Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af ifrågasatt lagförklaring beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgi frände bankers förbindelser, som må åligga de solidariske bolagsmännen.

1879-04-08 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1879:25, Utlåtande, i anledning af ifrågasatt lagförklaring beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgi frände bankers förbindelser, som må åligga de solidariske bolagsmännen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

W:o S5.

Ank. till Rik.sd. Kansli den 8 April 1879, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af ifrågasatt lagförklaring

beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgi frände

bankers förbindelser, som må åligga de solidariske bolagsmännen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till behandling af Lagutskottet

öfverlemnad motion, N:o 36, har Herr Tass Öl. Larsson fäst

uppmärksamhet å den rådande ovissheten beträffande beskaffenheten och

vidsträcktheten af den ansvarighet, som i afseende å enskilda sedelutgifvande

bankers förbindelser må åligga de solidariske bolagsmännen. Motionären

redogör först för hvad i ämnet varit och är lagstadgadt, och förmäler

derpå, huru som rörande tolkningen af nu i ämnet gällande bestämmelse

tvenne hufvudmeningar förefinnas, innebärande, den ena, att,

så snart en sedelutgifvande bank ej förmådde efter ordalydelsen fullgöra

sina förbindelser, och detta vore fullt ådagalagdt, t. ex. derigenom, att

bankrörelsen på sådan grund blifvit instäld, en hvar, som hade förfallen

fordran hos banken, skulle ega att genast för samma fordran söka hvilken

af de solidariske bolagsmännen, han ville, och den andra, att först

sedan genom försiggången utredning af banken och dess angelägenheter

det vore ådagalagdt, att brist förefunnes och denna blifvit till siffran bestämd,

bankens borgenärer egde att med sina anspråk vända sig mot de

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Sami. 13 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

solidariske delegarne. Hvilkendera af de båda olika meningarna må vara

den rätta, vore hvad motionären önskade genom motionen få utredt, och

han redogör utförligt för de skäl, som för hvardera meningen kunna

gifvas. Så väl den ena som den andra åsigten omfattades af insigtsfulle

män, och då hittills ej inträffat, att någon sedelutgifvande bank kommit

på obestånd, hade domstolarne icke varit i tillfälle och i nödvändighet

att afgöra frågan. Den rådande ovissheten vore emellertid i hög grad

förderflig, och ej minst skadligt måste det förhållande vara, hvartill nämnda

ovisshet gifvit anledning, nemligen att man å ena sidan kunnat uppehålla

banklotternas pris och begärlighet genom att för delegare, varande och

blifvande, framhålla, att ansvarigheten, äfven i värsta fall, ej kunde medföra

synnerlig olägenhet, åtminstone icke för dem, som ville undandraga

sig densamma, och å andra sidan sökt vinna och bibehålla allmänhetens

förtroende till bankbolagens vederhäftighet genom att åberopa delegarnes

ansvarighet såsom i hög grad bindande och derför medförande den största

möjliga säkerhet för bankernas borgenärer. Det vore en ovilkorlig rättighet

för allmänheten att veta, under hvilka lagar den lefde och handlade,

och för ett folk, som gjorde anspråk på att kallas upplyst och att

kunna fördraga ordets frihet och äfven dess missbruk, höfdes det icke

att vara så räddhågadt, att det ej skulle våga skärskåda sina lagar, draga

dem under öfverläggning och söka afhjelpa fel, af hvilka de lede. Hvad

anginge frågan, huruvida nuvarande tidpunkt vore den rätta för frågans

upptagande, så trodde motionären tiden derför länge sedan hafva varit inne

och befarade icke någon synnerlig olägenhet af sakens afhandlande. På

dessa skäl föreslår motionären,

»att Riksdagen må för sin del besluta och till Kong! Maj:t, med

begäran om Hans nådiga stadfästelse, i underdånighet öfverlemna en förordning,

innefattande bestämd och tydlig förklaring, hvad som i afseende

å det ämne, hvilket är föremål för de omförinälda båda stridiga meningar

och uppfattningar, må vara med gällande lagar och författningar öfverensstämmande,

»

samt yrkar i sammanhang härmed,

»att motionen måtte öfverlemnas till Lag-Utskottet för att detta må

efter den strängaste och samvetsgrannaste pröfning af lagens ord och

mening, afgifva det förslag, som finnes dermed mest förenligt».

Då emellertid Regeringsformen innehåller, i sin 53 §, att Lagutskottet

har att utarbeta de från Kamrarne remitterade förslag till förbättring

af civillag, samt i 88 §, att med förklaring öfver civillag skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 25.

förhållas som med sådan lags stiftande, och, i öfverensstämmelse härmed,

Riksdagsordningen i 42 § 1 mom. stadgar, att Lag-Utskottet skall meddela

utlåtande öfver de från Kamrarne dit hänvisade förslag till förklaring

af allmän civillag, finner Utskottet sig, enär i förevarande fråga något

förslag till lagförklaring icke är af motionären framstäldt, höra hos Riksdagen

hemställa,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 April 1879.

På Utskottets vägnar:

H. G. v. GEGERFELT.

Reservationer:

af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herrar Friherre Hamilton och

Widmark instämt: »Då motionären föreslagit att genom lagförklaring

måtte undanrödjas den meningsskiljaktighet, som förefinnes angående betydelsen

af den för delegare i sedelutgifvande bankbolag stadgade ansvarighet

för bolagets förbindelser, synas mig, fastän han ej uppgifvit

hvilken af de skiljaktiga meningarne han anser böra förklaras gällande,

likväl bestämmelserna i 88 § Regeringsformen och 42 § Riksdagsordningen

angående behandlingen af väckta frågor om förklaring af lag vara i

förevarande fall tillämpliga. Och då det måste vara för allmänheten af

synnerlig vigt att ega säker kännedom om de skyldigheter och rättigheter

delegare i bankbolag och innehafvare af dess förbindelser uti ifrågastälda

hänseende tillkomma, hvarom nu gällande lag synes temligen dunkel

och obestämd, anser jag den föreslagna lagförklaringen vara af behofvet

påkallad.

På grund häraf, och då det synes lämpligare att Kongl. Maj:t än

att Riksdagen i första hand ingår i den för förklaringens meddelande erforderliga

lagtolkning, samt dessutom, i sammanhang med en sådan förklaring,

särskilda föreskrifter om förvaltning och utredning af bankbolags

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

konkurs lämpligen torde böra utfärdas, har jag ansett Utskottet böra

hemställa, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla'', att Kongl.

Maj:t täcktes i nåder taga frågan under pröfning och till Riksdagen afgifva

den proposition, som af en sådan pröfning kan föranledas»;

af Herr Grefve Mörner, med hvilken Herrar Thomasson och Lothigius sig

förenat: »Väl har äfven jag ansett, att Herr Låss Olof Larssons motion borde

lemnas utan afseende, men jag har icke ansett, att detta borde ske på

grund af de skäl, Utskottet åberopat, utan att Utskottets åsigt borde stödjas

derpå, att, då ännu icke visat sig att villrådighet i fråga om lagens

tillämpning hos de lagskipande myndigheterna förekommit, så vore icke

heller sadana förhallanden nu för handen, att en lagförklaring i denna

fråga borde meddelas»;

af Herr Samselius: »Pa de af Utskottet anförda skäl, och da motionärens

framställning närmast är att hänföra till sådana förfrågningar om lagens rätta

mening, som omförmälas uti 19 § Regeringsformen, och hvilka icke i annat

fall kunna blifva föremål för någon Riksdagens åtgärd, än då de i anledning

deraf meddelade lagförklaringar synas olämpliga, eller, under namn af

förklaring, ny lag stiftad, samt då, så vidt jag förstår, grundlagarne icke

medgifva, att dylika förfrågningar få hos Riksdagen framställas, och beträdandet

af banan att besvara sådana juridiska spörjsmål skulle kunna

förrycka Riksdagens verksamhet och upptaga dess redan strängt anlitade

tid, har jag biträdt det slut, hvartill Utskottet kommit»;

samt af Herrar Magnus Jonsson och Gunnar Eriksson: »Då Lag
utskottet

vid föregående tdlfällen, såsom vid 1853—1854 års riksdag

uti utlåtandet N:o 38, i anledning af en utaf Riksdagens Justitieombudsman

i hans till samma riksmöte afgifna embetsberättelse gjord framställning

om förklaring af Kongl. förordningen den 10 Juni 1841, samt vid

1859 1860 års riksdag uti utlåtandet N:o 7 i anledning af hemställan

från nämnde embetsman om förklaring af föreskrifterna angående verkställighet

af straffarbete, ansett, såsom vi förmena, på grundlagsenliga skäl,

det hafva tillkommit sig, att, ehuru icke bestämda förslag vid något af

berörda tillfällen blifvit gjorda, ej allenast ingå i ompröfning af, utan

äfven tillstyrka Riksdagen antaga utaf Utskottet föreslagna lagförklaringar,

hafva vi icke kunnat finna, det Utskottet nu skulle saknat behörighet

utarbeta en förordning med bestämd och tydlig förklaring af gällan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25.

de lag uti det af motionären berörda ämne, allenast derför, att något

i bestämdt uppgifven rigtning affattadt förslag icke blifvit af motionären

afgifvet; viljande vi, för vår del, ifrågasätta huruvida q i motionen i

si elfva verket kan-anses föreligga ett förslag^ motionären till den astundade

lagförklaringen, fastän alternativt och gående ut pa godkännande åt

endera utaf de båda, såsom motionären anfört, i fragan radande uppfattningar

ne. Emellertid och då nu härvid förekommit, ej allenast ärtsten

af den begärda lagförklaringen blifvit af motionären pa ett, såsom

oss synes, öfvertygande “sätt visad, utan äfven att behofvet af densamma

blifvit med samma tydlighet ådagalagdt; alltså och da vi dela motionärens

åsigt derom, att tiden för ärendets utredande länge sedan mtradt

hvarföre vi icke velat biträda den åsigt, som moln Utskottet uttalats

derom, att ärendet först skulle till Kongl. Maj:t hänskjutas hafva vi, pa

här ofvan i korthet anförda grunder, ansett Lag-Utskottet hafva bo •,

på sätt motionären yrlmt, understödja lians framställning; hvarföre vi

emot Utskottets i annan rigtning fattade beslut härmed oss vördsam

reservera».

Herrar Lindar en, Johannes Jonson och Smedberg hafva hegart fa, antecknadt,

att de, till följd af undfången ledighet från nksdagsgoromalen,

icke deltagit i motionens handläggning inom Utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1879. 7 Samt. 13 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.