Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26

1881-03-08 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:26, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

1

JK:© 36

Ant. till Biksd. Kansli den 8 Mars 1881, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om förhöjda

böter för part eller vittne vid förfallolöst uteblifvande.

Inom Andra Kammaren har Herr And. Svensson i Bossgården uti

afgifven och till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 22, då en allmän

klagan vore rådande deröfver, att nu stadgade böter för förfallolöst

uteblifvande af parter och vittnen icke vore, efter gällande myntvärde,

tillräckligt verkande, samt en förhöjning af dessa böter vore

af högsta behof påkallad, hemstält, »att Riksdagen för sin del ville besluta,

att uti 12 kap. 2 § Rättegångsbalken i stället för orden två daler

införes tjugo daler; samt att uti 17 kap. 3 § i stället för orden tre

daler införes tjugo daler.»

Uti underdånig skrifvelse af den 17 Maj 1879 har Riksdagen redan

för sin del uttalat sig uti motionens syfte.

Riksdagen säger uti denna skrifvelse, att de påföljder, parts eller

vittnes förfallolösa uteblifvande från domstolarne medförde, icke numera

uppfylde det med dem åsyftade ändamål. De i detta hänseende stadgade

bötesbelopp vore med nu varande myntvärde alldeles för obetydliga

för att förmå part eller vittne till inställelse. Man hade visserligen

såsom ett korrektiv mot uteblifvande vid underrätt från det håll, hvarifrån

det väl oftast förekomme och medförde de största olägenheter,

eller från svarandens sida, åberopat stadgandet i 12 kap. 3 § RätteBih.

till Biksd. Prot. 1881. 7 Sami. 15 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26.

gångsbalken, att, i händelse af svarandens förfallolösa uteblifvande å

första inställelsetiden, rätten skall döma i saken, efter ty, som sanning

deri utletas kan, men, efter hvad allmänt vore bekant, tillämpades dylik

tredskodom endast i klara skuldfordringsmål, och i alla öfriga tvistemål

kunde svaranden med den ringa uppoffringen af två kronor köpa sig

ett uppskof på landet af allra minst en månad, på vissa ställen ett helt

år och vanligast omkring fyra månader, samt vittne mot en krona

femtio öre uppskjuta sin inställelse till vare sig för vittnet sjelf eller

för någondera parten lämpligare tid, allt till stor olägenhet för öfrige,

som i egenskap af parter eller vittnen måste från en ofta långt aflägsen

boningsort iakttaga en kanske alldeles ändamålslös inställelse. Behofvet

af mera verkande påföljd för att förmå särskilt svarandepart till inställelse

torde ock numera hafva blifvit ännu större, sedan alla mål angående

skuldfordran, som icke grundade sig på skuldebref eller annat

skriftligt fordringsbevis, komme att uteslutande vid domstolarne anhängiggöras.

Riksdagen anhöll derför i underdånighet, det Kongl. Maj:t

täcktes låta öfverse och granska de lagens stadganden, som handlade

om parters skyldighet att i de af dem eller emot dem anhängiggjorda

mål vid domstolen tillstädeskomma äfvensom för vittnen att på kallelse

sig inställa, samt angående de ändringar och tillägg i nämnda stadganden,

hvilka till främjande af lagskipningens obehindrade gång kunde

finnas erforderliga, till Riksdagen aflåta nådig framställning.

Enligt hvad upplyses uti Justitieombudsmannens till innevarande

Riksdag afgifna embetsberättelse, har denna skrifvelse icke ännu förevarit

till slutligt afgörande hos Kongl. Maj:t.

Vid sådant förhållande finner Utskottet icke skäl förekomma, att

Riksdagen redan nu skulle fatta förnyadt beslut i den onekligen vigtiga

och en snar lösning kräfvande frågan, utan hemställer,

att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 8 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. Lagerstråle.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.