Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13
1882-05-01 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1882:13, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1882, kl. 11 f. ro.
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7,
med anledning af väckt fråga om ändring af förordningen
den 6 Augusti 1881 angående förbud mot lotterier.
Kammaren har behagat till Utskottet hänvisa en motion (N:o 121)
af Herr A. Hedin, att
Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Magt ville så
till vida förändra ofvannämnda förordning, att den icke varder
tillämplig å utländska premieobligationer, utgifna af stat eller
kommun, dock att handel med så kallade promesser fortfarande
vare förbjuden.
Motionären anför såsom skäl för denna hemställan,
att Riksdagens skrifvelse af den 14 Maj 1880 med anhållan om »sådan
förklaring af hvad med lotteri i Kongl. förordningen den 21 Mars
1844 förstås, att det med samma förordning åsyftade ändamål må kunna
vinnas fullständigare än hvad som hittills visat sig vara fallet», föranleddes
af de lotteriföretag, som »anknyta sig till literär förläggareverksamhet»,
och att sålunda den nya förordningens bestämmelser, som drabba
alla premieobligationer utom svenska statens af år 1860, gå vida utöfver
hvad Riksdagen afsett;
att, om äfven ordalagen i Riksdagens skrifvelse äro så pass generella,
att under dem kan inrymmas mer än blott de antydda literära lotteriföretagen,
Riksdagen likväl så mycket mindre kan antagas hafva afsett
utländska premieobligationer, som ju dessa i motsats mot vanliga lotteri/*.
till Rilcsd. Prot. 1882. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 13 Haft. 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
rier erbjuda ett tillfälle att bevara ett kapital, som för det stora flertalet
af deltagare i vanliga lotterier går förloradt;
att emellertid den nya lotteriförordningen skall medföra den verkan,
att de besparingar, som hittills nedlagts i premieobligationer, komma
att vandra till de utländska klasslotterierna eller ock på annat sätt
förslösas;
att hon plötsligen minskat värdet af tusentals personers välfångna
egendom; samt
att, då en hemställan från Riksdagen föranledt den nya förordningen,
det torde vara Riksdagens pligt mot talrike svenske medborgare att söka
åstadkomma rättelse.
Motionären har påpekat, att de lotteriföretag, som »anknyta sig till
literär förläggareverksamhet», spelade hufvudrollen i den motion, de
utskottsutlåtanden och de debatter, som föregingo 1880 års Riksdags
beslut om aflåtande af förutnämnda skrifvelse, och att man af ifrågavarande
riksdagsförhandlingar ingalunda kan draga den slutsatsen, att
Riksdagen skulle hafva velat tillintetgöra den yttring af sparsamhetshågen,
hvartill utländska premie-obligationer öppnat ett under senare
åren hos oss mer och mer anlitadt tillfälle. Giltigheten af denna motionärens
erinran angående det begränsade syftet för Riksdagens skrifvelse
styrkes ytterligare, om man betraktar de förhandlingar rörande särskilda
sidor af lotterifrågan, som egt rum vid de senaste tre ståndsriksdagarne
och vid nio riksdagar under det nya representationsskicket. Ty de
många förslagen hafva — när man frånser dem, som gått ut på återgång
till lotterifrihet — afsett blott att förtydliga och förfullständiga
1844 års förordning, således att förekomma lotterispel i den betydelse,
som det allmänna föreställningssättet fäster vid detta ord. En hastig
återblick på dessa riksdagsförhandlingar torde derför ej vara ur vägen.
Redan år 1828 hade Kongl. Maj:t proponera!, att den för statens
räkning i öfverensstämmelse med Kongl. kungörelsen den 16 April 1771
idkade lotterirörelse (»Kungl. nummer-lotteriet») skulle upphöra, men Riksdagen
hade då icke godkänt förslaget. Rikets Ständer vid 1840—41 års
riksdag beslöto åter, att nummerlotteriet skulle med utgången af 1840
upphöra, anförande såsom skäl för detta beslut, att denna inrättning
»på en mängd spelande, så väl i moraliskt som ekonomiskt hänseende,
utöfvat ett skadligt inflytande», att det innebure eu motsägelse att,
»under gällande förbud mot hasardspel i allmänhet, med statens skydd
hägna eu inrättning, hvars verkningar på den obildade och oerfarne äro
nästan lika förderfliga som de, livilka af andra hasardspel förorsakas»,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra Kammarens Tillj''dålig a Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 13. 8
samt att det vore »föga öfverensstämmande med statens värdighet att,
endast i betraktande af den från berörda lotteri härflytande vinst, bibehålla
en inrättning, som ur moralitetens synpunkt icke kan godkännas».
Samma Riksdag aflat till Kongl. Maj:t en skrifvelse med anhållan, så väl
att det uti Kongl. brefvet den 11 December 1783, kungjordt genom
Kommerskollegiets kungörelse den 28 Januari 1784, stadgade förbud
emot försäljning af lotter här i riket för utländska lotteriers räkning
måtte, med upphäfvande af Kongl. brefvet den 6 Juni 1826, varda till
dess kraft och verkan förnyadt, som ock att alla enskilda lotteriföretag,
af hvad bekaffenhet de vara må, å fast eller lös egendom måtte vid betydligt
vite förbjudas, samt att, i händelse Kongl. nummer-lotteriet ej
komme att afskaffas, det äfvenledes måtte förbjudas att inrätta något
lotteri, grundadt på dess dragningar. I motiven till denna hemställan
heter det bland annat, att genom Kongl. kungörelsen den 2 Augusti
1792 alla äfventyrliga spel blifvit helt och hållet förbudna, och att »det
icke kan förbises, att lotterier, af hvad beskaffenhet de vara må, äro att
anse såsom de mest äfventyrliga spel», att hoppet om vinst ofta förledde
»äfven helt och hållet obemedlade personer att på lotterispel uppoffra
penningetillgångar, nödvändiga för fyllandet af egna och icke sällan
deras familjers oundgängligaste behof» o. s. v. Korteligen sagd!, Rikets
Ständer betraktade lotterierna såsom eu anledning till ruinerande hasardspel,
och begärde derför det förbud, som Kong]. Maj:t sedermera utfärdade
genom förordningen den 21 Mars 1844. Sådant var upphofvet till
nu gällande lagstiftning mot lotterier, och sådan är äfven grundtonen
i de senare förhandlingarna om förbättringar i denna lagstiftning.
Dels har man nemligen önskat att stäfja tidningarnas lotteriannonsering.
Den allmänna rättskänslan har upprest sig emot, att ett förehafvande,
som enligt 1844 års förordning straffades med konfiskering af
lotteriföremålen, då dessa bestode i lösören, samt böter från 10 till 100,
i visst fall ända till 500 riksdaler, eller, vid bristande tillgång till böterna,
ända till ett års fängelse »med lämpligt arbete», skulle vara strafflöst,
då det med tryckpressens och postverkets mäktiga hjelpmedel bedrefs
i stor skala. Denna del af frågan har behandlats vid riksdagarne
1867, 1872, 1873, 1880, 1881, 1882. (Jemför också Ekonomi-Utskottets
utlåtande N:o 45 vid riksdagen 1859—1860 och Lag-Utskottets utlåtande
N:o 3 vid 1865—1866 års riksdag.)
Dels har man velat hindra lotteri-inbjudningars spridning genom
postverkets biträde och för sådant ändamål ifrågasatt tillämpning äfven
å tidningar af förbudet mot befordran genom posten af meddelanden
om lotterier. (Jemför Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 5 år 1876
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 13.
och Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 12 samma år,
samt Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 8 år 1880.)
Dels har man afsett att, genom förtydligande af 1844 års lotteriförordning,
förekomma fortsättning af flere olikartade försök att kringgå
dess bestämmelser (jemför Lag-Utskottets utlåtanden N:is 15 och 86
år 1867), i hvilket syfte det slutligen blef de literära lotterierna förbehållet
att föranleda det riksdagsbeslut, som innefattas i skrifvelsen af
den 14 Maj 1880.
Dels har man påyrkat upphäfvande af det i 1844 års förordning
medgifna undantag för välgörenhets- med flere lotterier. (Jemför motion
N:o 109 i Andra Kammaren 1871, Lag-Utskottets utlåtande N:o 31 år
1872 och samma Utskotts utlåtande N:o 8 år 1873.)
Dels har man slutligen förordat utsträckt rätt att inrätta lotterier
(jemför Lag-Utskottets utlåtande N:o 25 år 1868, samma Utskotts utlåtande
N:o 8 år 1873), eller till och med yrkat inrättande af ett offentligt
penninglotteri (jemför Lag-Utskottets sistnämnda utlåtande) eller
velat göra försäljning af utländska lottsedlar och allmänhetens handledning
vid lotterispel — derest nemligen ej utländske lotterikollektörers
verksamhet här i landet kunde hämmas —- till eu statsangelägenhet.
(Jemför Ekonomi-Utskottets utlåtande N:o 92 vid 1862—1863 års riksdag).
Om man nu lemnar å sido de sistnämnda förslagen, hvilka afsett
antingen rent af inrättande af ett statslotteri, eller officiel medverkan vid
spel å utländska lotterier, eller upphäfvande af lotteriförbudet eller åtminstone
utvidgad rätt att anordna lotterier, och hvilka långt ifrån rönt några
allmännare sympatier, så gå alla de andra förslagen derpå ut att förekomma
lotterispel i ordets vanliga och alldagliga bemärkelse. Deras syfte har således
varit ett af förhållandena påkalladt fullständigande och förtydligande
af bestämmelserna i 1844 års förordning. Deremot skall man i dessa
förhandlingar vid de anförda tolf riksdagarne förgäfves spana efter ett
ord, som antyder, att ens någon af de ifrigaste lotterifienderne skulle
af den yttre likheten mellan utlottning af premieobligationer och vanliga
lotteriföretag — nemligen sjelfva lottningsoperationen — hafva låtit sig
förledas att förbise olikheten i sak mellan båda. Och det kan ej heller
rimligtvis bestridas, att olikheten är alltför väsentlig för att medgifva
en förvexling. Medan vid de lotterier, som med allt skäl tadlas och
motarbetas, det stora flertalet deltagare uppoffra sitt insatta kapital och
blott en eller annan af spellyckan hugnas med en vinst, bevarar ju deremot
köparen af en premieobligation det kapital, han deri nedlagt, och
får derutöfver någon räntevinst, vare sig blott i form af utlottningspremie,
eller såsom årsränta jemte utlottningsvinst. Då den nya lotteri
-
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
förordningen, i sin § 7, måst påminna om och taga i sitt hägn svenska
statens premieobligationer af år 1860, på samma gång som hon uttalat
fördömelsen öfver alla andra staters premielån, torde det vara på sin
plats att såsom exempel på det förra fallet anföra svenska statens så
kallade lotterilån. Dess 10-thalers-obligationer äro ej räntebärande, men
hvart enda ett af dessa papper utlottas, såsom en hvar kan inhemta
genom en flygtig blick på utlottningsplanen (se 1860 års statsrevisorers
berättelse om Riksgäldskontor), med åtminstone någon vinst, hvilken
slutligen för det ej af lyckan gynnade flertalet stiger till 80 procent.
Den franska Credit fonders på jordhypotek grundade obligationer afkasta
3 procent, hvartill kommer premievinsten för en del af obligationsinnehafvarne.
Andra premielån åter (ryska och ungerska staternes)
lemna 5 eller 4 procent jemte utlottningsvinst å alla obligationsnuinren.
År det då rimligt, att blott af det skal, att en utlottningsoperation med
olika fördel för olika deltagare eger rum, med hvarandra jemföra och
i samma fördömelse assimilera en kapitalplacering, som alltid åtföljes af
någon räntevinst, och lotterispelarens förlust af både kapital och ränta?
Att framställa denna fråga synes Utskottet vara detsamma som att
nekande besvara den.
Utskottet är också öfvertygadt derom, att, derest Riksdagen, i stället
för att blott i allmänna ordalag inför Kongl. Maj:t anmäla sin önskan, hade
utarbetat ett formligt författningsförslag eller åtminstone angifvit grunddragen
till en ny förordning i ämnet, förbudsbestämmelser tillämpliga å
utländska premieobligationer icke skulle hafva kommit att i dess förslag
inflyta. Och lika litet som inom Riksdagen fans en tanke ditåt, lika
litet hyste de i saken närmast intresserade — de tusentals innehafvarne
af utländska obligationer och de få personer, hvilka handla med sådana
papper — den ringaste aning om eller farhåga för något dylikt ingrepp
i de förres välfångna egendom, eller de senares lofliga yrke, förrän den
nya förordningen, lik blixten från en klar himmel, skrämde upp dem ur
deras tillit, att Sveriges lag ej kunde vilja såsom så kalladt lotteriskoj
betrakta vare sig handeln med främmande statspapper eller den hushållning,
som i sådana nedlagt sina besparingar.
Utskottet instämmer sålunda med motionären derutinnan, att den
nya lotteriförordningen fått en lydelse, stridande mot Riksdagens afsigt
och önskan.
Vidare delar Utskottet äfven motionärens mening, att det förbud,
som drabbat utländska premieobligationer, skall tillföra klasslotterierna
nya kunder. När man ej kan öfvervinna menniskors böjelse att fresta
lotterilyckan, bör man väl hellre glädjas öfver än omintetgöra utvägen
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
att leda denna böjelse från de »mest äfventyrliga» bland alla äfventyrliga
spel såsom 1840 års Riksdag benämnde lotterierna — till eu af
premieobligationernas vinstlockelse uppammad och närd sparsamhetshåg.
Enligt en uppgift, som Utskottet har anledning att hålla för välgrundad,
gå till Sverige årligen 60,000 af 150,000 danska lottsedlar. Det vore en
underlig sjelfmotsägelse hos lagstiftaren att beklaga lotterispelslusten och
genom allehanda åtgärder söka qvarhålla något af de penningsummor,
den lockar ur landet, men på samma gång döda den farlige konkurrent,
lotterierna fått i premieobligationshandeln, och brj^ta med sin egen bäste
bundsförvandt. En besynnerlig motsägelse också, att stifta lag för enskilda
sparbanker och inrätta offentliga postsparkassor, men ej vilja vidgå
det faktum, att bland de menniskor, som äro så konstruerade att de
helst följa sitt eget hufvud, månge finnas, som vilja spara på sitt sätt
och ej enligt statsmaktens föreskrifter. Underligt äfven, att anse sedligheten
bragt i fara genom det slags »lotterispel», hvarvid fortsatt sparsamhet
är lotterivinstens oumbärliga häfstång och nödvändiga förutsättning.
Äfvenså är det oemotsägligen sant att, såsom motionären säger, den
nya förordningen minskat värdet af tusentals obligationsinnehafvares
egendom. Utländska premieobligationer, som förut kunde belånas i
bankerna, mottagas der ej vidare såsom säkerhet — helt naturligt, då
långifvaren ej i påkommande fall kan offentligen utbjuda eller försälja
dem. Utskottet har sig bekant, att häraf ej ringa olägenhet blifvit följden
för arbetare och andre mindre bemedlade, som i obligationer nedlagt
sina besparingar, visse om att t. ex. vid sjukdomsfall eller arbetslöshet
kunna mot eu obligation såsom pant erhålla eu tillfällig, ej allt
för dyr hjelp. Detta är emellertid blott den ena sidan af den värdeförminskning,
motionären omtalar. Icke mindre afseende förtjena!’ den
omständigheten, att obligationernas exporterande till försäljning i utlandet,
om det än för den rutinerade affärsmannen kan aflöpa utan större
förlust, för småfolket bland premieobligationsinnehafvarne — och detta
småfolk torde utgöra flertalet — skall medföra en känbar rabatt å besparingar,
vunna genom ihärdiga försakelser. Böra nu — hvilket Utskottet
för sin del bestrider — sparsamhetens frukter hållas för moraliskt
förkastliga endast af det skäl, att vinstlockelsen kan hafva varit
sparsamhetssträfvandets enda, eller ett bland dess flere, motiv, eller derför
att denna sparkasseform står i samband med eu operation, som bär lotteriets
yttre skepnad, så kunde det väl åtminstone hafva varit nog, att
för framtiden hindra eu förut loflig verksamhet, men deremot genom
officiel afstämpling eller på annat sätt legalisera de utländska premie
-
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
obligationer, som redan funnos i svenska händer. Förordningen har
deremot, såsom motionären säger, förringat värdet af denna välfångna
egendom. Den har således straffat obligationsinnehafvarne för ett förehafvande,
som dittills åtnjutit lagens hägn, och som först genom förordningen
af 6 Augusti 1882 fick namn, heder och värdighet af lagbrott.
Utskottet har tillkallat och hört någre med frågan mycket förtrogne
personer, i akt och mening, bland annat, att söka vinna någon kännedom
om betydenheten af det svenska kapital, som linnes nedlagdt i utländska
premieobligationer. Det har härvid upplysts,
att den af motionären omnämnda petition, som i slutet af förlidet
år afgafs till Kongl. Maj:t, räknade tretton- till fjortonhundrade underskrifter,
samlade under mindre än fjorton dagars tid;
att i en i Stockholm befintlig obligationshandels böcker finnas antecknade
tretusen och några hundrade obligationsinnehafvare, hvilkas
obligationer denna firma åtagit sig att kontrollera, och att hos samma
firma premieobligationer inköpts af ett »antagligen ännu större antal
personer», hvilka ej för nämnda ändamål låtit anteckna sina namn;
att en annan premieobligations-handel i hufvudstaden till omkring 34,000
personer i landsorten dels expedierat dragningslistor, dels försålt obligationer,
och i Stockholm årligen till olika personer utlemnat 8 till 10,000 dragningslistor;
att samma firma från Oktober 1879 till innevarande år försålt:
400 Antwerpens 100 francs 3 % obligationer, 50 Augsburgs, 50 Badiska,
200 Braunschweigs, 2,000 Bruxelles 100 francs 3 %, 2,000 Bukuresjti
20 fr., 400 Credit fonder 500 fr., 800 finska statens 10 thaler,
500 Fribourg 15 fr., 200 Milanos 45 fr., 1,100 dito 10 fr., 50 Napoli
150 fr., 100 Paris 400 fr. 3 %, 25 ryska 100 rubel, 50 Sachsen-Meiningen,
100 ungerska 150 fioriner, 300 Venezia 30 lire, 500 Wien 100
flor., 200 österrikiska 100 flor. af 1864, 50 dito 100 flor. af 1858, således
franska, belgiska, italienska papper till ett värde af omkring 960,000
francs, österrikiska och ungerska till ett värde af omkring G0,000 fioriner,
samt åtskilliga andra staters och städers till ett värde af omkring
170,000 Reichsmark. »Under antagande» — tillägger firmans nuvarande
innehafvare — »att min företrädare under sin tolfåriga verksamhet försålt
minst fyra gånger så mycket som jag under de tre år jag innehaft affären,
skulle summan blifva cirka 3,844,000 francs, 240,000 fioriner, 680,000
Reichsmark.»
Förestående uppgifter äro skriftligen meddelade till Utskottets ordförande.
Innehafvaren af en tredje obligationsaffär i hufvudstaden har
inför Utskottet muntligen uppgifvit,
8
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
att enligt ett af honom uppgjordt öfverslag 1,500 till 2,000 obligationsinnehafvare,
hvilkas obligationer han åtagit sig att kontrollera, finnas
i hans böcker antecknade. Vidare har Utskottet inhemtat,
att hos tvenne andra obligationsfirmor i hufvudstaden finnas, för
nämnda kontrollåtgärd, antecknade hos den ena omkring 500, hos den
andra omkring 250 personer;
att så kallade obligationsföreningar stiftats ej blott i Stockholm, der
ett mycket stort antal sådana föreningar finnas, utan ock å flere andra
orter, bland hvilka nämnas Malmö (2), Lund, 0Kalmar, Norrköping (2),
Varberg, Halmstad, Sköfde, Arvika, Lysekil, Ärna], Lidköping, Skara,
Enköping, Trollhättan, Vexiö, Alingsås, Ystad;
att utan tvifvel i svenska händer finnas premieobligationer till ett
betydligt belopp, hvilkas inköp icke förmedlats af nu eller tillförene bestående
svenska agenturer;
att af en bland de förutnämnda i hufvudstaden befintliga firmornas
talrika kunder ej mindre än 1,300 personer inköpt sina obligationer
medelst kontraktsenligt bestämda afbetalning^’.
Detta till någon ledning för omdömet om betydenheten af det
svenska kapital, som placerats i utländska premieobligationer.
Utskottet vill slutligen nämna, men förmår ej återgifva det allvar och den
värme, hvarmed en målsman för arbetarnes obligationsföreningar inför
Utskottet framhållit, hurusom dessa föreningar, liksom t. ex. byggnadsföreningarna,
verksamt täfla med kroglifvets lockelser och åt arbetaren
rädda mången penning till hjelp i nödens stund.
Hos Utskottet har kommit under öfvervägande, dels huruvida auktoriserandet
af handel med utländska premieobligationer borde inskränkas
till sådana utgifna af stater, dels huruvida det borde utsträckas äfven
till obligationer, med vederbörande regerings auktorisation utgifna af
utländska bolag eller andra korporationer. Inskränkning till blott statsobligationer
har Utskottet dock så mycket mindre ansett sig böra föreslå,
som ett stort antal af främmande kommuner utgifna obligationer finnas
å svenska händer och torde vara att anse för lika solida som statspapper.
Utsträckning åter till utländska enskilda bolags premielån af
den åtgärd, motionären föreslagit, tilltror sig Utskottet ej att förorda;
frågan derom torde för öfrigt ej undgå regeringens uppmärksamhet, derest
Riksdagen besluter en framställning till Kongl. Maj:t, i enlighet med
motionärens förslag.
Utskottet får således hemställa,
att Andra Kammaren för sin del besluter, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida ej
förordningen den 6 Augusti 1881 angående förbud mot
lotterier m. in. borde så till vida förändras, att den
icke varder tillämplig å utländska premieobligationer,
utgifna af stat eller kommun, dock att äfven i detta
fall handel med så kallade promesser fortfarande vare
förbjuden.
Stockholm den 1 Maj 1882.
På Utskottets vägnar:
A. IiEDIN.
Bil. till Rihsd. Prot. 1882. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.
I
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.