning
erkännas vara blott formel, att det läte sig påvisa, att vid antagandet
af 1866 års Riksdagsordning med uttrycket »statsutgifter» förståtts
allenast sådana, hvilka blifvit i eu Kongl. proposition föreslagna.
Nu är dock väl bekant, att då 39 § Riksdagsordningen — likasom § 30
i förut gällande representationsordning — ålägger Stats-Utskottet att,
sedan det undfått del af Konungens proposition angående statsverkets
Konstitutions-Utskotteis Utlåtande N:o 7.
3
tillstånd och behof, granska, utreda och uppgifva statsverkets tillstånd
samt föreslå hvad till fyllande af dess behof kan vara nödigt, så har
Stats-Utskottet ständigt och opåtaldt så uppfattat detta sitt åliggande,
att det ansett sig lika berättigadt som pligtig! att vid sitt förslag till
statsreglering taga hänsyn, visserligen i främsta rummet till Kongl.
Maj:ts proposition, men vid sidan deraf jemväl till enskilda motioner,
genom hvilka ej sällan vigtiga såväl lokala som mera allmänna behof
funnit sitt uttryck. Men det är detta Stats-Utskottets förslag till statsreglering,
som närmast lagts och alltjemt lägges till grund för Riksdagens
öfverläggningar och beslut. Enligt förut gällande bestämmelser blefvo
Stats-Utskottets förslag om statsutgifter, ehvad dessa föranledts af en
Kongl. proposition eller af enskild motionärs hemställan, vid skiljaktighet
emellan Stånden, afgjorda genom omröstning i förstärkt Statsutskott.
Då vid det nya representationsskickets genomförande de med
Riksdagens rätt beslutande förstärkta Utskotten afskaffädes, vidtogs i
afseende å frågor, som voro af den vigt, att de ej borde genom ena
Kammarens afslag förfalla, i stället den utvägen att låta dem afgöras
medelst gemensam omröstning. Men det finnes icke någon den ringaste
anledning antaga, att härvid vare sig från regeringens eller representationens
sida något förbehåll skulle gjorts med afseende å de utgiftsfrågor,
som berodde på enskild riksdagsmans initiativ, eller att den gemensamma
omröstningen uppfattats allenast såsom »ett Riksdagens svar på en Kongl.
proposition om anslag».
Det låter sig derföre, såvidt Utskottet kan finna, icke förneka, att
jemväl motionärens nu föreliggande förslag — om än i mindre grad än
det vid 1873 års riksdag väckta — innebär en verklig förändring i sak
af 65 § Riksdagsordningens bestämmelser, sådana dessa allt ifrån början
uppfattats; och Utskottet måste fortfarande vidhålla att förslaget, om
det antoges, skulle leda till rubbning i bestående konstitutionella förhållanden,
å ena sidan emellan Konung och Riksdag, i den mån Riksdagens
rätt till initiativ i fråga om statsutgifter begränsades och inskränktes,
och å andra sidan emellan Riksdagens begge Kamrar inbördes, så
till vida som vissa frågor derigenom skulle undandragas den gemensamma
omröstningen, hvilken införts just i afsigt att förebygga eu kammarmajoritets
öfverväldigande inflytande i vissa vigtiga frågor och dymedelst
afväga maktställningen Kamrarne emellan. Men då Utskottet
icke funnit anledning frångå sin åsigt, att en dylik rubbning af bestående
konstitutionella förhållanden skulle vara hvarken rådlig eller önskvärd,
ser Utskottet häri fortfarande ett bestämmande skäl att afstyrka
bifall till hvad motionären föreslagit.
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
Det torde emellertid på goda grunder kunna antagas, att motionärens
måhända egentliga syftemål med det nu framlagda förslaget varit
att hejda benägenheten »att, för att möjliggöra ett lagförslags antagande,
uti framställningen derom vidhänga ett förslag till anslag blott för att
på denna väg få frågan dragen under gemensam votering», äfvensom
att vid tillstyrkanden om anslag foga förslag till underdåniga skrifvelser
om användningssättet, för att, »utan begge Kamrarnes samstämmighet
lyckas ingripa i sjelfva styrelseåtgärderna». I detta afseende får Utskottet
dock anmärka, att den omständigheten, att vid omröstning i frågor rörande
statsutgifter, hvilka berott på enskild riksdagsmans initiativ, åtgärder
i den antydda rigtningen någon gång må hafva förekommit, svårligen
i och för sig kan, äfven om man anser grundlagens rätta mening
dymedelst vara trädd för nära, utgöra tillräcklig anledning att helt och
hållet afskaffa gemensam omröstning i alla dylika frågor. Visar sig alltså
motionärens förslag å ena sidan vara mer än nödigt genomgripande i
förhållande till det afsedda ändamålet, så är det å andra sidan ej tillräckligt
omfattande, då det icke innehåller något medel att hejda den
af motionären öfverklagade benägenheten att vid tillstyrkande om anslag,
de der af Kong!. Magt äskats, foga förslag till skrifvelser om till
exempel sättet och vilkoren för anslagens användande.
Om det föreliggande förslaget sålunda äfven ur den nu angifna synpunkten
icke kan erkännas vara tillfredsställande eller ändamålsenligt,
sä har Utskottet icke heller af hvad motionären anfört eller i öfrigt
förekommit funnit sig uppfordradt att för egen del framlägga något förslag
till förtydligande af ifrågakomna grundlagsstadgande. Att affatta
lagbud med den fullkomliga klarhet och bestämdhet, att tvekan och misstag
vid deras tillämpning förebygges, är ofta mera önskvärdt än möjligt;
och i alla händelser synes en lagförklaring endast då böra ifrågakomma,
när det lagstadgande, som skall förklaras, verkligen är dunkelt och otydligt.
Men sådant kan, enligt Utskottets åsigt, förhållandet ej sägas vara
med bestämmelserna i 65 § Riksdagsordningen, såsom allmän regel betraktade,
ehuru det visserligen måste meugifvas, att det vid tillämpningen
understundom kan vara vanskligt att med bestämdhet afgöra, huruvida
eu föreliggande fråga är, eller icke är, af beskaffenhet att böra, i
händelse af skiljaktiga beslut inom Kamrarne, medelst gemensam omröstning
afgöras. Men att i detta afseende genom lagförklaring åstadkomma
en säker och för de mångfaldigt skiftande förhållandena vägledande
norm torde svårligen låta sig göra. Här såsom mångenstädes
synes det böra öfverlemnas åt praxis att efter hand utbilda de rättsgrundsatser,
efter hvilka de olikartade, särskilda fallen böra bedömas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7.
Hvad slutligen vidkommer motionärens förslag att, till förekommande
af »den stridiga tolkning, som 69 § Regeringsformen innebär, och för att
gifva denna paragraf erforderlig tydlighet, så att hvarje försök att kringgå
lagen må framdeles misslyckas», i nämnda § efter orden »Fatta Kamrarne
stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola» göra följande tilllägg:
»i de fall, der så uti Riksdagsordningen stadgas», vill Utskottet
anmärka, att, då första punkten af ifrågavarande § föreskrifver att i fråga
om behandlingen af Stats-Utskottets förslag rörande de i § uppgifna
ärenden skall gälla hvad derom i Riksdagsordningen stadgas, en upprepad
hänvisning till Riksdagsordningen icke synes vara af behofvet påkallad
ej heller medföra någon ny eller annan verkan, än den, som genom
den föregående hänvisningen redan åstadkommits.
I betraktande af hvad sålunda anförts, får Utskottet vördsamt hemställa,
att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 6 Maj 1879.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Bill. till Rilcsd. Prat. 1879. 3 Sami. G Häft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.