Sök i Ratio Lex

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13

1882-05-01 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 1TU 1882:13, Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (AT:o 1) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Maj 1882, kl. 11 f. ro.

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7,

med anledning af väckt fråga om ändring af förordningen

den 6 Augusti 1881 angående förbud mot lotterier.

Kammaren har behagat till Utskottet hänvisa en motion (N:o 121)

af Herr A. Hedin, att

Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Magt ville så

till vida förändra ofvannämnda förordning, att den icke varder

tillämplig å utländska premieobligationer, utgifna af stat eller

kommun, dock att handel med så kallade promesser fortfarande

vare förbjuden.

Motionären anför såsom skäl för denna hemställan,

att Riksdagens skrifvelse af den 14 Maj 1880 med anhållan om »sådan

förklaring af hvad med lotteri i Kongl. förordningen den 21 Mars

1844 förstås, att det med samma förordning åsyftade ändamål må kunna

vinnas fullständigare än hvad som hittills visat sig vara fallet», föranleddes

af de lotteriföretag, som »anknyta sig till literär förläggareverksamhet»,

och att sålunda den nya förordningens bestämmelser, som drabba

alla premieobligationer utom svenska statens af år 1860, gå vida utöfver

hvad Riksdagen afsett;

att, om äfven ordalagen i Riksdagens skrifvelse äro så pass generella,

att under dem kan inrymmas mer än blott de antydda literära lotteriföretagen,

Riksdagen likväl så mycket mindre kan antagas hafva afsett

utländska premieobligationer, som ju dessa i motsats mot vanliga lotteri/*.

till Rilcsd. Prot. 1882. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 13 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

rier erbjuda ett tillfälle att bevara ett kapital, som för det stora flertalet

af deltagare i vanliga lotterier går förloradt;

att emellertid den nya lotteriförordningen skall medföra den verkan,

att de besparingar, som hittills nedlagts i premieobligationer, komma

att vandra till de utländska klasslotterierna eller ock på annat sätt

förslösas;

att hon plötsligen minskat värdet af tusentals personers välfångna

egendom; samt

att, då en hemställan från Riksdagen föranledt den nya förordningen,

det torde vara Riksdagens pligt mot talrike svenske medborgare att söka

åstadkomma rättelse.

Motionären har påpekat, att de lotteriföretag, som »anknyta sig till

literär förläggareverksamhet», spelade hufvudrollen i den motion, de

utskottsutlåtanden och de debatter, som föregingo 1880 års Riksdags

beslut om aflåtande af förutnämnda skrifvelse, och att man af ifrågavarande

riksdagsförhandlingar ingalunda kan draga den slutsatsen, att

Riksdagen skulle hafva velat tillintetgöra den yttring af sparsamhetshågen,

hvartill utländska premie-obligationer öppnat ett under senare

åren hos oss mer och mer anlitadt tillfälle. Giltigheten af denna motionärens

erinran angående det begränsade syftet för Riksdagens skrifvelse

styrkes ytterligare, om man betraktar de förhandlingar rörande särskilda

sidor af lotterifrågan, som egt rum vid de senaste tre ståndsriksdagarne

och vid nio riksdagar under det nya representationsskicket. Ty de

många förslagen hafva — när man frånser dem, som gått ut på återgång

till lotterifrihet — afsett blott att förtydliga och förfullständiga

1844 års förordning, således att förekomma lotterispel i den betydelse,

som det allmänna föreställningssättet fäster vid detta ord. En hastig

återblick på dessa riksdagsförhandlingar torde derför ej vara ur vägen.

Redan år 1828 hade Kongl. Maj:t proponera!, att den för statens

räkning i öfverensstämmelse med Kongl. kungörelsen den 16 April 1771

idkade lotterirörelse (»Kungl. nummer-lotteriet») skulle upphöra, men Riksdagen

hade då icke godkänt förslaget. Rikets Ständer vid 1840—41 års

riksdag beslöto åter, att nummerlotteriet skulle med utgången af 1840

upphöra, anförande såsom skäl för detta beslut, att denna inrättning

»på en mängd spelande, så väl i moraliskt som ekonomiskt hänseende,

utöfvat ett skadligt inflytande», att det innebure eu motsägelse att,

»under gällande förbud mot hasardspel i allmänhet, med statens skydd

hägna eu inrättning, hvars verkningar på den obildade och oerfarne äro

nästan lika förderfliga som de, livilka af andra hasardspel förorsakas»,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillj''dålig a Utskotts (iV:o 1) Utlåtande N:o 13. 8

samt att det vore »föga öfverensstämmande med statens värdighet att,

endast i betraktande af den från berörda lotteri härflytande vinst, bibehålla

en inrättning, som ur moralitetens synpunkt icke kan godkännas».

Samma Riksdag aflat till Kongl. Maj:t en skrifvelse med anhållan, så väl

att det uti Kongl. brefvet den 11 December 1783, kungjordt genom

Kommerskollegiets kungörelse den 28 Januari 1784, stadgade förbud

emot försäljning af lotter här i riket för utländska lotteriers räkning

måtte, med upphäfvande af Kongl. brefvet den 6 Juni 1826, varda till

dess kraft och verkan förnyadt, som ock att alla enskilda lotteriföretag,

af hvad bekaffenhet de vara må, å fast eller lös egendom måtte vid betydligt

vite förbjudas, samt att, i händelse Kongl. nummer-lotteriet ej

komme att afskaffas, det äfvenledes måtte förbjudas att inrätta något

lotteri, grundadt på dess dragningar. I motiven till denna hemställan

heter det bland annat, att genom Kongl. kungörelsen den 2 Augusti

1792 alla äfventyrliga spel blifvit helt och hållet förbudna, och att »det

icke kan förbises, att lotterier, af hvad beskaffenhet de vara må, äro att

anse såsom de mest äfventyrliga spel», att hoppet om vinst ofta förledde

»äfven helt och hållet obemedlade personer att på lotterispel uppoffra

penningetillgångar, nödvändiga för fyllandet af egna och icke sällan

deras familjers oundgängligaste behof» o. s. v. Korteligen sagd!, Rikets

Ständer betraktade lotterierna såsom eu anledning till ruinerande hasardspel,

och begärde derför det förbud, som Kong]. Maj:t sedermera utfärdade

genom förordningen den 21 Mars 1844. Sådant var upphofvet till

nu gällande lagstiftning mot lotterier, och sådan är äfven grundtonen

i de senare förhandlingarna om förbättringar i denna lagstiftning.

Dels har man nemligen önskat att stäfja tidningarnas lotteriannonsering.

Den allmänna rättskänslan har upprest sig emot, att ett förehafvande,

som enligt 1844 års förordning straffades med konfiskering af

lotteriföremålen, då dessa bestode i lösören, samt böter från 10 till 100,

i visst fall ända till 500 riksdaler, eller, vid bristande tillgång till böterna,

ända till ett års fängelse »med lämpligt arbete», skulle vara strafflöst,

då det med tryckpressens och postverkets mäktiga hjelpmedel bedrefs

i stor skala. Denna del af frågan har behandlats vid riksdagarne

1867, 1872, 1873, 1880, 1881, 1882. (Jemför också Ekonomi-Utskottets

utlåtande N:o 45 vid riksdagen 1859—1860 och Lag-Utskottets utlåtande

N:o 3 vid 1865—1866 års riksdag.)

Dels har man velat hindra lotteri-inbjudningars spridning genom

postverkets biträde och för sådant ändamål ifrågasatt tillämpning äfven

å tidningar af förbudet mot befordran genom posten af meddelanden

om lotterier. (Jemför Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 5 år 1876

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o l) Utlåtande N:o 13.

och Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 12 samma år,

samt Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 8 år 1880.)

Dels har man afsett att, genom förtydligande af 1844 års lotteriförordning,

förekomma fortsättning af flere olikartade försök att kringgå

dess bestämmelser (jemför Lag-Utskottets utlåtanden N:is 15 och 86

år 1867), i hvilket syfte det slutligen blef de literära lotterierna förbehållet

att föranleda det riksdagsbeslut, som innefattas i skrifvelsen af

den 14 Maj 1880.

Dels har man påyrkat upphäfvande af det i 1844 års förordning

medgifna undantag för välgörenhets- med flere lotterier. (Jemför motion

N:o 109 i Andra Kammaren 1871, Lag-Utskottets utlåtande N:o 31 år

1872 och samma Utskotts utlåtande N:o 8 år 1873.)

Dels har man slutligen förordat utsträckt rätt att inrätta lotterier

(jemför Lag-Utskottets utlåtande N:o 25 år 1868, samma Utskotts utlåtande

N:o 8 år 1873), eller till och med yrkat inrättande af ett offentligt

penninglotteri (jemför Lag-Utskottets sistnämnda utlåtande) eller

velat göra försäljning af utländska lottsedlar och allmänhetens handledning

vid lotterispel — derest nemligen ej utländske lotterikollektörers

verksamhet här i landet kunde hämmas —- till eu statsangelägenhet.

(Jemför Ekonomi-Utskottets utlåtande N:o 92 vid 1862—1863 års riksdag).

Om man nu lemnar å sido de sistnämnda förslagen, hvilka afsett

antingen rent af inrättande af ett statslotteri, eller officiel medverkan vid

spel å utländska lotterier, eller upphäfvande af lotteriförbudet eller åtminstone

utvidgad rätt att anordna lotterier, och hvilka långt ifrån rönt några

allmännare sympatier, så gå alla de andra förslagen derpå ut att förekomma

lotterispel i ordets vanliga och alldagliga bemärkelse. Deras syfte har således

varit ett af förhållandena påkalladt fullständigande och förtydligande

af bestämmelserna i 1844 års förordning. Deremot skall man i dessa

förhandlingar vid de anförda tolf riksdagarne förgäfves spana efter ett

ord, som antyder, att ens någon af de ifrigaste lotterifienderne skulle

af den yttre likheten mellan utlottning af premieobligationer och vanliga

lotteriföretag — nemligen sjelfva lottningsoperationen — hafva låtit sig

förledas att förbise olikheten i sak mellan båda. Och det kan ej heller

rimligtvis bestridas, att olikheten är alltför väsentlig för att medgifva

en förvexling. Medan vid de lotterier, som med allt skäl tadlas och

motarbetas, det stora flertalet deltagare uppoffra sitt insatta kapital och

blott en eller annan af spellyckan hugnas med en vinst, bevarar ju deremot

köparen af en premieobligation det kapital, han deri nedlagt, och

får derutöfver någon räntevinst, vare sig blott i form af utlottningspremie,

eller såsom årsränta jemte utlottningsvinst. Då den nya lotteri
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

förordningen, i sin § 7, måst påminna om och taga i sitt hägn svenska

statens premieobligationer af år 1860, på samma gång som hon uttalat

fördömelsen öfver alla andra staters premielån, torde det vara på sin

plats att såsom exempel på det förra fallet anföra svenska statens så

kallade lotterilån. Dess 10-thalers-obligationer äro ej räntebärande, men

hvart enda ett af dessa papper utlottas, såsom en hvar kan inhemta

genom en flygtig blick på utlottningsplanen (se 1860 års statsrevisorers

berättelse om Riksgäldskontor), med åtminstone någon vinst, hvilken

slutligen för det ej af lyckan gynnade flertalet stiger till 80 procent.

Den franska Credit fonders på jordhypotek grundade obligationer afkasta

3 procent, hvartill kommer premievinsten för en del af obligationsinnehafvarne.

Andra premielån åter (ryska och ungerska staternes)

lemna 5 eller 4 procent jemte utlottningsvinst å alla obligationsnuinren.

År det då rimligt, att blott af det skal, att en utlottningsoperation med

olika fördel för olika deltagare eger rum, med hvarandra jemföra och

i samma fördömelse assimilera en kapitalplacering, som alltid åtföljes af

någon räntevinst, och lotterispelarens förlust af både kapital och ränta?

Att framställa denna fråga synes Utskottet vara detsamma som att

nekande besvara den.

Utskottet är också öfvertygadt derom, att, derest Riksdagen, i stället

för att blott i allmänna ordalag inför Kongl. Maj:t anmäla sin önskan, hade

utarbetat ett formligt författningsförslag eller åtminstone angifvit grunddragen

till en ny förordning i ämnet, förbudsbestämmelser tillämpliga å

utländska premieobligationer icke skulle hafva kommit att i dess förslag

inflyta. Och lika litet som inom Riksdagen fans en tanke ditåt, lika

litet hyste de i saken närmast intresserade — de tusentals innehafvarne

af utländska obligationer och de få personer, hvilka handla med sådana

papper — den ringaste aning om eller farhåga för något dylikt ingrepp

i de förres välfångna egendom, eller de senares lofliga yrke, förrän den

nya förordningen, lik blixten från en klar himmel, skrämde upp dem ur

deras tillit, att Sveriges lag ej kunde vilja såsom så kalladt lotteriskoj

betrakta vare sig handeln med främmande statspapper eller den hushållning,

som i sådana nedlagt sina besparingar.

Utskottet instämmer sålunda med motionären derutinnan, att den

nya lotteriförordningen fått en lydelse, stridande mot Riksdagens afsigt

och önskan.

Vidare delar Utskottet äfven motionärens mening, att det förbud,

som drabbat utländska premieobligationer, skall tillföra klasslotterierna

nya kunder. När man ej kan öfvervinna menniskors böjelse att fresta

lotterilyckan, bör man väl hellre glädjas öfver än omintetgöra utvägen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

att leda denna böjelse från de »mest äfventyrliga» bland alla äfventyrliga

spel såsom 1840 års Riksdag benämnde lotterierna — till eu af

premieobligationernas vinstlockelse uppammad och närd sparsamhetshåg.

Enligt en uppgift, som Utskottet har anledning att hålla för välgrundad,

gå till Sverige årligen 60,000 af 150,000 danska lottsedlar. Det vore en

underlig sjelfmotsägelse hos lagstiftaren att beklaga lotterispelslusten och

genom allehanda åtgärder söka qvarhålla något af de penningsummor,

den lockar ur landet, men på samma gång döda den farlige konkurrent,

lotterierna fått i premieobligationshandeln, och brj^ta med sin egen bäste

bundsförvandt. En besynnerlig motsägelse också, att stifta lag för enskilda

sparbanker och inrätta offentliga postsparkassor, men ej vilja vidgå

det faktum, att bland de menniskor, som äro så konstruerade att de

helst följa sitt eget hufvud, månge finnas, som vilja spara på sitt sätt

och ej enligt statsmaktens föreskrifter. Underligt äfven, att anse sedligheten

bragt i fara genom det slags »lotterispel», hvarvid fortsatt sparsamhet

är lotterivinstens oumbärliga häfstång och nödvändiga förutsättning.

Äfvenså är det oemotsägligen sant att, såsom motionären säger, den

nya förordningen minskat värdet af tusentals obligationsinnehafvares

egendom. Utländska premieobligationer, som förut kunde belånas i

bankerna, mottagas der ej vidare såsom säkerhet — helt naturligt, då

långifvaren ej i påkommande fall kan offentligen utbjuda eller försälja

dem. Utskottet har sig bekant, att häraf ej ringa olägenhet blifvit följden

för arbetare och andre mindre bemedlade, som i obligationer nedlagt

sina besparingar, visse om att t. ex. vid sjukdomsfall eller arbetslöshet

kunna mot eu obligation såsom pant erhålla eu tillfällig, ej allt

för dyr hjelp. Detta är emellertid blott den ena sidan af den värdeförminskning,

motionären omtalar. Icke mindre afseende förtjena!’ den

omständigheten, att obligationernas exporterande till försäljning i utlandet,

om det än för den rutinerade affärsmannen kan aflöpa utan större

förlust, för småfolket bland premieobligationsinnehafvarne — och detta

småfolk torde utgöra flertalet — skall medföra en känbar rabatt å besparingar,

vunna genom ihärdiga försakelser. Böra nu — hvilket Utskottet

för sin del bestrider — sparsamhetens frukter hållas för moraliskt

förkastliga endast af det skäl, att vinstlockelsen kan hafva varit

sparsamhetssträfvandets enda, eller ett bland dess flere, motiv, eller derför

att denna sparkasseform står i samband med eu operation, som bär lotteriets

yttre skepnad, så kunde det väl åtminstone hafva varit nog, att

för framtiden hindra eu förut loflig verksamhet, men deremot genom

officiel afstämpling eller på annat sätt legalisera de utländska premie
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

obligationer, som redan funnos i svenska händer. Förordningen har

deremot, såsom motionären säger, förringat värdet af denna välfångna

egendom. Den har således straffat obligationsinnehafvarne för ett förehafvande,

som dittills åtnjutit lagens hägn, och som först genom förordningen

af 6 Augusti 1882 fick namn, heder och värdighet af lagbrott.

Utskottet har tillkallat och hört någre med frågan mycket förtrogne

personer, i akt och mening, bland annat, att söka vinna någon kännedom

om betydenheten af det svenska kapital, som linnes nedlagdt i utländska

premieobligationer. Det har härvid upplysts,

att den af motionären omnämnda petition, som i slutet af förlidet

år afgafs till Kongl. Maj:t, räknade tretton- till fjortonhundrade underskrifter,

samlade under mindre än fjorton dagars tid;

att i en i Stockholm befintlig obligationshandels böcker finnas antecknade

tretusen och några hundrade obligationsinnehafvare, hvilkas

obligationer denna firma åtagit sig att kontrollera, och att hos samma

firma premieobligationer inköpts af ett »antagligen ännu större antal

personer», hvilka ej för nämnda ändamål låtit anteckna sina namn;

att en annan premieobligations-handel i hufvudstaden till omkring 34,000

personer i landsorten dels expedierat dragningslistor, dels försålt obligationer,

och i Stockholm årligen till olika personer utlemnat 8 till 10,000 dragningslistor;

att samma firma från Oktober 1879 till innevarande år försålt:

400 Antwerpens 100 francs 3 % obligationer, 50 Augsburgs, 50 Badiska,

200 Braunschweigs, 2,000 Bruxelles 100 francs 3 %, 2,000 Bukuresjti

20 fr., 400 Credit fonder 500 fr., 800 finska statens 10 thaler,

500 Fribourg 15 fr., 200 Milanos 45 fr., 1,100 dito 10 fr., 50 Napoli

150 fr., 100 Paris 400 fr. 3 %, 25 ryska 100 rubel, 50 Sachsen-Meiningen,

100 ungerska 150 fioriner, 300 Venezia 30 lire, 500 Wien 100

flor., 200 österrikiska 100 flor. af 1864, 50 dito 100 flor. af 1858, således

franska, belgiska, italienska papper till ett värde af omkring 960,000

francs, österrikiska och ungerska till ett värde af omkring G0,000 fioriner,

samt åtskilliga andra staters och städers till ett värde af omkring

170,000 Reichsmark. »Under antagande» — tillägger firmans nuvarande

innehafvare — »att min företrädare under sin tolfåriga verksamhet försålt

minst fyra gånger så mycket som jag under de tre år jag innehaft affären,

skulle summan blifva cirka 3,844,000 francs, 240,000 fioriner, 680,000

Reichsmark.»

Förestående uppgifter äro skriftligen meddelade till Utskottets ordförande.

Innehafvaren af en tredje obligationsaffär i hufvudstaden har

inför Utskottet muntligen uppgifvit,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

att enligt ett af honom uppgjordt öfverslag 1,500 till 2,000 obligationsinnehafvare,

hvilkas obligationer han åtagit sig att kontrollera, finnas

i hans böcker antecknade. Vidare har Utskottet inhemtat,

att hos tvenne andra obligationsfirmor i hufvudstaden finnas, för

nämnda kontrollåtgärd, antecknade hos den ena omkring 500, hos den

andra omkring 250 personer;

att så kallade obligationsföreningar stiftats ej blott i Stockholm, der

ett mycket stort antal sådana föreningar finnas, utan ock å flere andra

orter, bland hvilka nämnas Malmö (2), Lund, 0Kalmar, Norrköping (2),

Varberg, Halmstad, Sköfde, Arvika, Lysekil, Ärna], Lidköping, Skara,

Enköping, Trollhättan, Vexiö, Alingsås, Ystad;

att utan tvifvel i svenska händer finnas premieobligationer till ett

betydligt belopp, hvilkas inköp icke förmedlats af nu eller tillförene bestående

svenska agenturer;

att af en bland de förutnämnda i hufvudstaden befintliga firmornas

talrika kunder ej mindre än 1,300 personer inköpt sina obligationer

medelst kontraktsenligt bestämda afbetalning^’.

Detta till någon ledning för omdömet om betydenheten af det

svenska kapital, som placerats i utländska premieobligationer.

Utskottet vill slutligen nämna, men förmår ej återgifva det allvar och den

värme, hvarmed en målsman för arbetarnes obligationsföreningar inför

Utskottet framhållit, hurusom dessa föreningar, liksom t. ex. byggnadsföreningarna,

verksamt täfla med kroglifvets lockelser och åt arbetaren

rädda mången penning till hjelp i nödens stund.

Hos Utskottet har kommit under öfvervägande, dels huruvida auktoriserandet

af handel med utländska premieobligationer borde inskränkas

till sådana utgifna af stater, dels huruvida det borde utsträckas äfven

till obligationer, med vederbörande regerings auktorisation utgifna af

utländska bolag eller andra korporationer. Inskränkning till blott statsobligationer

har Utskottet dock så mycket mindre ansett sig böra föreslå,

som ett stort antal af främmande kommuner utgifna obligationer finnas

å svenska händer och torde vara att anse för lika solida som statspapper.

Utsträckning åter till utländska enskilda bolags premielån af

den åtgärd, motionären föreslagit, tilltror sig Utskottet ej att förorda;

frågan derom torde för öfrigt ej undgå regeringens uppmärksamhet, derest

Riksdagen besluter en framställning till Kongl. Maj:t, i enlighet med

motionärens förslag.

Utskottet får således hemställa,

att Andra Kammaren för sin del besluter, att

Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida ej

förordningen den 6 Augusti 1881 angående förbud mot

lotterier m. in. borde så till vida förändras, att den

icke varder tillämplig å utländska premieobligationer,

utgifna af stat eller kommun, dock att äfven i detta

fall handel med så kallade promesser fortfarande vare

förbjuden.

Stockholm den 1 Maj 1882.

På Utskottets vägnar:

A. IiEDIN.

Bil. till Rihsd. Prot. 1882. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.

I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.