Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphörande af påföljden af medborgerligt förtroendes förlust för ringare brott, som första gången begås.

1880-03-11 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1880:18, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphörande af påföljden af medborgerligt förtroendes förlust för ringare brott, som första gången begås.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18,

I

N:o 18.

Ank. till Kiksd. Kansli den 11 Mars 1880, kl. 6 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående

upphörande af påföljden af medborgerligt förtroendes

förlust för ringare brott, som första gången begås.

Uti en inom Andra Kammaren af Herr P. Larsson väckt och till

Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 138, anför motionären, att straff

böra så inrättas, att de, utan att förlora sin afskräckande verkan, jemväl

kunna lända den brottslige till förbättring och framför allt icke genom

sina följder mer äri nödigt försvåra möjligheten för den straffade att

återvinna sin förra ställning i samhället och föra en laglydig vandel, hvadan

och då i motionärens tanke hos oss ett sådant mål för straffet icke

kunde anses till fullo vunnet, sä länge straffpåföljden af medborgerligt

förtroendes förlust fortfarande måste enligt gällande lag tillämpas å en

del ringare brott, hvilka första gången begåtts, motionären, som icke

ifrågasätter nämnda straffpåföljds fortfarande lämplighet för gröfre brott

och vid återfall i brott, föreslår, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

Riksdagen förelägga förslag till sådana ändringar i gällande lagbestämmelse,

att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte för

ringare brott, som första gången begås, upphöra.»

Det behjertansvärda i motionens syfte kan Utskottet icke annat än

erkänna, men Utskottet betvifiar, att tidpunkten ännu är kommen för att

än ytterligare, än hvad redan skett genom förordningen den 31 Oktober

Bih. till RiJcsd. Prot. 1880. 7 Sand. 10 Raft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

1873, inskränka tillämpningen af medborgerligt förtroendes förlust såsom''

påföljd å vissa i den allmänna uppfattningen vanfrejdande brott. I en

fråga som denna måste lagen mera än någonsin, derest den skall något

betyda, växa fram ur folkuppfattningen. Så länge uti denna en person,

som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af förbrytelsens natur

betraktas såsom vanfrejdad, skulle lagstadganden, som omöjliggjorde all

kontroll, huruvida någon vore lör sådant brott straffad, antagligen mottagas

med ovilja och åstadkomma en allmän misstro mot okända personer.

Då motionärens förslag synes förnämligast afse ringare tjufnadsbrott,

som första gången begås, torde de skäl, Utskottet vid 1877 års riksdag

anförde för sitt afstyrkande af då väckt förslag, att förlust af medborgerligt

förtroende ej vidare skulle ådömas för första resan begången, icke

qvalificerad stöld, äfven nu vara tillämpliga. Lika vigtigt, sade Utskottet,

som det för samhället vore att underlätta en frigifven brottslings

sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska faran

för ett upprepande af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt arbete återvinna

en på afvägar kommen samhällsmedlem, måste det också vara, att

ej samhällets öfriga medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare utsättas

för olägenheten att, under okunnighet om förhållandet, i sina hem

och i sitt arbete mottaga personer, som nyss begått vanfrejdande brott,

utan att ens någon tid hafva visat prof på sin förbättring; och vore en

stöld begången under synnerligt förmildrande omständigheter, torde i de

flesta fall inga svårigheter möta för deri, som dertill gjort^ sig skyldig,

att i sin hemort erhålla arbetsförtjenst, äfven om han på någon kortare

tid vore förlustig medborgerligt förtroende. Högst olämpligt vore det

äfven att medgifva en från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad

brottsling alla medborgerliga rättigheter. Vore han ej ådömd förlust af

medborgerligt förtroende, kunde deltagande i t. ex. riksdagsmannaval

och alla kommunala angelägenheter honom ej förvägras, om han

eljest vore dertill berättigad. I sådant fall skulle ej heller kunna honom

förmenas att med laga verkan aflägga vittnesmål, men att tillerkänna

tjufvens intyg egenskap af laga bevis, innan han genom någon tids oklanderligt

uppförande kunde anses hafva återvunnit det förtroende, han förverkat,

syntes ingalunda välbetänkt, särdeles vid det förhållande, att vår

lag gåfve två vittnens sammanstämmande intyg egenskap af fullt bevis,

utan att åt domaren inrymma den omfattande pröfning af vittnesmålens

verkan, som andra länders lagstiftning medgåfve.

Den sålunda uttalade uppfattningen har äfven af Riksdagen delats.

Såväl vid 1877 års riksdag som då ofvan omförmälda motion 1878 förnyades

i form af förslag derom, att påföljden af medborgerligt förtroendes för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

3

lust skulle afskaffas beträffande de äfven qvalificerade tjufnadsbrott, som första

gången begingos, dock med undantag för svårar.e fall, godkändes

Utskottets afstyrkande utlåtanden af begge Kamrarne, vid båda tillfällena

utan votering i någondera Kammaren; och Utskottet hemtar häraf ytterligare

skäl för sin hemställan,

att Herr P. Larssons förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 Mars 1880.

På Lag-Utskottets, vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herr Torpadie, med hvilken Herrar Hammarskjöld, Johannes

Johnsson och Smedberg förenat sig: »Enligt nu gällande strafflag skall

straffpåföljden »förlust af medborgerligt förtroende» ådömas i allmänhet

ovilkorligen för vissa brott, i andra fall endast då den brottslige dömes

till ett visst mått af straff och i några då brottet betingar en viss straffart.

I de båda senare fallen beror straffpåföljdens ådörnande på domarens

pröfning af straffmåttet eller straffarten, men betingar det ena eller den

andra en slik påföljd, skall den ovilkorligen ådömas.

Jag håller emellertid före, att rätt ofta fall kunna gifvas, då en

person första gången tilltalas och finnes saker till brott, som nu medför

förlust af medborgerligt förtroende, i hvilka omständigheterna äro så

mildrande, att sagda straffpåföljds ådörnande, om än juridiskt rigtig, dock

blir hårdare än nödigt är. Mig synes detta kunna afhjelpas, om den

pröfningsrätt domaren redan har i fråga om straffet, utsträcktes jemväl

till straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende, åtminstone då dermed

belagdt brott första gången är begånget och ej tillhör de gröfsta

arter af brott, såsom förräderi, mened, mord och annat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18.

I enlighet med dessa åsigter har jag inom Utskottet yrkat, att

motionärens förslag måtte på det sätt tillstyrkas, att Utskottet bort föreslå,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl.

Maj:t begära, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar

i strafflagen, att då någon första gången sakfälles

för brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende,

det må, utom då fråga är om de. gröfsta arter

af dessa brott, bero på domarens pröfning, huruvida

nämnda straffpåföljd bör ådömas eller icke.»

Herrar Asplund, Lindgren, Anders Persson och Magnus Jonsson

hafva begärt få- här antecknadt, att de icke inom Utskottet deltagit i

ärendets behandling.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1880.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.