Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans hemställan om ändring i eller tillägg till Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

1881-02-16 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:4, Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans hemställan om ändring i eller tillägg till Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

HT:© 4»

Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Febr. 1881 kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans

hemställan om ändring i eller tillägg till

Förordningen den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast

egendom.

Uti sin till innevarande riksmöte afgifna embetsberättelse bär

Justitie-ombudsmannen gjort en hemställan till Riksdagen af hufvudsakligen

följande innehåll.

Genom en hos Justitie-ombudsmannen anhängiggjord, uti embetsberättelsen

närmare angifven klagan hade hans uppmärksamhet blifvit

fäst å en brist i lagstiftningen, som kunde vålla, att ett så kalladt gravationsbevis,

utfärdadt i enlighet med gnällande föreskrifter, likväl i ett

visst fall kunde vara otillför lifligt och vilseledande samt derigenom förorsaka

köparen af en fastighet oförskyld skada och förlust.

Uti allmänna lagen, likasom, så vidt Justitie-ombudsmannen visste, uti

de särskilda författningar, som rörde detta ämne, funnes icke bestämda

föreskrifter gifna i afseende på de uppgifter, gravationsbevisen

skulle innehålla, och den form, under hvilken de skulle meddelas.

Endast i Kong!. Svea hofrätt^ cirkulär angående iakttagande af

erforderlig fullständighet vid utfärdande af gravationsbevis å fast

egendom den 29 Mars 1820, hade Hofrätten, med föranledande af

direktionens för allmänna brandförsäkringsverket anmälan derom, att

gravationsbevisen sällan innefattade underrättelse, huruvida någon inteckning

inom. de tio sista åren blifvit sökt och vore på vederbörande

domstols pröfning beroende, antydt underlydande domare, att uti gravaBih.

till Riksd. Prof. 1881. 7 Sami. 4 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

tionsbevisen skulle upptagas icke allenast de inom tio år beviljade inteckningar,

utan ock de inom samma tid vid domstolen om inteckning

gjorda ansökningar. Men med behörigt afseende å detta cirkulär ochå

gravationsbevisets ändamål, kunde dock antagas, att ett sådant bevis

borde, så fullständigt som tillgängliga rättsurkunder det medgåfve, innehålla

uppgift på de inteckningar, som vid eu viss tidpunkt vidlådde en

fastighet, samt de intill samma tidpunkt vidtagna åtgärder af beskaffenhet

att kunna medföra en förmånsrätt, som gälde från någon dag

före den, på hvilken beviset utfärdats. Men de urkunder, ur hvilka

dessa uppgifter skulle hemtas, vore naturligtvis inteckningsprotokollen

med dertill hörande inteckningsbok samt rättens dombok, för den i § 10

af Kongl. förordningen om inteckning af fast egendom af den 16 Juni

1875 omförmälda händelse, att ett inteckningsärende blifvit såsom tvistigt

hänvisadt till domstols pröfning. Då emellertid, såsom uti det i

embetsberättelse!! omförmälda fallet inträffat, en inteckningsansökan,

som i följd af derom meddelad föreskrift genom stämning dragits under

domstols j pröfning, sedermera blefve af rätten ogillad, . och ärendet

således ej vidare kunde sägas vara på domstolens pröfning beroende,

syntes det ej kunna läggas domaren till last, att han i gravationsbeviset

icke upptagit en dylik ansökning, särdeles som det ej kunde åligga

honom att efterforska, om domstolens beslut blifvit i högre rätt öfverklagadt.

Om så vore, borde orsaken till en slik ofullständighet i ett

gravationsbevis sökas icke hos domaren, utan i lagen, som saknade för

ett dylikt fall lämpliga föreskrifter. I 9 § af 1818 års inteckningsförordning

fans visserligen föreskrifvet, att då inteckningsansökan, som

förklarats tvistig, blifvit genom stämning dragen under domstols pröfning,

sökanden skulle, der han vunne saken, i stad inom tre månader och

på landet å det ting, som infölle näst efter tre månader, sedan domen

vunnit laga kraft, den i rättens inteckningsprotokoll låta anteckna, och

i 65 § af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875 hade detta stadgande

blifvit ytterligare utveckladt derhän, att om beslut, hvarigenom underrätt

helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om inteckning,

blifvit till följd af besvär ändradt af högre rätt, sökanden vore pligtig

att inom sagda tid från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft

förete detsamma hos underrätten, vid äfventyr att i annat fall den inteckning,

som på grund af utslaget beviljats, skulle gälla såsom vore

den sökt först å den dag, utslaget vid underrätten företeddes. Men

i de fall, som omförmälda lagbud afsåge, saknade vederbörande domare

all kännedom om ärendet från den dag, underrättens utslag meddelades,

och till dess en sådan anmälan, som föreskrefves i den åberopade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o å.

65 § af 1875 års inteckningsförordning, egde rum; och om under denna

tid ett gravationsbevis rörande den fastighet, ansökan afsåge, skulle af

domaren utfärdas, kunde dennes bristande kännedom om det skick,

hvaruti inteckningsärendet befunnes, föranleda till ofullständighet i gravationsbeviset.

Det kunde visserligen invändas, att denna felaktighet i

gravationsbeviset undvekes, om jemväl en afslagen ansökan i beviset

upptoges, men egaren af fastigheten i fråga borde kunna fordra, att

uti beviset ej infördes annat än det, som graverade eller kunde komma

att gravera egendomen, och i det fall att underrättens beslut i inteckningsärendet

vunnit laga kraft, skulle en sådan anteckning vara fullkomligt

obehörig. Icke heller kunde det fordras, att fastighetsegaren

skulle anskaffa intyg om, huru med en af underrätt afslagen inteckningsansökan

vidare aflupit, enär bevisningsskyldigheten i detta afseende väl

borde åligga sökanden och ej förklarande!!. Med hänsyn till den stora

betydelse, gravationsbevisen hade för realkrediten, måste hvarje ofullständighet

och otydlighet i desamma högst menligt tillbakaverka på

kreditförhållandena och det i samma mån vara angeläget att sådana åtgärder

vidtoges, hvarigenom en dylik ofullständighet blefve förebyggd.

Uti rättegångsordningen för mål, som från domkapitlen droges under

högre rätts pröfning, funnes föreskrifter, som torde förtjena uppmärksamhet,

då fråga uppstode, huruledes den anmärkta ofullständigheten i

lagstiftningen rörande förevarande ämne lämpligen skulle kunna afhjelpas.

I Kongl. förordningen angående fullföljd af besvär mot domkapitels

utslag af den 29 Juli 1812 vore det nemligen stadgadt, att den

som ville söka ändring i domkapitlens utslag, vare sig i de mål, som

omedelbart droges under Kongl. Majds pröfning, eller sådana, hvilka

ginge till vederbörande hofrätter, skulle ej mindre inom besvärstidens

utgång underrätta domkapitlet om denna sin föresats än äfven inom

idgången af lika lång tid derefter med bevis inför domkapitlet styrka,

att han sina besvär i laga tid och ordning ingifvit, allt vid äfventyr att

besvären eljest icke blefve till pröfning upptagna. Ändamålet med dessa

bestämmelser angåfves i förordningen uttryckligen vara det, att lemna

domkapitlen kännedom om de af dem meddelade utslag vunnit laga

kraft eller kommit genom besvär under högre rätts pröfning; och då

det just vore en sådan kännedom, som för underdomarena vore nödig för

undvikande af här framhållna ofullständighet i gravationsbevisen, syntes

jemväl enahanda utväg kunna i detta fall anlitas. Om ock rättegångsordningen

härigenom i någon mån invecklades, borde den olägenheten

ej gälla såsom hinder för beredande af erforderlig fullständighet åt gravationsbevisen,

på hvilkas tillförlitlighet så vigtiga intressen vore be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

roende. De fall, der dylika försigtighetsmått behöfde komma i fråga,

vore dessutom jemförelsevis fåtaliga, och då god ordning fordrade, att

allt, som skulle inflyta i gravationsbevisen, borde återfinnas i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken, borde anmälan, att besvär mot

underrättens utslag anförts i högre rätt, ske hos rätten och anteckningar

derom göras i nämnda protokoll och bok. När dylik anmälan

skulle ske hos domstol på landet, kunde det väl inträffa, att tingen eller

domstolssammanträdena så infölle, att anmälan icke kunde göras inför

sittande rätt, och borde i så fall detta kunna ske jemväl hos domaren,

som hade att vid näst påföljande ting sådant för rätten tillkännagifva.

Enahanda anmälan torde ock blifva af nöden, derest underdåniga besvär

öfver hofrätts utslag i mål af nu ifrågavarande beskaffenhet tillärnades

och fullföljdes. Derest någon ändring i underrättens beslut

icke vunnes, och ändringssökanden följaktligen ej hos underrätten fullföljde

sin intéckningsansökan, borde det ankomma på den ifrågavarande

fastighetens egare att med bevis hos rätten eller domaren styrka

detta förhållande, derest han önskade, att fastigheten uti de derefter

öfver densamma utfärdade gravationsbevis icke skulle besväras med anteckning

om en gravation, som ej längre egde rum. På grund af hvad

sålunda anförts föreslår Justitie-ombudsmannen »det Riksdagen för sin

del beslutar, att 65 § af Kongl. förordningen om inteckning i fast egendom

den 16 Juni 1875 må ändras till ungefärligen nedanstående lydelse,

eller ock att särskild förordning af enahanda innehåll må utfärdas:

»Vill någon söka ändring i beslut, hvarigenom Underrätt eller Hofrätt

helt och hållet eller till någon del afslagit ansökan om intecknings

beviljande, åligge det honom att derom före utgången af besvärstiden

göra anmälan hos Underrätten eller å landet hos vederbörande domare,

som då har att vid näst påföljande ting gifva Rätten besked om samma

anmälan, hvarom anteckning göres i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

Inom trettio dagar efter besvärstidens slut styrke

ock klaganden hos Rätten eller Domaren att. besvären blifvit i laga tid

fullföljda, hvarom anmälan hos Rätten och anteckningar, på sätt nyss

sagdt är, verkställas. Varder dylikt beslut af högre Rätt ändradt, vare

sökanden pligtig att, å landet sist å det ting, som infaller näst efter

tre månader, och i stad inom tre månader från det utslaget vunnit laga

kraft detsamma hos Underrätten förete. Försummar sökanden något

af hvad sålunda blifvit föreskrifvet, kommer den inteckning, som på

grund af Ofverrättens utslag beviljas, att gälla såsom vore den sökt

först å den dag, utslaget vid Underrätten företes.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

Det af Justitie-ombudsmannen sålunda föreslagna stadgande skulle

endast angå det fall, att någon sökte ändring i beslut, hvarigenom underrätt

eller hofrätt helt och hållet eller till någon del af slagit ansökan om

intecknings beviljande. Om ändringssökanden i sådant fall ålägges att härom,

äfvensom sedermera om besvärens fullföljd, göra anmälan vid underrätten

eller hos vederbörande domare i och för anteckning i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken, kan väl vid underrätten upplysning vinnas

derom, huruvida inteckningssökanden ämnar att anföra besvär öfver

beslutet samt huruvida sålunda anmälda besvär verkligen blifvit fullföljda,

och underrättelse om den icke slutligen afgjorda inteckningsansökningen

kommer sålunda ock att inflyta i de gravationsbevis å fastigheten,

som kunna komma att utfärdas under tiden till dess inteckningsärendet

blifver slutligen afgjordt och sådant för underrätten styrkes.

Utskottet kan emellertid icke finna, att härigenom någon nämnvärd

fördel vinnes. Den, som begär och erhåller gravationsbevis före

besvärstidens utgång, har ingen säkerhet, att icke öfver ett rättens afslag

å gjord inteckningsansökan besvär kunna komma att anföras, och den,

som erhåller det efter besvärstidens utgång, men inom trettio dagar

efter besvärstidens slut, har ingen visshet, huruvida besvären fullföljas.

Äfven om han sedermera, genom hos underrätten skedd anmälan och

derpå verkstad vederbörlig anteckning, erhåller visshet, att så är förhållandet,

eller i den händelse, att gravationsbeviset icke förr utfärdats,

än att detsamma kan innehålla upplysning om besvärens fullföljd, skall

den, som önskar visshet om de gravationer, som verkligen belasta en

viss fast egendom, dock i de fall, som härvidlag antagligen utgöra i-egeln,

eller att underrättens eller hofrättens beslut varder af högre rätt

laststäldt — i hvilken händelse klaganden icke skulle ega och icke

gerna kan med '' våra processuella grundsatser åläggas skyldighet att

härom vid underrätten göra anmälan — icke kunna känna den verkliga

betydelsen af anteckningen i det utfärdade gravationsbeviset, utan att

sjelf från öfverr ätten eller Justitierevisionen förskaffa sig upplysning om sakens

utgång. Vid sådant förhållande finner Utskottet ett stadgande, sådant

som det Justitieombudsmannen föreslagit, och'' hvithet ostridigt skulle

komma att göra det nu särdeles enkla rättegångs sättet i inteckningsärenden

ganska inveckladt, icke böra af Utskottet tillstyrkas.

För anteckning uti underrättens inteckningsprotokoll och inteckningsbok

af en utaf högre rätt på grund af der förda besvär beviljad

inteckning är redan sörjdt genom stadgandet i 65 § inteckningsförordningen

uti dess nuvarande lydelse; och om utfärdarne af gravationsbevis,

med ledning af 61 § i nyssnämnda förordning, följde den anvisBih.

till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 4 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4.

ning Svea Hofrätt^ af Justitie-ombudsmannen anförda cirkulär af den 29

Mars 1820 innehåller, nemligen (tätt uti gravationsbevisen upptaga icke

allenast de inom tio år beviljade inteckningar utan ock de inom samma

tid vid domstolen om inteckning gjorde ansökningar» sålunda alla. sådana

ansökningar, vare sig de blifvit af underrätten afslagna eller ej, skulle

visserligen ett sådant fall, som det, hvilket föranledt Justitieombudsmannens

framställning, icke kunna förekomma, om ock den ovisshet,

gravationsbeviset lemnade beträffande betydelsen af den deri omförmälda

inteckningsansökan, måste af den intresserade sjelf häfvas genom införskaffande

af vederbörliga upplysningar från högre rätt. Men, såsom

Utskottet ofvan visat, blifva sådana upplysningar äfven med antagande

af det utaf Justitie-ombudsmannen föreslagna stadgande erforderliga i

de allra flesta fall. Att åter frigöra fastigheten från den sålunda redan

i och med en inteckningsansökan uppstående gravation måste, med

våra närvarande inteckningsförhållanden, lemnas åt vederbörande egares

omtanke. Efter nya inteckningsförordningens tillkomst torde dessutom,

till följd af de förändrade vilkoren för intecknings fastställande, hvilket

nu allmännast, sker på ansökning af egaren, antalet afslagna inteckningsansökningar

hafva ej obetydligt förminskats.

På dessa skäl får Utskottet vördsamt hemställa,

att Justitie-ombudsmannens ifrågavarande framställning

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 Februari 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. Lagerstråle.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1881.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.