Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemnlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.

1881-02-16 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1881:1, Betänkande, angående allmänna bevillningen. Jemnlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande angående allmänna bevillningen. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning t,-Utskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. Kansli (lön 17 Februari 1881, kl. 2 e. in.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Jemnlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed

afgifva betänkande angående allmänna bevillningen.

l:o.

Enligt 4 § Bevillningsstadgan skola vid uppskattning af fast egendom

på landet utsättas särskilda värden å hvarje särskilt hemman och

hemmansdel samt från annan egendom för alltid eller under viss tid

afsöndrad lägenhet, äfvensom å byggnader, hvilka antingen användas till

annat föremål än jordbruket tillhörande näringar, eller äro uppförda på

lustställen eller andra dermed jemförliga mindre lägenheter och utgöra

dessa ställens och lägenheters egentliga värde.

Uti eu inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till BevillningsUtskottet

hänvisad motion (N:o 55) anför Herr A. Bäckström dels att

ifrågavarande föreskrifter saknade nödig klarhet, i det att af paragrafens

ordalydelse icke med säkerhet framginge, huruvida stadgandet om särskildt

värdes åsättande gälde äfven lägenhet, som blifvit afsöndrad från

hemman och hemmansdel, eller allenast afsöndring från fastighet af annat

slag, dels ock att bestämmelsen om särskildt värdes sättande å lägenhet,

som blifvit upplåten på viss tid, mindre väl öfverensstämde med föreskriften

i 2 § Bevillningsstadgan, att bevillning för fast egendom skulle erläggas af

egaren, enär innehafvaren af dylik afsöndring icke lämpligen kunde betecknas

såsom egare deraf. Ett ytterligare skäl mot skattskyldighet för

innehafvare af under viss tid afsöndrad lägenhet ville motionären finna

Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. O Sami. 1 Afd. I Haft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

uti de föreskrifter, som i 9 § af Kong]. Förordningen den 6 Augusti 1864

meddelas angående bestämmande af årlig afgäld för dylik jordafsöndring.

På grund af dessa föreskrifter i förening med ifrågavarande bestämmelse

i Bevillningsstadgan kornine nemligen innehafvare af dylik, för viss tid

afsöndrad lägenhet att få vidkännas dubbel beskattning, nemligen dels

till egaren af den jord, från hvilken upplåtelsen egt rum, och dels till

staten. För att afhjelpa dessa missförhållanden föreslår, motionären, att

4 § af gällande Bevillningsstadga må erhålla följande förändrade lydelse:

»Vid uppskattning af fast egendom utsättes särskilda värden:

a) i stad: å tomt, åbyggnad och jordegendom;

b) på landet: å hvarje hemman och hemmansdel samt derifrån eller

annan egendom för alltid afsöndrad lägenhet, äfvensom etc. lika som

förut».

I anledning häraf vill Utskottet till eu början erinra derom, att

motionären vid sistlidne riksdag, under anförande af hufvudsakligen

enahanda skäl, hemstält, »att Riksdagen och dess Bevillnings-Utskott

ville taga "i öfvervägande, huruvida icke 4 § Bevillningsstadgan kan behöfva

något förtydligande och, om så anses, söka uppställa paragrafen så

tydlig, att, såvidt möjligt är, olika uppfattning deraf må kunna undvikas,

på det att en i möjligaste måtto jemlik och rättvis beskattning i hela

landet kan ske». Utskottet ansåg emellertid, att ordalagen uti ifrågavarande

paragraf otvetydigt gåfve vid handen, hvad som varit lagstiftarens

mening, samt hemstälde fördenskull, att berörda motion icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Och denna Utskottets

hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Uti nu förevarande motion yrkar emellertid Herr Bäckström på ofvan

angifna skäl, att gällande föreskrifter angående uppskattningen af fast

egendom måtte ändras derhän, att särskildt värde icke må åsättas

under viss tid afsöndrade lägenheter, utan deras värde ingå i taxeringsvärdet

å den egendom, hvarifrån upplåtelsen egt rum. Härigenom skulle

man undanrödja den obillighet, som, enligt motionärens förmenande,

uppkomma derigenom, att för afsöndringar af ofvannämnda art måste

erläggas såväl eu årlig afgäld, motsvarande deras andel i hela fastighetens

allmänna utskylder, till egaren af den jord, hvarifrån upplåtelsen

skett, som ock fastighetsbevillning till staten samt deruppå beroende

afgifter till kommunen. Det synes emellertid Utskottet, som skulle, under

förutsättning att eu dylik obillighet verkligen eger rum, densamma

endast ofullständigt afhjelpas genom ett stadgande af det innehåll motionären

föreslagit. 9 § af Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864

bestämmer nemligen, att årlig afgäld skall utgå ej mindre af jord, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillning#-Utskottets Betänkande N:o 1. 3

blifvit afsöndra*:! för alltid, än af lägenhet, som blifvit upplåten på viss

tid. För den förstnämnda arten af jordafsöndringar skulle sålunda den

af motionären framhållna orättvisa fortfara, i trots af den förändring

han förordar. Men Utskottet anser det synnerligen tvifvelaktigt, att

ifrågavarande föreskrifter verkligen medföra en dylik dubbel beskattning

för innehafvare af jordafsöndring. Väl stadgas det i merberörda paragraf

af Kong!. Förordningen den 6 Augusti 1864, att »å jord, som från hemman

eller hemmansdel afsöndras, skall årlig afgäld läggas i spanmål

eller annan lämplig räntepersedel; och må den afgäld ej vara mindre, än

att den motsvarar hvad af hela hemmanets eller lägenhetens räntor och

öfriga allmänna utskylder, vid jemförelse af egornas storlek och beskaffenhet,

å den afsöndrade jorden belöper». Det förefaller dock föga sannolikt,

att med denna föreskrift skulle åsyftas att stadga, att vid bestämmande

af sådan afgäld hänsyn skulle tagas till den å fastigheten belöpande

bevillning efter II artikeln. Att för den vanligen ganska långa

tid, upplåtelsen afser, beräkna hemmanets räntor och andra ordinarie utskylder

möter ingen svårighet, enär dessa i allmänhet äro till sin storlek

oföränderliga. Men bevillningen är i anseende till såväl befintlighet som

belopp beroende af Riksdagens årligen återkommande beslut och kan

sålunda icke för en längre eller kortare framtid med någorlunda säkerhet

beräknas af kontrahenterne eller Konungens Befallningshafvande,

hvilken myndighet det åligger att pröfva den öfverenskomna afgälden.

Då det sålunda icke är antagligt, att genom meranämnda lagrum afses

att föreskrifva, att uti den afgäld, som sättes å jordafsöndring, skall inberäknas

eu eqvivalent jemväl för den derå belöpande andel af en skatt,

som till hela sin natur är så oviss som bevillningen, samt då det tillika

icke kan anses obilligt, att den, som genom upplåtelse af ifrågavarande

slag vunnit tryggad besittningsrätt till en lägenhet, i likhet med jordegare

erlägger bevillning för densamma, finner Utskottet den af motionären

uti ifrågavarande hänseende föreslagna ändring af 4 § Bevillningsstadgan

icke vara af behofvet påkallad.

Beträffande åter motionärens hemställan om ändring af paragrafens

ordalydelse, i syfte att undanrödja hvarje ovisshet, huruvida stadgandet

om särskilt värdes åsättande''gälde*äfven afsöndring från hemman och

hemmansdel, anser väl Utskottet otvifvelaktigt, att det i paragrafen använda

ordet »annan» allenast åsyftar att uttrycka motsatsförhållandet

emellan den afsöndrade lägenheten och den egendom, hvarifrån upplåtelsen

egt rum, men deremot icke något motsatsförhållande emellan

denna senare och något annat slag af egendom, samt att. bestämmelsen

sålunda afsåge jemväl lägenheter, som blifvit afsöndrade från hemman

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

eller hemmansdel. Men då stadgandet, enligt hvad motionären uppgifva,

blifvit å skilda orter olika uppfattadt af de nämnder, som hafva

befattning med taxeringen, samt den största möjliga tydlighet i affattningen

måste eftersträfvas, har Utskottet ansett ifrågavarande föreskrift

böra något förtydligas.

Utskottet hemställer derföre,

att 4 § Bevillningsstadgan må erhålla följande förändrade lydelse:

Vid uppskattningen af fast egendom utsättas särskilda

värden:

a) i stad: å tomt, åbyggnad och jordegendom;

b) på landet: å hvarje särskildt hemman oedi

hemmansdel samt derifrån eller från annan egendom

för alltid eller under viss tid afsöndrad lägenhet, äfvensom

— — — (lika som för närvarande).

2:o.

§§ 6 och 8. Då för närvarande i Bevillningsstadgan § 6 föreskrifves, att för all

inkomst af kapital eller arbete erlägges bevillning med en procent, och

i § 8, att bevillning för inkomst af kapital och arbete icke eger rum,

när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga 400 kronor,

samt att, när desamma icke öfverstiga 1,800 kronor, .300 kronor äro

fria från bevillning, så har nu Friherre L. De Geer uti motion N:o 1 i

Första Kammaren anfört, att dessa bestämmelser medförde en allt för betungande

beskattning för sådane skattskyldige, hvilkas inkomster af kapital

och arbete föga eller intet öfverstege de oundgängliga lefnadskostnaderna.

För att vinna rättelse härutinnan hade vid åtskilliga föregående riksdagar

föreslagits förhöjning af det inkomstbelopp, för hvilket bevillning icke eger

rum. Dessa förslag hade dock strandat på Riksdagens obenägenhet att vidtaga

en åtgärd, som medelbart skulle föranleda, att många, nu i kommunala

angelägenheter röstberättigade samhällsmedlemmar beröfvades sin rösträtt.

Under tiden hade de mvndigheter, åt hvilka taxeringen af de skattskyldiges

inkomster är anförtrodd, för att mildra verkan af Bevillningsstadgans

ifrågavarande obillighet, mångenstädes tagit för sed att uppskatta

de mindre bemedlades inkomster till lägre belopp än det, hvartill

de i sjelfva verket uppginge. Härigenom, likasom då skatten icke sällan

måst för bristande tillgång afskrifvas, hade ju likafullt inånga pei’soner

gått miste om de kommunala och medborgerliga rättigheter, hvilkas bibehållande

åberopats såsom skäl emot hvarje höjande af det skattefria

existensminimum. Intresset att bibehålla dessa rättigheter åt ett så stort

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

BeoiUnimjs-Utskottets Betänkande AT:o 1.

antal samhällsmedlemmar som möjligt skulle derföre bättre tillgodoses,

samt tillika billighetens kraf på lindring i de mindre bemedlades skatetbördor

hörsammas, derest man nedsatte bevillningen för de lägre inkomsterna

till en half i stället för en procent. Den minskning, som häraf

skulle uppstå i hela bevillningssumman, och medelbart äfven i kommunernas

inkomster, vore icke så betydlig, att den borde afhålla från vidtagande

af en dylik åtgärd. Enligt tillgängliga uppgifter folie vid pass

30 procent af hela det belopp, hvartill bevillningen för inkomst af kapital

och arbete uppginge, å de skattskyldige, hvilkas inkomster uppskattades

till 400—900 kronor. Enligt nu framstälda förslag skulle hälften deraf,

eller 15 procent, af ifrågavarande statsinkomst efterskänkas. Emellertid

vore det otvifvelaktigt, att vid uppbörden afkortningar företrädesvis egde

rum för de lägre inkomstbeloppen, hvadan den verkliga minskning i

statens och kommunernas inkomster, som ifrågasatta förändring komme

att medföra, säkert skulle blifva vida obetydligare. Den skulle dessutom

motverkas deraf, att noggrannare taxeringar vore att förvänta, då man

icke längre behöfde anse sig af billighetsskål förpligtad att uppskatta de

fattigares inkomster till lägre belopp än det, hvartill de i verkligheten

uppginge. På grund häraf, och då genom en sådan noggrannare taxering

rösträtt vid riksdagsmannaval till Andra .Kammaren säkerligen skulle

komma många till de], som nu vore i saknad deraf, ehuru de i verkligheten

egde de lagliga behörighetsvilkoren derför, hemställer Friherre De

Geer, »att första punkten af 8 § i Bevillningsstadgan må erhålla följande

förändrade lydelse:

Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke rum, när

den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster understiga 400 kronor,

och utgår med en half procent, när de understiga 900 Kronor. Öfverstiga

de icke 1,800 Kronor, äro 300 Kronor af inkomsten från kapital

eller arbete fria från bevillning.»

Utskottet har ansett, att den fråga, som motionären genom detta

förslag bragt å bane, är förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Nu gällande föreskrifter i detta ämne kommo till stånd genom Riksdagens

beslut vid 1859 — 60 årens riksmöte, samt intogos i 1861 års Bevillningsförordning.

Derifrån hafva de, utan ändring i sak, öfvergått i

hvarje följande Bevillningsstadga. Det dröjde dock icke länge, innan

man från många håll försporde klagan öfver, att minimigränsen för beskattningsbar

inkomst blifvit satt allt för lågt. Eu årsinkomst af 400

kronor kunde icke anses lemna något som helst öfverskott, sedan lifvets

oundgängligaste behof blifvit tillfredsstälda. Påtagligast framträdde detta

förhållande, om man fäste sig vid lefnadsomkostnaderna i rikets större

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

städer. Vid 1868 års riksdag frarnburos dessa klagomål för första gången

inför representationen, i det att förslag väcktes, att af den skattskyldiges

sammanräknade årsinkomster 500 riksdaler riksmynt alltid skulle

vara fria från bevillning. Sedan dess hafva vid 1875, 1876, 1878 och

1879 årens riksdagar förekommit motioner om höjande af det skattefria

existensminimum, oftast i förening med förslag om ökande af det skattefria

afdrag, som nu är medgifvet i skattskyldigs inkomst af kapital och

arbete, der denna icke uppgår till 1,800 kronor, äfvensom stundom angående

höjande af sistnämnda belopp. Af enahanda syfte, men med

större likhet med nu förevarande motion är ett vid 1869 års riksdag

framstäldt förslag, att bevillning för inkomst af kapital och arbete skulle

erläggas, för inkomst intill 800 riksdaler riksmynt med en half procent,

för Överskjutande belopp intill 4,000 riksdaler riksmynt med en procent

och för hvad derutöfver belöpte med en och en half procent. Vid behandlingen

af alla dessa framställningar har man inom BevillningsUtskottet,

å ena sidan, erkänt, att, i följd af minskadt penningevärde och

ökade varupris, det inkomstbelopp, som för närvarande fritoges från

skatt, vore allt för knappt tillmätt. En inkomst af 400 kronor kunde

nemligen numera i många delar af landet icke anses tillräcklig för fyllande

af de nödvändiga lefnadsbehofven inom en tarflig familj; långt

mindre derutöfver lemna ett beskattningsbart öfverskott. Men å andra

sidan har man icke kunnat öfvervinna betänkligheterna mot vidtagande

åt eu åtgärd, som skulle medföra en så genomgripande förändring af

den kommunala beskattningen och den deraf beroende kommunala rösträtten.

Den minskning, som möjligen skulle uppstå i statens inkomster,

har man deremot i allmänhet tillerkänt allenast eu underordnad betydelse.

I full öfverensstämmelse härmed anser jemväl Utskottet möjligheten

af en sådan minskning icke heller böra tilläggas någon synnerlig vigt

vid bedömandet af ifrågavarande förslag. Enligt motionärens uppgift

skulle densamma icke öfverstiga femton procent af hela det belopp, som

genom bevillningen för inkomst af kapital och arbete inflyter till staten.

En närmare granskning af den genom Finansdepartementets försorg offentliggjorda

öfversigt af 1876 års bevillningstaxering visar dock, att, om

hänsyn tages till det bevillningsafdrag, som, jemlikt 8 § Bevillningsstadgan,

är medgifvet de smärre inkomsterna, omförmälda minskning icke kan

skattas högre än till 7,09 procent af ifrågavarande statsinkomst. För år

1879 uttaxerades, enligt Statskontorets generalsammandrag öfver nämnda

års bevillning, å sådan inkomst inalles 2,135,636 kronor. Den minskning,

statskassan komme att få vidkännas i följd af den nedsättning i bevill
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillnings-UIskottets Betänkande N:o 1.

ningen, som motionären förordat, skulle derföre icke kunna öfverstiga

en summa af vid pass 150,000 kronor. Antagligen komme den, då de

flesta afkortningar vid uppbörden onekligen ega rum å de mindre inkomstbeloppen,

att stanna under denna siffra. Emot de skäl till afslag

å. motionen, som kunna hemtas från eu jemförelsevis så obetydlig minskning

i statens inkomster, kunna anföras bevekelsegrund^'' af synnerlig vmt.

En framstående plats bland dessa intager behofvet att bereda lindi

ing föi nästan hela den talrika samhällsklass, som bildas af de egentliga

kroppsarbetarne, Indika för närvarande endast med svårighet kunna

tillfredsställa sina egna anspråk på lifvets nödtorft vid sidan af statens

anspråk på skattebidrag. En sådan lindring påkallas jemväl af rättvisans

foidiingai i afseende på beskattningens ordnande. Ty om man ock af

praktiska skäl tvekar att upptaga de finanslärares åsigter, hvilka framhålla,

att en proportionell lika hög skatt i sjelfva verket vida tyngre

drabbar de smärre inkomsterna, hvilka räcka allenast till fyllande af de

nödvändigaste lefnadsbehofven, samt för den skull förorda en så kallad

progressiv inkomstskatt, så låter sig dock knappast nekas, att med de

grunder för beskattningen, som hos oss gälla, de mindre bemedlade

draga en jemförelsevis drygare skatt än samhällets lyckligare lottade

inedlemmar. Man påminne sig blott de långt ifrån fåtaliga personliga

afgifterna till stat och kommun, äfvensom de ganska höga indirekta

skatterna å förbrukningsföremål, som ingå i den fattigare klassens dagliga

konsumtion. Eu utväg för utjemnande af denna obillighet kunde

ju vara att eftergifva eu del af inkomstskatten för dem, som af skatterna

i sin helhet blifva allt för mycket betungade. Kunde man dermed

jemväl föi anleda, att de skattskyldiges inkomster vid taxeringsförrättningarne

uppgåfves och uppskattades till sitt verkliga belopp^ så vore

detta eu vinst af oomtvisteligt värde för den offentliga moralen.

Men å andra sidan kunna icke mindre beaktansvärda skäl anföras

emot att för närvarande vidtaga en åtgärd af den beskaffenhet motionären

föreslagit. Härvid må till eu början erinras om svårigheten att

finna annat än rent godtyckliga gränser för de grupper, i hvilka man

måste indela de skattskyldige efter deras olika inkomstbelopp, så snart

man gör en afvikelse från den proportionella beskattningens princip.

Dei af uppstå oegentligheter, hvilka så väl kränka billighetens fordringar,

som föi orsaka eu förslappning af rättskänslan hos de skattskyldige. Redan

nu gällande bevillningsstadgas föreskrifter föranleda dylika oegentlighetei.

Så kali, i följd af bestämmelsen om bevillningsafdrawets upphörande

vid eu inkomst öfver 1,800 kronor, inträffa, att en “tillväxt i

inkomsten af'' 1 krona medför ökad skatt af 3 kronor till staten samt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillninas-Utskottets Betänkande N:o 1.

kanske fyra a fem gånger så stort belopp till kommunen. Det ligger i

öppen dag, att ett sådant förhållande innebär en obillighet samt derjemte

medför en stark frestelse för den skattskyldige att medelst mer

eller mindre skenbara aftal minska sina synliga inkomster, när dessa

med en ringa summa öfverstiga maximigränsen för det inkomstbelopp,

till hvars fördel afdrag är medgifvet. Den föreslagna nedsättningen af

skattskyldigheten till en half procent för de inkomster, som understiga

900 kronor, skulle emellertid i vårt skattesystem införa en ny och talrik

klass af dylika oegentligheter. För inkomster, som med ett par kronor

understiga eller öfverstiga nyssnämnda summa, skulle en knappast nämnvärd

skiljaktighet i de skattskyldiges inkomster föranleda, att skattebidragen

till staten stege från 2 kronor 50 öre till 6 kronor, samt utskylderna

till kommunen från i allmänhet vid pass 10 kronor till 24

kronor. Gör man allvar af önskan att lindra de fattigare klassernas

skattebördor, kunna dylika oegentligheter väl aldrig fullkomligt undvikas.

Men synnerligt talrika blifva de, då man, med bibehållande af

förutvarande grunder för beskattningssystemet, söker införa en partiel

förändring af det slag, hvarom nu är fråga.

Dessutom skulle, oafsedt alla sådana oegentligheter, den genom

motionen åsyftade ordning för inkomstskattens åläggande just i fråga

om billigheten lemna åtskilligt öfrigt att önska. Betydliga olikheter i

afseende å lefnadskostnaderna förefinnas emellan de större städerna och

landsbygden, äfvensom emellan olika delar af landet. Att ett beaktande

af detta förhållande vid bestämmandet af skattskyldigheten icke möter

något oöfverstigligt hinder, kan man lära af Danmarks exempel. I detta

land är nemligen det skattefria existensminimum faststäldt till olika belopp

för Köpenhamn, för öfriga städer jemte några andra kommuner

samt för landsbygden i allmänhet. En sådan brist i förslaget minskar

naturligtvis benägenheten att underkasta sig olägenheterna af den ifrågasatta

förändringen för att vinna de fördelar, som med densamma afses.

Men antalet af dessa olägenheter är icke uttömdt genom hvad hittills

blifvit anfördt. Väl skulle man icke genom antagande af detta

förslag helt och hållet beröfva någon samhällsmedlem den rösträtt i

kommunala angelägenheter, han på grund af nu gällande bestämmelser

kan ega. Ett af de skäl, som beredt så många till syftet likartade

förslags fall, har sålunda åtminstone blifvit försvagadt. Undanröjdt är

det icke. Ty onekligen skulle ifrågavarande åtgärd i hög grad minska

de mindre bemedlades inflytande på kommunala ärendens utgång. Med

ledning af den genom Finansdepartementets försorg utarbetade och offentliggjorda

öfversigt af 187G års bevillningstaxering kan man inhemta,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillning^-Utskottets Betänkande N:o 1.

att antalet utaf de, på grund af bevillning efter II Artikeln för inkomst

af kapital och arbete, i kommunala angelägenheter röstberättigade,

nämnda år utgjorde 232,276 personer. Af dessa återfinnas icke mindre

än 165,997, eller 71,46 procent af hela antalet, bland dem, som blifvit

uppskattade för eu inkomst, som understiger 900 kronor. Enligt Statistiska

Centralbyråns berättelse rörande den kommunala rösträtten år 1871,

sedan hvilken tid hithörande förhållanden icke torde hafva synnerligen

förändrats, uppgick antalet i kommunala ärenden röstberättigade personer

inom hela riket till 463,739. Man finner häraf, att förevarande förslag

skulle, derest det vunne Riksdagens bifall, leda till minskning i kommunalt

inflytande för mer än tredjedelen af samtlig^ röstberättigade. Om äfven

en sådan minskning för flertalet icke skulle kännas synnerligen tung,

torde det icke vara välbetänkt att ytterligare öka det inflytande, som

de mera förmögna klasserna redan ega i kommunernas angelägenheter.

Ett annat vigtigt skäl emot den föreslagna förändringen har Utskottet

funnit i dess antagliga inverkan på den kommunala beskattningens

grunder. Det är onekligt, att, om ifrågavarande bevillningsnedsättning

medgifves åt inkomster under 900 kronor, så skulle derigenom

äfven kommunernas skatteuppbörd af dessa inkomster minskas

med ett belopp, som torde i medeltal kunna uppskattas till vid pass

fyra gånger den summa, om hvilken statskassan gånge miste. Följden

häraf blefve naturligtvis, att de kommunala utskylderna komme att falla

med så mycket större tyngd på de högre inkomsterna samt fastigheterna.

Inom landskommunerna, hvarest större inkomster af kapital och arbete

i allmänhet äro sällsynta, skulle eu sådan förändring blifva ganska känbar

för jordegarne. Af ofvan anförda redogörelse för 1876 års bevillningstaxering

kan man sluta, att ifrågavarande förändring-skulle inom

landsbygdens kommuner vålla en minskning af vid pass 10,60 procent i

det fyratal, som blifvit påfördt på grund af bevillning för inkomst af

kapital och arbete. Detta fyrktal utgjorde, enligt samma redogörelse mera

än eu tredjedel af hela fyrktalet. Fördelas nyssberörda förlust på detta, så

uppstår en förhöjning i kommunalskatten af vid pass 4 procent. Kan än

denna förhöjning icke anses synnerligen stor, skulle den dock vara ganska

känbar, företrädesvis för innehafvarne af smärre jordbruksfastigheter,

hvilka redan tillförene äro i hög grad besvärade med allmänna utskylder,

och hvilka dessutom ofta kunna anses hafva vida större svårighet än

den, som åtnjuter eu inkomst af omkring 900 kronor, att, efter tillfredsställande

af de oundgängliga lefnadsbehofven, uppfylla statens och kommunens

skattekraf.

Bill, till Hilcsd. Prot. 1881. o Samt. 1 Afd. 1 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

I förhoppning, att nu påpekade, mindre fördelaktiga följder af den

föreslagna förändringen möjligen genom framtida lagstiftningsåtgärder

kunnat afbjelpas, både Utskottet möjligen varit beredt att låta dessa betänkligheter

falla, derest icke antagligt vore, att Riksdagen inom en icke

allt för aflägsen framtid komme i tillfälle att i ett sammanhang taga i

skärskådande de oegentligheter, som kunna förefinnas inom nu rådande

beskattningssystem, samt öfverlägga om medlen för desammas undanrödjande.

Men då, i anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den

19 Maj 1879, Kongl. Maj:t den 20 derpå följande Juni uppdragit åt sakkunnige

män att utreda alla skatteförhållandena i riket samt, så fort ske

kan, uppgöra förslag till eu, på denna utredning grundad, rättvis fördelning

af skattebördorna, samt då denna komité fortfarande är i verksamhet,

har Utskottet ansett, att det vore mindre välbetänkt, om

Riksdagen eringe denna utredning i förväg, genom att nu besluta en åtgärd,

som, huru behjertansvärdt dess syfte än må vara, dock, vidtagen

utan sammanhang med eu mera genomgripande förändring i skatteväsendet,

skulle kunna medföra icke så få missförhållanden.

Utskottet tror sig derföre bäst tillgodose den maktpåliggande frågans

kraf på en tillfredsställande lösning, då Utskottet hemställer,

att Friherre De Geers ifrågavarande motion icke

för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

3:o.

§ 7, mom. l. Uti eu i Riksdagens Andra Kammare väckt motion (N:o 5) anför

Herr A. Rosenqvist, att sammanhanget emellan de särskilda momenten

af 7 § Bevillningsstadgan utvisade, att den skattskyldige icke vore berättigad

att från den inkomst af kapital och arbete, för hvilken han

skulle utgöra bevillning, verkställa afdrag för de skatter till stat och

kommun, lian hade att erlägga; att sådan rättighet icke eller någonsin

medgåfves löntagare; men att åtskilliga bolag uti de uppgifter öfver deras

under senaste räkenskapsåret uppkomna vinst, som de, jeinlikt 26 § Bevillningsstadgan

vore skyldiga att aflemna, derifrån afdroge hvad de haft

att erlägga i skatt till stat och kommun, ett förfaringssätt, som, enligt

hvad motionären uppgifvit, i allmänhet fått passera utan anmärkning

från vederbörande taxeringsmyndigheters sida. För att förekomma detta,

till ojemnhet och orättvisa i beskattningen ledande missbruk, hemställer

motionären: »att bevillningsstadgan i 7 § 1 inom. eller, om det anses

lämpligare, på annat ställe, må gifvas sådan lydelse, att deraf oförtyd
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

bart framgår, att skattskyldig ej må åtnjuta afdrag för de skatter till

stat och kommun, han för sin inkomst erlägger».

1 likhet med motionären anser Utskottet, att, då uti 7 § 2 och 3

mom. Bevillningsstadgan, der de utgifter äro uppräknade, för hvilka afdrag

får ske vid beräkningen af den inkomst, för hvilken bevillning skall

utgöras, icke något nämnes om skatter till stat och kommun, den skattskyldige

icke eger åtnjuta sådant afdrag. Dessa skatter kunna ju ock

med skäl betraktas såsom en ersättning för de förmåner, som tillskyndas

den skattskyldige genom statsinrättningarne i allmänhet, samt sålunda

hänföras till de utgifter, som ingå i hans lefnadskostnader, för

hvilka, jemlikt 7 § 1 inom., afdrag af det slag, hvarom nu är fråga, icke

får ske. Det måste derföre, enligt Utskottets åsigt, anses helt och hållet

stridande emot Bevillningsstadgans mening, om vid de uppgifter rörande

vissa bolags vinst, som skola till vederbörande myndigheter aflemnas,

afdrag göres för erlagda allmänna utskylder. Denna åsigt lärer

äfven i allmänhet hafva gjort sig gällande vid bevillningsmåls behandling.

För att emellertid hvarje anledning till olika tolkning af ifrågavarande

föreskrifter må undanrödjas, anser Utskottet dem böra förtydligas

medelst ett tillägg i berörda syfte.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må besluta följande förändrade lydelse

af 7 § 1 mom. Bevillningsstadgan:

I fråga om den inkomst af kapital eller arbete,

för hvilken bevillning skall utgöras, får afdrag icke ske

för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och

lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter.

4:o.

Bevillningsstadgans 16 § föreskrifver utom annat:

»Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och

skattskrifven svensk undersåte, som reser omkring i landet och för egen

eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel samt

med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor att framdeles från utlandet levereras, skall vid ankomsten till riket,

till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru

länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga 100 kronor för

rättigheten att under en tid af högst tre månader idka dylik handel;

åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rättighet

utöfva, förskottsvis betala ytterligare 40 kronor i månaden, hvila

§ W.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

ken afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för minst en

månad om sänder, men alltid för full månad, inbetalas till kronans uppbördsman

i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller;

skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta

blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsändas, för att kronans uppbördsman

i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda

dels å 100 kronor, dels å 40 kronor hvardera, böra innehålla erinran

om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik

handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften

behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska

varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med 100

till och med 500 kronor. Förbrytelse häremot upptages af poliskammare,

der sådan linnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de

ådömda böterna lika emellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen

blifvit begången».

Under förmälan, att det möter svårigheter att göra dessa bestämmelser

gällande emot dem, som söka undandraga sig erläggandet af berörda

afgifter, samt i syfte att bereda ökad kraft åt omförmälda stadgande

äfvensom förenkling i afseende å kontrollen å efterlefnaden deraf,

hemställer Herr C. Ekström uti motion N:o 20 i Första Kammaren, »att,

i öfverensstämmelse med danska lagstiftningen i ämnet, den afgift, som

i egenskap af bevillning bör af utländske eller andre här i riket icke

mantalsskrifne handlande och handelsexpediter erläggas, må bestämmas

att utgå med ett för helt år beräknadt belopp, att på en gång vid ankomsten

till riket erläggas, med exempelvis 150 kronor, dock att, der

den resande besörjer uppdrag för dera handelshus eller fabrikanters räkning,

afgiften skall utgå med hälften derutöfver för hvarje särskildt

handelshus eller fabrikant».

Med anledning häraf anser sig Utskottet böra erinra derom, att nu

gällande föreskrifter i ämnet kommit till stånd genom beslut vid sist

hållna riksdag, samt egt att tillämpas först med innevarande års början.

Någon erfarenhet angående deras verkningar kan fördenskull icke åberopas

såsom stöd för yrkandet om deras utbytande mot nya bestämmelser,

byggda på andra och i vårt land helt och hållet opröfvade grunder.

Då härtill kommer, att frågan angående utländske handelsresandes

bevillningsskyldighet, innan den sistlidna år gjordes till föremål för Riksdagens

pröfning, blifvit på ett uttömmande sätt afhandlad uti ett af

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Beviänings-Utskoltets Betänkande N:o 1.

Kommerskollegium, efter Öfverståthållareembetets och Kongl. Mapts sarntlige

Befallningshafvandes hörande, deri 31 December 1878 afgifvet underdånigt

utlåtande, samt att detta utlåtande, hvilket blifvit af Kammarrätten

i allt väsentligt biträdt, utan nämnvärda förändringar lagts till

grund för Riksdagens beslut i ämnet, anser Utskottet det icke vara skäl att

för närvarande vidtaga några förändringar uti ett efter mångsidig pröfning

antaget stadgande, innan erfarenheten visat, huru tillämpningen af

detsamma kan komma att gestalta sig.

Utskottet hemställer,

att Herr Ekströms ifrågavarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

5:o.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan

upptagna procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att framdeles

under Riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande

ämne, dertill förhållandena föranleda, hvilket Utskottet får

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 16 Februari 1881.

På Utskottets vägnar:

A. H. FOCK.

Reservationer:

Vid 2:dra punkten af Herr S. A. Hedlund, med hvilken Herr C. A.

Jönsson instämt: »Mot detta Utskottets beslut beder jag få afgifva min

särskilda mening, i det jag tillstyrker bifall till Friherre L. De Geers

motion.

Skälen för denna min mening ligga uttryckta dels i motionen, dels

ock i förra delen af Utskottets motivering af sitt utlåtande. De nya

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Beviltnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

skål, i senare delen af motiveringen, hvarmed Utskottet velat vederlägga

den föregående delen, synas mig icke vara fullt giltiga.

1 afseende å den beräknade förlusten å statens inkomst af bevillningen

efter II Artikeln, på hvilken förlust Utskottet visserligen ej lagt

stor vigt, men hvilken likväl torde väga icke så litet utanför Utskottet,

må erinras, dels att det i motionen nämnda beloppet blifvit genom

Utskottets utredning betydligt nedsatt, dels ock att summan måste

ytterligare nedsättas derigenom att, på sätt motionären erinrat, afskrifningarna

falla till väsentlig mån inom den kategori af skattdragande,

för hvilken lindringen blifvit föreslagen, hvartill kommer, att en sådan

lindring otvifvelaktigt komme att höja det upptaxerade inkomstbeloppet

för rätt många —- och det just betalande — skattskyldige.

I afseende å Utskottets betänklighet mot den nedsättning i den

kommunala rösträtten, som blefve en följd af lindringen, må anmärkas,

att denna nedsättning, under våra nuvarande röstberäkningsförhållanden

inom kommunerna, betyder ganska litet. Hufvudsaken är, att man har

sin talan i behåll.

Jeinförelsen med de mindre jordegarne skulle för mig väga mer,

än den nu kan göra, enär de personer på landsbygden, som komme i

åtnjutande af lindringen, helt visst blefve endast inom ganska få kommuner

så många, att den dem förunnade nedsättningen till hälften af

bevillningen komme att utöfva något väsentligt inflytande på kommunalskatten,

till men för de öfrige. Ty man möter ju äfven här dels restlängderna,

dels den högre upptaxering, som komme att följa lindringen

i spåren.

Skulle man emellertid finna saken mindre lämplig för landsbygden,

kunde dock lindringen införas i städerna, åtminstone de större, der den

mindre löntagaren, likasom arbetsklassen, är underkastad större utgifter

än annorstädes för husrum in. in., och der den sammanlagda stats- och

kommunalskatten, då den uppgår till två veckors inkomst eller arbetsförtjenst,

är mycket känbar och förbunden med icke ringa försakelse.

Att afslå motionen för skattekomiténs skull synes mig icke vara

skäligt. Denna komités hufvudsakliga uppgift är ju att finna utvägar

till åstadkommande af de nya statsinkomster, som anses varda af nöden,

med anledning af försvarsverkets ordnande och de dermed förbundna

skattebördornas aflyftande. Friherre De Geers motion ingår icke i detta

skatteväsendets ombyggande, utan alser allenast eu lindring, till förmån

för de mindre bemedlade, i den redan existerande inkomstskatten.

Då jag således icke kunnat godkänna de skäl, hvarmed Utskottet i

senare delen af sin motivering sökt vederlägga den förra delen af samma

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings-Utskottets Belänkande N:o 1.

motivering, som talar till förmån för motionen, har jag icke kunnat

undgå att egna Friherre De Geers förslag mitt varma och lifliga erkännande.

»

Vid 3:dje punkten af Herr G. F. Gavallin: »Emot det slut hvartill

Bevillnings-Utskottet kommit vid behandlingen af Herr A. Eosenqvists,

inom Andra Kammaren, under N:o 5, afgifna motion får jag härmed tillkännagifva

min afvikande mening. Motionären föreslår:

»Ätt Bevillningsstadgan i 7 § 1 mom. eller, om det anses lämpligare,

pa annat ställe, må gifvas sådan lydelse, att deraf oförtydbart framgår,

att skattskyldig ej må åtnjuta afdrag för de skatter till stat eller kommun,

han för sin inkomst erlägger.» Utskottet har obetingadt gått motionärens

önskan till mötes och, såsom mig synes, utan skäl föreslagit att genom

tillägg vid Bevillningsförordningen § 7 mom. 1 af ordet »utskylder» (till

stat och kommun) inrangera dessa bland den skattskyldiges och hans

familjs »lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter», för hvilka intet

afdrag medgifves vid beräkningen, af den beskattningsbara inkomsten.

Först och främst torde ingen vilja påstå att utskylder till stat och

kommun, i och för det yrke den skattskyldige drifver eller för den lön

han åtnjuter, hafva någon som helst med den skattskyldiges egen och

hans familjs »lefnadskostnad» gemensam egenskap att nära, kläda och

herbergera honom och familjen eller att utgöra någon för framtiden

sparad penning; dessa utgifter äro för näringsidkaren, handels- eller bankbolaget

alldeles af samma egenskap som alla andra på rörelsen tyngande

utgifter och måste med dem afräknas, innan man finner den beskattningsbara

behållna årsvinsten, som återstår till betäckande af vare sig den

enes eller andres »lefnadskostnader.» Jag tror, i strid med motionärens

och Utskottets mening, att vid redigerandet af gällande Bevillningsförordning,

den saken ansetts så oomtvistelig, att något specielt stadgande

härutinnan icke ansetts erforderligt. Bevillningsförordningens § G mom.

1 lyder: »För all inkomst vare sig af kapital eller arbete erlägges bevillning

med en procent, beräknad å behållna inkomstbelopp ett); samma §:s

3:dje moment, vid redogörandet för hvad till inkomst af arbete räknas,

talar också om »hvad utöfver dermed förenade kostnader förvärfvas genom

— — — eller andra med allmän eller enskild, tjenstebefattning förenade förmaner.

!) Då nu motionären, till stöd för sin åsigt, framhållit det, efter

hans förmenande, olika förhållandet vid beskattningen af löntagaren och

aktiebolaget, de två slag af skattskyldige, om hvars verkliga inkomster

de mest exakta uppgifter borde kunna vinnas, så synes han hafva alldeles

förbisett hvad nämnda § 6 innehåller, likasom ock all den ledning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.

man i denna sak vinner af § 7. Den förra bestämmer i sitt mom. 1,

att bevillningen skall erläggas »a behållna inkomstbeloppetv, den senare

gifver i mom. 1 en förklaring öfver hvad med behållna inkomstbeloppet

förstås, då der säges »att afdrag icke får ske för den skattskyldiges och

hans familjs lefnadskostnader eller dertill hänförliga utgifter.»

När man genomgår alla de i § 7 mom. 2 uppräknade, verkliga intägter

varande saker, hvilka icke skola inberäknas i löntagarens beskattningsbara

inkomst, så vill det synas mig, som hvarken motionären eller

Utskottet bort komma till den åsigten, att löntagarens utgift för utskylder

till stat och kommun skulle vara beskattningsbar! Tillexempel:

inkomst af boställe, som, utöfver den närvarande lilla bevillningen å jordbruksfastighet,

lemnar innehafvare!! i många fall eu nära upp emot kontanta

lönebeloppet svarande summa, inberäknas icke uti beskattningsbara

inkomsten! Afdrag sker för »den afgift, tjensteman såsom sådan

åligger utgöra till pensions-, enke- och pupill- eller annan understödskassa»,

en sparad penning för framtida behof, öfver hufvud taget, af alldeles

samma egenskap som annat kapital. Allt detta oaktadt skulle man

efter motionärens och Utskottets åsigt beskatta hvad den skattskyldige

har att utgifva till krono- och kommunalutskylder, de senare mången

gång 6 å 7 gånger så höga i den ena kommunen som uti den andra

— man skulle hafva gjort den märkliga upptäckten, att i dessa utgifter

förefinnes någonting, hvarmed den skattskyldige kan tillfredsställa

sin familjs behof af föda och kläder. Bevillningsförordningens § 29 tillåter

den skattskyldige att meddela upplysning om sina inkomsters verkliga

belopp samt att »dervid likaledes uppgifva de afdrag, som han vid bevillningsafgiftens

bestämmande anser sig berättigad att tillgodonjuta.»

Sker ej detta, eller försumma taxeringsmyndigheterna att, med eller utan

denna uppgift från den skattskyldige, noggrant öfverväga de afdrag

från den kända bruttoinkomsten, hvilka den skattskyldige bör åtnjuta,

och till exempel, utan vidare omständigheter, taxera löntagaren för

bruttobeloppet af hans inkomst, så begås ett fel, men detta blir ingalunda

afhulpet genom att, enligt mitt förmenande, i strid med den nuvarande

författningens anda och ordalydelse, med ett tillägg till författningen,

göra detta fels begående till lag.

Då motionären, för stödjandet af sitt förslag, framdragit såsom exempel

det aktiebolag, som i vårt land torde lemnat den största nettovinsten,

till beloppet, om icke i förhållande till det uti företaget bundna

kapitalet, så har han visserligen åstadkommit eu storartad hägring af

den ökade intägt, som stat och kommun genom accepterandet af hans

förslag kunde göra, nota bene af eu klass bland sina medlemmar, äfven
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillnmgs-Utskottets Betänkande N:o 1. 17

som af den förskräckliga orättvisa, som, enligt motionärens tanke, nu

eger rum emot så kallade löntagare; men jag hopppas att Riksdagen

skall taga denna sak för hvad den är, endast en hägring, och icke tillstädja

en ändring uti Bevillningsstadgan, rigtad emot och många gånger

mera bitter än egentligen kostsam för den stora mängden aktiebolag,

hvilka i rågadt mått och i första ledet haft att bära trycket af de

senaste svåra tiderna.

På anförda skäl yrkar jag afslag på motionen.'')

Herr E. G. Boström har begärt få antecknadt, att han i följd af erhållen

ledighet icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 5 Sami. 1 Afd. 1 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1881:68 Skrifvelse, angående allmänna bevillningm. s. 1 i texten