Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.

1880-03-16 · 39 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 33 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1880:12, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Beoittmngs- Utskottets Betänkande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Mars 1880, kl. 12 midd.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva

betänkande angående allmänna bevillningen.

l:o.

Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till Bevillnings-Utskottet S i.

hänvisad motion (N:o 35) har Herr Johan Anderson hemstält dels att, då den per-|

sonliga beskattningen, såsom icke utgående efter den skattskyldiges förmåga att# 8,

betala, vore byggd på orättvisa grunder, »1 Art. 1 § måtte ur Bevillningsstadgan

utgå», dels att, såsom följd af detta förslag, Bevillningsstadgan måtte i sådan rigtning

ändras, att personer med mindre inkomst än 400 kronor korame att erlägga

skatt och att personer med högre årsinkomst och deraf följande större skatteförmåga,

finge erlägga beskattning i mån derefter med beräkning af den skattskyldiges

större och mindre lätthet att skatterna erlägga; i anledning hvaraf motionären

föreslagit, att § 2 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom. 1 af gällande Bevillningsstadga

måtte erhålla följande förändrade lydelse:

“§ 2 mom. 1. För hvarje jordbruksfastighet till och med 25,000 kronors

taxeringsvärde 3 öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet — från

25.000 till 50,000 kronor 4 öre, från 50,000 till 75,000 kronor 5 öre och från

75.000 kronor och derutöfver 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet;
Bih.

till Riksd. Prat. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

mom. 1.

mom. 1.

mom. 1.

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

§ 6 inom. 1. För all inkomst vare sig af kapital eller arbete erlägges bevillning

med */4 procent af behållna inkomstbeloppet till och med 500 kronor, från

500 till och med 1.000 kronor */2 procent, från 1,000 kronor till och med 1,500

kronor 3/4 procent, från 1,500 till och med 3,000 kronor 1 procent, från 3,000 till

och med 5,000 kronor 11/4 procent, från 5,000 till och med 10,000 kronor D/2 procent,

från 10,000 till och med 15,000 kronor 13/4 procent, från 15,000 till och med

20,000 kronor 2 procent och sedan */* procents förökning för hvarje Överskjutande

10,000 kronor; samt

§ 8 mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum,

när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomst ej uppgår till 300 kronor".

Hvad först beträffar motionärens förslag om afskaffande af den personliga

skyddsafgiften, vill Utskottet erinra, att vid flera föregående riksdagar förslag i

enahanda syftning varit väckta utan att likväl vinna framgång; och tillåter sig Utskottet

åberopa hvad af 1870 års Bevillnings-Utskott såsom skäl för afstyrkande af

en i ämnet väckt motion anfördes. Utskottet yttrade:

“Den i nu gällande Bevillningsförordning stadgade kapitations- eller s. k.

personliga skyddsafgift hvilar naturligen på den grund, att hvarje samhällsmedlem,

oberoende af sin större eller mindre inkomst och sina skattebidrag i öfrigt, ansetts

böra erlägga en minimiafgift till staten, såsom på en gång ett erkännande af och

ett vederlag för hans rätt att under statens lagar njuta hägn och frid, och den

utgår från den förutsättning, att hvarje arbetsduglig individ måste kunna förvärfva

en inkomst, tillräcklig att, äfven med afdrag af den staten på sådan grund tillhörande

andel deraf, fylla de enklaste lefnadsbehofven. Man har likväl emot dylika

kapitationsafgifter framstält i viss mån befogade anmärkningar, dels emedan de

beskatta en inkomst eller förmögenhet, som i verkligheten kanske icke förefinnes,

dels äfven emedan de utgå med ett bestämdt, för alla lika belopp, och således

alldeles icke stå i något förhållande till inkomsten eller skatteförmågan; och det

är äfven af dessa skäl, som numera i flera stater den sista återstoden af denna

ursprungliga beskattningsform blifvit upphäfd. Det bör derjemte äfven medgifvas,

att de personela afgifter, som hos oss under namn af mantalspenningar, skydds-,

folkskole-, kurhus- och fattigvårdsafgifter utgå till stat och kommun, tillsammans

utgöra ett belopp, som för den fattigare familjen kan anses ganska känbart, äfvensom

att de, sammanlagda med allmänna bevillningen, lägga å den mindre inkomsten

en betydligare tunga än å den större. Men å andra sidan får icke heller

förbises, att kommunerna, hvilka bäst äro i stånd att bedöma sina medlemmars

skatteförmåga, ega rätt att aflyfta de personela afgifterna, der de skulle tynga alltför

hårdt, och att derigenom en af de främsta anledningarne till klagomål öfver

skattens hårdhet och orättvisa bör vara undanröjd. Äfven staten har å sin sida

sökt gå hvarje billig fordran till mötes genom att successivt förminska den personliga

skyddsafgiftens belopp från resp. 44 och 22 skillingar banko (1: 37 och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

68 öre) år 1824 till nu stadgade 40 och 20 öre, en alltför ringa afgift att anses

särdeles tryckande, och som med allt skäl kan sägas vara betingad, visserligen af

hvarje individs pligt att i någon mån bidraga till fyllande af statens behof, men

äfven och icke mindre af hans rätt att genom densammas erläggande kuuna känna

sig sjelf såsom en verklig medlem af samhället, äfven om hans inkomster icke

skulle uppgå till det i öfrigt bevillningsbara minsta belopp, och de derpå beroende

medborgerliga rättigheter följaktligen vore honom förvägrade".

Då dessutom staten under nuvarande förhållanden icke lärer kunna undvara

den af den personliga skyddsafgiften härflytande inkomsten, hvilken enligt generalsammaudraget

öfver 1878 års bevillning för nämnda år uppgick till 699,115 kronor

80 öre, finner sig Utskottet icke kunna understödja motionärens förslag i denna del.

I fråga åter om de af motionären föreslagna förändrade grunder för utgörandet

af bevillningen efter andra artikeln och hvad först beträffar fastighetsbevillningen,

tillåter sig Utskottet anföra:

att, verkan af den föreslagna progressionen i skattesatserna väsentligen

måste komma att bero af den betydelse, som gifves åt ordet “fastighet";

att för så vidt dermed skall förstås hvarje fast egendom, å hvilken enligt

4 § Bevillningsstadgau särskildt värde skall utsättas, progressionen i många fall,

då flera smärre hemman eller hemmansdelar vore förenade till en egendom, komme

att sakna tillämpning, och i andra fall åter, såsom medförande högre beskattning

för en af ett mindre antal större hemman bestående egendom, än för en af ett

större antal mindre hemman bestående, men med den förra i öfrigt jemngod possession,

komme att verka synnerligen ojemnt; samt

att, om deremot all den i en persons hand förenade fasta egendom skall

betraktas som en »fastighet», skattesatsens bestämmande skulle förutsätta eu samverkan

mellan beskattningsmyndigheterna i olika orter, för hvilken för närvarande

alla former saknas, jemte det att fastighetskomplexens ökning eller minskning

skulle vålla täta rubbningar i den en gång funna grunden för bevillningsafgiftens

beräknande.

Hvad derefter angår den progressiva formen för inkomstbevillniugen, skulle

— förutom det att med de af motionären föreslagna skattesatser inkomsten, då

den uppnådde eu viss storlek, komme att hel och hållen åtgå till bevillningens

utgörande — nämnda beskattningsform, på sätt redan 1868 års Bevillnings-Utskott,

med anledning af ett i enahanda rigtning med det nu föreliggande framstäldt förslag,

påpekat, förutsätta, att de olika inkomster, en skattskyldig kunde å skilda

orter åtnjuta, borde alla sammanräknas för att å ett enda ställe beskattas, hvilket

tydligen måste nödvändiggöra eu nästan fullständig omarbetning af nu gällande

bestämmelser om inkomstbevillningens utgörande.

Då dertill kommer, att genomgripande förändringar i fråga om kommunala

rättigheter och skyldigheter skulle förauledas af ett bifall till motionärens ifråga
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 12.

varande förslag, anser sig Utskottet, utan att ingå i bedömande af de skäl, som

kunna anföras för och emot den progressiva beskattningsformen i allmänhet, icke

böra förorda bifall till samma förslag.

Utskottet hemställer alltså

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

2:o.

2j Sedan i 2 § af gällande Bevillningsstadga vissa föreskrifter meddelats an
gående

skyldighet att utgöra fastighetsbevillning och beloppet af denna bevillning,

heter det vidare i samma paragraf:

»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias menigheter, akademier,

vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar

lör dem tillhöriga byggnader, regementens och officerscorpsers vid mötesplatser

för begagnande under mötena uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer

tillhöriga kyrkor och bönehus; så framt dessa i hyror eller på annat sätt icke

lemna egaren någon inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana byggnader

till värde i förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför efter

ofvan bestämda grunder. Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias jemväl

egare af kanal, jernväg och annan farväg för den mark, som upptages af

kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder,

i fråga om jeruvägar, stationshusen jemväl inbegripas».

I 4 § af samma stadga föreskrifves, bland annat, att vid uppskattningen af

fast egendom skola i stad utsättas särskilda värden å tomt, åbyggnad och jordegendom.

Uti motion N:o 31 inom Andra Kammaren anför Herr J. Sjöberg att, ehuruväl

af ordalydelsen i dessa paragrafer syntes följa, att tomterna till de i § 2 oinförmälda

byggnader i hvarje fall skulle åsättas värde och beskattas, hade dock,

så vidt kändt vore, alltifrån år 1860 dylika tomter, när de användts för det med

byggnaderna afsedda ändamål samt icke i hyror eller på annat sätt lemnat egaren

någon inkomst, städse, i likhet med byggnaderna, fritagits från beskattning.

Nu hade emellertid, enligt hvad motionären erfarit, i särskildt fall yrkande blifva

framstäldt om beskattning af sådana tomter, och ehuruväl det syntes osannolikt

att detta yrkande kunde vinna bifall, enär ett godkännande af detsamma

skulle hafva till följd, att t. ex. kyrkogårdar och skolhusgårdar förklarades beskattningsbara,

syntes en ordalydelse, som gåfve stöd för eu slik, mot all rimlighet

stridande tolkning af författningen, böra undergå ändring; och föreslår derföre

motionären, att meranämnda 2 § måtte uti nu ifrågavarande del erhålla följande

förändrade lydelse:

»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias menigheter, akademier,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:6 12.

o

vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar

för dem tillhöriga byggnader och tomter, regementens och officerscorpsers vid mötesplatser

för begagnande under mötena uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer

tillhöriga kyrkor och bönehus med till dessa hörande tomter, så framt sådana

byggnader och tomter i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren någon inkomst;

men i motsatt fall uppskattas desamma till värde i förhållande till inkomstens belopp

och utgöres bevillning derför efter ofvan bestämda grunder. Från utgörande

af ofvanstående bevillning befrias jemväl egare af kanal, jernväg och annan farväg

för den mark, som upptages af kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva

kanal- och vägbyggnaden, hvarunder, i fråga om jernvägar, stationshusen jemväl

inbegripas».

Vidare och då föreskriften i § 4, att vid uppskattning af fast egendom i

stad skola utsättas särskilda värden å tomt, åbyggnad och jordegendom, oftast ej

kunnat efter ordalydelsen iakttagas, emedan nöjaktig grund för och anledning till

ett sådant utsättande af särskilda värden å förenämnda tvenne slag af fast egendom

i allmänhet saknats, och det väl icke kunde antagas hafva varit lagstiftarens

mening, att beskattningsmyndigheterna, sedan de på de i författningen stadgade

grunder funnit och bestämt rigtiga värdet å egendomen i dess helhet, skulle godtyckligt

och ändamålslöst fördela samma värde, hemställer motionären, »att i berörda

§ 4 mom. a) måtte efter ordet »jordegendom» införas orden: så fram t anledning

till sådant särskiljande förefinnes-».

Då, enligt Utskottets förmenande, åt de i § 2 af Bevillningsstadgan förekommande

bestämmelser om skattefrihet för vissa byggnader icke rimligen lärer

kunna gifvas den inskränkta tolkning, att skattefriheten afsåge allenast sjelfva

byggnaderna, men icke de till desamma hörande tomter, och ej heller, Utskottet

veterligen, fall inträffat då en sådan tolkning af paragrafens bestämmelser gjort

sig gällande hos någon myndighet, som haft att tillämpa samma bestämmelser,

finner Utskottet ett förtydligande af paragrafen i den af motionären angifna rigtning

icke erforderligt. Då derjemte Utskottet hyser den åsigt, att från de i Bevillningsstadgan

uppstälda grunder för beskattningen det minsta möjliga antal

undantag bör medgifvas, kan Utskottet så mycket mindre förorda bifall till den af

motionären föreslagna förändrade lydelse af § 2, som deraf otvifvelaktigt skulle

följa eu utsträckning af den nu medgifna skattefrihet för de i paragrafen omförmälda

menigheter och institutioner in. fl.; bland annat skulle tomter, hvilka af

nämnda rättssubjekt förvärfvades, men under någon tid af dem för deras ändamål

icke användes, äfven under denna tid komma att gå fria från den skatt de förut

utgjort och på hvars fortfarande utgörande det allmänna synes ega grundade anspråk.

Och då, under förutsättning att den af Utskottet sålunda uttalade mening

vinner godkännande, fall äfven framgent skulle förekomma, då särskilda värden

å tomter i städerna erfordrades, samt den af motionären föreslagna bestämmelse,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.

att sådana värden allenast skulle åsättas, så framt anledning till särskiljande emellan

tomt, åbyggnad och jordegendom förefunnes, icke gifver tillräcklig ledning för afgörande^

när detta särskiljande bör ega rum, kan Utskottet icke heller i denna

del biträda motiouärens förslag. Utskottet hemställer alltså,

att Herr Sjöbergs ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

‘6: o.

Enligt hvad Utskottet erfarit, har vid tillämpningen af det ofvan citerade,

näst sista stycket i 2 § Bevillningsstadgan tvekan uppstått, huruvida den i första

punkten af samma stycke medgifua skattefrihet för vissa byggnader, endast hvad

enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus beträffade, vore beroende deraf,

att byggnaderna icke lemnade egaren någon inkomst, eller huruvida denna inskränkning

i skattefriheten äfven afsåge öfriga i punkten omförmälda byggnader.

Utskottet delar den senare åsigten, men då författningens ordalag verkligen kunna

gifva anledning till en motsatt tolkning, har Utskottet ansett desamma böra något

förtydligas; och hemställer Utskottet derföre,

att näst sista stycket af 2 § Bevillningsstadgan må erhålla

följande förändrade lydelse:

»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias de

menigheter, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk

och barmhertighetsinrättningar tillhöriga byggnader,

regementens och officerscorpsers vid mötesplatser för

begagnande under mötena uppförda byggnader samt enskilda

personer tillhöriga kyrkor och bönehus, så framt nu omförmälda

byggnader i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren

någon inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana

byggnader till värde i förhållande till inkomstens belopp och

utgöres bevillning derför efter ofvan bestämda grunder. Från

— —--— inbegripas".

4:o.

Enligt 4 § Bevillningsstadgan skola vid uppskattningen af fast egendom på

landet utsättas särskilda värden å hvarje särskildt hemman och hemmansdel samt

från annan egendom för alltid eller under viss tid afsöndrad lägenhet, äfvensom

å byggnader, hvilka antingen användas till annat föremål, än jordbruket tillhörande

näringar, eller äro uppförda på lustställen eller andra dermed jemförliga

mindre lägenheter och utgöra dessa ställens och lägenheters egentliga värde.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BeviMnings- Utskott ds Betänkande N:o 12. T

Uti motion N:o 53 inom Andra Kammaren anför Herr A. Bäckström, att

dessa bestämmelser blifvit på olika ställen olika tolkade, i det att inom vissa

taxeringsdistrikt jordafsöndring från hemman och hemmansdel icke betraktats såsom

särskild fastighet, utan inberäknats i värdet af det hemman, hvarifrån afsöndringen

egt rum, medan deremot inom andra distrikt hvarje sådan afsöndring med derå

uppförda byggnader särskildt, taxerats och motsvarande värde afdragits å hemmanets

värde, samt inom äter andra den åsigt gjort sig gällande, att jordafsöndring

från hemman och hemmansdel på viss tid ej utgjorde särskild fastighet och derföre

borde inberäknas i dithörande hemmans värde, men att deremot de å lägenheten

uppförda hus och byggnader borde såsom “annan fastighet” betraktas. I

tvenne hänseenden anser motionären paragrafens föreskrifter gifva anledning till

tvekan, nemligen dels huruvida bestämmelsen om särskildt värdes åsättande äfven

gäller jordafsöndringar från hemman och hemmansdel, dels huruvida en afsöndring

på viss tid verkligen kan betraktas som särskild fastighet, samt huruvida

å sådan lägenhet af innehafvaren uppförda byggnader, livilka derstädes ej hafva

fast plats längre än till aftalstidens slut, kunna hänföras till annan fastighet och

såsom sådana taxeras och beskattas. I anledning häraf hemställer motionären,

“att Riksdagen och dess Bevillnings-Utskott ville taga i öfvervägande, huruvida

icke 4 § Bevillningsstadgan kan behöfva något förtydligande och, om så anses,

söka uppställa paragrafen så tydlig, att, så vidt möjligt är, olika uppfattning deraf

må kunna undvikas, på det att eu i möjligaste måtto jemlik och rättvis beskattning

i hela landet kan sked1

Motionärens första anmärkning utgår från den förutsättning, att uti ifrågavarande

paragraf orden “annan egendom” skulle vara liktydiga med “annan egendom

än hemman eller hemmansdel.“ Vore denna motionärens förutsättning rigtig,

skulle visserligen Utskottet medgifva behofvet af en förtydligande förändring

i paragrafens lydelse. Utskottet är likväl öfvertygadt derom, att vid en någorlunda

uppmärksam granskning af paragrafens innehåll en sådan tolkning icke

lärer kunna gifvas åt dess ordalydelse. Det måste nemligen anses i hög grad

sakna inre sannolikhet, att författningen skulle ansett de till säkerligen ett

ganska ringa antal uppgående afsöndringarne från annan fastighet på landet än

hemman eller hemmansdel kräfva föreskrift om särskildt uppskattuingsvärdes åsättande,

derest icke enahanda föreskrift erfordrats jemväl för afsöndringar från

hemman eller hemmansdel. Och då motionären för en sådan åtskilnad och för

obehöfligheten af särskildt värde å jordafsöndring från hemman eller hemmansdel

velat finna ett skäl uti de föreskrifter, som i § 9 af Kongl. förordningen den

6 Augusti 1864 meddelas angående bestämmande af årlig afgäld för sådan jordafsöndring,

har han förbisett, att dessa föreskrifter i lika mån afse både hemman

och lägenheter, under hvilket. sistnämnda uttryck otvifvelaktigt inbegripes äfven

icke i mantal satt jord. Då det således lärer vara klart, att det i paragrafen an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.

vända ordet “annan1* allenast åsyftar att uttrycka motsatsförhållandet emellan den

afsöndrade lägenheten och den egendom, hvarifrån upplåtelsen egt rum, men deremot

icke något motsatsförhållande emellan denna senare och något annat slag

af egendom, anser Utskottet någon redaktionsförändring af paragrafen i detta hänseende

icke erforderlig.

Den andra af motionärens ofvan omförmälda anmärkningar synes vara föranledd

deraf, att motionären anser jordafsöudringar på viss tid närmast vara jemförliga

med utarrenderade jordlotter, hvilka icke, såsom sådana, böra åsättas särskilt

värde, äfvensom de å sådana afsöndringar uppförda byggnader vara att till

lösegendom hänföra. Bevillningsstadgans föreskrifter äro likväl klara och oförtydbara

derutinnan, att sådan afsöndring skall åsättas särskilt värde, likasom de

ej heller i fråga om uppskattningen af de å afsöndringen uppförda byggnader synas

förete någon otydlighet; och då motionären icke föreslagit någon ändring i dessa

föreskrifter, saknar Utskottet skäl att i anledning af motionen i denna del göra

någon framställning till Riksdagen.

Utskottet hemställer,

att Herr A. Bäckströms förevarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

5:o.

Enligt Kongl. Kungörelsen den 30 Maj 1879 lyder 7 § 2 mom. Bevillningsstadgan

sålunda:

“Uti den inkomst, för hvilken bevillning skall utgöras af löntagare samt

dem, som åtnjuta arfvoden eller traktamenten m. m. itiberäknas icke löntagares

inkomst af boställe, hvarföre fastighetsbevillning redan blifvit innehafvaren påförd;

icke heller hvad som anvisats för bestridande af de med erhållna tjenster eller

uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom: resekostuadsersättning, å stat uppförd

häst- och båtlega, officerares häst- och fouragemedel, anslag till skrifmaterialier

och andra expenser, traktamente för förrättning å annat ställe, än tjenstemans

eller i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort, arfvode eller

traktamente för kommendering utom station, fältaflöning under krigstid, arfvode

eller traktamente för riksdag eller revision å annan ort, än der arfvodes- eller

traktamentstagaren är bosatt, presterskapets prostetunnor samt den ersättning, som

under namn af inqvarteringspenningar utgår till indelta arméns officerare för

bristande karaktershus å deras boställen.

Likaledes må afdrag ske för följande utgifter, nemligen: den afgift, tjensteman

såsom sådan åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan understödskassa,

aflöning eller annan ersättning till vikarie eller tjenstebiträde,

presterskapets s. k. gärden och taxen, ränta och amorteringsbidrag till öfverbyggnadsamorteringsfonden

för prestgårdarne i Skåne, de af officerares löner utgående

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillning.1;- Utskottets Betänkande, N:o 12.

ackords-, rånte- och amorteringsafdrag samt kostnader för sådana anbefalda tjensteresor,

för hvilka ersättning icke är särskilt anvisad.“

Till Bevillnings-Utskottets behandling hafva blifvit hänvisade tvenne inom

Riksdagens Andra Kammare väckta motioner med förslag till ändringar i ofvan

anförda paragraf och moment, den ena (N:o 13) afgifven af Herr E. G. Burman

och den andra (N:o 32) af Herr P. Hiibinette.

Uti den förstnämnda af dessa motioner hemställer motionären — under anförande,

bland annat, att från den till bevillning uppskattade inkomsten inga andra

afdrag borde medgifvas än sådana, der inkomsten redan förut vore beskattad

eller der inkomsten vore skenbar, icke verklig, samt att det vore af vigt att icke

ens ett sken af egennytta måtte vidlåda svenska folkets representanter — “att ur 7 §

2 mom. Bevillningsstadgan måtte uteslutas orden--traktamente för förrättning

å annat ställe än tjenstemans eller i förrättning deltagande persons vanliga boningsort

--arfvode och traktamente för riksdag eller revision å annan ort än

den, der arfvodes- eller traktamentstagaren är bosatt".

Då genom allmän författning eller för särskilt fall meddelad föreskrift

medgifves rått till traktamente för förrättning å annat ställe än tjenstemans eller

annan i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort, måste antagas, att

till grund för bestämmandet af traktamentets belopp legat en beräkning af de

kostnader traktamentstagaren nödgas vidkännas för sitt uppehälle under den tid,

som för förrättningen tages i anspråk, äfvensom af den förlust, som för honom

kan uppstå derigenom att han under tiden icke är i stånd att skänka sina egna

angelägenheter samma omsorg som eljest. Enahanda är förhållandet i afseende

på arfvode eller traktamente för riksdag eller revision, då arfvodes- eller traktamentstagaren

är bosatt å annan ort än riksdags- eller revisionsorten. Det belopp,

som i traktamente tillflyter en person, motsvaras sålunda enligt regeln af en kontant

utgift i det allmännas tjenst eller eu af samma tjenst vållad minskning i

traktamentstagarens inkomst. Endast under förutsättning; att denna utgift eller

minskade inkomst icke vore af beskaffenhet att böra af det allmänna ersättas,

eller att ersättningen blifvit för högt bestämd, skulle traktamentet kunna betraktas

som en verklig, beskattningsbar inkomst; men, om ock med den ofullkomlighet,

som vidlåder all mensklig lagstiftning, stundom kan inträffa, att den allmänna regeln

icke blifver fullt tillämplig på det enskilda fallet, så att till följd deraf någon

af nyssnämnda förutsättningar komme att inträda, vore det uppenbarligen ett

oegentligt tillvägagående att uti en allmän författning, Bevillningsstadgan, införa ett

stadgande, hvilket till enda berättigande för sin tillvaro hade antagandet, att de

uti andra allmänna författningar gifna föreskrifter rörande traktamenten vore

byggda på origtiga grunder. Utskottet hemställer derföre,

att Herr E. G. Burmans ifrågavarande motion må af

Riksdagen afslås.

Bill. till Rilcsd, Prof. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillnings-Utslwttets Betänkande N:o 12.

6:o.

mom.

mom.

Hvad dernäst vidkommer Herr P. Hiibinettes ofvan omförmälda motion, hemställer

deruti motionären, “att ur 7 § 2 mom. Bevillningsstadgan måtte uteslutas

orden: den afgift tjensteman såsom sådan åligger utgöra till pensions-, enke- och

pupill- eller annan understödskassa.“ Till stöd för detta yrkande anföres, att

stadgandet innebure en orättvisa till tjenstemännens förmån, så tillvida som dessa

egde från sin uppskattade inkomst afdraga de uti ifrågavarande afgifter innefattade

kapitalbesparingar för framtiden, medan deremot eu industriidkare eller

handtverkare, som utaf sina måhända mycket mindre inkomster insatte något belopp

för att bereda sig eller anhöriga pension, icke derför finge tillgodoräkna sig

något afdrag, ehuru syftemålet med insatserna vore alldeles detsamma.

Då den bestämmelse, hvars uteslutande ur Bevillningsstadgan motionären

nu föreslagit, vid 1865—1866 årens riksdag i nämnda stadga infördes, skedde

detta på hemställan af Bevillnings-Utskottet, som ansåg det vara af billigheten

påkalladt, att icke, när, på grund af gällande reglementariska föreskrifter, tjensteman

nödgades genom årliga inbetalningar till vederbörande pensionskassor förvärfva

rätt till framtida åtnjutande af pension, dubbel beskattning skulle ega rum å den

del af deras lön, som till dessa inbetalningar åtginge, nemligen genom påförande

af bevillning så väl för denna, ej omedelbart åtnjutna, del af årsinkomsten som

sedermera äfven för den pension, hvartill rätt genom inbetalningarne biifvit beredd.

Detta skäl anser Utskottet fortfarande ega giltighet och vill endast ytterligare

tillägga, att, då enahanda afdrag icke medgifvits för insättningar i rånte- och

kapitalförsäkringsanstalter eller dylika inrättningar, sådant utan tvifvel varit föranledt

dels deraf, att dessa insättningar äro frivilliga, dels deraf, att man befarat

missbruk kunna uppkomma genom en i detta afseende medgifven oinskränkt rätt

till afdrag å den uppskattade inkomsten, missbruk, hvilka deremot icke kunna

tänkas uppstå genom tjenstemännens till beloppet noga bestämda, genom gällande

författningar dem ovägerligen föreskrifna inbetalningar till de uti ifrågavarande

moment omförmälda kassor. Utskottet hemställer,

att Herr P. Hiibinettes förevarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

7:o.

3 mom. 1 punkten af 7 § Bevillningsstadgan har enligt Kong!. Kungörelsen

den 30 Maj 1879 följande lydelse:

“Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk

eller annat yrke samt med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar

och sportelersättning äfvensom obestämda eller extra inkomster taxeras för det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 12. 11

löpande året och böra i allmänhet beräknas på grund af förhållanden under näst

föregångna året».

Föreskriften att de i denna punkt omförmälda inkomster i allmänhet böra

beräknas på grund af förhållanden under näst föregångna året har, enligt hvad

Utskottet erfarit, uppfattats än såsom en regel, den der ovilkorligen borde lända

till efterrättelse, så vidt icke särskilda förhållanden föranledde till undantag derifrån,

än allenast såsom en af lagstiftaren till ledning vid uppskattningen meddelad

anvisning, hvilken det stode vederbörande beskattningsmyndigheter fritt att följa

eller icke. Olägenheterna af denna vacklan vid lagbudets tillämpning, hvilken äfven

lärer yppat sig vid bevillningsmåls behandling inom Kammarrätten, äro uppenbara.

Bland annat kan till följd deraf inträffa, att en person, hvilken ena året

påförts bevillning för sina obestämda inkomster inom ett taxeidngsdistrikt, der beskattningsmyndigheterna

till grund för uppskattningen lagt det löpande årets förhållanden,

men följande året, till följd af flyttning, åsättes bevillning af andra beskattningskomitéer,

hvilka beräkna inkomsten efter förhållandena under föregåendo

året, två gånger kommer att påföras bevillning efter ett och samma års inkomstbelopp.

Dessa förhållanden ådrogo sig äfven förberedande skattejemkningskomiténs

uppmärksamhet. Sedan komitén påpekat det för en jemlik och rättvis beskattning

menliga uti denna olika tillämpning af författningen, anför komitén vidare, att

det kunde synas, som skulle enklaste sättet att förekomma denna oregelbundenhet

vara att föreskrifva, det taxeringen alltid skulle verkställas på grund af det föregående

årets inkomster. Men härvid mötte stora svårigheter. Antingen skulle

då det löpande årets inkomster fortfarande beskattas och endast till sitt belopp

beräknas efter det nästföregående årets, eller ock skulle icke det löpande utan

det nästföregående årets inkomst verkligen beskattas och all inkomst sålunda påföras

bevillning ett år senare än för närvarande. I förra fallet kunde grundsatsen

icke fullständigt genomföras, enär för första året en ny rörelse utöfvades, bevillningen

måste beräknas redan å detta års inkomst, hvilken sedermera nästföljande

år åter skulle läggas till grund för beskattningen, hvaremot den inkomst, som

infiöte under det år, då rörelsen upphörde, icke komme att läggas till grund för

bevillningsskyldighet. I senare fallet, eller om bevillningen alltid skulle beräknas

å och utgå af det nästföregående årets inkomst, komme för all rörelse bevillningen

att utgå ett år senare och således fortfara ett år efter det, då rörelsen upphört,

hvilket bland annat skulle hafva den påföljd, att under det år, då öfvergången

egde rum, inkomst i allmänhet blefve befriad från bevillning, så vida icke

samma års inkomst skulle två gånger beskattas. I betraktande häraf och med

hänsyn jemväl till den menliga inverkan en sådan anordning skulle utöfva på kommunalbeskattningen

samt politisk och kommunal rösträtt och valbarhet, ansåg

komitén någon väsentlig förändring af nu gällande föreskrifter uti ifrågavarande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

s in.

Instruktivnen

§ 16.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

afseende icke böra ega rum, men väl att dessa föreskrifter borde förtydligas, så

att någon skiljaktig uppfattning af desamma icke behöfde befaras.

Utskottet, som instämmer i detta förberedande skattejemkningskomitéus

uttalande, vill derjemte påpeka olägenheter, hvilka utom de nyssnämnda skulle så väl

för den enskilde skattskyldige som för det allmänna följa af en ovilkorlig föreskrift,

att de ifrågavarande inkomsterna skulle beräknas på grund af förhållandena under

nästföregångna året. För ett industriel företag, som ena året lemnat en betydande

vinst, men det följande på grund af missgynnande konjunkturer gått med

förlust, måste det t. ex. kännas synnerligen tryckande att under detta år nödgas

i skatter utgifva ett större belopp, hvilket deremot för det föregående året kunnat

med lätthet utgöras. Och om de missgynnande konjunkturerna föranleda en betalningsinställelse,

kan lätteligen inträffa, att det allmänna går i mistning af det

skattebelopp, som för det föregående årets vinst bort tillkomma detsamma.

På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, anser sig Utskottet böra hemställa,

att Riksdagen må besluta det 7 § 3 mom. 1 punkten i

Bevillningsstadgan må erhålla följande förändrade lydelse:

“Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart,

handtverk eller annat yrke samt med tjenstebefattning

förenade tjenstgöringspenningar och sportelersättning äfvensom

obestämda eller extra inkomster taxeras för det löpande

året och må, i saknad aj annan, tillförlitligare grund för uppskattningen,

ledning dervid tagas af förhållanden under näst

föregångna året“.

8:o.

Bevillningsstadgans 16 § föreskrifver:

“Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad,

för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, skall, vid

ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift,

huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor

för rättigheten att under en tid af högst tre månader idka dylik handel;

åliggande det honom att derest han efter nämnda tid vill samma rättighet utöfva,

förskottsvis betala ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken afgift skall

antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad om sänder, men alltid

för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der

han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagdaafgiften

vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra

af StatsKontoret Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas, för att kronans upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 13

bördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å

etthundra kronor, dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt

iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing, som, utan att hafva den stadgade afgiften behörigen erlagt,

beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens

erläggande, höta femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas af

poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de

ådömda böterna lika emellan åklagaren och de fattiga.

De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen att,

under titel: »Bevillning af utländska handlande och handel''sexpediter», såsom andra

kronomedel i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid hvarje

års slut bör uppgöras och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas redovisning

för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka redovisningar, sedan desamma

blifvit till rigtigheten af Kongl Maj:ts Befallningshafvande styrkta, böra inom Januari

månads slut det följande året till Statskontoret insändas, för att med ränteriredogörelserna

jemföras och derefter aflemnas till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt,

för att tjena till ledning vid räkenskapernas granskning.

För de ifrån Statskontoret till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afsända

qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbördsmännen utlemnas,

skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom Januari månads utgång behörig

redovisning till Statskontoret insändas.

Hvad i denna paragraf är stadgadt rörande särskild bevillniugsafgift af utländing,

som utbjuder eller försäljer utländska varor, gäller icke för norrman,

som idkar handel med norska produkter.''1

I underdånig skrifvelse den 15 Maj 1878 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t

täcktes underkasta gällande näringslagstiftning, i hvad den anginge utländingar,

en revision i syfte att förhindra, att sådane här i landet idkade handel utan att

erlägga skatt till staten och kommunen, samt att Kongl. Maj:t behagade fastställa

de inskränkningar i den utländingar medgifna näringsfrihet, som för nämnda

ändamål kunde finnas nödvändiga, äfvensom skärpa ansvarsbestämmelserna för

oloflig handelsrörelse och meddela föreskrifter, som underlättade vederbörande

myndigheters kontroll öfver iakttagande af de för utländingars näringsfrihet stadgade

vilkor.

Sedan Kommerskollegium, efter det Öfverståthållareembetet och Kongl.

Maj:ts samtlige Befallningshafvande blifvit hörde, i detta ärende inkommit med

underdånigt utlåtande af den 31 December 1878, utfärdades den 20 Juni 1879

nådig förordning om ändring af vissa paragrafer i förordningen den 18 Juni 1864

angående utvidgad näringsfrihet. Då Kommerskollegium i sitt berörda utlåtande

framhållit några stadganden i 16 § Bevillningsstadgan, som otvifvelaktigt egde ett

ganska nära samband med näringsförfattningen i vissa delar, och på hvilka Kol
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

legitim trott sig böra fästa Kong!. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för det fall, att

Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att i afseende å desamma göra Riksdagen något

meddelande, infordrades öfver Kollegii framställning i denna del Kammarrättens

underdåniga utlåtande, hvilket afgafs den 7 November sistlidet år.

Genom nådig remiss den 23 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t låtit till

Bevillnings-Utskottet öfverlemna samtliga handlingarne i detta ärende, och har

Utskottet derjemte fått från Andra Kammaren mottaga en af Herr J. Sjöberg

derstädes väckt motion (N:o 30) angående samma ämne.

Uti sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande yttrar Kommerskollegium i förevarande

ämne följande, hvilket Utskottet ansett sig på detta sätt böra bringa

till Riksdagens kännedom.

“Uti första punkten af nämnda paragraf (§ 16 i Bevillningsstadgan), föreskrifves,

bland annat, att utländing, som reser omkring i landet och för egen eller,

såsom utskickad, för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna

skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna. Jemföres denna

föreskrift med innehållet af — — — — —--— — —- — — — §17

i 1835 års bevillningsstadga, så finnes, att i det senare talas icke allenast om utländingar,

“som resa omkring i landet och efter eller utan medhafvande prof, för

egen räkning eller, såsom utskickade för andra, utbjuda eller sluta handel om utländska

varor", utan deri förekomma ock, hvilket för den närvarande undersökningen

är af en viss vigt, omedelbart efter ordet “varor" följande ord “eller eljest

drifva handel", hvilket senare uttryck väl lärer otvetydigt utmärka, att den i samma

författningsrum bestämda bevillningsafgiften skulle erläggas äfven af de kringresande

utländingar, hvilka höllo varor till salu. De sednast anförda orden “eller

eljest drifva handel" återfinnas icke uti den närmast följande bevillningsstadgan

af den 8 Juni 1841, och de förekomma icke heller hvarken uti sedermera utfärdade

bevillningsstadgar eller uti det, i denna del af eu på Rikets Ständers begäran

af Kongl. Maj:t den 19 Juni 1858 förordnad komité under den 2 Juli påföljande

år afgifna förslag till förnyad författning angående allmänna bevillningens

utgörande, hvilket förslag under g 23 väsentligen öfverensstämde med de

föreskrifter, som uti nu ifrågavarande hänseende voro intagna i bevillningsstadgan

af den 8 Mars 1858 och sedermera under § 16 infördes uti den vid 1859—1860

årens riksdag antagna bevillningsstadga, hvilka åter, såsom i det föregående är

sagdt, hufvudsakligen äro lika lydande med föreskrifterna uti § 16 af nu gällande

bevillningsstadga. Af innehållet utaf merberörda paragraf i den del, hvarom nu är

fråga, likasom uti dermed öfverensstämmande från och med år 1841 meddelade

stadganden i ämnet lärer få slutas, att Rikets Ständer vid den tiden och sedermera,

likasom derefter Riksdagen, åsyftat, att de stadgade bevillningsafgifterna

skulle erläggas endast af sådana utländingar, hvilka reste omkring i landet för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.

att med inhemska köpmän eller andra personer inleda handel om utländska varor,

vare sig att detta skedde eller sker medelst prof å sådana varor eller icke;

hvaremot utländing, som förde omkring i landet utländska varor till omedelbar

försäljning, skulle i fråga om bevillning derför vara underkastad på sådana fall

tillämpliga bestämningar uti bevillningsstadgan. Skulle i afseende derå någon

tvekan vara berättigad, så lärer den kunna undanrödjas genom den behandling,

denna fråga undergick vid 1877 års riksdag. Vid denna riksdag hade nemligen

väckts motion om ändring i uppgifvet syfte af 16:de paragrafen i bevillningsstadgan,

öfver hvilken motion Bevillnings-Utskottet afgaf yttrande uti 5:te punkten af

sitt betänkande N:o 9 angående allmänna bevillningen. I detta yttrande förmäles,

bland annat, att hvad af motionären till stöd för det framställda ändringsförslaget

blifvit aufördt äfvensom af sjelfva förslagets innehåll ville det synas, som motionären

utgått från det antagande, att i fråga varande paragraf i bevillningsstadgan

äfven vore tillämplig å utländingar, hvilkä här i riket drefve verklig handel,

samt att motionären med sitt förslag afsett att åstadkomma, det desse utländingar

verkligen erlade den i nämnda paragraf bestämda bevillningsafgift för hela den

tid, de utöfvade sin handelsrörelse härstädes; men att, enligt Utskottets förmenande,

paragrafen endast vore tillämplig på sådana utländingar, som för egen eller

principalers räkning upptoge order eller enligt medförda prof utbjöde varor, och

att deremot de utländingar, som här i riket sjelfve eller genom andra idkade

verklig handel, skulle för denna sin handelsrörelse erlägga ej blott vanlig inkomstbevillning,

utan äfven kommunalutskylder. Med uttalande slutligen, att Utskottet

nogsamt insåge behofvet af att i bevillningsstadgan införa förändrade, efter nu

varande förhållanden lämpade föreskrifter i fråga om utläudings bevillningsskyldighet,

hemstälde Utskottet på anförda skäl, att motionen icke måtte föranleda

någon Riksdagens åtgärd, hvilken hemställan också blef utan någon meningsskiljaktighet

af Riksdagens båda kamrar bifallen, likasom mot Utskottets i detta

ämne i öfrigt afgifna yttrande icke förekom någon anmärkning. Det lärer således

få antagas, att utländing, som här i landet idkar verklig handelsrörelse, ehvad

detta sker under längre eller kortare tid, skall beskattas i enlighet med de uti

§ 6 bevillningsstadgan bestämda grunder för bevillning för inkomst af kapital

eller arbete, hvilket antagande vinner ytterligare stöd af innehållet utaf författningens

8:de paragraf, enär deri från utgörande af inkomstbevillning frikallas ej

mindre “främmande makters härvarande beskickningar och konsulater tillhörande

personer jemte deras betjening, såvida de icke äro svenska undersåtar eller inom

riket drifva handel eller utöfva annat yrke", än äfven “utländsk man, hvilken endast

såsom resande sig i Sverige uppehåller och här i riket hvarken idkar någon

näring eller är i statens, kommuns eller svensk undersåtes tjenst anstäld“.

Emellertid torde å andra sidan, med sannolikhet kunna antagas, att bevillningsstadgans

nu i fråga varande bestämningar efter tillkomsten af 1841 års stadga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

icke alltid eller allestädes blifvit eller ens för närvarande blifva tolkade i enlighet

med nyss anförda åsigter; och det synes derföre, att de, till förekommande

af all tveksamhet om rätta uppfattningen af desamma, böra i någon mån förtydligas

och fullständigas. Kollegium föreställer sig, att detta skulle åstadkommas

derigenom, dels att åt början af lista punkten i merberörda § 16 gåfves ungefärligen

denna lydelse: Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller,

såsom utskickad, för annans4 räkning till inledande af handel samt med eller utan

varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles från utlandet

levereras, skall vid ankomsten till riket o. s. v.; dels ock att vid slutet af

den nuvarande paragrafen fogades ett nytt moment af innehåll, att utländing, som

reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut till försäljning

eller försäljer af honom medförda eller eljest i riket befintliga varor, skall erlägga

bevillning i enlighet med de i § 6 bestämda grunder, samt att hvad sålunda stadgas

skall ega tillämpning äfven i det fall, att utländing medför utländska varor,

som förut blifvit under en eller annan form reqvirerade. I sammanhang härmed

anser sig Kollegium äfven böra göra en erinran vid innehållet af 3:a stycket eller

momentet af oftanämnda § 16, der det föreskrifves, bland annat, att den utländing,

som, utan att hafva den stadgade afgifteu behörigen erlagt, beträdes med att

bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande,

bota femhundra kronor, äfvensom att de ådömda böterna fördelas lika emellan

åklagaren och de fattiga. Då emellertid den förbrytelse, som i berörda moment

afses, synes kunna vara mer eller mindre straffbar, torde det med rättvisans fordringar

och numera i allmänhet antagna grundsatser öfverensstämma, att äfven

i fråga om sådan förbrytelse latitudsystemet tillämpas och att sålunda bötesbeloppet

bestämmes t. ex. från femtio till och med femhundra kronor. Vidare och

i betraktande af de ordnade förhållanden, hvaruti fattigvårdsväsendet genom senare

tiders lagstiftning kommit, lärer det kunna anses vara mindre lämpligt, att

de lattiga skola hafva andel i böterna, och med hänsyn dertill samt för att inom

kommunerna väcka intresse för förbrytelsens beifrande föreställer sig Kollegium,

att det skulle vara tjenligt att föreskrifva, det hälften af de ådömda böterna skall

tillfalla den stads- eller landskommun, hvarest förbrytelsen blifvit begången.»

Hvad sålunda blifvit åt Kommerskollegium föreslaget har Kammarrätten i

allt väsentligt biträda hvarjemte Kammarrätten erinrat, att, enär det kunde inträffa,

att den handelsverksamhet, som af här i riket ej bofast utländing härstädes

bedrefves, blefve af så kort varaktighet, att sådan utländing skulle, på grund af

stadgandet uti 16 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne, kunna undgå all

beskattning för denna sin verksamhet, till sistnämnda paragraf torde böra fogas ett

tillägg af innehåll, att utländing, som ej är här i riket mautalsskrifven, skall, äfven

om han före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut idkade

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bemllmings- Utskottets Betänkande N:o 12. 17

yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning för den tid, lian

yrket utöfvat.

Uti ofvan omförmälda motion har Herr J. Sjöberg såsom sina upptagit de

förslag, som blifvit väckta af Kommerskollegium om ändringar i 16 § Bevillningsstadgan

och af Kammarrätten om tillägg till 16 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne.

Utskottet, som funnit berörda förslag, såsom i väsentlig mån förtydligande

och fullständigande nu gällande bestämmelser i fråga om utländske handlandes

och handelsexpediters bevillningsskyldighet, vara egnade att åstadkomma en verksammare

tillämpning af dessa bestämmelser, har dervid icke funnit annat att

erinra, än att minimibeloppet, 50 kronor, af de för öfverträdelse af författningens

föreskrifter föreslagna böter synts Utskottet väl lågt, hvarföre Utskottet ansett

detsamma kunna höjas till 100 kronor.

Utskottet hemställer,

a) att Riksdagen må besluta följande förändrade lydelse

af 16 § Bevillningsstadgan:

»Utländing, som reser omkring i landet och för egen

eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af

handel samt med eller utan varuprof ljuder ut eller slutar handel

om utländska varor att framdeles från utlandet levereras, skall,

vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i

stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna,

samt dervid erlägga etthundra kronor för rättigheten

att under eu tid af högst tre månader idka dylik handel;

åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill

samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio

kronor i månaden, hvilken afgift skal) antingen för längre tid

på en gång eller för minst en månad om sänder, men alltid

för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad

inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande

qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å

tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra

af Statskontoret Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas,

för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och

hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra kronor,

dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt

iakttagande af hvad gällande författningar i afseende

å dylik handel stadga.

Bik till Biksd. Brok 1880. 5 Sami. 1 Afä. 7 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillnings-Utslmttets Betänkande N:o 12.

Den utlämning, som, utan att hafva den stadgade afgiften

behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel

om utländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande, höta

från och med etthundra till och med femhundra kronor. Förbrytelser

häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes,

och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda

böterna lika emellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen

blifvit begången.

De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen

att, under titel: »Bevillning af utländske handlande

och handelsexpediter», såsom andra kronomedel i behörig

ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid

hvarje års slut bör uppgöras och till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

insändas redovisning för de emottagna qvittensblanketterna,

hvilka redovisningar, sedan desamma blifvit till

rigtigheten af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande styrkta, böra

inom Januari månads slut det följande året till Statskontoret

insändas, för att med ränteriredogörelserna jemföras och derefter

aflemnas till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt för

att tjena till ledning vid räkenskapernas granskning.

För de ifrån Statskontoret till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

afsända qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma

till uppbördsmännen utlemnas, skola i landtränteriet

förvaras, bör jemväl inom Januari månads utgång behörig redovisning

till Statskontoret insändas,

Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild

bevillningsafgift af utländing, som utbjuder eller försäljer utländska

varor, gäller icke för norrman, som idkar handel med

norska produkter.

Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller

annans räkning bjuder ut till försäljning eller försäljer af honom

medförda eller eljest i riket befintliga varor, skall erlägga bevillning

i enlighet med de i § 6 bestämda grunder; skolande hvad

sålunda är vordet stadgadt ega tillämpning äfven i det fall, att

utländing medför utländska varor, som förut blifvit under en eller

annan form reqvirerade;»

samt

b) att åt 16 § i Instruktionen för taxeringsförrättningarne

må gifvas följande förändrade lydelse:

»Så vida icke handlande, handtverkare eller annan nä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. J9

riugsidkare före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört

med sitt förut idkade yrke och sådant hos vederbörande

myndighet anmält, bör inkomstbevillning för detsamma efter

stadgad beräkningsgrund honom påföras; dock att utländing,

som ej är här i riket mantalsskrifven, skall, äfven om han före

den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut

idkade yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning

för den tid, han yrket utöfvat.»

9:o.

I betänkandet N:o 3 hemstälde Utskottet, att Riksdagen icke måtte bifalla

en af Herr A. P. Lind inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 135) derom, »att,

genom Riksdagens åtgärd, alla de svenska undersåtar, hvilka blifvit tilldelade någon

af de uti 3 § af gällande stämpelpappersförordning omförmälda ordnar samt

dem emottagit, men icke kunna förete utnämningsbref såsom kommendörer eller

riddare, måtte i bevillning årligen påföras en i sammanhang med öfriga bevillningar

redovisad afgift, motsvarande sex procent af det stämpelpappersvärde, som,

vid den tid utnämningen meddelades, författningsenligt skolat ifrågavarande utnämningsbref

påföras».

Denna Utskottets hemställan har blifvit af Första Kammaren bifallen, hvaremot

Andra Kammaren, med afslag derå, bifallit motionärens i ämnet gjorda framställning.

Derest vid den gemensamma omröstning, som i anledning af denna frågans utgång

kommer att ega rum, Riksdagens beslut skulle utfalla i öfverensstämmelse

med Andra Kammarens, är Utskottet sinnadt att föreslå ett tillägg till 22 § Bevillningsstadgan,

i sammanhang hvarmed den öfver samma paragraf förekommande

rubrik torde böra undergå förändring; derom Utskottet redan nu velat

hos Riksdagen göra anmälan.

10:o.

24 § i gällande Bevillningsstadga har följande lydelse:

»Till upplysning och ledning vid bestämmande af de bevillningsafgifters belopp,

som skola utgöras, böra före den 15 Mars nedannämnda år följande officiella

uppgifter meddelas, nemligen:

b) hvarje år:

l:o) af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne eller deras agenter eller

vederbörande brandstodskomitéer: uppgift rörande försäkringsvärdet å de byggnader,

S 22.

$ 24.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.

som i stad på dess område eller i köping blifvit mot brandskada försäkrade, sedan

enahanda uppgift af samma styrelse eller komité nästföregående året meddelades;

i _ _ _ _ _ _ _ _ _ _«

och i 4 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne föreskrifves bland

annat:

“Värdet af fast egendom föreslås och bestämmes med ledning af:

4:o) brandförsäkringsvärdet å de i stad och på dess områden eller i köping

befintliga egendomars åbyggnad samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet

äfvensom å andra der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för

jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse, samt å sådan åbyggnad på särskilda

lustställen och dermed jemförliga mindre lägenheter, som utgör dessas egentliga

värde; dock bör, derest brandförsäkringsbeloppet skulle betydligt understiga de

brandförsäkrade husens och byggnadernas verkliga väi’de, det senare, men icke det

förra, antagas såsom grund för bevillningstaxeringen;

_ _ _Li

Emot nu anförda bestämmelser anmärker Herr Jan Magnusson uti en inom

Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion (N:o 49) att, ehuruväl 4 §

i Instruktionen för taxeringsförrättningarne stadgade, att å landet ej mindre än i

städerna brandförsäkringsvärdet skulle tjena till ledning vid taxeringen af vissa slag

utaf fast egendom, föreskrift likväl saknades om skyldighet för brändförsäkringsinrättningarne

att till taxeringsförrättningarne aflemna uppgifter angående försäkringsvärdet

å byggnader å landet. Då till följd häraf ofta inträffade, att beskattningskomitéerna

icke vore i stånd att tillämpa Instruktionens bestämmelser i denna de],

hemställer motionären, “att Riksdagen ville besluta och på lämpligt ställe i Bevillningsstadgan

införa stadgande derom, att brandförsäkringsinrättningar eller deras

agenter eller vederbörande brandstodskomitéer böra lemna enahanda uppgifter rörande

brandförsäkringsvärdet å såg-, qvarn-, bruks- och fabriksbyggnader på landet,

som de enligt 24 § i Bevillningsstadgan äro skyldige att meddela rörande hus och

byggnader i stad och köping".

Utskottet finner den af motionären mot lydelsen af 24 § Bevillningsstadgan,

jemförd med 4 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne, rigtade anmärkning

grundad. Förstnämnde paragraf torde derföre böra bringas till närmare öfverensstämmelse

med den senare genom utsträckning af brandförsäkringsinrättningarnes

uppgiftsskyldighet jemväl till de i sagda paragraf af Instruktionen omförmälda byggnader

å landet. Då det likväl måste för brandförsäkringsinrättningarne vara förenadt

med svårighet att afgöra, huruvida åbyggnaden å de i samma paragraf omförmälda

“särskilda lustställen och dermed jemförliga mindre lägenheter" är af beskaffenhet

att utgöra dessas egentliga värde, hafva sådana byggnader icke synts böra

upptagas bland dem, hvilka utgöra föremål för uppgiftsskyldigheten, helst de väl i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

•Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

de flesta fall torde kunna anses hänförliga under de i paragrafen äfven omförmälda

“hus och byggnader, h vil ka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande

rörelse". Utskottet hemställer,

att § 24 litt. b) mom. 1 Bevillningsstadgan må erhålla följande

förändrade lydelse: “af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne

eller deras agenter eller vederbörande brandstodskomitéer:

uppgift rörande försäkringsvärdet å de i stad och på

dess områden eller i köping befintliga egendomars åbyggnad samt

ä bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet äfvensom å andra

der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för

jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse; börande

denna uppgift afse samtliga hithörande byggnader, hvilka blifvit

mot brandskada försäkrade, sedan enahanda uppgift af samma

styrelse eller komité nästföregående året meddelades".

1 l:o.

Enligt 30 § i gällande Bevillningsstadga skall hvarje socken på landet utgöra

ett beredningsdistrikt, med rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att fördela

större socknar i två eller derå beredningsdistrikt samt att sammanslå två eller dera

mindre socknar till ett distrikt, Likaså skall enligt 42 § i allmänhet på landet

hvarje pastorat utgöra särskild! taxeringsdistrikt, men der Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

pröfvar sådant lämpligt, må större pastorat fördelas i derå och deremot

invid hvarandra belägna smärre pastorat sammanslås till ett enda gemensamt taxeringsdistrikt.

Uti motion, N:o 25, inom Första Kammaren anför Herr J. Bengtsson, att inom

värt land funnes mångfaldiga socknar, som vore fördelade på särskilda så väl

fögderier som län. Dessa socknedelar lösrycktes vid taxeringsförrättningarne från

hvarandra derigenom att socknedelen i det ena fögderiet, så vida den icke i och

lör sig sjelf kunde utgöra ett berednings- eller taxeringsdistrikt, sammansloges med

en eller dera af kommunerna inom det fögderi, under hvilket socknedelen i judicielt

och administrativt hänseende vore lydande. Den andra socknedelen behandlades

på samma sätt. Följden häraf blefve den, att den kommun, som råkade vara fördelad

på olika fögderier eller län, icke doge tillgodonjuta samma fördelar, som öfriga

landtsocknar i riket, att på en gång och af samma personer blifva i bevillningsberedningen

föreslagen till och i taxeringskomité)! påförd bevillning till Kongl. Maj:t

och kronan. Deraf följde vidare, att inom sådan socken, hvilken i öfrigt hade gemensamma

kommunalangelägenheter, olikheter i beskattningssättet uppstode. Detta vore

i synnerhet fallet vid fråga om taxering af jordbruksfastigheterna, hvilka kunde

åsättas högre bevillningstaxeringsvärde i den ena socknedelen än i den andra, oan
-

§ so.

§ 42.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o 12

godt jordegendomen inom socknen i dess helhet vore af lika godhet. Detta inverkade

menligt icke allenast i afseende på beloppet af den allmänna bevillningen inom

socknen i dess helhet, utan särskilt på de kommunala utskylderna, på löner till

presterskap^ m. fl. afgifter, som utginge efter bevillningstaxeringsvärdet. För att

afhjelpa de olägenheter, som måste blifva en nödvändig följd af detta beskattningssätt,

föreslår motionären, “att till §§ 30 och 42 i Bevillningsstadgan måtte fogas ett

tillägg, med föreskrift att äfven de socknar, som vore belägna i särskilda fögderier

eller län, skulle, der ej socknens storlek föranledde till annan bestämmelse, utgöra

ett bevillningsberednings- och taxeringsdistrikt med ledamöter utsedda från socknen

i sin helhet, på det sålunda jemnhet i beskattningen äfven uti dessa kommuner måtte

åstadkommas. Kronofogde och häradsskrifvare inom de olika fögderierna borde

vara tillstädes för att föra protokoll och längder hvar för sitt fögderi. Dessutom

borde hinder ej möta, att, der lokala förhållanden det medgåfve, till ett beredningsoch

taxeringsdistrikt indela flera socknar eller pastorat tillsammans med den socken,

som vore belägen inom olika fögderier, hvilken åtgärd borde bero på Konungens Befallningshafvandes

pröfning och bestämmande, synnerligen inom de socknar, som ligga

inom olika fögderier, men dock äro belägna i samma län“.

Sedan länge utgör bristen på öfverensstämmelse mellan landets administrativa

och ecklesiastika indelning föremål för klagan. Och då den ecklesiastika indelningen

tillika, åtminstone i det öfvervägande flertalet fall, utgör grunden för landets fördelning

i kommuner, har saknaden i enhet mellan områdena för statsadministrationens

och den kommunala sjelfstyrelsens verksamhet måst blifva allt känbarare, ju större

betydenhet sjelfstyrelsen under senare tider ernått. Då vidare Bevillningsstadgan

ordnat formerna för bevillningens åläggande sålunda, att åt kommunernas organ

uppdragits den egentliga taxeringen, medan deremot statens tjensteman derå utöfva

en kontrollerande verksamhet och uppbära de påförda skatterna, hafva nämnde administrativa

oregelbundenheter ej heller kunnat undgå att utöfva en störande inverkan

jemväl på beskattningens gång. För de klagomål, som framkallats af dessa förhållanden,

har motionären gjort sig till målsman; och att klagomålen icke varit obefogade

torde en granskning af samma förhållanden gifva vid handen.

I detta afseende må först anmärkas, att de paragrafer i Bevillningsstadgan,

som afhandla distrikten för bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna, icke

äro fullt tillämpliga på de socknar och pastorat, hvilka äro fördelade mellan tvenne

eller flere fögderier eller län. De i §§ 30 och 42 meddelade föreskrifterna, att på

landet i allmänhet hvarje socken skall utgöra ett berednings- och hvarje pastorat ett

taxeringsdistrikt, ega på sådana socknar och pastorat icke tillämpning, då den verksamhet

i afseende på bevillningstaxeringarne, som Bevillningsstadgan uppdrager åt

de administrativa myndigheterna att jemnsides med kommunernas förtroendemän

utöfva, af nämnde myndigheter icke kan utöfvas utom gränserna för deras tjenstgöringsdistrikt

och derföre äfven påkallat särskilda beskattningsförrättningar inom de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Beottlnings-Utslcottets Betänkande N:o 12. ä8

delat af eu socken eller ett pastorat, som tillhöra olika administrativa fördelningar.

Och om sålunda å ena sidan ifrågavarande socknar och pastorat alltid måste fördelas

i flere berednings- eller taxeringsdistrikt, äfven utan att deras storlek, enligt 30

och 42 §§, dertill föranleder, synes å andra sidan eu sträng tolkning efter ordalydelsen

af samma paragrafer icke medgifva, att sådana sockne- eller pastoratsdelar

förenas med andra socknar eller pastorat till gemensamma berednings- eller taxeringsdistrikt.

Dessa oegentligheter äro likväl af mera formel natur. Men äfven om man

vill medgifva, att dessa sockne- och pastoratsdelar hvar för sig få i och för bevillningstaxeringarne

räknas som särskilda “socknar" och “pastorat", saknas icke oegentligheter

af beskaffenhet att materielt inverka på de skattskyldiges rätt.

Den väsentligaste af dessa oegentligheter har blifvit uti motionen framhållen.

Det äi gifvet, att, då beskattningen inom de särskilda socknedelarue verkställes af

olika beskattningsmyndigheter, som vid sina åtgöranden kunna ledas af olika grundsatser,

resultatet af taxeringen för socknen i dess helhet ofta kan komma att förete

en för rättvisa och jemlikhet i beskattningen menlig ojemnhet mellan socknens olika

delar, hvilken ojemnhet i synnerhet måste blifva känbar vid utgörandet af de utskylder

för kommunala ändamål, för Indika bevillningen ligger till grund.

Denna oegentlighet är likväl icke den enda.

Enligt mantalsskrifningsförordningen förrättas på landet mantalsskrifningen af

häiadsskrifvaren, i allmänhet särskildt för hvarje socken. Men då häradsskrifvaren

icke egen utöfva sina funktioner utom gränserna för fögderiet, måste särskilda mantalsskrifningsförrättningar

ega rum och särskilda mantalslängder upprättas för de

delar al samma socken, hvilka ligga inom olika fögderier eller olika län. Om nu

det fall förutsattes, att en socken är fördelad mellan tvenne län, komma socknens

invånare att fördelas på tvenne mantalslängder, en för hvartdera länet. Då enligt

9 § sista mom. Bevillningsstadgan hvar och en skattskyldig, som icke tillhör någon

af de uti paragrafens föregående moment uppräknade kategorier, skall påföras bevillning

der han är mantalskrifven, kommer hvarje sådan skattskyldig att allenast

inom den socknedel, der han är mantalsskrifveu, erlägga bevillning, ehuru han måhända,

såsom t. ex. är förhållandet med församlingens pastor, uppbär sina inkomster

Jiån hela socknen. Detta medför visserligen för den egentliga kommunalbeskattningen

ingen annan olägenhet än den ofvannämnda, som kan härflyta af en inom de

olika socknedelarue följd olika beräkningsgrund vid taxeringen, men deremot måste

för det ena länet bevillningens totalbelopp härigenom minskas med bevillningen för

de inkomstbelopp, hvilka, ehuru inom länet uppburna, beskattas inom det andra länet.

Då nu enligt 47 § landstingsförordningen landstingsskatten skall utgå iförhållande

till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillningsstadgan för fast egendom

eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till statsverket

erlägges, på det sätt att den summa, som af landstinget blifvit till uttaxering bestämd,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 12.

jemfÖres med hela det från länet till statsverket utgående bevillningsbelopp enligt Art. II,

kommer landstingsskatten att för invånarne i det förra länet utgå med högre belopp, än

den skulle utgjort, derest ofvannämda, inom länet uppburna inkomst äfven derstädes

fått läggas till grund för bevillningsskyldighet; likasom detta län till följd af samma

förhållande äfven kommer i en sämre ställning vid beräkningen af den del af bidragen

till skjutsentreprenader, hvilken enligt Kongl. stadgan angående skjutsväsendet

den 31 Maj 1878 skall af staten gäldas. Och då slutligen enligt 10 § Bevillningsstadgan

för inkomst, som beskattas på annat ställe än den skattskyldiges mantalsskrifningsort,

befrielse eller lindring i bevillningen efter § 8 icke får tillgodonjutas,

egen en skattskyldig, som inom båda socknedelarne drifver rörelse, icke samma rätt

som invånare i andra socknar att tillgodonjuta den i 8 § omförmälda förmån å

hela sin inom socknen uppburna inkomst.

Flera exempel på det för beskattningens jemna gång menliga uti nu afhandlade

oregelbundenheter skulle tvifvelsutan kunna anföras. Det anförda synes emellertid

Utskottet utgöra tillräcklig grund att taga frågan om dessa missförhållandens

afhjelpande under allvarligt öfvervägande. Motionären har för sådant ändamål föreslagit

införande i Bevillningsstadgan af en bestämmelse, att äfven de socknar, som

äro belägna i särskilda fögderier eller län, skola utgöra ett berednings- och taxeringsdistrikt

med ledamöter utsedda från socknen i dess helhet samt att kronofogde

och häradsskrifvare inom de olika fögderierna borde vara tillstädes för att

föra protokoll och längder, hvar för sitt fögderi. Fn anordning i sådan rigtning

skulle undanrödja åtminstone en del af de öfverklagade missförhållandena och måhända

äfven utan allt för stora svårigheter låta sig genomföra, der de fögderier,

mellan hvilka socknarne äro fördelade, tillhöra samma län. Der åter detta icke är

förhållandet och således de befogenheter i afseende på taxeringsförrättningarne,

hvilka Bevillningsstadgan tillägger Kongl. Maj:t Befallningshafvande, utöfvas af olika

myndigheter för de båda socknedelarne, måste den föreslagna anordningen förutsätta

omfattande ändringar i Bevillningsstadgan. Vid sådant förhållande och då i allt

fall ovisst synes vara, huruvida de af de administrativa oregelbundenheterna vållade

olägenheter för bevillningstaxeringarna kunna helt och hållet försvinna, så länge

sagda oregelbundenheter qvarstå, har Utskottet tvekat att afgifva förslag till sådana

ändringar; men då det deremot synts Utskottet antagligt att med de upplysningar

angående merberörda administrativa oregelbundenheter och deras verkningar så väl

i ena som andra hänseendet, hvilka måste stå Kongl. Maj:t till buds, en utredning

angående nu afhandlade, ingalunda ovigtiga förhållanden skulle med mindre svårighet

kunna af Kongl. Maj:t verkställas, hemställer Utskottet,

att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke de för

en rättvis och jemlik beskattning menliga följderna af den bristande

enheten mellan landets administrativa och ecklesiastika

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

indelning må kunna undanrödjas, samt derefter för Riksdagen

framlägga förslag till de ändringar i Bevillningsstadgan, hvilka

för ändamålets vinnande kunna finnas erforderliga.

12:o.

Angående sammansättningen af bevillningsberedningarne på landet stadgar § :n.

■’1 § Bevillningsstadgan, att de böra utgöras af någon utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

förordnad, helst inom distriktet boende person, som egen tillförlitlig kännedom

om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden och hvilken skall

vara ordförande och föredragande, samt två eller tre på kommunalstämma utsedde,

i orten bosatte personer, af hvilka under sistförlidna år bevillning inom socknen

eller pastoratet blilvit erlagd efter då gällande Bevillningsstadgas andra artikel.

Äio deremot flera socknar förenade till ett beredningsdistrikt, skall för hvarje socken

väljas eu eller två ledamöter i beredningen. Vid samma tillfälle, som de ordinarie

ledamöterna i bevillningsberedningen utses, skola äfven eu eller två suppleanter på

enahanda sätt som de ordinarie ledamöterna utväljas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 54), som blifvit till Utskottet

hänvisad, anför Herr O. Perman, att eu bland anledningarne till den på senare tider

öfverklagade ojemnhet, hvarmed bevillningen efter andra artikeln pålördes, utan

tvifvel, åtminstone hvad landsbygden beträffade, kunde sökas i det förhållande, att

enligt ofvan anförde paragraf i Bevillningsstadgan hvarje bevilluingsberedning

skulle bestå af, utom ordföranden, allenast två eller tre personer, eller, der flere

socknar vore till ett distrikt förenade, eu eller två ledamöter irån hvarje socken.

I vidsträcktare socknar eller distrikt, såsom t. ex. i Norrland, kunde nemligen tillförlitlig

kännedom om socknens hela ekonomiska ställning eller alla industriella förhållanden

icke förutsättas hvarken hos ordföranden eller beredningens få ledamöter,

hvilka skulle bedöma nyssberörda förhållanden på orter, som äfven kunde vara

belägna flere mil från deras hemvist och till ledning för bedömandet icke hade andra

officiella uppgifter, än dem, som anginge försåld fastighet. På grund häraf föreslår

motionären, “det Riksdagen ville besluta den ändring uti 31 § gällande Bevillningsstadga,

att på landet inom hvarje beredningsdistrikt skola väljas minst fem

ledamöter, eller, om behofvet sådant kräfver, högst nio, att uti bevillningsberedningens

arbeten deltaga".

Genom den i 30 § Bevillningsstadgan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgitna

rätt att fördela större socknar i två eller flere beredningsdistrikt anser väl Utskottet

det vara pa ett i flertalet fall tillfyllestgörande sätt sörjdt derför, att nödig kännedom

om förhållandena i orten må hos beredningarna förefinnas, likasom Utskottet förmenar

att inom dessa nämnder, hvilka hafva att förbereda den egentliga taxeringen,

arbetets gång i allmänhet icke skulle underlättas genom ökande af antalet ledamöter

Bill. till Biksd. Prof. 1880. 5 Sand. 1 Afl. 7 Käft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

S Hl.

$ no.

26 Bevilln klys- Utskottets Betänkande N:o 12.

i desamma. Emellertid vill Utskottet medgifva, att uti vidsträckta och glest befolkade

socknar, hvilka just till följd af befolkningens gleshet ej rätt väl lämpa sig

att fördelas i flera beredningsdistrikt, det med delningen afsedda ändamål stundom

lättare kunde vinnas genom ökande af antalet ledamöter i beredningen. Utskottet

har derför ansett det antal ledamöter, som af kommunalstämman högst får utses,

kunna ökas från tre till sex; och lärer någon olägenhet deraf icke vara att befara,

då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger ej mindre att afgöra, huruvida till följd

af särskilda förhållanden ett ökande af ledamotsantalet i beredningen må vara att

föredraga framför socknens fördelande i flera beredningsdistrikt, än äfven att,

derest den förstnämnda utvägen föredrages, bestämma det antal ledamöter, som bör

väljas. Äro åter flere socknar förenade till ett beredningsdistrikt, torde redan dermed

vara ådagalagdt, att de förhållanden, hvilka enligt hvad ofvan är närnudt,

stundom kunna framkalla behof af ökadt antal ledamöter i beredningen, icke äro

för handen, och torde derför i fråga om det antal ledamöter, hvaraf i sådana fall

beredningen skall utgöras, förändrade bestämmelser icke erfordras.

Utskottet hemställer,

att åt 31 § i Bevillniugsstadgan må gifvas följande förändrade

lydelse:

“Hvarje -- — -— artikel. Dessa — — -— rådstuga.

På landet bör bevillningsberedningen utgöras af någon utaf

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad, helst inom distriktet

boende person, som eger tillförlitlig kännedom om ortens

ekonomiska ställning och industriella förhållanden och hvilken

skall vara ordförande och föredragande samt två, högst sex,

på kommunalstämma utsedda, i orten bosatta personer, af hvilka

under sistförlidna år bevillning inom socknen eller pastoratet blif vit

erlagd efter dä gällande Bevillniugsstadgas 2:dra artikel. Äro

— ...--— beredningen. Vid — —-------—utväljas11.

13:o.

61 § i Bevillniugsstadgan lyder:

“Pröfningskomité består af tjugo, högst trettio ledamöter, hvilka Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande eger utse bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna

personer. Bland ledamöterna i pröfningskomitéu skall minst häliten vara

egare af fast egendom; och böra komiténs ledamöter så utses, att komitén, så

vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp

och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare och

dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig kännedom om länets

särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 37

Den, som-------tio kronor."

Vid innevarande riksdag hafva inom Andra Kammaren blifvit"väckta och

till Utskottet hänvisade trenne motioner med förslag till förändrad lydelse af denna

paragraf, nemligen eu (N:o 5) af Herr N. J. Boström, en (N:o 44) af Herr Sven

Andersson samt en (N:o 125) af Herr J. A. Sjö. Herr Boström föreslår den ändring

i paragrafen, att pröfningskomitén skalle komma att bestå af 20, högst 30

ledamöter, hvilka landstinget skulle ega utse bland de af taxeringskomitéerna

föreslagna personer, med paragrafens nuvarande lydelse i öfrigt bibehållen; Herr

Sven Andersson föreslår, att samma paragraf måtte sålunda formuleras:

“Pröfningskomité består af 30 ledamöter, hvilka i Stockholm utses ensamt

af Öfverståthållareembetet, men i de öfriga länen af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

och vederbörande landsting till hältten hvardera, bland de af taxeringskomitéerna

dertill föreslagna personer. På det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

och landstinget ej med sitt val må falla å samma personer, åligger det Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att i god tid för sin del utse ledamöter och genast om

sitt val underrätta vederbörande landsting samt tillika uppgifva hvilka personer,

som af taxeringskomitéerna blifvit föreslagna. De af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

utsedde skola utgöras dels af fastighetsegare, dels af näringsidkare och

dels af löntagare. Landstinget skall utse antingen jordogare eller jordbruksidkare
och

Herr Sjö, att paragrafen må erhålla denna lydelse:

“Hvarje landsting skall i god tid af Konungens Befallningshafvande erhålla

uppgift, å hvilka personer, som af taxeringskomitéerna blifvit föreslagna till ledamöter

i pröfningskomitén, och bestämmer sedan i sitt län antalet ledamöter i

samma komité samt väljer hälften af det sålunda bestämda antalet ledamöter i

pröfningskomitén bland de af taxeringskomitéerna föreslagna personer, dervid dock

endast jordbrukare, men ej tjenstemän få väljas. Derefter lemnar landstinget

underrättelse om valet till Konungens Befallningshafvande, som utser återstående

ledamöter bland de af taxeringskomitéerna föreslagne och kallar alla de valde.

I Stockholm förfares på sätt nu är stadgadt, och der två landsting finnas

inom samma län, skall pröfningskomitéledamöternas antal bestämmas af Konungens

Befallningshafvande, men för öfrigt förfares på sätt häröfver stadgats med

iakttagande af att hvarje landsting skall bland de af taxeringskomitéerna föreslagna

personer utse sådana jordbrukare, som inom laudstingets område äro

boende."

Såsom skäl för de föreslagna förändringarne är hufvudsakligen anfördt, af

Herr Boström, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke alltid lyckats i pröfningskomitéerna

inkalla fullt lämpliga personer, hvarföre sammansättningen af dessa

komitéer syntes böra uppdragas åt landstingen, hvilka nu tillika egde utse deputerade

för markegångssättningen; af Herr Sven Andersson, att ehuru pröfnings
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.

komitéernas förnämsta verksamhet borde gå ut på att åstadkomma rättvisa och

jemlikhet i beskattningen de olika skatteföremålen emellan, en lång erfarenhet

likväl hade adagalagt, att de af Kongl. Majts Befallningshafvande utsedda pröfningskomitéerna

icke förmått att härvid uppfylla sitt ändamål, samt att orsaken dertill

att nämnde komitéer icke åtnjöte den skattdragande befolkningens förtroende

läge deri, att ledamöterna ensamt utsåges af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,

hvilken myndighet icke kunde ega tillräcklig person- och örtkännedom för att

med sitt val alltid träffa de personer, som passade för ett sådant uppdrag; samt

ai Herr bjö, att den makt att utse ledamöterna i pröfningskomité, som blifvit

lagd i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hand, och det tillfälle, som derigenom

för den verkställande makten yppades att utöfva inflytande på beskattningens

gång, icke syntes förenliga med den i 57 § Regeringsformen uttalade grundsats

att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena.

Den tanke, som legat till grund för Bevillningsstadgans föreskrifter i afseende

på sättet för hevillningstaxeringen af fastighet och inkomst, finnes uttalad

i 42 § Bevillningsstadgan, der det heter, att “under allmänna bevillningen inbegripna

och på taxering beroende afgifters belopp bestämmes af den för sådant

ändamål utaf de skattskyldige----inom sig utsedda taxeringskomité".

Denna tanke är sjelfstyrelsens grundsats, i vidsträcktaste mån tillämpad på beskattningen.

Då det emellertid funnits nödigt att för åstadkommande af eu jemlik

beskattning underkasta de egentligen taxerande myndigheternas beslut och

åtgärder granskning af eu för hvarje län gemensam pröfningskomité, har dervid

nämnde grundsats underkastats en modifikation. Pröfningskomiténs ledamöter skola

nemligen enligt 61 § Bevillningsstadgan utses af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande

bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer. Den rätt att ingripa

i beskattningsmyndigheternas sammansättning, hvilken sålunda tillagts den administrativa

myndigheten utöfver de befogenheter i afseende på det yttre ordnandet

af taxeringsförrättningarne och bevakandet af kronans rätt dervid, som Bevillningsstadgan

tillerkänt samma myndighet, torde finna sin förklaring i de förhållanden,

som voro rådande på den tid, då pröfningskomitéerna först infördes. Då

nemligen detta år 1812 egde rum, rörde sig den i vårt land urgamla sjelfstyrelsen

ännu icke i fullt ordnade och bestämda former, hvarföre dess oinskränkta tilllämpning

vid taxeringarne kunde synas betänklig, och då länet ännu saknade ett

gemensamt orgau för sjelfstyrelsen, låg det nära till hands att åt den högsta administrativa

myndigheten inom länet uppdraga pröfningskomiténs sammansättning.

Förhållandena hafva emellertid sedan denna tid i väsentlig mån förändrats. Sjelfstyrelsen

har genom 1862 års kommunalförfattningar vunnit stadgade former,

hvilka under snart tvenne decennier blifvit af erfarenheten pröfvade, och uti det

samma år införda landstinget har länet erhållit en representation för sina gemensamma

angelägenheter. Tiden har derföre nu synts Utskottet vara inne att tillse,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

BeviUnings-Utskottds Betänkande N:o 12.

huruvida icke den grundsats om sjelfstyrelse vid beskattningen, hvarpå Bevillningsstadgan

hufvudsakligen är byggd, må kunna äfven vid pröfningskomitéernas

bildande fullständigare, än hvad hittills varit fallet, genomföras.

Förslag i syftning att åt landstingen öfverlemna utseendet af samtliga eller

någon del af pröfningskomitéernas ledamöter hafva vid flere föregående riksdagar,

senast vid sistlidet års, varit väckta utan att likväl vinna framgång. Mot de

samma har hufvudsakligen anförts, att bestämmelsen, att taxeringskomitén egde

föreslå och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland de föreslagna utse pröfningskomiténs

ledamöter utgjorde en särdeles lyckligt funnen utväg att betrygga ej

mindre kommunernas än statens rätt; att derjemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

borde förutsättas i allmänhet ega, stundom i högre grad än landstingen, tillräcklig

kännedom om länets så väl invånare som förhållanden i öfrigt, för att med

urskilning kunna utse lämpliga personer att i sista hand inom länet afgöra beskattningsfrågor;

att, då i en stor del af rikets län landstingen icke sammanträda förrän

tredje, fjerde eller sista Måndagen i September, men enligt gällande Bevillningsstadga

pröfningskomitéernas sammanträden skola hållas under September eller första

hälften af Oktober, samt Konungens Befallningshafvande åligger att i god tid

före komiténs sammanträde låta utfärda och ledamöterna tillställa kungörelse med

uppgift å dem, som blifvit till komiténs ledamöter utsedde, så föranleddes af en

bestämmelse sådan som den föreslagna förändrade föreskrifter i afseende på tiden

för pröfningskomitéernas sammanträden, förutom att ett fördröjande af komiténs

arbeten deraf skulle i flera fall blifva en följd; samt att, då ett län kunde vara

deladt i flera landstingsområden samt äfven andra städer än Stockholm finnas,

livilka ej deltaga i landsting, så måste, om åt landstingen uppdroges att utse

pröfningskomiténs ledamöter, förändrade bestämmelser meddelas i afseende å pröfningskomitéernas

distrikt, samt särskilda föreskrifter gifvas rörande de städer, som

ej i landsting deltaga.

Hvad den förstnämnda af dessa anmärkningar beträffar, har Utskottet redan

ofvan antydt, att det synes Utskottet otvifvelaktigt hafva varit lagstiftarens mening

att bygga beskattningsförrättningarne på sjelfstyrelsens grund, ehuruväl af praktiska

skäl grundsatsen hittills icke låtit sig fullständigt genomföra. Den åt Kongl.

Majrts Befallningshafvande uppdragna rätt att utse ledamöterna i pröfningskomité

kan Utskottet derföre icke betrakta som eu »lyckligt funnen utväg att betrygga

ej mindre kommunernas än statens rätt», utan fastmer såsom ett af omständigheternas

tvång förauledt afsteg från grundsatsen om sjelfstyrelsens tillämpning vid

beskattningen. Statens rätt torde vara tillräckligt tillgodosedd derigenom att Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande egen utse ordförande i bevillningsbereduingarne; att

kronoombud skola vid taxeringskomités och pröfningskomités sammankomster närvara

för att bevaka kronans rätt och tillse att Bevillningsstadgans föreskrifter iakttagas;

att vid pröfningskomiténs sammankomster iandshöfdingen i länet är ord
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevittnings-Utskottcts Betänkande N:o 12.

förande med rättighet att i dess öfverläggningar deltaga; att kronans ombud egen

anföra besvär öfver pröfningskomité^ beslut; samt att besvär i bevillningsmål afgöras

af ett statens embetsverk, Kammarrätten, och i sista instans af Kongl. Maj:t.

Icke heller synes Utskottet några giltiga grunder hafva blifvit anförda för

antagandet, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle i högre grad än landstinget

ega förmåga att bland de af taxeringskomitéerna föreslagne utse de till ledamöter

i pröfningskomitén lämpligaste personer. Då det dessutom numera torde

få anses som en af teorien erkänd och af erfarenheten bekräftad sanning, att

sjelfstyrelsen utgör ett oundgängligt element i det nutida samhällets byggnad, likasom

att bristen på administrativ rutin vid sjelfstyrelsens utöfning till fullo uppväges

af den styrka, som för samhället vinnes genom medborgarnes uppfostran till

delaktighet uti och intresse för allmänna angelägenheters handläggning, torde i

allt fall vid bedömande af frågan om en vidsträcktare tillämpning af sjelfstyrelsens

grundsatser inom beskattningens område en betänklighet sådan som den nyssnämnda

icke väga synnerligen tungt i vågskålen. För att emellertid undanrödja

all betänklighet i detta afseende och tillika göra öfvergången från nu bestående

förhållanden mindre tvär, har Utskottet, i likhet med tvenne af motionärerna, ansett

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra bibehållas vid rätten att utse hälften

af ledamöterna i pröfningskomitén.

Vidkommande derefter den svårighet för ifrågavarande anordnings praktiska

genomförande, som härledts från den nära sammanfallande tiden för landstingens

och pröfningskomitéernas sammanträden, har Utskottet trott densamma kunna undanrödjas

genom framskjutande af den sista terminen för nämnde komitéers utom

Stockholm sammanträden från medlet af Oktober till slutet af samma månad. Då,

enligt den i praxis antagna tillämpning af uppbördsförfattningarne, uppbördsböckerna

först i början af Januari månad skola till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

insändas, och jemlikt 68 § Bcvillningsstadgan, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen

den 30 Maj 1879, taxeringsprotokoll och längder jemte tillhörande handlingar

samt de hos pröfningskomitén förda längder inom tre veckor efter pröfningskomiténs

sista sammanträde skola öfversändas till häradsskrifvaren för debiteringens

verkställande, synes den tid, hvilken sålunda komme att stå häradsskrifvaren till

buds för införande i nämnde böcker af de utaf pröfningskomitén faststälda bevillningsafgifter,

böra vara för ändamålet tillit tillräcklig.

Utskottet öfvergå!'' nu till en redogörelse för det sätt, hvarpå Utskottet

förestält sig, att den rätt till utseende af en del utaf pröfningskomiténs ledamöter

Utskottet velat tillägga de skattskyldige bör af dessa utöfvas.

Då Utskottet utgått från den grundsats, att pröfningskomiténs ledamöter

böra utses till hälften af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och till hälften af de

skattskyldige inom länet, har Utskottet ansett antalet ledamöter i komitéu

böra sålunda bestämmas, att det städse blifver delbart med två. Der länet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

o 1

OJ

bildar allenast ett landstingsområde och i länet icke finnes stad, som i landsting

icke deltager, bör landstinget ega att ensamt utse sistnämnde hälft af

pröfningskomitéus ledamöter, likasom i Stockholms stad denna rätt lärer böra

tillkomma stadsfullmäktige, men för det fall åter att länet är fördeladt i flere

landstingsområden eller inom detsamma finnes i landsting icke deltagande stad,

erfordras särskilda bestämmelser. Tvenne utvägar att bereda de särskilda

landstingen samt nyssnämnde städer del i tillsättandet af pröfningskomité,

hafva inom Utskottet kommit under öfvervägande. Enligt den ena skulle särskilda

pröfningskomitéer utses för hvarje landstingsområde äfvensom för hvarje i landsting

icke deltagande stad. Mot en sådan anordning, hvilken hvad de särskilda

landstingsområdena beträffar, icke synes förete någon betänklighet, förekommer

likväl, att den mångsidiga och från lokalintresseu fria granskning, man genom tillsättande

af eu för hela länet gemensam pröfningskomité velat underkasta de af

taxeringskomitéerna verkstälda uppskattningarue, icke synes vara att i lika mån

påräkna genom pröfningskomitéer utsedda för de jemförelsevis smärre distrikt de

i landsting icke deltagande städerna i allmänhet komme att utgöra. Den rigtigaste

utvägen har derföre synts Utskottet vara att föreskrifva, att hvarje landsting

och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande stad skola, bland

de af taxeringskomitéerna inom landstingsområdet eller staden föreslagna, utse så

stort antal af ifrågavarande hälft af ledamöterna, som i förhållande till folkmängden

å landstingsområdet eller staden belöper, dervid tillika bort bestämmas, att hvarje

valkrets alltid skall ega att utse åtminstone en ledamot. Af den sålunda uppstäda

regeln följer otvunget, att, der det tal, som uttrycker den i förhållande

till folkmängden på landstingsområde eller stad belöpande andel, är brutet, närmaste

hela tal betecknar antalet ledamöter, som af landsting eller stadsfullmäktige

bör väljas. Uträkningen af nämnda antal lärer böra åt Kong!. Maj:ts Befallningshafvande

anförtros.

Enligt de sålunda föreslagna grunderna skulle, om antalet ledamöter i vederbörande

pröfningskomitéer exempelvis antages bestämdt till 30, inom Östergötlands

län med en folkmängd vid 1878 års utgång af 270,328, deraf på staden

Norrköping belöpte 27,410, landstinget utse 13,48 = 13 och stadsfullmäktige i

nämnde stad 1,52 — 2 ledamöter; inom Malmöhus län med eu folkmängd af 345,927,

deraf i staden Malmö 35,626, landstinget utse 13,4u = 13 och stadsfullmäktige i

Malmö 1,54 = 2 ledamöter; samt i Göteborgs och Bohus län med eu folkmängd af

257,466, deraf i staden Göteborg voro boende 74,418, landstinget utse 10,? — 11

och Göteborgs stadsfullmäktige 4,3 = 4 ledamöter.

Hvad dernäst beträffar det enda län, hvilket för närvarande är deladt i

flere än ett landstingsområde, eller Kalmar län, komme, under nyss gjorda antagande

i afseende på antalet ledamöter i pröfningskomitéu, landstinget i det norra

landstingsområdet med eu folkmängd vid 1877 års utgång af 94,055 att utse 5,«

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Bevillnklys- Utskottets Betänkande N:o 12.

— 6 och landstinget i det södra landstingsområdet, hvilket vid samma tid räknade

147,884 invånare, att utse 9,2 = 9 ledamöter i bemälda komité.

Med afseende på det inflytande på pröfuingskomiténs sammansättning de

skattskyldige enligt Utskottets förslag skulle komma att utöfva, synes den i 61 §

af nu gällande Bevillningsstadga förekommande bestämmelse, att bland ledamöterna

i pröfningskomitén minst hälften skall vara egare af fast egendom, ej vidare

erforderlig; hvaremot bland de föreskrifter, som i samma paragraf finnas meddelade

till ledning vid komiténs bildande, torde böra intagas en anvisning att

bland ledamöterna äfven egare af fast egendom skola vara i lämpligt antal representerade.

I öfverensstämmelse med hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet,

a) att Riksdagen ville besluta följande förändrade lydelse

af 61 § Bevillningsstadgan:

»Pröfningskomité består af tjugufyra, tjugusex, tjugoåtta

etter trettio ledamöter, hvilka skola utses bland de af taxeringskomitéerna

dertill föreslagna personer. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

bestämmer inom nyssnämnda gränser antalet ledamöter

i komitén och utser deraf hälften. Återstående hälft utses i

Stockholm af stadsf ullmäktige och inom hvart och ett län af landstinget;

dock att, der länet utgå res af flere än ett landstingsområde

eller inom länet finnes stad, som i landsting icke deltager,

hvarje landsting och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande

stad skola, bland de af taxeringskomitéerna inom landstingsområdet

etter staden föreslagne, utse så stort antal af sistnämnde

hälft, som i förhållande till folkmängden å landstingsområdet

eller staden belöper, alltid likväl minst en ledamot; eg ande

i dessa fatt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att efter berörde

grunder bestämma det antal ledamöter, som af landsting etter

stadsfullmäktige skatt väljas.

A dag, då landsting sammanträder, skatt Kongl. Maj ds Befallningshafvande

meddela detsamma underrättelse ej mindre om

det antal ledamöter i pröfningskomitén, som af landstinget bär

väljas, än äfven om de personer, som af vederbörande taxeringskomitéer

blifvit till ledamöter i pröfningskomitén föreslagne samt

om dem bland desse, hvilka af Kongl. Maj.ts Befallningshafvande

blifvit till ledamöter utsedde. Enahanda underrättelse bör

meddelas stadsfullmäktige i stad, som eget* att utse ledamöter i

pröfningskomitén, sä tidigt att valet må kunna företagas innan

Augusti månads utgång.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

Pröfningskomiténs ledamöter höra så utses, att komitén,

så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett

efter beskattningens belopp och mängden af de skattskyldige

skäligen lämpadt antal dels fastighetsegare, dels näringsidkare

och dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig

kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska

tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Den, som till ledamot i pröfningskomité blifvit utsedd,

men utan vederbörligen anmäldt laga förfall vid komiténs sammankomst

sig icke infinner, skall bota tio kronor;»

b) att, under förutsättning af bifall till hvad Utskottet

häi* ofvan under a) föreslagit, 60 § i Bevillningsstadgan må

erhålla denna lydelse:

»För att granska bevillningstaxeringarne samt pröfva och

afgöra anförda besvär eller annars framstälda anmärkningar

i anledning af taxeringskomitéernas vidtagna åtgärder och beslut,

skall en pröfningskomité årligen sammanträda inom hvart

och ett län i länets residensstad innan Oktober månads utgång

samt i Stockholm för Stockholms stad under Oktober eller

November månad; egande denna komité att, efter tagen kännedom

om hvad taxeringslängder och protokoll jemte aflemnade

uppgifter innehålla och noggrann pröfning af alla komitén understälda

frågor och förhållanden, meddela sådana rättelser

och förändringar i eller göra sådana tillägg till de bevillningsafgifter,

senast församlade taxeringskomitéer påfört, som finnas

af rättvisa och billighet samt en författningsenlig och

jemlik beskattning påkallade; hvarvid pröfningskomitén har

att noga iakttaga och tillämpa de föreskrifter och bestämmelser,

som denna bevillningsstadga samt den för taxeringsförrättningarne

utfärdade instruktion innefatta.»

14:o.

70 § 1 mom. af gällande Bevillningsstadga har följande lydelse:

“Öfver pröfningskomiténs beslut må så väl af kronans ombud, som af

den skattskyldige anföras besvär, hvilka, stälda till Kongl. Kammarrätten, böra,

för att varda till pröfning upptagna, inom utgången af Mars månad påföljande

året, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas. Sedan öfver de anförda besvären

utlåtande blifvit från vederbörande infordradt, afsänder Kongl. Myj:ts Befallningshafvande

handlingarne i målet till Kongl. Kammarrätten med tillägg af

Bill. till Biksd. Prot. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Käft. f>

§ 70.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o lä.

de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla, hvarefter samma

mål kommer att i laga ordning af Kong!. Kammarrätten handläggas och afgöras.“

Uti eu inom Första Kammaren väckt, till Utskottet remitterad motion (N:o

28) anför Herr C. Ekström, att den för öfverklagande af pröfningskomités beslut

medgifna besvärstid syntes vara tilltagen vida längre än som för ändamålet erfordrades.

Om det i allmänhet vore af vigt, att allmänna ärenden med behörig

skyndsamhet handlades och afgjordes, gälde detta icke minst om ärenden, som

rörde beskattningen, och lagstiftningen borde hafva sig angeläget att för sådana

ärendens behandling stadga former, som vore egnade att befrämja desammas

skyndsamma afgörande. Genom den nu medgifna långa besvärstid i frågor af

omförmälda beskaffenhet motverkades dock detta syfte, och det borde derföre

tillses att, till undanrödjande af denna olägenhet, lämplig inskränkning i besvärstiden

vidtoges. Då på grund af föreskrifterna i 68 § Bevillningsstadgan de skattskyldige

i länen redan under loppet af December månad kunde vinna kännedom

om de af vederbörande pröfningskomité beslutade förändringar i och tillägg till

de af taxeringskomitéerna påförda bevillningsafgifter, syntes tiden för anförande

af besvär skäligen kunna för dem inskränkas till Januari månads utgång och således

med två månader förkortas, hvaremot för de skattskyldige i Stockholm,

hvarest i regeln underrättelse om de af pröfningskomitén derstädes fattade beslut

först under Januari månad det påföljande året tillhandahölles, besvärstiden borde,

enligt motionärens åsigt, bestämmas till utgången af Februari månad.

Vidare anmärker motionären, att föreskrift saknas om den tid, inom hvilken

till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna besvär i beviilningsmål böra,

efter det vederbörandes utlåtande Öfver besvären infordrats, till Kammarrätten

insändas. Med afseende å bevillningsmålens vigt syntes dock en bestämmelse i

omförmälda hänseende lämpligen böra i Bevillningsstadgan införas, och om tiden,

inom hvilken inkomna besvär öfver pröfningskomitéernas beslut borde, jemte vederbörandes

utlåtanden och erforderliga upplysningar, vara till Kammarrätten insända,

bestämdes för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen till Mars månads

utgång och för Öfverståthållareembetet till April månads utgång, borde tillräckligt

rådrum vara lemnadt för inhemtandet af vederbörandes utlåtanden och anskaffande

af de ytterligare upplysningar, som kunde vara af besvären påkallade.

I öfverensstämmelse med sålunda uppstäda grunder har motionären afgifva

förslag till förändrad lydelse af ifrågavarande lagrum.

Utskottet delar motionärens åsigt derom, att den i nu gällande Beviliningsstadga

för anförande af besvär öfver pröfningskomités beslut medgifna tid

är allt för långt tilltagen. Såsom bestämd under en tid, då kommunikationsväsendet

ännu icke nått den höga grad af utveckling, som numera kommit det

till del, synes, med de förändrade förhållanden, som i detta afseende inträda

nämnde besvärstid icke obetydligt kunna förkortas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 35

Emot den af motionären föreslagna inskränkning i besvärstiden kan likväl

den betänklighet göras gällande, att den skattskyldige väl derigenom i flertalet

fall skulle komma att beröfvas den förmån han för närvarande åtnjuter att kunna

med besvärs anförande dröja, till dess lian mottagit sin debetsedel. Denna betänklighet

har Utskottet ansett kunna undanrödjas derigenom, att besvärstiden

bestämmes för länen till utgången af Februari månad och för Stockholms stad till

utgången af Mars månad. Deremot torde de förberedande åtgärder, hvilka de

ingifna besvären skola underkastas, innan de insändas till Kammarrätten, utan

svårighet kunna medhinnas under loppet af en månad från besvärstidens utgång,

och då Utskottet följaktligen anser de af motionären för handlingarnes insändande

till Kammarrätten föreslagna tidsbestämningar kunna bibehållas äfven om besvärstiden

utsträckes något längre än motionären ansett lämpligt, kommer äfven enligt

Utskottets förslag all den skyndsamhet med bevillningsmålens handläggning,

som motionären med sitt förslag åsyftat, att uppnås.

I öfverensstämmelse med hvad Utskottet sålunda anfört hemställer Utskottet,

att Riksdagen, med bifall till motionen, må besluta, att

§ 70 mom. 1 i Bevillniugsstadgan skall erhålla följande förändrade

lydelse:

“Öfver pröfningskomiténs beslut må så väl af kronans ombud,

som af den skattskyldige, anföras besvär, hvilka, stälda

till Kongl. Kammarrätten, böra, för att varda till pröfning

upptagna, ingifvas till Kongl Maj:ts Befallningshafvande i länen

inom utgången af Februari månad, och för Stockholms stad

till Öfverståthållareembetet inom utgången af Mars månad det

påföljande året. Öfver de anförda besvären skola utlåtanden

från vederbörande infordras så skyndsamt, att besvären, jemte

vederbörandes utlåtanden samt de upplysningar och erinringar,

som besvären anses påkalla, må kunna till Kongl. Kammarrätten

insändas från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen inom

utgången af Mars månad och från Öfverståthållareembetet inom

utgången af April månad samma år; kommande derefter målen

att i laga ordning af Kongl. Kammarrätten handläggas och

afgöras“.

15:o.

Utskottets uppmärksamhet har blifvit fästad derå, att det vid Bevillningsstadgan

fogade formulär (N:o 4) till taxeringslängd öfver sådan, staten tillhörig

fast egendom, för hvilken bevillning enligt § 2 i Bevillningsstadgan icke erlägges,

icke skiljer mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. Då emellertid enligt

Formulär

N:o 4.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.

58 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet,

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall påföras fyrktal

efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II i Bevillningsstadgan

utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,

hvaremot i afseende på “annan fastighet» motsvarande föreskrift icke finnes meddelad,

är det för kommunalbeskattningen af vigt, att en sådan åtskilnad göres,

och får derföre Utskottet hemställa,

att berörda formulär må undergå sådan ändring, att

deri uppföras särskilda kolumner för jordbruksfastighet och

för annan fastighet.

16:o.

Da först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan upptagna procent-

och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens lopp göra

den slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena föranleda, hvithet

Utskottet får

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 16 Mars 1880.

På Utskottets vägnar:

A. H. Fock.

s. 37 Kontrollera mot PDF

B ev diningå- Utskottets Betänkande N:o 12.

37

Reservationer:

Vid 2:dra och 3:dje punkterna:

af Herr J. Säd/;

Vid 7:de punkten:

af Herr E. G. Boström;

Vid 13:de punkten:

af Herrar N. G. Fock, L. Kockum, Friherre C. F. K. Barnekow och

A. Rappe;

af Herr P. O. Reutersvärd, med hvilken Herrar N. A. G.son Bennich och

W. Cronéborg instämt:

»Emot Utskottets beslut i punkten 13, angående ändring i nu gällande

Bevillningsstadgas § 61 med afseende på sättet för utseende af ledamöter i pröfningskomitéerna,

får jag afgifva min reservation.

Då alltsedan år 1812, när pröfningskomitéer först infördes, det varit åt

den verkställande makten öfverlemnadt att utse ledamöter i pröfningskomitéerna

och inga olägenheter hvarken för staten eller för deu skattskyldige derigenom

uppstått, så förefinnas inga talande skäl för den af Utskottet föreslagna förändringen.

I nu gällande Bevillningsstadga är Konungens Befallningshafvandes valrätt

begränsad bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer, hvarigenom

allt godtycke är förebygdt och när dertill kommer att ledamöterna skola

så utses att minst hälften böra vara egare af fast egendom, så lärer för fastighetsegarne

ingenting vara att befara.

En af motionärernas påstående, att 57 § Regeringsformen nu skulle vara för

nära trädd med afseende å svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta genom

Riksdagen allena, torde sakna all grund och borde icke inom Utskottet funnit

försvarare.

Genom Riksdagen allena bestämmer svenska folket grunderna och sättet

för bevillningars utgörande, men tillsynen öfver att dessa grunder och bestämmelser

blifva rätt tillämpade samt att dels staten kommer i sin fulla rätt och dels

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.

skattebördorna blifva rättvist fördelade de skattskyldige emellan med stöd af dessa

grunder måste öfverlemnas åt den verkställande makten, hvilken för sina åtgärder

är underkastad en ansvarighet, som deremot ej kan emot landsting göras gällande.

Då således Konungens Befallningshafvande, sin pligt likmätigt, måste tillse att de

af Riksdagen i detta afseende lemnade föreskrifter blifva noga följda, så bör

denna myndighet odeladt besitta rättigheten att inom vissa bestämda gränser utse

till ledamöter i pröfningskomitén de personer, som den anser lämpligast.

Närmaste anledningen till att vid denna riksdag flere motioner blifvit

afgifna i syfte att inskränka Konungens Befallningshafvandes rätt att uteslutandet

ilisätta ledamöter i pröfningskomitén, torde, att döma af inom Utskottet

fälda yttranden, vara att finna i det af Kong]. Maj:t utfärdade cirkulär till Dess

Befallningshafvande af den 15 Nov. 1878, deri vederbörande bland annat förständigas

tillse det gällande beskattningsgrunder med noggrannhet måtte tillämpas.

Påföljden häraf skulle, synuerligast inom vissa orter, varit den att taxeringsbeloppen

blifvit öfver höfvan förhöjda, hvarföre ock en mängd besvär blifvit anförda

öfver förlidet års debiteringar; men då dessa besvär ännu icke blifvit pröfvade

och antagas måste att rättelse skall vinnas der, hvarest orättvisor blifvit begångna;

så synes det mig vara för tidigt att redan nu vilja genomföra en så väsentlig

förändring i den omnämnda 61 § af Bevillningsstadgan, och när dertill kommer att

man snart torde hafva att vänta en fullständig omarbetning af hela Bevillningsförordningen,

så ligger äfven deri ett kraftigt skäl för mig att yrka afslag på

Utskottets gjorda framställning».

af Herrar C. A. Jönsson och S. A. Hedlund, hvilka ansågo att § 61 i Bevillningsstadgan

borde få följande lydelse:

»Pröfningskomité består af tjugufyra, tjugusju eller trettio ledamöter, hvilka

skola utses bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer. Kongl. Maj.ls

Befallningshafvande bestämmer inom nyssnämnda gränser antalet ledamöter i komitén

och utser deraf en tredjedel. Återstående två tredjedelar utses i Stockholm af stadsfullmäktige

och inom hvart och ett län af landstinget; dock att, der länet utgöres af

flere än ett landstingsområde eller inom länet finnes stad, som i landsting icke deltager,

hvarje landsting och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande stad skola,

bland de af taxering skomitéer na inom landstingsområdet eller staden föreslagne, utse

så stort antal af nämnde två tredjedelar, som i förhållande till folkmängden å landstingsområdet

eller staden belöper, alltid likväl minst en ledamot; egande i dessa fall

Kongl. Majds Befallningshafvande att efter berörde grunder bestämma det antal ledamöter,

som af landsting eller stadsfullmäktige skall väljas.

A dag, då landsting sammanträder, skäll Kongl. Majds Befallningshafvande

meddela detsamma underrättelse ej mindre om det antal ledamöter i pröfningskomitén,

som af landstinget bör väljas, än äfven om de personer, som af vederbörande faxe
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.

ringskomitéer hlifvit till ledamöter i pröfningsJeomitén föreslagne samt om dem Hand

desse, hvilka af Kongl. Maj ds Befallningshafvande llifvit till ledamöter utsedde. Enahanda

underrättelse hör meddelas stadsfullmäktige i stad, som eger att utse ledamöter

i profningskomitén, så tidigt att valet må kunna företagas innan Augusti månads

utgång.

Pröfningskomiténs ledamöter höra så utses, att komitén, så vidt förhållandena

medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp och mängden af

de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels fastighetsegare, dels näringsidkare och

dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig kännedom om länets

särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.

Den, som till ledamot i pröfningskomité blifvit utsedd, men utan vederbörligen

anmäldt laga förfall vid komiténs sammankomst sig icke infinner, skall

bota tio kronor".

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.