Memorial, i anledning af meningsskiljaktighet emellan Kamrarne, till hvilket Utskott en motion om tillägg till 35 § i gällande Förordning om fattigvården bör hänvisas.
1880-02-23 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1880:2, Memorial, i anledning af meningsskiljaktighet emellan Kamrarne, till hvilket Utskott en motion om tillägg till 35 § i gällande Förordning om fattigvården bör hänvisas.
Dokumentets text
10
Konstitutions- Utskottets Memorial N:o 2.
gasättas. Och i ty fall återstår blott att hänvisa motionen till ett tillfälligt
Utskott.
På grund af allt detta anser jag motionen i nu afgifna Memorial
hade bort hänskjutas, icke till Lag-Utskottet, utan till ett tillfälligt Utskott,
till hvilken slutföljd giltiga skäl äfven uti sjelfva Memorialet icke saknas.»
N:o 2.
Ant. till Riksd. Kansli den 24 Febr. 1880, kl. 2 e. m.
Konstitutions-Utskottets Memorial, i anledning af meningsskiljaktighet
emellan Kamrarne, till hvilket Utskott en motion
om tillägg till 35 § i gällande Förordning om fattigvården
bör hänvisas.
Sedan Första Kammaren till Lag-Utskottets handläggning hänvisat
en inom Kammaren af Herr Andreas Andersson väckt motion, N:o 3,
rörande tillägg till 35 § i Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871 angående
fattigvården, men Lag-Utskottet, på sätt af dess Utlåtande N:o 1
inhemtas, till Kammaren återlemnat motionen, under förklaring, att den
deri väckta frågan icke syntes falla inom omfånget för Lag-Utskottets i
grundlagarne utstakade verksamhet, så har, enligt Konstitutions-Utskottet
tillhandakomna protokollsutdrag af den 7 och 11 innevarande Februari,
Första Kammaren, med frånträdande af sitt förra beslut, hänvisat
ifrågavarande motion till behandling af Tillfälligt Utskott, hvaremot Andra
Kammaren efter öfverläggning förklarat sig anse densamma vara af beskaffenhet
att böra af Lag-Utskottet handläggas; och åligger det, i följd af
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.
11
deri uppkomna meningsskiljaktigheten emellan Kamrarne, jemlikt 38 §
3 mom. Riksdagsordningen Konstitutions-Utskottet att besluta, till livilket
Utskott den väckta frågan bör hänvisas.
Motionären har föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta
ett lagstadgande af innehåll, att »fader till oäkta barn, som, genom domstols
utslag, blifvit ålagd att detsamma försörja, men detta underlåter,
skall, då kommunens fattigvård nödgas bidraga till barnets underhåll,
såsom 35 § i Kongl. fattigvårdsstadgan bestämmer, behandlas lika med
fader till äkta barn, hvilkets underhåll af fattigvården bestrides.»
Till stöd för sin åtgärd att visa frågan ifrån sig har Lag-Utskottet
i sitt ofvanberörda utlåtande anfört, att motionen, som icke kunde
anses innefatta förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af allmän civillag, syntes afse att i förordningen om fattigvården
införa ett stadgande, hvithet icke torde kunna betraktas såsom utgörande
tillägg till de bestämmelser, som i samma förordning vore af
kommunallags natur.
Att det ifrågasatta stadgandet icke är att anse såsom varande af
kommunallags natur, lärer icke af någon förnekas. Deremot synes det
icke vara lika obestridligt att frågan faller jemväl utom den allmänna
civillagstiftningens område. Det vill fast hellre synas som om en närmare
granskning af hvad det föreslagna stadgandet innebär skulle leda
till en motsatt uppfattning.
Tillser man nemligen, huru — för att begagna motionärens eget
uttryck — eu »fader behandlas», när han låter sina minderåriga barn
eller sin hustru falla fattigvården till last, så möter i 35 § 1 mom. af
fattigvårdsförordningen den allmänna bestämmelse, att fattigvårdsstyrelse
eger husbonderätt öfver den, hvars minderåriga barn enligt 1 § i samma
förordning åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig. Denna husbonderätt
gäller, så länge fattigvården fortfar. »Om», heter det vidare i §:s
2 mom., »någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 § någon
af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig, stå under
fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället
tillskyndats, blifvit godtgjord.
Redan af dessa bestämmelser torde tydligt nog framgå, att fattigvårdsstyrelsens
husbonderätt i det fall, hvarom här är fråga, utgör, så
att säga, ett vederlag, ett slags ersättning för de utgifter, samhället
måste vidkännas till följd af eu familjefaders bristande vilja eller förmåga
att underhålla de sina. Den, hvars hustru eller minderåriga barn
kommit i åtnjutande af fattigunderstöd, åsamkar sig härigenom en skuld
12
Konstitutions- TJskottets Memorial N:o 2.
till fattigvårdssamhället, och det medel, hvarigenom han nödgas att, om
och i den mån möjligt är, godtgöra samhället, är just den husbonderätt
detta öfver honom förvärfvar.
Husbondeväldet innebär nemligen icke allenast en begränsning al
försörjningshjonets eller den försumlige familjefadrens fria sjelfbestämningsrätt,
utan det innefattar tillika en rätt för fattigvårdsstyrelsen att
förfoga öfver dessa personers arbetskraft. Men då detta betyder, att
fattigvårdsstyrelsen eger tillhålla den, som står under dess husbondevälde,
att för kommunens räkning verkställa arbeten och tillgodogöra kommunen
hans arbetsprodukt, så inses lätt att husbonderätten är eller åtminstone
kan vara något, som låter sig i penningevärde uppskattas. Och
att nämnda arbetsprodukt verkligen, såsom ofvan antydts, är att. anse
såsom ett vederlag, en afbetalning å skulden till kommunen, derom innehåller
fattigvårdsförordningen sjelf det ojäfaktigaste vittnesbörd, då det
i dess 36 § mom. 3 heter: »Arbetsförtjenst, som tillkommer någon den
tid han står under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, må, antingen styrelsen
begagnar hans arbetskraft eller tillåter honom sjelf deröfver förfoga,
användas ej allenast till godtgörelse, hvarom i 1 inom. förmäles,
utan ock till ersättning för fattigvård, hvilken enligt 1 § lemnats hans
minderåriga barn eller hans hustru, äfvensom till gäldande af hvad lian
enligt 43 § mom. 2 kan kännas skyldig att utgifva för betlande barns
hemsändande.»
Det bör icke heller förbises, att fattigvårdsstyrelses husbondevälde,
det vill säga dess rätt till förfogande öfver en persons arbetskraft, kan,
likasom hvarje förmögenhetsrätt, på annan öfverlåtas och klart är, att vid
dylik öfverlåtelse fångvårdsstyrelse kan och väl i allmänhet icke lärer
försumma att betinga sig ersättning för den arbetskraft, hon till annans
begagnande upplåter.
Af hvad nu anförts torde visa sig, att förhållandena emellan fångvårdsstyrelse
och den, som står under dess husbondevälde, om de än icke
kunna sägas vara af oblandadt civilrättslig natur, dock både till sin uppkomst
och sin verkan erbjuda så väsentliga likhetspunkter med vanliga,
civila rättsförhållanden, att stadgandena om dylik styrelses husbonderätt
begreppsenligt synes vara att närmast hänföra till civillagstiftningens område.
Vid sådant förhållande och då det skäligen icke lärer kunna bestridas,
att det är eu lagbestämmelses egen inre natur och ej dess plats
i den ena eller andra förordningen, hvarpå den afgörande vigten bör
fästas vid pröfningen af frågan till hvilket Utskotts handläggning samma
lagbestämmelse rätteligen skall hänvisas, så anser sig Utskottet, jemväl
med hänsyn dertill, att. förordningen om fattigvården vid sin tillkomst
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutions-Utslcottets Memorial N:o 2.
18
af Kong!. Maj:t hän sköts till Riksdagens pröfning och då underkastades
förberedande ''behandling af Lag-Utskottet, ega fullgiltiga skäl för sitt
beslut,
att Herr Anderssons motion skall af Lag-Utskottet
behandlas, *
hvilket Utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.
Stockholm den 23 Februari 1880.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Reservationer:
af Herrar Hallenborg, Burenstam, de Mars, von Ehrenheim och
Robson: »Då enligt vår uppfattning af lydelsen i 42 § Riksdagsordningen
den ifrågavarande motionen icke bort till Lag-Utskottet utan
till tillfälligt Utskott hänvisas, hafva vi icke kunnat biträda Utskottets
beslut»;
af Herr Afzelius: »Mot Konstitutions-Utskottets beslut, att Herr Andreas
Anderssons motion »om tillägg till § 35 i gällande förordning angående
fattigvården», skall af Lag-Utskottet behandlas, får jag härmed
anmäla min reservation och, under åberopande af den närmare utredning
af förevarande tvistefråga mellan Kainrarne, som min reservation
mot Konstitutions-Utskottets beslut rörande behandlingen af herr H. Johnssons
motion innehåller, här inskränka mig till den allmänna anmärkning,
att, då ifrågavarande motion, såsom ock Lag-Utskottet sjelf rätteligen
erinrat, icke ens synes beröra något till Lag-Utskottets behandling af
grundlagen anvisadt »ämne», än mindre innehåller något »förslag» till lag
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 3 Sami. 1 Höft. 3
14
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2.
i sådant ämne, utan fast heldre är att betrakta endast såsom en väckt
»fråga» om att i fattigvårdsförordningen införa ett stadgande, hvilket
icke lär kunna anses såsom tillägg till någon af de bestämmelser i samma
förordning, som äro af kommunallags natur, synes mig denna motion
icke ligga inom omfånget för Lag-Utskottets i grundlagen utstakade
verksamhet; och har jag således, för min del, icke kunnat finna något i
grundlagens ordalydelse grundadt skäl för dess öfverlemnande till LagUtskottets
behandling — det stöd för eu sådan åtgärd, som Konstitutions-Utskottet
sökt bereda sig genom en något långdragen deduktion,
synes mig icke heller vara synnerligen hållbart — utan måste jag derföre
anse, att Herr A. Anderssons berörda motion, såsom afhandlande
ett »ämne, som icke tillhör ständigt Utskotts behandling», hade bort af
Konstitutions-Utskottet till behandling af »tillfälligt» Utskott hänvisas»;
samt af Herrar Hammarhjelm och von Möller.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1880.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.