Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt till särskild handräckning i utsökningsmål.

1880-05-04 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1880:1, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt till särskild handräckning i utsökningsmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

N;0 1.

Ank. till Rikad. Kansli den 4 Maj 1880, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken

och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt

till särskild handräckning i utsökningsmål.

Genom Kongl. Maj:ts plakat och påbud af den 18 April 1681 till domhafvande

och exekutorer om en prompt handräckning och exekution för Rikets

Ständers Bank hafva domhafvande så i städerna som på landet fått sig ålagdt

att “utan vidare afgift än ordinarie vid Rätterne brukligt är, enär de derom blifva

ansökte, gå Banken uti alla dess dem förekommande angelägenheter med behörig

promtitude tillhanda11, äfvensom alle exekutorer i berörda förordning blifvit anbefalde

att “uti alla de ärenden, som Banken blifver föranlåten dem att rekommendera,

bevisa den allvarsamma assistence och handräckning, att Banken icke må

få orsak öfver något vidare sig att besvära".

I öfverensstämmelse härmed finnes ock uti § 38 af nu gällande, likasom i

föregående reglementen för Riksbankens styrelse och förvaltning intaget, hurusom

“Riksbankens hufvud- och afdelningskontor ega att af såväl Ofverståthållare-embetet

i Stockholm som samtlige Konungens Befallningshafvande och öfrige exekutorer

skyndsamligen erhålla laga handräckning i alla de utsökningsmål, som af hufvudoch

afdelningskontorens utlåningar härröra, med åliggande för bemälde myndigheter

att, efter skuldens indrifvande, de influtna medlen ofördröjligen till hufvud- eller

afdelningskontor insända11.

Enahanda företrädesrätt i utsökningsmål, som sålunda lemnats Riksbanken,

bär ock beviljats de enskilde sedelutgifvande bankerne såväl uti äldre förordningar

som uti den nu för desse banker gällande Kongl. Förordning af den 12 Juni

1874, hvars 34 § lyder sålunda: “Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma

rätt till handräckning, som för Riksbanken nu är eller framdeles varder beviljad11.

Uti en hos Riksdagens Första Kammare väckt och till Banko-Utskottet hänBih.

till Biksd. Prof. 1880. 6 Samt. 2 Afd. 1 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

visad motion, N:o 12, har Herr E. M. Sandell föreslagit det Riksdagen måtte för

sin del besluta, att samtliga förenämnda stadganden såsom numera öfverflödiga icke

skola gälla samt till stöd derför anfört, dels att det ej skulle kunna försvaras,

att den embetsmyndighet, som i lagsökningsmål beslutade utslag, tillika handlade

såsom sökandens ombud, eller att den dömande myndigheteu bestämde hvad han

skulle åtnjuta för delgifvandet af lagsökningen, eller att samma myndighet läte

indrifva det faststälda fordringsbeloppet, dels ock att ifrågavarande rätt för ofvanomförmälae

banker ej vidare erfordrades, sedan numera ombud funnes hos alla

öfverexekutorer.

Motionen, som blifvit af Banko-Utskottet öfverlemnad til! fullmäktiges i

Riksbanken och åt desse till ombudsmannens vid dervarande hufvudkontor yttrande,

har af såväl fullmäktige som ombudsmannen afstyrkts, i hvilket afseende blifvit

hufvudsakligen anfördt:

af ombudsmannen: att då exekutionsmyndigheternas ifrågavarande handräckningsbestyr

icke bestode uti något annat än att emottaga lagsökningsansökningarna

i försegladt bref i stället för att de eljest skulle till myndigheterna af utsedde ombud

ingifvas, äfvensom uti att sända kommunikationsresolutioner och utslag till

vederbörande underexekutorer för laga åtgärds vidtagande i stället för att utlemna

dessa handlingar till något särskild! ombud för att af detta för samma ändamål

underexekutor tillställas, dessa exekutionsmyndigheternas sysslanden lika litet kunde

utöfva någon inverkan på öfverexekutorernes beslut i sjelfva lagsokningsfrågan som

medföra någon olägenhet för bankens motpart;

att, beträffande motionärens yttrande om olämpligheten deraf att den dömande

myndigheten sjelf bestämde hvad han skulle åtnjuta för lagsökningens delgifvande,

det så mycket mindre syntes hafva något att betyda huruvida öfverexekutor

hade att pröfva ej partens egen utan vederbörande stämningsmäns uppgifter

angående kostnaderna för delgifning af lagsökningen, som numera är genom

Kongl. förordning af den 12 Juni 1878 bestämdt, hvad för sådan delgifning lagligen

skall gifvas; och

att utaf den omständighet, att jemlikt nyssnämnda Kongl. förordning numera

bos hvarje öfverexekutor finnes särskildt ombud förordnadt att ingifva och

utlösa parters handlingar, visserligen icke kunde anses gifvet, att Riksbanken kunde

undvara den rätt, banken nu eger att direkt vända sig till öfverexekutor, enär

det för banken vore omöjligt att känna alla dessa ombuds vederhäftighet och ordentlighet,

i följd hvaraf det skulle blifva förenadt med stor svårighet att öfvervaka,

det ombuden med lämplig skyndsamhet bevakade bankens rätt, hvarförutom, derest

genom försummelse hos dylika ombud, hvilka ej äro underkastade tjenstemannaansvar,

banken tillfogades skada, den emot ombuden ej hade annan rätt än den ofta betydelselösa

rätten till ersättning; samt

af fullmäktige i Riksbanken, bland annat:

att, då de fordringar, som af Riksbanken innehafvas, vore till vida öfver
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.

vägande del klara och ostridiga, och enahanda torde vara förhållandet med andra

bankers fordringar, samt vid sådant förhållande vederparterne blefve skyldiga att

betala lagsökuingskostnaderna, följden af lagsökningsåtgärdernas försvårande, för

bankerna endast blefve större kostnadsersättningars utbetalande af de lagsökte,

från hvilkas sida, fullmäktige veterligen, någon klagan icke försports deröfver att

bankernas lika väl som öfriga skuldfordringsmål icke skulle med full opartiskhet

handläggas.

Efter emottagandet af de sålunda infordrade yttrandena fann Banko-Utskottet

sig böra för frågans vidare behandling sammanträda med Lag-Utskottet, i följd

hvaraf jemlikt 47 § Riksdagsordningen deputerade från dessa båda Utskott till

pröfning förehaft ärendet, uti hvilket det sålunda sammansatta Utskottet härmed

får till Riksdagen afgifva utlåtande.

Ehuru den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna i riket, på

sätt här ofvan förmälts, medgifna rätt att vid lagsökningar och för deras delgifvande

samt fordringars indrifvande och insändande till bankerna vända sig omedelbart

och utan anlitande af ombud till vederbörande öfverexekutor visserligen

icke öfverensstämmer med de ordningsföreskrifter, hvilka i vårt lands lagstiftning

i allmänhet gälla i afseende å förhållandet mellan de offentliga myndigheterna

och dem som påkalla deras embetsåtgärd, likväl och då de handräckningsbestyr,

öfverexekutorerne enligt förberörda stadgande!» fått sig såsom embetspligt ålagdt,

otvifvelaktigt lända såväl de dermed tillgodosedda inrättningarna som deras gäldenärer

till trygghet och fördel samt derjemte enligt Utskottets åsigt icke gå utöfver

den gräns, som betingas af exekutionsmyndigheternas behöriga ställning till parteirne,

från hvilkas sida icke heller någon ändring i omförmälda förhållanden blifva

ifrågasatt, har Utskottet, som, derest exekutionsmyndigheterna finna sig af

nämnda handräckningsbestyr öfver höfvan betungade, anser framställning i sådant

hänseende då lämpligast böra af dem hos Kongl. Maj:t göras och först i händelse

Kongl. Maj:t skulle finna giltiga skäl för handen till öfverexekutorernes befriande

från åliggandet i fråga, blifva föremål för Riksdagens behandling, funnit sig böra

hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 Maj 1880.

På Utskottets vägnar:

Gr. Lagerstråle.

Reservationer;

af Herrar Peyron och Sundell.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.