Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.
1880-03-16 · 39 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 33 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1880:12, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.
Dokumentets text
Beoittmngs- Utskottets Betänkande N:o 12.
1
N:o 12.
Ank. till Riksd. Kansli den 17 Mars 1880, kl. 12 midd.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva
betänkande angående allmänna bevillningen.
l:o.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till Bevillnings-Utskottet S i.
hänvisad motion (N:o 35) har Herr Johan Anderson hemstält dels att, då den per-|
sonliga beskattningen, såsom icke utgående efter den skattskyldiges förmåga att# 8,
betala, vore byggd på orättvisa grunder, »1 Art. 1 § måtte ur Bevillningsstadgan
utgå», dels att, såsom följd af detta förslag, Bevillningsstadgan måtte i sådan rigtning
ändras, att personer med mindre inkomst än 400 kronor korame att erlägga
skatt och att personer med högre årsinkomst och deraf följande större skatteförmåga,
finge erlägga beskattning i mån derefter med beräkning af den skattskyldiges
större och mindre lätthet att skatterna erlägga; i anledning hvaraf motionären
föreslagit, att § 2 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom. 1 af gällande Bevillningsstadga
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
“§ 2 mom. 1. För hvarje jordbruksfastighet till och med 25,000 kronors
taxeringsvärde 3 öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet — från
25.000 till 50,000 kronor 4 öre, från 50,000 till 75,000 kronor 5 öre och från
75.000 kronor och derutöfver 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet;
Bih.
till Riksd. Prat. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
mom. 1.
mom. 1.
mom. 1.
i
2
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
§ 6 inom. 1. För all inkomst vare sig af kapital eller arbete erlägges bevillning
med */4 procent af behållna inkomstbeloppet till och med 500 kronor, från
500 till och med 1.000 kronor */2 procent, från 1,000 kronor till och med 1,500
kronor 3/4 procent, från 1,500 till och med 3,000 kronor 1 procent, från 3,000 till
och med 5,000 kronor 11/4 procent, från 5,000 till och med 10,000 kronor D/2 procent,
från 10,000 till och med 15,000 kronor 13/4 procent, från 15,000 till och med
20,000 kronor 2 procent och sedan */* procents förökning för hvarje Överskjutande
10,000 kronor; samt
§ 8 mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum,
när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomst ej uppgår till 300 kronor".
Hvad först beträffar motionärens förslag om afskaffande af den personliga
skyddsafgiften, vill Utskottet erinra, att vid flera föregående riksdagar förslag i
enahanda syftning varit väckta utan att likväl vinna framgång; och tillåter sig Utskottet
åberopa hvad af 1870 års Bevillnings-Utskott såsom skäl för afstyrkande af
en i ämnet väckt motion anfördes. Utskottet yttrade:
“Den i nu gällande Bevillningsförordning stadgade kapitations- eller s. k.
personliga skyddsafgift hvilar naturligen på den grund, att hvarje samhällsmedlem,
oberoende af sin större eller mindre inkomst och sina skattebidrag i öfrigt, ansetts
böra erlägga en minimiafgift till staten, såsom på en gång ett erkännande af och
ett vederlag för hans rätt att under statens lagar njuta hägn och frid, och den
utgår från den förutsättning, att hvarje arbetsduglig individ måste kunna förvärfva
en inkomst, tillräcklig att, äfven med afdrag af den staten på sådan grund tillhörande
andel deraf, fylla de enklaste lefnadsbehofven. Man har likväl emot dylika
kapitationsafgifter framstält i viss mån befogade anmärkningar, dels emedan de
beskatta en inkomst eller förmögenhet, som i verkligheten kanske icke förefinnes,
dels äfven emedan de utgå med ett bestämdt, för alla lika belopp, och således
alldeles icke stå i något förhållande till inkomsten eller skatteförmågan; och det
är äfven af dessa skäl, som numera i flera stater den sista återstoden af denna
ursprungliga beskattningsform blifvit upphäfd. Det bör derjemte äfven medgifvas,
att de personela afgifter, som hos oss under namn af mantalspenningar, skydds-,
folkskole-, kurhus- och fattigvårdsafgifter utgå till stat och kommun, tillsammans
utgöra ett belopp, som för den fattigare familjen kan anses ganska känbart, äfvensom
att de, sammanlagda med allmänna bevillningen, lägga å den mindre inkomsten
en betydligare tunga än å den större. Men å andra sidan får icke heller
förbises, att kommunerna, hvilka bäst äro i stånd att bedöma sina medlemmars
skatteförmåga, ega rätt att aflyfta de personela afgifterna, der de skulle tynga alltför
hårdt, och att derigenom en af de främsta anledningarne till klagomål öfver
skattens hårdhet och orättvisa bör vara undanröjd. Äfven staten har å sin sida
sökt gå hvarje billig fordran till mötes genom att successivt förminska den personliga
skyddsafgiftens belopp från resp. 44 och 22 skillingar banko (1: 37 och
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
68 öre) år 1824 till nu stadgade 40 och 20 öre, en alltför ringa afgift att anses
särdeles tryckande, och som med allt skäl kan sägas vara betingad, visserligen af
hvarje individs pligt att i någon mån bidraga till fyllande af statens behof, men
äfven och icke mindre af hans rätt att genom densammas erläggande kuuna känna
sig sjelf såsom en verklig medlem af samhället, äfven om hans inkomster icke
skulle uppgå till det i öfrigt bevillningsbara minsta belopp, och de derpå beroende
medborgerliga rättigheter följaktligen vore honom förvägrade".
Då dessutom staten under nuvarande förhållanden icke lärer kunna undvara
den af den personliga skyddsafgiften härflytande inkomsten, hvilken enligt generalsammaudraget
öfver 1878 års bevillning för nämnda år uppgick till 699,115 kronor
80 öre, finner sig Utskottet icke kunna understödja motionärens förslag i denna del.
I fråga åter om de af motionären föreslagna förändrade grunder för utgörandet
af bevillningen efter andra artikeln och hvad först beträffar fastighetsbevillningen,
tillåter sig Utskottet anföra:
att, verkan af den föreslagna progressionen i skattesatserna väsentligen
måste komma att bero af den betydelse, som gifves åt ordet “fastighet";
att för så vidt dermed skall förstås hvarje fast egendom, å hvilken enligt
4 § Bevillningsstadgau särskildt värde skall utsättas, progressionen i många fall,
då flera smärre hemman eller hemmansdelar vore förenade till en egendom, komme
att sakna tillämpning, och i andra fall åter, såsom medförande högre beskattning
för en af ett mindre antal större hemman bestående egendom, än för en af ett
större antal mindre hemman bestående, men med den förra i öfrigt jemngod possession,
komme att verka synnerligen ojemnt; samt
att, om deremot all den i en persons hand förenade fasta egendom skall
betraktas som en »fastighet», skattesatsens bestämmande skulle förutsätta eu samverkan
mellan beskattningsmyndigheterna i olika orter, för hvilken för närvarande
alla former saknas, jemte det att fastighetskomplexens ökning eller minskning
skulle vålla täta rubbningar i den en gång funna grunden för bevillningsafgiftens
beräknande.
Hvad derefter angår den progressiva formen för inkomstbevillniugen, skulle
— förutom det att med de af motionären föreslagna skattesatser inkomsten, då
den uppnådde eu viss storlek, komme att hel och hållen åtgå till bevillningens
utgörande — nämnda beskattningsform, på sätt redan 1868 års Bevillnings-Utskott,
med anledning af ett i enahanda rigtning med det nu föreliggande framstäldt förslag,
påpekat, förutsätta, att de olika inkomster, en skattskyldig kunde å skilda
orter åtnjuta, borde alla sammanräknas för att å ett enda ställe beskattas, hvilket
tydligen måste nödvändiggöra eu nästan fullständig omarbetning af nu gällande
bestämmelser om inkomstbevillningens utgörande.
Då dertill kommer, att genomgripande förändringar i fråga om kommunala
rättigheter och skyldigheter skulle förauledas af ett bifall till motionärens ifråga
-
4
Bevillnings-UtsJcottets Betänkande N:o 12.
varande förslag, anser sig Utskottet, utan att ingå i bedömande af de skäl, som
kunna anföras för och emot den progressiva beskattningsformen i allmänhet, icke
böra förorda bifall till samma förslag.
Utskottet hemställer alltså
att motionen icke må af Riksdagen bifallas.
2:o.
2j Sedan i 2 § af gällande Bevillningsstadga vissa föreskrifter meddelats an
gående
skyldighet att utgöra fastighetsbevillning och beloppet af denna bevillning,
heter det vidare i samma paragraf:
»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias menigheter, akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar
lör dem tillhöriga byggnader, regementens och officerscorpsers vid mötesplatser
för begagnande under mötena uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer
tillhöriga kyrkor och bönehus; så framt dessa i hyror eller på annat sätt icke
lemna egaren någon inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana byggnader
till värde i förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför efter
ofvan bestämda grunder. Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias jemväl
egare af kanal, jernväg och annan farväg för den mark, som upptages af
kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva kanal- och vägbyggnaden, hvarunder,
i fråga om jeruvägar, stationshusen jemväl inbegripas».
I 4 § af samma stadga föreskrifves, bland annat, att vid uppskattningen af
fast egendom skola i stad utsättas särskilda värden å tomt, åbyggnad och jordegendom.
Uti motion N:o 31 inom Andra Kammaren anför Herr J. Sjöberg att, ehuruväl
af ordalydelsen i dessa paragrafer syntes följa, att tomterna till de i § 2 oinförmälda
byggnader i hvarje fall skulle åsättas värde och beskattas, hade dock,
så vidt kändt vore, alltifrån år 1860 dylika tomter, när de användts för det med
byggnaderna afsedda ändamål samt icke i hyror eller på annat sätt lemnat egaren
någon inkomst, städse, i likhet med byggnaderna, fritagits från beskattning.
Nu hade emellertid, enligt hvad motionären erfarit, i särskildt fall yrkande blifva
framstäldt om beskattning af sådana tomter, och ehuruväl det syntes osannolikt
att detta yrkande kunde vinna bifall, enär ett godkännande af detsamma
skulle hafva till följd, att t. ex. kyrkogårdar och skolhusgårdar förklarades beskattningsbara,
syntes en ordalydelse, som gåfve stöd för eu slik, mot all rimlighet
stridande tolkning af författningen, böra undergå ändring; och föreslår derföre
motionären, att meranämnda 2 § måtte uti nu ifrågavarande del erhålla följande
förändrade lydelse:
»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias menigheter, akademier,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:6 12.
o
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar
för dem tillhöriga byggnader och tomter, regementens och officerscorpsers vid mötesplatser
för begagnande under mötena uppförda byggnader, äfvensom enskilda personer
tillhöriga kyrkor och bönehus med till dessa hörande tomter, så framt sådana
byggnader och tomter i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren någon inkomst;
men i motsatt fall uppskattas desamma till värde i förhållande till inkomstens belopp
och utgöres bevillning derför efter ofvan bestämda grunder. Från utgörande
af ofvanstående bevillning befrias jemväl egare af kanal, jernväg och annan farväg
för den mark, som upptages af kanal- och vägsträckan, äfvensom för sjelfva
kanal- och vägbyggnaden, hvarunder, i fråga om jernvägar, stationshusen jemväl
inbegripas».
Vidare och då föreskriften i § 4, att vid uppskattning af fast egendom i
stad skola utsättas särskilda värden å tomt, åbyggnad och jordegendom, oftast ej
kunnat efter ordalydelsen iakttagas, emedan nöjaktig grund för och anledning till
ett sådant utsättande af särskilda värden å förenämnda tvenne slag af fast egendom
i allmänhet saknats, och det väl icke kunde antagas hafva varit lagstiftarens
mening, att beskattningsmyndigheterna, sedan de på de i författningen stadgade
grunder funnit och bestämt rigtiga värdet å egendomen i dess helhet, skulle godtyckligt
och ändamålslöst fördela samma värde, hemställer motionären, »att i berörda
§ 4 mom. a) måtte efter ordet »jordegendom» införas orden: så fram t anledning
till sådant särskiljande förefinnes-».
Då, enligt Utskottets förmenande, åt de i § 2 af Bevillningsstadgan förekommande
bestämmelser om skattefrihet för vissa byggnader icke rimligen lärer
kunna gifvas den inskränkta tolkning, att skattefriheten afsåge allenast sjelfva
byggnaderna, men icke de till desamma hörande tomter, och ej heller, Utskottet
veterligen, fall inträffat då en sådan tolkning af paragrafens bestämmelser gjort
sig gällande hos någon myndighet, som haft att tillämpa samma bestämmelser,
finner Utskottet ett förtydligande af paragrafen i den af motionären angifna rigtning
icke erforderligt. Då derjemte Utskottet hyser den åsigt, att från de i Bevillningsstadgan
uppstälda grunder för beskattningen det minsta möjliga antal
undantag bör medgifvas, kan Utskottet så mycket mindre förorda bifall till den af
motionären föreslagna förändrade lydelse af § 2, som deraf otvifvelaktigt skulle
följa eu utsträckning af den nu medgifna skattefrihet för de i paragrafen omförmälda
menigheter och institutioner in. fl.; bland annat skulle tomter, hvilka af
nämnda rättssubjekt förvärfvades, men under någon tid af dem för deras ändamål
icke användes, äfven under denna tid komma att gå fria från den skatt de förut
utgjort och på hvars fortfarande utgörande det allmänna synes ega grundade anspråk.
Och då, under förutsättning att den af Utskottet sålunda uttalade mening
vinner godkännande, fall äfven framgent skulle förekomma, då särskilda värden
å tomter i städerna erfordrades, samt den af motionären föreslagna bestämmelse,
6
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.
att sådana värden allenast skulle åsättas, så framt anledning till särskiljande emellan
tomt, åbyggnad och jordegendom förefunnes, icke gifver tillräcklig ledning för afgörande^
när detta särskiljande bör ega rum, kan Utskottet icke heller i denna
del biträda motiouärens förslag. Utskottet hemställer alltså,
att Herr Sjöbergs ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
‘6: o.
Enligt hvad Utskottet erfarit, har vid tillämpningen af det ofvan citerade,
näst sista stycket i 2 § Bevillningsstadgan tvekan uppstått, huruvida den i första
punkten af samma stycke medgifua skattefrihet för vissa byggnader, endast hvad
enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus beträffade, vore beroende deraf,
att byggnaderna icke lemnade egaren någon inkomst, eller huruvida denna inskränkning
i skattefriheten äfven afsåge öfriga i punkten omförmälda byggnader.
Utskottet delar den senare åsigten, men då författningens ordalag verkligen kunna
gifva anledning till en motsatt tolkning, har Utskottet ansett desamma böra något
förtydligas; och hemställer Utskottet derföre,
att näst sista stycket af 2 § Bevillningsstadgan må erhålla
följande förändrade lydelse:
»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias de
menigheter, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar tillhöriga byggnader,
regementens och officerscorpsers vid mötesplatser för
begagnande under mötena uppförda byggnader samt enskilda
personer tillhöriga kyrkor och bönehus, så framt nu omförmälda
byggnader i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren
någon inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana
byggnader till värde i förhållande till inkomstens belopp och
utgöres bevillning derför efter ofvan bestämda grunder. Från
— —--— inbegripas".
4:o.
Enligt 4 § Bevillningsstadgan skola vid uppskattningen af fast egendom på
landet utsättas särskilda värden å hvarje särskildt hemman och hemmansdel samt
från annan egendom för alltid eller under viss tid afsöndrad lägenhet, äfvensom
å byggnader, hvilka antingen användas till annat föremål, än jordbruket tillhörande
näringar, eller äro uppförda på lustställen eller andra dermed jemförliga
mindre lägenheter och utgöra dessa ställens och lägenheters egentliga värde.
opaginerad Kontrollera mot PDF
BeviMnings- Utskott ds Betänkande N:o 12. T
Uti motion N:o 53 inom Andra Kammaren anför Herr A. Bäckström, att
dessa bestämmelser blifvit på olika ställen olika tolkade, i det att inom vissa
taxeringsdistrikt jordafsöndring från hemman och hemmansdel icke betraktats såsom
särskild fastighet, utan inberäknats i värdet af det hemman, hvarifrån afsöndringen
egt rum, medan deremot inom andra distrikt hvarje sådan afsöndring med derå
uppförda byggnader särskildt, taxerats och motsvarande värde afdragits å hemmanets
värde, samt inom äter andra den åsigt gjort sig gällande, att jordafsöndring
från hemman och hemmansdel på viss tid ej utgjorde särskild fastighet och derföre
borde inberäknas i dithörande hemmans värde, men att deremot de å lägenheten
uppförda hus och byggnader borde såsom “annan fastighet” betraktas. I
tvenne hänseenden anser motionären paragrafens föreskrifter gifva anledning till
tvekan, nemligen dels huruvida bestämmelsen om särskildt värdes åsättande äfven
gäller jordafsöndringar från hemman och hemmansdel, dels huruvida en afsöndring
på viss tid verkligen kan betraktas som särskild fastighet, samt huruvida
å sådan lägenhet af innehafvaren uppförda byggnader, livilka derstädes ej hafva
fast plats längre än till aftalstidens slut, kunna hänföras till annan fastighet och
såsom sådana taxeras och beskattas. I anledning häraf hemställer motionären,
“att Riksdagen och dess Bevillnings-Utskott ville taga i öfvervägande, huruvida
icke 4 § Bevillningsstadgan kan behöfva något förtydligande och, om så anses,
söka uppställa paragrafen så tydlig, att, så vidt möjligt är, olika uppfattning deraf
må kunna undvikas, på det att eu i möjligaste måtto jemlik och rättvis beskattning
i hela landet kan sked1
Motionärens första anmärkning utgår från den förutsättning, att uti ifrågavarande
paragraf orden “annan egendom” skulle vara liktydiga med “annan egendom
än hemman eller hemmansdel.“ Vore denna motionärens förutsättning rigtig,
skulle visserligen Utskottet medgifva behofvet af en förtydligande förändring
i paragrafens lydelse. Utskottet är likväl öfvertygadt derom, att vid en någorlunda
uppmärksam granskning af paragrafens innehåll en sådan tolkning icke
lärer kunna gifvas åt dess ordalydelse. Det måste nemligen anses i hög grad
sakna inre sannolikhet, att författningen skulle ansett de till säkerligen ett
ganska ringa antal uppgående afsöndringarne från annan fastighet på landet än
hemman eller hemmansdel kräfva föreskrift om särskildt uppskattuingsvärdes åsättande,
derest icke enahanda föreskrift erfordrats jemväl för afsöndringar från
hemman eller hemmansdel. Och då motionären för en sådan åtskilnad och för
obehöfligheten af särskildt värde å jordafsöndring från hemman eller hemmansdel
velat finna ett skäl uti de föreskrifter, som i § 9 af Kongl. förordningen den
6 Augusti 1864 meddelas angående bestämmande af årlig afgäld för sådan jordafsöndring,
har han förbisett, att dessa föreskrifter i lika mån afse både hemman
och lägenheter, under hvilket. sistnämnda uttryck otvifvelaktigt inbegripes äfven
icke i mantal satt jord. Då det således lärer vara klart, att det i paragrafen an
-
8
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.
vända ordet “annan1* allenast åsyftar att uttrycka motsatsförhållandet emellan den
afsöndrade lägenheten och den egendom, hvarifrån upplåtelsen egt rum, men deremot
icke något motsatsförhållande emellan denna senare och något annat slag
af egendom, anser Utskottet någon redaktionsförändring af paragrafen i detta hänseende
icke erforderlig.
Den andra af motionärens ofvan omförmälda anmärkningar synes vara föranledd
deraf, att motionären anser jordafsöudringar på viss tid närmast vara jemförliga
med utarrenderade jordlotter, hvilka icke, såsom sådana, böra åsättas särskilt
värde, äfvensom de å sådana afsöndringar uppförda byggnader vara att till
lösegendom hänföra. Bevillningsstadgans föreskrifter äro likväl klara och oförtydbara
derutinnan, att sådan afsöndring skall åsättas särskilt värde, likasom de
ej heller i fråga om uppskattningen af de å afsöndringen uppförda byggnader synas
förete någon otydlighet; och då motionären icke föreslagit någon ändring i dessa
föreskrifter, saknar Utskottet skäl att i anledning af motionen i denna del göra
någon framställning till Riksdagen.
Utskottet hemställer,
att Herr A. Bäckströms förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
5:o.
Enligt Kongl. Kungörelsen den 30 Maj 1879 lyder 7 § 2 mom. Bevillningsstadgan
sålunda:
“Uti den inkomst, för hvilken bevillning skall utgöras af löntagare samt
dem, som åtnjuta arfvoden eller traktamenten m. m. itiberäknas icke löntagares
inkomst af boställe, hvarföre fastighetsbevillning redan blifvit innehafvaren påförd;
icke heller hvad som anvisats för bestridande af de med erhållna tjenster eller
uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom: resekostuadsersättning, å stat uppförd
häst- och båtlega, officerares häst- och fouragemedel, anslag till skrifmaterialier
och andra expenser, traktamente för förrättning å annat ställe, än tjenstemans
eller i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort, arfvode eller
traktamente för kommendering utom station, fältaflöning under krigstid, arfvode
eller traktamente för riksdag eller revision å annan ort, än der arfvodes- eller
traktamentstagaren är bosatt, presterskapets prostetunnor samt den ersättning, som
under namn af inqvarteringspenningar utgår till indelta arméns officerare för
bristande karaktershus å deras boställen.
Likaledes må afdrag ske för följande utgifter, nemligen: den afgift, tjensteman
såsom sådan åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan understödskassa,
aflöning eller annan ersättning till vikarie eller tjenstebiträde,
presterskapets s. k. gärden och taxen, ränta och amorteringsbidrag till öfverbyggnadsamorteringsfonden
för prestgårdarne i Skåne, de af officerares löner utgående
9
Bevillning.1;- Utskottets Betänkande, N:o 12.
ackords-, rånte- och amorteringsafdrag samt kostnader för sådana anbefalda tjensteresor,
för hvilka ersättning icke är särskilt anvisad.“
Till Bevillnings-Utskottets behandling hafva blifvit hänvisade tvenne inom
Riksdagens Andra Kammare väckta motioner med förslag till ändringar i ofvan
anförda paragraf och moment, den ena (N:o 13) afgifven af Herr E. G. Burman
och den andra (N:o 32) af Herr P. Hiibinette.
Uti den förstnämnda af dessa motioner hemställer motionären — under anförande,
bland annat, att från den till bevillning uppskattade inkomsten inga andra
afdrag borde medgifvas än sådana, der inkomsten redan förut vore beskattad
eller der inkomsten vore skenbar, icke verklig, samt att det vore af vigt att icke
ens ett sken af egennytta måtte vidlåda svenska folkets representanter — “att ur 7 §
2 mom. Bevillningsstadgan måtte uteslutas orden--traktamente för förrättning
å annat ställe än tjenstemans eller i förrättning deltagande persons vanliga boningsort
--arfvode och traktamente för riksdag eller revision å annan ort än
den, der arfvodes- eller traktamentstagaren är bosatt".
Då genom allmän författning eller för särskilt fall meddelad föreskrift
medgifves rått till traktamente för förrättning å annat ställe än tjenstemans eller
annan i förrättningen deltagande persons vanliga boningsort, måste antagas, att
till grund för bestämmandet af traktamentets belopp legat en beräkning af de
kostnader traktamentstagaren nödgas vidkännas för sitt uppehälle under den tid,
som för förrättningen tages i anspråk, äfvensom af den förlust, som för honom
kan uppstå derigenom att han under tiden icke är i stånd att skänka sina egna
angelägenheter samma omsorg som eljest. Enahanda är förhållandet i afseende
på arfvode eller traktamente för riksdag eller revision, då arfvodes- eller traktamentstagaren
är bosatt å annan ort än riksdags- eller revisionsorten. Det belopp,
som i traktamente tillflyter en person, motsvaras sålunda enligt regeln af en kontant
utgift i det allmännas tjenst eller eu af samma tjenst vållad minskning i
traktamentstagarens inkomst. Endast under förutsättning; att denna utgift eller
minskade inkomst icke vore af beskaffenhet att böra af det allmänna ersättas,
eller att ersättningen blifvit för högt bestämd, skulle traktamentet kunna betraktas
som en verklig, beskattningsbar inkomst; men, om ock med den ofullkomlighet,
som vidlåder all mensklig lagstiftning, stundom kan inträffa, att den allmänna regeln
icke blifver fullt tillämplig på det enskilda fallet, så att till följd deraf någon
af nyssnämnda förutsättningar komme att inträda, vore det uppenbarligen ett
oegentligt tillvägagående att uti en allmän författning, Bevillningsstadgan, införa ett
stadgande, hvilket till enda berättigande för sin tillvaro hade antagandet, att de
uti andra allmänna författningar gifna föreskrifter rörande traktamenten vore
byggda på origtiga grunder. Utskottet hemställer derföre,
att Herr E. G. Burmans ifrågavarande motion må af
Riksdagen afslås.
Bill. till Rilcsd, Prof. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
2
10
Bevillnings-Utslwttets Betänkande N:o 12.
6:o.
mom.
mom.
Hvad dernäst vidkommer Herr P. Hiibinettes ofvan omförmälda motion, hemställer
deruti motionären, “att ur 7 § 2 mom. Bevillningsstadgan måtte uteslutas
orden: den afgift tjensteman såsom sådan åligger utgöra till pensions-, enke- och
pupill- eller annan understödskassa.“ Till stöd för detta yrkande anföres, att
stadgandet innebure en orättvisa till tjenstemännens förmån, så tillvida som dessa
egde från sin uppskattade inkomst afdraga de uti ifrågavarande afgifter innefattade
kapitalbesparingar för framtiden, medan deremot eu industriidkare eller
handtverkare, som utaf sina måhända mycket mindre inkomster insatte något belopp
för att bereda sig eller anhöriga pension, icke derför finge tillgodoräkna sig
något afdrag, ehuru syftemålet med insatserna vore alldeles detsamma.
Då den bestämmelse, hvars uteslutande ur Bevillningsstadgan motionären
nu föreslagit, vid 1865—1866 årens riksdag i nämnda stadga infördes, skedde
detta på hemställan af Bevillnings-Utskottet, som ansåg det vara af billigheten
påkalladt, att icke, när, på grund af gällande reglementariska föreskrifter, tjensteman
nödgades genom årliga inbetalningar till vederbörande pensionskassor förvärfva
rätt till framtida åtnjutande af pension, dubbel beskattning skulle ega rum å den
del af deras lön, som till dessa inbetalningar åtginge, nemligen genom påförande
af bevillning så väl för denna, ej omedelbart åtnjutna, del af årsinkomsten som
sedermera äfven för den pension, hvartill rätt genom inbetalningarne biifvit beredd.
Detta skäl anser Utskottet fortfarande ega giltighet och vill endast ytterligare
tillägga, att, då enahanda afdrag icke medgifvits för insättningar i rånte- och
kapitalförsäkringsanstalter eller dylika inrättningar, sådant utan tvifvel varit föranledt
dels deraf, att dessa insättningar äro frivilliga, dels deraf, att man befarat
missbruk kunna uppkomma genom en i detta afseende medgifven oinskränkt rätt
till afdrag å den uppskattade inkomsten, missbruk, hvilka deremot icke kunna
tänkas uppstå genom tjenstemännens till beloppet noga bestämda, genom gällande
författningar dem ovägerligen föreskrifna inbetalningar till de uti ifrågavarande
moment omförmälda kassor. Utskottet hemställer,
att Herr P. Hiibinettes förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
7:o.
3 mom. 1 punkten af 7 § Bevillningsstadgan har enligt Kong!. Kungörelsen
den 30 Maj 1879 följande lydelse:
“Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk
eller annat yrke samt med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar
och sportelersättning äfvensom obestämda eller extra inkomster taxeras för det
Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 12. 11
löpande året och böra i allmänhet beräknas på grund af förhållanden under näst
föregångna året».
Föreskriften att de i denna punkt omförmälda inkomster i allmänhet böra
beräknas på grund af förhållanden under näst föregångna året har, enligt hvad
Utskottet erfarit, uppfattats än såsom en regel, den der ovilkorligen borde lända
till efterrättelse, så vidt icke särskilda förhållanden föranledde till undantag derifrån,
än allenast såsom en af lagstiftaren till ledning vid uppskattningen meddelad
anvisning, hvilken det stode vederbörande beskattningsmyndigheter fritt att följa
eller icke. Olägenheterna af denna vacklan vid lagbudets tillämpning, hvilken äfven
lärer yppat sig vid bevillningsmåls behandling inom Kammarrätten, äro uppenbara.
Bland annat kan till följd deraf inträffa, att en person, hvilken ena året
påförts bevillning för sina obestämda inkomster inom ett taxeidngsdistrikt, der beskattningsmyndigheterna
till grund för uppskattningen lagt det löpande årets förhållanden,
men följande året, till följd af flyttning, åsättes bevillning af andra beskattningskomitéer,
hvilka beräkna inkomsten efter förhållandena under föregåendo
året, två gånger kommer att påföras bevillning efter ett och samma års inkomstbelopp.
Dessa förhållanden ådrogo sig äfven förberedande skattejemkningskomiténs
uppmärksamhet. Sedan komitén påpekat det för en jemlik och rättvis beskattning
menliga uti denna olika tillämpning af författningen, anför komitén vidare, att
det kunde synas, som skulle enklaste sättet att förekomma denna oregelbundenhet
vara att föreskrifva, det taxeringen alltid skulle verkställas på grund af det föregående
årets inkomster. Men härvid mötte stora svårigheter. Antingen skulle
då det löpande årets inkomster fortfarande beskattas och endast till sitt belopp
beräknas efter det nästföregående årets, eller ock skulle icke det löpande utan
det nästföregående årets inkomst verkligen beskattas och all inkomst sålunda påföras
bevillning ett år senare än för närvarande. I förra fallet kunde grundsatsen
icke fullständigt genomföras, enär för första året en ny rörelse utöfvades, bevillningen
måste beräknas redan å detta års inkomst, hvilken sedermera nästföljande
år åter skulle läggas till grund för beskattningen, hvaremot den inkomst, som
infiöte under det år, då rörelsen upphörde, icke komme att läggas till grund för
bevillningsskyldighet. I senare fallet, eller om bevillningen alltid skulle beräknas
å och utgå af det nästföregående årets inkomst, komme för all rörelse bevillningen
att utgå ett år senare och således fortfara ett år efter det, då rörelsen upphört,
hvilket bland annat skulle hafva den påföljd, att under det år, då öfvergången
egde rum, inkomst i allmänhet blefve befriad från bevillning, så vida icke
samma års inkomst skulle två gånger beskattas. I betraktande häraf och med
hänsyn jemväl till den menliga inverkan en sådan anordning skulle utöfva på kommunalbeskattningen
samt politisk och kommunal rösträtt och valbarhet, ansåg
komitén någon väsentlig förändring af nu gällande föreskrifter uti ifrågavarande
12
s in.
Instruktivnen
§ 16.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
afseende icke böra ega rum, men väl att dessa föreskrifter borde förtydligas, så
att någon skiljaktig uppfattning af desamma icke behöfde befaras.
Utskottet, som instämmer i detta förberedande skattejemkningskomitéus
uttalande, vill derjemte påpeka olägenheter, hvilka utom de nyssnämnda skulle så väl
för den enskilde skattskyldige som för det allmänna följa af en ovilkorlig föreskrift,
att de ifrågavarande inkomsterna skulle beräknas på grund af förhållandena under
nästföregångna året. För ett industriel företag, som ena året lemnat en betydande
vinst, men det följande på grund af missgynnande konjunkturer gått med
förlust, måste det t. ex. kännas synnerligen tryckande att under detta år nödgas
i skatter utgifva ett större belopp, hvilket deremot för det föregående året kunnat
med lätthet utgöras. Och om de missgynnande konjunkturerna föranleda en betalningsinställelse,
kan lätteligen inträffa, att det allmänna går i mistning af det
skattebelopp, som för det föregående årets vinst bort tillkomma detsamma.
På grund af hvad Utskottet sålunda anfört, anser sig Utskottet böra hemställa,
att Riksdagen må besluta det 7 § 3 mom. 1 punkten i
Bevillningsstadgan må erhålla följande förändrade lydelse:
“Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart,
handtverk eller annat yrke samt med tjenstebefattning
förenade tjenstgöringspenningar och sportelersättning äfvensom
obestämda eller extra inkomster taxeras för det löpande
året och må, i saknad aj annan, tillförlitligare grund för uppskattningen,
ledning dervid tagas af förhållanden under näst
föregångna året“.
8:o.
Bevillningsstadgans 16 § föreskrifver:
“Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad,
för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, skall, vid
ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift,
huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor
för rättigheten att under en tid af högst tre månader idka dylik handel;
åliggande det honom att derest han efter nämnda tid vill samma rättighet utöfva,
förskottsvis betala ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken afgift skall
antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad om sänder, men alltid
för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der
han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagdaafgiften
vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra
af StatsKontoret Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas, för att kronans upp
-
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 13
bördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å
etthundra kronor, dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt
iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.
Den utländing, som, utan att hafva den stadgade afgiften behörigen erlagt,
beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens
erläggande, höta femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas af
poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de
ådömda böterna lika emellan åklagaren och de fattiga.
De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen att,
under titel: »Bevillning af utländska handlande och handel''sexpediter», såsom andra
kronomedel i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid hvarje
års slut bör uppgöras och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas redovisning
för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka redovisningar, sedan desamma
blifvit till rigtigheten af Kongl Maj:ts Befallningshafvande styrkta, böra inom Januari
månads slut det följande året till Statskontoret insändas, för att med ränteriredogörelserna
jemföras och derefter aflemnas till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt,
för att tjena till ledning vid räkenskapernas granskning.
För de ifrån Statskontoret till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afsända
qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbördsmännen utlemnas,
skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom Januari månads utgång behörig
redovisning till Statskontoret insändas.
Hvad i denna paragraf är stadgadt rörande särskild bevillniugsafgift af utländing,
som utbjuder eller försäljer utländska varor, gäller icke för norrman,
som idkar handel med norska produkter.''1
I underdånig skrifvelse den 15 Maj 1878 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t
täcktes underkasta gällande näringslagstiftning, i hvad den anginge utländingar,
en revision i syfte att förhindra, att sådane här i landet idkade handel utan att
erlägga skatt till staten och kommunen, samt att Kongl. Maj:t behagade fastställa
de inskränkningar i den utländingar medgifna näringsfrihet, som för nämnda
ändamål kunde finnas nödvändiga, äfvensom skärpa ansvarsbestämmelserna för
oloflig handelsrörelse och meddela föreskrifter, som underlättade vederbörande
myndigheters kontroll öfver iakttagande af de för utländingars näringsfrihet stadgade
vilkor.
Sedan Kommerskollegium, efter det Öfverståthållareembetet och Kongl.
Maj:ts samtlige Befallningshafvande blifvit hörde, i detta ärende inkommit med
underdånigt utlåtande af den 31 December 1878, utfärdades den 20 Juni 1879
nådig förordning om ändring af vissa paragrafer i förordningen den 18 Juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet. Då Kommerskollegium i sitt berörda utlåtande
framhållit några stadganden i 16 § Bevillningsstadgan, som otvifvelaktigt egde ett
ganska nära samband med näringsförfattningen i vissa delar, och på hvilka Kol
-
14
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
legitim trott sig böra fästa Kong!. Maj:ts nådiga uppmärksamhet för det fall, att
Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att i afseende å desamma göra Riksdagen något
meddelande, infordrades öfver Kollegii framställning i denna del Kammarrättens
underdåniga utlåtande, hvilket afgafs den 7 November sistlidet år.
Genom nådig remiss den 23 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t låtit till
Bevillnings-Utskottet öfverlemna samtliga handlingarne i detta ärende, och har
Utskottet derjemte fått från Andra Kammaren mottaga en af Herr J. Sjöberg
derstädes väckt motion (N:o 30) angående samma ämne.
Uti sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande yttrar Kommerskollegium i förevarande
ämne följande, hvilket Utskottet ansett sig på detta sätt böra bringa
till Riksdagens kännedom.
“Uti första punkten af nämnda paragraf (§ 16 i Bevillningsstadgan), föreskrifves,
bland annat, att utländing, som reser omkring i landet och för egen eller,
såsom utskickad, för annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna
skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna. Jemföres denna
föreskrift med innehållet af — — — — —--— — —- — — — §17
i 1835 års bevillningsstadga, så finnes, att i det senare talas icke allenast om utländingar,
“som resa omkring i landet och efter eller utan medhafvande prof, för
egen räkning eller, såsom utskickade för andra, utbjuda eller sluta handel om utländska
varor", utan deri förekomma ock, hvilket för den närvarande undersökningen
är af en viss vigt, omedelbart efter ordet “varor" följande ord “eller eljest
drifva handel", hvilket senare uttryck väl lärer otvetydigt utmärka, att den i samma
författningsrum bestämda bevillningsafgiften skulle erläggas äfven af de kringresande
utländingar, hvilka höllo varor till salu. De sednast anförda orden “eller
eljest drifva handel" återfinnas icke uti den närmast följande bevillningsstadgan
af den 8 Juni 1841, och de förekomma icke heller hvarken uti sedermera utfärdade
bevillningsstadgar eller uti det, i denna del af eu på Rikets Ständers begäran
af Kongl. Maj:t den 19 Juni 1858 förordnad komité under den 2 Juli påföljande
år afgifna förslag till förnyad författning angående allmänna bevillningens
utgörande, hvilket förslag under g 23 väsentligen öfverensstämde med de
föreskrifter, som uti nu ifrågavarande hänseende voro intagna i bevillningsstadgan
af den 8 Mars 1858 och sedermera under § 16 infördes uti den vid 1859—1860
årens riksdag antagna bevillningsstadga, hvilka åter, såsom i det föregående är
sagdt, hufvudsakligen äro lika lydande med föreskrifterna uti § 16 af nu gällande
bevillningsstadga. Af innehållet utaf merberörda paragraf i den del, hvarom nu är
fråga, likasom uti dermed öfverensstämmande från och med år 1841 meddelade
stadganden i ämnet lärer få slutas, att Rikets Ständer vid den tiden och sedermera,
likasom derefter Riksdagen, åsyftat, att de stadgade bevillningsafgifterna
skulle erläggas endast af sådana utländingar, hvilka reste omkring i landet för
15
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.
att med inhemska köpmän eller andra personer inleda handel om utländska varor,
vare sig att detta skedde eller sker medelst prof å sådana varor eller icke;
hvaremot utländing, som förde omkring i landet utländska varor till omedelbar
försäljning, skulle i fråga om bevillning derför vara underkastad på sådana fall
tillämpliga bestämningar uti bevillningsstadgan. Skulle i afseende derå någon
tvekan vara berättigad, så lärer den kunna undanrödjas genom den behandling,
denna fråga undergick vid 1877 års riksdag. Vid denna riksdag hade nemligen
väckts motion om ändring i uppgifvet syfte af 16:de paragrafen i bevillningsstadgan,
öfver hvilken motion Bevillnings-Utskottet afgaf yttrande uti 5:te punkten af
sitt betänkande N:o 9 angående allmänna bevillningen. I detta yttrande förmäles,
bland annat, att hvad af motionären till stöd för det framställda ändringsförslaget
blifvit aufördt äfvensom af sjelfva förslagets innehåll ville det synas, som motionären
utgått från det antagande, att i fråga varande paragraf i bevillningsstadgan
äfven vore tillämplig å utländingar, hvilkä här i riket drefve verklig handel,
samt att motionären med sitt förslag afsett att åstadkomma, det desse utländingar
verkligen erlade den i nämnda paragraf bestämda bevillningsafgift för hela den
tid, de utöfvade sin handelsrörelse härstädes; men att, enligt Utskottets förmenande,
paragrafen endast vore tillämplig på sådana utländingar, som för egen eller
principalers räkning upptoge order eller enligt medförda prof utbjöde varor, och
att deremot de utländingar, som här i riket sjelfve eller genom andra idkade
verklig handel, skulle för denna sin handelsrörelse erlägga ej blott vanlig inkomstbevillning,
utan äfven kommunalutskylder. Med uttalande slutligen, att Utskottet
nogsamt insåge behofvet af att i bevillningsstadgan införa förändrade, efter nu
varande förhållanden lämpade föreskrifter i fråga om utläudings bevillningsskyldighet,
hemstälde Utskottet på anförda skäl, att motionen icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd, hvilken hemställan också blef utan någon meningsskiljaktighet
af Riksdagens båda kamrar bifallen, likasom mot Utskottets i detta
ämne i öfrigt afgifna yttrande icke förekom någon anmärkning. Det lärer således
få antagas, att utländing, som här i landet idkar verklig handelsrörelse, ehvad
detta sker under längre eller kortare tid, skall beskattas i enlighet med de uti
§ 6 bevillningsstadgan bestämda grunder för bevillning för inkomst af kapital
eller arbete, hvilket antagande vinner ytterligare stöd af innehållet utaf författningens
8:de paragraf, enär deri från utgörande af inkomstbevillning frikallas ej
mindre “främmande makters härvarande beskickningar och konsulater tillhörande
personer jemte deras betjening, såvida de icke äro svenska undersåtar eller inom
riket drifva handel eller utöfva annat yrke", än äfven “utländsk man, hvilken endast
såsom resande sig i Sverige uppehåller och här i riket hvarken idkar någon
näring eller är i statens, kommuns eller svensk undersåtes tjenst anstäld“.
Emellertid torde å andra sidan, med sannolikhet kunna antagas, att bevillningsstadgans
nu i fråga varande bestämningar efter tillkomsten af 1841 års stadga
16
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
icke alltid eller allestädes blifvit eller ens för närvarande blifva tolkade i enlighet
med nyss anförda åsigter; och det synes derföre, att de, till förekommande
af all tveksamhet om rätta uppfattningen af desamma, böra i någon mån förtydligas
och fullständigas. Kollegium föreställer sig, att detta skulle åstadkommas
derigenom, dels att åt början af lista punkten i merberörda § 16 gåfves ungefärligen
denna lydelse: Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller,
såsom utskickad, för annans4 räkning till inledande af handel samt med eller utan
varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att framdeles från utlandet
levereras, skall vid ankomsten till riket o. s. v.; dels ock att vid slutet af
den nuvarande paragrafen fogades ett nytt moment af innehåll, att utländing, som
reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut till försäljning
eller försäljer af honom medförda eller eljest i riket befintliga varor, skall erlägga
bevillning i enlighet med de i § 6 bestämda grunder, samt att hvad sålunda stadgas
skall ega tillämpning äfven i det fall, att utländing medför utländska varor,
som förut blifvit under en eller annan form reqvirerade. I sammanhang härmed
anser sig Kollegium äfven böra göra en erinran vid innehållet af 3:a stycket eller
momentet af oftanämnda § 16, der det föreskrifves, bland annat, att den utländing,
som, utan att hafva den stadgade afgifteu behörigen erlagt, beträdes med att
bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande,
bota femhundra kronor, äfvensom att de ådömda böterna fördelas lika emellan
åklagaren och de fattiga. Då emellertid den förbrytelse, som i berörda moment
afses, synes kunna vara mer eller mindre straffbar, torde det med rättvisans fordringar
och numera i allmänhet antagna grundsatser öfverensstämma, att äfven
i fråga om sådan förbrytelse latitudsystemet tillämpas och att sålunda bötesbeloppet
bestämmes t. ex. från femtio till och med femhundra kronor. Vidare och
i betraktande af de ordnade förhållanden, hvaruti fattigvårdsväsendet genom senare
tiders lagstiftning kommit, lärer det kunna anses vara mindre lämpligt, att
de lattiga skola hafva andel i böterna, och med hänsyn dertill samt för att inom
kommunerna väcka intresse för förbrytelsens beifrande föreställer sig Kollegium,
att det skulle vara tjenligt att föreskrifva, det hälften af de ådömda böterna skall
tillfalla den stads- eller landskommun, hvarest förbrytelsen blifvit begången.»
Hvad sålunda blifvit åt Kommerskollegium föreslaget har Kammarrätten i
allt väsentligt biträda hvarjemte Kammarrätten erinrat, att, enär det kunde inträffa,
att den handelsverksamhet, som af här i riket ej bofast utländing härstädes
bedrefves, blefve af så kort varaktighet, att sådan utländing skulle, på grund af
stadgandet uti 16 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne, kunna undgå all
beskattning för denna sin verksamhet, till sistnämnda paragraf torde böra fogas ett
tillägg af innehåll, att utländing, som ej är här i riket mautalsskrifven, skall, äfven
om han före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut idkade
Bemllmings- Utskottets Betänkande N:o 12. 17
yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning för den tid, lian
yrket utöfvat.
Uti ofvan omförmälda motion har Herr J. Sjöberg såsom sina upptagit de
förslag, som blifvit väckta af Kommerskollegium om ändringar i 16 § Bevillningsstadgan
och af Kammarrätten om tillägg till 16 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne.
Utskottet, som funnit berörda förslag, såsom i väsentlig mån förtydligande
och fullständigande nu gällande bestämmelser i fråga om utländske handlandes
och handelsexpediters bevillningsskyldighet, vara egnade att åstadkomma en verksammare
tillämpning af dessa bestämmelser, har dervid icke funnit annat att
erinra, än att minimibeloppet, 50 kronor, af de för öfverträdelse af författningens
föreskrifter föreslagna böter synts Utskottet väl lågt, hvarföre Utskottet ansett
detsamma kunna höjas till 100 kronor.
Utskottet hemställer,
a) att Riksdagen må besluta följande förändrade lydelse
af 16 § Bevillningsstadgan:
»Utländing, som reser omkring i landet och för egen
eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af
handel samt med eller utan varuprof ljuder ut eller slutar handel
om utländska varor att framdeles från utlandet levereras, skall,
vid ankomsten till riket, till närmaste kronouppbördsman i
stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna,
samt dervid erlägga etthundra kronor för rättigheten
att under eu tid af högst tre månader idka dylik handel;
åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill
samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio
kronor i månaden, hvilken afgift skal) antingen för längre tid
på en gång eller för minst en månad om sänder, men alltid
för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman i stad
inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande
qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å
tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra
af Statskontoret Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas,
för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och
hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra kronor,
dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt
iakttagande af hvad gällande författningar i afseende
å dylik handel stadga.
Bik till Biksd. Brok 1880. 5 Sami. 1 Afä. 7 Höft.
3
18
Bevillnings-Utslmttets Betänkande N:o 12.
Den utlämning, som, utan att hafva den stadgade afgiften
behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel
om utländska varor, skall, jemte afgiftens erläggande, höta
från och med etthundra till och med femhundra kronor. Förbrytelser
häremot upptagas af poliskammare, der sådan finnes,
och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda
böterna lika emellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen
blifvit begången.
De sålunda uppburna bevillningsmedlen åligger det uppbördsmännen
att, under titel: »Bevillning af utländske handlande
och handelsexpediter», såsom andra kronomedel i behörig
ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid
hvarje års slut bör uppgöras och till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
insändas redovisning för de emottagna qvittensblanketterna,
hvilka redovisningar, sedan desamma blifvit till
rigtigheten af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande styrkta, böra
inom Januari månads slut det följande året till Statskontoret
insändas, för att med ränteriredogörelserna jemföras och derefter
aflemnas till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt för
att tjena till ledning vid räkenskapernas granskning.
För de ifrån Statskontoret till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
afsända qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma
till uppbördsmännen utlemnas, skola i landtränteriet
förvaras, bör jemväl inom Januari månads utgång behörig redovisning
till Statskontoret insändas,
Hvad här ofvan i denna § är stadgadt rörande särskild
bevillningsafgift af utländing, som utbjuder eller försäljer utländska
varor, gäller icke för norrman, som idkar handel med
norska produkter.
Utländing, som reser omkring i landet och för egen eller
annans räkning bjuder ut till försäljning eller försäljer af honom
medförda eller eljest i riket befintliga varor, skall erlägga bevillning
i enlighet med de i § 6 bestämda grunder; skolande hvad
sålunda är vordet stadgadt ega tillämpning äfven i det fall, att
utländing medför utländska varor, som förut blifvit under en eller
annan form reqvirerade;»
samt
b) att åt 16 § i Instruktionen för taxeringsförrättningarne
må gifvas följande förändrade lydelse:
»Så vida icke handlande, handtverkare eller annan nä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. J9
riugsidkare före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört
med sitt förut idkade yrke och sådant hos vederbörande
myndighet anmält, bör inkomstbevillning för detsamma efter
stadgad beräkningsgrund honom påföras; dock att utländing,
som ej är här i riket mantalsskrifven, skall, äfven om han före
den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut
idkade yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning
för den tid, han yrket utöfvat.»
9:o.
I betänkandet N:o 3 hemstälde Utskottet, att Riksdagen icke måtte bifalla
en af Herr A. P. Lind inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 135) derom, »att,
genom Riksdagens åtgärd, alla de svenska undersåtar, hvilka blifvit tilldelade någon
af de uti 3 § af gällande stämpelpappersförordning omförmälda ordnar samt
dem emottagit, men icke kunna förete utnämningsbref såsom kommendörer eller
riddare, måtte i bevillning årligen påföras en i sammanhang med öfriga bevillningar
redovisad afgift, motsvarande sex procent af det stämpelpappersvärde, som,
vid den tid utnämningen meddelades, författningsenligt skolat ifrågavarande utnämningsbref
påföras».
Denna Utskottets hemställan har blifvit af Första Kammaren bifallen, hvaremot
Andra Kammaren, med afslag derå, bifallit motionärens i ämnet gjorda framställning.
Derest vid den gemensamma omröstning, som i anledning af denna frågans utgång
kommer att ega rum, Riksdagens beslut skulle utfalla i öfverensstämmelse
med Andra Kammarens, är Utskottet sinnadt att föreslå ett tillägg till 22 § Bevillningsstadgan,
i sammanhang hvarmed den öfver samma paragraf förekommande
rubrik torde böra undergå förändring; derom Utskottet redan nu velat
hos Riksdagen göra anmälan.
10:o.
24 § i gällande Bevillningsstadga har följande lydelse:
»Till upplysning och ledning vid bestämmande af de bevillningsafgifters belopp,
som skola utgöras, böra före den 15 Mars nedannämnda år följande officiella
uppgifter meddelas, nemligen:
b) hvarje år:
l:o) af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne eller deras agenter eller
vederbörande brandstodskomitéer: uppgift rörande försäkringsvärdet å de byggnader,
S 22.
$ 24.
20
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.
som i stad på dess område eller i köping blifvit mot brandskada försäkrade, sedan
enahanda uppgift af samma styrelse eller komité nästföregående året meddelades;
i _ _ _ _ _ _ _ _ _ _«
och i 4 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne föreskrifves bland
annat:
“Värdet af fast egendom föreslås och bestämmes med ledning af:
4:o) brandförsäkringsvärdet å de i stad och på dess områden eller i köping
befintliga egendomars åbyggnad samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet
äfvensom å andra der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för
jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse, samt å sådan åbyggnad på särskilda
lustställen och dermed jemförliga mindre lägenheter, som utgör dessas egentliga
värde; dock bör, derest brandförsäkringsbeloppet skulle betydligt understiga de
brandförsäkrade husens och byggnadernas verkliga väi’de, det senare, men icke det
förra, antagas såsom grund för bevillningstaxeringen;
_ _ _Li
Emot nu anförda bestämmelser anmärker Herr Jan Magnusson uti en inom
Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion (N:o 49) att, ehuruväl 4 §
i Instruktionen för taxeringsförrättningarne stadgade, att å landet ej mindre än i
städerna brandförsäkringsvärdet skulle tjena till ledning vid taxeringen af vissa slag
utaf fast egendom, föreskrift likväl saknades om skyldighet för brändförsäkringsinrättningarne
att till taxeringsförrättningarne aflemna uppgifter angående försäkringsvärdet
å byggnader å landet. Då till följd häraf ofta inträffade, att beskattningskomitéerna
icke vore i stånd att tillämpa Instruktionens bestämmelser i denna de],
hemställer motionären, “att Riksdagen ville besluta och på lämpligt ställe i Bevillningsstadgan
införa stadgande derom, att brandförsäkringsinrättningar eller deras
agenter eller vederbörande brandstodskomitéer böra lemna enahanda uppgifter rörande
brandförsäkringsvärdet å såg-, qvarn-, bruks- och fabriksbyggnader på landet,
som de enligt 24 § i Bevillningsstadgan äro skyldige att meddela rörande hus och
byggnader i stad och köping".
Utskottet finner den af motionären mot lydelsen af 24 § Bevillningsstadgan,
jemförd med 4 § af Instruktionen för taxeringsförrättningarne, rigtade anmärkning
grundad. Förstnämnde paragraf torde derföre böra bringas till närmare öfverensstämmelse
med den senare genom utsträckning af brandförsäkringsinrättningarnes
uppgiftsskyldighet jemväl till de i sagda paragraf af Instruktionen omförmälda byggnader
å landet. Då det likväl måste för brandförsäkringsinrättningarne vara förenadt
med svårighet att afgöra, huruvida åbyggnaden å de i samma paragraf omförmälda
“särskilda lustställen och dermed jemförliga mindre lägenheter" är af beskaffenhet
att utgöra dessas egentliga värde, hafva sådana byggnader icke synts böra
upptagas bland dem, hvilka utgöra föremål för uppgiftsskyldigheten, helst de väl i
21
•Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
de flesta fall torde kunna anses hänförliga under de i paragrafen äfven omförmälda
“hus och byggnader, h vil ka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande
rörelse". Utskottet hemställer,
att § 24 litt. b) mom. 1 Bevillningsstadgan må erhålla följande
förändrade lydelse: “af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne
eller deras agenter eller vederbörande brandstodskomitéer:
uppgift rörande försäkringsvärdet å de i stad och på
dess områden eller i köping befintliga egendomars åbyggnad samt
ä bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet äfvensom å andra
der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för
jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse; börande
denna uppgift afse samtliga hithörande byggnader, hvilka blifvit
mot brandskada försäkrade, sedan enahanda uppgift af samma
styrelse eller komité nästföregående året meddelades".
1 l:o.
Enligt 30 § i gällande Bevillningsstadga skall hvarje socken på landet utgöra
ett beredningsdistrikt, med rätt för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att fördela
större socknar i två eller derå beredningsdistrikt samt att sammanslå två eller dera
mindre socknar till ett distrikt, Likaså skall enligt 42 § i allmänhet på landet
hvarje pastorat utgöra särskild! taxeringsdistrikt, men der Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvar sådant lämpligt, må större pastorat fördelas i derå och deremot
invid hvarandra belägna smärre pastorat sammanslås till ett enda gemensamt taxeringsdistrikt.
Uti motion, N:o 25, inom Första Kammaren anför Herr J. Bengtsson, att inom
värt land funnes mångfaldiga socknar, som vore fördelade på särskilda så väl
fögderier som län. Dessa socknedelar lösrycktes vid taxeringsförrättningarne från
hvarandra derigenom att socknedelen i det ena fögderiet, så vida den icke i och
lör sig sjelf kunde utgöra ett berednings- eller taxeringsdistrikt, sammansloges med
en eller dera af kommunerna inom det fögderi, under hvilket socknedelen i judicielt
och administrativt hänseende vore lydande. Den andra socknedelen behandlades
på samma sätt. Följden häraf blefve den, att den kommun, som råkade vara fördelad
på olika fögderier eller län, icke doge tillgodonjuta samma fördelar, som öfriga
landtsocknar i riket, att på en gång och af samma personer blifva i bevillningsberedningen
föreslagen till och i taxeringskomité)! påförd bevillning till Kongl. Maj:t
och kronan. Deraf följde vidare, att inom sådan socken, hvilken i öfrigt hade gemensamma
kommunalangelägenheter, olikheter i beskattningssättet uppstode. Detta vore
i synnerhet fallet vid fråga om taxering af jordbruksfastigheterna, hvilka kunde
åsättas högre bevillningstaxeringsvärde i den ena socknedelen än i den andra, oan
-
§ so.
§ 42.
22 Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o 12
godt jordegendomen inom socknen i dess helhet vore af lika godhet. Detta inverkade
menligt icke allenast i afseende på beloppet af den allmänna bevillningen inom
socknen i dess helhet, utan särskilt på de kommunala utskylderna, på löner till
presterskap^ m. fl. afgifter, som utginge efter bevillningstaxeringsvärdet. För att
afhjelpa de olägenheter, som måste blifva en nödvändig följd af detta beskattningssätt,
föreslår motionären, “att till §§ 30 och 42 i Bevillningsstadgan måtte fogas ett
tillägg, med föreskrift att äfven de socknar, som vore belägna i särskilda fögderier
eller län, skulle, der ej socknens storlek föranledde till annan bestämmelse, utgöra
ett bevillningsberednings- och taxeringsdistrikt med ledamöter utsedda från socknen
i sin helhet, på det sålunda jemnhet i beskattningen äfven uti dessa kommuner måtte
åstadkommas. Kronofogde och häradsskrifvare inom de olika fögderierna borde
vara tillstädes för att föra protokoll och längder hvar för sitt fögderi. Dessutom
borde hinder ej möta, att, der lokala förhållanden det medgåfve, till ett beredningsoch
taxeringsdistrikt indela flera socknar eller pastorat tillsammans med den socken,
som vore belägen inom olika fögderier, hvilken åtgärd borde bero på Konungens Befallningshafvandes
pröfning och bestämmande, synnerligen inom de socknar, som ligga
inom olika fögderier, men dock äro belägna i samma län“.
Sedan länge utgör bristen på öfverensstämmelse mellan landets administrativa
och ecklesiastika indelning föremål för klagan. Och då den ecklesiastika indelningen
tillika, åtminstone i det öfvervägande flertalet fall, utgör grunden för landets fördelning
i kommuner, har saknaden i enhet mellan områdena för statsadministrationens
och den kommunala sjelfstyrelsens verksamhet måst blifva allt känbarare, ju större
betydenhet sjelfstyrelsen under senare tider ernått. Då vidare Bevillningsstadgan
ordnat formerna för bevillningens åläggande sålunda, att åt kommunernas organ
uppdragits den egentliga taxeringen, medan deremot statens tjensteman derå utöfva
en kontrollerande verksamhet och uppbära de påförda skatterna, hafva nämnde administrativa
oregelbundenheter ej heller kunnat undgå att utöfva en störande inverkan
jemväl på beskattningens gång. För de klagomål, som framkallats af dessa förhållanden,
har motionären gjort sig till målsman; och att klagomålen icke varit obefogade
torde en granskning af samma förhållanden gifva vid handen.
I detta afseende må först anmärkas, att de paragrafer i Bevillningsstadgan,
som afhandla distrikten för bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna, icke
äro fullt tillämpliga på de socknar och pastorat, hvilka äro fördelade mellan tvenne
eller flere fögderier eller län. De i §§ 30 och 42 meddelade föreskrifterna, att på
landet i allmänhet hvarje socken skall utgöra ett berednings- och hvarje pastorat ett
taxeringsdistrikt, ega på sådana socknar och pastorat icke tillämpning, då den verksamhet
i afseende på bevillningstaxeringarne, som Bevillningsstadgan uppdrager åt
de administrativa myndigheterna att jemnsides med kommunernas förtroendemän
utöfva, af nämnde myndigheter icke kan utöfvas utom gränserna för deras tjenstgöringsdistrikt
och derföre äfven påkallat särskilda beskattningsförrättningar inom de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Beottlnings-Utslcottets Betänkande N:o 12. ä8
delat af eu socken eller ett pastorat, som tillhöra olika administrativa fördelningar.
Och om sålunda å ena sidan ifrågavarande socknar och pastorat alltid måste fördelas
i flere berednings- eller taxeringsdistrikt, äfven utan att deras storlek, enligt 30
och 42 §§, dertill föranleder, synes å andra sidan eu sträng tolkning efter ordalydelsen
af samma paragrafer icke medgifva, att sådana sockne- eller pastoratsdelar
förenas med andra socknar eller pastorat till gemensamma berednings- eller taxeringsdistrikt.
Dessa oegentligheter äro likväl af mera formel natur. Men äfven om man
vill medgifva, att dessa sockne- och pastoratsdelar hvar för sig få i och för bevillningstaxeringarne
räknas som särskilda “socknar" och “pastorat", saknas icke oegentligheter
af beskaffenhet att materielt inverka på de skattskyldiges rätt.
Den väsentligaste af dessa oegentligheter har blifvit uti motionen framhållen.
Det äi gifvet, att, då beskattningen inom de särskilda socknedelarue verkställes af
olika beskattningsmyndigheter, som vid sina åtgöranden kunna ledas af olika grundsatser,
resultatet af taxeringen för socknen i dess helhet ofta kan komma att förete
en för rättvisa och jemlikhet i beskattningen menlig ojemnhet mellan socknens olika
delar, hvilken ojemnhet i synnerhet måste blifva känbar vid utgörandet af de utskylder
för kommunala ändamål, för Indika bevillningen ligger till grund.
Denna oegentlighet är likväl icke den enda.
Enligt mantalsskrifningsförordningen förrättas på landet mantalsskrifningen af
häiadsskrifvaren, i allmänhet särskildt för hvarje socken. Men då häradsskrifvaren
icke egen utöfva sina funktioner utom gränserna för fögderiet, måste särskilda mantalsskrifningsförrättningar
ega rum och särskilda mantalslängder upprättas för de
delar al samma socken, hvilka ligga inom olika fögderier eller olika län. Om nu
det fall förutsattes, att en socken är fördelad mellan tvenne län, komma socknens
invånare att fördelas på tvenne mantalslängder, en för hvartdera länet. Då enligt
9 § sista mom. Bevillningsstadgan hvar och en skattskyldig, som icke tillhör någon
af de uti paragrafens föregående moment uppräknade kategorier, skall påföras bevillning
der han är mantalskrifven, kommer hvarje sådan skattskyldig att allenast
inom den socknedel, der han är mantalsskrifveu, erlägga bevillning, ehuru han måhända,
såsom t. ex. är förhållandet med församlingens pastor, uppbär sina inkomster
Jiån hela socknen. Detta medför visserligen för den egentliga kommunalbeskattningen
ingen annan olägenhet än den ofvannämnda, som kan härflyta af en inom de
olika socknedelarue följd olika beräkningsgrund vid taxeringen, men deremot måste
för det ena länet bevillningens totalbelopp härigenom minskas med bevillningen för
de inkomstbelopp, hvilka, ehuru inom länet uppburna, beskattas inom det andra länet.
Då nu enligt 47 § landstingsförordningen landstingsskatten skall utgå iförhållande
till den allmänna bevillning enligt Art. II Bevillningsstadgan för fast egendom
eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar skattskyldig till statsverket
erlägges, på det sätt att den summa, som af landstinget blifvit till uttaxering bestämd,
24
Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 12.
jemfÖres med hela det från länet till statsverket utgående bevillningsbelopp enligt Art. II,
kommer landstingsskatten att för invånarne i det förra länet utgå med högre belopp, än
den skulle utgjort, derest ofvannämda, inom länet uppburna inkomst äfven derstädes
fått läggas till grund för bevillningsskyldighet; likasom detta län till följd af samma
förhållande äfven kommer i en sämre ställning vid beräkningen af den del af bidragen
till skjutsentreprenader, hvilken enligt Kongl. stadgan angående skjutsväsendet
den 31 Maj 1878 skall af staten gäldas. Och då slutligen enligt 10 § Bevillningsstadgan
för inkomst, som beskattas på annat ställe än den skattskyldiges mantalsskrifningsort,
befrielse eller lindring i bevillningen efter § 8 icke får tillgodonjutas,
egen en skattskyldig, som inom båda socknedelarne drifver rörelse, icke samma rätt
som invånare i andra socknar att tillgodonjuta den i 8 § omförmälda förmån å
hela sin inom socknen uppburna inkomst.
Flera exempel på det för beskattningens jemna gång menliga uti nu afhandlade
oregelbundenheter skulle tvifvelsutan kunna anföras. Det anförda synes emellertid
Utskottet utgöra tillräcklig grund att taga frågan om dessa missförhållandens
afhjelpande under allvarligt öfvervägande. Motionären har för sådant ändamål föreslagit
införande i Bevillningsstadgan af en bestämmelse, att äfven de socknar, som
äro belägna i särskilda fögderier eller län, skola utgöra ett berednings- och taxeringsdistrikt
med ledamöter utsedda från socknen i dess helhet samt att kronofogde
och häradsskrifvare inom de olika fögderierna borde vara tillstädes för att
föra protokoll och längder, hvar för sitt fögderi. Fn anordning i sådan rigtning
skulle undanrödja åtminstone en del af de öfverklagade missförhållandena och måhända
äfven utan allt för stora svårigheter låta sig genomföra, der de fögderier,
mellan hvilka socknarne äro fördelade, tillhöra samma län. Der åter detta icke är
förhållandet och således de befogenheter i afseende på taxeringsförrättningarne,
hvilka Bevillningsstadgan tillägger Kongl. Maj:t Befallningshafvande, utöfvas af olika
myndigheter för de båda socknedelarne, måste den föreslagna anordningen förutsätta
omfattande ändringar i Bevillningsstadgan. Vid sådant förhållande och då i allt
fall ovisst synes vara, huruvida de af de administrativa oregelbundenheterna vållade
olägenheter för bevillningstaxeringarna kunna helt och hållet försvinna, så länge
sagda oregelbundenheter qvarstå, har Utskottet tvekat att afgifva förslag till sådana
ändringar; men då det deremot synts Utskottet antagligt att med de upplysningar
angående merberörda administrativa oregelbundenheter och deras verkningar så väl
i ena som andra hänseendet, hvilka måste stå Kongl. Maj:t till buds, en utredning
angående nu afhandlade, ingalunda ovigtiga förhållanden skulle med mindre svårighet
kunna af Kongl. Maj:t verkställas, hemställer Utskottet,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke de för
en rättvis och jemlik beskattning menliga följderna af den bristande
enheten mellan landets administrativa och ecklesiastika
25
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
indelning må kunna undanrödjas, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i Bevillningsstadgan, hvilka
för ändamålets vinnande kunna finnas erforderliga.
12:o.
Angående sammansättningen af bevillningsberedningarne på landet stadgar § :n.
■’1 § Bevillningsstadgan, att de böra utgöras af någon utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnad, helst inom distriktet boende person, som egen tillförlitlig kännedom
om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden och hvilken skall
vara ordförande och föredragande, samt två eller tre på kommunalstämma utsedde,
i orten bosatte personer, af hvilka under sistförlidna år bevillning inom socknen
eller pastoratet blilvit erlagd efter då gällande Bevillningsstadgas andra artikel.
Äio deremot flera socknar förenade till ett beredningsdistrikt, skall för hvarje socken
väljas eu eller två ledamöter i beredningen. Vid samma tillfälle, som de ordinarie
ledamöterna i bevillningsberedningen utses, skola äfven eu eller två suppleanter på
enahanda sätt som de ordinarie ledamöterna utväljas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 54), som blifvit till Utskottet
hänvisad, anför Herr O. Perman, att eu bland anledningarne till den på senare tider
öfverklagade ojemnhet, hvarmed bevillningen efter andra artikeln pålördes, utan
tvifvel, åtminstone hvad landsbygden beträffade, kunde sökas i det förhållande, att
enligt ofvan anförde paragraf i Bevillningsstadgan hvarje bevilluingsberedning
skulle bestå af, utom ordföranden, allenast två eller tre personer, eller, der flere
socknar vore till ett distrikt förenade, eu eller två ledamöter irån hvarje socken.
I vidsträcktare socknar eller distrikt, såsom t. ex. i Norrland, kunde nemligen tillförlitlig
kännedom om socknens hela ekonomiska ställning eller alla industriella förhållanden
icke förutsättas hvarken hos ordföranden eller beredningens få ledamöter,
hvilka skulle bedöma nyssberörda förhållanden på orter, som äfven kunde vara
belägna flere mil från deras hemvist och till ledning för bedömandet icke hade andra
officiella uppgifter, än dem, som anginge försåld fastighet. På grund häraf föreslår
motionären, “det Riksdagen ville besluta den ändring uti 31 § gällande Bevillningsstadga,
att på landet inom hvarje beredningsdistrikt skola väljas minst fem
ledamöter, eller, om behofvet sådant kräfver, högst nio, att uti bevillningsberedningens
arbeten deltaga".
Genom den i 30 § Bevillningsstadgan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande medgitna
rätt att fördela större socknar i två eller flere beredningsdistrikt anser väl Utskottet
det vara pa ett i flertalet fall tillfyllestgörande sätt sörjdt derför, att nödig kännedom
om förhållandena i orten må hos beredningarna förefinnas, likasom Utskottet förmenar
att inom dessa nämnder, hvilka hafva att förbereda den egentliga taxeringen,
arbetets gång i allmänhet icke skulle underlättas genom ökande af antalet ledamöter
Bill. till Biksd. Prof. 1880. 5 Sand. 1 Afl. 7 Käft.
4
S Hl.
$ no.
26 Bevilln klys- Utskottets Betänkande N:o 12.
i desamma. Emellertid vill Utskottet medgifva, att uti vidsträckta och glest befolkade
socknar, hvilka just till följd af befolkningens gleshet ej rätt väl lämpa sig
att fördelas i flera beredningsdistrikt, det med delningen afsedda ändamål stundom
lättare kunde vinnas genom ökande af antalet ledamöter i beredningen. Utskottet
har derför ansett det antal ledamöter, som af kommunalstämman högst får utses,
kunna ökas från tre till sex; och lärer någon olägenhet deraf icke vara att befara,
då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger ej mindre att afgöra, huruvida till följd
af särskilda förhållanden ett ökande af ledamotsantalet i beredningen må vara att
föredraga framför socknens fördelande i flera beredningsdistrikt, än äfven att,
derest den förstnämnda utvägen föredrages, bestämma det antal ledamöter, som bör
väljas. Äro åter flere socknar förenade till ett beredningsdistrikt, torde redan dermed
vara ådagalagdt, att de förhållanden, hvilka enligt hvad ofvan är närnudt,
stundom kunna framkalla behof af ökadt antal ledamöter i beredningen, icke äro
för handen, och torde derför i fråga om det antal ledamöter, hvaraf i sådana fall
beredningen skall utgöras, förändrade bestämmelser icke erfordras.
Utskottet hemställer,
att åt 31 § i Bevillniugsstadgan må gifvas följande förändrade
lydelse:
“Hvarje -- — -— artikel. Dessa — — -— rådstuga.
På landet bör bevillningsberedningen utgöras af någon utaf
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnad, helst inom distriktet
boende person, som eger tillförlitlig kännedom om ortens
ekonomiska ställning och industriella förhållanden och hvilken
skall vara ordförande och föredragande samt två, högst sex,
på kommunalstämma utsedda, i orten bosatta personer, af hvilka
under sistförlidna år bevillning inom socknen eller pastoratet blif vit
erlagd efter dä gällande Bevillniugsstadgas 2:dra artikel. Äro
— ...--— beredningen. Vid — —-------—utväljas11.
13:o.
61 § i Bevillniugsstadgan lyder:
“Pröfningskomité består af tjugo, högst trettio ledamöter, hvilka Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eger utse bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna
personer. Bland ledamöterna i pröfningskomitéu skall minst häliten vara
egare af fast egendom; och böra komiténs ledamöter så utses, att komitén, så
vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp
och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels näringsidkare och
dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig kännedom om länets
särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 37
Den, som-------tio kronor."
Vid innevarande riksdag hafva inom Andra Kammaren blifvit"väckta och
till Utskottet hänvisade trenne motioner med förslag till förändrad lydelse af denna
paragraf, nemligen eu (N:o 5) af Herr N. J. Boström, en (N:o 44) af Herr Sven
Andersson samt en (N:o 125) af Herr J. A. Sjö. Herr Boström föreslår den ändring
i paragrafen, att pröfningskomitén skalle komma att bestå af 20, högst 30
ledamöter, hvilka landstinget skulle ega utse bland de af taxeringskomitéerna
föreslagna personer, med paragrafens nuvarande lydelse i öfrigt bibehållen; Herr
Sven Andersson föreslår, att samma paragraf måtte sålunda formuleras:
“Pröfningskomité består af 30 ledamöter, hvilka i Stockholm utses ensamt
af Öfverståthållareembetet, men i de öfriga länen af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och vederbörande landsting till hältten hvardera, bland de af taxeringskomitéerna
dertill föreslagna personer. På det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och landstinget ej med sitt val må falla å samma personer, åligger det Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att i god tid för sin del utse ledamöter och genast om
sitt val underrätta vederbörande landsting samt tillika uppgifva hvilka personer,
som af taxeringskomitéerna blifvit föreslagna. De af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utsedde skola utgöras dels af fastighetsegare, dels af näringsidkare och
dels af löntagare. Landstinget skall utse antingen jordogare eller jordbruksidkare
och
Herr Sjö, att paragrafen må erhålla denna lydelse:
“Hvarje landsting skall i god tid af Konungens Befallningshafvande erhålla
uppgift, å hvilka personer, som af taxeringskomitéerna blifvit föreslagna till ledamöter
i pröfningskomitén, och bestämmer sedan i sitt län antalet ledamöter i
samma komité samt väljer hälften af det sålunda bestämda antalet ledamöter i
pröfningskomitén bland de af taxeringskomitéerna föreslagna personer, dervid dock
endast jordbrukare, men ej tjenstemän få väljas. Derefter lemnar landstinget
underrättelse om valet till Konungens Befallningshafvande, som utser återstående
ledamöter bland de af taxeringskomitéerna föreslagne och kallar alla de valde.
I Stockholm förfares på sätt nu är stadgadt, och der två landsting finnas
inom samma län, skall pröfningskomitéledamöternas antal bestämmas af Konungens
Befallningshafvande, men för öfrigt förfares på sätt häröfver stadgats med
iakttagande af att hvarje landsting skall bland de af taxeringskomitéerna föreslagna
personer utse sådana jordbrukare, som inom laudstingets område äro
boende."
Såsom skäl för de föreslagna förändringarne är hufvudsakligen anfördt, af
Herr Boström, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke alltid lyckats i pröfningskomitéerna
inkalla fullt lämpliga personer, hvarföre sammansättningen af dessa
komitéer syntes böra uppdragas åt landstingen, hvilka nu tillika egde utse deputerade
för markegångssättningen; af Herr Sven Andersson, att ehuru pröfnings
-
28
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.
komitéernas förnämsta verksamhet borde gå ut på att åstadkomma rättvisa och
jemlikhet i beskattningen de olika skatteföremålen emellan, en lång erfarenhet
likväl hade adagalagt, att de af Kongl. Majts Befallningshafvande utsedda pröfningskomitéerna
icke förmått att härvid uppfylla sitt ändamål, samt att orsaken dertill
att nämnde komitéer icke åtnjöte den skattdragande befolkningens förtroende
läge deri, att ledamöterna ensamt utsåges af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hvilken myndighet icke kunde ega tillräcklig person- och örtkännedom för att
med sitt val alltid träffa de personer, som passade för ett sådant uppdrag; samt
ai Herr bjö, att den makt att utse ledamöterna i pröfningskomité, som blifvit
lagd i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes hand, och det tillfälle, som derigenom
för den verkställande makten yppades att utöfva inflytande på beskattningens
gång, icke syntes förenliga med den i 57 § Regeringsformen uttalade grundsats
att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena.
Den tanke, som legat till grund för Bevillningsstadgans föreskrifter i afseende
på sättet för hevillningstaxeringen af fastighet och inkomst, finnes uttalad
i 42 § Bevillningsstadgan, der det heter, att “under allmänna bevillningen inbegripna
och på taxering beroende afgifters belopp bestämmes af den för sådant
ändamål utaf de skattskyldige----inom sig utsedda taxeringskomité".
Denna tanke är sjelfstyrelsens grundsats, i vidsträcktaste mån tillämpad på beskattningen.
Då det emellertid funnits nödigt att för åstadkommande af eu jemlik
beskattning underkasta de egentligen taxerande myndigheternas beslut och
åtgärder granskning af eu för hvarje län gemensam pröfningskomité, har dervid
nämnde grundsats underkastats en modifikation. Pröfningskomiténs ledamöter skola
nemligen enligt 61 § Bevillningsstadgan utses af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer. Den rätt att ingripa
i beskattningsmyndigheternas sammansättning, hvilken sålunda tillagts den administrativa
myndigheten utöfver de befogenheter i afseende på det yttre ordnandet
af taxeringsförrättningarne och bevakandet af kronans rätt dervid, som Bevillningsstadgan
tillerkänt samma myndighet, torde finna sin förklaring i de förhållanden,
som voro rådande på den tid, då pröfningskomitéerna först infördes. Då
nemligen detta år 1812 egde rum, rörde sig den i vårt land urgamla sjelfstyrelsen
ännu icke i fullt ordnade och bestämda former, hvarföre dess oinskränkta tilllämpning
vid taxeringarne kunde synas betänklig, och då länet ännu saknade ett
gemensamt orgau för sjelfstyrelsen, låg det nära till hands att åt den högsta administrativa
myndigheten inom länet uppdraga pröfningskomiténs sammansättning.
Förhållandena hafva emellertid sedan denna tid i väsentlig mån förändrats. Sjelfstyrelsen
har genom 1862 års kommunalförfattningar vunnit stadgade former,
hvilka under snart tvenne decennier blifvit af erfarenheten pröfvade, och uti det
samma år införda landstinget har länet erhållit en representation för sina gemensamma
angelägenheter. Tiden har derföre nu synts Utskottet vara inne att tillse,
29
BeviUnings-Utskottds Betänkande N:o 12.
huruvida icke den grundsats om sjelfstyrelse vid beskattningen, hvarpå Bevillningsstadgan
hufvudsakligen är byggd, må kunna äfven vid pröfningskomitéernas
bildande fullständigare, än hvad hittills varit fallet, genomföras.
Förslag i syftning att åt landstingen öfverlemna utseendet af samtliga eller
någon del af pröfningskomitéernas ledamöter hafva vid flere föregående riksdagar,
senast vid sistlidet års, varit väckta utan att likväl vinna framgång. Mot de
samma har hufvudsakligen anförts, att bestämmelsen, att taxeringskomitén egde
föreslå och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland de föreslagna utse pröfningskomiténs
ledamöter utgjorde en särdeles lyckligt funnen utväg att betrygga ej
mindre kommunernas än statens rätt; att derjemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
borde förutsättas i allmänhet ega, stundom i högre grad än landstingen, tillräcklig
kännedom om länets så väl invånare som förhållanden i öfrigt, för att med
urskilning kunna utse lämpliga personer att i sista hand inom länet afgöra beskattningsfrågor;
att, då i en stor del af rikets län landstingen icke sammanträda förrän
tredje, fjerde eller sista Måndagen i September, men enligt gällande Bevillningsstadga
pröfningskomitéernas sammanträden skola hållas under September eller första
hälften af Oktober, samt Konungens Befallningshafvande åligger att i god tid
före komiténs sammanträde låta utfärda och ledamöterna tillställa kungörelse med
uppgift å dem, som blifvit till komiténs ledamöter utsedde, så föranleddes af en
bestämmelse sådan som den föreslagna förändrade föreskrifter i afseende på tiden
för pröfningskomitéernas sammanträden, förutom att ett fördröjande af komiténs
arbeten deraf skulle i flera fall blifva en följd; samt att, då ett län kunde vara
deladt i flera landstingsområden samt äfven andra städer än Stockholm finnas,
livilka ej deltaga i landsting, så måste, om åt landstingen uppdroges att utse
pröfningskomiténs ledamöter, förändrade bestämmelser meddelas i afseende å pröfningskomitéernas
distrikt, samt särskilda föreskrifter gifvas rörande de städer, som
ej i landsting deltaga.
Hvad den förstnämnda af dessa anmärkningar beträffar, har Utskottet redan
ofvan antydt, att det synes Utskottet otvifvelaktigt hafva varit lagstiftarens mening
att bygga beskattningsförrättningarne på sjelfstyrelsens grund, ehuruväl af praktiska
skäl grundsatsen hittills icke låtit sig fullständigt genomföra. Den åt Kongl.
Majrts Befallningshafvande uppdragna rätt att utse ledamöterna i pröfningskomité
kan Utskottet derföre icke betrakta som eu »lyckligt funnen utväg att betrygga
ej mindre kommunernas än statens rätt», utan fastmer såsom ett af omständigheternas
tvång förauledt afsteg från grundsatsen om sjelfstyrelsens tillämpning vid
beskattningen. Statens rätt torde vara tillräckligt tillgodosedd derigenom att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande egen utse ordförande i bevillningsbereduingarne; att
kronoombud skola vid taxeringskomités och pröfningskomités sammankomster närvara
för att bevaka kronans rätt och tillse att Bevillningsstadgans föreskrifter iakttagas;
att vid pröfningskomiténs sammankomster iandshöfdingen i länet är ord
-
30
Bevittnings-Utskottcts Betänkande N:o 12.
förande med rättighet att i dess öfverläggningar deltaga; att kronans ombud egen
anföra besvär öfver pröfningskomité^ beslut; samt att besvär i bevillningsmål afgöras
af ett statens embetsverk, Kammarrätten, och i sista instans af Kongl. Maj:t.
Icke heller synes Utskottet några giltiga grunder hafva blifvit anförda för
antagandet, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle i högre grad än landstinget
ega förmåga att bland de af taxeringskomitéerna föreslagne utse de till ledamöter
i pröfningskomitén lämpligaste personer. Då det dessutom numera torde
få anses som en af teorien erkänd och af erfarenheten bekräftad sanning, att
sjelfstyrelsen utgör ett oundgängligt element i det nutida samhällets byggnad, likasom
att bristen på administrativ rutin vid sjelfstyrelsens utöfning till fullo uppväges
af den styrka, som för samhället vinnes genom medborgarnes uppfostran till
delaktighet uti och intresse för allmänna angelägenheters handläggning, torde i
allt fall vid bedömande af frågan om en vidsträcktare tillämpning af sjelfstyrelsens
grundsatser inom beskattningens område en betänklighet sådan som den nyssnämnda
icke väga synnerligen tungt i vågskålen. För att emellertid undanrödja
all betänklighet i detta afseende och tillika göra öfvergången från nu bestående
förhållanden mindre tvär, har Utskottet, i likhet med tvenne af motionärerna, ansett
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra bibehållas vid rätten att utse hälften
af ledamöterna i pröfningskomitén.
Vidkommande derefter den svårighet för ifrågavarande anordnings praktiska
genomförande, som härledts från den nära sammanfallande tiden för landstingens
och pröfningskomitéernas sammanträden, har Utskottet trott densamma kunna undanrödjas
genom framskjutande af den sista terminen för nämnde komitéers utom
Stockholm sammanträden från medlet af Oktober till slutet af samma månad. Då,
enligt den i praxis antagna tillämpning af uppbördsförfattningarne, uppbördsböckerna
först i början af Januari månad skola till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
insändas, och jemlikt 68 § Bcvillningsstadgan, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen
den 30 Maj 1879, taxeringsprotokoll och längder jemte tillhörande handlingar
samt de hos pröfningskomitén förda längder inom tre veckor efter pröfningskomiténs
sista sammanträde skola öfversändas till häradsskrifvaren för debiteringens
verkställande, synes den tid, hvilken sålunda komme att stå häradsskrifvaren till
buds för införande i nämnde böcker af de utaf pröfningskomitén faststälda bevillningsafgifter,
böra vara för ändamålet tillit tillräcklig.
Utskottet öfvergå!'' nu till en redogörelse för det sätt, hvarpå Utskottet
förestält sig, att den rätt till utseende af en del utaf pröfningskomiténs ledamöter
Utskottet velat tillägga de skattskyldige bör af dessa utöfvas.
Då Utskottet utgått från den grundsats, att pröfningskomiténs ledamöter
böra utses till hälften af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och till hälften af de
skattskyldige inom länet, har Utskottet ansett antalet ledamöter i komitéu
böra sålunda bestämmas, att det städse blifver delbart med två. Der länet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
o 1
OJ
bildar allenast ett landstingsområde och i länet icke finnes stad, som i landsting
icke deltager, bör landstinget ega att ensamt utse sistnämnde hälft af
pröfningskomitéus ledamöter, likasom i Stockholms stad denna rätt lärer böra
tillkomma stadsfullmäktige, men för det fall åter att länet är fördeladt i flere
landstingsområden eller inom detsamma finnes i landsting icke deltagande stad,
erfordras särskilda bestämmelser. Tvenne utvägar att bereda de särskilda
landstingen samt nyssnämnde städer del i tillsättandet af pröfningskomité,
hafva inom Utskottet kommit under öfvervägande. Enligt den ena skulle särskilda
pröfningskomitéer utses för hvarje landstingsområde äfvensom för hvarje i landsting
icke deltagande stad. Mot en sådan anordning, hvilken hvad de särskilda
landstingsområdena beträffar, icke synes förete någon betänklighet, förekommer
likväl, att den mångsidiga och från lokalintresseu fria granskning, man genom tillsättande
af eu för hela länet gemensam pröfningskomité velat underkasta de af
taxeringskomitéerna verkstälda uppskattningarue, icke synes vara att i lika mån
påräkna genom pröfningskomitéer utsedda för de jemförelsevis smärre distrikt de
i landsting icke deltagande städerna i allmänhet komme att utgöra. Den rigtigaste
utvägen har derföre synts Utskottet vara att föreskrifva, att hvarje landsting
och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande stad skola, bland
de af taxeringskomitéerna inom landstingsområdet eller staden föreslagna, utse så
stort antal af ifrågavarande hälft af ledamöterna, som i förhållande till folkmängden
å landstingsområdet eller staden belöper, dervid tillika bort bestämmas, att hvarje
valkrets alltid skall ega att utse åtminstone en ledamot. Af den sålunda uppstäda
regeln följer otvunget, att, der det tal, som uttrycker den i förhållande
till folkmängden på landstingsområde eller stad belöpande andel, är brutet, närmaste
hela tal betecknar antalet ledamöter, som af landsting eller stadsfullmäktige
bör väljas. Uträkningen af nämnda antal lärer böra åt Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
anförtros.
Enligt de sålunda föreslagna grunderna skulle, om antalet ledamöter i vederbörande
pröfningskomitéer exempelvis antages bestämdt till 30, inom Östergötlands
län med en folkmängd vid 1878 års utgång af 270,328, deraf på staden
Norrköping belöpte 27,410, landstinget utse 13,48 = 13 och stadsfullmäktige i
nämnde stad 1,52 — 2 ledamöter; inom Malmöhus län med eu folkmängd af 345,927,
deraf i staden Malmö 35,626, landstinget utse 13,4u = 13 och stadsfullmäktige i
Malmö 1,54 = 2 ledamöter; samt i Göteborgs och Bohus län med eu folkmängd af
257,466, deraf i staden Göteborg voro boende 74,418, landstinget utse 10,? — 11
och Göteborgs stadsfullmäktige 4,3 = 4 ledamöter.
Hvad dernäst beträffar det enda län, hvilket för närvarande är deladt i
flere än ett landstingsområde, eller Kalmar län, komme, under nyss gjorda antagande
i afseende på antalet ledamöter i pröfningskomitéu, landstinget i det norra
landstingsområdet med eu folkmängd vid 1877 års utgång af 94,055 att utse 5,«
32 Bevillnklys- Utskottets Betänkande N:o 12.
— 6 och landstinget i det södra landstingsområdet, hvilket vid samma tid räknade
147,884 invånare, att utse 9,2 = 9 ledamöter i bemälda komité.
Med afseende på det inflytande på pröfuingskomiténs sammansättning de
skattskyldige enligt Utskottets förslag skulle komma att utöfva, synes den i 61 §
af nu gällande Bevillningsstadga förekommande bestämmelse, att bland ledamöterna
i pröfningskomitén minst hälften skall vara egare af fast egendom, ej vidare
erforderlig; hvaremot bland de föreskrifter, som i samma paragraf finnas meddelade
till ledning vid komiténs bildande, torde böra intagas en anvisning att
bland ledamöterna äfven egare af fast egendom skola vara i lämpligt antal representerade.
I öfverensstämmelse med hvad Utskottet sålunda anfört, hemställer Utskottet,
a) att Riksdagen ville besluta följande förändrade lydelse
af 61 § Bevillningsstadgan:
»Pröfningskomité består af tjugufyra, tjugusex, tjugoåtta
etter trettio ledamöter, hvilka skola utses bland de af taxeringskomitéerna
dertill föreslagna personer. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bestämmer inom nyssnämnda gränser antalet ledamöter
i komitén och utser deraf hälften. Återstående hälft utses i
Stockholm af stadsf ullmäktige och inom hvart och ett län af landstinget;
dock att, der länet utgå res af flere än ett landstingsområde
eller inom länet finnes stad, som i landsting icke deltager,
hvarje landsting och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande
stad skola, bland de af taxeringskomitéerna inom landstingsområdet
etter staden föreslagne, utse så stort antal af sistnämnde
hälft, som i förhållande till folkmängden å landstingsområdet
eller staden belöper, alltid likväl minst en ledamot; eg ande
i dessa fatt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att efter berörde
grunder bestämma det antal ledamöter, som af landsting etter
stadsfullmäktige skatt väljas.
A dag, då landsting sammanträder, skatt Kongl. Maj ds Befallningshafvande
meddela detsamma underrättelse ej mindre om
det antal ledamöter i pröfningskomitén, som af landstinget bär
väljas, än äfven om de personer, som af vederbörande taxeringskomitéer
blifvit till ledamöter i pröfningskomitén föreslagne samt
om dem bland desse, hvilka af Kongl. Maj.ts Befallningshafvande
blifvit till ledamöter utsedde. Enahanda underrättelse bör
meddelas stadsfullmäktige i stad, som eget* att utse ledamöter i
pröfningskomitén, sä tidigt att valet må kunna företagas innan
Augusti månads utgång.
33
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
Pröfningskomiténs ledamöter höra så utses, att komitén,
så vidt förhållandena medgifva, kommer att utgöras af ett
efter beskattningens belopp och mängden af de skattskyldige
skäligen lämpadt antal dels fastighetsegare, dels näringsidkare
och dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig
kännedom om länets särskilda delar samt dessas ekonomiska
tillstånd och hufvudsakliga näringar.
Den, som till ledamot i pröfningskomité blifvit utsedd,
men utan vederbörligen anmäldt laga förfall vid komiténs sammankomst
sig icke infinner, skall bota tio kronor;»
b) att, under förutsättning af bifall till hvad Utskottet
häi* ofvan under a) föreslagit, 60 § i Bevillningsstadgan må
erhålla denna lydelse:
»För att granska bevillningstaxeringarne samt pröfva och
afgöra anförda besvär eller annars framstälda anmärkningar
i anledning af taxeringskomitéernas vidtagna åtgärder och beslut,
skall en pröfningskomité årligen sammanträda inom hvart
och ett län i länets residensstad innan Oktober månads utgång
samt i Stockholm för Stockholms stad under Oktober eller
November månad; egande denna komité att, efter tagen kännedom
om hvad taxeringslängder och protokoll jemte aflemnade
uppgifter innehålla och noggrann pröfning af alla komitén understälda
frågor och förhållanden, meddela sådana rättelser
och förändringar i eller göra sådana tillägg till de bevillningsafgifter,
senast församlade taxeringskomitéer påfört, som finnas
af rättvisa och billighet samt en författningsenlig och
jemlik beskattning påkallade; hvarvid pröfningskomitén har
att noga iakttaga och tillämpa de föreskrifter och bestämmelser,
som denna bevillningsstadga samt den för taxeringsförrättningarne
utfärdade instruktion innefatta.»
14:o.
70 § 1 mom. af gällande Bevillningsstadga har följande lydelse:
“Öfver pröfningskomiténs beslut må så väl af kronans ombud, som af
den skattskyldige anföras besvär, hvilka, stälda till Kongl. Kammarrätten, böra,
för att varda till pröfning upptagna, inom utgången af Mars månad påföljande
året, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas. Sedan öfver de anförda besvären
utlåtande blifvit från vederbörande infordradt, afsänder Kongl. Myj:ts Befallningshafvande
handlingarne i målet till Kongl. Kammarrätten med tillägg af
Bill. till Biksd. Prot. 1880. 5 Sami. 1 Afd. 7 Käft. f>
§ 70.
34
Bevillnings-Utskotiets Betänkande N:o lä.
de upplysningar och erinringar, som besvären anses påkalla, hvarefter samma
mål kommer att i laga ordning af Kong!. Kammarrätten handläggas och afgöras.“
Uti eu inom Första Kammaren väckt, till Utskottet remitterad motion (N:o
28) anför Herr C. Ekström, att den för öfverklagande af pröfningskomités beslut
medgifna besvärstid syntes vara tilltagen vida längre än som för ändamålet erfordrades.
Om det i allmänhet vore af vigt, att allmänna ärenden med behörig
skyndsamhet handlades och afgjordes, gälde detta icke minst om ärenden, som
rörde beskattningen, och lagstiftningen borde hafva sig angeläget att för sådana
ärendens behandling stadga former, som vore egnade att befrämja desammas
skyndsamma afgörande. Genom den nu medgifna långa besvärstid i frågor af
omförmälda beskaffenhet motverkades dock detta syfte, och det borde derföre
tillses att, till undanrödjande af denna olägenhet, lämplig inskränkning i besvärstiden
vidtoges. Då på grund af föreskrifterna i 68 § Bevillningsstadgan de skattskyldige
i länen redan under loppet af December månad kunde vinna kännedom
om de af vederbörande pröfningskomité beslutade förändringar i och tillägg till
de af taxeringskomitéerna påförda bevillningsafgifter, syntes tiden för anförande
af besvär skäligen kunna för dem inskränkas till Januari månads utgång och således
med två månader förkortas, hvaremot för de skattskyldige i Stockholm,
hvarest i regeln underrättelse om de af pröfningskomitén derstädes fattade beslut
först under Januari månad det påföljande året tillhandahölles, besvärstiden borde,
enligt motionärens åsigt, bestämmas till utgången af Februari månad.
Vidare anmärker motionären, att föreskrift saknas om den tid, inom hvilken
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inkomna besvär i beviilningsmål böra,
efter det vederbörandes utlåtande Öfver besvären infordrats, till Kammarrätten
insändas. Med afseende å bevillningsmålens vigt syntes dock en bestämmelse i
omförmälda hänseende lämpligen böra i Bevillningsstadgan införas, och om tiden,
inom hvilken inkomna besvär öfver pröfningskomitéernas beslut borde, jemte vederbörandes
utlåtanden och erforderliga upplysningar, vara till Kammarrätten insända,
bestämdes för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen till Mars månads
utgång och för Öfverståthållareembetet till April månads utgång, borde tillräckligt
rådrum vara lemnadt för inhemtandet af vederbörandes utlåtanden och anskaffande
af de ytterligare upplysningar, som kunde vara af besvären påkallade.
I öfverensstämmelse med sålunda uppstäda grunder har motionären afgifva
förslag till förändrad lydelse af ifrågavarande lagrum.
Utskottet delar motionärens åsigt derom, att den i nu gällande Beviliningsstadga
för anförande af besvär öfver pröfningskomités beslut medgifna tid
är allt för långt tilltagen. Såsom bestämd under en tid, då kommunikationsväsendet
ännu icke nått den höga grad af utveckling, som numera kommit det
till del, synes, med de förändrade förhållanden, som i detta afseende inträda
nämnde besvärstid icke obetydligt kunna förkortas.
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12. 35
Emot den af motionären föreslagna inskränkning i besvärstiden kan likväl
den betänklighet göras gällande, att den skattskyldige väl derigenom i flertalet
fall skulle komma att beröfvas den förmån han för närvarande åtnjuter att kunna
med besvärs anförande dröja, till dess lian mottagit sin debetsedel. Denna betänklighet
har Utskottet ansett kunna undanrödjas derigenom, att besvärstiden
bestämmes för länen till utgången af Februari månad och för Stockholms stad till
utgången af Mars månad. Deremot torde de förberedande åtgärder, hvilka de
ingifna besvären skola underkastas, innan de insändas till Kammarrätten, utan
svårighet kunna medhinnas under loppet af en månad från besvärstidens utgång,
och då Utskottet följaktligen anser de af motionären för handlingarnes insändande
till Kammarrätten föreslagna tidsbestämningar kunna bibehållas äfven om besvärstiden
utsträckes något längre än motionären ansett lämpligt, kommer äfven enligt
Utskottets förslag all den skyndsamhet med bevillningsmålens handläggning,
som motionären med sitt förslag åsyftat, att uppnås.
I öfverensstämmelse med hvad Utskottet sålunda anfört hemställer Utskottet,
att Riksdagen, med bifall till motionen, må besluta, att
§ 70 mom. 1 i Bevillniugsstadgan skall erhålla följande förändrade
lydelse:
“Öfver pröfningskomiténs beslut må så väl af kronans ombud,
som af den skattskyldige, anföras besvär, hvilka, stälda
till Kongl. Kammarrätten, böra, för att varda till pröfning
upptagna, ingifvas till Kongl Maj:ts Befallningshafvande i länen
inom utgången af Februari månad, och för Stockholms stad
till Öfverståthållareembetet inom utgången af Mars månad det
påföljande året. Öfver de anförda besvären skola utlåtanden
från vederbörande infordras så skyndsamt, att besvären, jemte
vederbörandes utlåtanden samt de upplysningar och erinringar,
som besvären anses påkalla, må kunna till Kongl. Kammarrätten
insändas från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen inom
utgången af Mars månad och från Öfverståthållareembetet inom
utgången af April månad samma år; kommande derefter målen
att i laga ordning af Kongl. Kammarrätten handläggas och
afgöras“.
15:o.
Utskottets uppmärksamhet har blifvit fästad derå, att det vid Bevillningsstadgan
fogade formulär (N:o 4) till taxeringslängd öfver sådan, staten tillhörig
fast egendom, för hvilken bevillning enligt § 2 i Bevillningsstadgan icke erlägges,
icke skiljer mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. Då emellertid enligt
Formulär
N:o 4.
36
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 12.
58 § i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet,
sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, skall påföras fyrktal
efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Art. II i Bevillningsstadgan
utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar,
hvaremot i afseende på “annan fastighet» motsvarande föreskrift icke finnes meddelad,
är det för kommunalbeskattningen af vigt, att en sådan åtskilnad göres,
och får derföre Utskottet hemställa,
att berörda formulär må undergå sådan ändring, att
deri uppföras särskilda kolumner för jordbruksfastighet och
för annan fastighet.
16:o.
Da först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan upptagna procent-
och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles under riksdagens lopp göra
den slutliga framställning i förevarande ämne, dertill förhållandena föranleda, hvithet
Utskottet får
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 16 Mars 1880.
På Utskottets vägnar:
A. H. Fock.
B ev diningå- Utskottets Betänkande N:o 12.
37
Reservationer:
Vid 2:dra och 3:dje punkterna:
af Herr J. Säd/;
Vid 7:de punkten:
af Herr E. G. Boström;
Vid 13:de punkten:
af Herrar N. G. Fock, L. Kockum, Friherre C. F. K. Barnekow och
A. Rappe;
af Herr P. O. Reutersvärd, med hvilken Herrar N. A. G.son Bennich och
W. Cronéborg instämt:
»Emot Utskottets beslut i punkten 13, angående ändring i nu gällande
Bevillningsstadgas § 61 med afseende på sättet för utseende af ledamöter i pröfningskomitéerna,
får jag afgifva min reservation.
Då alltsedan år 1812, när pröfningskomitéer först infördes, det varit åt
den verkställande makten öfverlemnadt att utse ledamöter i pröfningskomitéerna
och inga olägenheter hvarken för staten eller för deu skattskyldige derigenom
uppstått, så förefinnas inga talande skäl för den af Utskottet föreslagna förändringen.
I nu gällande Bevillningsstadga är Konungens Befallningshafvandes valrätt
begränsad bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer, hvarigenom
allt godtycke är förebygdt och när dertill kommer att ledamöterna skola
så utses att minst hälften böra vara egare af fast egendom, så lärer för fastighetsegarne
ingenting vara att befara.
En af motionärernas påstående, att 57 § Regeringsformen nu skulle vara för
nära trädd med afseende å svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta genom
Riksdagen allena, torde sakna all grund och borde icke inom Utskottet funnit
försvarare.
Genom Riksdagen allena bestämmer svenska folket grunderna och sättet
för bevillningars utgörande, men tillsynen öfver att dessa grunder och bestämmelser
blifva rätt tillämpade samt att dels staten kommer i sin fulla rätt och dels
38
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12.
skattebördorna blifva rättvist fördelade de skattskyldige emellan med stöd af dessa
grunder måste öfverlemnas åt den verkställande makten, hvilken för sina åtgärder
är underkastad en ansvarighet, som deremot ej kan emot landsting göras gällande.
Då således Konungens Befallningshafvande, sin pligt likmätigt, måste tillse att de
af Riksdagen i detta afseende lemnade föreskrifter blifva noga följda, så bör
denna myndighet odeladt besitta rättigheten att inom vissa bestämda gränser utse
till ledamöter i pröfningskomitén de personer, som den anser lämpligast.
Närmaste anledningen till att vid denna riksdag flere motioner blifvit
afgifna i syfte att inskränka Konungens Befallningshafvandes rätt att uteslutandet
ilisätta ledamöter i pröfningskomitén, torde, att döma af inom Utskottet
fälda yttranden, vara att finna i det af Kong]. Maj:t utfärdade cirkulär till Dess
Befallningshafvande af den 15 Nov. 1878, deri vederbörande bland annat förständigas
tillse det gällande beskattningsgrunder med noggrannhet måtte tillämpas.
Påföljden häraf skulle, synuerligast inom vissa orter, varit den att taxeringsbeloppen
blifvit öfver höfvan förhöjda, hvarföre ock en mängd besvär blifvit anförda
öfver förlidet års debiteringar; men då dessa besvär ännu icke blifvit pröfvade
och antagas måste att rättelse skall vinnas der, hvarest orättvisor blifvit begångna;
så synes det mig vara för tidigt att redan nu vilja genomföra en så väsentlig
förändring i den omnämnda 61 § af Bevillningsstadgan, och när dertill kommer att
man snart torde hafva att vänta en fullständig omarbetning af hela Bevillningsförordningen,
så ligger äfven deri ett kraftigt skäl för mig att yrka afslag på
Utskottets gjorda framställning».
af Herrar C. A. Jönsson och S. A. Hedlund, hvilka ansågo att § 61 i Bevillningsstadgan
borde få följande lydelse:
»Pröfningskomité består af tjugufyra, tjugusju eller trettio ledamöter, hvilka
skola utses bland de af taxeringskomitéerna dertill föreslagna personer. Kongl. Maj.ls
Befallningshafvande bestämmer inom nyssnämnda gränser antalet ledamöter i komitén
och utser deraf en tredjedel. Återstående två tredjedelar utses i Stockholm af stadsfullmäktige
och inom hvart och ett län af landstinget; dock att, der länet utgöres af
flere än ett landstingsområde eller inom länet finnes stad, som i landsting icke deltager,
hvarje landsting och stadsfullmäktige i hvarje i landsting icke deltagande stad skola,
bland de af taxering skomitéer na inom landstingsområdet eller staden föreslagne, utse
så stort antal af nämnde två tredjedelar, som i förhållande till folkmängden å landstingsområdet
eller staden belöper, alltid likväl minst en ledamot; egande i dessa fall
Kongl. Majds Befallningshafvande att efter berörde grunder bestämma det antal ledamöter,
som af landsting eller stadsfullmäktige skall väljas.
A dag, då landsting sammanträder, skäll Kongl. Majds Befallningshafvande
meddela detsamma underrättelse ej mindre om det antal ledamöter i pröfningskomitén,
som af landstinget bör väljas, än äfven om de personer, som af vederbörande faxe
-
39
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 12.
ringskomitéer hlifvit till ledamöter i pröfningsJeomitén föreslagne samt om dem Hand
desse, hvilka af Kongl. Maj ds Befallningshafvande llifvit till ledamöter utsedde. Enahanda
underrättelse hör meddelas stadsfullmäktige i stad, som eger att utse ledamöter
i profningskomitén, så tidigt att valet må kunna företagas innan Augusti månads
utgång.
Pröfningskomiténs ledamöter höra så utses, att komitén, så vidt förhållandena
medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp och mängden af
de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels fastighetsegare, dels näringsidkare och
dels löntagare, samt att inom komitén icke saknas tillförlitlig kännedom om länets
särskilda delar samt dessas ekonomiska tillstånd och hufvudsakliga näringar.
Den, som till ledamot i pröfningskomité blifvit utsedd, men utan vederbörligen
anmäldt laga förfall vid komiténs sammankomst sig icke infinner, skall
bota tio kronor".
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.