Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6

1879-02-20 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1879:6, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

N:0 6.

Ant till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1879, kl. 7 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

eller tillägg i Kongl. för ordningar ne den 20 Januari

1860 och den 28 November 1873 angående frejdbetyg,

rom af presterskapet meddelas.

Under anförande, hurusom genom Kongl. förordningarne den 20

Januari 1865, angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg,

som af presterskapet meddelas, samt den 28 November 1873, angående

frejdbetyg som af presterskapet meddelas om personer, hvilka före

1865 års början blifvit för brott dömde, möjligheten skulle gått förlorad

att såsom förut vinna fullständig och säker kännedom, huruvida en för

brott anklagad förut undergått bestraffning, som kunde föranleda till

strängare ansvar för den senare förbrytelsen, hvadan, om personen vore

främmande och okänd och icke frivilligt tillstodo sin förra brottslighet,

medel numera saknades att derom vinna upplysning, och den anklagade

kunde komma att med några kronors böter försona ett brott, som lagligen

bort ådraga honom längre eller kortare tids straffarbete, har Herr

A. Rosenquist, uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet

öfverlemnad motion, N:o 35, föreslagit, »att Riksdagen ville för sin del

besluta den ändring eller det tillägg i Kongl. förordningarne den 20

Januari 1865 och den 28 November 1873, att, utan hinder af desamma,

det skall åligga presterskapet att, då i embets- eller tjensteväg frojdebevis

äskas angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna, om

denne förut undergått bestraffning för brott, med uppgift i så fall å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

brottets art, straffet derför, domstolen som ad ömt straffet och tiden när

dess utslag meddelats».

Presterskapets skyldighet att vid påfordran beträffande för brott

häktad person lemna nu ifrågavarande intyg stadgades genom Kongl.

förordningen den 11 Juli 1753, som bestämde att, så snart någon för

begånget brott grepes, kronobetjeningen skulle uttaga bevis af presterskapet

i socken, der den angifne vistats, om hans kunskap i kristendomen,

samt huru hans lefverne och förhållande varit, hvilket bevis,

då den brottslige för rätta stäldes, borde hos domaren ingifvas och

sedermera åtfölja ransakningen. Sedermera förordnades genom Kongl.

cirkuläret den 27 April 1833, att, uti alla brottmål, der, enligt hvad,

genom Kongl. förordningen den 11 Juli 1753, redan funnes föreskrifvet,

prestbetyg om den tilltalade skulle vid domstolen företes, borde, efter

slutad ransakning, domaren lemna styrkt afskrift af prestbetyget, hvilken

sedermera skulle genom vederbörande exekutor försorg sändas med

fångens förpassning till den ort, hvarest han slutligen kornrne att förvaras,

och om denna föreskrifts iakttagande erinrades ytterligare i

trenne särskilda under år 1842 utfärdade cirkulär, Svea Hofrätts af

den 6 Oktober, Göta Hofrätts af den 25 Februari samt Krigshofrättens

af den 2 Mars.

Beträffande kronoarbetskarl föreskrefs i Kongl. reglementet för

kronoarbetscorpsen den 8 Augusti 1842, § 9, att då eu sådan afsändes

till arbetskompani, skulle till kommendanten öfverlemnas, jemte andra

handlingar, »prestbevis, med uppgift å karlens ålder, födelseort, sista

mantalsskrifningsställe, rån del och kristendomskunskap».

Sedan, beträffande försvarslös person, redan genom Kongl. Göta

Hofrätts cirkulär den 10 Februari 1837 vederbörande underdomare förständigats

att, med iakttagande jemväl af hvad Kongl. cirkuläret den

27 April 1833, om aflemnande af prestbevis för fångar, innehölle, alltid

då försvarslös person, som för brott varit stöld under tilltal vid

domstol, öfverlemnades till Kongl. Majds Befallningshafvandes behandling,

dit insända så fullständigt transsumt af både ransakningsprotokollet

och utslaget, att deraf kunde inhemtas ej blott huru den tilltalade blifvit

dömd, utan ock allt hvad som, under ransakningen inför domstolen,

förekommit till upplysning om hans fräjd och lefnadsomständigheter,

föreskrefs i Kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete

förfallne personer den 29 Maj 1840, § 6 mom. 4, att, när fråga

uppstode om försvarslös persons dömande till allmänt arbete, Konungens

Befallningshafvande skulle låta i sitt protokoll ordagrant intaga,

bland annat, »vederbörligt prestbetyg».

Efter det att sedermera Kong!. Maj:t, på Fångvårdstyrelsens under
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

dåniga hemställan, uti nådigt bref den 23 Februari 1849 bifallit, att,

då prestbetyg för fångar och kronoarbetskarlar af vederbörande em betsmyndigheter

infordrades, sådana betyg, för hvilka Kongl. Fångvårdsstyrelsen

fast,ställ formulär, finge, oförseglade och med adress till det verk eller

den tjensteman, som dem infordrat, från pastorsembetena till postkontoren

insändas eller aflemnas, för att portofritt till adressaterne fortskaffas,

begärde Kongl. Styrelsen i cirkulär den 10 April 1863, ej

mindre att domkapitlen måtte uppmana vederbörande presterskap att

rörande häktade personer utfärda fullständiga prestbevis i enlighet med

jemväl meddeladt formulär, än äfven att Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande

behagade tillse, det fullständigt prestbetyg rörande häktad

person måtte vara anskaffadt, innan denne till straff- och arbetsort afsändes,

så att dylikt botyg alltid måtte kunna dit åtfölja öfriga personen

rörande handlingar; och förekommer i det cirkuläret bifogade formulär

särskild kolumn för anteckning, »om, när och af hvad anledning»

personen varit »tillförene häktad, för brott tilltalad, frikänd, bestraffad

eller .benådade».

De af presterskap^ sålunda fordrade upplysningar kunna af detsamma

meddelas hufvudsakligast till följd af den, egentligen i sammanhang

med skam straffens och kyrkopliktens upphäfvande samt för att bereda

verkställighet åt den enskilda skrift, hvilken för gröfre brott dömde

skulle i stället för den senare och såsom vilkor för åtnjutande af nattvarden

undergå, tillkomna Kongl. förordningen den 4 Maj 1855, hvarigenom,

med upphäfvande af de redan förut i ämnet genom Kongl. kungörelsen

den 27 Augusti 1823 meddelade föreskrifter, förordnades om

domares och domstolars skyldighet att upprätta och till presterskapet

aflemna förteckningar å personer, som blifvit dömde eller stälde under

framtiden för gröfre brott.

Emellertid har sedermera Kongl. Maj:t, i sammanhang med nya

strafflagens trädande i kraft från och med 1865 års början, genom

förordningen deri 20 Januari 1865, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med Rikets Ständers underdåniga framställning, funnit godt i nåder

förklara, att i de fall, då enligt särskilda författningar det vore presterskapet

anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed

allenast skulle förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personel), vid

den tid då frejdbetyget meddelades, vore i följd af domstols utslag,

deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller

på viss tid, i hvithet fall betyget skulle innehålla uppgift så väl om dagen,

då utslaget blifvit gifvet, som, der det samma icke meddelats af Kongl.

Maj:t, om tiden, hvarinom besvär deremot skolat anföras; dock att

prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelades,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

jemväl skulle, med afseende å kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida

personen då vore i följd af begånget brott från delaktighet i

den heliga nattvarden utestängd, eller genom domstols utslag blifvit

för brott under framtiden stäld, än äfven huruvida den flyttande blifvit

enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden sig afhålla, eller vid

den tid, då betyget utfärdades, vore stäld under sådan kyrkotukt, som

enligt Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 af kyrkorådet utöfvades;

och skulle förordningen icke ega tillämpning i fråga om anteckning i

prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej

skett, blifvit dömd före början af år 1865, i hvilket fäll skulle förfaras

i enlighet med hvad dittills varit iakttaget. I kungörelse af

samma dag gjordes det tillägg till Kongl. kungörelsen den 4 Maj

1855, att uti de uppgifter, som enligt nämnda kungörelse borde presterskapet

tillhandakomma, jemväl skulle, i händelse den sakfälde blifvit

förklarad förlustig medborgerligt förtroende, omförmälas den tid,

hvarpå berörda påföljd blifvit honom ådömd, äfvensom, der utslaget

icke blifvit af Kong! Maj:t gifvet, meddelas underrättelse om tiden,

hvarinom besvär deremot kunde anföras. Då sedermera uppmärksamheten

fästs derå, att liknande förmån, som genom 1865 års förordning

medgifvits de personer, som dömts till förlust af medborgerligt

förtroende på viss tid, att efter donna tids förlopp anteckning om

deras förra vanfräjd icke skulle i prestbetygen införas, icke tillgodokomme

dem, som före 1865 års början blifvit enligt äldre lag dömda

för vanfrejdande brott, larm Kongl. Maj:t genom förordningen den 28

November 1878, med anledning af Riksdagens underdåniga framställning,

godt i nåder förordna, att vid utfärdande af frejdbetyg för personer,

hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde, prästerskapet

icke skulle för annan än den, hvilken vore dömd ärelös eller förklarad

aldrig vara vittnesbär, göra anteckning om brottet, sedan tio

år förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt

vore, i öfrigt blifvit till fullo verkstäld.

Dessa tvenne sistnämnda förordningar hafva nu af presterskapet

mångenstädes så uppfattats, att, äfven när sådant i embets- eller tjensteväg

begärdes, intyg utöfver hvad förordningarne innehölle, enligt

det ofvan omförmälda, af Kongl. Fångvårdsstyrelsen faststälda formulär,

icke finge utfärdas. Sådana intyg äro emellertid af den största

vigt: för domstol aria’ så väl i och för tillämpning af iteration sstraff, som

för bedömande af den större eller mindre förut ådagalagda grad af brottslig

vanart i allmänhet, hvilken icke bör vara utan inflytande vid straffs

utmätande inom latituden; för Konungens Befallningshafvande, vid dess

behandling af försvarslös person, och för fängelseförvaltningen, i och för

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

bedömande af hvilken uppsigt erfordras öfver och hvilken behandlingär

den lämpligaste för dem, som lemnas i dess vård.

I förhållande till dessa vigtiga ändamål, finner Utskottet den olägenhet,

att, mot den grundsats, som i 1865 och 1873 års ofvan omförmälda

förordningar funnit sitt uttryck, personens föregående vanfräjd

genom det till domstolen ingifna, upplästa och till protokollet

tagna prestbet}rget blir åter kunnig, endast kunna tillerkännas en underordnad

betydelse.

Utskottet anser derföre nödigt, att den i nu ifrågavarande hänseende

för närvarande rådande ovisshet undanröjes genom en uttrycklig

förklaring, att, genom hvad i 1865 och 1873 års förordningar finnes

stadgadt, icke blifvit upphäfd den presterskapet enligt särskilda

författningar åliggande skyldighet att, då i embets- eller tjensteväg

frejdbetyg angående häktad person begäres, i betyget, utöfver hvad

nämnda förordningar medgifva, lemna de öfriga upplysningar, som finnas

hos presterskapet tillgängliga.

Utskottet har härvid icke förbisett, att 1862—1863 års Riksdags

Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskott, hvilket

behandlade de motioner, som föranledde Rikets Ständers underdåniga

anhållan om utfärdande af 1865 års författning, uti sina i ämnet afgifna

betänkanden (N:is 39 och 40) uttalat den åsigt, att den straffskärpning,

som för vissa brott vore beroende af iteration, icke syntes

vara så väsentligen skild från den förhöjning i straffet, som enligt det

antagna latitudsystemet följde af de med brottet förenade försvårande

omständigheter, att andra regler för bevisningen borde gälla i det ena

afseendet än i det andra; att det derföre borde åt åklagaren öfverlemnas

att genom förebringande af bevisning om förut undergången bestraffning

bereda tillämpning af det derpå beroende högre straffmåttet;

att åklagaren lätteligen skulle kunna från Konungens Befallningshafvande,

domstolarnes arkiv samt straffängelserna förskaffa sig de upplysningar,

som erfordrades för åstadkommande af denna del af bevisningen,

och vanligen ej heller skulle dervid sakna ledning af allmänhetens

kännedom om dylika förhållanden; att, om någon gång i fall, der förut

undergången bestraffning vore känd, det dock skulle inträffa, att åklagare

till undvikande af det besvär, som kunde vara förenadt med anskaffande

af de ifrågavarande bevisningsmedlen, läte frågan om iterationsstraffet

falla, detta vore å hans sida ett tjenstefel, och skadan

deraf för det allmänna i alla fall ringa; samt att icke allenast den omständighet,

att den tilltalade blifvit dömd för brott, utan derjemte äfven

en verkligen undergången bestraffning vore vilkor för iterationsBih.

till Iiiksd. Frot. 1879. 7 Sami. 4 Iläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

lagarnes tillämpning, men att prestbetygen innefattade upplysning endast

i det förra afseende!.

Utskottet har, såsom nämndt är, icke förbisett dessa det sammansatta

Utskottets uttalanden, men det förtjena*- härvid anmärkas, att samma

Utskott, i anledning af väckt motion derom, att presterskapet ej

skulle ega utfärda frejdtyg, yttrade, det Utskottet icke funnit någon

betänklighet vid att den genom Kongl. förordningen den 11 Juli 1753

stadgade skyldighet för presterskapet att meddela yttrande om häktade

personers förhållande i deras lefverne fortfarande blefve bibehållen,

hvadan Utskottet på dessa och i öfrigt anförda skäl hemstäide,

att motionen skulle lemnas utan afseende, hvilket ock blef Rikets

Ständers beslut.

Utskottet har ej heller förbisett, att vederbörande presterskap

i den församling, hvarest en person, när han häktas, är kyrkoskrifven,

i allmänhet icke vidare torde vara i stånd att lemna f ullständiga

upplysningar uti nu ifrågavarande hänseende, enär det ofta kan

komma att inträffa, att, vid afflyttning från en församling till en annan,

. utflyttningsbetyget enligt 1865 och 1873 års förordningar icke

får innehålla härför erforderliga anteckningar; men Utskottet har icke

trott, att för lagarnes rätta tillämpning så vigtiga upplysningar, som

t. ex. om förut af den tilltalade begångna brott, böra, såsom med

tillämpning af de uti sammansatta Utskottets betänkande uttalade grundsatser

skulle komma att ega rum, lemnas snart sagdt åt slumpen, eller

tillräckligt skäl förekomma, hvarföre — intill dess äfven i vårt land

något motsvarande de franska casiers judiciaires kan, t. ex. medelst

aflemnande af samtliga uppgifter om en för gröfre brott dömd person

till ^dennes födelseort, åstadkommas — vederbörande presterskap icke

skulle, i likhet med öfrige statens embets- och tjenstemän, vara förpligtade

att, i den mån de det kunna, räcka domare och förvaltninghanden

i och för beredande af verkställighet å gällande lagar och

författningar.; och får derför Utskottet, under erinran, att 1865 och 1873

års förordningar af Kongl. Maj:t utfärdats i administrativ väg, med

anledning af motionen vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,

det Kong!. Maj:t täcktes i nåder förklara, att,

genom hvad i förordningarne den 20 Januari 1865

och den 28 November 1873 finnes stadgadt, icke blifva

upphäfd den presterskapet enligt särskilda författningar

åliggande skyldighet att, då i embets- eller

tjensteväg frejdbetyg angående häktad person

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

begäres, i betyget, utöfver hvad nämnda förordningar

medgifva, lemna de öfriga upplysningar, som

finnas hos presterskapet tillgängliga,

Stockholm den 20 Februari 1879.

På Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservationer:

af Herr Lindgren, med hvilken Herrar Johannes Jonsson och Sverisén

instämt:

“Såsom motionären rätteligen anför, förklarades genom Kongl.

förordningen den 20 Januari 1865, att i de fall, då enligt särskilda

författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela betyg om personers

frejd, dermed endast förstås intyg, huruvida den ifrågavarande

personen, vid den tid då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols

utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för

alltid eller på viss tid, i hvithet fall betyget skall innehålla uppgift så

väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma icke meddelats

af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär deremot skolat anföras;

och bestämdes vidare, att den Kongl. förordningen icke skulle ega

tillämpning i fråga om anteckning i prestbevis rörande brott, hvarför

någon genom utslag, deri ändring ej skett, blifvit dömd före början af

år 1865, i hvilket fall komme att förfaras i enlighet med hvad dittills

varit iakttaget. Beträffande dessa brott, stadgades derefter i Kongl.

förordningen den 28 November 1873, hvilken jemväl af motionären

åberopats, att vid utfärdandet af frej dbetyg för personer, hvilka före

1865 års början blifvit för brott dömde, må presterskapet icke för annan

än den, hvilken är dömd ärelös eller förklarad aldrig vara vittnesbär,

göra anteckning om brottet, sedan tio år förflutit från den tid, då

ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt är, i öfrigt blifvit till fullo

verkstäld.

Ändamålet med dessa bestämmelser är tydligen att bereda möjlighet

för en för brott dömd person att, sedan han undergått straffet och så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lag-Utskottets Utlåtande K:o 6.

lunda uppgjort räkningen med samhället, kunna dit återvända och

sättas i tillfälle att åter blifva en ärlig och oförvitlig person, utan att

vidare vara brännmärkt för det begångna, men genom straffet försonta

brottet; och det lider intet tvifvel, att de ädle män, som medverka t

till omförmälda humanare stadganden, haft fullt klart för sig det dessa,

möjligen kunde leda till den af motionären framhållna följd, att vid

återfall i brott fullständig och säker kännedom om förut undergången

bestraffning saknades, och att eu tilltalad person derigenom kunde

komma att straffas lindrigare än hvad som eljest kommit att ske, och

det icke endast för brott, som äro belagda ined bestämd förhöjd ansvarsföljd

vid iteration, utan äfven för brott i allmänhet, enär sådant

torde böra räknas såsom en försvårande omständighet, men farhågan

för detta antagligen mera sällan förekommande fall fick ändock vika

för den humanare åsigten.

Någon tvekan om rätta betydelsen af förenämnda lagbud torde

desto mindre kunna förefinnas, som genom Riksdagens justitieombudsmans

mellankomst, derom senare årens embetsberättelser bära vittne,

mot en och annan prest, som ej stält sig lagbuden till efterrättelse,

varit anstälda åtal, livilka ledt till åsyftadt resultat. (Se särskild! ett

vid pag. 18 i berättelsen till 1876 års riksmöte refereradt mål.)

Detta har ock motionären fulleligen insett; och då han önskaten

återgång till de gamla förhållandena, har han, såsom man kunnat

vänta, hemstält, icke om om någon underdånig skrifvelse med begäran

om en förklaring, såsom Lag-Utskottets pluralitet besynnerligtnog föreslagit

— utan om ändring eller tillägg i åberopade Kongl. förordningarne,

af innehåll, att det skulle åligga presterskapet att, utan hinder

af samma Kongl. förordningar, då i embets- eller tjensteväg frejdbevis

äskas angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna om

denne förut undergått bestraffning för brott.

Lag-Utskottets pluralitet bär deremot gifvit en annan tydning åt

berörda Kongl. förordningar, dem pluraliteten ansett ej ega tillämpning

å förevarande fall, der det vore fråga endast om frejdbevis, dem

allmän åklagare i tjensteväg infordrade om en häktad eder eljest vid

domstol tilltalad person, angående hvilken något hinder ej borde möta

för presten att i beviset meddela alla de upplysningar, som på saken

kunde inverka. Presten skulle således hafva till åliggande att meddela

två slags bevis, det ena för gemene man eller den beviset skulle

gälla, der ej finge omtalas en del saker, och det andra för åklagaremakten,

der allting finge omröras och beskrifvas. De Kongl. förordningarne

gifva emellertid härtill icke den ringaste anledning. Hvad som

ej må i frejdbetyg införas, får deri ej omtalas, hvar helst beviset skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

produceras. Det blir alltid åklagarens sak att i fråga om bestraffningar,

dem den tilltalade må hafva förut undergått, likasom rörande sjelfva

brottets föröfvande, förebringa erforderlig bevisning.

Af skäl, dem jag här ofvan sökt utveckla, anser jag för min del

någon ändring eller något tillägg ej böra göras uti de Kongl. förordningarne,

och att de fortfarande såsom hittills utgöra hinder för prest

att i frejdebetyg, det må vara begärdt af hvem som helst, intaga sådane

meddelanden, som dem Lag-Utskottets pluralitet velat hafva i

dem införda. “

af Herr Smedberg: «Jag har ansett, att Utskottet bort tillstyrka ett

tillägg till eller ändring af Kongl. förordningen den 20 Januari 1865 i

det syfte motionen afser, och ej, på sätt nu skett, begära förklaring

af samma förordning, som synes mig vara tydlig och klar derutinnan,

att prestbetyg, som infordras i uppgifna fall, icke få innehålla annat än

huruvida personen vid den tid, då betyget utgifves, eger medborgerligt

förtroende eller icke»;

samt af Herr Lothigius.

Herr Anders Persson har begärt få bär antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets handläggning inom Utskottet.

Bill. till Riksd. Urat. 1879. 7 Sami. 4 Saft.

*

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.