Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt till särskild handräckning i utsökningsmål.
1880-05-04 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BLU 1880:1, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt till särskild handräckning i utsökningsmål.
Dokumentets text
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
N;0 1.
Ank. till Rikad. Kansli den 4 Maj 1880, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den Riksbanken
och de enskilda sedelutgifvande bankerna medgifna rätt
till särskild handräckning i utsökningsmål.
Genom Kongl. Maj:ts plakat och påbud af den 18 April 1681 till domhafvande
och exekutorer om en prompt handräckning och exekution för Rikets
Ständers Bank hafva domhafvande så i städerna som på landet fått sig ålagdt
att “utan vidare afgift än ordinarie vid Rätterne brukligt är, enär de derom blifva
ansökte, gå Banken uti alla dess dem förekommande angelägenheter med behörig
promtitude tillhanda11, äfvensom alle exekutorer i berörda förordning blifvit anbefalde
att “uti alla de ärenden, som Banken blifver föranlåten dem att rekommendera,
bevisa den allvarsamma assistence och handräckning, att Banken icke må
få orsak öfver något vidare sig att besvära".
I öfverensstämmelse härmed finnes ock uti § 38 af nu gällande, likasom i
föregående reglementen för Riksbankens styrelse och förvaltning intaget, hurusom
“Riksbankens hufvud- och afdelningskontor ega att af såväl Ofverståthållare-embetet
i Stockholm som samtlige Konungens Befallningshafvande och öfrige exekutorer
skyndsamligen erhålla laga handräckning i alla de utsökningsmål, som af hufvudoch
afdelningskontorens utlåningar härröra, med åliggande för bemälde myndigheter
att, efter skuldens indrifvande, de influtna medlen ofördröjligen till hufvud- eller
afdelningskontor insända11.
Enahanda företrädesrätt i utsökningsmål, som sålunda lemnats Riksbanken,
bär ock beviljats de enskilde sedelutgifvande bankerne såväl uti äldre förordningar
som uti den nu för desse banker gällande Kongl. Förordning af den 12 Juni
1874, hvars 34 § lyder sålunda: “Vid fordringars utsökande njute bankbolag samma
rätt till handräckning, som för Riksbanken nu är eller framdeles varder beviljad11.
Uti en hos Riksdagens Första Kammare väckt och till Banko-Utskottet hänBih.
till Biksd. Prof. 1880. 6 Samt. 2 Afd. 1 Käft. 1
2
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
visad motion, N:o 12, har Herr E. M. Sandell föreslagit det Riksdagen måtte för
sin del besluta, att samtliga förenämnda stadganden såsom numera öfverflödiga icke
skola gälla samt till stöd derför anfört, dels att det ej skulle kunna försvaras,
att den embetsmyndighet, som i lagsökningsmål beslutade utslag, tillika handlade
såsom sökandens ombud, eller att den dömande myndigheteu bestämde hvad han
skulle åtnjuta för delgifvandet af lagsökningen, eller att samma myndighet läte
indrifva det faststälda fordringsbeloppet, dels ock att ifrågavarande rätt för ofvanomförmälae
banker ej vidare erfordrades, sedan numera ombud funnes hos alla
öfverexekutorer.
Motionen, som blifvit af Banko-Utskottet öfverlemnad til! fullmäktiges i
Riksbanken och åt desse till ombudsmannens vid dervarande hufvudkontor yttrande,
har af såväl fullmäktige som ombudsmannen afstyrkts, i hvilket afseende blifvit
hufvudsakligen anfördt:
af ombudsmannen: att då exekutionsmyndigheternas ifrågavarande handräckningsbestyr
icke bestode uti något annat än att emottaga lagsökningsansökningarna
i försegladt bref i stället för att de eljest skulle till myndigheterna af utsedde ombud
ingifvas, äfvensom uti att sända kommunikationsresolutioner och utslag till
vederbörande underexekutorer för laga åtgärds vidtagande i stället för att utlemna
dessa handlingar till något särskild! ombud för att af detta för samma ändamål
underexekutor tillställas, dessa exekutionsmyndigheternas sysslanden lika litet kunde
utöfva någon inverkan på öfverexekutorernes beslut i sjelfva lagsokningsfrågan som
medföra någon olägenhet för bankens motpart;
att, beträffande motionärens yttrande om olämpligheten deraf att den dömande
myndigheten sjelf bestämde hvad han skulle åtnjuta för lagsökningens delgifvande,
det så mycket mindre syntes hafva något att betyda huruvida öfverexekutor
hade att pröfva ej partens egen utan vederbörande stämningsmäns uppgifter
angående kostnaderna för delgifning af lagsökningen, som numera är genom
Kongl. förordning af den 12 Juni 1878 bestämdt, hvad för sådan delgifning lagligen
skall gifvas; och
att utaf den omständighet, att jemlikt nyssnämnda Kongl. förordning numera
bos hvarje öfverexekutor finnes särskildt ombud förordnadt att ingifva och
utlösa parters handlingar, visserligen icke kunde anses gifvet, att Riksbanken kunde
undvara den rätt, banken nu eger att direkt vända sig till öfverexekutor, enär
det för banken vore omöjligt att känna alla dessa ombuds vederhäftighet och ordentlighet,
i följd hvaraf det skulle blifva förenadt med stor svårighet att öfvervaka,
det ombuden med lämplig skyndsamhet bevakade bankens rätt, hvarförutom, derest
genom försummelse hos dylika ombud, hvilka ej äro underkastade tjenstemannaansvar,
banken tillfogades skada, den emot ombuden ej hade annan rätt än den ofta betydelselösa
rätten till ersättning; samt
af fullmäktige i Riksbanken, bland annat:
att, då de fordringar, som af Riksbanken innehafvas, vore till vida öfver
-
3
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
vägande del klara och ostridiga, och enahanda torde vara förhållandet med andra
bankers fordringar, samt vid sådant förhållande vederparterne blefve skyldiga att
betala lagsökuingskostnaderna, följden af lagsökningsåtgärdernas försvårande, för
bankerna endast blefve större kostnadsersättningars utbetalande af de lagsökte,
från hvilkas sida, fullmäktige veterligen, någon klagan icke försports deröfver att
bankernas lika väl som öfriga skuldfordringsmål icke skulle med full opartiskhet
handläggas.
Efter emottagandet af de sålunda infordrade yttrandena fann Banko-Utskottet
sig böra för frågans vidare behandling sammanträda med Lag-Utskottet, i följd
hvaraf jemlikt 47 § Riksdagsordningen deputerade från dessa båda Utskott till
pröfning förehaft ärendet, uti hvilket det sålunda sammansatta Utskottet härmed
får till Riksdagen afgifva utlåtande.
Ehuru den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna i riket, på
sätt här ofvan förmälts, medgifna rätt att vid lagsökningar och för deras delgifvande
samt fordringars indrifvande och insändande till bankerna vända sig omedelbart
och utan anlitande af ombud till vederbörande öfverexekutor visserligen
icke öfverensstämmer med de ordningsföreskrifter, hvilka i vårt lands lagstiftning
i allmänhet gälla i afseende å förhållandet mellan de offentliga myndigheterna
och dem som påkalla deras embetsåtgärd, likväl och då de handräckningsbestyr,
öfverexekutorerne enligt förberörda stadgande!» fått sig såsom embetspligt ålagdt,
otvifvelaktigt lända såväl de dermed tillgodosedda inrättningarna som deras gäldenärer
till trygghet och fördel samt derjemte enligt Utskottets åsigt icke gå utöfver
den gräns, som betingas af exekutionsmyndigheternas behöriga ställning till parteirne,
från hvilkas sida icke heller någon ändring i omförmälda förhållanden blifva
ifrågasatt, har Utskottet, som, derest exekutionsmyndigheterna finna sig af
nämnda handräckningsbestyr öfver höfvan betungade, anser framställning i sådant
hänseende då lämpligast böra af dem hos Kongl. Maj:t göras och först i händelse
Kongl. Maj:t skulle finna giltiga skäl för handen till öfverexekutorernes befriande
från åliggandet i fråga, blifva föremål för Riksdagens behandling, funnit sig böra
hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 Maj 1880.
På Utskottets vägnar:
Gr. Lagerstråle.
Reservationer;
af Herrar Peyron och Sundell.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.