Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående bevillning särendet rörande Leufsta fideikommiss.

1880-05-07 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1880:57, Utlåtande, angående bevillning särendet rörande Leufsta fideikommiss.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 67.

1

N»o 57.

Ank. till Riksd. Kansli den 7 Maj 1880, kl. 11 f. in.

Utlåtande, angående bevillning särendet rörande Leufsta fideikommiss.

(R. A.)

Uti en den 9 sistlidne April till Stats-Utskottet ankommen skrifvelse

hafva Fullmäktige i Riksgäldskontoret hemstält, det Stats-Utskottet

ville hos Riksdagen göra framställning derom att med afseende å

i skrifvelsen upplysta förhållanden, Riksdagen måtte besluta, att det

Fullmäktige lemnade uppdrag i fråga om ersättningsstalans utförande

mot vederbörande för förment försummelse vid indrifningen af bevillning

för Leufsta fideikommiss icke måtte till någon Fullmäktiges vidare

åtgärd föranleda.

Då Utskottet nu går att afgifva utlåtande öfver denna hemställan,

får Utskottet till en början i minnet återkalla, hurusom med anledning

af Riksdagens år 1874 församlade Revisorers, i deras berättelse

om Riksgäldskontoret gjorda framställning om fördröjd behandling

af ärendet rörande bevillning för fideikommissrätt till egendomen

Leufsta med underlydande, 1875 års Riksdag, enligt skrifvelse af den

8 Mars samma år, uppdrog åt Fullmäktige i Riksgäldskontoret att, när

den förlust blefve känd, som genom ärendets fördröjda behandling uppkommit,

hos dem, som densamma föranledt, derför utsöka ersättning,

samt att sedermera och, med föranledande af Riksdagens år 1878 förJBih.

till Biksd. Prot. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Stats- Utskottets Utlåtande N:o 57.

samlade Revisorers hemställan, 1879 års Riksdag, enligt skrifvelse till

Fullmäktige af den 5 April nästlidne år — med förklarande tillika,

att anspråket på ersättning af vederbörande, utan afseende på huru

tvisten om återstående, då ännu icke betalda bevillningsbeloppet kunde

komma att utfalla, inskränktes till godtgörande af den ränteförlust,

som med stöd af Kongl. Resolutionen den 13 April 1877 kunde bestämmas

— uppdrog åt Fullmäktige att vidtaga de åtgärder, som för

verkställigheten af Riksdagens härom meddelade beslut kunde erfordras.

I ofvanberörda skrifvelse hafva Fullmäktige nu förmält, att, med

anledning af det Fullmäktige sålunda gifna uppdrag, Fullmäktige den

25 September sistlidet år uppdragit åt särskildt tillförordnad ombudsman

i ifrågavarande ärende att till Fullmäktige inkomma med utlåtande

och förslag i fråga om lämpliga åtgärders vidtagande för att till

verkställighet bringa Riksdagens i detta ärende gifna föreskrift. Sedan

detta utlåtande den 29 sistlidne Januari inkommit, hade Fullmäktige

den 5 derpå följande Februari månad kommunicerat detsamma med

de personer, (tre f. d. kommissarier, en f. d. ombudsman, nuvarande

sekreteraren och ombudsmannen jemte sterbhusdelegarne efter en afliden

kommissarie), mot hvilka tillförordnade ombudsmannen ansett talan

böra anställas; och hade sådana förklaringar inkommit, hvilka förklaringar

jemte tillförordnade Ombudsmannens ofvanberörda utlåtande

till Stats-Utskottet öfverlemnats.

Sedan Fullmäktige härefter förmält sig hafva den 18 sistlidne

Mars för möjlig preskriptions afbrytande uppdragit åt t. f. ombudsmannen

att erinra förklarandena om fordringsanspråkets tillvaro samt

att hos dem anställa reservationskraf, hvilket, enligt hvad Utskottet

inliemtat, ock blifvit verkstäldt, hafva Fullmäktige vidare anfört, att

vid ärendets behandling hos Fullmäktige sådana upplysningar vunnits,

att Fullmäktige ansett det vara en pligt att låta desamma komma

till Utskottets kännedom, i afsigt att få ärendet ånyo draget under Riksdagens

pröfning. Vid frågans föregående behandling syntes nemligen

Riksdagen hafva saknat kännedom om åtminstone en del af de förhållanden,

hvarom Fullmäktige nu gånge att förmäla och om hvilka skrifvelsen

bifogade handlingar lemnade närmare upplysning.

Under det staten otvifvelaktigt egde befogade anspråk derpå, att

dess tjensteman, de måtte vara anstälda vid Kronans eller Riksdagens

verk, med nit, drift och skyndsamhet, der sådan vore möjlig, utförde

de dem anförtrodda värf, finge dock, enligt Fullmäktiges åsigt, dessa

anspråk icke utsträckas derhän, att tjenstemännen skulle blifva ansvarige

för sådant dröjsmål med ett ärendes behandling, som läge i ärendets

egen natur. Ifrågavarande testamentsbevillningsärende vore icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

3

af vanlig beskaffenhet. Dermed vore förenade så säregna förhållanden,

som sällan, om någonsin eljest förekommit. Genom Landshöfdingen

Charles De Geers testamente af den 6 Maj 1730 stiftades Leufsta

fideikommiss, bestående af en mängd lands- och tvenne stadsfastigheter,

äfvensom af frälseräntor och någon lös egendom, nemligen biblioteket

och mineralsamlingen vid Leufsta. Under tiden intill den

30 Juli 1861, då Excellensen Grefve Carl De Geer afled, hade fideikommisset

led efter led innehafts af son efter fader och innehafvande

hade tid efter annan dels genom köp eller byte afhändt fideikommisset

flera af dess fastigheter, dels inom samma hemmansnummer, hvari

fideikommisset förut egt del, tillköpt eller förvärfvat jord och räntor,

hvilka blifvit med äldre delarne under ett bruk och uti ett och samma

taxeringsvärde inbegripne. En naturlig följd deraf hade blifvit, att

vid Grefve Carl De Geers frånfälle, då fideikommisset efter laga fardag

skulle öfvergå på numera jemväl aflidne Kabinettskammarherren

Friherre Carl Emanuel De Geer, men arflåtarens enskilda egendom delas

emellan hans efterlefvande enka och närmaste arfvinge, en dotter, ovisshet

i många fall förekonnne om hvilka delar af qvarlåtenskapen vore fideikommissets

eller sterbhusets tillhörighet. Någon handling förefnnnes

nemligen icke till upplysning om fideikommissets ursprungliga beståndsdelar,

och under tidens lopp hade fideikommissets räntor blifvit förenade

med den fideikommissinnehafvaren enskildt tillhöriga jorden och såsom

rent frälse gemensamt taxerade, vid hvilket förhållande ledning saknades

för bedömande af det värde, som på den enes eller andres andel sig belöpte.

Efter Grefve Carl De Geers frånfälle hade emellertid en utredning

härutinnan blifvit vidtagen och den 26 November 1862 afslutad. Enligt

denna hade ej mindre än 20 fideikommissets fastigheter långt tillbaka

blifvit genom köp eller byte på andra enskilda personer öfverlåtne,

och visade sig att fideikommisset och sterbhuset ej kunde komma i

sjelfständig besittning, hvar och en af sitt, med mindre dels utbyten

verkstäldes, dels vederlag lemnades för fideikommisset afhända tillhörigheter.

Efter omsorgsfull, af domare, landtmätare och gode män

verkstälda undersökningar och värderingar afjorden, äfvensom af vederbörande

tjenstemän meddelade utredningar och uträkningar af vissa

räntor, hade Kongl. Maj:t genom särskilda utslag, förnämligast af den

27 Februari 1866, lemnat tillåtelse till erforderliga utbyten och surrogeringar

och först derefter, år 1867, hade Friherre Carl Emanuel De

Geer kommit i fullständig besittning af hvad fideikommisset tillhörde.

Först då blefvo jord och räntor, som fideikommisset tillhörde, vid taxeringen

fullständigt afskilda och för sig uppskattade.

Emellertid hade Friherre Carl Emanuel De Geer under den 14

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Juli 1862 till Riksgäldskontorets kommissariat aflemnat en af tvenne

löftesmän utfärdad och af kommissariatet godkänd borgen för betalning

af den honom efter tillträde af fideikommisset åliggande bevillning.

Enligt gällande föreskrifter ålåg det kommissariatet att, då bevillningsafgift

ej blefve betald inom slutet af Mars månad andra året

efter det, hvarunder borgensförbindelsen derför afgifvits, skriftligen

erinra löftesmännen om afgiftens erläggande eller styrka de hinder,

som kunde mellankomma. I öfverensstämmelse härmed hade kommissariatet

under den 29 April 1864 till en af löftesmännen afsändt

anmaningsbref. I anledning deraf hade, enligt hvad af kommissariatet

uppgifvits och icke kunde betviflas, utredningsmannen i Grefve Carl

De Geers sterbhus, hvilken var boende i Stockholm, personligen infunnit

sig i Riksgäldskontoret och vitsordat hufvudsakligen de här

ofvan omförmälda hinder för bevillningsbeloppets beräknande och erläggande.

Vid sådant förhållande och då dessa hinder icke så snart

upphörde, hade kommissariatet, jemväl på grund af de vidare meddelanden

utredningsmannen lemnat, funnit det ändamålslöst att under

början af följande år 1865 till löftesmännen aflåta nytt anmaningsbref,

men då liqvid af bevillningsbeloppet icke följde, blefvo handlingarne

i målet för laglig åtgärd till Riksgäldskontorets ombudsman den 10

Juli 1865 öfveidemnade. Dermed upphörde kommissariatets befattning

med indrifning af ifrågavarande bevillningsbelopp. Ombudsmannen

var nemligen en af kommissariatet oberoende tjensteman, som för sina

åtgärder var ansvarig, icke för kommissariatet, utan inför Fullmäktige,

under hvars omedelbara öfverinseende han var stäld.

På denna grund och då ringaste tvifvel icke förefunnes derom,

att giltigt hinder mot beloppets indrifvande förefans under hela den

tid, ärendet var på kommissariatets handläggning beroende, samt enär

den omständigheten, huruvida nämnda hinder då behörigen styrktes

eller allenast muntligen anmältes, icke haft inflytande på Riksgäldskontorets

rätt, funne Fullmäktige för sin del icke någon anledning att

emot kommissariatet eller dess tjenstemän förordna om talans utförande

i detta ärende.

Enligt hvad ofvan förmälts öfverlemnades ärendet den 10 Juli

1865 till dåvarande ombudsmannens åtgärd. Ombudsmannen syntes

sedermera någon tid hafva under hand sökt utfå bevillningsbeloppet,

hvilket antagande ock styrktes af ett den ena af de till Fullmäktige

ingifna förklaringarne bilagdt intyg. Under den 11 April 1867 ingaf

ombudsmannen till Öfverståthållareembetet för kronouppbcrdsärenden

sin emot Friherre Carl Emanuel De Geer och hans tvenne löftesmän

rigtade lagsökning, med yrkande om bevillningsbeloppets ofördröjliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

o

inbetalande till Riksgäldskontoret samt om åläggande för Friherre De

Geer vid lämpligt vite att förete åtskilliga uppgifna handlingar, som

ansågos nödiga för bevillningsbeloppets bestämmande. Den 12 i samma

månad utstäldes lagsökningen till Friherre De Geers och hans löftesmäns

förklaring inom en månad från delfående!, hvarjemte det ålades

Friherre De Geer att inom samma tid förete de infordrade handlingarne.

Den 6 Juni 1867 erhöll Friherre De Geer del af lagsökningen,

som sedermera syntes hafva delgifvits löftesmännen, hvilka gemensamt

med Friherre De Geer under den 2 Mars 1868 till Öfverståthållareembetet

ingåfvo förklaring, åtföljd af åtskilliga handlingar. Uti förklaringen

bestreds icke betalning af bevillningen, blott densamma blefve

till beloppet utredd, men utredningen hade förekommit förklarandena

mera invecklad, än att densamma kunnat på enskild väg tillförlitligen

bestämmas. Enligt Öfverståthållareembetets resolution den 26 i samma

månad öfverlemnades liandlingarne i målet till ombudsmannen för påminnelsers

afgifvande. Sådana afgåfvos ock under den 2 September

1870. Deri framhölls att det icke vore ombudsmannens, utan fideikommissinnehafvarens

skyldighet att förebringa utredning om hvilken

del af Grefve De Geers egendom som tillhörde fideikommisset, omförmältes

de fastigheter, hvilka ansågos ostridigt tillhöra fideikommisset och

för hvilka, med några få undantag, taxeringsvärden i bouppteckningen efter

Grefve Carl De Geer upptagits, och yrkades att bevillning efter 5 för

hundradet måtte till Riksgäldskontoret erläggas å det sålunda uppgifna

taxeringsvärdet af all den uppgifna egendomen, som ansågs ostridigt

tillhöra fideikommisset, men att, derest taxeringsvärdet å en del af

nämnda egendom ansåges afse jemväl annan egendom än den fideikomiterade,

förklarandena måtte vara ålagdt att betala bevillning åtminstone

å den egendom, hvars så väl taxeringsvärde som egenskap

af fideikommiss framginge af de ingifna liandlingarne, samt att i afseende

å den öfriga egendomen Friherre De Geer måtte varda vid vite

förelagdt att förebringa behörig upplysning om värdet ej mindre af den

fideikommissegendom, hvars värde ej i bouppteckningen funnes tydligt

utsatt, än ock å den fideikomiterade lösegendomen, hvarå något

värde ej uppgifvits; hvarjemte ombudsmannen förbehöll Riksgäldskontoret

den bevillning, som kunde belöpa å den egendom, hvilken antingen

såsom vederlag eller eljest ytterligare kunde tillfalla fideikommisset.

Den 20 i samma September månad utstäldes denna skrift till förklaring

af Friherre De Geer och hans löftesmän inom en månad efter delfående!.

Den 15 December samma år 1870 inkom vederbörandes förklaring,

hvari bestreds ombudsmannens påstående angående sjelfva grunden för

bevillningens beräknande, hvarjemte begärdes att framdeles få inlemna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

utdrag af taxeringslängderna för de socknar, hvarinom den fideikomiterade

egendomen vore belägen. Den 8 Februari 1871 inbetaides

till Riksgäldskontoret ett belopp af 33,300 kronor i afräkning å den

belöpande bevillningen. Under den 4 Oktober sistnämnda år ingaf

Friherre De Geer till Öfverståthållareembetet ytterligare en skrift,

hvilken, jemte bifogande af förteckning å den fideikommisset ostridigt

tillhörande egendom, hvarför bevillning, enligt förklarandens åsigt, borde

utgå med 33,227 kronor, närmare utvecklade det uti skriften af den

15 December 1870 gjorda bestridande af beräkningsgrunden för bevillningen,

men erbjöd vänlig bemedling för slutligt afgörande af frågan

huru värdet för fideikommissets tillsammans med sterbhusets taxerade

fastigheter skulle beräknas. Handlingarne öfverlemnades ånyo från

Öfverståthållareembetet till ombndsmannen, som genom resolution den

30 Oktober 1871 ålades att inom 2 månader efter delfåendet med

påminnelser inkomma. Den 10 påföljande November fick ombudsmannen

deraf del. Förhandlingar syntes derefter under hand hafva pågått

angående sättet för den ifrågasatta bemedlingen. Under den 30 Oktober

1873 anhöll Friherre De Geer om tillsättande af en kompromiss

för slitande af återstående tvistefråga. Den 4 December samma år

infordrade Fullmäktige häröfver ombudsmannens yttrande, som ock den

10 i nämnda månad inkom. Fullmäktige ingingo den 18 i samma

månad för sin del på tillsättande af ifrågavarande kompromiss, dock

med vissa vilkor, som Friherre De Geer åter ej gillade, utan afböjde

kompromissen uti handbref till ombudsmannen af den 26 December

1873. Med detta års slut öfverflyttades testamentsbevillningsärenden

i allmänhet på Kongl. Statskontoret, som från och med år 1874 öfvertagit

den Riksgäldskontoret förut åliggande befattning med ifrågavarande

ärende.

Då någon anmärkning icke skett angående Kongl. Statskontorets

handläggning af berörda ärende och det dessutom icke tillkomme Fullmäktige

att ingå i bedömande huru ärendet der blifvit behandladt, ansåge

Fullmäktige sig endast böra omförmäla, hurusom Friherre De Geer

under den 19 Juni 1875 dit erlagt ett ytterligare belopp af 81,816

kronor 35 öre samt att yrkande om räntas erläggande å bevillningsafgiften

äfven blifvit framstäldt, men ogillats genom Öfverståthållareembetets

den 3 Augusti 1875 meddelade utslag, hvari hvarken Kammarrätten

eller Kongl. Maj:t i anledning af anförda besvär funnit skäl göra

ändring.

För den, som efteråt granskade de af vederbörande ombudsmän

i Riksgäldskontoret i detta ärende vidtagna åtgärder, syntes det väl

att en och annan af dessa bort och kunnat skyndsammare än som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57. 7

skett vidtagas. Ingen hade dock med större sakkännedom kunnat

verkställa en sådan granskning än dåvarande Fullmäktige, hvilka, utom

det att de vid handhafvandet af Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning

hade att tillse det tjenstemännen fullgjorde sina åligganden,

genom delegerade en gång om året granskade ombudsmannens diarium

och handlingar. Då enligt anmälan till Fullmäktiges protokoll någon

anmärkning beti äflande ifrågavarande ärendes handläggning''dervid icke

förekommit, måste man antaga, att det dröjsmål, som vid ett eller

annat tillfälle ma hafva förelupit, skett med Fullmäktiges begifvande

eller att giltiga anledningar dertill hos dåvarande Fullmäktige anförts.

Och då dessa godkänt åtgärden eller åtminstone icke deremot framstält

någon erinran, syntes de derigenom hafva iklädt sig hela ansvaret för

åtgärdens laglighet. Fullmäktige vore ock enligt lag och reglementen

Riksdagen ansvarige för Riksgäldskontorets styrelse och förvaltning

samt för göromålens behöriga skötande genom de till deras biträde

anstälde tjenstemän. Dessa senare kunde icke förbindas till annat än

att, jemte iakttagande, af gällande arbetsordnings föreskrifter, fullgöra

livad dem af Fullmäktige i tjensten ålades. De måste ega trygga sig

dervid att hvad deras förmän gillat och godkänt eller efter granskning

lemnat utan anmärkning icke kunde föranleda till vidare ansvarighet.

Om denna uppfattning, såsom Fullmäktige antoge, vore rigtig

så kunde den. omständigheten att Fullmäktige för sin förvaltning erhållit

ansvarsfrihet, icke föranleda till öfverflyttande på tjenstemännen

af det ansvar, hvartill Fullmäktige eljest för sin förvaltning kunde

vara skyldige. På denna grund och då Rikets Ständers samt Riksdagens

Revisorer uti revisionsberättelserna för åren 1862—1871 förklarat

att de vid granskning af borgensförbindelserna för stadgade

bevillningsafgifter samt det öfver dessa förbindelser förda särskilda diarium

icke funnit anledning till anmärkning; då vidare samme Revisorer

uti berättelserna till och med 1874 förklarat att, såvidt af de till dem

utaf ombudsmannen afgifna berättelser om Riksgäldskontorets rättegångs-

och utsökningsärenden kunde inhemtas, de funnit Riksgäldskontorets

rätt och talan, i afseende på der omförmälta mål och ärenden,

hafva behörigen iakttagits, och då i alla dessa berättelser från

och. med 1865 upptagits målet angående ifrågavarande fideikommissbevillning,

syntes det, om än tjenstemännen icke kunde sägas hafva

erhållit uttrycklig decharge för de i revisionsberättelserna omförmälta

åtgärder i denna fråga, dock vara i hög grad olämpligt och obilligt

att nu derför vilja, ställa dem till ansvar, helst icke några nya. för

dåvarande Fullmäktige eller Revisorer dolda omständigheter, som för

tjenstemännen kunde vara besvärande, sedermera kommit i dagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

Framgången af en emot vederbörande tjensteman väckt ersättningstalan

i förevarande hänseende torde dessutom vara ytteist tvifvelaktig.

Så vidt Fullmäktige kände hade i de fall uppbördstjensteman

eller dermed jemförlig person blifvit förvunnen att hafva vant vållande

till att staten hos någon skattskyldig gått i mistning af sin tillbörliga

rätt, den felande tjenstemannen, förutom ansvar, hvarom i detta ärende

ej vore fråga, icke känts skyldig till någon vidsträcktare ersättningsskyldighet

än att hålla staten skadeslös för det belopp, den skattskyldige

sjelf varit författningsenligt skyldig att till staten utgifva, men

som af en eller annan anledning icke kunnat hos .honom, utfås, d; v. s.

att den felande tjenstemannen ansetts vara pligtig att inträda i den

skattskyldiges förbindelser till staten. Antager man i förevarande fall

att genom fördröjd behandling af ärendet vederbörande ombudsmän i

Riksgäldskontoret bort inträda i dessa skyldigheter till staten, så skulle

väl deraf kunna följa att, i händelse den .skattskyldige och hans löftesmän

under ärendets behandling kommit i den ställning, att staten hos

dem gått miste om sin rätt, ombudsmännen derföre bort hålla staten

skadeslös; men då i förevarande hänseende vore upplyst att den skattskyldige

till fullo inbetalt hvad vederbörande myndigheter, hittills ansett

honom vara pligtig gälda, och då genom Kongl. Maj:ts beslut i

detta ärende blifvit förklaradt, att den skattskyldige icke vore pligtig

att å beloppet erlägga ränta, syntes all grund saknas för ombudsmännens

tillförbindande att gälda sådan ränta. Om således staten hvarken

lidit någon kapital- eller ränteförlust, blefve det svårt att styika livaii

förlusten egentligen bestått och hvilka åtgärder ombudsmännen bort

vidtaga, men icke verkstält för att skydda staten för en sådan förlust.

Svårt, om icke omöjligt, blefve det ock sa långt efteråt att bestämma,

huru stor tidsutdrägt varit nödvändig för att, med fullgörande af öfriga

ombudsmännen åliggande göromål, kunna vid hvarje tillfälle utreda

detta mycket invecklade ärende, och i detta hänseende, torde dåvarande

Fullmäktige vara de enda, som kunde afgifva ett tillförlitligt

omdöme. Detta vore ock redan af dem lemnadt. Det läge nemligen

i den omständigheten, att de vid granskning af ombudsmännens förfarande

icke funnit något att erinra. Slutligen syntes ombudsmännen

lika litet som kommissariatet och dess tjenstemän böra ansvara föi

den tidsutdrägt, som vållats af detta ärendes egna beskaffenhet, hvilken

gjort att det vid skrifvelsens aflåtande ännu icke kunnat till fullo

utageras. _

Fullmäktige hade på grund deraf för sin del ansett talan i detta

ärende mot ombudsmännen i Riksgäldskontoret — den förut varande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

och nu tjenstgörande — icke heller böra anställlas. Och da Fullmäktige

jemväl för öfrigt icke kunnat finna några vederbörande mot

hvilka talan i denna sak med hopp om framgång kunde väckas, hade

Fullmäktige ansett sig föranlåtna hos Utskottet göra ofvan berörda

Utskottet har ''af de till detsamma öfverlemnade handlingar inhemtat

att vid ifrågavarande, synnerligen invecklade bevillningsärendes

handläggning åtskilliga svårigheter för utfående af statens bevillningsfordran

mott af den beskaffenhet, att det icke stått i vederbörande

tienstemäns makt att undanrödja dem. På samma gång Utskottet funnit

det anmärkta dröjsmålet i viss mån härigenom förklaras, kan Utskottet

likväl ej underlåta att uttrycka den mening, att åtgärder torde

kunnat vidtagas, hvarigenom ett skyndsammare afgörande åt bevilinmgsfrågan

möjliggjorts; men dä Utskottet, lika med Fullmäktige, nogsamt

finner svårigheten att bestämma hvilka vederbörande varit till dröjsmålet

vållande, äfvensom hvilka ersättningsanspråk skulle kunna mot

dem framställas, dä i allt fall med afseende fästadt å Ofverstathallareembetets

ofvan åberopade af Kongl. Maj:t i denna del faststalda utslag

af den 3 Augusti 1875, hvari från det allmännas sida redan framstafdt

påstående om ränteberäkning ogillats, ovisst torde vara huruvida utsigt

förefinnes för vinnande af det ändamål, Riksdagen med sina åt

Fullmäktige i ämnet förut lemnade föreskrifter afsett, och i betraktande

äfven deraf att, enligt hvad Utskottet inhemtat, bevillningsmålet

numera genom Öfverståthållareembetets den 9 April 1880 meddelade

utslag, som ålägger Friherre De Geers sterbhusdelegare att till statsverket

inbetala resterande bevillning med af dem till gäldande erkandt

belopp af 13,110 kronor 82 öre, synes vara bragt till slut, har Utskottet,

då alla dessa sålunda ådagalagda förhållanden gifva Riksdagen en

giltig anledning att taga ärendet under förnyad ompröfning och latta

det beslut, som på grund af nu, efter ärendets nyssomformalda slutliga

behandling, vunnen utredning må finnas vara det lämpligaste, ansett

sig böra med sitt förord understödja Fullmäktiges förevarande framställning;

och hemställer alltså,

att Riksdagen ville besluta att det Fullmäktige

i Riksgäldskontoret lemnade uppdrag att, när den förlust

blefve känd, som genom fördröjd behandling af

bevillningsärendet rörande Leufsta fideikommiss uppkommit,

hos dem, som densamma föranledt, derför

Bih. till Biksd. Prof. 1880. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57.

söka ersättning, må förklaras icke böra till

dåre Fullmäktiges åtgärd föranleda.

någon v

Stockholm den 7 Maj 1880.

Pa Stats-Utskottets vägnar*

CARL EKMAN.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,'' 1880.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.