Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående allmänna hevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande, angående allmänna bevillningen. l:o.

1882-02-17 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1882:1, Betänkande, angående allmänna hevillningen. Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed afgifva betänkande, angående allmänna bevillningen. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevill n ings- Ut sk ottets Betänkande N:o 1.

1

W:0 1.

Ank. till Riksd. Kansli den 17 Febr. 1882, kl. 5 e. m.

Betänkande, angående allmänna hevillningen.

Jemlikt 40 § Riksdagsordningen får Bevillnings-Utskottet härmed

afgifva betänkande, angående allmänna bevillningen.

l:o.

Enligt § 8 i nu gällande Bevillningsstadga skola, när den skattskyldiges

sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga 1,800 kronor,

300 kronor af hans inkomst från kapital och arbete vara fria från bevillning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 9) anför Herr

Ch. Dickson, att då således en person, hvars inkomster blott med några

få kronor öfverstiga 1,800 kronor, ej. åtnjuter något beskattningsfritt

afdrag, eger ett missförhållande rum, i det att många bland dem, som

hafva en något högre årsinkomst än 1,800 kronor, vore lika mycket i

behof af lindring i sina direkta skattebidrag som de, hvilka på grund af

ofvan omförmälda stadgande komma i åtnjutande af sådan lindring.

Detta missförhållande vore väl med afseende blott på bevillningen ej

så särdeles känbart, men framträdde desto bjertare, då man besinnade,

att kommunalskatterna, hvilka ofta nog uppgingo till tre eller fyra gånger

så högt belopp som bevillningen eller till och med än högre, fördelades

på de skattskyldige inom hvarje kommun efter den bevillning

hvar och en erlade. . Till afhjelpande af detta missförhållande hemställer

Hen Dickson »att. Riksdagen må besluta, att det skattefria afdrag, som

nu enligt Bevillningsförordningen är stadgadt, eller som af Riksdagen

Bill. till Riksd. Prof. 1882. 5 Sami 1 Afd. 1 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.

kan blifva stadgadt, skall gälla för all inkomst af kapital och arbete

utan hänsyn till inkomstens större eller mindre belopp». Genom ett

dylikt stadgande skulle visserligen äfven personer med större förmögenhet

erhålla en för dem obehöflig nedsättning'' af bevillningen, men

olägenheten häraf anser motionären i mångdubbel mån uppvägas af den

fördelen att då, i följd af det föreslagna stadgandets tillämpning, den

sammanräknade bevillningssumman för hvarje kommun skulle blifva

lägre, komme den efter denna summa fördelade kommunalskatten att

utgå med ett något högre belopp än tillförene för hvarje bevillningskrona.

Enligt motionärens beräkning skulle härigenom för de lägst beskattade

beredas eu verksam skattelindring, som i långsamt aftagande

mån skulle komma alla inkomster under 6—7,000 kronor till del, hvaremot

en ökning i beskattningen skulle i småningom stigande progression

drabba de högre inkomsterna. Den förlust för statsverket, som

genom den föreslagna åtgärden skulle uppkomma, beräknas af motionären

till 99,039 kronor, och finner motionären denna förlust alltför

obetydlig för att lägga hinder i vägen för genomförande af eu reform,

som enligt hans förmenande måste anses rättvis och till principen rigtig.

Frågan om beredande af lindring i den direkta beskattningen för

de mindre^ bemedlade har under olika förmer vid föregående riksdagar

ofta varit å bane, utan att likväl hittills någon tillfredsställande lösning

deraf kunnat åvägabringas.

Särskilt hade Bevillnings-Utskottet vid 1881 års riksdag under

behandling ett förslag i dylik retning, men detta förslag blef då af

Utskottet afstyrkt bland annat derför, att det syntes Utskottet mindre

välbetänkt att besluta några partiella förändringar i skatteväsendet, innan

den af Kongl. Maj:t den 20 Juni 1879 tillsatta skatteregl eringskomitén

hunnit afsluta sina arbeten.

Förslaget blef ock af Riksdagen i enlighet med Utskottets hemställan

afslaget.

Sedan. dess har, enligt hvad till Utskottets kännedom kommit,

skatteregleringskomitén egnat frågan om beredande af lindring i de

mindre bemedlades skattebördor en omfattande pröfning, och under

sådana förhållanden synes vara ännu mindre skäl att nu åter upptaga

denna fråga, innan Riksdagen kommit i tillfälle att pröfva komiténs

förslag i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att Herr Dicksons ifrågavarande motion för det

närvarande ej måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 1

3

2:o.

§ 9 i nu gällande Bevillningsstadga föreskrifter, att med undantag

för åtskilliga uppräknade kategorier af skattskyldige, såsom vissa

slags bolag, fabriksegare in. fl., bevillning för inkomst af kapital och

arbete skall påföras hvarje skattskyldig der han är mantalsskrifven.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 49) anför Herr

A. P. Danielson, hurusom, klagan ofta försports öfver den orättvisa,

som uppstode derigenom, att en prestman, hvilken uppbär lön från mer

än en församling, på grund af nämnda stadgande påföres bevillning och

följaktligen äfven kommunalutskylder endast inom den församling, der

han är mantalsskrifven, i stället för att han, såsom billighet och rättvisa

enligt motionärens åsigt fordrade, borde inom hvarje församling, derifrån

någon del af hans lön utgår, deltaga i kommunalutskylderna med ett

efter församlingens lönebidrag lämpadt belopp. För att vinna rättelse

härutinnan föreslår motionären, att ifrågavarande paragraf i Bevillningsstadgan

må förses med följande tillägg:

»Ordinarie prestmans kontanta löneinkomst skall taxeras och påföras

inom hvarje församling i förhållande till det belopp han inom församlingen

erhåller.»

Motionären yrkar derjemte, »att om Bevillnings-Utskottet skulle

finna clen föreslagna förändringen lämpligare kunna på annat ställe i

Bevillningsstadgan införas eller i andra ordalag affattas eller jemväl förorsaka

ändring i någon annan paragraf, Utskottet må vidtaga sådan

åtgärd, blott lmfvudsyftet med motionärens förslag ej förfelas».

Motioner i samma sigtning som den förevarande hafva redan förut

varit föremål för Bevillnings-Utskottets behandling.

Vid 1869 års riksdag väcktes tvenne dylika motioner, af hvilka

den ena aftåg jemväl andra kommunernas löntagare än piaster, men båda

dessa motioner blefvo af Utskottet afstyrka och af begge Kamrarne

afslagna, hufvudsakligen på den grund att det med motionerna afsedda

syftemål mötte hinder i 57 § åt Kongl. Förordningen angående kommunalstyrelse

å landet, enär prest, som från flera kommuner njuter inkomst,

icke kunde hänföras till någon af de tvenne klasser, hvari nämnda

paragraf indelar de skattskyldige.

Vid 1871 års riksdag väcktes åter en motion i ämnet, och var

denna motion^ åtföljd af förslag om nödig ändring i 57 § af nyssnämnda

förordning. Äfven denna motion rönte dock samma öde som sina båda

föregångare. Bevillnings-Utskottet och i likhet dermed båda Kamrarne

ansågo nemligen, att den påkallade förändringen i Bevillningsstadgan

ej borde beslutas förr, än ändring i 57 § af kommunalförordningen verk
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillning:?-(Jfd:otte(s Betänkande N:o 1.

ligen kommit till stånd. Dessutom rörde motionen, i likhet med den

förevarande, endast presternas löneinkomster, hvilket af Bevillningsutskottet

anfördes som ett ytterligare skäl för afslag, enär den föreslagna

åtgärden syntes Utskottet lika väl böra utsträckas till andra löntagare,

som från skilda kommuner uppburo löneinkomster.

Frågan har derefter icke förr än nu återupptagits. I likhet med

motionären vid 1871 års riksdag föreslår Herr Danielson i särskild motion

(N:o 50 i Andra Kammaren) en förändring i kommunalförordningen,

som skulle möjliggöra taxering å skilda orter af sådana inkomster, som

förevarande motion afser.

Samma skäl, som 1871 års Bevillnings-Utskott anförde mot den

då väckta motionen i ämnet, kunde jemväl nu med afseende på förevarande

motion åberopas, men en vida starkare anledning att nu ej brådska

med pröfningen af den föreslagna förändringen finner Utskottet ligga

deruti, att ett fullständigt förslag till ny Bevillningsstadga snart är att

förvänta.

Vid pröfningen af ett sådant förslag torde rätta tidpunkten vara

inne att taga i öfvervägande, huruvida en förändring med afseende på

taxeringen af ej blott presters, utan äfven andra löntagares från skilda

kommuner utgående löneinkomster bör vidtagas.

På grund häraf får Utskottet hemställa,

att Herr Danielsons ifrågavarande motion ej för

det närvarande måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

3:o.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman

bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i Bevillningsstadgan

upptagna procent- och siflerbelopp, kommer Utskottet att framdeles

under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande

ämne, dertill förhållandena föranleda, hvilket Utskottet får

för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 17 Februari 1882.

På Utskottets vägnar:

A. H. Fock.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bemttmngs-Utskottets Betänkande N:o 1. 5

Reservationer:

Vid 2:dra punkten:

Herr Hedlund: »Antagande såsom grundsats, att en kommun må

alltid ega rätt att för sin kommunalbeskattning påräkna alla de löner,

som af kommunen bekostas, vare sig löntagaren bor inom eller utom

kommunen, finner jag det rättvist, att denna grundsats må tillämpas

äfven för de fall, som Herr Danielsons motion åsyftar, och detta så mycket

mer, som här gäller jemväl prebenden, med hvilka det i sanning

obehönga förhållande eger rum, att en församling ofta med dryga uppoffringar

bidrager att löna en arman församlings pastor, för att se sin

egen själavård bestridd af vexlande ställföreträdare, åt hvilka den ordinarie

pastorn gifver gemenligen blott en ganska ringa ersättning för

samma verksamhet, för hvilken han sjelf ej tvekar att uppbära långt

ögre belopp. Att under sådana förhållanden kommunen må få för sina

allmänna behof beskatta den lön, som från kommunen utgår, äfven då

prestmannen bor inom annan kommun, synes mig vara både billigt och

rattvist, hvaremot detta icke torde vara fallet, då den kommun, som får

åtnjuta fördelen af deii ordinarie pastorns verksamhet, får tillika förmånen

att för sin kommunalbeskattning anlita den andra kommunens tillgångar.

»

af Herr E. G. Boström.

Bill. till Biksd. Prof,. 1882.

5 Sand, 1 Afd. 1 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.