Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande ändring i lagens stadgande om kronans rätt till danaarf.

1881-03-19 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:40, Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande ändring i lagens stadgande om kronans rätt till danaarf.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40,

3

N:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 19 Mars 1881, kl. 5 e. in.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande ändring

i lagens stadgande om kronans rätt till danaarf.

Uti en från Andra Kammaren till Lag-Utskottet remitterad motion,

K:o 136, liar Herr P. Westman andragit, att »nästan vid hvarje riksmöte

framställningar gjordes dels från enskilde, dels från kommuner om att komma

i åtnjutande af arf efter sådana personer, hvilkas anförvandter vore okände

och hvilkas efterlemnade tillgångar af sådan ''anledning skulle tillfalla kronan

under benämningen »danaarf». Oftast inskränkte sig behållningen till en ren

obetydlighet och beredde staten ganska ringa, om ens någon fördel. Billighet,

om ej annat, syntes fordra, att den kommun, inom hvilken en sådan person

varit boende och hvilken, i händelse af behof, varit lagligen pligtig att

meddela honom och hans familj fattigunderstöd, borde komma i åtnjutande

af hvad en medlem utan kända arfvingar möjligen lemnade efter sig — en

rättighet, som redan tillkomme en del stadskommuner. Motionären föreslår

derföre »att Riksdagen, med upphäfvande af de lagstadganden, som berättiga

kronan till danaarf, ville för sin del besluta en författning af innehåll, att

sådant arf hädanefter må tillkomma den kommun, i hvilken den aflidne vid

dödstillfället egde hemortsrätt.»

Da någon dör utan att efter honom finnas anförvandter, som äro till

arf berättigade, tillfaller hans egendom kronan. Detta kallas danaarf.

Denna kronans rätt är gammal, och har kronan till vissa städer öfverlåtit

sin rätt till de inom dem fallande danaarf, vare sig i dess helhet eller

till hälften,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utsliottets Utlåtande N:o 40.

Så är, eldigt upplysningar, som Utskottet sig förskaffat, rätt till danaarf

förunnad följande städer: Stockholm: till hälften enligt privilegierna den 10

Mars 1636, § 35, samt tills vidare till andra hälften för fattighusen

enligt Kong!, resolutionerna den 10 Juli 1660, § 9, och den 26 Juni 1750;

Göteborg till hälften enligt privilegierna den 4 Juni 1621, §24, och till andra

hälften enligt Kongl. konfirmationen den 24 Maj 1716, § 8; Norrköping enligt

Kong!, resolutionen den 2 Juli 1777; Karlskrona enligt Kongl. Maj:ts dom

den 11 September 1822; Kristianstad enligt Kongl. resolutionen den 1 September

1664, § 3, Kongl. konfirmationen den 15 April 1676 och Kongl.

brefvet den 4 September 1780; Landskrona till hälften enligt privilegierna

den 14 Mars 1663, § 35; Vesterås enligt Kongl. resolutionen den 29 Oktober

1664, § 19, samt Sigtuna enligt Kongl. resolutionen den 24 December

1652. Dessutom hafva, i senare tider, på grund af Konungs och representations

gemensamma beslut, danaarf ej sällan blifvit efterskänkta till förmån för efterlefvande

maka eller nära slägtingar till den döde, till den kommun, hvarinom

han vid dödsfallet var bosatt, eller till någon välgörande anstalt i orten o. s. v.

Danaarf, som förut influtit till jemförelsevis mindre betydliga belopp,

hafva från och med år 1870, då noggrannare kontroll började att hallas öfver

sådana, ingått till ganska stora summor. Under de 32 åren 1821 1852

upptagas i kapitalräkningarne till rikshufvudböckerna danaarfsmedel till belopp

af 18,074 rdr 10 sk. 9 rst. banko, och enligt riksdagshandlingarne utgjorde

de under samma tid efterskänkta danaarfsmedel 9,708 rdr 42 sk. 2V2 rst.

banko. För åren 1853—1869, under hvilka Statskontorets räkenskaper icke

äro så förda, att upplysningar i ämnet kunna ur dem hemtas, uppgå de uti

Kammarkollegii advokatfiskalskontors aktoratshandlingar upptagna danaarfsmedel

till ett belopp af 12,798 kronor 68 öre, och enligt riksdagshandlingarne

hafva under samma tid danaarfsmedel blifvit efterskänkta till ett belopp

af 33,843 kronor 16 öre. Under åren 1870—1880 hafva, enligt uppgifter

från Kammarkollegii advokatfiskalskontor, danaarfsmedlen uppgått till

116,956 kronor 4 öre, hvaraf blifvit efterskänkte 50,835 kronor 57 öre.

Då vid 1859—1860 års riksdag förslag framstäldes, att danaarfsmedel

måtte tillfalla de fattige i den församling, der den aflidne personen, efter

hvilken arf fallit, vid dödsfallet haft sitt rätta hemvist, sade Utskottet sig

icke kunna understödja detta förslag, hvilket innebure ett fullkomligt upphäfvande

af begreppet danaarf, sådant det i vår lagstiftning af ålder förekomme.

Statens rätt till dessa slags arf vore dock icke endast traditionel:

den hade äfven en förnuftsenlig grund. Det vore staten, som gifvit arflåtaren

hägn och skydd — som betryggat hans borgerliga existens; och detta torde

betyda mera, än den tillfälliga omständighet, att han, kanske endast sedan

någon kortare tid, vid dödsfallet bott i den ena eller andra kommunen. Såsom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Log-Utskottets Utlåtande N:o 40. 5

än mera tillfälligt borde väl det betraktas, om den efterlemnade egendomen

just inom samma kommun blifvit samlad. — — Icke heller kunde Rikets Ständer

anses hafva såsom allmän regel antagit att alltid efterskänka danaarf till

förmån för kommunerna. Fall kunde inträffa — och hade väl icke heller dittills

varit sällsynta — då bevekande skäl talade för dessa medels disposition åt

helt annat håll, t. ex. åt efterlefvande maka, hvilken ej enligt lag voie

arfvinge, eller åt arfvinge, som försummat att i laga tid bevaka sin rätt. —■

Genom förslaget beröfvades likväl Rikets Ständer denna för hvart särskildt

fall önskvärda pröfningsrätt, och då således en förändring af ifrågavarande

lagstiftning i den angifna syftningen syntes vara hvarken nödig eller nyttig,

afstyrktes förslaget. Utskottets hemställan bifölls af samtliga riksstånden.

Utskottet, som fortfarande anser, att staten står närmare att taga

danaarf, än kommunerna, samt att Riksdagen icke bör, genom bifall till före

liggande förslag, i danaarfsfrågor beröfva sig den pröfningsrätt i hvaije säiskildt

fall, Riksdagen hittills utöfvat, och hvarvid ej sällan den dödes efterlefvande

maka eller arfvingar blifvit återinsatte i den rätt till qvarlåtenskapen,

de försuttit, eller danaarfsmedlen öfverlemnats åt något välgörande ändamål

i orten — dispositioner, dem kommunerna, derest danaarfsrätten pa dem öfverlätes,

skulle vara antagligen icke hugade och säkerligen icke berättigade att

efterlikna, hemställer,

att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 19 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

G. LAGERSTRÅLE.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.