Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

1882-03-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1882:4, Utlåtande, i anledning af motion om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

5

N:o 4.

Ank. till Riksd. Kansli den 31 Mars 1882, kl. 5 e. m.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af motion om ändring

af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Från Andra Kammaren har Utskottet fått till behandling emottaga

eu af Herr C. J. Svensén väckt motion, N:o 73, åsyftande den

ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen, att det i detta lagrum förekommande

ordet “samtycke11 utbytes mot ordet “utlåtande14.

Motionären framhåller till en början, att, då nu gällande Riksdagsordning

antogs, Konung och Ständer voro ense derom, att åt

presteståndet borde beredas en motsvarande ersättning för den särskilda

representationsrätt, som det förut egt, men genom ståndsförfattningens

upphäfvande förlorat. Då denna representationsrätt egentligen

tillkommit ståndet i egenskap af svenska kyrkans ombud, hade ersättningen

gifvits i form af en särskild statsinrättning till skydd för

nämnda kyrkas rättigheter och intressen. Denna inrättning blef det

allmänna kyrkomötet, om hvars bildande förslag vid 1862—1863 årens

riksdag af Konungen väcktes och af Ständerna godkändes. Omfånget

af den nya kyrkorepresentationens befogenhet utstakades uti § 9 af

Kongl förordningen den 16 November 1863 om allmänt kyrkomöte,

enligt hvilket lagrum kyrkomöte tillkomme att upptaga kyrkliga mål,

som Konungen till detsamma öfverlemnade eller hvarom fråga af någon

dess ledamot väcktes; dock att mötet ej egde att, utöfver hvad i grundlag

kunde varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden

samt föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas.

Härigenom hade kyrkomötets ställning, enligt motionärens förmenande,

blifvit på ett klart och tydligt sätt angifven. Men mötets

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

maktområde hade genast i början af dess tillvaro erhållit en ytterligare

och högst väsentlig utsträckning genom det i samband med den nya

Riksdagsordningens antagande gjorda tillägg till § 87 mom. 2 Regeringsformen,

på grund hvaraf vid stiftande, förändrande eller upphäfvande

af kyrkolag jemväl erfordrades samtycke af kyrkomötet.

I sjelfva verket — anför motionären vidare — hade dermed åt

svenska kyrkans representanter gifvits större rättigheter än dem, från

hvilka det gamla presteståndet afstått. Presteståndet hade nemligen

icke utgjort mer än eu fjerdedel inom den representation, som gemensamt

med Konungen egt att stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag;

och om de tre andra stånden förenat sig om en motsatt mening, hade

denna blifvit Riksdagens beslut, utan att det votum, som afgifvits af

svenska kyrkans målsmän, haft annan betydelse än den, som vanligen

plägade tillerkännas en minoritets yttranden. Kyrkomötet deremot

stode såsom en sjelfständig myndighet, sidoordnad med Konung och

Riksdag, och med full makt att kullkasta de beslut, om hvilka dessa

efter moget betänkande förenat sig.

Men redan vid pröfningen inom Högsta Domstolen af förslaget

till kyrkomötesförordning framstäldes tungt vägande anmärkningar mot

den maktställning, som var afsedd att tilldelas den nya kyrkorepresentationen,

och en ledamot af denna domstol hade uttalat den mening,

att vid sidan af Riksdagen ställa en annan, af denna oberoende

representation för kyrkan, med mindre makt men större anspråk, måste

i längden framkalla stridigheter, som förlamade dem begge, så framt

icke endera lyckades undertrycka den andra. En half mansålders redan

vunna erfarenhet hade icke jäfvat denna farhåga. Som vanligt,

då allt för många parter skulle verka för ett och samma syfte, hade

tredelningen af den lagstiftande makten på det kyrkliga området ledt

till ett fullständigt hämmande af allt reformarbete derstädes. Kyrkomötets

förmåga att gifva sjelfständiga uppslag till förbättringar i vår

snart tvåhundraåriga kyrkliga lagstiftning hade allt ifrån början synts

stadd i aftagande och hufvudsakligen visat sin styrka i negativ rigtning

genom att helt och hållet eller delvis omintetgöra de reformplaner,

som utgått från någon af de egentliga statsmakterna. Häri behöfde

ej ses en brist på god vilja hos kyrkomötet, utan endast ett

nytt bevis för det sakförhållande, att hvarje lagstiftningsarbete försvårades,

i samma mån som do beslutande parternas antal ökades.

Att detta sakförhållande ej kunde lända till den svenska kyrkans

och dess medlemmars sanna välfärd läge emellertid i öppen dag. Som

nu donna välfärd, rätt förstådd, utgjorde det yttersta mål, hvartill all

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o 4.

7

kyrklig lagstiftning borde sträfva, så borde ock hvarje hinder, som

stälde sig i vägen för detta måls uppnående, så vidt ske kunde, undanrödjas.

Hade nu kyrkomötets veto mot Konungs och Riksdags

gemensamma beslut visat sig vara ett sådant hinder, mäktigt att hämma

det kyrkliga reformarbetet, men ej att skydda kyrkans sanna intressen

eller rättigheter, syntes det vara klart, att bestämmelsen om detta veto

borde ur grundlagen utgå. Och om sagda veto sålunda förfelat sitt

ändamål och ej lyckats åt kyrkan förvärfva de dermed afsedda förmåner,

kunde dess afskaffande ej innebära någon kränkning af kyrkans

rätt eller af de förpligtelse!-, Riksdagsordningens stiftare kunde

anses hafva iklädt sig gent emot dess målsmän inom ståndsrepresentationen.

Kyrkomötet blefve härigenom hänvisadt till sin i Kyrkomötesförordningen

angifna naturliga ställning såsom en rådgifvande myndighet,

hvars utlåtande infordrades vid stiftande, ändring eller upphäfvande

af kyrkolag, och hvars ord dervid vägde mera, i samma mån som dess

ledamöter, omedelbart utsedda för kyrkliga syften, kunde förutsättas

i allmänhet inom detta område ega större sakkunskap än Riksdagens

medlemmar, vid hvilkas val så många andra synpunkter måste göra

sig gällande. Och det skyddsvärn, kyrkan kunde anses behöfva, borde

hon i alla händelser säkrast och trj^ggast finna hos sin högste styresman,

Konungen, hvilken ej torde gifva sin stadfästelse åt några omogna

hugskott, äfven om sådana, mot all rimlig sannolikhet, skulle vinna

godkännande af svenska folkets representation.

Slutligen fäster motionären uppmärksamheten derå, att det skydd

för presterskapets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, som

förbehållits genom stadgandet i § 114 Regeringsformen, att för ändring

eller upphäfvande deraf fordrades bifall af allmänt kyrkomöte, ej

blefve rubbadt genom upphäfvande af det i § 87 af samma grundlag

omförmälda veto.

Förslag om upphäfvande af ifrågavarande grundlagsbestämmelse

var jemväl vid sistlidne riksdag föremål för representationens uppmärksamhet.

Inom Andra Kammaren väcktes nemligen då, i sammanhang

med förslag om upphäfvande af ofvan åberopade Kongl. förordning,

motion angående, bland annat, uteslutande ur § 87 mom. 2 Regeringsformen

af orden ”dock att dervid erfordras samtycke jemväl af

allmänt kyrkomöte”. Sedan emellertid förslaget om kyrkomötesförordningens

upphäfvande af Riksdagen förkastats, blef den af motionären

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4.

påyrkade grundlagsändringen på Utskottets hemställan af båda Kamrarne

afslagen.

Då genom ståndsförfattningens upphäfvande presteståndet atstod

från den ståndet förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans

målsman deltaga i lagstiftningsarbetet, framstod oafvisligen behofvet

deraf, att statskyrkan egde en särskild representation, inom hvilken

de speciella insigter i dithörande frågor, som för vården om kyrkans

intressen äro af nöden, kunde vara i vidsträcktare man till finnandes,

än hos den på allmänna val grundade nationalrepresentationen vore

att påräkna. Att betydelsen af en sådan kyrkans målsman af Rikets

Ständer nogsamt beaktades, derom vittnade förhandlingarne angående

nu gällande Riksdagsordning, och med visshet torde kunna sägas, att

det för mången, som med sin röst bidrog till ståndsförfattningens

upphäfvande, var en afgörande omständighet, att kyrkan framgent komme

att blifva särskilt representerad.

Kyrkomötet har sålunda med den nya Riksdagsordningens införande

berättigats att, jemte Konungen och Riksdagen, deltaga i den

kyrkliga lagstiftningen; men i anledning af motionärens anmärkning,

att mötets maktområde blifvit, utöfver hvad i ofvan berörda Kongl.

förordning bestämdes, väsentligen utsträckt genom det i § 87 Regeringsformen

sedermera intagna stadgandet om kyrkomötets samtycke

såsom erforderligt för stiftande, ändring eller, upphäfvande af kyrkolag,

anser Utskottet sig böra erinra, hurusom uti den af Kongl. Maj;t till

1862—1863 årens Riksdag aflåtna proposition om antagande af en författning

angående allmänt kyrkomöte uttryckligen framhölls, att, då

verkan af kyrkomötets beslut måste bestämmas af grundlag, någon

beslutande rätt enligt förslaget icke kunnat kyrkomötet tilläggas, men

att, då ifrågavarande institution icke syntes i fullt mått kunna motsvara sm

bestämmelse, med mindre kyrkomötet tillerkändes rätt att deltaga i

stiftandet af kyrkolag, ordalagen i förslaget blifvit så affattade, att de

lämpade sig jemväl för den utsträckning, som genom en grundlagsändring

kunde komma till stånd. I förslagets § 9, som af .Riksdagen

oförändrad antogs, var ock, såsom af motionären äfven blifvit angifvet,

vidden af kyrkomötets maktområde gjord beroende af hvad i grundlag

kunde i sådant hänseende varda medgifvet.

Det torde ej heller böra lemnas ur sigte, att i rådslagen om kyrkans

angelägenheter prester och lekmän taga lika del, en anordning,

hvarmed lagstiftaren'' afsett lika mycket att behörigen begränsa det

rent kyrkliga elementets inflytande som att tillförsäkra, kyrkomötet

den sakkunskap, som för ett framgångsrikt reformarbete inom vår med

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutions-Utskottets Utlutande N:o 4. 9

en mängd stadganden af civillags natur sammanblandade kyrkolagstiftning

kräfves.

Att nu rubba grundvalarne för en statsinstitution, som egt bestånd

under jemförelsevis allt för kort tid, för att någon fullständig

erfarenhet om densammas verkningar ännu skulle kunnat inhemtas,

eller ett säkert stöd vinnas för bedömande, om och i hvad mån en

förändring deraf må vara af nöden, anser Utskottet icke heller vara

förenligt med den varsamhet, som vid hvarje förändring i grundlag

bör göra sig gällande; och på grund af hvad sålunda blifvit anfördt

får Utskottet hemställa,

att Herr Svenséns ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 Mars 1882.

På Utskottets vägnar:

MAGNUS HALLENBORG.

Reservationer:

af Herr Svenson, med hvilken Herrar Borg och Jonas Andersson

förenat sig:

“I förslaget kan efter min uppfattning hvarken ligga någon kränkning

af grannlagenheten eller af den åt svenska kyrkan grundlagsenlig!

medgifna rätt. Då denna rätt medgafs, skedde det till skydd

för den svenska kyrkan. Men den har hittills ej ledt till annat, än

att det reformarbete, som inom den kyrkliga lagstiftningen kanske är

mera af nöden påkalladt än inom något annat område, blifvit fördröjdt

och försvåradt genom omöjligheten att åstadkomma samstämmighet

i beslut mellan de tre statsmakter, på hvilka beslutanderätten i

dylika ärenden blifvit utskiftad. De mera klarseende bland kyrkans

egna målsmän torde vara de första att beklaga detta. Det vore att

täuka allt för lågt om statskyrkans presterskap, om man antoge, att

det betraktat den ersättning det i kyrkomötets vetorätt erhöll för uppBih.

till Rilcsd. Prof. 1882. 3 Sami. 3 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutions-Utslcottets Utlåtande N:o d.

gifvandet af sin ställning inom Riksdagen såsom eu byteshandel, eller

att det skulle vilja fasthålla den detsamma sålunda beviljade ställning

såsom ett slags förmånsrätt, hvilken det ville för egen räkning bevara

äfven sedan den visat sig lända den kyrkliga utvecklingen till skada.

— Åberopande i öfrigt de i motionen anförda skäl, anser jag mig fortfarande

höra yrka på bifall till den ifrågavarande ändringen i 87 § 2

mom. Regeringsform en. “

af Herrar Rundbäck, Hans Andersson, Danielson, Jönsson och

Norén.

Herr Afzelius har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i detta

ärendes behandling inom Utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1882.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.