Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

1881-04-06 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1881:49, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

1

N:o 49.

Ant. till Riksd. Kansli den 6 April 1881, kl. 11 f. ra.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om

upphäfvande af, dels ock om ändringar uti förordningen

angående särskilda sammankomster för andaktsöfning

den 11 December 1868.

Innan Lag-Utskottet går att redogöra för och afgifva yttrande öfver

de förslag, sona, i fråga om lagstiftningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning, blifvit vid innevarande riksdag väckta och till

Utskottet remitterade, anser Utskottet sig böra lemna en kortfattad framställning

af ifrågavarande lagstiftnings historia.

Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående olofliga

religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka de af

den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet förtjena

att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat och

Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde Hus

til eu särskild och enkannerlig Gudstjenst^ förrättande anställes; samt

deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726 hufvudsakligen

följande:

»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qwinkön, gamla och

unga, kände och okände, få eller flere, skola hafwa frihet sig åt samla

och tilhopakomma, alt under förewändning åt bruka sin andakt och

enkannerliga Gudstjenst, den der med de wanliga Sön- och Helgedagars

Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,

finnes på åtskilliga ställen wara förrättad; Det anse Wi hvarken

Bih. till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 23 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

för nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom eu skadelig nyhet, som

Församlingar förstörer; hvilket i

en god ordning i wära

längden til sjelfsvåld,

och anledning gifwa,

stånd och

dane irrige

geliska läran ej woro

Sammankomster desto

domens utöfning nödige

åt Guds Ord hos

Christeliga

missbruk och många farliga

okunnighet

meningar

ager,

hwar och

en

oredor skulle tilfälle

utom det til befruktandes är, åt mången af oföri

sin Christendom, lätteligen kunde blifwa til såoch

Lärosatser anförd, som med den rena Evanöfwerenskommande.

Alt derföre, emedan sådane

mindre kunna pröfwas til den sanna Christensom

Wårt Rike, Gudi lof! de stora fördelar

oss idkeligen warder lärdt och predikadt, och

dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt;

Ty finne Wi rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige Sam
-

mankomster, så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta, skal

Ttvåhundrade Daler Sunt, andra gången Fyrahunböter,

plikta första gången med

bröd och andra gången med Tre

men kommer han tredje gången

förvisas. I lika måtto skola

första gången bota

drade Daler Sunt, eller i mangel af

Fjorton dagars Fängelse på watten och

weckors fängelse på watten och bröd:

de,

första gängen

fyra
-

igen, skal han på Twänne år Riket

sovn sig til sådane Sammankomster inställa, hwar för sig

höta Fyratio Mark Sunt, andra gången dubbelt och tredje

dubbelt.»

Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt

genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,

angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades

emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen

anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej finge börja någon

lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig

berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill

hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit

hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna

den 20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständigas,

att mål af förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas,

innan åklagaren visat, att fullgjordt blifvit hvad 1762 års bref

stadgade.

Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj:t en »författning

angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande

ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken författnings

§ 6 lydde sålunda:

»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den allmänna

gudstjenst^! sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.

skall vara fri ocli obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst företages

något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän

ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under

annan, än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att

hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen,

eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde

myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att,

der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad

sammankomst, hvarom nu sagdt är, utan särskildt tillstånd hållas

å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas, vid påföljd af böter

från och med Femtio till och med Ett hundra Riksdaler för den eller

dem, som föranstaltat sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till

högst Tio Riksdaler för annan deltagare.»

Med hemställan, att den Kongl. propositionen, så vidt den afsåge

eu utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet

Rikets Ständer att för .sin del besluta, bland annat, »en författning,

hvarigenom Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssammankomster,

jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda

till all kraft och verkan upphäfna».

Denna fråga, sade Utskottet, vore ingen nyhet för representationen.

Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfaktigaste

vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd,

desto mera hade nödvändigheten af en lösning tilltagit. — Förbudet

i 1726 års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten,

hvilken desto mindre syntes kunna försvaras, som eu full frihet till

sammankomsters hållande för öfverläggning om verldslig angelägenheter

blifvit genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare

blifva om förbudets bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande.

Derom syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna

stridighet hade äfven gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet

blifvit gjorda, dels af Kongl. Maj: t, dels ock af enskilde motionärer.

Vid granskning deraf möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar.

'' Då, å ena sidan, allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet

måtte upphäfvas, hade man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena

blefve i stället ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll

de framlagda förslagen äfven vittnade om olikhet i åsigtcr. — Angående

lämpligheten af hvad i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid

Utskottet tvifvelsmål. Om det förbud, som hindrade enskilda att

sammankomma för religionsöfning, borttoges, följde af sig sjelft att denna

frihet inträdde, utan vidare medgifvande, samt underordnades de lagar,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tj<xg- Utskottets Utlåtande N:o 49.

som för bruket af medborgares frihet att sammankomma i allmänhet

voro gifna. — Vanligen visade sig ock, att ett reglementerande i frågor

af förevarande art snarare skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne

till sin natur vore, desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade

ock kyrkolagskoraitén, sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit

infordradt, föreslagit konventikelplakatets upphäfvande, utan att några

nya bestämmelser sattes i stället; och dessa åsigter hade, efter eu långvarig

strid, jemväl segrat i Norge.

Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef detsamma

af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet

återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag.

Inom stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om

olämpligheten af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot

ifrågavarande sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot

Utskottets förslag, så väl som mot hvad Kongl. Maj:ts proposition innehöll

i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som,

oansedt det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän,

särdeles kringresande kolportörer af andliga skrifter, och som, derest

förbudet undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd

af dessa anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet

framstäldt och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes

kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den

lekmannaverksamhet, som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej

blefve skadlig, framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti

underdånig skrifvelse den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t

och den 26 Oktober 1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning,

angående särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma

datum, så lydande:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment

att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan

särskildt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen

förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till

enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af

dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda

myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning,

eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon,

som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen

predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som

anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den all
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

manna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,

ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap

inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt

är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande

af lärareverksamhet, böte tran och med Femtio till och med

Tre hundra Riksdaler Riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och

församlingens fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterne, skola

de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling

af böter enligt Utsöknings-Balken.»

Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio ar.

Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med . anledning af väckt

motion i ämnet förslag om den ändring i författningen, att, i stället

för det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskilt tillstånd,

å tid då allmän gudstjenst i församlingen förrättades, förbud

endast skulle meddelas mot sådan andaktsöfning å nämnda tid, så nära

det ställe, der gudstjensten hölles, att denna eller ordningen dervid

stördes. Förslaget bifölls af Första Kammaren, utan votering, men Andra

Kammaren fattade för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare voro

för återreiniss, det beslut, »att den författning, om hvars antagande Utskottet

hemstält, borde, i stället tör den af Utskottet föreslagna, erhålla

följande lydelse: »Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej

förment på hvilka tider, de sjelfva finna lämpligt, att sammankomma till

gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara

ledning». Sedan emellertid, på Utskottets hemställan, Andra Kammaren

frångått sitt förut fattade beslut samt utan votering antagit Utskottets

förslag, samt Riksdagens sålunda fattade beslut i underdånig

skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade

Kongl. Maj:t, jemlik! nådig skrifvelse den 31 December 1867, att, enär

för detta förslags upphöjande till lag erfordrades kyrkomötes samtycke,

men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden beslutat sammankallande åt

sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag medgåfve att särskild!

tillstånd kunde lernnas till hållande åt sådana sammankomster, som Riksdagens

förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl. Maj:t, som ansett samma

förslags antagande ej vara af den angelägenhet, att kyrkomöte ensamt

för denna fråga borde sammankallas, funnit skäligt låta Riksdagens förslag

förfalla.

Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt förra

beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke, utfär
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

dades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma

till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän

gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe, der

gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller

må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde

vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller

deri offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i

händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt

anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller

enligt Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt

hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till

undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom

förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till

och med trehundra riksdaler.»

Angående bestämmelserna uti denna förordning hafva vid innevarande

riksdag inom Andra Kammaren framställa samt blifvit till LagUtskottets

handläggning öfverlemnade tre .särskilda förslag.

Uti motion, N:o 107, yrkar Herr S. A. Hedlund »det Riksdagen måtte

för sin del besluta att, med upphäfvande af Kongl. förordningen af den

11 December 1868, sammankomster för andaktsöfning må i borgerligt

afseende göras likställiga med alla andra slag af sammankomster».

Motionären anför hufvudsakligen följande. Genom förordningens

bestämmelser sammanblandades det andliga och verldsliga regementet,

och förordningen hade äfven i tillämpningen visat sig särdeles menlig.

Under de sista åren hade många fall inträffat af så kallade »brott» mot

densamma med ty åtföljande bestraffningar, och man kunde med trygghet

säga, det hvarje sådan bestraffning varit eu å samhällets sida, genom

dess lagstiftning, begången orättfärdighet. Att ställa religiösa sammanträden

under vare sig kyrklig eller verldslig polisuppsigt vore dessutom

— derom vittnade all historisk erfarenhet — fåfäng möda för vinnande

af det afsedda ändamålet, äfven om detta vore godt, eller afsåge endast

att återhålla de skadliga öfverdrifterna. Det funnes inga sammankomster,

hvilka icke kunde vara förenade med allehanda ofog. Det vore då följdrigtigt

af lagstiftningen att, då man ej ville längre rent af förbjuda dem

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

— såsom man under lång tid på kyrkans tillskyndelse, men icke till

hennes heder, gjort i fråga om vissa religiösa sammankomster — föreskrifva

det deri verldsliga polismakten skulle ega fritt tillträde till alla

möjliga sammankomster mellan menniskor, vare sig för politiska debatter

eller dryckeslag, inom det ena eller andra sällskapet, ordnar och ickeordnar,

jemte rättighet att upplösa dem. Men ett sådant ingrepp i den

fria församlingsrätten skulle väl ej ens den ifrigaste så kallade »ordningsvän»

i vårt land vilja förorda. På det religiösa området — det ömtåligaste

af alla — läte man likväl ett sådant ingrepp i den borgerliga

friheten ega bestånd, och detta äfven då maktmissbruken trädt öppet

i dagen. Men godtycket inskränkte sig icke härtill, det kunde inträda

redan innan någon sammankomst kommit till stånd, således innan någon

som helst »olaglighet eller oordning» kunnat inträda, nemligen för det

fall, att det vore fråga om att vid sammankomsten någon ville uppträda,''

hvilken, varande »ej prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen

predika», gjort sig misstänkt för, att hans föredrag kunde »anses»

leda till söndring i kyrkligt hänseende o. s. v. Kyrkorådet kunde på förhand

förbjuda en sålunda »ansedd» man »att inom församlingen vidare

uppträda». Dermed vore naturligtvis sammankomster, afsedda att fortfarande

åhöra en sådan man, på förhand förbjudna, och stälde mannen

sig icke det godtyckliga förbudet till efterrättelse, så straffades hans

trotsighet eller nitälskan med dryga böter, allt under det ingen bevisningsskyldighet

ålåge kyrkorådet och intet ansvar drabbade detsamma

för äfven den mest godtyckliga utöfning af den omnämnda rättigheten.

Motionären tvekade ej att uttala, det den verldsliga maktens ingripande

i sådana mål, för att understödja den kyrkliga skuggrädslan eller den

trångbröstade ofördragsamheten, vore oberättigadt. Den verldsliga lagen

hade att straffa verkliga oordningar, och om derom ej stadgats tillräckligt

i strafflagen, så borde denna brist afhjelpas, utan att undantagslag

stiftades för sammanträden till gemensamma andaktsöfningar. Detsamma

gälde om sammankomster, som kunde störa den allmänna gudstjensten.

Hvarje gudstjenst — vare sig under ledning af vederbörande presterskap

eller utan sådan ledning — borde kunna påräkna den borgerliga lagens

och ordningsmaktens skydd mot fridstörarne.

På hufvudsakligen enahanda grunder, som de nu i hufvudsak anförda,

föreslås uti den andra, af Herr H. Halldin afgifna motionen, N:o

24, att, med upphäfvande af 1868 års förordning i öfriga delar, endast

dess nuvarande första punkt skulle bibehållas samt följaktligen, »att Kongl.

Förordningen af 11 December 1868 måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

— — — — — — —--- — — — — — — — — _ störes.»

Den tredje motionären, Herr Sigfrid Wieselgren (motion N:o 70), vill

bibehålla första och andra punkterna uti förordningen, men önskar deremot,

»att Riksdagen måtte för sin del besluta, det tredje och fjerde momenten

af Kongl. förordningen den 11 December 1868, angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning, eller punkterna: »Uppträder

någon etc. —--vidare uppträda» och »Hvar som etc.---tre
hundra

riksdaler», icke vidare skola gälla.»

Det vore väl att anse såsom synnerligen oegentligt, att, då Kongl.

förordningen om kyrkostämma in. m. den 21 Mars 1862, som i sin 22 §

faststälde kyrkorådets befogenhet med hänsyn till församlingens religiösa,

sedliga och kyrkliga Rf, genom stadgandet i 28 § förständigade kyrkorådet

att i frågor, som rörde religionens och sedernas helgd, »ej annorledes

än genom allvarliga föreställningar och varningar söka förmå den

felande till bättring», ofvannämnda 3:dje mom. af Kongl. förordningen

den 11 December 1868 deremot medgåfve samma kyrkliga myndighet

att, utan hvarje föreställning och varning samt, efter ordalagen att

döma, utan undersökning, ja, till och med utan någon på verklig erfarenhet

grundad åsigt, meddela förbud för en verksamhet-, om hvars

skadliga beskaffenhet möjligen alldeles inga bevis skulle kunna förebringas.

Nog många bevis förefunnos deremot med hänsyn till det föga

tillfredsställande sätt, på hvilket ej mindre den kyrkliga polistillsyn,

som anförtrotts kyrkoråden, af dessa handhades, än äfven sjelfva lagen

blifvit förstådd. Förbud hade meddelats predikanter, innan de någonsin

uppträdt i församlingen; allt lekmannapredikande förbjudits, ehuru lagen

icke berättigade dertill; viten hade utfästs för upplåtelse af lokal för

lekmannapredikant, och man hade till och med sett uppgifvas, att kyrkoråd

sjelf dömt predikant att bota högsta bötesbeloppet för åsidosatt

predikoförbud. Allt sammanlagdt torde nog tydligt vitsorda olämpligheten

af att i sagda myndighets hand lägga en mera utsträckt makt än

den i Kongl. kyrkostämmoförordningen medgifna. Komme så härtill, att

fjerde momentet af ifrågavarande förordning erbjöde kyrkan den verldsliga

lagens arm för upprätthållande af hennes auktoritet. När så skedde

i till exempel den romerskt-katolska kyrkan, och det verldsliga straffet

drabbade protestanten, funne vi alla det förkastliga i t-illvägagåendet;

att vår egen kyrka handlade på samma sätt, torde då lika litet eller än

mindre kunna försvaras. Med »likheten inför lagen» vore ej heller särdeles

väl bestäldt, så länge väl måste vidgås, att kyrkorådsförbud aldrig

ifrågakomma emot de sammankomster, som af olika slags »sannings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

sökare» af högre bildning anordnas, om än »kyrklig söndring» deraf följt

i vida högre grad än af de ringare lekmannapredikanternas andliga föredrag.

Utan att vara blind för de fel, till hvilka den predikande lekmannaverksamheten

mångenstädes gjort sig skyldig, ansåge motionären

dock hvarken kyrkoråden vara lämpliga domstolar i frågor rörande kyrkolärans

rätta uppfattande, verkliga anledningen till uppstående söndring

eller andra hithörande företeelser, ej heller ett fortsatt anlitande af

borgerlig lag anstå svenska kyrkan, der det för henne gälde att bekämpa

afvikelser från en lära, som torde vara i stånd att segra genom sin egen

sannings kraft. På samma gång som han icke i den minsta mån ville

bestrida hennes bestämda befogenhet att genom påföljder af kyrklig art

skydda sig mot inre söndring, hölle han dock före, att staten ej borde

söka qväfva lärotvister eller olika uppfattning af andligt lif och religiösa

frågor genom verldsliga straff.

Vid bedömande af den ifrågavarande förordningens innehåll och

betydelse har till en början fråga uppstått, huruvida densamma vore af

kyrkolags natur eller borde betraktas såsom borgerlig lag. 1873 års

kyrkolagskomité, som föreslog förordningens bibehållande såsom en särskild,

till kyrkolag icke hörande författning, ansåg förordningen visserligen

hafva beröringspunkter med kyrkolagen, men till sitt hufvudsakliga

innehåll icke kunna annorlunda betraktas än såsom en borgerlig ordningsstadga.

Detta yttrande innefattar dock ett medgifvande, att förordningen,

ehuru ej till sitt hufvudsakliga innehåll, likväl i visst afseende

innefattar bestämmelser af kyrkolags natur. Faktiskt är, att författningen

tillkommit i den för kyrkolag stadgade ordning.

Beträffande nu de delar af förordningen, som efter Utskottets åsigt

äro att anse såsom borgerliga ordningsstadgar, eller bestämmelserna dels

att sammankomster till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskaps omedelbara ledning ej må å tid, då allmän gudstjenst i

församlingen förrättas, ega rum så nära det ställe, der gudstjensten

hålles, att denna eller ordningen dervid störes, dels att tillträde till sådana

sammankomster ej må förvägras församlings presterskap, kyrkoråd

eller offentlig myndighet i orten, dels att sistnämnda myndighet, i händelse

af inträffad olaglighet eller oordning, egen att, der så nödigt anses,

sammankomsten upplösa, anser Utskottet sig icke böra framställa

förslag till upphäfvande eller väsentlig förändring af dessa bestäm
Bih.

till Riksd. Prot. 1881. 7 Sami. 23 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

meker. Strafflagen har, i den borgerliga ordningens intresse, i 7 och

11 kapitlen inrymt stadganden om ansvar å vissa handlingar, som

äro af beskaffenhet att såra medborgarnes religiösa känsla eller störa

sabbatsfriden eller gudstjensten. Förbudet mot andliga sammankomster

i kyrkans närhet under pågående gudstjenst innefattar allenast en förklaring,

att dylik sammankomst å sådan tid och ort är att hänföra till

åtgärd, som åstadkommer förargelse vid den allmänna gudstjensten och

således enligt 11 kap. 2 § Strafflagen är med ansvar belagd. Förbehållet

om rätt för presterskap och kyrkoråd att vid sammankomst för religionsöfning

närvara är afsedd att bereda dem tillfälle att med sin uppmärksamhet

följa de andliga rörelserna och sätta dem i stånd att, i hvad på

dem ankommer, verka för religionens och sedernas helgd. Genom stadgandet

om skyldighet att till sammankomsten lemna tillträde åt offentlig

myndighet i orten och om rätt för denna att upplösa sammanträdet,

hafva sammankomster för andaktsöfning icke blifvit stälda under strängare

kontroll än andra möten, utan står detta stadgande tvärtom i full öfverensstämmelse

med 10 kap. 14 § Strafflagen, hvilket lagrum innehåller

enahanda föreskrifter rörande sammankomster för öfverläggning om allmänt

eller viss menighet särskildt rörande ärende.

Den senare delen af 1868 års förordning afser åter, efter Utskottets

uppfattning, rent kyrkliga syftemål, nemligen förekommande af söndring

i kyrkligt hänseende, bibehållande af aktningen för den allmänna gudstjensten

och värnande af religionens helgd. Vid sträfvande! för dessa

höga syften bör kyrkan, för att handla i dess stiftares anda och med

ledning af hans efterdöme, strida med andliga vapen, med ordets och

den gudomliga sanning’ens makt. Att med verldsligt straff belägga, den,

som, efter kyrkorådets uppfattning, motverkar kyrkans omförmälda syften,

innebär på eu gång ett vanmäktigt försök och ett missbruk af den

verldsliga makten. På samma gång det icke kan bidraga till höjande

af kyrkans anseende, att hon erkänner sig vara i behof af yttre tvångsmedel

för sitt bestånd, måste den verldsliga maktens anseende lida deraf,

att densamma, utan att få tillfälle att pröfva, huruvida den tilltalade

verkligen gjort sig skyldig till åstadkommande af söndring i kyrkligt

hänseende eller utspridande af läror, som leda till förakt för den allmänna

gudstjensten eller undergräfvande af religionens helgd, endast har

att på honom tillämpa af kyrklig myndighet utfärdadt förbud.

Utskottet, som, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser senare

delen af 1868 års förordning icke vidare böra bibehållas, får med

anledning af föreliggande motioner vördsamt tillstyrka,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:u 49.

att Riksdagen ville för sin del besluta följande

Förordning, angående särskilda sammankomster för

andaktsöfning.

Med upphäfvande af förordningen angående särskilda

sammankomster för andaktsöfning den 11 December

1868 stadgas som följer:

Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare

ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar

utan vederbörande presterskaps omedelbara

ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän

gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så

nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller

ordningen dervid störes. Ej heller må vid religionsöfning,

som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af

dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten,

hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad

olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses,

sammankomsten upplösa.

Stockholm den 6 April 1881.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Reservationer:

af Herrar Thomasson, Lotliigius, Asplund, C. O. Widmark och Fröberg,

hvilka ansett samtliga motionerna hafva bort af Utskottet afstyrkas;

af Herr Samzelius: »Vid 1877 års riksdag väcktes af enskild motionär

framställning derom, att Riksdagen måtte för sin del besluta upphäfvande

af Kongl. förordningen den 11 December 1868, eller åtminstone senare

delen deraf. I anledning af samma motion anförde dåvarande Lagutskottet

(se Utlåtandet N:o 16) bland annat följande:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Så länge statskyrkan förefinnes såsom en institution med verldsliga

former, tillkommer det staten att tillse, det ordning och skick i yttre

afseende inom församlingen upprätthålles.

Detta är också ändamålet med ifrågavarande förordning, hvilken till

sitt hufvudsakliga innehåll icke torde kunna betraktas annorlunda än

såsom en borgerlig ordningsstadga.

Att emot en församlings beslut, uttaladt af kyrkorådet såsom dess

lagliga representant i kyrkliga angelägenheter, påtruga församlingen

läror, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende och förakt för

den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens

helgd, kan ej vara tillbörligt. Äfven om man skulle anse, att hvarken

kyrkan, gudstjensten eller religionen genom ett sådant förfarande i ringaste

mån skadades — hvilket Utskottet dock icke kunde medgifva — måste

likväl ett dylikt uppträdande i ordningens intresse vara förbjudet. Bet

är icke utspridandet af de såsom skadliga ansedda lärorna, som är med

straff belagdt, utan det är trotset, att emot meddeladt förbud dermed fortfara,

som straffas.

På dessa och flera skäl hemstälde Utskottet, att motionen måtte

lemnas utan afseende, och blef denna hemställan af Riksdagens begge

Kamrar bifallen.

Samma öde rönte en vid förra riksdagen väckt motion, hvilken endast

afsåg en mindre förändring uti ofvan omförmälda förordning. Det

föreslogs nemligen, att orden »söndring i kyrkligt hänseende» skulle ur

förordningen uteslutas, samt att orden »anses leda till förakt för den

allmänna gudstjensten» skulle utbytas mot orden: »bevisligen leda till

förakt» etc.

Då Riksdagen så nyligen genom sammanstämmande beslut i båda

Ivamrarne icke visat sig vara benägen att ens medgifva en jemförelsevis

mindre ändring i nämnda förordning, måste jag uppkasta den frågan:

har under den korta tid, som derefter förflutit, något förhållande inträffat,

som kan berättiga Utskottet antaga, att Riksdagen i en angelägenhet

af så grannlaga och vigtig beskaffenhet skulle helt och hållet

förändrat åsigt? För min del tror jag det icke. Dermed må för öfrigt

förhålla sig huru som helst, vet jag för visso, att jag sjelf, som biträdt de

förut fattade besluten, icke förändrat åsigt i frågan och att det derför är

min skyldighet att emot Lag-Utskottets nu framstälda förslag reservera mig.

Jag gör det så m37cket hellre, som om någon förändring i nämnda förordning

skulle visa sig erforderlig, hvilket jag, så vida förordningen rigtigt tillämpas,

icke kan medgifva, det med vidtagandet deraf icke kan vara så brådskande,

att extra kyrkomöte må behöfva att under innevarande år inkallas.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4,9.

af Herr Sundeil: »Den genom Kongl. förordningen den 11 December

1868 kyrkorådet gifna makt att förbjuda vidare uppträdande i församlingen

af lekmannapredikant, hvilkens andliga föredrag, till följd af deras

innehåll, kunna leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för

den allmänna gudstjensten, eller eljest till undergräfvande af religionens

helgd, samt den i samma Kongl. förordning stadgade bötespåföljd för

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse ett sådant förbud, anser jag

böra bibehållas, om icke för svenska kyrkans skull, hvilken af ett slikt

skydd icke lärer vara i behof, så dock för de i »trona enfaldiges» och

på det att den »eld», som genom detta predikande kan blifva »upptänd»,

och skulle vara »fromhetens och kärlekens», icke må vara »fanatismens

och vansinnets». Skyddet är i allt fall icke stort och borde kanske göras

större. — Jag håller på dessa skäl före, att bifall till den af Herr

Wieselgren väckta, i utlåtandet omordade motion, likasom — derom

Utskottet varit enigt — till den af Herr Halldin och till den af Herr

Hedlund ingifna och i betänkandet omförmälda, bort alldeles afstyrkas.

Detta är åtminstone min åsigt i saken.»

Bill. till Rilcsd. Prof. 1881. 7 Sami. 23 Haft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.