Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt -motion om tillägg till SO § Konkurslagen.

1881-03-28 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:46, Utlåtande, i anledning af väckt -motion om tillägg till SO § Konkurslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 46.

1

KT:o 40.

Ank. till Riksd. Kansli den 28 Mars 1881, kl. 3 e. in.

Lag-TJtskottets Utlåtande, i anledning af väckt -motion om tillägg

till SO § Konkurslagen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till Lag-Utskottet remitterad

motion, N:o 134, har Herr G. Sälling påyrkat ett tillägg till 50 §

Konkurslagen på hufvudsakligen följande skäl.

Då konkurs å gäldenär blifvit antingen af honom sjelf eller hans

borgenärer begärd, och beslut om densamma i laga ordning fattadt samt

all hans egendom enligt beedigad bouppteckning till borgenärernas förfogande

afträdd, egde borgenärerna enligt 43 § i Konkurslagen att på föreskrifvet

sätt välja syssloman, att i gode männens ställe förvaltningen deraf

öfvertaga och besörja alla de ärenden, som rörde borgenärernas rätt och

bästa. Då gäldenären icke egde rättighet att deltaga i detta val, borde

borgenärerna stå i risk och ansvar, om de välde förskingrade eller på annat

sätt förstörde konkursboets tillgångar, hvilka, så långt de dertill försloge,

skolat användas till liqviderandet af borgenärernas bevakade och

godkända fordringar, samt gäldenären sålunda vara frikallad att ansvara

för eller ersätta de förluster, som genom syssloinännens åtgöranden kunde

drabba borgenärerna. Fall hade dock inträffat, att, sedan gäldenärens afladda

tillhörigheter blifvit försålda och medlen derför uppburna, syssloman

begifvit sig till främmande land med alla konkursmassans tillgångar,

Bill. till Likså. Prot. 1881. 7 Sami. 21 Haft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

utan att lemna någon redovisning för eller utdelning af de om händer

häfda medlen. Då sålunda inga medel funnits till betalning af de bevakade

fordringarne, hade en fordringsegare lagsökt gäldenären med påstående

att, på grund af en skriftlig förbindelse, hvilken redan varit till så

väl kapital som ränta i konkursen bevakad, utbekomma hela sin fordran.

Under rättegången härom hade gäldenären bestridt att betala större del

af det fordrade beloppet, än som icke kunnat gäldas af hans afträdda

tillgångar, hvilka enligt bouppteckningen nära nog uppgått till samma

belopp som de bevakade fordringarne, och påstått sig icke hafva varit

skuld dertill, att sysslomannen brustit i redovisning. Detta oaktadt hade

gäldenären på grund af 82 § Konkurslagen blifvit af domstolarne och

slutligen af Kongl. Maj:t förpligtad att till så väl hela kapitalet som upplupen

ränta derå godtgöra fordringsegaren. Visserligen ålade åberopade

lagrum gäldenär att, med den egendom han i framtiden, d. v. s. efter

konkursen, ärfde eller förvärfvade, svara till fulla gälden; men efter motionärens

förmenande kunde detta stadgande icke innebära annat än att gäldenär

icke vore skyldig att gälda större belopp, än som i afträdda tillgångarne

bruste mot det bevakade fordringsbeloppet. I motsatt fall skulle

fordringsegarne kunna först genom syssloman, valde af dem sjelfva, förskingra

och förstöra alla gäldenärens vid konkurstillfället varande tillgångar

och sedermera, detta oaktadt, ega rätt att å nyo utsöka hela förra

fordran, om tillgångar framdeles komme att finnas.

Då en otydlighet i Konkurslagens bestämmelse i förevarande fall syntes

vara till finnandes, anhåller motionären, på grund af det anförda förhållandet,

det Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg till 50 § i

Konkurslagen, satt, sedan gode män eller syssloman blifvit utsedde och öfvertagit

konkursboets samtliga tillgångar, vare gäldenär fri från så väl

allt ansvar för sin afträdda egendom som ock från efterkraf för alla i

konkursen bevakade fordringar, till så stort belopp, som motsvaras af den

afträdda egendomens värde.»

Det uti motionen åberopade rättsfall finnes närmare omförmäldt uti

Tidskrift för lagskipning in. m. 1879, ss. 12—17 samt uti Nytt Juridiskt

Arkiv 1878, I, ss. 460—463.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

Då gäldenär, vare sig frivilligt eller på grund af borgenärs yrkande,

afträder sin egendom till konkurs, innebär detta icke, att han öfverlater

eganderätten till det afträdda godset på borgenärerna, utan innefattar egendo

msafträdelsen allenast, att hans gods sättes under den lagbestämda konkursförvaltningens

vård, i ändamål att genom förvaltningens försorg fa

egendomen realiserad, den behållna köpeskillingen använd till ^borgenärernas

förnöjande och möjligen blifvande öfverskott till gäldenären ateistäldt.

Gäldenären kommer härigenom till konkursförvaltaren i samma rättsförhållande

som hvar och eu annan, hvilken till en förvaltare anförtrott

sin egendom. Om förvaltaren förskingrar egendomen eller vänder den sig

till nytta, får egendomsegaren hålla sig till förvaltaren för utbekommande

af ersättning. Skilnaden är den, att, då en egendoinsegare i allmänhet

är berättigad att sjelf till förvaltare utse den person, för hvilken han har

förtroende, så måste en i konkurstillstånd försatt gäldenär underkasta sig

att öfverlemna egendomen åt den förvaltare, som enligt statens lagar bör

omhänderhafva sådan förvaltning.

Då borgenärernas rätt, lika mycket som gäldenärens, är beroende

af denna förvaltning, kan lagen icke öfverlemna åt gäldenären att välja

förvaltare, utan måste saken ordnas till alla rättsegandes säkerhet. För

vinnande af detta mål kan antingen staten genom någon af sina organ

öfvertaga egendomens förvaltning, eller de afträdda tillgångar^ öfverlemnas

tilf ett förvaltningsråd, hvari såväl gäldenären som borgenärerna, hvarför

sig, invälja medlemmar, eller ock, såsom i den svenska konkurslagen

skett, förvaltningen anförtros åt personer, utsedde af borgenärerna, under

tillsyn af en genom domstolens försorg tillsatt ombudsman och under öfverinseende

af domstolen, med rättighet lika väl för gäldenären som för

borgenärerna att utöfva kontroll öfver förvaltningen (64 och 65 §§ Konkurslagen)

och fordra redovisning derför (124 § samma lag).

Men huru denna sak än må vara ordnad, böra lagbestämmelserna

angående konkursförvaltningens organisation icke inverka på frågan om

förvaltarens rättsliga förhållande till gäldenären. Det bör alltid vara förvaltaren,

som för sina åtgärder står i ansvar till den person, af hvilken

han mottagit egendomen till förvaltning, och ett sadant ansvar kan icke

åläggas borgenärerna, hvilka icke i sin berörda egenskap taga omedelbar

befattning med egendomen, icke öfver förvaltningen ega vidsträcktare tillsyn

och kontroll, än som tillkommer gäldenären sjelf, och icke kunna anses

hafva genom begagnande af den lagbestämda formen för förvaltarens

opaginerad Kontrollera mot PDF

“* Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

tillsättande iklädt sig ett ansvar, som, efter allmänna rättsgrunder, icke

aligger dem.

Da borgenärerna således icke kunna anses vara gäldenären ansvarige

för den brist i afträdda egendomens värde, som, utan deras vållande,

uppkommit genom konkursförvaltarens före utdelningsförslagets framläggande

vidtagna åtgärder, kan gäldenären icke heller mot borgenärerna

ega grundadt anspråk att fa a gälden afräkna ett mot nämnda brist svarande

belopp.

Om det af motionären omförmälda enstaka fall, eller att en syssloman

förskingrat konkursboets samtliga tillgångar och derefter ur landet

afvikit, skulle anses innefatta tillräcklig anledning till en lagförändrino-,

måste man, då konkursförvaltningens uppgift bör vara att, lika mycket &i

borgenärernas som i gäldenärens intresse, vårda den afträdda egendomen,

vala betänkt pa att ändra lagen, icke på det sätt motionären föreslagit,

eller så att förluster, uppkomna genom konkursförvaltarens förfarande,

skulle ° uteslutande drabba den ena parten, eller borgenärerna, utan snarare

sålunda att man, genom förändrade bestämmelser i afseende å konkursförvaltningens

organisation eller skärpta föreskrifter rörande förvaltningen

och kontrollen derå, sökte förekomma förlust såväl för borgenärerna

som för gäldenären, i hvilket syfte något förslag likväl icke blifvit

hos Riksdagen framstäldt.

På dessa grunder hemställer Utskottet,

att Herr Sällings motion icke måtte vinna Riksdagens

bifall.

Stockholm den 28 Mars 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 46.

5

Reservationer:

af Herr Samzélius;

af Herr IT. A. Widmark, med hvilken Herrar Anders Persson, Johan•

nes Jonson, Magnus Jonsson, Smedberg och C. 0. Widmark instämt:

»Att afträda egendom till konkurs är enligt mitt förmenande liktydigt

dermed, att gäldenär öfverlemnar afl sin egendom till sina borgenärers

förfogande. Af denna egendom bildas ett konkursbo, en samfäld

egendom, tillhörande borgenärerna. Dessa utöfva, med den inskränkning

Konkurslagens 60 § bestämmer, vid sammanträden rösträtt i mån af sina

fordringar och utse ock efter sådan grund de förtroendemän, som skola

förvalta konkursboet. Gäldenären har deremot genom sjelfva öfverlemnandet

af sin egendom icke allenast afsagt sig rätt att vårda, förvalta,

afyttra och i penningar förvandla densamma, utan han är äfven utestängd

från möjligheten att på sådana åtgärder inverka. Är denna uppfattning

rigtig, är detta Konkurslagens rätta mening eller borde den åtminstone

vara sådan, torde äfven deraf böra följa frihet för gäldenär från allt ansvar

för förvaltningen af konkursboet och sålunda äfven för de förluster,

som genom oredlig förvaltning m. m. uppkomma och drabba detsamma.

Hysande denna åsigt, har jag ej kunnat gilla det slut, till hvilket Utskottet

kommit i förestående betänkande, utan ansett att ett lagstadgande

bort föreslås, ur hvilket tydligt framginge, att gäldenär skall vara befriad

från framtida betalningsskyldighet för mer än det belopp, som bevisligen

ej kunnat ur den till konkurs afträdda egendomen efter dennas realisering

gäldas.»

Herr Asplund har begärt få här antecknadt, att lian icke deltagit i

ärendets behandling inom Utskottet,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.