Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

1881-04-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1881:2, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till vittnen i brottmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. Kansli den 5 April 1881, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser

rörande ersättning till vittnen i brottmål.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (K: o 48) har Herr P.

G. Näslund föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att med upphäfvande

af Kongl. Kungörelserna den 8 Oktober 1851 och den 9 September

1873 en författning skulle utfärdas af följande lydelse:

»Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den,

som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tilllämpas

i brottmål, som af allmän åklagare anhängiggöras eller utföras, der

brottet är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse

af målsegande, så att den, som allmän åklagare, å tj enstens vägnar, åberopat

till vittne i dylikt mål och som sig instält vid domstol, bör, derest vittnet

det äskar och domaren pröfva!’ sådant skäligt, tilläggas ersättning af allmänna

medel för dess resekostnad och uppehälle med högst 1 krona 50 öre

för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid domstolen erfordras,

samt skjutspenningar för en häst fram och åter; hörande rätten vid målets

afgörande pröfva om den tilltalade eller, der åtalet finnes vara utan skäl anstäldt,

åklagaren åligger gälda kronan nämnda ersättning'', som emellertid må,

oberoende af målets afgörande eller fullföljd i högre rätt, utbetalas å landet

af kronofogden, i stad, utom Stockholm, af magistraten och i Stockholm af

Statskontoret; och skall ej mindre vid saköreslängd fogas uppgift å afl den

vittnesersättning i brottmål, som blifvit kronan till utgifvande ådömd vid det

rättegångstillfälle saköreslängden afser, än äfven i saköreslängd för det rättegångstillfälle,

då målet blifvit afgjordt, införas hvad af nyssnämnda ersättning

tilltalad eller åklagare förpligtats gälda kronan.»

Sedan i fråga varande motion blifvit till Lag-Utskottet hänvisad samt

Lag-Utskottet för ärendets handläggning'' begärt sammanträde med Statsutskottet

och deputerade från båda Utskotten blifvit i enlighet med 47 §

Riksdagsordningen utsedde, har det sålunda sammansatta Utskottet till beBih.

till Biksd. Prot. 1881. 4 Samt. 2 Afd. 2 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.

handling föreliaft den af motionären väckta frågan och får deröfver afgifva

följande yttrande.

Kongl. Kungörelsen den 9 September 1873 är af följande lydelse:

»Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken, att den, som

vittne påkallat, skall betala dess resekostnad och täring, bör äfven tillämpas

i brottmål, som af allmän åklagare anliängiggöras eller utföras, der brottet

är af den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse af målsegande,

så att den, som allmän åklagare, å tjenstens vägnar, åberopat till

vittne i dylikt mål och som sig instält vid domstol, belägen på minst en mils

afstånd från vittnes hemvist, bör, derest vittnet det äskar och domaren pröfvar

sådant skäligt, tilläggas ersättning af allmänna medel för dess resekostnad

och uppehälle med högst femtio öre riksmynt för hvarje dag, som i och för

resan samt vistandet vid domstolen erfordras, samt skjutspenningar för en

häst fram och åter, i de händelser, då den tilltalade antingen icke kan till

ansvar dömas, eller ock sakfälles, men saknar tillgäng att ersättningen utgifva;

dock att, om den tilltalade frikännes och åtalet tinnes vara utan skäl

anstäldt, nämnda ersättningsskyldighet åklagaren åligger.»

Uti Kongl. Kungörelsen den 8 Oktober 1851 stadgas, »att den ersättning

af allmänna medel till vittnen i brottmål, hvilken af första domstol bestämmes,

får, oberoende af målets fullföljd i högre rätt eller skedd underställning

af underrätts utslag, till vittnet uppå dess anmälan, med företeende af

styrkt transsumt af första domstols beslut, i hvad det angår berörda godtgörelse,

förskottsvis utbetalas, å landet af kronofogde i det fögderi, der ransakningen

varit hållen, samt i städerna, utom Stockholm, af magistraten; att,

sedan genom slutligt utslag blifvit bestämdt, hvem ^ gäldandet af denna kostnad

åligger, vederbörande exekutor skall, derest någon varder skyldig känd

att till statsverket återgälda förskottet, detsamma hos denne uttaga, men, om

tillgång saknas, komma de redan utbetalda ersättningsmedlen att, uppå kronofogdes

eller magistrats derå afgifvande verificerade reqvisitionsförslag, af Konungens

Befallningshafvande, efter handlingarnes granskning i landskontoret,

under behörig titel till redovisning i vanlig ordning uti räkenskaperna afföras;

att Konungens Befallningshafvande egen att i de fall, der sådant erfordras,

åt kronofogdar och magistrater från landtränteriet, emot framdeles

skeende redovisning, i och för vittnesersättningen meddela lämpliga förskott;

samt att, hvad Stockholms stad beträffar, dylika utgifter komma att af Kongl.

Statskontoret till vederbörande direkte anordnas.»

Hvad nu först angår motionärens förslag i hvad detsamma afser höjning

af den ifrågavarande traktamentsersättningen, får det visserligen icke förbises,

att det är en hvarje samhällsmedlem åliggande skyldighet att i hvad på

honom ankommer bidraga till rättstillståndets uppehållande, äfven om dermed

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- och Lag- Utskottets Utlåtande N:o 2.

är förenad någon personlig uppoffring; men å andra sidan lärer dock icke

kunna förnekas, att det belopp af högst 50 öre, hvartill dagtraktamentet för

vittnen i brottmål för närvarande är bestämdt, icke står i skäligt förhållande

till den uppoffring vittne kan få vidkännas för sin inställelse vid domstolen.

Vid sådant förhållande och då det måste vara angeläget att förekomma, det

icke en eller annan till följd af den ringa ersättningen söker undandraga

sig att meddela upplysningar, hvilka för åstadkommande af bevisning kunna

vara af vigt, samt härvid derjemte bör uppmärksammas, att de personer,

hvilka i brottmål åberopas såsom vittnen, oftast tillhöra de mindre bemedlade

klasserna, bär Utskottet icke tvekat att biträda motionärens förslag i denna

del, helst den omständighet, att ersättningen alltid skalle vara beroende af

domarens pröfning, lärer få anses innebära tillräcklig säkerhet mot sådant

missbruk, att någon, för att komma i åtnjutande af den förväntade godtgörelsen,

skulle genom föregifvande af större kunskap om saken, än han

verkligen eger, låta åberopa sig såsom vittne i mål, der han ej har någon

upplysning af vigt att meddela.

Vidkommande härefter förslaget om borttagande af den såsom vilkor

för ifrågavarande ersättningsskyldighet nu gällande bestämmelse, att vittnets

hemvist skall vara beläget på minst en mils afstånd från domstolen, synes,

i fråga om ersättningen för uppehället, jemväl detta förslag böra vinna

bifall. Ofta kan nemligen ett vittne, ehuru boende i domstolens omedelbara

närhet, få tillsätta större delen af en dag för vittnesherättelsens afläggande,

och i dylikt fall lärer det ej vara med billighet och rättvisa förenligt, att

icke någon godtgörelse beredes, utan torde, derest domaren pröfvar sådant

skäligt, vittnet böra åtnjuta ersättning, lämpad efter den arbetstid, hvaraf

det i och för sin inställelse vid domstolen gått förlustig!

I fråga åter om godtgörelse för resekostnaden har Utskottet ansett

någon bestämmelse i afseende å afståndet böra bibehållas, helst vittnet eljest

kunde besvära domstolen med pröfning af ersättningsanspråk huru ringa afståndet

än vore; men Utskottet har funnit det minsta afstånd, som skulle

berättiga till ersättning, böra fastställas till en half mil. Derjemte har Utskottet

ansett, att, i sammanhang med nu ifrågasatta betydliga höjning af

dagtraktamentets belopp samt berörda nedsättning i fråga om afståndet såsom

vilkor för resekostnadsersättning föreskrift bör meddelas derom, att denna

ersättning skall beräknas efter afgiften för billigaste plats å jernväg eller

ångbåt, derest färden till och från den ort, der domstolens förhandlingar ega

ruin, kan med dylik lägenhet företagas.

Hvad slutligen angår motionärens förslag i öfrig!, hvilket afser, att

statsverket skulle i de fall, der nu ifrågavarande kostnader borde af den

tilltalade eller åklagaren gäldas, förskjuta beloppet, skulle härigenom otvif
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansätta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande U:o 2.

velaktigt vid tillämpningen förorsakas så betydliga olägenheter och svårigheter,

att någon dylik förändring icke lärer böra ifrågakomma, viljande Utskottet

dessutom framhålla att ett stadgande i öfverensstämmelse med motionärens

förslag i förevarande hänseende icke skulle kunna föranleda dertill,

att vittnet erhölle den bestämda godtgörelsen vid samma tillfälle, då vittnesmålet

aflagts, utan likväl finge, om än för kortare tid, sjelf förskjuta sina

kostnader.

På grund af hvad sålunda anförts och med föranledande af Herr Näslunds

förslag i ämnet, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen må för sin del besluta en författning,

hvarigenom, med upphäfvande af Kongl. kungörelsen den

9 September 1873, förordnas:

Hvad lagen stadgar i 17 kap. 5 § Rättegångsbalken,

att den, som vittne påkallat, skall betala dess resekostnad

och täring, bör äfven tillämpas i brottmål, som af allmän

åklagare anhängiggöras eller utföras, der brottet är af

den beskaffenhet, att det kan af honom åtalas utan angifvelse

af målsegande, så att den, som allmän åklagare

å tj enstens vägnar åberopat till vittne i dylikt mål och

som instält sig vid domstolen, eger, så framt vittnet det

äskar och domaren pröfvar sådant skäligt, att, i de händelser,

då den tilltalade antingen icke kan till ansvar

dömas eller ock sakfälles, men saknar tillgång att ersättningen

utgifva, af allmänna medel ånjuta ej mindre ersättning

för vittnets uppehälle med högst 1 krona 50 öre

för hvarje dag, som i och för resan samt vistandet vid

domstolen erfordras, än äfven, derest vittnets hemvist är

beläget på minst en half mils afstånd från det ställe, der

domstolen sammanträder, godtgörelse för resekostnaden med

skjutspenningar för en häst fram och åter, eller, der jernvägs-

eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del

deraf begagnas, med afgift för billigaste plats å jernväg

eller å ångbåt. Varder den tilltalade frikänd och finnes

åtalet vara utan skäl anstäldt, åligge nämnda ersättningsskyldighet

åklagaren.

Stockholm den 4 April 1881.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

E. KEY.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1881.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.