Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 25 kap. 3 § Byggningahalken.

1880-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1880:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 25 kap. 3 § Byggningahalken.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Biksd. Kansli den 23 Febr. 1880, kl. 6 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande

af 25 kap. 3 § Byggningahalken.

Enligt 25 kap. 3 § Byggningahalken åligger det häradet att vid hvarje hel

mil å landsväg upprätta stolpar, eller stora stenar, och mindre vid hvarje half och

fjerdedels mil, derå miltalet utmärkt är.

Dti en af Andra Kammaren till Lag-Utskottet hänvisad motion af Herr

H. F. Bergström, N:o 105, föreslås nu, »att Riksdagen måtte förnya sitt år 1876

fattade beslut, att 3 § i 25 kap. Byggningahalken skall upphöra att vara gällande

».

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 anförde nemligen Riksdagen, att de

så kallade milstolparne torde hafva medfört egentlig nytta företrädesvis under den

tid, då endast vissa hufvudvägar, invid hvilka sådana skulle anbringas, funnos i landet,

men att, i samma mån en mängd nya vägar af beskaffenhet att milstolpar

invid dem icke enligt lag behöft upprättas, blifvit anlagda samt ökad befolkning

och nya industrianläggningar upphäft förstnämnda vägars framstående vigt framför

andra, denna nytta förminskats och dåmera, i följd af de stora förändringar, som

i nämnda hänseende af jernvägsanläggningarne förorsakats, nästan upphört. I anledning

häraf och då genom Kongl. kungörelsen den 5 December 1873, om beräk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

5

ning af de allmänna vägarnes längd i hela och tiondedels mil, den praktiska användbarheten

af milstolparne än vidare förringats, hade Riksdagen ansett upprättande

af milstolpar icke vidare erfordras och af sådan anledning för sin del beslutat

en författning om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Bygguingabalken.

Emellertid förklarade Kongl. Maj:t i nådig skrifvelse till Riksdagen den 12

Januari 1877 sig icke funnit skäl att godkänna Riksdagens förslag, då, äfven om

det med milstolpar afsedda ändamål endast ofullständigt vore genom de nu befintliga

vunnet, dessa likväl icke vore utan all nytta, samt vid sådant förhållande och

då ännu en följd af år koinme att förflyta, innan det metriska systemet blefve tilllämpadt,

tillräcklig anledning ej förefunnes att redan nu besluta upphäfvandet af

all skyldighet att upprätta och underhålla milstolpar, helst deras vidmakthållande

under ytterligare några år icke kunde blifva synnerligen betungande, hvartill komme

att ifrågavarande skyldighet kunde böra framdeles tagas i anspråk för den händelse,

att det efter vägarnes uppmätning enligt det metriska systemet skulle finnas

behöfligt att förse dem med nya afståndsmätare.

Sedermera har förordningen om mått och vigt den 22 November 1878 utfärdats.

Enligt denna skall såsom längdmått i den gamla milens ställe träda

myriametern eller nymilen, utgörande 10 kilometer eller 10,000 meter och motsvarande

0. 6356 mil eller 33,681 fot. Då de nya metriska längdmåtten skola tillämpas, för

iandtmäteriförrättningar med 1881 års ingång, samt i alla händelser med början af

ar 1889, synes det Utskottet, att under mellantiden någon tillämpning af häradets

skyldighet enligt 25 kap. 3 § Bygguingabalken skäligen icke borde ifrågakomma

vare sig beträffande uppsättande af nya, eller omflyttning af eller reparationer å

äldre milstolpar; och då sålunda det egentliga skälet för milstolparnes bibehållande

skulle vara att söka deri, att uppsättnings- och underhållsskyldigheten borde

kunna tagas i anspråk för den händelse, att det efter vägarnes uppmätande enligt

det metriska systemet skulle finnas behöfligt att förse dem med nya afståndsmätare,

men Utskottet funnit erfarenheten gifva vid handen, att några egentliga

olägenheter icke uppstått vid redan nu inträffade fall, att man antingen varit i

saknad af milstolpar, såsom å nya vägar af beskaffenhet att milstolpar invid dem

icke enligt lag behöft uppsättas, eller ock haft sådane, som rent af varit vilse,

ödande, såsom der genom vägs omläggning eller ommätning, eller genom mötande

vägars olika utgångspunkter gamla läget för milstolparne icke fortfarande förblifvit

det rätta, har Utskottet, der under frågans behandling äfven framhållits, att

häradsboarne icke billigtvis borde kunna för åtgärder, föranledda uteslutande genom

införandet af metriska systemet, påläggas kostnader för uppsättande af nya

afståndsmätare utefter landsvägarne, antagit att för framtiden sådane afståndsmätare

icke skulle finnas erforderliga och derföre ansett sig böra tillstyrka motionärens

förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande

Förordning om upphäfvande af 3 § i 25 kap. Byggningabalken:
Härigenom

förordnas, att 3 § i 25 kap. Byggningabalken

skall upphöra att vara gällande.

Stockholm den 26 Februari 1880.

På Lag-Utskottets vägnar:

Lagerstråle.

Reservation:

af Herr Samndius, med hvilken Herr Grefve Mörner instämt:

»Ehuru jag gerna medgifver, att det med milstolpar afsedda ändamål på

flere ställen i landet för närvarande endast högst ofullständigt vinnes, kan jag

dock för ingen del instämma i det af Utskottet gjorda uttalande att afståndsmätare

vid de allmänna1 vägarne hädanefter skulle blifva öfverflödiga. Så vidt jag

känner finnas sådana i nästan alla civiliserade land. Jag vet icke något skäl hvarföre

Sverige skulle komma att derifrån bilda ett undantag. Redan för mer än

200 år sedan föreskrefs genom 1664 års gästgifveriordning att vid hvar mil å landsväg

skulle uppsättas »visse stenar och kännemärken, den resande mannen till rättelse».

Uti 1734 års lag utvidgades denna skyldighet till uppsättande af dylika

kännemärken äfven vid hvarje half och fjerdedels mil. Då jag hört en och annan

hålla före att upprättandet af dessa »stenkummel» vore något för vårt land egendomligt

och att sådana icke funuos annorstädes vill jag, utan att inlåta mig i tvist om

den lämpligaste och ändamålsenliga formen för anordningen af afståndsmätare, här

framhålla, att sådana verkligen förekomma jemväl i andra land. För att undvika

vidlyftighet vill jag i detta hänseende endast fästa mig vid grannlanden. FörNoige

stadgas uti Lov angående vägväsendet af den 15 September 1851 att »paa hovedveiene

skal der for hver halv og hel mil opssettes milepsele, hvilke gives forskjellig

Dannelse eftersom de vise enten hele eller halve mile». I Danska löroidningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

7

den 13 December 1793 föreskrifves att »Milepaele ssettes saaledes på veiene, åt

de i Sjelland vise afstanden fra Kjöbenhavn, i Fyen fra Nyborg, i Jylland fra Haderslevs

amts grsendse og forövrigt paa bver beel, halv och bver Herde deel miil.

De ssettes af marmor eller granit». För Finland föreskrifves uti Kejserliga Brefvet

den 20 Augusti 1816, Manifestet den 21 Oktober 1827 och Kejserliga Brefvet

den 12 Juli 1831, att »allmän landsväg skall vid skeende mätning indelas i verster

och vid hvarje verst af häradet förses med stolpar, hvarå väglängden till närmaste

gästgifvaregårdar utmärkes. A landsväg, som förut varit i miltal indelad,

vare dessa stolpar på statsverkets bekostnad först upprättade och sedan af häradet

underhållne».

I vårt land har man temligen litet tillgodosett den resandes beqvämlighet,

då han ej färdas med jernväg. Det är icke min mening att derom uttala något

klander, helst jag väl känner att kostnaden för ett bättre ordnande af kommunikationsväsendet

i vårt glest befolkade land är afskräckande. Men då den resande

stundom nödgas med skjuts befara ödsliga vägar och dervid kanske oftare än

eljest uppkastar den frågan »huru långt hafva vi färdats, huru långt hafva vi qvar

till nästa gästgifvaregård», månne lian icke kunde ega en i viss mån berättigad

pretention att derpå kunna erhålla ett något säkrare och bestämdare svar än

skjutsgossens obestämda uppgift »åh, vi hafva färdats en god bit», eller, »åk,

vi ha’ bra nog långt fram?» Det är dock icke för att tillfredsställa denna lofliga

nyfikenhet hos den resande som jag anser afståndsmätare vid de allmänna vägarne

fortfarande vara erforderliga. Saken har en allvarsam juridisk sida. Enligt den

nya skjutsstadgan får den resande icke färdas fortare än efter 11/2 timme på milen.

Afståndet emellan olika skjutsstationer är ofta 2 mil, stundom något mera. Stad''

gandet bör naturligtvis så förstås, att den resande får färdas hvarje mil ungefär

lika fort, men det blir honom utan afståndsmätare mellan skjutsstationerna omöjligt

att afgöra, huru vida han gör sig skyldig till lagöfverträdelse eller ej. Äfven

om man färdas med egna hästar kan det någon gång vara af synnerlig vigt att

genom afståndsmätare hafva en ledning, huru vida färden behöfver påskyndas eller

ej. I detta hänseende vill jag exempelvis anföra blott ett enda fall, nemligen en

tjensteman, som vid ansvars- och ersättningsskyldighet måste å viss tid infinna

sig vid förrättning. Man har visserligen vid frågans behandling uppgifvit, att

hvilket afstånd som helst kunde lätt bestämmas med tillhjelp af ekonomiska kartor

öfver orten; men ehuru jag icke är fackman och mitt omdöme i en så beskaffad

fråga följaktligen måste tillmätas ringa betydelse, vågar jag dock högeligen

betvifla att afstånd dymedelst kunna noggrant bestämmas, då vägarne, såsom

ofta plägar vara fallet, äro backiga och krokiga. För öfrigt sakna flere

landskap dylika kartor, och skulle den resande för ett lagenligt reglerande af sin

färd (han eger sjelf köra, om han sådant önskar) nödgas under alla årstider och

i hvilken väderlek som helst medföra och handtera karta jemte erforderliga in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

strument för våglängdens bestämmande, då skulle sådant i sanning icke bidraga

till ökande af den resandes förut nog ringa beqvämlighet.

Civilisationen, nyttan, behofvet hafva infört bruket af afståndsmätare vid

de allmänna vägarne. Samma orsaker, som föranledt deras införande, lära väl

äfven, utan något bemödande från min sida, föranleda deras bibehållande och

utsträckning. Svårligen kan jag föreställa mig, att Sverige, som för öfver 200 år

sedan behöfde afståndsmätare »den resande mannen till rättelse», nu skulle afsåga

sig fördelarne af noggrant uppmätta vägar och afståndens utmärkande. Mig

vill det synas att efter det antagna nya metersystemets införande, det blir nödigt

att låta ånyo uppmäta alla allmänna vägar i landet och förse dem med enkla

ändamålsenliga afståndsmätare, möjligen vid hvarje kilometer (Vio nymil), i nära

öfverensstämmelse med hvad i Finland egt rum. Den betydliga kostnad, som

härför uppkommer, lärer billigtvis icke kunna åläggas de vägbyggnadsskyldige,

utan torde här, likasom i Finland, få bestridas af staten. Deremot kan, derest

staten icke hos oss, likasom i många andra land, kommer att öfvertaga sjelfva

väghållningsskyldigheten, hvilket sannolikt här blefve för kostsamt, det med mycket

skäl kunna ifrågasättas, om icke häradet eller de kretsar, på livilka vägbyggnadsskyldigheten

kommer att fördelas, må böra i likhet med hvad för Finland

stadgats, underhålla de af staten bekostade nya afståndsmätarne. Att derom nu

afgifva något bestämdt yttrande är enligt min tanke icke lämpligt, då hela frågan

om vägbyggnadsskyldigheten och dermed sammanhang egande ärenden, dit frågan

om afståndsmätare vid vägarne otvifvelaktigt hörer, för närvarande utgör föremål

för utredning af en utaf Kongl. Maj:t tillsatt komité. Vid sådant förhållande och då,

så vidt jag känner, Riksdagen icke förr än utredningen hunnit fulländas, plägar fatta

hufvudsakliga beslut i sådana frågor, hvilka på dess egen begäran blifvit till dylik

utredning hänvisade; då de skäl, som af Kongl. Maj:t för vägran af bifall till

Riksdagens i ämnet nyligen fattade beslut blifvit anförda, svårligen kunna vederläggas;

då afskaffande! af ett onus, huru obilligt och orättvist det än må vara

fördeladt, icke lärer böra ske annorledes än i sammanhang med bestämmande af

nya, rättvisare och billigare grunder för bördans utgörande; och då förevarande,

för de flesta landskap särdeles lindriga onus icke i allmänhet trycker jordbrukaren

eller någon viss klass medborgare, utan bestrides medelst häradets andel i sakören

eller bötesersättningar af statsverket och således, derest icke betydligare

utgifter förekomma, i sjelfva verket fullgöres af dem, som inom häradet bryta

mot lagen, har jag nästan varit benägen att för min del lemna motionen utan

afseende; men då under ärendets behandling blifvit upplyst, att länsstyrelserna i

några län ännu i våra dagar, sedan metersystemet blifvit antaget, anse en nog

långt drifven embetspligt fordra att betunga häradernas vägbyggnadsskyldige med

betydliga kostnader både för upprättande af milstolpar efter det gamla systemet

och för underhåll af sådana som tarfva reparation, och då alla dessa kostnader

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10.

9

synas mig vara ändamålslösa, helst de gamla milstolparne, för att icke missleda,

efter det nya metersystemets införande väl måste nedrifvas, får jag, till undvikande

af ytterligare dylika kostnader, vördsamt hemställa, att motionen i så

måtto bifalles,

att, till iakttagande under tiden intill dess nya afståndsmätare

efter metersystemet kunna vid landsvägarne varda

inrättade, må i behörig ordning stadgas,

att, utan hinder af hvad 25 kap. 3 § Byggningabalken

innehåller, härad icke vidare må betungas med kostnad för

upprättande och underhåll af sådana afståndsmärken, hvarom

i nämnda lagrum förmäles.»

Herr Johannes Jonsson har begärt få här antecknadt, att han i följd af

erhållen ledighet från riksdagsgöromålen varit frånvarande under ärendets behandling

inom Utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1880.

7 Sa nd.

■5 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.