Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad lydelse af Förordningen angående arfsrätt för oäkta kärn den 14 April 1866.

1881-03-05 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:21, Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad lydelse af Förordningen angående arfsrätt för oäkta kärn den 14 April 1866.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

3

Reservationer:

af Herr Grefve Mörner emot den af Utskottet begagnade motiveringen;

af Herrar Johannes Jonson, Magnus Jonsson och Smedberg, Indika

ansett, att motionen på det sätt bort bifallas, att till § It mom. 2 både

fogats det tillägg: »dock må ingen för mer än ett bo eller ett bolag talan

föra»; samt

af Herr Anders Persson.

N:o 21

Ank. till Riksd. Kansli den 5 Mars 1881, kl. 2 e. m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till

förändrad lydelse af Förordningen angående arfsrätt för

oäkta kärn den 14 April 1866.

Genom Förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April

1866 är med ändring af hvad 8 kap. 7 § Ärfdabalken stadgar derom, att

barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, ej

må taga annat arf, än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnadt, att

oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap eller i förbudna led,

må, derest modren låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den

församling i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf

efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet hänvisad

motion, U:o 81, föreslår nu Herr A. F. Pettersson, att Riksdagen ville besluta

följande förändrade lydelse af förenämnda förordning:

»Med ändring — — — — — — — — — — — — —---

förordnas, att oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap eller i

förbudna led, må lika med äkta barn taga arf efter sin moder.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Såsom motiv för detta förslag anför motionären, att han ej kunde finna

det vara med rättvisa öfverensstämmande, att, derest modern, vare sig af oförstånd,

blygsel, fräckhet eller med beräkning för egen framtida bättre utkomst,

försummat eller, innan sin plötsliga död, ej hunnit i kyrkoboken »såsom sitt

barn» låta anteckna af henne framfödt lefvande oäkta barn, samma barn

ej skulle ega arfsrätt efter sin moder. Ej heller kunde motionären finna någon

giltig orsak, hvarför det oäkta barn, som modern behörigen i kyrkoboken

låtit anteckna såsom sitt barn, icke finge räknas såsom moderns bröstarfvinge

och vara lika berättigad! till arf efter henne som det barn, hvilket blifvit

afladt under äktenskapslöfte eller eljest under sådana förhållanden, att det

enligt lag njöte äkta barns rätt.

Motionärens förslag går sålunda derpå ut, dels att för oäkta barns rätt

att åtnjuta arf icke vidare skulle erfordras moderns inför vederbörande prest

afgifna och i kyrkoboken antecknade erkännande af, att det oäkta barnet

är hennes, utan allenast vanlig bevisning , om barnets härkomst, dels ock att

det oäkta barnet skulle erhålla samma rätt till arf som moderns äkta bröstarfvingar.

Hvad nu beträffar den första delen af förslaget, så inhemtas af de förhandlingar,

som föregingo den ifrågavarande förordningens antagande, att uti

det förslag till författning i ämnet, öfver hvilket Högsta Domstolen den 22

Mars 1865 afgaf utlåtande, föreskrefs såsom vilkor för arfsrättens åtnjutande,

att det oäkta barnets moder, i följd af behörig anteckning i kyrkoboken, skulle

vara känd. I den Kong! proposition, som framlades vid 1865—1866 års

riksdag och, af Rikets Ständer godkänd, ligger till grund för gällande förordning

i ämnet, är detta vilkor ändradt derhän, att modern skall hafva låtit

i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt barn. Anledningen till denna bestämmelse,

om hvars införande en ledamot i Högsta Domstolen vid förslagets

granskning derstädes erinrat, angafs vara den, att ett sadant erkännande af

modern borde betraktas såsom ett vilkor för den presumtion af den aflidnas

ej tillkännagifna yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom grund för

ifrågavarande arfsrätt.

Af Högsta Domstolen är sedermera den 18 Maj 1876 i ett särskild!

mål meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer

följande anteckning:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon balett

oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig utgöra bevis

derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att detta må ega,

enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter modern.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtsliottets Utlåtande N:o 21.

5

Utskottet finner val den uppfattning'', enligt hvilken ett oäkta barns

arfsrätt grundar sig icke på födseln allena, utan jemväl på presumtionen om

moderns befintliga, ehuru ej tillkännagifna yttersta vilja, vara den rigtiga,

men anser lagens fordran, att anteckning i kyrkoboken ovilkorligen skall visas

hafva skett på särskildt föranstaltande af modern, vara alltför sträng, samt

att felande bevisning i detta hänseende icke bör utgöra hinder för tilllämpning

af den gifna arfsrätten, allenast dylik anteckning eljest kan antagas

hafva behörigen tillkommit. Det torde nemligen, vare sig i följd af

okunnighet om lagens föreskrifter eller af andra orsaker, endast i sällsynta

fall inträffa, att modern till ett oäkta barn sjelf eller genom annan, som kan

från henne visa behörig fullmakt, infinner sig hos vederbörande prest för att

få anteckningen i kyrkoboken verkstäld; och när modern vid barnsbörden afliden,

kan hon icke vidtaga någon åtgärd för vinnande af en dylik anteckning.

Oftast lärer, efter hvad Utskottet inhemtat, tillgå så, att, när ett oäkta

barn föres till församlingens prest för att döpas, de personer, Indika medfölja

såsom dopvittnen, uppgifva hvem som är barnets moder, och att denna uppgift

antecknas i kyrkoboken. Då nu dessa dopvittnen antagligen ega säker

kännedom om barnets moder, och den omständighet, att de på moderns begäran

föra barnet till dopet, tillika utmärker, att modern erkänner barnet

såsom sitt, bör något tvifvel om rigtigheten af deras uppgift i allmänhet icke

förefinnas. Skulle åter någon gång dylikt tvifvel uppstå, lärer väl presten

icke underlåta att, sin embetspligt likmätigt, påfordra ytterligare upplysningar,

innan anteckning i kyrkoboken egen rum. Han blir emellertid oftast i tillfälle

att inom kort vinna bekräftelse på rätta förhållandet, då modern efter

sitt tillfrisknande från barnsbörden af honom kyrkotages.

Det synes Utskottet sålunda, som skulle befintligheten af en anteckning

i kyrkoboken uti antydt hänseende böra antagas innebära en presumtion om

moderns vilja att erkänna det oäkta barnet såsom sitt, äfvensom, i följd häraf,

att ett förändradt stadgande i sådan rigtning kunde införas i lagen utan att

rubba grundsatsen om arfsrättens beroende af modrens förutsatta, ehuru ej

tillkännagifna yttersta vilja. Det lärer väl ock på grund af moderskärleken

kunna såsom regel antagas, att hvarje moder äfven för sitt oäkta barn hyser

den känsla, att, der icke särskilda förhållanden ega rum, den förutsättning

om hennes yttersta vilja icke vore vågad, att hon önskar bereda sitt barn

den arfsrätt, hvarom nu är fråga.

Af det anförda följer emellertid, att Utskottet icke kan godkänna hvad

motionären föreslår beträffande en utsträckt tillämpning af oäkta barns arfsrätt

ända derhän, att anspråk derå skulle kunna göras gällande efter moderns

död, ntan att under hennes lifstid något antagligt betryggande vunnits derom,

att hon erkänt barnet såsom sitt.

Bih. till Likså. Prot. 1881. 7 Sami. 12 Häft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.

Att, på sätt motionären vidare föreslagit, tillägga oäkta barn arfsrätt

efter moder lika med äkta barn i all hennes egendom, skulle innebära ett

erkännande af en annan grund för familjen och densammas rättigheter, än

det lagliga äktenskapet; och härtill kan Utskottet icke lemna sitt bifall.

På grund af livad sålunda blifvit anför dt får Utskottet, med anledning

af förevarande motion, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del, med upphäfvande af Förordningen

angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April

1866, antaga en så lydande

Förordning angående arfsrätt för oäkta larn.

Med ändring af hvad 8 Kap. 7 § Ärfdabalken stadgar

derom, att barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskaps

lofven, eller i hordom, ej må taga annat arf, än

efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att oäkta

barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i

förbudna led, må, derest det blifvit såsom hennes barn antecknadt

i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon

då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf efter

sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges

laglott.

Stockholm den 5 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herrar Thomasson, Lothigius, Asplund och Samzelius, hvilka ansett

motionen icke böra till någon åtgärd föranleda; samt

af Herrar Grefve Morner och Fröberg.

Herr II. A. Widmark har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i motionens behandling inom Utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.