Betänkande, i anledning af väckt förslag angående underdånig framställning hos Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande för nästa riksdag af förslag till tullförening mellan Sverige och Norge.
1881-03-04 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1881:6, Betänkande, i anledning af väckt förslag angående underdånig framställning hos Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande för nästa riksdag af förslag till tullförening mellan Sverige och Norge.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 6.
N:o 6.
Ank. till Riksd. Kansli den 4 Mars 1881, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt förslag angående underdånig framställning
hos Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande
för nästa riksdag af förslag till tullförening mellan Sverige och
Norge.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Utskottet hänvisad motion, N:o
88, har Herr Grefve C. M. Björnstjerna hemstält:
"att Riksdagen underdånigst anhåller det täcktes Kongl. Maj:t utarbeta
och för nästkommande Riksdag framlägga förslag till svensk-norsk tullförening
byggd på hufvudsakligen följande grunder:
l:o) Gemensam tulltaxa för båda länder.
2:o) Tulluppbörden verkställes af hvartdera landet för sig.
3:o) Fördelningen af tullens nettobehållning de båda länderna emellan sker
i förhållande till båda ländernas ytinnehåll eller så att Sverige erhåller
4/r, Norge 3/T.
4:o) Alla tullar de båda länderna emellan upphöra.
5:o) Produkter och varor, kommande från eller tullbehandlade i det ena
landet, äro i det andra tullfria.
6:o) Bestämd tid, efter hvilken tullföreningen kan af det ena eller det andra
landet uppsägas.11
Vid sistlidne års riksmöte blef af motionären framstäldt ett förslag i samma
syfte och hufvudsakligen af samma innehåll som det nu föreliggande. Motionären
anförde då, bland annat, att af de skrankor, som ännu hämmade den fria
Bih. till Biksd. Prof. 1881. 5 Sand. 1 Afd. 5 Höft.
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Bevillning^ Utskottets Betänkande N:o 6.
samfärdseln emellan de förenade rikena och dymedelst förhindrade den anslutning
dem emellan, som vore så nödvändig'', om den förenade Norden med lugn
och tillförsigt skulle kunna gå framtiden till mötes, en af de svåraste och säkerligen
den obehagligaste vore de båda ländernas olika tullagstiftning; att härigenom
ej mindre orsakades hinder i handel och sjöfart samt obehag för de trafikerande
än äfven väcktes harm och ovilja hos gränsboarne, såväl Svenskar som
Norrmän, när de genom ofrivilligt förbiseende af tulltaxans småaktiga föreskrifter
utsattes för obehag, rättegångar och ofta nog känbara förluster, samt att en tullförening
de båda länderna emellan således vore lika mycket i det ena som i
det andra landets välförstådda intresse af behofvet påkallad. Detta förslag
blef dock af Riksdagen förkastadt på hemställan af Bevillnings-Utskottet, som
dervid, bland annat, anmärkte, dels att genom Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 29 Maj 1874 eller den så kallade Mellanrikslagen många af de hinder
för ömsesidig handel och sjöfart de förenade rikena emellan, som fordom
förefunnits, numera voro undanröjda, dels ock att, om också en tullförening
vore den enda fullt tillfredsställande formen för fullständigare sammanslutning
mellan de begge folken uti deras handels- och sjöfartsförhållanden, en dylik
förening dock för närvarande måste anses såsom ett mycket aflägset önskningsmål
samt i allt fall svårligen någonsin kunde byggas på sådana grunder, som
motionären i sitt förslag uppstält. Och erinrade Utskottet derjemte icke allenast
om saknaden af alla konstitutiva former för fattande af samfälda beslut
i dessa hänseenden, utan äfven, och framför allt, om de begge folkens rättmätiga
ömtålighet om sin fullkomliga sjelfständighet rörande beskattningsrättens utöfning
— “en ömtålighet", yttrade Utskottet, “så djupt rotad i folkmedvetandet, att
hvarje författningsform, som i sin tillämpning kunde föranleda ett underordnande
af någotdera folkets sjelfbeskattningsrätt, långt ifrån att främja och stärka de
.politiska föreningsbanden, snarare kunde befaras innebära frö till söndring och
upplösning."
Att i nu förevarande motion ett af Riksdagen så nyligen förkastadt förslag
blifvit i nästan oförändrad form åter upptaget, har af motionären motiverats dermed,
att en närmare sammanslutning emellan de båda brödrafolken synts honom
med hvarje dag blifva en allt tydligare framstående nödvändighet; och har motionären
derjemte, under erinran om hvad han tillförene i ämnet anfört, anmärkt,
att Mellanrikslagen, ehuru i öfrigt välbetänkt, dock ingalunda vore tillfyllestgörande,
i synnerhet som den just genom sina bestämmelser angående de varukvantiteter,
som vid färder landvägen mellan de båda rikena finge af resande tullfritt
medföras, lätteligen kunde föranleda oförskylda förvecklingar och obehag samt
deraf följande misshälligheter.
I anledning af motionärens framställning vill Utskottet till en början erinra.
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.
att den så kallade Mellanrikslagen med få undantag medgifver full tullfrihet för
alla svenska^ eller norska naturalster och tillverkningar, som införas landvägen
eller sjöledes i ettdera rikets fartyg direkt från det ena landet till det andra,
samt att derjemte finnes föreskrifvet, att vid resa landvägen från det ena riket
till det andra varor af alla slag, undantagande spelkort, få inom vissa till qvantitet
eller värde bestämda mindre partier tullfritt införas. § 4 i förordningen lyder
nemligen som följer:
“Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med undantag
för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull, medgifvet att
af utländska till införsel tillåtna samt svensk och norsk tull underkastade alster
eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:
Band, alla slag, tillsammans 200 fot,
Bränvin och sprit, alla slag, tillsammans l1/''. kanna eller 5 buteljer,
Garn, alla slag, tillsammans 25 skålpund.
Kaffe 25 skålpund,
Salt 3 norska tunnor,
Socker 50 skålpund,
Tobak 10 skålpund,
Vin, alla slag, tillsammans 1/2 ankare eller 20 buteljer,
Väfnader, alla slag, tillsammans 60 fot,
Öl, en ankare eller 50 buteljer;
Alla andra varor till ett sammanräknadt värde af 80 kronor, dock må värdet
af hvarje särskild varuartikel icke öfverstiga 40 kronor.»
Denna till samfärdselns lättnad och de resandes beqvämlighet sålunda medgifna
frihet synes Utskottet vara så vidsträckt och omfattande, att några oförskylda
kollisioner med tulltaxans bestämmelser i allmänhet icke böra vara att
befara.
Hvad åter vidkommer den punkt i förslaget, som deruti utgör den egentliga
nyheten och således måste anses ämnad att göra detsamma mera antagligt, eller
fördelningen af tullinkomsterna de båda länderna emellan, så är det uppenbart,
att den af motionären förordade delningsgrunden eller förhållandet mellan ländernas
ytinnehåll icke står i något som helst kausalsammanhang med tullinkomsternas
storlek. Redan denna omständighet torde i och för sig vara tillräcklig att
göra denna del af förslaget oantaglig, äfven om, såsom motionären förmenat, en
dylik fördelning skulle »i det närmaste öfverensstämma med det vanliga förhållandet
mellan båda ländernas beräknade tullinkomster.» Men i sjelfva verket eger
icke ens en dylik tillfällig öfverensstämmelse rum. Under åren 1875—1879 hafva nemligen
tullafgifterna i Sverige uppgått till sammanräknade 121,373,695 fkronor eller
i medeltal årligen till 24,274,739 kronor. Afkastningen af införseltullarne i Norge
har, enligt oficiella uppgifter, under samma tid uppgått till omkring 76,570,000 kro
-
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 6.
nor, utgörande i medeltal 15,314,000 kronor per år. En fördelning af dessa
tullinkomster efter den af motionären förordade grund utvisar deremot en årlig
inkomst för Sverige af 22,622,136 kronor och för Norge af 16,966,602 kronor, eller
en årlig minskning i Sveriges tullinkomster af mer än en och en half million kronor.
Slutligen vill Utskottet, med erinran i öfrigt om hvad 1880 års Bevillningsutskott
redan i ämnet anfört, endast påpeka huru som en tullförening, åtminstone
under nuvarande förhållanden och i betraktande af den vigtiga ställning, som finanstullarne
intaga i vårt beskattningssystem, ofta skulle verka hinderligt vid tillgodoseende
af statsverkets behof, och detta på ett sätt, som kunde icke allenast nödvändiggöra
tillgripandet af andra och för landets inbyggare mindre välkomna
beskattningsformer, utan äfven lätteligen framkalla unionella misshälligheter och
förvecklingar af svåraste art. Utskottet hemställer alltså,
att Herr Grefve Björnstjeruas ifrågavarande motion måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.
Stockholm den 4 Mars 1881.
På Utskottets vägnar:
Å. H. Fock.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1881.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.