Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens Justitieombudsmans framställning om förbättrad lagstiftning angående förvaltningen af omyndigs egendom, dels ock enskild motion i ämnet.

1881-03-05 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:19, Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens Justitieombudsmans framställning om förbättrad lagstiftning angående förvaltningen af omyndigs egendom, dels ock enskild motion i ämnet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

1

N:0 19.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1881, kl. 2 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af dels Riksdagens Justitieombudsmans

framställning om förbättrad lagstiftning

angående förvaltningen af omyndigs egendom, dels ock

enskild motion i ämnet.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifua embetsberättelse har

Justitieombudsmannen, som under utöfningen af sin befattning med

särskild uppmärksamhet följt allt hvad som rörer en förbättrad lagstiftning

angående förvaltningen af omyndigs egendom, uti detta ämne

hos Riksdagen gjort en särskild hemställan.

Anledningen till denna hemtar Justitieombudsmannen från två hos

honom under det förflutna årets lopp anmälda klagomål af gode män för

tillsyn å förvaltningen af omyndiges egendom deröfver, att, sedan gode

männen hos vederbörande häradsrätt i dess egenskap af öfverförmyndare

gjort vissa närmare angifna framställningar, det icke blott vid

vite blifvit gode männen ålagdt att verkställa kommunikation med förmyndarne,

utan de ock fått erlägga lösen för rättens expedition.

Justitieombudsmannen anför med anledning häraf:

»De paragrafer i 1861 års Förordning, som innehålla föreskrifter

om så väl de ifrågavarande gode männens som rättens befattning

med tillsynen å förmynderskapen äro af följande lydelse:

»§ 4. Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt

det han har om händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den

omyndiges reda penningar utsatta äro, och ingifve, vid början af följande

år, den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande summaBih.

till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 11 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

risk uppgift af den omyndiges behållning, så i fast som lös egendom,

till gode männen eller socknenämnden. Det utdrag, hvarom nu sagdt

är, skall, försedt med gode männens eller socknenämndens intyg, att

förmyndareräkning jemväl aflemnad blifvit, till förmyndaren återställas

och af honom ingifvas i stad till rättens ordförande eller den, som å

rättens vägnar handlingar emottaga bör, före den 1 September, och å

landet till Domhafvanden före eller senast å första rättegångsdagen af

sista tinget året näst efter det, då räkningen afslutas bort, eller, der

allenast ett ting om året hålles, före slutet af samma ting. Sker det

ej, förelägge rätten förmyndaren, vid lämpligt vite, att sin omförmälda

skyldighet fullgöra, och förfare i öfrigt efter omständigheterna. — Öfver

hvad sålunda förekommit, skall anmärkning göras i den förteckning,

hvarom ofvan är stadgadt.

»§ 5. Gode män eller socknenämnd åligge att inkommen förmyndareräkning

granska och, om de finna, att förmyndare den omyndiges

egendom ej rätteligen förvaltat, derom skyndsamligen göra anmälan

hos rätten, som af omständigheterna pröfvar, huruvida annan

förmyndare förordnas må. Anse gode män eller socknenämnd nödigt,

att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet för de medel,

som hos honom innestå, anmäle det för rätten, och förordne derom

rätten, efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt pröfvas.

»Enligt sist anförda lagrum äro gode männens åligganden icke

andra, än att, sedan de granskat inkommen förmyndareräkning och

dervid funnit, att förmyndare den omyndiges egendom ej rätteligen

förvaltat, derom göra anmälan hos rätten, som af omständigheterna

pröfvar, huruvida annan förmyndare förordnas må, och, om gode männen

anse nödigt att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet

för de medel, som hos honom innestå, sådant anmäla för rätten, som

derom bör, efter förmyndarens hörande, förordna, såsom nödigt och

skäligt pröfvas. Detta är allt hvad förordningen uttryckligen ålägger

gode män eller socknenämnd. Rätten deremot har sig ålagdt, utom

hvad i § 5, såsom nyss bemäldt är, förekommer, äfven, enligt § 4, att

derest förmyndare underlåter att förmyndareredogörelse till gode männen

ingifva och ett summariskt utdrag derur till rätten inlemna, förelägga

förmyndaren vid lämpligt vite att sin omförmälda skyldighet

fullgöra och i öfrigt efter omständigheterna förfara.

»I alla dessa fall är det af nöden, att rättens beslut meddelas förmyndaren,

men genom hvilkens försorg delgifningen skall verkställas,

derom finnes icke någon föreskrift. När, såsom i städerna, rätten har

sina egna betjente att sända med dylika meddelanden, möta härvid

icke så stora svårigheter, men domstolarne på landet sakna helt och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

hållet för slika ändamål användbare egna tjenare.. Att till dylikt uppdrag

anlita kronans betjente tillhör strängt taget icke domstolen. När

således dessa domstolar äro urståndsätta att på nämnda sätt bringa

sitt beslut till utförande, måste det antagas, att lagstiftaren tänkt, sig

en annan utväg för ändamålets vinnande, och denna kan näppeligen

hafva varit någon annan än den, domstolen i ofvan uppgifna tall begagnat.

Lagstiftaren har ålagt gode männen och socknenämnden eller,

såsom de med gemensamt namn kunna kallas, granskningsmännen,

att hos domstolen göra anmälan i de fall, förordningen angifver. Denna

föreskrift måste innebära, att granskningsmännen hafva skyldighet att

fullgöra hvad som erfordras för att få den gjorda anmälan behörigen

pröfvad, det vill säga ombesörja att anmälan meddelas den person,

emot hvilken densamma är rigtad, när domstolen anser dennes hörande

af nöden, och att vid förhöret tillhandagå med de upplysningar, som

ytterligare föranledas af den förklaring, hvilken den anmälde förmyndaren

afgifver. Så långt torde icke oskäligen kunna fordras, att den

granskningsmännen ålagda skyldighet att »hafva tillsyn a förmyndeiskap»

bör sträcka sig, men icke längre. Skulle det nemligen \isa sig,

att den gjorda anmälan föranleder ytterligare åtgärder, t. ex., rättegång

mot förmyndaren, så lärer rätten utan tvifvel finna nödigt att

förordna ny förmyndare eller särskild god man att de omyndiges talan

utföra.

»Kostnaderna, som äro förenade med dessa åtgöranden från granskningsmännens

sida, såsom lösen och stämpladt papper till kommunikationsresolutionen

samt delgifningskostnad böra väl granskningsmännen

förskjuta, till dess det visat sig, huruvida den gjorda anmälan befinnes

grundad eller icke, hvarefter rätten skiljer emellan den anmälande

och förmyndaren, hvilkendera bör vidkännas berörda utgifter.

»Med dessa åsigter fann jag ej skäl att i de. uppgifna fallen förordna

om åtal emot domarena. Då jag emellertid till stöd för mina

åsigter ej kunnat åberopa något lagrum, är det min skyldighet ej blott

att anmärka en sådan brist i lagstiftningen utan ock att »uppgifva

förslag till bristens afhjelpande». Detta kunde lätteligen ske på det

sätt, att i förordningen infördes ett uttryckligt stadgande, att i de fall,

der granskningsmännen fått sig ålagdt att göra anmälan hos rätten

emot förmyndares sätt att sköta förmynderskapet och emot deras vederhäftighet,

granskningsmännen skola hafva skyldighet att vidtaga alla

de åtgärder, som erfordras för att den gjorda anmälan skall i laga

ordning komma under pröfning, samt att förskjuta de för detta ändamål

erforderliga kostnader, hvilka skulle kunna minskas derigenom,

att rättens kommunikationsresolutioner i dessa mål, likasom de före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

lägganden, rätten gifver förmyndare, som försummat sin redovisningsskyldighet,

befriades, från stämpelbeläggning; men det finnes, i min

tanke, andra väsentligare brister i lagstiftningen rörande detta ämne,

brister ej allenast i formelt utan jemväl i materielt hänseende af den

beskaffenhet, att de fordra den ifrågavarande författningens nästan fullständiga

omarbetande.

»De formella brister i förordningen, dem jag i föregående embetsberättelser

till 1862, 1868 och 1869 års riksmöten påpekat, hafva bestått

deruti:

att föreskrifter saknades i fråga om, hvilken rätt bör hafva vårdnad

å förmynderskap i vissa fall, såsom då eu omyndig icke haft eller

hade känd fader, det vill säga vore född utan äktenskap m. m.;

att svårighet mötte för upprättandet af förteckningar öfver förmyndarena,

när icke den regel, 1861 års förordning faststält i fråga

om forum för förmynderskap, alltid funnits eller efterlefvats, i följd

hvaraf den rätt, som enligt förordningens stadgande skulle hafva vårdnad

å förmynderskapet, icke alltid förordnat förmyndaren, och således

icke kunnat uppföra honom i sin förteckning öfver förmyndare och den

rätt åter, som förordnat förmyndaren, funne sig af förordningens föreskrift

hindrad att öfver förmynderskapet utöfva vårdnad, och derföre

icke upptoge förmyndaren å sin förteckning, hvaraf följden måst blifva,

att förmynderskap funnes, öfver hvilka icke någon rätt hade vårdnad;

att tillförlitligheten af denna förteckning alltid måste förblifva

vansklig, så länge det icke vore föreskrifvet, att förmyndare skulle hos

Rätten anmäla, när myndling’ blifvit myndig, dött, eller när qvinlig

myndling ingått gifte;

att föreskrift felades derom, hvilken kommuns granskningsmän

skulle granska redovisningen för förmynderskapet, när det inträffat, att

de omyndige efter fadrens död flyttat till annan kommun, låt vara under.

samma rätts, domvärjo, och i den kommun, dit de flyttat, egde

fastighet, ja all sin förmögenhet;

att ovisshet rådde, huruvida förmyndare-redovisning borde afslutas

efter kalenderår, eller året allt framgent beräknas från den dag,

på hvilken förmyndaren blifvit förordnad eller emottagit förmynderskapet;
att

icke stadgadt blifvit, huru domstol å landet hade att förfara

med delgifvandet af föreläggande för förmyndare, som försummat sin

redovisningsskyldighet; och

att alltför otillräckliga föreskrifter blifvit gifna angående förfaringssättet,

då granskningsmännen anmält, att det vore nödigt att förmyndaren

lemnade inteckning i sin fasta egendom eller annan säkerhet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

för de förmyndaremedel, som hos honom innestode, enär af den hithörande

5 § det icke kunde inhemtas, huru en sådan skriftlig handling

borde upprättas, som för intecknings ernående erfordrades, ej heller

huru den intecknade handlingen eller annan lemnad säkerhet skulle

förvaras, derest förmyndaren, i hvilkens fastighet inteckningen beviljats,

eller hvilken lemnat säkerheten, fortfarande bibehölles vid förmynderskapets

förvaltning.))

Justitieombudsmannen redogör härefter för innehållet af den

Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 Maj 1869, hvari Riksdagen

förklarade sig anse, det ändamålet att förekomma förluster af

omyndiges medel skulle, åtminstone i hufvudsaklig mån, kunna vinnas

derigenom, att för hvarje domkrets eller annat lämpligt område tillsattes

en af erforderligt antal skicklige och vederhäftige personer bestående

nämnd, till hvilken förmyndare hade att aflemna myndlingarnes

penningetillgångar antingen kontant eller i sådana värdepapper,

som af nämnden kunde godkännas, och hvilken nämnd det skulle åligga

att för myndlingarnes gemensamma räkning utlåna medlen och, efter

afdrag af oundgängliga förvaltningskostnader, på utsatta terminer till

förmyndarne utbetala den på deras myndlingar belöpande räntan, samt

anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes, med afseende å behofvet af betryggande

föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges medel, taga i nådigt

öfvervägande, huruvida lämpliga bestämmelser i ofvan angifna syftning

borde meddelas, samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag i ämnet.

“Vid denna underdåniga skrifvelses föredragning hos Kongl. Maj:t

den 19 November 1876“, tillägger Justitieombudsmannen, “förklarades

densamma icke föranleda någon åtgärd. Detta beslut torde dock få antagas

icke innebära underkännande af ett behof af någon lagstiftningsåtgärd

i den uti Riksdagens skrifvelse antydda rigtning. Andra omständigheter

kunde hafva föranledt Kongl. Maj:t att tills vidare låta bero vid

sakens då varande skick.

“Sedan dess har en tid af ganska allmänt ekonomiskt betryck inom

landet bragt till förnyad hågkomst den bristfällighet, hvarmed lagstiftningen

i förevarande ämne är behäftad, och detta med sådant eftertryck,

att sakens återupptagande deraf torde få anses rättfärdigadt.“

Efter att hafva lemnat en öfverblick af förmynderskapslagstiftningens

historiska utveckling, fortsätter Justitieombudsmannen:

“1861 års förordning har, såsom här ofvan blifvit visadt, ej lyckats

tillfredsställa det behof, för hvilket hon tillkommit. Hennes formella

brister äro redan anmärkta, men om äfven dessa varda afhulpna, och

författningens föreskrifter noggrant efterlefvas, vinnes dermed ej au
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utsicottets Utlåtande N:o 19.

nät eller mera, än att årliga redogörelser för förmyndareförvaltningen

kunna frambringas, och att förmyndarena derigenom erinras om och

hafva för ögonen sin affärsställning i förhållande till myndlingarne.

Äro då förmyndarena ärlige och redbare män, så tillse de, att de omyndiges

tillgångar ej sammanblandas med deras egna, så att, om förmyndarena

skulle råka komma på obestånd, de omyndige icke oskyldigtvis

deri indragas, men, om förmyndarena sakna nämnda egenskaper

och af liknöjdhet eller i ondt uppsåt underlåta att sätta de omyndiges

tillgångar i säkerhet för de faror, som hota dem sjelfva, lärer det ej

kunna undvikas, att de omyndiges medel gå förlorade med den oredlige

förvaltarens egodelar. — — —

»Detta är just den hufvudsakliga bristen i den rättsanstalt, som

genom 1861 års förordning skulle bringas till verksamhet, utvecklas

och stadgas, att den nemligen icke förmår att bereda säkerhet för bevarandet

af de omyndiges tillgångar i reda penningar, fordringsbevis

och andra värdepapper. Klart torde vara, att denna säkerhet ej kan

vinnas med mindre alla d}dika medel, tillhörande de omyndige inom

en ort, omhändertagas af ett fåtal personer, vid hvilkas utväljande

större afseende kan fästas på deras insigter, förmåga och lämplighet

för ett sådant uppdrag, än som kan göra sig gällande vid tillsättningen

af en hvar bland de många, på skilda ställen af ett område bosatta

förmyndarena, och på hvilka personers gemensamma, på ett ställe

utöfvade verksamhet noggrannare uppsigt kan hållas. Detta är grundtanken

för inrättandet af förmyndarekamrar, men denna tanke bör

kunna förverkligas utan anlitande af de tunga former, under hvilka vi

äro vana att se förmyndarekamrar utöfva sitt kall. Att sådana under

enklare former verkande inrättningar kunna åstadkommas i ett land

med en fåtalig befolkning, utspridd på vidt utsträckta områden, visar

vårt grannland Norges exempel. Förmyndareväsendet är der i landet

ordnadt på ett sätt, som i flera afseenden kan tjena oss till föresyn.»

Justitieombudsmannen lemnar härefter en redogörelse för den nu

gällande norska förmynderskapslagstiftningen, och fortfar sedan:

»Denna korta framställning af förmyndareväsendets ordnande i

Norge skall, hoppas jag, med tillräcklig tydlighet ådagalägga, hvilken

omvårdnad i detta land egnats de omyndiges angelägenheter, och, stäld

bredvid denna, visar sig vår lagstiftning i detta ämne, sådan den funnit

sitt uttryck i 1861 års förordning, ofullständig och underhaltig. Och

likväl fans den förra i sitt utvecklade skick på den tid, då vårt lands

lagstiftare hade att se sig om efter lämpliga stadganden för att åt våra

omyndige bereda någon ersättning för det rättsskydd, som undanryck
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 7

tes dem genom borttagande af deras tysta förmånsrätt i förmyndarens

fasta egendom.

»Vilja vi nu söka godtgöra hvad sålunda blifvit försummadt, framställa

sig såsom förr tvenne utvägar, den ena att i möjligaste måtto

fullända och göra verksamma de föreskrifter 1861 års förordning innehåller;

den andra att åstadkomma förmyndarekamrar eller med dem

likartade, enklare anstalter. I förra afseendet blefve det då nödigt att,

på sätt i 1869 års underdåniga skrifvelse var föreslaget, bereda förordningen

den formella fulländning, att visshet erhölles derom att förmyndareförteckningarne

blefve, så vidt möjligt vore, fullständiga och

tillförlitliga, samt att i förordningen inrymdes nödiga föreskrifter, som

gåfve åt granskningsmännen en mera omfattande verksamhet, så att

domstolarne egde att påräkna deras biträde för fullgörande af hvad

dessa hafva sig ålagdt i fråga om försumlige förmyndares befordrande

till laga ansvar för underlåtenhet att i rätt tid afgifva förmyndareräkningar

och om vidtagande af de åtgärder, som erfordrades för att i

rätt tid skaffa de omyndige inteckning i mindre vederhäftige förmyndares

egendom. Jag måste dock bekänna, att hvad på denna väg kan

uträttas i min tanke blifver endast halfgjordt arbete, så länge någon

utväg ej beredes till betryggande förvaring af de omyndiges penningar

och värdepapper.

»Det är således endast på den senare af ofvan uppgifna vägar,

som ett eftersträfvansvärdt mål kan uppnås; men af skäl, som förut

blifvit anförda, måste målet sökas och vinnas på ett enklare sätt, än

genom inrättande af förmyndarekamrar. I detta afseende är redan

anfördt, huruledes enligt Riksdagens skrifvelse ar 1869 detta skulle

låta sig göra, och de nyss beskrifna anordningarne i Norge gifva i samma

syftemål vinkar, som förtjena att beaktas.

»Med ledning af dessa i åtskilliga punkter sammanstämmande

anvisningar har jag sökt bilda mig eu föreställning om, huruledes dessa

angelägenheter skulle kunna, med någon förändring af redan befintliga

inrättningar, ordnas på ett efter närvarande förhållanden lämpadt sätt;

och går jag nu att i korthet framställa mina tankar i ämnet.

»De nuvarande gode männen för tillsyn å förmynderskapens förvaltning

skulle utbytas mot två öfverförmyndare inom ett visst bestämdt

område. Detta åter kunde bestämmas, efter sig företeende

omständigheter och förhållanden, till en eller flere kommuner eller ett

härad eller tingslag. Öfverförmyndarena skulle tillsättas å kommunalstämma,

och, när flere kommuner inginge i ett öfverförmyndareområde,

finge de å de särskilda stämmorna afgifna röster sammanräknas, och

de två personer, som sålunda erhållit de flesta rösterna, anses valda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

De skulle väljas för en tid af fyra år, men aldrig mer än en ny, så

att, när två år efter det första valet förlupit, den ene borde afgå, efter

skedd lottning, men kunna återväljas.

»Desse öfverförmyndares befattning skulle på landet sålunda anordnas,

att de

Do genast vid tillträde till befattningen emottoge från domaren

förteckning å alla till deras område hörande förmynderskap, så upprättad,

som det faststälda formuläret föreskrifver. Dessa förteckningar

skulle öfverförmyndarena framgent oinhänderhafva och i dem införa

de nya förmynderskap som tillkomme, de förändringar som inträffade

i förmyndarepersonalen, allt efter uppgifter, dem domaren inom viss

tid efter hvarje ting eller månadssammanträde dem tillsände. Öfverförmyndarena

skulle vaka öfver, att alla förmyndarena i rätt tid ingåfve

sina förmyndareredogörelser och, när förmyndare härutinnan

försummade sig, derom göra anmälan å det förmyndareting, som här

nedan skall beskrifvas.

2:o Öfverförmyndarena skola vid första tillträdet till befattningen

genast från alla förmyndare infordra de omyndiges reda penningar,

fordringsbevis, obligationer, aktier och andra värdepapper, derest förmyndaren

för ett förmynderskap innehade mera än ett hundra kronors

värde, och sedermera, så snart någon ny förmyndare blefve utnämnd,

hans myndlingars tillgångar af nyss beskrifna slag. Alla dessa de

omyndiges tillgångar skulle öfverförmyndarena hafva i sitt förvar, utlåna

de reda penningarne emot säkra inteckningar eller för dem inköpa

goda obligationer eller insätta medlen i säker bankinrättning.

De omyndiges räntor eller andra inkomster skulle öfverförmyndarena

tillhandahålla de omyndiges förmyndare helst på vissa dagar om året,

eftersom de utfalla, och för bättre reda och ordning i dessa liqvider

med förmyndarena, kunde motböcker dem tillställas, i hvilka de omyndiges

tillgångar vore upptagna, likasom alla utbetalningar, dem öfverförmyndarena

lemnade förmyndarena. Uppstode fråga om att för de

omyndige utbetala något af deras tillgångar, utom de årliga räntorna,

eller om försäljning af de omyndiges fasta egendom, om inköp af

obligationer eller andra dylika värdepapper, borde sådan fråga underställas

förmyndare tingets pröfning. Allt hvad af influtna inkomster

icke erfordrades för de omyndiges uppfostran eller underhåll borde

läggas till kapitalet. Beträddes förmyndare med vårdslöshet och visade

sig oskicklig att förmynderskapet väl handhafva, egde öfverförmyndarena

derom göra anmälan hos förmyndaretinget.

3:o Öfverförmyndarena borde gå förmyndaretinget till hända med

att tillställa förmyndare kallelser till tinget och dervid bevaka den

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

omyndiges rätt emot förmyndaren till dess tinget funne för godt att

annan förmyndare förordna. Vid alla andra tillfällen skulle förmyndaren

företräda den omyndiges person och bevaka hans rätt, när helst

fråga derom förekomme. Kostnaderna för förmyndares kallande till

tinget för intecknings vinnande borde förskjutas af öfverförmyndarena,

som derför åtnjöte ersättning, efter förmyndaretingets förordnande, af

förmyndaren eller af de omyndiges medel, derest icke öfverförmyndarena

visades hafva, af ondt uppsåt, oskäligen besvärat förmyndare med

inställelse vid tinget eller i annan måtto.

4:o Öfverförmyndarena borde granska alla förmyndares räkningar,

äfven deras, hvilkas myndlingar ej hafva så stora tillgångar, att

dessa behöfde antvardas till öfverförmyndarenas vård.

5:o Öfverförmyndarena skulle åtnjuta för sitt besvär eu procent

af de omyndiges årliga inkomster.

»Häradshöfdingens skyldighet skulle vara:

l:o att fortfarande såsom hittills noggrant tillse, att hvarje omyndig

blefve med förmyndare försedd;

2:o att, då öfverförmyndarena första gången tillträdde denna befattning,

förse dem med förteckning öfver alla inom det dem tillagda

område befintliga förmynderskap, upprättad enligt det för dessa förteckningar

faststälda formulär, samt sedermera efter hvarje tings eller

månadssammanträdes slut tillställa öfverförmyndarena uppgift på förmynderskap,

som inom deras område tillkommit, och på de förändringar

i förmyndarepersonalen, som kunde hafva inträffat; hvaremot häradshöfdingen

befriades från vidare besvär med dylika förteckningars

upprättande och förande;

3:o att en dag efter hvarje tings eller månadssammanträdes slut

med rätten handlägga ärenden, som af öfverförmyndarena anmäldes,

såsom om försummelse med förmyndareräkningars afgifvande, om försäljning

af omyndiges fasta egendom, om användande af medel utöfver

de årliga inkomsterna till de omyndiges uppfostran och underhåll samt

hvad öfverförmyndarena kunde hafva att anmäla i fråga om förmyndares

sätt att förvalta de omyndiges tillgångar samt möjligen sig yppande

klagomål öfver öfverförmyndarenas sätt att sköta deras vigtiga

uppdrag. Denna rättegångsdag skulle kallas förmyndareting, hvarvid

ej mindre öfverförmyndarena än ock förmyndarena för de omyndige,

om hvilkas tillgångars förvaltning fråga förekomme, skulle sig inställa

och i saken höras.

))Förmyndarens skyldigheter borde förblifva desamma, som i allmän

lag och 1861 års förordning äro stadgade, med de ändringar, som af

detta förslag föranledas.

JBih. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 11 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

»De omyndiges fränder förbehölles samma rätt, som de enligt nu

gällande författningar ega. Hade de talan att föra emot förmyndare

eller öfverförmyndare, borde den handläggas å förmyndaretinget.

»I städerna, der förmyndarekamrar icke funnes, skulle likaledes

öfverförmyndare tillsättas två i hvarje stad eller visst område af stad

genom val af stadsfullmägtige eller, der sådana icke finnas, af allmän

rådstufva. Tjenstetiden borde bestämmas till fyra år, med iakttagande

att en af öfverförmyndarena afginge hvartannat år, men kunde omväljas.

Öfverförmyndares i staden befattning blefve lika med öfverförmyndares

på landet. Rådstufvurätten skulle här hafva samma befattning med

förmyndareärenden, som häradshöfdingen å landet.

»I hvarje län och i hvarje stad, som hade eget landsting, borde

detta för hvart år välja två revisorer att öfverse och granska öfverförmyndarenas

förvaltning af det dem lemnade förtroendeuppdrag.

Öfver hvad vid revisionen blifvit anmärkt afgåfve sedan revisorerne

berättelse till landstinget. Dessa berättelser borde aflemnas till Konungens

Befallningshafvande i länet så tidigt, att Konungens Befallningshafvande

hunne deröfver, om så nödigt pröfvades, infordra öfverförmyndarenas

yttranden, hvilka jemte revisionsberättelsen sedermera

af Konungens Befallningshafvande öfverlemnades till näst sammanträdande

lagtima landsting. Funne landstinget skäl att, i anledning af

hvad anmärkt blifvit, ställa öfverförmyndare under laga tilltal, borde

anmälan derom göras hos Konungens Befallningshafvande, som förordnade

allmän åklagare att sådant åtal utföra vid den domstol, under

hvilken öfverförmyndaren hörde. Skulle sedan rätten, på grund af

åtalet, skilja öfverförmyndaren från hans befattning, och detta beslut

vunne laga kraft, ålåge det den allmänna åklagaren att härom göra

anmälan hos vederbörande ordförande i kommunalstämma eller hos

stadsfullmägtige, hvilken hade att om val af annan öfverförmyndare

foga anstalt.

»Kostnaden för nu nämnda revision borde bestridas med landstingsmedel.

»

Justitieombudsmannen motiverar derpå närmare den anordning,

han sålunda förordar, samt slutar med att föreslå, »att Riksdagen behagade

i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

med afseende å behofvet af betryggande föreskrifter rörande förvaltningen

af omyndiges medel taga i nådigt öfvervägande, huruvida lämpliga

bestämmelser i ofvan angifna eller annan syftning borde meddelas,

samt i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lag i ämnet».

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

Uti förevarande fråga har äfven inom Andra Kammaren Herr

ÅT". Boström i afgifven motion, N:o 16, under åberopande af 1869 års

Riksdags här ofvan omförmälda skrifvelse, föreslagit, »att Riksdagen

må i förnyad underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes,

med afseende å behofvet af betryggande föreskifter rörande förvaltningen

af omyndiges medel, taga i nådigt öfvervägande, huruvida

lämpliga bestämmelser i det syfte må kunna meddelas, att större

säkerhet må beredas de omyndige, samt i sådant fall låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet».

Det utaf Justitieombudsmannen framstälda förslag till ordnande af

förvaltningen utaf omyndiges medel innefattar uti de nu i ämnet gällande

bestämmelser så genomgripande förändringar, att man väl kan säga,

att bär är fråga om ett nydanande af hela den hithörande lagstiftningen

efter mönstret af den norska.

Fråga uppstår då först, huruvida den erfarenhet, man eger om

verkningarne af 1861 års förordning, gifver anledning att, med förkastande

af dess grundtankar, nu bygga lagstiftningen i ämnet på

helt andra, hittills för oss främmande grunder. Hvad som förnämligast

anmärkes mot den nuvarande lagstiftningen, är den ringa säkerhet, den

skall lemna för myndlingars af förmyndare omhänderhafda tillgångar

i penningar och värdepapper. Otvifvelaktigt erbjuder i detta hänseende

en anordning, liknande den norska, mycket betryggande garantier, och

förluster å omyndiges medel torde i Norge vara högst sällsynta samt

uppgå till knappt nämnvärda belopp. Så utgjorde sådana förluster,

enligt officiella uppgifter, år 1877 i hela riket tillsammans endast

613 kronor, fördelade uti tre olika poster på lika många förmynderskap.

Men äfven i vårt land har man icke, Utskottet veterligen, haft skäl

att klaga deröfver, att omyndige, genom deras förmyndares insolvens,

gjort några större förluster. Detta förhållande utgör väl icke giltigt

skäl att, der ännu mera betryggande åtgärder kunna lämpligen vidtagas,

afsåga sig dessa, tills sådana förluster inträffat, men af det anförda

torde man dock, enligt Utskottets tanke, kunna sluta till, att nuvarande

anordning uti detta hänseende dock icke är så helt och hållet underhaltig.

Vid sådant förhållande, att nuvarande lagstiftning icke visat sig

oförmögen att skydda myndlingars egendom, torde det vara tvifvelaktigt,

huruvida tiden är inne, att till de redan befintliga kommunala bestyr,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

öfver hvilkas omfattning man mångenstädes klagar, nu lägga ytterligare

ett, och ett i Utskottets tanke så tungt, som det, eu tillämpning af den

utaf Justitieombudsmannen föreslagna anordning skulle medföra. Sattes

ett distrikt för öfverförmyndare å landet till den största krets, Justitieombudsmannen

antydt, eller till häradet eller tingslaget, så och då

för närvarande tingslagens antal utgöra inom hela riket 303, och

städerna, bvilka hvardera skulle ega sina särskilda öfverförmyndare, till

antalet äro 91, skulle antalet öfvermyndaredistrikt i det allra minsta

blifva 394, och antalet öfverförmyndare, äfven om man beräknar detsamma

efter det minsta, i händelse af delade meningar föga lämpliga,

antalet af 2 för hvarje distrikt, skulle utgöra 788. Revisorerne — två

för hvarje län och för hvarje stad, som icke deltager i landsting, de

senare för närvarande utgörande fyra — skulle blifva till antalet 56.

I det allra minsta 844 personer skulle sålunda i och för den nya anordningen

årligen användas såsom kommunala förtroendemän, visserligen

mot någon ersättning, utgående för öfverförmyndare med 1 procent af

årsinkomsten å det förvaltade kapitalet och befrielse under förvaltningstiden

från andra oaflönade kommunala förtroendeuppdrag, samt för

revisorerne med ersättning af landstingsmedel för revisionskostnaden.

Utskottet betviflar, att man till öfverförmyndare skall för omnämnda

ringa ersättning kunna erhålla lämplige personer, som, annat än motvilligt,

åtaga sig det besvär och, framför allt, det ansvar, som med

ställningen af öfverförmyndare skulle följa. Införande af öfverförmyndare

såsom kommunala förtroendemän synes dessutom förr eller

senare komma att medföra anspåk å en kommunernas ansvarighet

för de omyndiges af öfverförmyndarne omhänderhafda medel — en

ansvarighet, den kommunerna må hända skola finnas mindre benägna

att åtaga sig. Denna kommunernas ställning såsom de genom

sina förtroendemän egentligen förvaltande antydes ock uti den af

Justitieombudsmannen framstälda tanke, att, derest ersättningen från

de omyndiges medel skulle blifva för ringa för det med öfverförmyndarebefattningen

följande besvär, kommunerna måtte träda emellan

med bidrag till förvaltningskostnaderna.

Om sålunda ett genomförande af förslaget skulle leda till ökad

tunga för kommunerna och dessas medlemmar, så skulle det icke komma

att för domstolarne medföra någon väsentlig lättnad. Visserligen

skulle domstolarne blifva befriade från förande af förmyndarerotlar,

men det härmed förenade arbete komme dock att, åtminstone delvis,

motsvaras af arbetet å de förteckningar öfver förmynderskapsärenden,

som från stadsdomstolarne å särskilda tider och från häradsrätterna

efter hvarje ting eller månadssammanträde skulle tillskickas öfverför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 18

myndarne för kompletterande af de hos dem förda förteckningar; och

anteckningar öfver förmynderskap, hvilka nu utskrifvas två gånger:

uti protokollet och uti roteln, skulle äfven hädanefter komma att under

domarens ansvar utskrifvas två gånger: i protokollet och i uppgiften

till öfverförmyndarne, samt derutöfver ännu en gång uti dessa senares

förmyndarerotlar. Det föreslagna “förmyndaretingetu slutligen skulle

blifva förenadt med icke ringa besvär, då till dess hållande borde anslås

en dag efter hvarje tings eller månadssammanträdes slut, samt

sålunda hvarje häradsrätts sessionsdagar ökas med i allmänhet 3, 5

eller 10 dagar om året, antalet beroende på, om och uti hvilken utsträckning

månadssammanträden äro införda inom de särskilda domsagorna.

Man torde ock kunna ifrågasätta, huruvida det kan vara

nödigt eller ens lämpligt att framkalla domstols omedelbara pröfning

af sådana rena. förvaltningssaker, som användande af större eller mindre

del af omyndigs kapital för hans uppfostran och underhåll samt om

inköp för omyndigs medel af obligationer eller andra dylika värdepapper.

Såsom det. visar sig, har förslaget en ganska stor och vidtutseende

omfattning. Denna förminskas icke, om man söker bilda sig

en föreställning om de belopp, som skulle sammandragas under kommunala

förtroendemäns vård. För vårt land saknas väl, med undantag

för hufvudstaden, som har en särskild förmyndarekammare, hithörande

statistiska uppgifter. Emellertid utgjorde de under år 1878 inkomna

ansöknings- och anmälningsärenden angående förmynderskap:

vid häradsrätt ............................................................................ j 5 729

vid rådstufvurätt .................................................................... 2^79

tillsammans 18,008.

Vid samma års slut innestodo i Stockholms förmyndarekammare:

i allmänna fonden: för omyndige, sterbhus m. fl. kr. 3,231,293

i deponerade skuldförbindelser .................................... 11 439 293

i deponerade hypotek ...................................................... ” 2*1)38,3Ö9

tillsammans kr. 17,308,945.

Isågot torde man ock kunna sluta af förhållandena i Norge, för

hvilket land man eger statistiska uppgifter uti detta ämne. Der funnos

vid slutet af år 1877 under rikets samtliga öfverförmynderier förmyndaremedel

till belopp af:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i landsdistrikterna ........................................................ kr. 18,501,458

i städerna ........................................................................... » 10,464,538

tillsammans kr. 28,965,996.

Af detta belopp innestodo:

med eganderätt i fastighet...................................................... kr. 2,276,433

med panträtt enligt skiftesinstrument:

i fastighet ............................................. kr. 6,568,326

i fast och lös egendom .................. „ 1,086,609

i lösegendom ....................................... „ 622,183 8,277,118

mot inteckningssäkerhet...................................................... „ 10,820,383

hos efterlefvande fader eller moder utan panträtt ...... „ 241,229

i sparbank ......................................................................... „ 4,498,201

i statsobligationer, bankaktier eller andra dylika

värdepapper ................................................................... „ 1,688,642

i “Indgjaeld“ ........................................................................... „ 625,887

i lösören ..................................................................... n 355,310

hos förmyndarne ............................................................... ,, 172,301

hos öfverförmyndarne ....................................... „_10,492

tillsammans kr. 28,965,996.

Under årets lopp hade till öfverförmynderierna inkommit för

myndlingars räkning 4,557,987 kronor samt utgått 4,502,967 kronor.

Myndlingarnes antal utgjorde vid årets slut 17,126.

Dessa siffror gifva åtminstone någon föreställning, om hvilken

medelförvaltning här är fråga. Och ändå måste i detta hänseende de

norska förhållandena vara, äfven proportionsvis betraktade,, mindre, än

fallet skulle blifva i vårt land. Detta beror hufvudsakligen på två

punkter uti den norska lagstiftningen, hvilka vid bedömandet åt förevarande

fråga förtjena att uppmärksammas. I Norge står nemligen

så man som (ogift) qvinna under “vmrgemaal44 eller förmynderskap endast

till fylda 18 år, om de ock icke äro fullmyndige, utan endast

“myndige under kurator41 intill fylda 21 år (N. L. 3—19 34; Lov

11 April 1863; Lov 27 Mars 1869). Vidare är man efter sin hustrus

död, så länge han förblifver ogift, icke skyldig att skifta med deras

sammanaflade myndiga eller omyndiga barn, om ej äktenskapsförord

eller annan giltig bestämmelse medför nödvändighet af boets delning,

och, äfven hvad enka angår, kan amtmannen under vissa vilkor meddela

henne tillåtelse att, så länge hon förblifver i enkestånd, qvarsitta

I

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19.

i oskiftad! bo med sina och aflidne mannens sammanaflade barn under

25 års ålder; men var mannen husman, strandsittare, verksarbetare

eller uti liknande ställning å landet, eller matros, fiskare, daglönare,

handtverksgesäll eller dräng i stad, är enkan utan dylik tillåtelse berättigad

att sålunda qvarsitta i orubbadt bo (Lov 30 Juli 1851). Det

är lätt att inse, i huru hög grad en sådan lagstiftning skall bidraga

till minskning dels af beloppen å förmyndaremedel, som vid öfverförmynderierna

äro sammanförda under gemensam förvaltning samt dermed

ock åt tungan utaf öfverförmyndarnes uppdrag och dels af antalet

af omyndige, som i händelse förvaltningen blefve otillfredsställande

eller, hvad ännu värre vore, oredlig eller bedräglig, skulle blifva

utsatta för direkt förlust.

Då, såsom Utskottet visat, de norska förhållandena uti ifrågavarande

afseende icke äro fullt jemförliga med de svenska, torde icke

heller vara gifvet, att den norska lagstiftningen i ämnet lämpar sig

till förebild för den svenska. I alla händelser tror Utskottet tiden

åtminstone ännu icke vara inne att hos oss efterlikna denna lagstiftning,

utan botandet af de brister, som onekligen vidlåda det nuvarande

förmynderskapsväsendet i vårt land, först och främst både böra och

med framgång kunna sökas uti en verklig och då äfven verksam

tillämpning af redan gällande bestämmelser, hvilka, beträffande särskild!

kontrollen å förmyndarnes vederhäftighet, lemna, utom myndlingen

sjelf, närmaste fränder samt gode männen både rätt och pligt

att påkalla rättens pröfning härutinnan och rätten både full makt och

full pligt att, der anledning till insolvens för medlen förefinnes, genast

skilja förmyndaren från uppdraget. Genom ett tillägg till nu gällande

författning om skyldighet för gode männen att å omyndigs värdepapper

anteckna hans eganderätt till desamma eller, derest förmyndaren

sjelf för medlen är myndlingens gäldenär, å de för medlen stälda

säkerhetshandlingar anteckna denna deras egenskap, borde papperens

användande i förmyndarens egen penningerörelse kunna försvåras;

och genom ett eller annat tillägg till författningen i öfrigt kunde antagligen

andra smärre brister eller ofullständigheter deri till'' det

väsentligaste varda undanröjda.

Med dessa åsigter, och då Riksdagen icke torde böra påkalla

Kongl. Maj:t,s pröfning af denna fråga utan att angifva något mera

bestämdt förslag till de förändringar, som kunna vara önskliga, men

dessa förändringar utan större svårighet böra kunna af den, som är

intresserad för frågans ändamålsenliga lösning, vid en kommande riksdag

föreslås, får Utskottet vördsamt hemställa,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:n 19.

1) att Justitieombudsmannens förevarande framställning

icke måtte föranleda till någon Riksdagens

åtgärd;

2) att icke heller Herr Boströms motion måtte

föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida.

Stockholm den 5 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Ees ervationer:

af Herr Thomasson, med hvilken Herrar Friherre IIamilton, Änders

Persson, Johannes Jonson och Smedberg instämt:

»Emot Utskottets beslut att icke tillstyrka någon som helst åtgärd

från Riksdagens sida i anledning af Herr Justitieombudsmannens i fråga

varande framställning får jag härmed anmäla min reservation. Lika

med Utskottet anser jag visserligen målet icke böra sökas eller kunna

vinnas på den af Herr Justitieombudsmannen anvisade väg. Det skulle

utan tvifvel mångenstädes blifva omöjligt att få lämpliga personer till

den mycket mödosamma och högst ansvarsfulla befattningen att vara

öfverförmyndare; och genom denna nya institution vore i allt fall någon

fullt nöjaktig säkerhet mot förskingring af omyndiges medel ingalunda

beredd. Men Herr Justitieombudsmannen, hvilkens syfte är att söka

trygga förvaltningen af sådana medel, har, såsom det af honom formulerade

underdåniga skrifvelseförslaget ådagalägger, ansett detta syfte

möjligen kunna bättre främjas på annat sätt än det af honom förordade;

och Utskottet hade derföre, då behofvet af betryggande föreskrifter

rörande förvaltningen af omyndiges egendom dock icke låter sig förnekas,

efter min tanke bort tillstyrka Riksdagen att i underdånighet

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19. 17

h°s Kongl. Maj:t begära framläggande af förslag till sådana nja eller

förändrade af Utskottet till hufvudgrunderna angifna bestämmelser i

ämnet, som kunde finnas till målet ledande»;

af Herrar H. A. Widmark och C. O. Widmark, hvilka ansett, att mycket

skulle kunna vinnas för trygghet och säkerhet i förvaltningen af

omyndiges egendom, om, med bibehållande af hufvudgrunderna uti

Kongl. Förordningen den 24 September 1861, gode männen ålades

okade skyldigheter och erhölle utsträckt befogenhet, samt att således

underdånig skrifvelse, begärande förslag om ändringar i eller tillägg till

samma förordning i sådan syftning, borde af Riksdagen beslutas; samt

af Herr Ekenman.

, i Herr Asplund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i denna frågas handläggning inom Utskottet, samt Herrar Samzelius

och Abergsson, att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af

ärendet.

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 11 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.