Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11
1880-03-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1880:11, Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11
Dokumentets text
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11.
5
N:o 11.
Ank. till Riksd. Kansli den 25 Mars 1880, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om förändrade föreskrifter
rörande upp- och af skrifning s- samt folior åkning ar
i Riksbanken.
Banko-Utskottet har fått till sig hänvisad en af Herr A. O. Wallenberg
inom Riksdagens Första Kammare väckt motion, N:o 36, hvari föreslås:
l:o att Riksbanken icke må gifva ränta å på upp- och afskrifning
insatta medel;
2:o att Riksbanken icke må taga folioafgift af dem, som önska hos
Riksbanken öppna folioräkning, och
3:o att det skall stå eu hvar fritt att hos Riksbanken öppna sådan
räkning.
Vid fullgörande af sitt åliggande att i anledning af sagda remiss
öfver nyss berörda motion afgifva utlåtande får Utskottet till en början
erinra derom, att redan uti bankordningen af år 1668 bland föremålen
för Riksbankens verksamhet upptages skyldighet för banken att upplåna
fruktlöst liggande kapital. I hvad män Riksbanken fullgjort detta åliggande
under tiden för sin tillvaro, torde icke nu vara föremål för närmare
undersökning. Det bör vara tillfyllest att i berörda hänseende här
upplysa, att, sedan banken genom reserverande vid 1840—1841 och 1844
—1845 årens riksdagar af influten behållen vinst bildat egna förlagskapital
för bedrifvande af handels- och näringsdiskonternas rörelse, vid sistnämnda
riksdag det stadgande från reglementet uteslöts, hvarigenom banken be
-
6
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11.
rättigades att af allmänheten upplåna medel, samt att förslag om rätt till
dylik upplåning sedermera icke ifrågakom förrän vid 1853—1854 årens
riksdag, då beslut fattades och bestämmelse i bankoreglementet infördes,
hvarigenom åt enskilde lemnades rättighet att i Riksbanken på s. k.
upp- och afskrifningsräkning insätta vid anfordran återbetalbara penningar
mot godtgörelse af viss lägre ränta för den tid banken innehaft
desamma. Härmed afsåga dels att bereda tillfälle att i Riksbanken, likasom
förut i de enskilda bankerna, kunna göra äfven mindre kapital
fruktbärande under den kortare tid desamma ofta måste hvila i och för
förutsedda liqvider samt att uppmuntra till sparsamhet och ett derigenom
stigande välstånd, som räntetillväxten i sin mån medbringar, dels ock att
för banken öppna utväg till eu mera utsträckt lånerörelse i produktionens
och varuomsättningens tjenst. I ännu högre grad afsågs befrämjandet af
dessa syftemål genom bestämmelserna i 1858 års bankoreglemente om
rättighet att mot högre ränta än som vid upp- och afskrifning kunde meddelas
i Riksbanken på deposit- eller, såsom den numera kallas, depositionsräkning
insätta penningar att återbetalas antingen å bestämd dag
efter insättningen eller efter viss, på förhand bestämd uppsägning.
Motionärens i första punkten här ofvan framstälda förslag afser
icke direkt att motverka insättning i Riksbanken af medel på upp- och afskrifning,
men leder medelbarligen derhän genom det ifrågastälda förbudet
att å medel, som på samma räkning komma att emottagas, lemna
ränta. Till stöd för detta sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört,
att erläggande af ränta å medel, insatta på upp- och afskrifning,
icke kan bereda en statsbank, som tillika är den största sedelutgifvande
banken, någon fördel, utan blott verka dertill, att Riksbanken får betala
ränta å sina egna sedlar, under det att derigenom de andra bankerna
ådragas onödig tunga genom ökade ränteutgifter, att den allmänna räntefoten
i landet uppdrifves och slutligen, att för den allmänna rörelsen
stor fara vållas deraf, att allt för betydande belopp samlas i bankerna
på räkningar, hvilka skola vid anfordran honoreras.
Utskottet skulle möjligen i likhet med motionären anse rättigheten
för Riksbanken att å medel, insatta på upp- och afskrifningsräkning,
lemna ränta, kunna borttagas och denna rörelsegren kunna uteslutande
öfverlemnas åt de enskilda penningeinrättningarna i riket, derest Riksbanken
vore i tillfälle och jemväl berättigad att fungera såsom den enda
sedelutgifvande banken i riket.
Då emellertid så icke är förhållandet, utan Riksbanken för närvarande
är hänvisad att med de enskilda bankerna arbeta under hufvudsakligen
enahanda vilkor och således måste anses hafva samma intresse
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11.
7
i och fördel af att mot ränta emottaga penningar å upp- och afskrifning
som dessa;
då genom det ifrågastälda förbudet för Riksbanken att å upp- och
afskrifningsmedlen erlägga ränta insättning af dylika medel i Riksbanken
naturligen konnne att under vanliga förhållanden i väsentlig mån minskas,
om icke helt och hållet upphöra, samt i följd deraf bankens förmåga
att understödja affärsverksamheten och att uppträda såsom medlare
mellan dem, som för sina näringar och företag behöfva penningeförsträckningar
på kortare tid och dem som kunna vara benägna att dertill lemna
sina besparingar, utan att likväl för bestämd tid frånsåga sig rättigheten
att äfven sjelfve af dem draga nytta, skulle inskränkas och förminskas;
då medel på upp- och afskrifningsräkning icke böra af Riksbanken
emottagas med mindre de kunna genom utlåning fruktbargöras eller på
annat sätt till nytta för banken användas;
då Riksbanken enligt nu gällande föreskrifter har i sin makt att
reglera insättningarna å upp- och afskrifningsräkning genom rättigheten
att bestämma så väl om sådana medel skola emottagas, som den lägre
eller högre ränta, hvilken med afseende å penninge- och affärsförhållandena,
de till insättning ifrågakommande beloppens storlek, medlens beskaffenhet
att kunna emotses få längre eller kortare tid af banken disponeras,
rn. in., kan anses böra lemnas; och
då det nogsaruma aktgifvande på nyssnämnda förhållanden och omständigheter,
som erfordras för att kunna rätt bestämma den ränta, som.
i hvarje fall må böra lemnas utan att tillskynda banken någon förlust
eller utöfva något menligt inflytande på utlåningsräntans af förhållandena
inom penningemarknaden betingade storlek, tvifvelsutan bör med
största sakkännedom och erfarenhet samt på det för såväl Riksbanken
som den allmänna rörelsen ändamålsenligaste sätt kunna fullgöras af
och räntans bestämmande således äfven böra uppdragas åt de förtroendemän,
hvilka af Riksdagen utses att sköta och handhafva en statsinstitution,
hvars verksamhet i främsta rummet afser att upprätthålla penningevärdet
inom landet, jemte befordran af handelns och alla nyttiga näringars
uppkomst och förkofran,
anser Utskottet, förvissadt att Riksdagens fullmäktige i Riksbanken
vid handhafvandet af de till upp- och afskrifningsrörelsen hörande angelägenheter
icke underlåta att taga behörig hänsyn till de förhållanden,
som må befinnas för så väl Riksbanken som den allmänna rörelsen ändamålsenligast,
de i nu varande reglemente för Riksbanken leinnade, med
ofvanberörda af Utskottet anförda förhållanden öfverensstämmande stadganden
i afseende å Riksbankens upp- och afskrifningsrörelse kunna
8
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11.
och böra tills vidare och intilldess förhållandena kunna göra användandet
af denna rörelsegren för Riksbanken obehöflig, bibehållas, hvadan
Utskottet lika med fullmäktige, som blifvit af Utskottet i ärendet hörde,
hemställer,
l:o
att motionärens förslag i nu omhandlade del för närvarande
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Beträffande härefter motionärens yrkande, att Riksbanken icke må
taga afgift för folioräkning, hafva fullmäktige uti häröfver afgifvet yttrande
anfört, det fullmäktige gerna rnedgåfve att denna afgift icke kan sägas
vara af någon särdeles vigt för Riksbankens finanser, men att fullmäktige ansågo
den samma hafva sitt berättigande såsom en skälig, om ock ringa ersättning
för det arbete, som med dessa räkningar är förenadt samt såsom angifvande
den rätta synpunkten för folioräkningsrörelsen, hvilken vore att
i förvar emottaga andras medel; erinrande fullmäktige hurusom »de många
och stora fördelar» Riksbanken, enligt motionärens förmenande, skulle af
dessa räkningar hemta, icke förefunnes då, såsom bekant är, Riksbanken
af reglementet är förhindrad att i sin rörelse använda de på folioräkning
insatta medlen, medan den af samma medel har det besvär och det äfventyr,
som förvarande af andras medel kan medföra.
Med instämmande i detta fullmäktiges yttrande hemställer Utskottet,
2:o
att detta motionärens förslag må lemnas utan afseende.
Vidkommande slutligen motionärens sista yrkande »att det skall
stå eu hvar fritt att hos Riksbanken öppna folioräkning», får Utskottet
endast erinra derom, att § 20 i gällande bankoreglemente uttryckligen medgifver
en hvar, som sådant önskar, att i Riksbanken öppna sådan räkning,
hvadan Utskottet hemställer,
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 11.
9
3:o
*
att detta motionärens förslag icke må föranleda nå''
gon åtgärd.
Stockholm den 15 Mars 1880.
På Utskottets vägnar:
. J. J. EKMAN.
Reservation:
af Herr Strokirch emot Utskottets beslut att icke tillstyrka det
väckta förslaget om borttagande af folioafgift utaf dem, som önska hos
Riksbanken öppna folioräkning.
Bih. till Riksd. Prat. 1880. 6 Sami.
1 Afd.
6 ljuft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.