Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3

1881-02-15 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:3, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Eiksd. Kansli den 15 Febr. 1881, kl. 5 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga

proposition med förslag till Förordning om tjuguårig

häfd jemte andra dermed sammanhängande författningar.

Lag-Utskottet får härmed, på grund af erhållen remiss, afgifva utlåtande

öfver eu af Kongl. Maj:t den 17 sistlidne Januari till Riksdagen afliden

nådig proposition af följande lydelse:

»Sedan uti underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 Riksdagen, enär

nu gällande lagbestämmelser i fråga om preskription för klander å jordafång

icke kunde^ anses motsvara dermed afsedda ändamål, anhållit, att Kongl.

Maj.t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrad

lagstiftning i ämnet, samt berörda skrifvelse blifvit till Nya Lagberedningen

för handläggning öfverlemnad, har Nya Lagberedningen den 27 Deember

1879 afgifvit förslag till förordningar i ofvanberörda ämne. Dessa

cörslag hafva derefter underkastats grundlagsenlig behandling i Högsta Domstolen

och sedermera blifvit öfversedda och i några delar ändrade; och har

fKongl. Maj:t funnit godt att de sålunda öfversedda förslagen till Riksdagens

godkännande framlägga. ö

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna

protokoll, vill Kongl. Maj:t fördenskull, jemlikt 87 § Regeringsformen, till

Riksdagens antagande öfverlemna närlagda förslag till:

l:o) Förordning om tjuguårig häfd;

Bih. till Eiksd. Prof. 1881. 7 Sami. 3 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

2:o) Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den 16

Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom; samt

3:o) Förordning om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni

1875 angående inteckning i fast egendom.»

Beträffande lydelsen af dessa förordningsförslag, får Utskottet hänvisa

till den parallela uppställning, som förekommer här nedan i detta utlåtande.

Utskottet har, vid granskning af den Kong!, propositionens innehåll,

endast uti ett afseende funnit något att deremot erinra.

I 2 § af förslaget till Förordning om tjuguårig, häfd har till hufvudstadgandet

i nämnda § fogats det tillägg, att ej ma, innan lagfart a senare

innehafvares fång blifvit beviljad., denne, ända att han är z god tro, till

sitt fredande från klander räkna sig häfd till godo utan så är att föregående

innehafvaren, om han suttit i egendomen qvar da klandret anstäldes,

kunnat derifrån på grund af häfd enligt förut stadgade grunder sig

värja. För sin del kan Utskottet icke erkänna behöfligheten eller lämpligheten

af detta tillägg. Genom detsamma skulle lagfart bl it va, icke allenast

utgångspunkten, utan äfven, i visst tall, slutpunkten för häfdetiden, och

denna tid kunna erhålla en utsträckning, som icke star i öfverensstämmelse

med hufvudgrunderna för de i 1 § och 1 punkten åt 2 § föreslagna stadganden.

Vid ärendets handläggning inom Nya Lagberedningen yppade sig

inom Beredningen skiljaktiga meningar uti denna fråga.

För det nu af Kongl. Majit föreslagna stadgandet anfördes uti ett vid

Beredningens förslag fogadt särskildt yttrande följande skål.

Likasom enligt förslaget lagfart i allmänhet utgjorde ett oeftergifhgt

vilkor för grundläggande af häfd, borde den i 1 punkten af, 2 § den senare

innehafvaren medgifna, sjelfständiga och åt fångesmannens åtgöranden^ oberoende

rätt till häfd ej heller vidtaga förr än efter det lagfart jemväl å det

senare fånget blifvit meddelad. Genom att för denna sjelfständig^ rätts inträdande

utsätta en bestämd och oomtvistlig tidpunkt, syntes många mahända

eljest svårlösta förvecklingar kunna förekommas, särdeles då flaga

vore om arffallen fast egendom. På de skäl, som i Beredningens nföW

vore närmare utvecklade, hade nemligen, i fråga om häfd, aif bil - vit likstäldt med andra fång, och hvad förut blifvit sagd t om en se
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

nare innehavares rätt att på grund af sin goda tro mot klander värja en

fastighet, som blifvit af fångesmannen på oredligt sätt åtkommen, vore således

äfven gällande för den oredlige innehafvarens arfvingar. Häremot torde

ej heller någon giltig anmärkning kunna göras, så vida arfvingarne utan

kännedom om det svek, som legat arflåtaren till last och således under

antagande att fastigheten utgjorde en hans välfångna egendom, låtit densamma

i skifte ingå och dervid någon tvist om grunderna för boets fördelning

ej yppats. Den som då i god tro finge sig fastigheten eller andel deri tillskiftad,

torde för detta sitt fång, så vida äfven öfriga vilkoren för häfd vore för

handen, på grund deraf kunna påräkna samma skydd, som skulle kommit

honom till del, om han genom aftal med arflåtaren under dennes lifstid fått

egendomen till sig öfverlåten. Annorlunda syntes deremot förhållandet vara,

om klandret anstälts innan ännu blifvit afgjordt, huru vida dödsboet komme

att gå i arf eller till äfventyrs måste för gäld till borgenärer afträdas samt,

der flere sterbhusdelegare funnes, hvarderas rätt i boet blifvit slutligen bestämd.

Blefve nemligen då ådagalagdt att den aflidne på oredligt sätt kommit

i besittning af fastigheten, torde arfvingarne, äfven om de eller någon

af dem derom vid dödsfallet saknat kännedom, i allt fall ej skäligen böra

från denna omständighet kunna härleda laglig rätt att, på grund af arflåtarens

orättmätiga besittning, huru lång tid den än hade fortfarit, freda sig

från klandret och taga i arf en egendom, som veterligen ej utgjort någon

tillgång i arflåtarens bo, äfvensom, i händelse till följd af arfvinges frånvaro

å okänd ort eller af uppkomna tvister emellan olika arfspretendenter eller

emellan arfvinge och testamentstagare outredt vore till hvilken eller hvilka

qvarlåtenskapen komme att öfvergå, egarens rätt att återvinna sin egendom

ej billigtvis borde deraf uppehållas eller göras beroende af frågan huru vida

företrädesrätt i nämnda hänseende framdeles kunde blifva tillerkänd den ene

eller den andre af de tvistande. Då det emellertid vore att befara, att en

mot denna uppfattning stridande åsigt skulle inom lagskipningen kunna göra

sig gällande, torde till förebyggande deraf samt till undanrödjande af

tvekan huru i ofvan antydda fall, då klander anstäldes mot ett under utredning

varande dödsbo, häfdelagen rätteligen borde tillämpas, någon lämpligare

utväg ej finnas än att frågan om arfvinges rätt att på grund af sin

goda tro medelst häfd försvara en egendom, som i arflåtarens hand varit

underkastad klander, gjordes beroende deraf att arfvingen, efter det egendom

faktiskt honom i arf tillfallit, å detta sitt fång erhållit lagfart. Och då hvad

sålunda blifvit sagdt om arffallen egendom hufvudsakligen äfven gälde om

sådan den aflidnes fastighet, som på grund af giftorätt tiilfölie efterlefvande

make, samt det ifrågasatta stadgandet syntes jemväl vid köp och andra aftal

om fast egendom kunna lända till reda och ordning, torde detsamma böra vid

alla fång göras tillämpligt. Den, som genom klander ville återvinna en egen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

dom, hvilken olagligen blifvit honom afhänd, torde i allmänhet ej kunna

förutsättas ega fullständig kännedom om andra afhandlingar angående fastigheten

än sådana, hvarom upplysning stode att vinna i lagfartsprotokollet och

lagfartsboken; och om han rigtat sin talan emot den, som, enligt hvad nämnda

handlingar utvisade, senast lagfarit, syntes, så vida klanderrätten emot denne

ej vore försutten, den omständighet att egendomen sedermera blifvit öfverlåten

till någon annan, som tilläfventyrs ej hunne före häfdetidens utgång

instämmas eller kunde stödja sin rätt till häfd på andra grunder än dem,

hvilka den instämde egt att åberopa, billigtvis ej böra lända till inskränkning

eller förringande af den klandrandes rätt, med mindre han underlåtit

att låta klandret i lagfartsprotokollet anteckna innan den senare innehafvaren

erhållit lagfart å sitt fång. Eu oredlig innehafvare skulle eljest, så snart

han finge kunskap om ett tillärnadt och befogadt klander, kunna tillintetgöra

verkan deraf genom egendomens öfverlåtande till någon, om hvars

bristande goda tro bevisning måhända ej kunde åstadkommas. Visserligen

skulle, om nu ifrågavarande förslag godkändes, äfven en redlig köpare, ehuru

han först tjugu år efter det lagfart blifvit säljaren meddelad inlåtit sig i aftal

med denne, likväl under tiden till dess äfven han erhölle lagfart vara

utsatt för äfventyr att, på grund af bristande god tro hos fångesmannen,

nödgas afstå egendomen och sålunda gå miste om den trygghet, som med häfdeinstitutet

åsyftades. Någon fullständig och absolut säkerhet i nämnda afseende

redan från den stund köpeaftalet slötes torde emellertid svårligen kunna

eu köpare beredas. Utom det att han i allmänhet, åtminstone intill dess

lagfart blifvit sökt, ej vore fri från fara att genom säljarens förvållande nödgas

afstå egendomen eller lida minskning i sin rätt, kunde i alla händelser

ett ingånget köpeaftal blifva omintetgjordt genom ett derförinnan, utan köparens

vetskap, instämdt klander, och om enahanda verkan tillerkändes en

klandertalan, som, ehuru ej instämd då köpet skedde, likväl blifvit före dess

lagfarande antecknadt i lagfartsprotokollet, syntes någon synnerligen ökad

våda derigenom ej tillskyndas köparen, hvilken i allt fall ej saknade utväg

att skydda sig mot den förlust, som deraf kunde blifva en följd. Hade han

vid köpets afsilande beräknat att kunna medelst häfd värja detsamma mot

framtida klander, måste han förutsättas hafva gjort sig underrättad att fångesmannen

erhållit lagfart och om tiden när det skedde''. Någon svårighet

att styrka fångesmannens åtkomst förefunnes således icke, och lagfart å köpet

borde följaktligen i regeln kunna erhållas, så snart ansökning derom

gjordes. Skulle också någon gång hinder deremot möta på grund af formella

brister vid köpets afsilande eller uppkommen fråga om detsammas

återgång eller bestånd, torde i detta fall, då ovisst vore huruvida köparen

kunde såsom egendomens rätte innehafvare anses, en instämd klandertalan

ej skäligen böra i afvaktan på slutlig utredning derom uppehållas, utan den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

klandrande på goda skäl kunna fordra att få tillgodonjuta den rätt, som skolat

honom tillkomma, om egendomen fortfarande varit i säljarens hand. De

anförda betänkligheterna hade derföre ej ansetts innebära tillräcklig anledning

att särskilt i fråga om köp och ännu mindre för gåfva och skifte

frångå omförmälda, med hänsyn till egarens billiga anspråk ej ovigtiga

grundsats.

Deremot yttrade sig uti ifrågavarande afseende Nya Lagberedningens

pluralitet sålunda:

Ett stadgande, enligt hvilket en senare innehafvare, som i god tro åtkommit

egendomen, likväl icke vore berättigad att förr än lagfart af honom

vunnits njuta till godo häfd, med mindre att hans fångesman, derest denne

fortfarande varit i besittning af egendomen, kunnat genom häfd från klander

sig värja, skulle i viss mån utgöra hinder för den, som icke i god tro

åtkommit egendomen, att, sedan han fått kännedom om ett förestående klander

men innan detsamma blifvit instämdt, öfverlåta egendomen till annan

man och dymedelst tillintetgöra den klandrandes rätt, men skulle vara af

någon betydelse endast i det fall, att klandret efter häfdetidens slut instämdes

sedan egendomen öfvergått från en till annan, men innan denne senare

erhållit lagfart. Sådana fall skulle dock antagligen komma att ytterst sällan

inträffa, hvadan stadgandet blefve af underordnad vigt, helst som, när afsigtligt

försök att eludera lagen vore för handen, deltagarne deri säkerligen

skulle veta att så bedrifva saken, att någon försummelse i afseende å lagfarten

ej egde rum. Men det hade tillika synts Beredningen, som om stadgandet

icke skulle stå väl tillsammans med det mål, som med den tjuguåriga

häfden varit åsyftadt, nemligen att åt den i god tro vunna åtkomsten

genast bereda trygghet mot anspråk, som grundades på en rätt, äldre än

tjugu år. Den redlige förvärfvaren skulle, oaktadt han icke försummat något

för erhållande af lagfart, likväl i allmänhet vara under någon tid efter

förvärfvandet utsatt för möjligheten af att drabbas af en oförskyld förlust.

Detta osäkerhetstillstånd skulle någon gång komma att under längre tid

fortfara, t. ex. när lagfart på grund af hvarjehanda formella hinder ej kunnat

genast beviljas. 1 följd häraf och då de skäl, som föranledt Beredningen

att uppställa lagfarts beviljande såsom ett vilkor för häfdens början — nemligen

att det fång, åt hvilket giltighet genom häfden skall beredas, varit sådant

att det till sin formella laglighet kunnat af lagfartsdomaren godkännas,

samt att häfdens utgångspunkt blifvit allmänt kunnig — icke kunde åberopas

till stöd för en föreskrift i antydda syftet, hade Beredningen ansett en

dylik icke böra i förslaget inflyta. Det hade icke undgått Beredningens

uppmärksamhet att, när fast egendom öfvergått från en innehafvare till annan

och den senare icke sökt lagfart å sitt fång, det någon gång kunde blifva

förenadt med svårighet för den klandrande att utröna mot hvem han skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

vända sin talan. Något särskildt processuelt stadgande för dylika undantagsfall

hade dock ej ansetts lämpligt eller behöflig!, utan frågan huru vida

ett väckt klander blifvit instämdt mot rätt person, så att häfden derigenom

skulle anses afbruten, både kunde och borde framgent såsom hittills bedömas

efter allmänna rättsgrunder.

Utskottet, som instämmer i hvad Nya Lagberedningens pluralitet sålunda

anfört, finner i enlighet härmed ifrågavarande utaf Kong!. Maj:t föreslagna

stadgande böra ur förslaget uteslutas.

Beträffande innehållet af det tillägg, Kongl. Maj:t föreslagit till 10 §

i Förordningen den 16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom, har Utskottets uppmärksamhet blifvit fäst derå, att uti liera fögderier

af Stora Kopparbergs län mantals- och skattskrifningslängderna icke

för närvarande innehålla anteckningar om egare till fast egendom; men har

Utskottet, som tagit kännedom om några mantals- och skattskrifningslängder

från detta län, så väl på grund af formuläret för längderna, hvilket är

detsamma som för öfriga delar af riket, som på grund af öfriga å saken

inverkande förhållanden icke funnit hinder möta för den, som inför vederbörande

i sådant hänseende anmäler sig och styrker sitt innehaf, att blifva

i dylik längd antecknad såsom egare till viss fast egendom; och anser

sig Utskottet sålunda af nu anförda omständighet icke förhindrad att i denna

del tillstyrka hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

För sitt tillstyrkande af bifall till den Kongl. propositionen i öfriga

här ej närmare omförmälda delar åberopar Utskottet de skäl, som för der

upptagna stadganden anförts inom Nya Lagberedningen och inför Kongl.

Maj:t i Statsrådet.

Förordningsförslagen, hvilka icke af Kongl. Maj;t föreslagits till antagande

i oskiljaktigt sammanhang, finner Utskottet af den beskaffenhet, att

förslaget till Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den 16

Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom skulle kunna särskildt

för sig bifallas, hvaremot förslaget till förordning om tillägg till 60 § i Förordningen

den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom icke kan,

såsom hänvisande till stadgandet i 4 § af förslaget till Förordning om tjuguårig

häfd, antagas utan i sammanhang med nämnda förslag, och detta

förslag åter torde, såsom i sin 3 § förutsättande deu föreslagna förändrade

lydelsen af 22 § i lagfartsförordningen, icke kunna bifallas utan godkännande

af nämnda föreslagna förändring.

På grund af det anförda får Utskottet vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville, med bifall

till Kongl. Maj:ts nådiga proposition

i denna del, godkänna följande förslag

till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

Nuvarande lydelse:

(hvari med kursiv stil äro utmärkta de

delar, som blifvit föreslagna att ändras.)

Förordning om ändring i vissa

delar af Förordningen den 16

Juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom.

Härigenom stadgas att Förordningen

den 16 Juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom skall i

nedannämnda delar erhålla följande

förändrade lydelse:

(Uti texten äro ändringarne eller tillläggen

utmärkta med kursiv stil.)

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens

laga åtkomst styrkas och i protokollet

tecknas. Innan förre egarens

åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten

ej beviljas.

När lagfart sökes, skall förre egarens

laga åtkomst styrkas och i protokollet

tecknas. Innan förre egarens

åtkomst blifvit styrkt, må ej, utom i

fall, hvarom här nedan skils, den

sökta lagfarten beviljas.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och

9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt

vara tvistig, eller möter, enligt den i

18 § nämnda bok eller eljest, mot

bifall till ansökningen annat hinder,

som icke är af beskaffenhet att den

jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare

Rätten ansökningen hvilande i afbidan

på hindrets undanrödjande. Tvist,

som bör afdömas innan ansökningen

slutligen pröfvas, skall, om den ej

redan är vid domstol anhängig, af

Rätten förvisas till särskildt utförande

i laga ordning.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och

9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart

ej beviljas, eller finnes sökandens rätt

vara tvistig, eller möter, enligt den i

18 § nämnda bok eller eljest, mot

bifall till ansökningen annat hinder,

som icke är af beskaffenhet att den

jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare

Rätten ansökningen hvilande i afbidan

på hindrets undanrödjande. Tvist,

som bör afdömas innan ansökningen

slutligen pröfvas, skall, om den ej

redan är vid domstol anhängig, af

Rätten förvisas till särskildt utförande

i laga ordning.

År la g fartsansökning förklarad

hvilande till följd af hinder, hvarom

i 7 § förmärs, skall kungörelse

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

i ''Wto \M* "i ». rri\VV-1 V

t>\ l \V> *\

h Vi\\\s)\w ‘i\m‘n\\y.u> C, Volt \uv\«

22

Der enligt lag eller författning något

rättsförhållande är beroende deraf,

att uppbud skett, skall hvad sålunda

om uppbud är stadgadt gälla om lagfart,

som enligt denna förordning beviljas.

derom af Rätten utfärdas, om sökanden

det äskar. Varder ej, efter

det genom sökandens försorg nämnda

kungörelse tre gånger, minst en månad

mellan hvarje gång, blifvit så

väl införd i allmänna tidningarna

som ock, när fråga är om egendom

å landet, uppläst i tingslagets kyrkor,

klander å fånget instämdt samt i

Rättens lag fartsprotokoll antecknadt

inom tio år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest anledning

att annan eger bättre rätt till

egendomen; då må den omständighet

att förre egarens åtkomst ej styrkes

icke vidare utgöra hinder för lagfartens

beviljande, der det visas att sökanden

eller han och hans rättsinnehafvare

oafbrutet under nämnda tio

år varit i mantals- och skattskrifningslängd

upptagne såsom egare

till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen

bifallas må, skall kronans

ombudsman i orten deröfver höras.

§•

Der enligt lag eller författning något

rättsförhållande är beroende deraf,

att uppbud skett, skall hvad sålunda

om uppbud är stadgadt gälla om lagfart,

som enligt denna förordning beviljas.

Kommer någon, som å sitt fång

erhållit fasta, och visar för Rätten

upp sin fångeshandling jemte bevis

att fasta meddelad är, läte Rätten

anteckning om fånget och fastan göras

i lagfartsprotokollet och i den

bok, som omförmäles i 18 §.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

9

Lydelsen enligt Kongl. Maj:ts proposition

:

(Den i Utskottets förslag uteslutna delen

är utmärkt med kursiv stil.)

Med upphäfvande af Kongl. Förklaringen

den 14 Maj 1805 angående

lagens rätta förstånd och tillämpning

i mål, som röra klander å fast egendom,

samt af hvad 11 kap. 8 § Griftermålsbalken

innehåller angående viss

tid för talan om återvinning af hustrus

egendom, som utan hennes samtycke

blifvit af mannen såld, stadgas som

följer:

samt

2) att, beträffande öfriga delar af

den Kongl. propositionen, Riksdagen,

med förklarande, att propositionen 1

dessa delar icke kan godkännas i oförändradt

skick, måtte för sin del i ett

sammanhang antaga följande förslag

till

A.) Förordning om tjuguårig

häfd.

Med upphäfvande af Kongl. Förklaringen

den 14 Maj 1805 angående

lagens rätta förstånd och tillämpning

i mål, som röra klander å fast egendom,

samt af hvad 11 kap. 8 § Griftermålsbalken

innehåller angående viss

tid för talan om återvinning af hustrus

egendom, som utan hennes samtycke

blifvit af mannen såld, stadgas som

följer:

1 §•

klar någon i god tro åtkommit fast Har någon i god tro åtkommit fast

egendom och den, efter vunnen lag- egendom och den, efter vunnen lagfart,

såsom egare besuttit utan afbrott fart, såsom egare besuttit utan afbrott

under tjugu år, då må ej klander, som under tjugu år, då må ej klander, som

derefter på grund af äldre rätt in- derefter på grund af äldre rätt instämmes,

emot häfden gälla. stämmes, emot häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter

annan, såsom egare haft fast egendom

i besittning utan afbrott under sammanlagdt

tjugu år sedan lagfart å den

förstes fång meddelades, vare emot

den häfd klander, som på grund af

äldre rätt efter nämnda tid instämmes,

ej gällande, om den, som vid slutet

Hafva två eller flere, hvar efter

annan, såsom egare haft fast egendom

i besittning utan afbrott under sammanlagdt

tjugu år sedan lagfart å den

förstes fång meddelades, vare emot

den häfd klander, som på grund af

äldre rätt efter nämnda tid instämmes,

ej gällande, om den, som vid slutet,

Bih. till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 3 Raft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

af samma tid innehade egendomen,

eller annan, till hvilken den sedermera

före klandrets instämmande öfvergått,

var i god tro när han egendomen åtkom.

Ej må dock, innan lagfart å

senare innehafvares fång blifvit beviljad,

denne, ändå att lian är i god

tro, till sitt fredande från klander

räkna sig häfd till godo utan så är

att föregående innehafvaren, om han

suttit i egendomen qvar då klandret

anstäldes, kunnat derifrån på grund

af häfd enligt nu stadgade grunder

sig värja.

Väckes klander å fång, hvarå lag
Öl

o

fart skett före den dag då denna förordning

träder i kraft, må ej besittning,

som före samma dag egt rum,

räknas innehafvare!! till godo; ej heller

må, der lagfarten är afslutad tidigare

än den 1 Januari 1876, besittningen

tillgodoräknas för tid, som förflutit

innan anteckning om fånget och fastan

jemlikt 22 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom skett

i lagfartsprotokollet.

4

Nu är egendom, när den genom

klander återvinnes, besvärad med inteckning,

som tillkommit sedan egendomen

blef rätte egaren afhänd; hade,

då klandret instämdes, egendomen varit

ur hans hand under mer än tjugu år

efter det annan erhållit lagfart och i

fall, som afses i 3 §, der utsatta tid

af samma tid innehade egendomen,

eller annan, till hvilken den sedermera

före klandrets instämmande öfvergått,

var i god tro när han egendomen

åtkom.

Yäckes klander å fång, hvarå lagfart

skett före den dag då denna förordning

träder i kraft, må ej besittning,

som före samma dag egt rum,

räknas innehafvaren till godo; ej heller

må, der lagfarten är afslutad tidigare

än den 1 Januari 1876, besittningen

tillgodoräknas för tid, som förflutit

innan anteckning om fånget och fastan

jemlikt 22 § i förordningen angående

lagfart å fång till fast egendom skett

i lagfartsprotokollet.

§•

Nu är egendom, när den genom

klander återvinnes, besvärad med inteckning,

som tillkommit sedan egendomen

blef rätte egaren afhänd; hade,

då klandret instämdes, egendomen varit

ur hans hand under mer än tjugu år

efter det annan erhållit lagfart och i

fall, som afses i 3 §, der utsatta tid

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

för besittnings tillgodoräknande inträdt;

då hafve den, som egendomen återvunnit,

ingen talan å inteckningen

utan så är att den blifvit beviljad

efter det klandret instämdes eller ock

inteckningshafvaren ej var i god tro

när han inteckningen åtkom.

5

Denna förordning träder i kraft

den 1 Januari 1882. Är fast egendom

dessförinnan afhänd rätte egaren,

skall hittills gällande lag tillämpas,

om på grund deraf frihet från klander

vinnes tidigare än enligt nya lagen;

ej må dock genom denna lag upphäfdt

stadgande om ldandertid af natt

och år ega tillämpning med mindre

att jemväl det förhållande, hvarifrån

nämnda klandertid räknas, inträffat

innan nya lagen trädde i kraft.

Nuvarande lydelse:

60

Har i egendom, som genom klander

från innehafvaren vinnes, inteckning

skett, sedan egendomen kom ur

rätte egarens hand; vare inteckningen

ogild.

för besittnings tillgodoräknande inträdt

då hafve den, som egendomen återvunnit,

ingen talan å inteckningen

utan så är att den blifvit beviljad

efter det klandret instämdes eller ock

inteckningshafvaren ej var i god tro

när han inteckningen åtkom.

§•

Denna förordning träder i kraft

den 1 Januari 1882. Är fast egendom

dessförinnan afhänd rätte egaren,

skall hittills gällande lag tillämpas,

om på grund deraf frihet från klander

vinnes tidigare än enligt nya lagen;

ej må dock genom denna lag upphäfdt

stadgande om klandertid af natt

och år ega tillämpning med mindre

att jemväl det förhållande, hvarifrån

nämnda klandertid räknas, inträffat

innan nya lagen trädde i kraft.

och

B) Förordning om tillägg till

60 % i Förordningen den 16 Juni

1875 angående inteckning i fast

egendom.

Härigenom stadgas att 60 § i Förordningen

den 16 Juni 1875 angående

inteckning i fast egendom skall

erhålla följande förändrade lydelse:

(Tillägget är utmärkt med kursiv stil.)

§•

Har i egendom, som genom klander

från innehafvaren vinnes, inteckning

skett, sedan egendomen kom ur

rätte egarens hand; vare inteckningen

ogild. Huru i visst fall den, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

egendomen återvunnit, ej må ega att

å sådan inteckning tala, derom är

särskildt stadgadt.

Stockholm den 15 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Reservationer:

af Herr Anders Persson: “Inseende nödvändigheten af eganderättens

betryggande medelst stadgande af viss tid, inom hvilken klander mot eganderätt

till fast egendom bör af rätter egare anställas, har jag icke velat motsätta

mig föreliggande förslags antagande, fastän det möjligen kan ifrågasättas

huruvida tidpunkten dertill ännu är inne, så länge icke staten gått i befattning

med anskaffandet af de rättshandlingar, hvilka röra hela provinser och

som ännu förvaras i annat land.“

Förslaget till förordning om tjuguårig häfd:

mot 1 och 2 §§.

af Herrar Smedberg och Johannes Jonsson, hvilka, på grund af hvad

i ärendet förekommit, för sin del ansett häfdetiden böra inskränkas till tio år;

mot 2 §.

af Herr Grefve Mörner, som ansett det framlagda förslaget till förordning

om tjuguårig häfd hafva bort oförändradt tillstyrkas;

af Herrar Asplund, Abergsson, Magnus Jonsson, Smedberg och

Ekenman: “Under ärendets behandling inom Lag-Utskottet hafva vi instämt i

den af Utskottet uttalade åsigt, att det i senare delen af 2 § i Kong! Maj:ts

förslag till lag om tjuguårig häfd intagna stadgande om klandertidens utsträckning

i visst fall icke står i konseqvens med grunderna för förslagets

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3.

hufvudbestämmelse angående eu viss, till tjugu år begränsad preskriptionstid

för klander å jordafång. Enligt särskilt yttrande af eu ledamot i Lagberedningen,

angående ifrågavarande af honom föreslagna tillägg till 2 §,

var syftet med nämnda tillägg, bland annat, att åt rätte egaren, då han instämt

och ej försuttit rätt till klander mot den, som med egendomen senast

lagfarit — hvilket, i fall denne icke är i god tro, kan ega ruin äfven efter

tjugonde årets utgång — bereda öppen talan jemväl mot senare innehafvare,

som på grund af lagligt, ehuru ännu icke lagfaret fång på god tro är i

faktisk besittning af egendomen. För att vinna detta syfte, såvidt möjligt

är, utan att helt och hållet frångå hufvudprincipen att jordafång efter tjugu

år vinner häfd, då det är grundadt på god tro hos den, som vid tjugonde

årets slut är eller sedermera före klandrets instämmande kommit i faktisk

besittning af egendomen, hafva vi inom Utskottet föreslagit, att 2 § i lagen

om tjuguårig häfd måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:

Hafva två eller flere — —--— när han egendomen

åtkom. Varder f öre tjugonde årets utgång klander instämdt mot den,

som å egendomen senast sökt lagfart, gälle det jemväl mot senare

egare, ändå att han först efter nämnda tid blifvit i saken instämd.1''''''

Förslaget till Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den

16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

mot 10 § 2 mom.

af Herr Sundeil: “Inom .Öster- och Vester-Dalarne (Nedan-Siljans,

Ofvan-Siljans och Vesterdals fögderier) påföras med en debetsedel för hvarje

soldatrote alla kronoutskylderna för jordbruksfastighet; och förmäla mantalsoch

skattskrifningslängderna för de socknar, af Indika dessa fögderier utgöras,

alldeles intet angående jordetalet och hvad deraf den ene eller andre

må områda. Derföre, om 10 § i Kongl. förordningen angående lagfart å

fång till fast egendom, erhåller den lydelse, som är vorden föreslagen, skulle

denna § i dessa delar af Kopparbergs län icke kunna vinna tillämpning.

Af sådan anledning och enär dessutom lärer kunna ifrågasättas, om åt mantals-

och skattskrifningslängderna bör obetingadt gifvas den bevisningskraft,

som här dem tillagts, hemställer jag, att slutet af 2 mom. måtte erhålla

detta innehåll: “då må den omständighet, att förre egarens åtkomst ej styrkes,

icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der med trovärdige mäns

intyg det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet

under nämnda tio år såsom egare innehaft fastigheten. Innan i ty fall ansökningen

bifallas må, skall kronans ombudsman i orten deröfver höras.“

Bill. till Riksd. Prof. 1881. 7 Samt. 3 Hälft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1881:8 Skrifvelse, i anledning af Kongl Maj:ts nådiga proposition med förslag till Förordning om tjuguårig häfd jemte andra dermed sammanhängande författningar. a1 i texten